Posted tagged ‘Ulf Adelsohn’

Så blev vänsterns Utopia en svensk mardröm

31 mars, 2015

SVERIGEDEBATTEN Sverige 2015: ett samhälle i fritt fall. Den så kallade regering som förväntas styra landet kan mest betecknas som ett dåligt skämt. Den grova brottsligheten och en veritabel invasion av tiggare präglar samhället, samtidigt som massmedierna är infiltrerade av våldsvänster, jihadsympatisörer och andra demokratifientliga element. I denna krissituation är det uppenbart att det behövs en debatt om Sverige, helt enkelt en Sverigedebatt. En debatt där Sveriges bekymmersamma läge kan diskuteras helt utan skyddsnät och utan politiskt korrekta sidoblickar eller referenser. Det är därför min förhoppning att det här inlägget kan bli det första steget till en sådan debatt.

images2U9QUG8L Statsministern med från vänster skolministern Gustav Fridolin som arresterats som säkerhetsrisk i Israel, miljöministern Åsa Romson som är miljömarodör samt partisekreteraren och grå eminensen Carin Jämtin, antisemit och jihadistanhängare.

Nämnda ”regering” innehåller bland annat:

En avdankad svetsare och fackpamp med talfel som statsminister, vilken som en av sina rådgivare har den beryktade vänsterextremistiske fejkhistorikern och mytomanen Henrik Arnstad.

En miljöminister som avslöjats som kvalificerad miljömarodör: http://www.expressen.se/nyheter/val2014/asa-romson-malar-med-forbjuden-farg/

En utrikesminister som genom sin inkompetens och okunskap gjort betydande delar av världen fientligt inställda till vårt land: http://ledarsidorna.se/2015/03/van-med-alla-blev-ovan-med-alla/.

En bostadsminister utan fackmässig erfarenhet, med utrikespolitiska ambitioner och som därtill enligt en bedömare som Nalin Pekgul (S) är islamist: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340.

En skolminister som gripits i Israel som säkerhetsrisk: http://www.expressen.se/nyheter/gustav-fridolin-anhallen-i-israel/.

En framtidsminister som menar sig ha blivit mördad på 1300-talet: http://www.dn.se/nyheter/politik/framtidsministern-har-upplevt-tidigare-liv/.

Så där håller det på.

Lägg därtill att den nuvarande S-MP-ministären, med stöd av V, inte utgör några problem för de förment borgerliga oppositionspartier som ingick i två alliansregeringar 2006-2014. Tvärtom – i stället för att efter det jämna valresultatet i september 2014 konkurrera om regeringsmakten lade sig M, FP, C och KD platt på magen inför Stefan Löfvens sorgliga minoritetsregering i form av decemberöverenskommelsen (DÖ). Det innebar att man i praktiken avsade sig alla oppositionsanspråk.

”Oppositionsledaren” Anna Kinberg Batra (M) menar för sin del att återvändande jihadister bör ses som ”offer”: http://www.expressen.se/nyheter/uppdraget-ta-m-tillbaka-till-toppen/

images Satirisk framställning av decemberöverenskommelsen.

Sverige 2015 domineras till stor del av brottsligheten. Delar av våra storstadsområden är laglöst land där våldet härskar. Invandrargäng gör upp sinsemellan med tillhjälp av automatvapen som nu senast i en restaurang på Hisingen i Göteborg. I Malmö fortsätter dödsskjutningarna obehindrat. Regeringen reagerar med att vilja skärpa vapenlagarna – vilket väl är ungefär lika begåvat som att hävda att sprängmedel borde förbjudas för att stoppa islamistterrorn.

Invandrarrelaterad gängbrottslighet har vidare tillåtits dominera en stad som Södertälje med förgreningar in i näringsliv, politik och rättsväsende. Det faktum att ungdomar med invandrarbakgrund härjar i förorterna genom att sätta eld på bilar och angripa polis, ambulans och brandkår med stenar och annat är numera en del av vardagen och uppmärksammas på sin höjd i små tidningsnotiser.

I denna laglöshetens ekvation bör också den romska tiggarinvasionen från i främsta rummet Rumänien nämnas. I så gott som alla svenska samhällen livnär sig sedan några år tillbaka otaliga människor, vilka i många fall kommit hit via skrupulösa människosmugglare, på organiserat tiggeri. Jag vågar påstå att inget sunt samhälle tillåter sådan verksamhet eller de ohygieniska kåkstäder vari tiggarna bor och som utgör en uppenbar fara för folkhälsan.

I Malmö kan vi till den ordinära våldsbrottsligheten och det epidemiska tiggeriet  lägga en helt igenom, från arabiska områden i Mellanöstern, importerad antisemitism, vilken lett till att Sveriges tredje största stad är på väg att avfolkas på judar. Till råga på eländet visar den styrande S-V-MP-majoriteten inga som helst tecken på att genom en realistisk politik vilja åtgärda problemen, sannolikt därför att man är beroende av arab- och muslimrösterna för att hänga kvar vid makten. Tvärtom: till Malmö hälsas alla uttryckligen välkomna.

images Kåkstäder befolkade av romska tiggare växer upp som svampar ur jorden.

Brottsligheten har emellertid fler konnotationer än så här. De stora kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet anlitar båda den brottsbelastade Researchgruppen, ett gäng vänsterextremister som inte gjort någon hemlighet av sina rötter i den våldsbenägna vänstern med AFA i spetsen. Researchgruppen bedriver en omfattande åsiktsregistrering i nära samverkan med bolaget Piscatus, som startades av Robert Aschberg, Expo och AFA 2010 och har vid flera tillfällen hängt ut medborgare som publicerat olämpliga kommentarer på nätet.

Frontfigurerna Mathias Wåg och Martin Fredriksson har bland annat gjort sig kända för att beteckna den egna gruppen som ”Sveriges Stasi”. Wåg skrev vidare på Twitter den 20 maj 2013: ”Ni som överklagar böneutropen till förvaltningsrätten. Tack för att ni skrev med personnummer.” Därmed bekräftades symbiosen mellan extremvänster och islam/islamism, en koppling som får en noggrann belysning  i Johan Lundbergs  bok Ljusets fiender (Timbro 2013).

En annan medlem i Researchgruppen är My Vingren, som nyligen anställts av Sveriges radios Ekot. I Sverige anno 2015 bör således ett förflutet i våldsbelastad vänster inte ses som en nackdel utan tvärtom som en extra merit i CVt.    Mer om Researchgruppen i Ola Sandstigs granskande reportage i Dagens Samhälle #11/2015: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/granskare-som-inte-tal-en-granskning-14461

Hur kunde det då bli så här?

För att få ett svar på den frågan bör vi gå tillbaka till den så kallade 68-vänster som den 24-27 maj 1968 ockuperade Kårhuset i Stockholm. Formellt var ockupationen en protestaktion mot regeringens proposition om en ny studieordning, UKAS, men den kom efter hand att urarta till en demonstration till förmån för kommunism och extremvänster med tongivande grupperingar av typ Clarté och KFML och där den senare Fryshus-chefen, Anders Carlberg, blev riksbekant som testuggande revolutionär av trotskistiskt slag.

untitled Olof Palme talar till kårhusockupanterna 1968.

Det hjälpte föga att utbildningsminister Olof Palme och dåvarande studentpolitikern Ulf Adelsohn sökte tala Mao- och Castro-dyrkarna i Kårhuset till rätta – de revolutionära ropen stod som spön i backen, och snart skulle vänsterockupanterna göra staden osäker genom att försöka ockupera nyckelinstitutioner som Stadsteatern, Operan och Centralstationen, dessbättre utan framgång.

Palme insåg säkerligen att hans maningar till reformism, demokrati och besinning klingat ohörda, men med karaktäristisk slughet kom han under de följande åren att, främst i sin utrikespolitiska retorik, närma sig kårhusvänsterns demagogi. Palme och den socialdemokratiska regeringskretsen kring honom, med namn som Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson och icke minst Pierre Schori, såg chansen att absorbera i alla fall delar av extremvänstern i socialdemokratin. Leijon hade för övrigt själv ett förflutet inom KFML, en förkortning för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna.

Till sin hjälp hade Palme och hans meningsfränder här Vietnamkriget, vilket alltmer utvecklade sig till en katastrof för USA och som Palme gjorde upp räkningen med framförallt i sitt beryktade jultal i Storkyrkan 1972. Statsminister Palme liknade här de amerikanska bombningarna över Hanoi och Haiphong vid nazistiska krigsförbrytelser. Vänstern jublade, men de diplomatiska förbindelserna med USA skadades allvarligt.

Något som Palme säkerligen såg som en merit med tanke på sina ambitioner att framstå som Tredje världens champion och att i tidernas fullbordan få ett internationellt toppjobb. Förbindelserna med den fria världens viktigaste demokrati sökte Palme lappa ihop genom att skicka överbefälhavaren Stig Synnergren – en ursosse från Boden – som hemlig emissarie till Washington.

Här följer mer information, inklusive en ljudfil av talet, om Olof Palmes jultal: http://www.militarhistoria.se/nyhetsfronten/olof-palme/

images5K5D8WM1 Vänstergurun Herbert Marcuse.

Vänstervridningen i Sverige och Västeuropa var ett fenomen som, liksom så mycket annat, hade hämtats från USA och de studentprotester som hade inletts här i slutet på 1950-talet. Från det stora landet i väster kom ett varierat utbud av revolutionär frasretorik av vänstergurus som Herbert Marcuse, Jerry Rubin, Eldridge Cleaver och allt vad de hette.

Journalisten Christopher Jolin, son till den kände konstnären Einar Jolin och verksam som konstrecensent samt som redaktör för en läkemedelstidning, levererade 1972 en imponerande kartläggning av vänstervridningen med bestsellern Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige (VOX/Bernces förlag). Den slog ned som en bomb i medievärlden och erhöll inledningsvis goda recensioner i borgerlig press. Bland skrev Gunnar Unger som signaturen Sagittarius i Svenska Dagbladet att Jolin ”var förtjänt av hela nationens tacksamhet”.

Flera år senare gled den ursprungligen liberale Jolin tyvärr över i det extremnationella lägret, något som gör att hans i mitt tycke banbrytande bok inte fått den uppskattning den förtjänar. Den som vill läsa mer om Christopher Jolin och hans bok Vänstervridningen kan göra det på min blogg via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Om Olof Palme kan mycket sägas, och till dem som förstått hans betydelse för vänsterradikaliseringen av Sverige hör avgjort Jan Sjunnesson, tills för kort tid sedan chefredaktör för den Sverigedemokraterna närstående nätpublikationen Samtiden. I sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013) skriver han så (sidan 95):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare. Den offentliga sektorn fördubblade antalet anställda under decenniet med Palme som röd baron och verkställande direktör i det socialistiska kungadömet Sverige. I inget annat demokratiskt västerländskt land förfogade staten över så stora resurser och så många anställda.

Det behöver knappast framhållas extra att ett mångkulturalistiskt synsätt passade som hand i handske i förhållande till en politik liknande den som skisseras av Jan Sjunnesson här ovan. Detta blir förfärande klart när vi studerar den socialdemokratiska regeringens proposition 1975:26 – Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m m, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Propositioner-och-skrivelser/Regeringens-proposition-om-rik_FY0326/?html=true

Den hallstämplade mångkulturalismen naglas här fast med följande formulering: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” Propositionen antogs enhälligt i Sveriges riksdag.

Den 13 december 1989 fattade emellertid den socialdemokratiska regeringen med Ingvar Carlsson som statsminister ett beslut som indikerade en tillnyktring i immigrationsfrågan. Då kom det så kallade Luciabeslutet, enligt vilket Sverige som politiska asylanter endast skulle acceptera personer vilka var att betrakta som flyktingar enligt FNs flyktingkonventioner eller hade vad som angavs vara ”särskilt stort skyddsbehov”.

images0NGY8E22 Bengt Westerberg stjälpte Luciabesutet om en begränsad invandring.

Detta skedde sedan så många som 20 000 flyktingar (jämför med dagens ungefär tiofaldigade siffror!) anlänt till Sverige under andra halvåret 1989, fler än under hela 1988. Alla riksdagspartier utom FP, MP och V godtog beslutet. 1991 tillträdde dock den borgerliga regeringen Bildt, och sedan FP-ledaren Bengt Westerberg ställt ultimatum genom att hota med avgång beslutade statsminister Carl Bildt att Luciabeslutet skulle rivas upp till förmån för Westerbergs ”generösa flyktingpolitik”. Två års tillfällig tillnyktring i svensk immigrationspolitik var därmed till ända.

1997 kom nästa ideologiskt viktiga proposition 1997/98:16 med rubriceringen Sverige, framtiden och mångfalden, signerad invandringsminister Leif Blomberg (S).  Enligt detta regeringsförslag, som också det antogs enhälligt i riksdagen, skulle hela det svenska samhällsbygget baseras på mångfald i etniskt hänseende: arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, skolpolitik, kulturpolitik – allt skulle underordnas den sakrosankta mångfalden.

Mångfaldsevangeliet skulle spridas medelst ”massiva propagandainsatser” på arbetsplatser, i skolor, på universitet, bibliotek, museer etcetera. Tre delmål fanns: ett jämlikhetsmål (full jämlikhet för invandrare), ett valfrihetsmål (valfrihet att välja assimilation eller fortsatt utveckling av den egna kulturen, det vill säga i praktiken segregation) samt ett samverkansmål (alla infödda svenskar måste samarbeta om mångfalden). Därmed hade ett Sverige, genomsyrat av mångkultur och mångfald och med massinvandring som instrument, etablerats med fullständig enighet över den tidens partigränser.

Här en upplysande sammanfattning av ovannämnda utvecklingen i bloggen Aktualia den 10 juli 2011: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Man bör vara både blind och döv för att inte inse, att resultatet av den förda mångkultur-, mångfalds- och massinvandringspolitiken ingalunda lett till något slags vänsterradikalt idealsamhälle, ett Utopia där godhet, tolerans, solidaritet och fred härskar. Snarast har den blivit det rakt motsatta, ett mardrömssamhälle med stundom rent krigslika förhållanden som illutreras av den ovan anförda massakern i Göteborg samt gängrelaterade uppgörelser inklusive ett otal skjutningar, gängvåldtäkter och misshandelsfall på olika platser.

imagesW2XC32EH Dick Erixon gör upp räkningen med integrationen.

Den uppmärksammade bloggaren Dick Erixon tar upp den katastrofala utvecklingen den 19 mars 2015 på sin blogg I hjärtat rebell under rubriken ”Integrationen för krig till Sverige”: http://erixon.com/blogg/2015/03/integrationen-for-krig-till-sverige/

Den Centerpartiet närstående Erixon tar avstamp i dödsskjutningarna på Hisingen och ett uttalande från ett ögonvittne: ”Det är som att leva i ett krig.”  Dick Erixon skriver följande:  ”Den ’integration’ som svenska partier står för betyder att traditioner, kulturer och beteendemönster från Mellanöstern och övriga världen är lika viktiga som den kultur och sociala normer som funnits i Sverige fram till 1970-talet.”

Den svenska så kallade integrationen medför, menar Erixon, ”att krig är något som vi måste räkna med” på samma sätt som man måste räkna med det i andra delar av världen, särskilt från de delar varifrån de flesta nyanlända kommer ifrån. Dick Erixon skriver följande, vilket jag tycker kan vara en lämplig avrundning även av min egen artikel: ”Jag är så innerligt trött på de politiker som talar om integration som något positivt. Det enda rimliga är assimilering. Men det kan vara för sent för det.” 

Ovanstående är ett försök att som en inledning till en nödvändig debatt om Sverige sammanfatta läget i vårt land som det ter sig för denna bloggare våren 2015. Nu hoppas jag andra debattörer kan överta stafettpinnen!

Fullblodsnarcissisten Reinfeldt lämnar Sverige åt sitt öde

18 september, 2014

images Reinfeldt och övriga moderattoppar i Prideparaden.

Jag är noga taget Fredrik Reinfeldt ett stort tack skyldig.

Hade det inte varit för honom hade jag sannolikt inte engagerat mig i framtidspartiet Sverigedemokraterna. Det var nämligen genom Reinfeldts och den då nya allianregeringens nära nog kriminella försummelse av det svenska försvaret, som jag tog steget och blev SD-medlem 2008. Misstänker att jag hamnat hos SD i vilket fall som helst, men den då nyblivne statsministern påskyndade helt klart mitt beslut. Jag ämnar i den här bloggtexten titta litet närmare på Fredrik Reinfeldt och vad som motiverar honom.

Fredrik Reinfeldt är född 1965 och började med politik i tidiga år som elevrådsordförande. Han var då inte mer än tio-elva år. Hans stora intressen i ungdomsåren var basket och teater; inom sistnämnda gebiet framträde han som den bögige konferencieren i en skoluppsättning av ”Kabaret”. Vid andra tillfällen spelade han bokstavligt talat pajas, det vill säga clown.

1984 ryckte Reinfeldt in som kompanibefäl vid Lapplandsjägarna i Kiruna och har beskrivits som en elitsoldat. Vid den så kallade värnpliktsriksdagen 1985 valdes han till vice ordförande i värnpliktsrådet. Efter muck kom Reinfeldt i kontakt med några jämnåriga Täby-moderater och började mer seriöst tänka i politiska banor.

Reinfeldt hävdar i Mats Wiklunds bok En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt (Fischer & Co 2006) att han påverkades av dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn: ”Ulfs resonemang om att frigöra människan betydde mycket.” Reinfeldt och hans unga moderatvänner var dock missnöjda med hur  partiets ungdomsförbund, MUF, drevs i högborgerliga Täby och bildade därför Konservativ ungdom, som snart tog över ledningen i MUF med Fredrik som ordförande.

1990 valdes den nyexaminerade civilekonomen Fredrik Reinfeldt till ordförande i MUF i Stockholms län – han hade tidigare bland annat jobbat som ABAB-vakt – och tillträdde samtidigt en tjänst som biträdande borgarrådssekreterare hos dåvarande industriborgarrådet i Stockholm, Carl Cederschiöld.

I samband med ordförandestriden i Moderata ungdomsförbundet 1992 – det så kallade Slaget i Lycksele – blev Reinfeldt något av en kändis på riksplanet: kampen stod mellan Reinfeldt och den nyliberalt präglade, sittande ordföranden och blivande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som var för fri invandring. Reinfeldt sågs vid denna tid som tämligen konservativ och var betydligt mer följsam gentemot partiledningen med Carl Bildt i spetsen än Kristersson. Slutligen gick Reinfeldt segrande ur striden med de knappa röstsiffrorna 58-55.

untitledReinfeldt och hans farfars farfar, cirkusmannen John Hood.

Vad som kanske mer än något annat präglat Fredrik Reinfeldts syn på tillvaron och verkligheten är hans delvis mycket exotiska släktbakgrund. Namnet Reinfeldt kommer från Lettland, och i övrigt finns bland förfäderna inslag från Italien, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även mulatten John Hood  som var cirkusdirektör och kom från USA eller möjligen Indonesien.

Hood, som bland annat uppträtt som ormtjusare i Norge, vistades i Sverige i början på 1880-talet. Han hävdade ibland att hans far kom från den indonesiska ön Borneo och att mamman var negress, men vid andra tillfällen påstod han att fadern var guvernör från Java och att modern var holländska. Stockholmskorrespondenten för den finlandssvenska tidningen Nya Pressen skev om nämnde Hood på följande sätt den 29 augusti 1884:

Sedan några år har här i Stockholm uppehållit sig – tidtals åtminstone – en främling, som ådragit sig rätt mycket uppmärksamhet, särskildt från damernas sida. Han är nämligen en ovanligt ståtlig och man skulle kunna säga äfven vacker karl – dvs vacker ”efter sin art”, ty mannen är neger…Herr Hood har haft en något ostadig sysselsättning. Han har förevisat zulu-kaffrer och vargmänniskor, loppcirkus,  hafsnymfer, och har slutligen förevisat sig sjelf såsom människoätare.

I Sverige träffade John Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt som hade lettländsk bakgrund, och det påtagliga resultatet av denna allians blev sonen John som föddes på Allmänna BB i Stockholm. År 1889 gifte sig Emma Dorothea med järnarbetaren Andreas Carlsson, som därtill var karusell- och skjutbaneägare och således verksam inom samma bransch som John Reinfeldts biologiske fader.

John Reinfeldt tog småningom över styvfaderns skjutbana och när hans son föddes fick han namnen John Herbert Linné Reinfeldt, vilken i Stockholm lierade sig med en dam av italienskt ursprung som hette Anne-Marie Dominique. Denna var sprungen ur en italiensk artistfamilj, vars sentida mest kände representant i Sverige är Carl-Axel Dominique, född 1939, som är fyrmänning med Fredrik Reinfelds pappa Bruno.

Fredrik Reinfeldt är med rätta stolt över sin färgstarka släktbakgrund (skulle själv inte ha haft något emot att ha haft så många intressanta förfäder med skiftande bakgrund), men jag skulle inte ha brytt mig om att redogöra så pass noggrant för denna om det inte varit för att den i så hög grad präglat hans verklighetsbild och politiska utsyn. Detta framgår närmast övertydligt av en intervju statsministern gav Sydsvenskans Niklas Orrenius den 19 november 2011:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Här redogör Reinfeldt för sin djupt kända avsky gentemot Sverigedemokraterna vilken han erkänner bottnar i den egna, brokiga släktbakgrunden. En bakgrund som gör, hävdar statsministern, att han är särskilt känslig för ”främlingsfientlighet” och dess förmenta representanter i form av SD.

När man läser den långa intervjun, utförd av en av den svenska medievärldens mest beryktade ”godhetsapostlar” och ”toleransmånglare”, kan man knappast undgå intrycket, att föreställningen om att allt gott har kommit utifrån är den bärande pelaren i hela Fredrik Reinfeldts politiska synsätt. Det förefaller faktiskt som om han betraktar sig själv som den främste företrädaren för den samhällselit som hyser denna uppfattning.

I sammanhanget erinrar man sig Reinfeldts ord under ett besök i den invandrardominerade stadsdelen Ronna i Södertälje 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Underförstått: Som exempelvis den reinfeldtska släkten.

untitled Radarparet Sahlin och Reinfeldt.

Det är minst av allt en tillfällighet, att Reinfeldt i intervjun passar på att hylla förra sosseledaren Mona Sahlin, vilken till skillnad från efterträdaren Håkan Juholt enligt Reinfeldt hyser ett äkta patos mot rasism och främlingsfientlighet. Sahlin, som 2002 i en intervju som publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg, yttrade ungefär samma sak som Reinfeldt gjorde i sitt Ronna-uttalande: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Det kan på goda grunder hävdas, att såväl Fredrik Reinfeldt som Mona Sahlin till betydande delar byggt upp sina politiska karriärer på att uttrycka förakt för sitt hemland och höja främmande inflytande till skyarna. De har därmed givit uttryck för något som den brittiske filosofen Roger Scruton kallat oikofobi, en ursprungligen psykiatrisk term innebärande en irrationell rädsla för det egna hemmet och dess omedelbara närhet men som i Scrutons version betyder rädsla eller skräck för vad som hör samman med den egna nationen.

Reinfeldts och Sahlins politiska kamp mot ”främlingsfientlighet” och ”rasism” sammanfaller med mainstreammedias ständigt pågående kampanjjournalistik för ”antirasism”, ”tolerans” och ”gilla olika”-tänkande med Expressens anlitande av den AFA-anknutna vänsterextrema Researchgruppen med de brottsdömda frontfigurerna Martin Fredriksson, Mathias Wåg och Carl Tullgren som absolut lågvattensmärke. Se mer i detta ämne nedan.

Sverigedemokraterna Jimmie Åkesson Jimmie Åkesson skålar för SDs framgångar – det var nog inte detta som Reinfeldt hade tänkt sig. Foto: Photo2be

Det gigantiska problemet för Reinfeldt, Sahlin, Expressen, AFA med flera ”rasistjägare” är emellertid att deras verksamhet haft rakt motsatt effekt visavi det eftersträvade resultatet. De hatade Sverigedemokraterna har nämligen gått fram som en ångvält i opinionen och med 12,9 procent av röstetalet mer än fördubblat sina mandat i riksdagen jämfört med valet 2010 samt gjort kraftiga inbrytningar i såväl kommuner som landsting.

Godhetsmaffian sitter därför i en rävsax som tycks omöjlig att ta sig ur. Nu försöker man trösta sig med att ”87 procent röstade mot rasism och främlingsfientlighet”. Mot detta kan med minst lika stort fog invändas, att 97 procent röstade mot tokfeminismen representerad av F!, 94 procent mot vinstförbud i välfärden enligt kommunistisk modell och 93 procent mot utflipprad miljöextremism i MPs tappning.

Fredrik Reinfeldt väljer i detta prekära läge att deklarera sin avgång som landets statsminister och som de så kallade Nya Moderaternas partiledare. Han lämnar både landet och partiet åt sitt öde. Det är ett beslut som vållat stark kritik från de tidigare moderatledarna Ulf Adelsohn och Bo Lundgren.

Adelsohn citerades i Dagens Nyheter den 15 september på följande sätt: ”Nu har vi i realiteten en icke-socialistisk majoritet i kammaren, men lämnar ändå över makten. Det är ingen statsmannakonst.” Bo Lundgren: ”Han skulle ha väntat och sett vad utfallet blev av den parlamentariska situationen.”

Reinfeldts agerande visar hur en fullblodsnarcissist resonerar. När han inser att hans åtta år långa kamp mot Sverigedemokraterna – ty detta är vad hans statsministertid ytterst handlat om – varit förgäves, och han till yttermera visso till SD förlorat hundratusentals väljare som varit missnöjda med Nya Moderaternas utveckling från ett värdekonservativt parti med liberala inslag till ett pragmatiskt kappvändarparti med accelererad massinvandring som huvudfråga, så sticker han. Ungefär som när en omogen skolflicka dumpar en kavaljer hon tröttnat på.

Se mer i ämnet här:

http://www.dn.se/valet-2014/borg-och-reinfeldt-overger-parti-i-kris/

untitled Carin Jämtin håller ett vakande öga på sin partiordförande.

Nu skall den partipolitiskt oerfarne S-ledaren Stefan Löfven, som av allt att döma är helt i händerna på sin partisekreterare, Palestina-aktivisten  Carin Jämtin, försöka sy ihop en minoritetsregering  och en budget med hjälp av det extremistiska Miljöpartiet. Det kommer, om det lyckas, att bli en svag regering. Något som i och för sig kanske inte är helt fel.

För att citera det borgerligt sinnade nyhetsbrevet Veckans Contra:

En svag regering kommer att uträtta mindre  än en stark regering. Det är alldeles utmärkt. Sverige kan som nation vara väl så betjänt av en svag som en stark regering.

Enligt detta resonemang blir det svårare för en svag regering att driva igenom alltför många dumma politiska förslag, samtidigt som den svaga regeringen möjliggör för välståndsskapande krafter utanför den politiska sektorn att verka. Det är ju inte politiken som skapar välstånd – den fördelar bara resurser som andra skapat.

Slutligen har den alltid intressanta webbkanalen Granskning Sverige nagelfarit Expressens närmast brottsliga roll i anlitandet av vänsterextrema krafter i sina – totalt felslagna – försök att minska Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Lyssna via denna länk: