Posted tagged ‘Ukraina’

Den judiske komikern Volodymyr Zelenskij blir ny president i Ukraina

22 april, 2019

Volodymyr Zelenskij vann en förkrossande seger i det ukrainska presidentvalet.

Presidentvalet i Ukraina blev en förkrossande seger för den 41-årige judiske skådespelaren och komikern Volodymyr Zelenskij. Två mätinstitut gav honom icke mindre än 73 procent av de avgivna rösterna, medan den sittande presidenten Petro Perosjenko endast fick 25 procent. https://www.jpost.com/Breaking-News/Jewish-comedian-wins-election-in-Ukraine-587509

Volodymyr Zelenskij har skjutit upp som en raket mot den ukrainska politiska himlen. Något som gynnat honom är den nationella berömmelse han fått genom att spela huvudrollen som landets president i den populära TV-serien ”Folkets tjänare”. Detta blev också namnet på Zelenskijs parti, som bildades när Zelenskij tillkännagav sin kandidatur i december 2018. https://en.wikipedia.org/wiki/Volodymyr_Zelensky

Zelenskij föddes i Kryvyi Rih 1978 som son till Oleksandr Zelenskij, vilken är professor i cybernetik, och Rimma Zelenska, som har ett yrkesförflutet som ingenjör. Båda föräldrarna  är av judisk börd.

Ukrainas premiärminister Volodymyr Groysman är liksom namnen Zelenskij av judisk börd.

Att Ukraina nu för första gången får en judisk president är mycket intressant eftersom det av tradition funnits starka antisemitiska strömningar i Ukraina, som till ytan är Europas näst största land efter Frankrike om man bortser från Ryssland. Till detta skall läggas att även landets premiärminister är jude på såväl fädernet som mödernet: Volodymyr Groysman är liksom den nyvalde presidenten född 1978 och stammar från Vinnytsia, där han varit borgmästare. https://en.wikipedia.org/wiki/Volodymyr_Groysman

Den 54-årige chokladmagnaten Petro Poroskenko, som vann presidentvalet 2014, led den här gången ett förkrossande nederlag. Han gratulerade Zelenskij till segern men lovade fortsätta inom politiken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Petro_Porosjenko

Efter sin seger avgav Volodymyr Zelenskij följande deklaration: ”Jag är ännu inte officiellt president, men som medborgare i Ukraina kan jag säga till alla länder i det forna Sovjetunionen, titta på oss, allt är möjligt!”

Ukrainas nyvalde president har lovat att avsluta kriget i Donbass.

Att vinna ett presidentval, dessutom på ett så förkrossande sätt som Volodymyr Zelenskij gjorde, är en sak. Att ta sig an Ukrainas många och svåra problem en helt annan. Utrikespolitiskt har Zelenskij lovat att få ett slut på kriget i Donbass-regionen, där proryska separatister dödat omkring 13 000 personer. Inrikespolitiskt har han lovat att ´på allvar ta itu med den utbredda korruptionen och ett växande folkligt missnöje med stegrade konsumtionspriser och minskad levnadsstandard.

Helt klart är att USA, EU och Ryssland, liksom Internationella valutafonden, kommer att hålla vakande ögon på vad som händer i Ukraina inklusive Donbass och Krimhalvön under Volodymyr Zelenskijs presidentskap.

Inför valet till Europaparlamentet: frågor och svar om SDs politik

3 april, 2019

Lördagen den 23 mars representerade jag Sverigedemokraterna Södertälje vid en utfrågning inför valet till Europaparlamentet. Det skedde vid den så kallade Medborgardagen, ett i princip årligt evenemang i Södertälje stadshus. Utfrågare var TV-profilerna Måns Nilsson och Anders ”Ankan” Johansson.

De åtta partirepresentanterna hade inför utfrågningen tillställts fem frågor, men då tiden var begränsad till en halvtimme fanns ingen möjlighet för varje företrädare att svara på samtliga frågor (eller ufrågaren att ställa dem).

Måns Nilsson ställer frågor till Södertäljes lokalpartier inför EP-valet. Bloggaren skymtar till vänster på bilden. Foto: Södertälje kommun

Jag vill dock inte undanhålla mina trogna läsare vilka svar jag skrivit ner på förhand för var och en av frågorna varför jag återger jag dem här. Vilket förhoppningsvis också kan tjäna som en vägledning inför det aktuella valet som hålls söndagen den 26 maj. Svaren är baserade på SDs Valplattform Europaparlamentet 2019.

Hur kommer ditt parti arbeta i Europaparlamentet för att hantera klimatförändringarna?

Sverigedemokraterna anser att internationellt samarbete är det bästa sättet att hantera viktiga miljöfrågor. Partiet vill att EUs utsläppshandelssystem globaliseras samt säger nej till en europeisk koldioxidskatt, vilken kan utvecklas till att bli ett sätt  för Europeiska unionen att tillämpa direkt beskattningsrätt plus att den leder till en växande union och ökad byråkrati. Det effektivaste sättet att förbättra miljön är att utveckla och bygga ut kärnkraften – den överlägset effektivaste och miljövänligaste energikällan.

Hur kommer ditt parti att verka för mänskliga rättigheter i Europaparlamentet?

Sverigedemokraterna vill stärka yttrandefrihetens ställning inom EU och stoppa alla politiska åtgärder från unionen vilka riskerar begränsa det fria ordet. Detta gäller såväl internt inom EU som externt i EUs utrikespolitik. SD säger eftertryckligt nej till att ta in den auktoritära diktaturen Turkiet i unionen. Vi är vidare för en aktiv politik i syfte att begränsa islamismens utbredning.

Krafttag måste tas mot Ryssland och dess expansionspolitik i form av regelrätta invasioner i Georgien och Ukraina. Samordnade insatser för förföljda kristna runtom i världen bör ske.

Omslaget till SDs EP-valplattform featuring Jimmie Åkesson, Charlie Weimers, Jessica Stegrud och Peter Lundgren. Foto: Tommy Hansson

Hur ser ditt parti att EU skall utvecklas i framtiden?

Sverigedemokraterna vill i Europaparlamentet verka för att stoppa fortsatt maktöverföring till Bryssel. EU behöver reformeras i grunden genom ett nytt EU-fördrag: mer nationellt självbestämmande, mer välfungerande demokrati och kraftigt begränsad makt för EU. Fokus bör ligga på fri och gemensam handel och den inre marknaden, som tanken var från början. EU-avgiften måste minska kraftigt.

Vad är det viktigaste ditt parti åstadkommit under perioden som varit nu?

Sverigedemokraterna har tillsammans med de partier som ingår i partigruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) – den tredje största gruppen i Europaparlamentet inkluderande 73 ledamöter från bland andra engelska Tories, tjeckiska Medborgardemokraterna, polska Lag och rättvisa, danska Dansk folkeparti, finska Sannfinländarna och brittiska Ulster Unionist Party – arbetat för att begränsa EUs överstatliga makt.

Rent konkret har SD-representanten Peter Lundgren fått igenom flera förslag gällande förändringar av körkortsdirektivet: utländska chaufförer skall utbildas i vinterkörning; det skall bli lättare att upptäcka falska körkort. Både Peter Lundgren och Kristina Vinberg har aktivt deltagit i debatterna om insatser mor terrorklassade organisationer.

Två lokala SDare samt Peter Lundgren och Kristina Vinberg under kampanjen inför EP-valet 2014. Foto: SD Södertälje

Vad är det viktigaste du/ditt parti ser att EU behöver göra under den kommande mandatperioden?

Sverigedemokraterna menar att respekten för medlemsstaternas  olikheter måste öka inom unionen. Vetorätt mot EU-initiativ bör införas. Vidare måste insynen i EUs lagstiftningsprocess öka och offentlighetsprincipen införas enligt svensk modell. EU skall också fråntas rätten att bestämma över nationella angelägenheter såsom exempelvis socialpolitik, militärt försvar, beskattning, straffrätt och arbetsmarknad.

Byråkratin bör vidare skäras ner drastiskt. Så bör EU-kommissionen få mindre inflytande och skyddet för yttrande- och informationsfrihet stärkas.

Rysslands historia från Rurik till Putin – pogromer, reformer och politiska mord

20 mars, 2019

Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.

”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”

Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.

Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.

Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland

Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.

Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson

Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.

”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”

Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.

Bloggarens sammanfattning av förhållandet mellan judarna och kommunismen kan läsas här: https://tommyhansson.wordpress.com/2008/12/03/kommunismen-och-judarna/

Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.

Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.

Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.

Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.

Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.

När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.

Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.

Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.

Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland

I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.

Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland

Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..

Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.

Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
  
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans

Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia

I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.

Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”

Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin

Lenin och Stalin fotograferade 1922.

Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.

Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”

Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.

Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html

En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.

1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.

Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).

Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.

Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.

Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.

Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.

Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.

Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.

När pseudovetenskapen triumferar: lysenkoismen i nya tappningar

14 mars, 2019

Stalins gunstling Trofim Lysenko gav pseudovetenskapen ett namn och ett ansikte.

Termen ”lysenkoism” är ett annat ord för pseudovetenskap. Den hämtar sitt namn från den sovjetiske biologen och agronomen Trofim Denisovitj Lysenko (1898-1976), vars teorier slog igenom stort i Stalins Sovjetunionen på 1930-talet och inte utmönstrades helt förrän på 1960-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lysenkoism

Trofim Lysenko, som var från Ukraina, kom fram till att förvärvade egenskaper kunde gå i arv från individer till dessas avkommor. Man kunde alltså ge en individ vissa egenskaper och dessa fördes sedan vidare automatiskt till kommande generationer. Orsaken till att Lysenkos teorier anammades i Sovjetunionen var, att de passade som hand i handske med den marxistiska tesen om den materialistisk-dialektiska historiska utvecklingen.

Med hjälp av lysenkoismen, trodde sovjetledningen med Josef Stalin i spetsen, skulle en ny sorts människa kunna skapas – homo sovieticus, den sovjetiska människan. Dessvärre bestod charlatanen Lysenkos ”vetenskap” bara av ideologiskt motiverat mumbo-jumbo som inte fungerade vid en konfrontation med den besvärliga verkligheten.

Detta ledde till att lysenkoismen, omsatt i jordbruket, ledde till svåra hungerkatastrofer i både Sovjet och Kina, där lysenkoismen också hade stort inflytande. Och någon ”sovjetmänniska” såg aldrig dagens ljus, utan människors inneboende strävan efter frihet ledde till att kommunismen kapsejsade på bred front efter  74 års sovjetstyre i Ryssland och Östeuropa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Trofim_Lysenko

Det är nu länge sedan Trofim Lysenko betraktades som en vederhäftig vetenskapsman, men att lysenkoismen i betydelsen pseudovetenskap lever vidare kan lätt konstateras om vi ser till några av de teorier som hyllas som höjden av vetenskapliga framsteg i dagens Sverige. Nedanstående axplock ger en uppfattning om vad jag menar.

”De första svenskarna var svarta”. Låt oss börja med påståendet att Sveriges första inbyggare sannolikt var svarta eller åtminstone mörkhyade och emanerade från Afrika. Tesen förs fram i en nu pågående programserie i SVT men bör i mina ögon ses som ett tämligen desperat försök att anpassa verkligheten efter rådande multikulturalistiska paradigm. https://www.metro.se/artikel/forskare-sveriges-f%C3%B6rsta-inv%C3%A5nare-var-antagligen-svarta

Såg de svenska urinvånarna ut så här?

I programserien hävdas att Skandinavien efter den senaste istidens slut för omkring 11 000 år sedan fick ”Europas mest blandade befolkning” genom inflöde från olika håll. Denna slutsats baserar sig på DNA-studier på förhistoriska skelett utförda av brittiska forskare, som tror att skelettanalyserna påvisar mörk hudfärg. Mig veterligt har britterna dock inte återfunnit några hudfragment. https://www.svt.se/special/mot-de-forsta-svenskarna/

Jag utesluter inte att några av de första ”svenskarna” – begreppet ”Sverige” var ungefär 10 000 år avlägset när de första invandrarna anlände till den skandinaviska halvön – kan ha haft mörk hy. Det finns dock anledning vara skeptisk när teorier som hävdar detta så intimt stämmer överens med den rådande tidsandan.

”Vikingar kan ha åkallat Allah”. Det förtjänar påpekas att arkeologi och antropologi inte är några exakta egenskaper. Detta blir än mer uppenbart när textilarkeologen Annika Larsson vid Uppsala universitet vill göra gällande att ”vikingarna var influerade av arabisk kultur”. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/vikingar-bar-arabiska-tecken

Som ”bevis” för att så var fallet företer Larsson några tecken hon hittat på tygrester från vikingagravar, vilka tolkas som namnet på den muslimska guden Allah. En amerikansk professor har dock avvisat Larssons tes och menat att tecknen i fråga inte alls skall tolkas som ”Allah” utan att de saknar mening.

Av Annika Larssons uttalanden framgår att hon är litet väl angelägen om att slå fast att den nationalromantiska bilden av vikingen som svensk nationalist inte stämmer: ”Vikingar kan ha åkallat Allah.” Återigen triumferar lysenkoismen/pseudovetenskapen  genom att vetenskapliga fynd skall pressas in i vissa politiska ramar. Ungefär som när lekande barn vill få in fyrkantiga klotsar i runda hål.

”Invandringen en ekonomisk vinst för Sverige”. Det hävdades länge att den massiva invandringen till Sverige var en ekonomisk vinst av stora mått för vårt land. Invällarna förklarades ej endast berika vår kultur med spännande maträtter och exotiska danser, de var också livsnödvändiga som pensionsräddare och utförare av så kallade skitjobb som vi bortskämda svenskar inte ville utföra. https://www.expressen.se/nyheter/ny-rapport-invandrare-ar-bra-for-ekonomin/

Massinvandring – en ekonomisk vinst?

2013 påstods om en rapport från Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) att den visar att ”Invandrare bidrar mer till stat och kommun än vad de får tillbaka”. Rapporten omskrevs i så gott som alla etablissemangsmedia och användes som politiskt slagträ mot Sverigedemokraternas kritik av massinvandringen som ekonomiskt kostsam för samhället. Sedan rapporten offentliggjordes har flera andra liknande rapporter publicerats.

Det är dock svårt för invandringsentusiasterna att förklara, varför staten känner sig tvingad att ge mångmiljardbelopp i bidrag till kommuner med hög invandring om nu tillströmningen av människor till Sverige är så lönsam. Och varför pensionssystem, försvar, skola, vård och omsorg går på knäna som en följd av svårartad brist på ekonomiska medel vilka leder till ständiga skattehöjningar och höjd pensionsålder –  det borde ju ha varit alldeles tvärtom.

”Vi blir rikare av öppenhet”. Ibland vet media inte till sig i trasorna av entusiasm för den alltigenom godartade invandringen. Som då Sandvikens kommun efter att ha beställt en rapport från revisionsbolaget PwC kom fram till slutsatsen, att kommunen hade tjänat 511 miljoner kronor på ett år på invandringen. Media med Dagens Nyheter i täten hakade på för fulla muggar. Invandringsministern Erik Ullenhag (FP) skrev: ”Ett öppet Sverige handlar om solidaritet men Sandviken påminner om att vi också blir rikare av öppenhet.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Sandvikenrapporten

Sveriges kommuner och landsting (SKL) kunde dock påvisa, att PwCs rapport var gjord utifrån felaktiga beräkningar och att Sandvikens kommun inte alls hade gått med vinst utan gått jämnt upp det undersökta året 2012. Medan lokalmedia uppmärksammade kritiken och skrev om den struntade DN och Expressen i detta med motiveringen, att deras artiklar i ämnet inte hade varit så stort uppslagna.

”Jorden går under om tio år om vi inte gör något”. Det kanske mest eklatanta exemplet på hur den moderna lysenkoismen genomsyrar vår vetenskap – och vår vardag –  är tesen om att jorden och mänskligheten hotas av en människoframkallad, global uppvärmning. Och det brinner i knutarna – gör vi ingenting kommer jorden och mänskligheten att tvingas skatta åt förgängelsen. Det är kontentan av det budskap som klimatalarmisterna trumpetar ut.

Av någon anledning är det alltid tio år vi har på oss att avvärja den hotande katastrofen. Detta påstod Maurice Strong, en kanadensisk affärsman som var biträdande generalsekreterare i FN, redan 1972. Tio år senare var det 1982 och både vi och jorden fanns kvar sist jag kollade. Vi bör enligt Strongs tankemodell alltså ha gjort något riktigt bra eftersom jorden inte gick under. Trots detta fortsätter domedagsprofeterna att mala på – den ständigt skolkande 16-åriga grundskoleleven Greta Thunberg tycks nu ha övertagit Al Gores gamla roll härvidlag.

Maurice Strong: ”Vi har tio år på oss att hejda katastrofen.”

Det finns ett iögonenfallande skäl till att förutsägelserna om planetens undergång inte slagit in. Det är att domedagsprofeterna har fel. Tesen om den människoframkallade uppvärmningen är ingenting annat än en, låt vara omhuldad, myt. Jordens klimat har skiftat oupphörligen genom alla tider och detta även långt innan det fanns några människor att skylla på.

Enligt solforskare beror klimatsvängningarna på solens aktiviteter. Hög solaktivitet medför varmare och låg solaktivitet kallare klimat. Eftersom det nu konstaterats att solens aktiviteter har gått in i en mindre aktiv period tyder mycket på att vi går mot en ny så kallad liten istid liknande den som rådde på 1600-talet, då konung Carl X Gustaf tågade över Bälten med sin här och intog Köpenhamn. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/27/solforskare-ny-liten-istid-kan-vara-pa-vag/

Jag är förvisso ingen klimatforskare men inbillar mig ibland att jag har en viss förmåga till logiskt tänkande. Och för mig ter det sig betydligt rimligare att det är solen som bestämmer klimatet än det sätt på vilket jag sorterar mina sopor eller vart jag flyger.

Det görs stundom gällande, att runt 97 procent av världens klimatforskare ansluter sig till teorin om den människoframkallade uppvärmningen. Det är inte heller det korrekt. Verkligheten är som vanligt betydligt mer mångfacetterad än vad de trosvissa fanatikerna ibland oss gärna vill tuta i oss. https://www.nationalreview.com/2015/10/climate-change-no-its-not-97-percent-consensus-ian-tuttle/

Trofim Denisovitj Lysenko är död och hans teser avfärdade sedan länge. Den moderna lysenkoismen lever som framgått ovan emellertid vidare och så lär det fortsätta så länge politiker och forskare av olika slag använder (pseodo)vetenskapen för att genomdriva sina favoritidéer. Vad vi andra kan göra är att förhålla oss skeptiska gentemot misstänkt tvärsäkra och alltför välanpassade påståenden.

Ny bok av NATO-general: hur ett krig med Ryssland skulle kunna te sig

3 juni, 2018

General sir Richard Shirreffs bok Krig med Ryssland visar hur ett krig mellan väst och Ryssland skulle kunna gestalta sig.

Krig är nästan alltid något oönskat. Så var det med såväl Första som Andra världskriget. Likväl bröt dessa krig ut med förödande resultat. Ingen vill ha en ny världskonflikt med allt vad detta skulle innebära i form av miljontals dödsoffer och mänskligt lidande. General sir Richard Shirreff, som varit ställföreträdande befälhavare för NATOs styrkor i Europa, ger i en ny bok en inträngande och sakkunnig skildring av hur ett krig mellan Ryssland och Västvärlden skulle kunna gestalta sig.

I den fiktiva skildringen Krig med Ryssland (Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2017, 316 sidor) beskriver general Richard Shirreff hur en väpnad konflikt bryter ut mellan ett aggressivt Ryssland under ledning av en krigshetsande, icke namngiven president och ett svagt NATO. Presidenten (läs: Vladimir Putin) räknar med att NATO, liksom tidigare, skall nöja sig med lama protester och tandlösa sanktioner och beordrar därför med stöd av sina ja-sägande underhuggare ryska styrkor att ta tillbaka de baltiska staterna.

Enligt ett gammalt latinskt talesätt heter det: Si vis pacem, para bellum (Den som önskar fred bör förbereda sig på krig). Sedan Kalla krigets slut har denna kloka anmaning till stora delar avaktualiserats, icke minst i Sverige där det militära försvaret rustats ner på ett oansvarigt sätt i övertygelsen att en ny världskonflikt vore mer eller mindre otänkbar.

Det nya Kalla kriget. Epicentrum för den i boken beskrivna konflikten är Baltikum, och enkannerligen den rysktalande befolkningen därstädes. Putin – och bokens ryske president – betraktar alla områden som befolkas av ryssar som delar av Ryssland. Precis som i Ukraina talas det mycket ryska i Estland och Lettland i områdena närmast gränsen mot Ryssland. Det är delvis en följd av den medvetna förryskningspolitik som förekom på Sovjetunionens tid.

”Kriget med Ryssland inleddes i Ukraina i mars 2014”, skriver författaren i bokens Inledning (sidan 11). ”Krimkrisen, Rysslands stöd åt separatisterna i östra Ukraina, dess invasion av detta land och president Putins tillkännagivande i mars 2014 att han vill återförena alla etniska ryssar under en fana, har emellertid ändrat min syn på Rysslands intentioner i grunden.”

Det nya Kalla kriget övergår i en varm konflikt i general Shirreffs bok. Foto: Tommy Hansson

Vad vi nu har är en situation där Ryssland genom sin expansiva politik återigen har hamnat på kollisionskurs med Västvärlden, något som bekräftas i nyhetsflödet så gott som dagligen. Ryssarna har byggt upp sin militära förmåga på nytt efter Sovjetunionens sammanbrott och struntar enligt författaren i att följa ”de överenskommelser som har styrt den säkerhetspolitiska situationen i Europa efter det kalla krigets slut” (sidan 11). Vi befinner oss helt enkelt i ett nytt kallt krig vilket inleddes med Putins makttillträde 2000. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Kallt krig blir varm konflikt. I general Shirreffs skildring övergår detta nya kalla krig i en varm konflikt. Precis som var fallet med utbrottet av Andra världskriget med Tysklands invasion av Polen den 1 september 1939, vilken kunde bli verklighet på grund av västmakternas tidigare passivitet och benägenhet att överse med Tysklands expansionspolitik i form av exempelvis besättelsen av Saarlandet 1935, Anschluss av Österrike våren 1938 och ockupationen av Tjeckoslovakien senare samma år. Väst gjorde ingenting då och Hitler räknade inte med att det skulle göra något när Tyskland – och Sovjetunionen ett par veckor senare – gick in i Polen. Däri misstog han sig emellertid som vi alla vet.

Prologen till kriget med Ryssland inträffar med ryska militära och politiska provokationer i mindre skala i Charkiv i Ukraina i maj 2017, varefter ryssarna utökar sina aktioner till Lettland. I boken beskrivs ingående möten mellan den ryske presidenten och hans stab samt möten i NATO-sfären. På västsidan råder till en början åtskillig tveksamhet att besvara de ryska provokationerna militärt, men beslutsamheten ökar genom att både USA och Storbritannien fått ledare vilka är betydligt mer resoluta än sina föregångare.

Läget utvecklas i katastrofal riktning när ryska stridskrafter sänker det brittiska hangarfartyget HMS Queen Elizabeth, som till följd av tidigare neddragningar av den brittiska militärbudgeten sånär som på några helikoptrar saknar flygstridskrafter samt även ett tyskt krigsfartyg. Åtgärderna blir samtidigt en signal för USA, Storbritannien och NATO att enas mot det ryska hotet.

President Vladimir Putin tillsammans med den ännu kortare före detta KGB-chefen Lazar Matvejev.

Rysslands president förödmjukad. General Richard Shirreff låter i sin bok lettiska gerillastyrkor, arvtagare till de så kallade Skogsbröderna, spela en vital roll i bekämpandet av den ryska aggressionen. Skogsbröderna var en irreguljär motståndsrörelse som från och med Andra världskrigets slut till långt in på 1950-talet – i en del fall ännu längre – genom gerillakrigföring utmanade den sovjetiska ockupationen i de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsbr%C3%B6derna

Tom Morland, en duglig brittisk kapten som är en av bokens hjältar, avdelas att samverka med de lettiska motståndskämparna. ”Morland hade hört talas om skogsbröderna när han utbildade de lettiska specialstyrkorna”, läser vi på sidan 177. ”Det var namnet på de tusentals partisaner som hade gett sig in i Baltikums djupa skogar för att utkämpa ett gerillakrig mot de sovjetiska ockupanterna…Den siste partisanen lämnade otroligt nog inte skogen förrän 1995, hela fyra år efter att Lettland blev självständigt från Sovjetunionen.”

Det verkliga elddopet för Morland och hans lettiska partisaner inträffar i samband med ett ryskt så kallat VIP-besök. De antiryska styrkorna hade snappat upp ett meddelande om att befälhavaren för Västra militärdistriktet skulle besöka Ligatne, som var platsen för en rysk framgång i kampen mot de besvärliga lettiska rebellerna.

Befälhavaren skulle ha en framträdande VIP-person – det vill säga den ryske presidenten – i släptåg. Motståndskämparna fick order om att under befäl av kapten Tom Morland störa besöket på ett spektakulärt sätt, dock utan att skada eller döda presidenten. Uppgiften löses på så sätt att ett par ryska helikoptrar skjuts ner mitt under den ryska propagandasändningen. Något som givetvis blir till en gigantisk prestigeförlust för den ryske presidenten personligen – vilken som en följd av förödmjukelsen beordrar sina styrkor att tillfångata Morland och föra denne till Moskva.


En rysk Iskander-bataljon visas upp på Röda torget i Moskva i maj 2015.

Nästa mål: Kaliningrad. Nästa viktiga mål för de antiryska styrkorna skulle bli den ryska exklaven Kaliningrad, där det finns ett permanent förband med kärnvapenkapabla Iskander-robotar med kapacitet att nå stora delar av Europa. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/karnvapenkapabla-robotar-pa-plats-i-kaliningrad

Kaliningrad kallades fram till 1946, då området tillföll Sovjetunionen efter krigsslutet, Königsberg och var huvudstad i Ostpreussen. Staden hade anlagts av tyska ordensbröder på medeltiden och var hemort för den berömde tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804), vilken verkade där hela sitt liv. Kaliningrad, huvudort i det administrativa området Kaliningrad oblast, är uppkallat efter den Stalin närstående Michaeil Kalinin (1875-1946) som var ordförande i Sovjetunionens centrala verkställande kommitté och därmed landets formelle statschef. http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/kant-bodde-i-konigsberg/

I boken heter det (sidan 205):

Storbritannien råkade ha en liten militär instruktörsgrupp som opererade tillsammans med skogsbröderna i Lettland och det var tänkbart att dessa skulle kunna utnyttjas som en spaningsresurs på marken i Kalingrad. Det var dessutom fullt möjligt för Storbritannien, USA och dess Nato-allierade att skapa en kombinerad anfallsstyrka med förband ur samtliga vapenslag för att slå ryssarna där det skulle orsaka mest problem för presidenten och hans egen befolkning: det ryskkontrollerade Kaliningrad.

 

Genom att framgångsrikt slå ut de ryska datasystemen i Kaliningrad, var tanken, skulle ryssarna förhindras att genomföra sin plan med namnet Borodino som gick ut på att avfyra kärnvapenbestyckade Iskander-robotar mot väst och därmed tillfoga fienden ett slag som den senare inte skulle kunna återhämta sig från. Så blev det också.

När NATO-stridsflyget bekämpade de ryska avfyringsramperna och andra militära mål kunde dessa inte försvaras. Flyginsatsen blev därför ”som en nattövning i Nevada-öknen” (sidan 293). Jag överlåter till läsarna att utifrån detta dra sina egna slutsatser om krigets utgång.

General sir John Hackett skrev om ett krig som aldrig kom. Foto: Tommy Hansson

Hacketts bok om Tredje världskriget. Efter kriget sammanträffar Tom Morland med sin kvinnliga medarbetare Nicola Allenby på Browns restaurang på Woodstock Road i Oxford. De kunde gemensamt se tillbaka på en laddad tid då såväl Baltikums som hela västvärldens frihet och självbestämmande hängde i vågskålen.

Mina militära fackkunskaper är inte av den kalibern att jag kan bedöma om det scenario general sir Richard Shirreff målar upp är trovärdigt, men författarens meritlista med posten som biträdande NATO-chef i Europa borgar sannolikt ändå för detta. Han skriver avslutningsvis att han fått inspiration till boken via goda vänner i Estland, Lettland och Litauen under besök därstädes.

Boken kan ses som en sentida motsvarighet till den fiktiva skildringen Tredje världskriget. Augusti 1985 (Ordfront 1981, 406 sidor), författad av en annan brittisk general, nämligen sir John Hackett. Förutsättningarna är likartade som i Shirreffs skildring: NATO och väst har låtit sig invaggas i en falsk säkerhet avseende Sovjetunionens (Rysslands) aggressiva intentioner och underlåtit att se till att det militära försvaret besitter nödvändig slagstyrka.

Nu blev dessbättre inte Hacketts spådomar om ett tredje världskrig verklighet, och orsaken till detta kan uttryckas i ett namn: Ronald Reagan, USAs 39e president som med sin militära upprustning körde slut på Sovjetunionen och dess ekonomi vilket ledde till dennas undergång nyåret 1991.

Sverige/Gotland ligger risigt till… Det är väl bekant att för Rysslands nuvarande president Vladimir Putin, med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB – han var en tid stationerad i Dresden i dåvarande Östtyskland – innebar Sovjetunionens upplösning en av den moderna historiens största katastrofer. https://fof.se/blogg/putin-sovjethistorien-och-tacksamhetsskulden

Oppositionspolitikern Boris Nemtsov sköts till döds nära Kreml den 28 februari 2015.

Han har därför ägnat alla sina krafter som rysk stats- och regeringschef åt att bygga upp Rysslands militära förmåga, framflytta dess internationella positioner och inte tvekat att ingripa aktivt i detta syfte såsom i Georgien 2008 och Ukraina 2014. Samtidigt har Putin undan för undan lämpat alltmer av det som fanns av demokrati i det postkommunistiska Ryssland överbord. Valen har riggats och en rad mer eller mindre bemärkta samhällskritiker och oppositionspolitiker har antingen mördats, fängslats eller tvingats i landsflykt.

Att Ryssland mot denna bakgrund skulle få för sig att, som i Shirreffs fallstudie, återföra Baltikum till den ryska fållan är minst av allt någon orimlighet. Vi behöver bara kasta en hastig blick på kartan för att upptäcka att i så fall ligger Sverige och då i synnerhet Gotland i synnerhet rätt risigt till…

Putins giftiga strategi: lögnen satt i system

26 mars, 2018

Ryska agenter har åtskilligt i sin arsenal att välja mellan när de får klartecken från Kreml att oskadliggöra misshagliga individer. När avhopparen Aleksandr Litvinenko togs av daga i London 2006 användes det radioaktiva ämnet polonium. Och när den tidigare dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia förgiftades i engelska Salisbury i början på mars bestod vapnet i ett extremt giftigt nervmedel kallat novitjok. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/03/13/fallet-skripal-ryska-mord-och-mordforsok/

Medicinsk expertis har meddelat att det är fullt möjligt att far och dotter Skripal, som fortfarande är föremål för intensivvård, har fått obotliga såväl mentala som kroppsliga skador. Även polismannen Nick Bailey, som försökte hjälpa paret på en parkbänk i Salisbury, utsattes för nervgiftet och vårdades på sjukhus men är nu utskriven. Bailey har sagt att livet för hans del aldrig kommer att bli detsamma igen. https://www.independent.co.uk/news/uk/home-news/sergei-skripal-yulia-nerve-agent-brain-damage-health-hospital-salisbury-a8269056.html

Krim

Detective sergeant Nick Bailey skadades svårt av nervgiftet novitjok när han försökte hjälpa Sergej och Julia Skripal.

Owen Matthews, som skriver i den engelska tidskriften The Spectator, menar att den ryska ledningens farlighet inte så mycket består i dess förmåga att ta död på sådana personer som den uppfattar som sina fiender (min översättning):

Men Putins verkliga makt, som är långt farligare än alla raketer och gifter han har i sina vapenförråd, ligger i hans giftiga förmåga att fräta bort sanningen. Putin ljuger skamlöst och upprepat. Det gör också hans medhjälpare. Till och med när den rättstekniska bevisningen är massiv och ovedersäglig. https://www.spectator.co.uk/2018/03/vladimir-putins-toxic-power/

I själva verket, anser Matthews, använder Rysslands president lögnen som vapen på ett rutinmässigt sätt. Som när han i mars 2014 försäkrade världen att det inte fanns några ryska trupper på Krim och att ”alla kan köpa ryska uniformer” samt att det var ”lokala försvarsstyrkor” som hade besatt centrala platser och byggnader på Krim i Ukraina. https://www.npr.org/sections/thetwo-way/2014/03/04/285653335/putin-says-those-arent-russian-forces-in-crimea

En knapp månad senare var det inte tal om några lokala försvarsstyrkor längre. Då tackade Putin öppet de ryska soldater som genomfört annekteringen av Krim-halvön. Länge nekade Putin också till att det fanns reguljära ryska soldater i östra Ukraina. 2016 medgav han emellertid att dessa fanns på plats i det aktuella området. http://time.com/44375/putin-crimea-russia-army/

Ett annat fall som visar att sanningen är den ryska regimens värsta fiende gäller Malaysia Airlines Flight MH 17, som den 17 juli 2014 sköts ner över Ukraina på väg mellan Kuala Lumpur och Amsterdam. Samtliga 298 ombordvarande omkom. Ryssarna förnekade i det längsta att det funnits någon som helst rysk inblandning i nedskjutningen och skyllde allt på Ukraina – sedan visade en internationell undersökning att planet skjutits ner av proryska separatister beväpnade med luftvärnsroboten BUK. https://sv.wikipedia.org/wiki/Malaysia_Airlines_Flight_17

En rysk soldat på post i staden Simferopol på Krim den 19 mars 2014.

Enligt Owen Matthews är det själva ljugandet som är Putins egentliga budskap: lögnen satt i system så att själva begreppet sanning mister sin betydelse. Putin kan också räkna med att det finns gott om aningslösa – och i somliga fall närmast patologiska – Putin- och Rysslands-kramare i väst som är beredda att tro varje ord som kommer ur den stores mun. Putin blir därmed i stånd att skapa sin egen verklighet. Sådant kan lätt leda till hybris.

Också när det gäller den notoriska och systematiska ryska dopingen inom idrottsrörelsen ljuger ryska befattningshavare sig blåa i synen. Ett bevis på hur bisarr situationen är visas av, att samma person – Grigorij Rodtjenkov – ledde såväl Rysslands så kallade kamp mot dopingen som den ryska statens dopingprogram syftande till att göra landets idrottsutövare mer konkurrenskraftiga internationellt.

Vid vinter-OS i ryska Sotji 2014 tog Ryssland 13 guldmedaljer varav minst fyra enligt så kallade visselblåsare var dopade. Rodtjenkov, som varit verksam inom den ryska underrättelsetjänsten FSB, har sedan han avslöjat det massiva fusket i samband med OS på hemmaplan skrutit om hur lätt det var att manipulera blodprov från ryska deltagare. Rodtjenkov har försäkrat att Putin hade detaljerad kännedom om vad som försiggick. Putin har hela tiden blånekat och kallat anklagelserna ”löjliga”. https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/visselblasaren-putin-visste-allt-om-dopningen-av-idrottarna-i-sotji

Rodtjenkov har bland annat hänvisat till George Orwells berömda framtidsdystopi 1984, där det talas om ”dubbelspråk” – doublespeak. Det tillåter en person att inta två motsatta positioner samtidigt och att tro att båda är lika sanna. Därför kan en och samma person leda både kampen mot doping och  ett statligt dopingprogram. Dubbelspråket gör det möjligt att ljuga obehindrat: ja, lögnen blir till och med en nödvändig dygd. https://en.wikipedia.org/wiki/Doublespeak

Ibland blir lögnerna dock helt absurda. Som när den ryska statstelevisionens nyhetsankare Sergej Kiselev påstod att paret Skripal förgiftats av den brittiska underrättelsetjänsten MI6 i ett försök att piska upp russofobiska stämningar och bättra på premiärminister Theresa Mays dalande popularitet. Där fanns också antydningar om att västvärlden genom förgiftningen ville sabotera det ryska presidentvalet.

Lika absurt var det när det ryska utrikesdepartementets talesperson, Maria Zakharova, sökte skjuta skulden på bland annat Sverige – som tillsammans med Storbritannien, Tjeckien och Sverige skulle ha bedrivit försöksverksamhet med den typ av nervgift som användes mot Sergej och Julia Skripal. Sanningen är ju att det är helt otänkbart att någon annan stat än den ryska kan ha gjort sig skyldig till detta illdåd. https://www.expressen.se/nyheter/ryssland-pekar-ut-sverige-efter-nervgiftsattacken/

Man kan fråga sig om Putin-megafoner som Sergej Kiselev och Maria Zakharova verkligen tror på vad de säger – så bisarrt utflipprade är deras utsagor. Det finns dock inga tecken på att vare sig Rysslands-fanatikerna i väst, som ser Putin som världens frälsare, eller största delen av Rysslands befolkning skulle tvivla på något av det som Putin eller till äventyrs någon annan makthavare i Kreml har att säga.

Grigorij Rodtjenko i sitt dopinglaboratorium.

En vanlig uppfattning är att – även om det skulle stämma att Putins folk förgiftar dubbelagenter, skjuter ner passagerarflygplan eller dopar idrottsutövare – så här gör alla. Det är vanligt att man i sammanhanget drar på med inadekvata jämförelser som att väst mördar egna medborgare utomlands med drönare och att väst invaderade Irak eller Kosovo utan FNs godkännande. Det är en så kallad youtoo-taktik som är mycket omtyckt bland Putin-trollen på nätet.

”Problemet för resten av världen”, anser Owen Matthews i The Spectator, ”är att Putin går mycket längre än att bara ljuga. Kreml har aktivt, genom de samlade ansträngningarna från hans propagandamaskin, genomfört en systematisk attack på själva idén att sanningen kan existera någonstans.

En indirekt effekt av denna strategi är att det i väst på sina håll skapats en föreställning om att ”ryssarna” ligger bakom hart när allt ont som sker i världen. Detta gynnar åtminstone delvis Kreml, eftersom det då blir lättare för Putin och hans anhang att peka på orimligheten i några av de påståenden som görs om Rysslands skuld.

 

 

 

 

Ny lag om polsk delaktighet i Förintelsen: Polen skämmer ut sig

6 februari, 2018

Skylt med text på tyska och polska i Auschwitz-Birkenau.

Den polska senaten har med de mycket klara röstsiffrorna 57-23 antagit en kontroversiell lag som skall göra det olagligt att hänvisa till polackers deltagande i den nationalsocialistiska Förintelsen i samband med Andra världskriget. Den som exempelvis talar om ”polska dödsläger” riskerar fängelse enligt den nya lagen, vilken nu också har undertecknats av Polens president Andrzej Duda och därmed trätt i kraft. http://www.aljazeera.com/news/2018/02/poland-senate-passes-controversial-holocaust-bill-180201072130990.html

Den nya polska lagen tycks ha väckt mest negativ uppmärksamhet i den judiska staten Israel samt i USA, medan intresset (förutom i judiska kretsar) i Europa inklusive Europeiska unionen (EU) varit betydligt svalare med Ukraina som undantag. Michael Oren, Israels ställföreträdande premiärminister för diplomati, har citerats: ”Vad som startar med förnekelse av Förintelsen slutar med  förnekelse av vår rätt att försvara oss.” https://www.timesofisrael.com/israel-condemns-passing-of-polish-holocaust-law-but-takes-no-immediate-action/

Tidigare utrikesministern, knesset-medlemmen Tzipi Livni, har kallat den nya polska lagen ”en dubbel spottloska i Israels ansikte”. Heather Nauert, talesperson i det amerikanska utrikesdepartementet, har sagt att termen ”polska dödsläger” visserligen är felaktig men att den omdiskuterade polska lagstiftningen riskerar ”underminera yttrandefrihet och akademisk debatt”.

En karta över dödsläger, större koncentrationsläger och judiska ghetton i Polen under Andra världskriget.

Många polacker är angelägna om att motverka aversionen mot judar och är medvetna om den historiska antisemitismen i sitt hemland. Det blev uppenbart för mig då jag 2009 deltog i en studieresa till Polen som arrangerades av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) sedan jag bidragit med ett ekonomiskt tillskott till upprustningen av en judisk begravningsplats i den lilla staden Bodzentyn nära Kielce. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/09/08/det-judiska-polen-i-bodzentyn-och-kielce/

Det är dock oomtvistligt att antisemitismens fula tryne fortfarande är en beklaglig verklighet i dagens Polen. Enligt en undersökning i regi av Centrum för forskning om fördomar vid universitetet i Warszawa, presenterad i den polska riksdagen sejmen, ställde sig mer än hälften av undersökningens deltagare bakom klassiska konspirationsteorier såsom att judarna kontrollerar världen genom media och banker.

90 procent av deltagarna hade aldrig träffat en jude. Antisemiter i Polen skyller vidare fortfarande Jesu död på judarna och tror att blod från kristna ingår som en del i judiska ritualer. https://forward.com/news/world/191155/poland-poll-reveals-stubborn-anti-semitism-amid-je/

Folkmordsorganisatören Reinhard Heydrich – tilltänkt efterträdare till Hitler.

Det var förvisso Nazityskland som administrerade den nationalsocialistiska dödsindustrin i samband med Andra världskriget. Dödsläger i Polen av typ Auschwitz-Birkenau, Treblinka, Belzec, Sobibór, Lublin-Majdanek och Chelmno var således snarare nazityska än ”polska”. Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939, som föregick och var en förutsättning för Andra världskrigets utbrott, medförde att Polen delades upp i sovjetiska och tyska intressesfärer varvid Stalins Sovjetunionen och Hitlers Tyskland gav varandra fria händer i respektive ockupationsområden.

Enligt den nazityska strategin, som den utformats av säkerhetschefen och förintelseorganisatören Reinhard Heydrich (1904-42), skulle lokalbefolkningen i ockuperade länder och områden i möjligaste mån involveras i judeutrotningen. Den traditionella antisemitismen i Polen men också i exempelvis Ukraina och de baltiska staterna underlättade denna strategi. Mer om Heydrich, Hitlers tilltänkte efterträdare, här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Reinhard_Heydrich

Under Förintelsen dödades mer än tre miljoner av de ursprungligen 3,2 miljoner polska judarna. Före Andra världskriget bestod närmare en tredjedel av Polens befolkning av olika minoritetsgrupper: 13,9 procent ukrainare, 10 procent judar, 3,1 procent vitryssar, 2,3 procent tyskar och 3,4 procent tjecker, litauer och ryssar. https://en.wikipedia.org/wiki/The_Holocaust_in_Poland

På orten Jedwabne genomfördes i juli 1941 en massaker på 340-400 judar vilken först antogs vara orkestrerad av tyska Einsatz-kommandon. Det visade sig emellertid att de ansvariga varit ett 40-tal polacker från intilliggande orter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Massakern_i_Jedwabne

Ett monument över judemassakern i polska Jedwabne.

Även efter krigsslutet förekom på flera platser i Polen pogromer vilka garanterat utfördes av polska medborgare. Den mest kända och omfattande av dessa massakrer genomfördes i staden Kielce, huvudort i regionen med samma namn, den 4 juli 1946 då 42 judar bragtes on livet och ett 50-tal skadades. I Kielce hade 1918 fyra judar mördats i en pogrom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pogromen_i_Kielce

Antisemitismen behöll sitt grepp också i det kommunistiskt styrda, efterkrigstida Polen liksom var fallet i andra öststater såsom Tjeckien och Ungern. Den kulminerade i en kampanj 1967-70 som tvingade merparten av de omkring 25 000 judar som då fanns i landet att emigrera. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/11/09/det-judiska-polen-v-kommunistisk-antisemitism/

En av dem som flydde Polen 1968 var historikern Jan Tomasz Gross (född 1947), som i dag är professor i War and Society vid Princeton-universitetet i USA. Gross, som är av judisk släkt, har ingående studerat polskt judemördande. Han har i en artikel skrivit: ”Polacker dödade fler judar än tyskar under Andra världskriget.” Gross mest kända bok, Neighbors (2001), handlar om den ovan nämnda massakern i Jedwabne där Gross kom fram till att så många som 1600 judar kunde ha mördats av polacker. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Tomasz_Gross

Polen hamnade 2016 på tionde plats på Simon Wiesenthal Centers årliga lista över prominenta antisemiter i världen på grund av att polska åklagare förhört Gross och hotat med fängelse för att denne alltför ingående studerat den polska medverkan till massmordet på sex miljoner judar. På samma lista kom vår egen utrikesminister Margot Wallström på åttonde plats för påståenden om israeliska ”utomrättsliga avrättningar”. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/12/30/wallstrom-en-av-arets-mest-prominenta-antisemiter/

Historikern Jan Tomasz Gross hotas av åtal på grund av sina studier i polsk förintelsehistoria.

Den polska staten har också hotat dra tillbaka en statlig utmärkelse Gross erhöll 1996. Gross har fått stöd av akademiker såväl i Polen som utomlands.http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6411054

I dag finns i Polen cirka 10 000 judar vilket är ett avsevärt mindre antal än i Sverige. Det måste understrykas att mycket långt ifrån alla etniska polacker är antisemiter och det går även att skönja ett ökat intresse i landet för det judiska. Det är också välbelagt att en del polacker skyddade förföljda judar under kriget. Jag kan mycket väl förstå att polska myndigheter har tröttnat på historiskt inkorrekta uttryck som ”polska dödsläger”. Polen skämmer dock ut sig internationellt när man vill inskränka yttrandefriheten och hotar seriösa historiker med åtal och fängelse.

Att det fanns polacker med i bilden i samband med judeutrotningen kan ej förnekas, och även rent allmänt ställer jag mig mycket tveksam till att förbjuda åsikter: även felaktiga sådana måste enligt min mening få uttryckas, annars hamnar vi lätt i ett för det demokratiska och fria samhället bekymmersamt läge.