Posted tagged ‘Ulf Kristersson’

Det inrikespolitiska läget: temperaturen stiger inför valet 2018

15 oktober, 2017

Rättning i leden – Stefan Löfven talar om för alliansledarna vad som gäller.

Partipolitiken i Sverige kretsar i skrivande stund till betydande del kring Moderaternas så kallade arbetsstämma i Örebro 12-15 oktober och särskilt då partiets skärpta migrationspolitik. Detta innebär bland annat att M fortsättningsvis kommer att arbeta för striktare asylregler inom EU och hårdare tag mot immigranter som fått avslag på sina asylansökningar. http://omni.se/massivt-m-stod-for-skarpt-migrationspolitik/a/Gzyox

M-partiet synes alltså ha gjort upp med Fredrik Reinfeldts beryktade ”öppna era hjärtan (och plånböcker)”-politik, tvivelsutan med huvudsyftet att få tillbaka de väljare som tidigare i frustration strömmat över till Sverigedemokraterna. Av bara farten har M plockat upp ett annat gammalt SD-förslag – att införa ett nationellt förbud mot tiggeri.

Många moderater hälsar nu sannolikt den färske partiledaren Ulf Kristersson, 53, som något av en frälsare som skall ta partiet tillbaka till forna opinionshöjder. Det har förvisso börjat hyggligt – i Svenska Dagbladet/SIFOs oktobermätning ökade M med 1,4 procentenheter upp till 18,6 procent. Visserligen nästan 5 procentenheter sämre än senaste valresultatet 23,3 procent, men ändå. https://www.svd.se/sd-rasar-i-svd-sifo–ner-till-nivaer-fore-flyktingkrisen

 

M framåt med 1,4 och SD bakåt med 2,8 procent enligt Svenska Dagbladet/SIFO oktober 2017.

Moderatstrategerna gläds säkert minst lika mycket över SDs tillbakagång med 2,8 procentenheter ner till 15,0 procent i samma mätning. I sammanhanget kan det vara lärorikt att notera att samme Ulf Kristersson som nu stramar åt partiets hållning i invandringsfrågan i egenskap av socialförsäkringsminister ingick i den alliansregering som gick i bräschen för en i stort ohämmad immigrationspolitik.

Den som tror att Ulf Kristersson är mer konservativ eller högerinriktad än de närmaste företrädarna Anna Kinberg Batra och Fredrik Reinfeldt misstar sig. Kristersson är en typiskt ”ljusblå” karriärist utan tillstymmelse till konservativ övertygelse i sin ideologiska utrustning och som nu, uppenbarligen i rent röstmaximerande syfte, kopierar den sverigedemokratiska politiken.

Detta förnekas givetvis av moderatledningen, som nyligen till på köpet utnämnde SD till en av sina ”huvudmotståndare”. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/qz1qm/sverigedemokraterna-ar-en-av-vara-huvudmotstandare

Frågan är om denna moderata balansakt kommer att lyckas i längden: att kopiera SD-politiken på flera punkter samtidigt som SD utnämns till politisk motståndare. Och hur skall den stramare migrationspolitiken – som dock kompletteras med önskemål om en flyktingkvot om 25 000 per år – koordineras med exempelvis Centerns blödande hjärtan-hållning?

Såväl Jimmie Åkessons SD som Ebba Busch Thors KD går bakåt i senaste Sentio-mätningen. SD förblir dock näst största parti med 22,8 procent medan KD rasar ner till katastrofala 2,3 procent.

Det är enligt min uppfattning tvivelaktigt om allianspartierna kommer att kunna erbjuda något som ens liknar ett trovärdigt regeringsalternativ fram till valet i september 2018. C och Annie Lööf tycks inte vara särskilt angelägna om att störta den rödgröna regeringen, samtidigt som både KD och L hänger på den proverbiala gärdesgården i åtskilliga mätningar. Mot detta skall vägas att det sistnämnda förhållandet gäller även MP och V inom ramen för det nuvarande regeringsunderlaget.

Nu skall vi nog inte ta SIFO-siffrorna på alltför stort allvar. Metoden att göra telefonintervjuer utifrån listor med förtryckta namn har uppenbara nackdelar, typ att åtskilliga av de listade personerna inte går att få tag på och att många sannolikt drar sig för att ange ett avskytt parti som SD som det parti man skulle rösta på. SIFO lyckades betecknande nog heller inte särskilt väl med att förutspå SDs senaste valresultat om 12, 86 procent utan spådde 10,4 procent i mätningen närmast före valet 2014.

Allra bäst på att pricka Sverigedemokraternas valframgång för tre år sedan var i stället norska Sentio, som hade SD på 12,7 procent. Sentios oktobermätning 2017 i samarbete med sajten Nyheter idag ger SD avsevärt högre opinionssiffror än SIFO och flera andra mätinstitut – här är det Sverige-vänliga alternativet i svensk politik alltjämt näst störst med 22,8 procent, en blott marginell reträtt jämfört med närmast föregående undersökning. https://nyheteridag.se/centerpartiet-forlorare-och-vansterpartiet-vinnare-i-oktobermatningen-fran-sentio/


Piratpartiet (PP) går fram 0,6 procentenheter till 1,1 procent hos Nyheter idag/Sentio. På bilden PP-ledaren Magnus Andersson

Hos Sentio märks över huvud taget ingen Kristersson-effekt, utan M-partiet går tvärtom tillbaka något till 16,8 procent. Förlorare hos det i Norge väletablerade instutet är Centerpartiet, som sjunker ner till 9,6 procent, sämst på länge. Vänsterpartiet lever farligt och landar på 4,0 procent under det att Kristdemokraterna noterar ett bottennapp med endast 2,3 procent. Störst är Socialdemokraterna som går framåt till 25,9 procent.

Nyheter idag/Sentio är de enda i mätningskarusellen som har separata siffror för lilleputtpartierna Feministiskt initiativ (nu 1,9 procent) och Piratpartiet (1,1 procent).

För denna bloggare framstår det som obegripligt att Socialdemokraterna fortsatt kan vara största partiet med sympatier på runt 30 procent i de flesta undersökningar. Detta i en tid då socialdemokratiska partier krisar och i vissa fall nästan utraderas över hela Europa. Ännu mer obegripligt är att S-ledaren, statsminister Stefan Löfven, i en Novus-undersökning nyligen visade sig åtnjuta störst förtroende bland samtliga partiledare. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/stefan-lofven-s-har-hogst-foretroende-av-partiledarna

35,0 procent av de tillfrågade förklarade sig ha mycket eller ganska stort förtroende för Stefan Löfven. Detta är visserligen en tillbakagång med 2 procentenheter jämfört med föregående sympatimätning, men då närmaste konkurrenten – Annie Lööf (C) – tappar 6 procentenheter kan Löfven fortsätta trona på förstaplatsen.

Efter ett initiativ av den dåvarande socialdemokratiska regeringen fick tyska judar som kom till Sverige ett stort ”J” stämplat i sina pass.

En sak har Stefan Löfven ärvt från sin företrädare som svensk statsminister: i likhet med Fredrik Reinfeldt (M) är S-ledaren märkligt fixerad vid Sverigedemokraterna, vars allmänna ondska och fördärvlighet om vi får tro Löfven knappast känner några gränser. Löfven fortsätter med den drucknes envishet från riksdagens talarstol liksom i andra fora kalla SD för ”ett rasistiskt parti med nynazistiska rötter” och liknande. Den nye M-ledaren Ulf Kristersson har valt att beteckna denna besatthet som ”osund”: http://www.friatider.se/l-fven-besatt-av-sd-p-ett-osunt-s-tt

SD-ledaren Jimmie Åkesson har dock inte blivit svaret skyldig utan helt korrekt påpekat, att det inte var SD utan S som tog initiativet till bildandet av Statens rasbiologiska institut samt att det var efter ett socialdemokratiskt initiativ som fick Nazityskland att stämpla ett rött ”J” i tyska judars pass. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/q2M9g/akesson-inte-vi-som-stamplade-jude-i-passen–det-gjorde-s

Tilläggas kan att det inte heller var SD som tillät tyska trupptransporter genom Sverige under Andra världskriget, stödde en rad kommunistdiktaturer under Kalla kriget eller har understött ett palestinaarabiskt terrorparti i Mellanöstern med dokumenterade kopplingar bakåt till Hitlers Tredje rike; allt detta har som bekant Socialdemokraterna i sitt syndaregister. Mer om sossarnas förlöpningar här: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Ambassadör Håkan Juholt tillsammans med Islands president Gudni Thorlacius Jóhannesson.

Det är tydligt att den inrikespolitiska temperaturen är i stigande inför valet om knappt ett år. Ett uttryck härför är väl också att det från Reykjavik meddelas att vår Islands-ambassadör sedan januari, Löfvens företrädare som S-ledare Håkan Julholt, behagat framföra tvivel på den svenska demokratin och dess framtidsutsikter: ”Demokratin glider svenska folket ur händerna då vi går mot ett expertstyre och på sikt en teknokrati eller en diktatur”.

Ord och inga visar onekligen. Håkan Juholt lyckades bara hålla sig kvar i knappt ett år som S-ledare (mars 2011-januari 2012). Frågan är hur länge han kan hålla ut som Islands-ambassadör med den faiblesse för frispråkighet han onekligen besitter. https://samnytt.se/hakan-juholt-sverige-pa-vag-att-avveckla-demokratin/

 

 

 

Annonser

Moderaternas ledarbyte: Kristersson – eller vålnad från svunnen tid?

29 augusti, 2017

Snustorr men kompetent fifflare: Ulf Kristersson. Trolig ny M-ledare.

Det säger rätt mycket om de så kallade nya Moderaterna, att bland de tänkbara kandidater det kannstöps om i kölvattnet av Anna Kinberg Batras deklarerade avgång märks två vålnader från svunnen tid: Mikael Odenberg och Carl Bildt, Ja, till och med gamle bunkerfalangisten Gunnar Hökmark har nämnts i sammanhanget.

Nu är det väl få som på fullt allvar tror att någon av dessa politiska föredettingar kommer att väljas till ny M-ledare vid den extrastämma som planeras löpa av stapeln den 1 oktober, men de diskussioner som förs visar på ett parti i en påtaglig och djup identitetskris. Det absolut troligaste är att stämman väljer det minst dramatiska alternativet – alltså i klartext förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, född 1963.

Vad som talar för och stärker Kristerssons kandidatur är hans förnekande av att han skulle vara intresserad av uppgiften i fråga: ”Jag är inte aktuell för uppgiften”, deklarerade således Kristersson för några dagar sedan då frågan kom upp. Precis så skall en blivande ledare uttrycka sig enligt svensk sedvänja. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/nz1oJ/kristersson-jag-ar-inte-aktuellt-for-uppgiften


Fyrtornet och Släpvagnen?

Ulf Kristersson må framstå som kvintessensen av släktet urtråkig svensk politiker, men att han har goda yttre kvalifikationer förnekas troligen av ingen. Han var inledningsvis ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1988-92; sistnämnda år förlorade han ordförandeposten till den ett par år yngre Fredrik Reinfeldt vid det famösa ”slaget i Lycksele” då MUF avhöll sin förbundsstämma.

Sedan dess har Ulf Kristersson bland annat varit riksdagsledamot, finanskommunalråd i Strängnäs, socialförsäkringsminister samt moderat politisk-ekonomisk talesman. Han har även hunnit med att figurera i tvivelaktiga lägenhetsaffärer, gjort skandalresor till Kina med hustrun samt erkänt att han anlitat ”svart” städhjälp. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12557500.ab

Mikael Odenberg är tio år äldre än Ulf Kristersson men till synes hetare på gröten att efterträda Kinberg Batra som ledare för såväl M-partiet som den så kallade borgerliga alliansen. ”Jag kan hantverket”, har han framfört. Den bossige och överviktige Odenberg har väl ungefär lika stor chans som en snöboll i Sahara att ta över parti- och alliansledarskapet, men skulle säkerligen bli ett avsevärt färgstarkare alternativ än den snustorre och kompetente (låt vara tidigare  småfifflande) Kristersson. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/XyR27/odenberg-kandiderar-till-partiledarposten-for-m

Odenberg avkonterfejas ofta som en konservativ M-politiker av den gamla stammen, men detta är mycket långt från sanningen. Jag var i egenskap av MUF-medlem och medlem i den antikommunistiska aktionsgruppen Demokratisk Allians (DA) på 1970-talet i tillfälle att konstatera, att den på den tiden tämligen smale Odenberg tillhörde den i M-kretsar tongivande ”ljusblå” (det vill säga liberala) falangen som avskydde högerbetonad politik. Konservatism åt det mer mörkblå hållet och/eller alltför outrerad antikommunism uppskattades föga i dessa kretsar.

Carl Bildt och Mikael Odenberg?

Hedervärt är under alla omständigheter Odenbergs stora och positiva intresse för det militära försvaret. Det ledde till att han 2007 efter bara ett år som försvarsminister avgick från posten på grund av de enligt hans mening otillräckliga ekonomiska ramar som kom försvaret till del. Efterträdare blev Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Odenberg respekterades allmänt av försvarsvänner, detta till skillnad från förre vapenvägraren Tolgfors. Den förstnämnde är för övrigt styresman och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademin.

Mot bakgrund av den ovan skisserade ljusblå bakgrunden kommer det för denna bloggare alls icke som någon överraskning, att Mikael Odenberg klargjort att han vill ”stänga dörren” till Sverigedemokraterna och till på köpet kan tänka sig regera ihop med Socialdemokraterna. SD är som bekant ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, och allt som andas konservatism och nationalism är anatema för den moderat ljusblå inriktningen. Odenbergs 13 år äldre syster Christina Odenberg var för övrigt Sveriges första kvinnliga biskop.  http://www.di.se/nyheter/odenberg-darfor-maste-m-stanga-dorren-till-sd/

Till den gamla, så dominerande ljusblå falangen måste vi även räkna Carl Bildt, född 1949, statsminister 1991-94 och utrikesminister 2010-14 samt ledamot av otaliga styrelser och andra sammanslutningar av större eller mindre betydelse. Med någon fantasi skulle man kanske kunna likna Bildt och Odenberg vid det på sin tid berömda danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen (Carl Schenström och Harald Madsen). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fyrtornet_och_Sl%C3%A4pvagnen

Jag kom i mer eller mindre direktkontakt med den då 26-årige moderate påläggskalven Carl Bildt, som var såväl handsekreterare som måg till M-ledaren Gösta Bohman, vid Stockholmsmoderaternas förbundsstämma i Åsö gymnasium på Södermalm den 23-25 april 1976. I en motion till stämman (jag var då medlem i dåvarande Moderata samlingspartiet och även MUF) hade jag föreslagit att partiet skulle verka för en närmare granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Högoddsare i moderata partiledarvalet: finanslandstingsrådet Irene Svenonius, Täby.

Förbundsstyrelsens svar på motionen var att denna skulle ”anses besvarad” då styrelsen, till skillnad från motionären, ansåg att partiet redan gjorde tillräckligt i detta ärende. Den partikoryfé som skickades upp för att framföra M-styrelsens argument var Carl Bildt, för dagen i förd illröd tröja. Flera talare gav uttryck för ungefär samma åsikter som Bildt och styrelsen – enligt en av talarna, en pensionerad militär, tydde det dessutom på extremism att vara antikommunist – men några stödde den också.

Carl Bildt har såvitt jag vet aldrig sympatiserat med kommunismen i sig men han uttryckte som studentpolitiker  sympatier för Östtyskland och argumenterade för att Sverige skulle erkänna den före detta tyska Sovjetzonen (vilket skedde 1972). Bildt såg även med förståelse på det kommuniststyrda FNLs (Viet Cong) ”befrielsekamp” i Sydvietnam. I en artikel i Moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje argumenterade Bildt vidare mot nationalstaten. Hela hans politiska bana är dessutom kantad av sympatier för den ”palestinska” saken och mot Israel.

Mikael Odenberg föredrar S framför SD.

Den som vill veta mer om Carl Bildts tidigare politiska eskapader gör väl i att läsa Lars Lundbergs (1944-2004) alltför litet uppmärksammade men mycket läsvärda och välskrivna bok Bilder av Bildt (Legus förlag 1994, 187 sidor). Sammanfattningsvis kan sägas om Carl Bildt att han från tidiga år varit en kosmopolitiskt inriktad liberal av George Soros-modell, vars oförsiktighet med uttalanden gällande internationella förhållanden enligt mitt förmenande inte varit helt riskfri. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Nu tror jag inte riktigt på att den snart 70-årige Carl Bildt kommer att ta över ”nya” Moderaterna. Andra, mer realistiska, konkurrenter till Ulf Kristerssons kandidatur är förra arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson, född 1967, en pastorsdotter som tidigare varit medlem i Livets ord och ordförande i riksdagens kristna grupp, samt möjligen (men inte alltför troligt) Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms län. http://www.di.se/nyheter/de-kan-ta-over-moderaterna/

Alldeles oavsett vem som efterträder Anna Kinberg Batra den 1 oktober skall det i vilket fall som helst bra mycket till för att ett simpelt ledarbyte skall kunna avhjälpa de nya Moderaternas grava identitetsproblem. En sak är klar, och det är att Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs massinvandringspolitik är körd i botten. Något ideologiskt alternativ kan i skrivande stund inte skönjas någonstans.

Efter terrordådet: S, SD och C vinnare – M och MP förlorare

22 april, 2017


Metro/YouGov april 2017: Sverigedemokraterna störst med 25,6 procent.

När gratistidningen Metros nye ägare, den ideologiskt liberale finansmannen Mats Qviberg, på Twitter fick frågan: ”När skall dina sunda värderingar börja genomsyra Din tidning Metro?” twittrade han tillbaka:

Det tar en stund. Vi måste rensa ut en del stalinister först! http://www.dagensmedia.se/medier/qviberg-om-metro-maste-rensa-ut-en-del-stalinister-6842033

Qviberg har i efterhand visserligen hävdat att han behagade skämta, men frågan torde vara nog så aktuell. Ett (av många) exempel på Metros vänsterpolitiska agenda fick vi när tidningsredaktionen den 20 april publicerade en text i anslutning till Metro/Yougovs opinionsmätning för april. Den stora nyheten uppgavs vara vad som kallades ”kannibalism” på den rödgröna regeringssidan: MP (2,7 procent ) och V (6,3 procent) tappar jämfört med marsmätningen, samtidigt som S (24,1 procent) avancerar i väljaropinionen.

Blockmässigt övertrumfar allianspartierna den rödgröna regeringstrion med 33,9 respektive 30,4 procent om man räknar bort KD respektive MP, vilka båda misslyckas med att nå fyraprocentsspärren.


Inte ett ord i Metro-texten om SDs frammarsch – ”stalinisterna” regerar tydligen på gratisblaskan…

Den ”stora elefanten” i rummet (eller snarare mätningen) – att SD är tydligt största parti med 25,5 procent – nämner den redaktionella texten över huvud taget inte. Vilket nog måste anses vara en prestation på sitt sätt. http://www.metro.se/artikel/yougov-v%C3%A4nsterpartiet-tappar-v%C3%A4ljare-mycket-kannibalism-p%C3%A5-regeringssidan

Så nog skulle Mats Qviberg kunna rensa ut några stalinister/vänsterextremister på Metro om han ville!

Också i Aftonbladet/Inizios aprilundersökning rullar det på bra för Sverigedemokraterna: 21,2 procent och en andraplats i partirankningen efter Socialdemokraterna på 28,3 procent – en ökning från i mars med 2,7 procentenheter för sosseriet. Moderaterna på tredje plats går ner 0,8 procentenheter till 16,8 procent, något som bekräftar att det är tungt före i portgången för M-ledaren Anna Kinberg Batra.

Den stora nyheten enligt Aftonbladet är att Miljöpartiet dalar till kataklysmiska 2,5 procent samtidigt som S som nämnts ökar kraftigt. ”Stefan Löfven har trätt fram som en statsman efter terrorattentatet”, kommenterar Inizios opinionschef Karin Nelsson. Också hos Inizio (tidigare Sverige Tycker) backar Vänsterpartiet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/zpAR4/mp-stortdyker-far-25-procent-i-nya-matningen.


Muntra miner hos Fridolin och Lövin vid senaste MP-kongressen – betydligt deppigare nu.

På allianssidan är det mest anmärkningsvärda kanske att Kristdemokraterna går fram med 0,6 procentenheter till 4,6 procent, den bästa opinionsnoteringen för detta hårt prövade parti på bra länge. Bra siffror även för framåtgående Centerpartiet med 12,5 procent. Räknar vi blockvis blir alliansen störst även hos Inizio och noteras för 38,3 procent jämfört med 37,5 procent för rödgrönt om vi räknar med megakrisande MP.

Novus anses av en del som ett av de mer seriösa opinionsinstituten, då man ringer upp intervjuobjekten efter i förväg uppgjorda listor. Problemet är bara att det brukar bli relativt stort bortfall samt att det finns risk för att den intervjuade inte avslöjar sina verkliga sympatier då andra personer i hushållet kan lyssna. Med detta i åtanke blir SDs notering på 19,0 procent och andra största parti rätt anmärkningsvärd. http://novus.se/wp-content/uploads/2017/04/4c8ca798dc4a8ac75b0a911cace45abb.pdf

Överlägset största parti hos SVT/Novus april blir S med 28,5 procent, en ökning med halvannan procentenhet efter lastbilsmassakern på Drottninggatan. V och MP får mer normala siffror på 7,4 respektive 4,2 procent. Bland allianspartierna går M ner ungefär lika mycket som S går fram och landar på 16,4 procent. Centerns positiva trend håller i sig – 12,6 procent, fram med 0,4 procentenheter. Solid rödgrön majoritet hos Novus – 39,8 procent mot 37,6 om man räknar med KD som inte når upp till spärren.


Stefan Löfven: Bagdad Bob eller statsman?

SIFO har ett i mitt tycke oförtjänt rykte som ”seriös” aktör i sammanhanget. I likhet med Novus genomför SIFO telefonenkäter med de felkällor som nämns för Novus här ovan. SD når sin lägsta siffra bland här refererade fyra undersökningarna med 16,7 procent, oförändrat jämfört med närmast föregående mätning. Sossarna hamnar däremot på 29,9 procent och ”lyfter” enligt Svenska Dagbladet efter terrordådet. https://www.svd.se/ny-svd-sifo-s-lyfter-efter-dadet–mp-under-riksdagssparren/om/opinionsmatningar

V ökar hos SIFO från 7,1 procent i mars till 8,2 nu, medan MP med sina föga imponerande språkrör backar 1,1 procentenhet ner till 3,2 procent. Bland alliansalternativen  går M tillbaka 0,9 procentenheter till 17,5 procent; C framstår med sina 13,8 procent som en på sikt reell utmanare till M när det gäller ledartröjan hos de så kallade borgerliga partierna.

Fråga mig inte varför – för mig framstår Centerpartiets relativa frammarsch som en av den samtida svenska partipolitikens största gåtor.

För att sammanfatta. Socialdemokraterna har uppenbarligen tjänat mest – ja, det låter kanske makabert, men låt oss tala i klartext här – på den uzbekiske terroristens terrordåd den 7 april. Detta bekräftar den gamla erfarenheten, att i besvärliga tider tyr sig många till det gamla och invanda. S ökar hos samtliga här nämnda opinionsinstitut. Ett dåd som tog fyra oskyldiga människors liv och skadade 15, varav några mer eller mindre allvarligt. Andra som hade oturen att vara på plats har fått trauman som i värsta fall kommer att vara livet ut.

Nästan lika tydligt är Moderaterna den stora förloraren – minskning i tre av fyra mätningar; bara i Metro/YouGov ökar M, och då bara med 0,2 procentenheter. Frågan är hur länge M-ledaren Kinberg Batra kan sitta kvar innan hon efterträds av räknenissen Ulf Kristersson eller frireligiösa Elisabeth Svantesson.


Endast SD och C visar en uppåtgående trend i senaste månadens Poll of Polls.

Ännu mer prekärt är läget för riksdagens extremist- och flummarparti numro 1, MP. Språkrören Gustav Fridolin och Isabella Lövin har inte gjort någon glad, och helt uppenbart är att den förstnämnde inte precis rosat marknaden med sitt förslag om fotboja för personer som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Eller för sina försök till kärleksmångleri efter terrordådet i Stockholm. Det skulle förvåna mig om MP klarar riksdagsspärren i september 2018.

Bekymmersamt är läget även för alliansens ”småttingar”, L och KD. Liberalerna går tillbaka i samtliga fyra mätningar och når inte över 6-procentsstrecket någonstans, under det att KD backar i alla mätningar utom en (AB/Inizio).

För Sverigedemokraterna är läget otvivelaktigt hoppingivande – etta i en mätning, tvåa i två och trea i en.

I tidningen Dagens Samhälles så kallade Poll of Polls-sammanställning över samtliga förekommande opinionsbarometrar den senaste månaden är S som förutsett störst med 27,1 procent. Bara två partier antecknas dock för uppåtgående trender – SD på 19,4 och C på 11,0 procent. Enda parti med en nedåtgående trend är M med 18,8 procent – övriga ligger still.

 

 

 

 

 

 

 

SD och C vinnare hos AB/Inizio – Kinberg Batra (M) riskerar avsättas

16 mars, 2017


AB/Inizio mars 2017. SD och C de stora vinnarna.

Sverigedemokraterna (SD) är med 22,2 procent nästan 5 procentenheter större än Moderaterna i Aftonbladet/Inizios marsmätning. Det är tangerat rekord för SD hos Inizio och en ökning med närmare 10 procent jämfört med riksdagsvalet 2014. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/PQmze/ny-motgang-for-akb–rasar-i-ny-matning

För M-partiet och dess ledare, Anna Kinberg Batra, är denna mätning som ger 17,6 procent en katastrof. Den bekräftar partiets nedåtgående trend sedan man förklarade sig berett att samverka med SD för att säkra en icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Därmed blev det vindflöjelstämpel på det under Reinfeldts ledning regeringsbärande partiet, som tidigare inte ville ta i med SD i tång.

Allianspartierna övertrumfar ändå klart det rödgröna regeringsblocket, där Socialdemokraterna når mediokra 25,7 procent, Vänsterpartiet 7,1 och Miljöpartiet (MP) med 3,1 procent parkerar under riksdagsspärren på 4 procent. Därmed har MP mer än halverats sedan senaste valet.


Alice Bah Kuhnke (MP) ute på djupt vatten om återvändande IS-terrorister.

MPs fiasko är naturligtvis fullt förståeligt; mätningen sammanföll med statsrådet Alice Bah Kuhnkes darriga TV-uttalanden om återvändande IS-terrorister. Hon har nu kallats till förhör i riksdagens konstitutionsutskott (KU) av utskottsordföranden Andreas Norlén (M). http://www.svt.se/nyheter/inrikes/bah-kuhnke-kallas-till-ku-forhor-efter-uttalande-om-is-atervandare

Sosseriet noterar visserligen rätt skrala 25,9 procent, att jämföra med 31,0 i senaste valet. Jag menar dock att detta är förbluffande högt, icke minst med tanke på upprepade klavertramp och rena lögner från olika ministrar i samband med krampaktiga försök att tillbakavisa president Donalds Trumps Sverige-kritik och därmed förbättra Sveriges image utomlands.

Fanns det någon logik i svensk väljaropinion borde det gamla steriliserings- och skallmätarpartiet partiet S riskera samma utveckling som i Nederländerna, där dess socialdemokratiska systerparti nära nog utraderades i valet nyligen och förlorade 29 av sina mandat i det nederländska underhuset som totalt har 150 platser. http://www.sydsvenskan.se/2017-03-15/nederlanderna-rutte-vinnare-trots-tapp


På väg ut som M-ledare?

På allianssidan fortsätter Centerpartiet att skörda lagrar i opinionen och får hos AB/Inizio 12,1 procent, så gott som dubbelt så mycket som i valet 2014. Om utvecklingen vad beträffar partisympatierna fortsätter enligt inslagen linje är det inte helt osannolikt att C avancerar om M och blir största allianspartiet lagom till valet om halvtannat år.

Uppenbarligen är det så att icke-konservativa moderata väljare underkänner Kinberg Batras närmande till SD och då söker sig till det alliansparti som momentant har mest vind i seglen, således C. För många missnöjda högermoderater är SD det givna alternativet, låt vara att ett mindre antal kanske är benägna taktikrösta på KD.

Kristdemokraterna (KD) landar för första gången på länge i Inizio-undersökningen på riksdagsgränsen, alltså jämnt 4 procent, jämfört med 4,6 i valet. Liberalerna får svaga 4,7 procent, 0,7 procentenhet mindre än i valet 2014.


Tänkbar som ny M-ledare: förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson.

Om M-debaclet fortsätter kan Anna Kinberg Batra rimligen inte känna sig säker på att få sitta kvar som partiledare. Vem som skall efterträda henne är en annan sak. Ett tänkbart namn är partiets ekonomisk-politiske talesman, 53-årige Ulf Kristersson hemmahörande i Strängnäs, som var socialförsäkringsminister 2010-14.

Kristersson, som av belackare till höger anses vara extremliberal, förlorade knappt den episka omröstningen i Lycksele om ordförandeskapet i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1992 till Fredrik Reinfeldt. https://bojkottaaftonbladet.wordpress.com/2013/02/25/ulf-kristersson-ar-en-ulf-i-faraklader/

Kan Moderaterna återta verkligheten?

2 oktober, 2014

http://www.expressen.se/nyheter/val2014/sa-ska-elmsater-svard-bli-moderat-partiledare/

Just nu pågår infighting inom Nya Moderaterna om vem som skall efterträda Fredrik Reinfeldt när partiet skall välja en ny partiledare vid en extrastämma den 7 mars 2015. Som framgår av en artikel i Expressen (länk ovan) är det namn som infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd, socialförsäkringsminister Ulf Kristersson samt den ekonomisk-politiske talespersonen, riksdagskvinnan Anna Kinberg Batra, som nämns som de troligaste kandidaterna. Enligt tidningen ligger den förstnämnda för ögonblicket bäst till.

images0UMUMC69 Skall Elmsäter-Svärd bli ny kapten på den sjunkande M-skutan?

Den viktigaste frågan när det gäller moderatpartiet är emellertid, som jag ser det, inte vem av tre kandidater – någon outsider kan naturligtvis poppa upp under resans gång – med likartade åsikter som tar över ordförandeskapet. Den fråga som bör ställas efter 2014 års magplask är i stället: kan Moderaterna åter bli det verklighetsanknutna parti  det en gång var?

Enklare uttryckt: kan M återta verkligheten?

Frågan är tämligen akut efter strömhoppen från Moderaterna till Sverigedemokraterna, där många av de förra känner sig allt mindre hemma i det egna partiet med den massinvandringspolitik som framförallt varit Fredrik Reinfeldts signum. Invandringsfrågan synes ha varit den enskilda politiska fråga som den nu avgående statsministern, som på goda grunder eljest måste betraktas som en ärkepragmatiker, verkligen brunnit för.

Som tidigare konstaterats på denna blogg spelar Reinfeldts egen delvis rätt exotiska släktbakgrund – hans farfars farfar, John Hood, var till exempel en färgad cirkusman från USA som gjorde en piga från Litauen med barn – en avgörande roll för detta ställningstagande, som måste betecknas som till helt avgörande del emotionellt snarare än faktabaserat.

Detta framgår fuller väl av en lång intervju Reinfeldt gav Sydsvenskans dåvarande reporter Niklas Orrenius den 29 november 2011, där statsministern redogör för sin avsky mot SD och mot vad han kallar ”främlingsfientlighet”:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Reinfeldt känner verkligen starkt att det är utifrån kommande personer, som medlemmar i hans egen släkt, som i första hand bidragit till att bygga upp Sverige, icke de infödda svenskarna. Eller som han uttryckte det när han var i den invandrartäta stadsdelen Ronna i Södertälje i november 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Ett yttrande som för inte så jättelänge sedan hade betraktats som snudd på landsförrädiskt.

Moderaternas kräftgång och Sverigedemokraternas rörelse i motsatt riktning visar, att Reinfeldt och hans så kallade nya moderater misslyckats kapitalt med att måla upp massinvandringen som lönsam för landet och SD som en samling fradgatuggande rasister som vill kasta ut alla med utrikes bakgrund ur landet. Stora delar av väljarkåren har inte känt igen den beskrivningen som med verkligheten överensstämmande. Därför var också Fredrik Reinfeldts sommartal i Gustavsberg dömt att bli en kvarnsten runt Moderaternas hals i stället för ett valvinnande koncept.

untitled Internkritisk ny moderat: Håkan Arnesson i Falköping.

Det var ju i Gustavsberg utanför Stockholm Reinfeldt bad det svenska folket ”öppna era hjärtan” för de utsatta som kommer till Sverige undan krig och elände (även om malicen snarare tolkade ”hjärtan” som ”plånböcker”); Reinfeldt talade ju även om att ”…vi kommer inte att ha råd med så mycket annat…” än just att ta emot flyktingar. Det är lätt att föreställa sig att detta öppenhjärtiga erkännande kom som en chock för många, som tidigare trott på regeringsförsäkringarna om att ”invandring är lönsamt”. Nu fick de helt plötsligt höra raka motsatsen.

Alldeles uppenbart är det talrika, och i en del fall även inflytelserika, moderater som nu förbannar Reinfeldts akuta sanningslidelse i Gustavsberg. Detta blir tydligt av tidningen Dagens Samhälles (# 34 2014) senaste nummer. En moderat som kommer till tals är oppositionsrådet i Falköping i Västergötland, Håkan Arnesson, vilken tvingades inkassera en valförlust på nära 10 procentenheter, samtidigt som SD mer än dubblade sitt väljarstöd och passerade moderaterna i storleksordning på kuppen:

Gemene man tycker att invandrarna kommer och tar av våra resurser och man känner inte inte igen sig i vår stadsbild längre. Men det har varit tabubelagt att prata om de här frågorna, man blir lätt stämplad som rasist…Fredrik Reinfeldts sommartal var spiken i kistan. Han sade precis vad SD ville höra, medan vi inte sagt det folk vill höra. Det här är försyndelser som pågått i flera år.

Faktum är dock att Reinfeldt inte endast sade det som ”SD ville höra” – han sade faktiskt för en gångs skulle också sanningen efter många år av mörkanden och desinformation i syfte att dölja, att invandring faktiskt kostar pengar. Mycket pengar. Försörjningsstöd, arbetslöshetsunderstöd, vårdrabatt, specialresurser när det gäller skolor och utbildning, bostäder, ökad kriminalitet, förortskravaller…frågan är hur detta någonsin kan ses som lönsamt. Visst, det finns invandrare som bidrar till samhället genom specialkunskaper, företagsamhet och framåtanda. Tyvärr dock inte i sådan utsträckning att de kan göra immigrationen till vårt land lönsam i stort.

untitled Intresseväckande analys av Timbros Markus Uvell.

Även moderaten Mats Abrahamsson, kommunstyrelsens ordförande i Sotenäs, är delvis kritisk till Reinfeldts sommartal. Abrahamsson, som menar att Sverige borde minska flyktingmottagandet och förbjuda tiggeri, något han också givit uttryck för i offentligheten. Följden blev att M-partiet i hans kommun höll ställningarna med 36 procent av röstetalet under det att SD landade på blygsamma 6,2 procent. Abrahamssons citeras i Dagens Samhälle på följande sätt:

Man kan inte blunda för de här frågorna. Vi märkte när vi valarbetade att folk har mycket frågor om detta och är oroliga för framtiden. Många har upplevt att partiet inte har någon riktig politik på detta område. Jag har stått upp och jag tror att väljarna gillar när man är beredd att ta diskussionen.

I en artikel i samma nummer av Dagens Samhälle gör vidare skribenten och debattören Markus Uvell, VD för Timbro, en intresseväckande analys av Sverigedemokraternas och deras väljares utveckling med rubriceringen ”Från bomberjacka till läsglasögon – så tog SD folkhemmet i besittning.” Läs själva här:

http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/fran-bomberjacka-till-laesglasoegon-sa-tog-sd-folkhemmet-i-besittning-11051

Nu är det ju inte alla bedömare, inom och utom moderaterna, som är så pass klarsynta som Arnesson, Abrahamsson och Uvell. I stället för att avdramatisera SD och öppna för en dialog eller rentav samarbete fortsätter många att betrakta det som extremistiskt och rasistiskt, något som icke minst framgick av Vänsterpartiets pajaserier i riksdagen nyligen med sluten omröstning av valet till andre vice talman, trots att bara SDs Björn Söder kandiderade. Och med V-riksdagsledamoten Dinamarca med sin T-tröja med SD-skymfande text som jag här inte finner anledning upprepa.

Det är många politiker landet över som är inne på att SD skall ”isoleras” till varje pris, helt i enlighet med den orealistiska vrångbild som målats upp av partiet. För mig står det klart, att med den inställningen, och med fortsatt massinvandringspolitik och favoriserande av mångkulturalismen, kan SD bara fortsätta växa. Till slut kommer vi till en punkt där den hittills förda politiken helt enkelt havererar, och då hjälper det inte med aldrig så ambitiösa upplysningskampanjer – folk är inte dummare än att de inser att ”upplysningen” är ren desinformation och toleransmånglande mumbo-jumbo.

012053331219_max Anna Kinberg Batra – kommande M-ledare?

Mot den här bakgrunden spelar det i stort sett ingen som helst roll om Nya Moderaternas nya ledare kommer att heta Elmsäter-Svärd, Kinberg Batra, Kristersson eller någon annan. Såvitt jag vet företräder samtliga dessa tre exakt samma massinvandrings- och mångkulturpolitik – inklusive massivt och helt kritiklöst HBTQ-stöd – som någonsin Reinfeldt. Inte heller tror jag att M-toppen hux flux skulle ha ändrat sig och börjat lyssna på gräsrötterna, något detta parti aldrig gjort. Tro mig, jag var med i partiet några år i mitten och slutet av 1970-talet då jag bodde i Johannes församling i Stockholm och gick ur av just detta skäl.

Jag tror nämligen inte så förtvivlat mycket på att Catharina kommer att damma av de konservativa tankar hon faktiskt ibland gav uttryck för då hon satt i samma fullmäktige som jag (i Södertälje) på 1990-talet, då hon vid ett tillfälle rentav citerade ur en av mina böcker. Vi var även kolleger i bildningsnämnden (jag ordinarie, hon ersättare), och då Catharina vid ett tillfälle talade vid ett ”Ja till EU”-möte inför folkomröstningen 1994 framträdde jag som trubadur med en egenskriven låt som hette ”Södertälje i Europa”.

Faktum är att min hustru, som kunde vara ganska svartsjuk av sig, trodde att jag var förälskad i Catharina. Vilket jag emfatiskt och givetvis helt sanningsenligt förnekade.

 

Fullblodsnarcissisten Reinfeldt lämnar Sverige åt sitt öde

18 september, 2014

images Reinfeldt och övriga moderattoppar i Prideparaden.

Jag är noga taget Fredrik Reinfeldt ett stort tack skyldig.

Hade det inte varit för honom hade jag sannolikt inte engagerat mig i framtidspartiet Sverigedemokraterna. Det var nämligen genom Reinfeldts och den då nya allianregeringens nära nog kriminella försummelse av det svenska försvaret, som jag tog steget och blev SD-medlem 2008. Misstänker att jag hamnat hos SD i vilket fall som helst, men den då nyblivne statsministern påskyndade helt klart mitt beslut. Jag ämnar i den här bloggtexten titta litet närmare på Fredrik Reinfeldt och vad som motiverar honom.

Fredrik Reinfeldt är född 1965 och började med politik i tidiga år som elevrådsordförande. Han var då inte mer än tio-elva år. Hans stora intressen i ungdomsåren var basket och teater; inom sistnämnda gebiet framträde han som den bögige konferencieren i en skoluppsättning av ”Kabaret”. Vid andra tillfällen spelade han bokstavligt talat pajas, det vill säga clown.

1984 ryckte Reinfeldt in som kompanibefäl vid Lapplandsjägarna i Kiruna och har beskrivits som en elitsoldat. Vid den så kallade värnpliktsriksdagen 1985 valdes han till vice ordförande i värnpliktsrådet. Efter muck kom Reinfeldt i kontakt med några jämnåriga Täby-moderater och började mer seriöst tänka i politiska banor.

Reinfeldt hävdar i Mats Wiklunds bok En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt (Fischer & Co 2006) att han påverkades av dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn: ”Ulfs resonemang om att frigöra människan betydde mycket.” Reinfeldt och hans unga moderatvänner var dock missnöjda med hur  partiets ungdomsförbund, MUF, drevs i högborgerliga Täby och bildade därför Konservativ ungdom, som snart tog över ledningen i MUF med Fredrik som ordförande.

1990 valdes den nyexaminerade civilekonomen Fredrik Reinfeldt till ordförande i MUF i Stockholms län – han hade tidigare bland annat jobbat som ABAB-vakt – och tillträdde samtidigt en tjänst som biträdande borgarrådssekreterare hos dåvarande industriborgarrådet i Stockholm, Carl Cederschiöld.

I samband med ordförandestriden i Moderata ungdomsförbundet 1992 – det så kallade Slaget i Lycksele – blev Reinfeldt något av en kändis på riksplanet: kampen stod mellan Reinfeldt och den nyliberalt präglade, sittande ordföranden och blivande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som var för fri invandring. Reinfeldt sågs vid denna tid som tämligen konservativ och var betydligt mer följsam gentemot partiledningen med Carl Bildt i spetsen än Kristersson. Slutligen gick Reinfeldt segrande ur striden med de knappa röstsiffrorna 58-55.

untitledReinfeldt och hans farfars farfar, cirkusmannen John Hood.

Vad som kanske mer än något annat präglat Fredrik Reinfeldts syn på tillvaron och verkligheten är hans delvis mycket exotiska släktbakgrund. Namnet Reinfeldt kommer från Lettland, och i övrigt finns bland förfäderna inslag från Italien, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även mulatten John Hood  som var cirkusdirektör och kom från USA eller möjligen Indonesien.

Hood, som bland annat uppträtt som ormtjusare i Norge, vistades i Sverige i början på 1880-talet. Han hävdade ibland att hans far kom från den indonesiska ön Borneo och att mamman var negress, men vid andra tillfällen påstod han att fadern var guvernör från Java och att modern var holländska. Stockholmskorrespondenten för den finlandssvenska tidningen Nya Pressen skev om nämnde Hood på följande sätt den 29 augusti 1884:

Sedan några år har här i Stockholm uppehållit sig – tidtals åtminstone – en främling, som ådragit sig rätt mycket uppmärksamhet, särskildt från damernas sida. Han är nämligen en ovanligt ståtlig och man skulle kunna säga äfven vacker karl – dvs vacker ”efter sin art”, ty mannen är neger…Herr Hood har haft en något ostadig sysselsättning. Han har förevisat zulu-kaffrer och vargmänniskor, loppcirkus,  hafsnymfer, och har slutligen förevisat sig sjelf såsom människoätare.

I Sverige träffade John Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt som hade lettländsk bakgrund, och det påtagliga resultatet av denna allians blev sonen John som föddes på Allmänna BB i Stockholm. År 1889 gifte sig Emma Dorothea med järnarbetaren Andreas Carlsson, som därtill var karusell- och skjutbaneägare och således verksam inom samma bransch som John Reinfeldts biologiske fader.

John Reinfeldt tog småningom över styvfaderns skjutbana och när hans son föddes fick han namnen John Herbert Linné Reinfeldt, vilken i Stockholm lierade sig med en dam av italienskt ursprung som hette Anne-Marie Dominique. Denna var sprungen ur en italiensk artistfamilj, vars sentida mest kände representant i Sverige är Carl-Axel Dominique, född 1939, som är fyrmänning med Fredrik Reinfelds pappa Bruno.

Fredrik Reinfeldt är med rätta stolt över sin färgstarka släktbakgrund (skulle själv inte ha haft något emot att ha haft så många intressanta förfäder med skiftande bakgrund), men jag skulle inte ha brytt mig om att redogöra så pass noggrant för denna om det inte varit för att den i så hög grad präglat hans verklighetsbild och politiska utsyn. Detta framgår närmast övertydligt av en intervju statsministern gav Sydsvenskans Niklas Orrenius den 19 november 2011:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Här redogör Reinfeldt för sin djupt kända avsky gentemot Sverigedemokraterna vilken han erkänner bottnar i den egna, brokiga släktbakgrunden. En bakgrund som gör, hävdar statsministern, att han är särskilt känslig för ”främlingsfientlighet” och dess förmenta representanter i form av SD.

När man läser den långa intervjun, utförd av en av den svenska medievärldens mest beryktade ”godhetsapostlar” och ”toleransmånglare”, kan man knappast undgå intrycket, att föreställningen om att allt gott har kommit utifrån är den bärande pelaren i hela Fredrik Reinfeldts politiska synsätt. Det förefaller faktiskt som om han betraktar sig själv som den främste företrädaren för den samhällselit som hyser denna uppfattning.

I sammanhanget erinrar man sig Reinfeldts ord under ett besök i den invandrardominerade stadsdelen Ronna i Södertälje 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Underförstått: Som exempelvis den reinfeldtska släkten.

untitled Radarparet Sahlin och Reinfeldt.

Det är minst av allt en tillfällighet, att Reinfeldt i intervjun passar på att hylla förra sosseledaren Mona Sahlin, vilken till skillnad från efterträdaren Håkan Juholt enligt Reinfeldt hyser ett äkta patos mot rasism och främlingsfientlighet. Sahlin, som 2002 i en intervju som publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg, yttrade ungefär samma sak som Reinfeldt gjorde i sitt Ronna-uttalande: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Det kan på goda grunder hävdas, att såväl Fredrik Reinfeldt som Mona Sahlin till betydande delar byggt upp sina politiska karriärer på att uttrycka förakt för sitt hemland och höja främmande inflytande till skyarna. De har därmed givit uttryck för något som den brittiske filosofen Roger Scruton kallat oikofobi, en ursprungligen psykiatrisk term innebärande en irrationell rädsla för det egna hemmet och dess omedelbara närhet men som i Scrutons version betyder rädsla eller skräck för vad som hör samman med den egna nationen.

Reinfeldts och Sahlins politiska kamp mot ”främlingsfientlighet” och ”rasism” sammanfaller med mainstreammedias ständigt pågående kampanjjournalistik för ”antirasism”, ”tolerans” och ”gilla olika”-tänkande med Expressens anlitande av den AFA-anknutna vänsterextrema Researchgruppen med de brottsdömda frontfigurerna Martin Fredriksson, Mathias Wåg och Carl Tullgren som absolut lågvattensmärke. Se mer i detta ämne nedan.

Sverigedemokraterna Jimmie Åkesson Jimmie Åkesson skålar för SDs framgångar – det var nog inte detta som Reinfeldt hade tänkt sig. Foto: Photo2be

Det gigantiska problemet för Reinfeldt, Sahlin, Expressen, AFA med flera ”rasistjägare” är emellertid att deras verksamhet haft rakt motsatt effekt visavi det eftersträvade resultatet. De hatade Sverigedemokraterna har nämligen gått fram som en ångvält i opinionen och med 12,9 procent av röstetalet mer än fördubblat sina mandat i riksdagen jämfört med valet 2010 samt gjort kraftiga inbrytningar i såväl kommuner som landsting.

Godhetsmaffian sitter därför i en rävsax som tycks omöjlig att ta sig ur. Nu försöker man trösta sig med att ”87 procent röstade mot rasism och främlingsfientlighet”. Mot detta kan med minst lika stort fog invändas, att 97 procent röstade mot tokfeminismen representerad av F!, 94 procent mot vinstförbud i välfärden enligt kommunistisk modell och 93 procent mot utflipprad miljöextremism i MPs tappning.

Fredrik Reinfeldt väljer i detta prekära läge att deklarera sin avgång som landets statsminister och som de så kallade Nya Moderaternas partiledare. Han lämnar både landet och partiet åt sitt öde. Det är ett beslut som vållat stark kritik från de tidigare moderatledarna Ulf Adelsohn och Bo Lundgren.

Adelsohn citerades i Dagens Nyheter den 15 september på följande sätt: ”Nu har vi i realiteten en icke-socialistisk majoritet i kammaren, men lämnar ändå över makten. Det är ingen statsmannakonst.” Bo Lundgren: ”Han skulle ha väntat och sett vad utfallet blev av den parlamentariska situationen.”

Reinfeldts agerande visar hur en fullblodsnarcissist resonerar. När han inser att hans åtta år långa kamp mot Sverigedemokraterna – ty detta är vad hans statsministertid ytterst handlat om – varit förgäves, och han till yttermera visso till SD förlorat hundratusentals väljare som varit missnöjda med Nya Moderaternas utveckling från ett värdekonservativt parti med liberala inslag till ett pragmatiskt kappvändarparti med accelererad massinvandring som huvudfråga, så sticker han. Ungefär som när en omogen skolflicka dumpar en kavaljer hon tröttnat på.

Se mer i ämnet här:

http://www.dn.se/valet-2014/borg-och-reinfeldt-overger-parti-i-kris/

untitled Carin Jämtin håller ett vakande öga på sin partiordförande.

Nu skall den partipolitiskt oerfarne S-ledaren Stefan Löfven, som av allt att döma är helt i händerna på sin partisekreterare, Palestina-aktivisten  Carin Jämtin, försöka sy ihop en minoritetsregering  och en budget med hjälp av det extremistiska Miljöpartiet. Det kommer, om det lyckas, att bli en svag regering. Något som i och för sig kanske inte är helt fel.

För att citera det borgerligt sinnade nyhetsbrevet Veckans Contra:

En svag regering kommer att uträtta mindre  än en stark regering. Det är alldeles utmärkt. Sverige kan som nation vara väl så betjänt av en svag som en stark regering.

Enligt detta resonemang blir det svårare för en svag regering att driva igenom alltför många dumma politiska förslag, samtidigt som den svaga regeringen möjliggör för välståndsskapande krafter utanför den politiska sektorn att verka. Det är ju inte politiken som skapar välstånd – den fördelar bara resurser som andra skapat.

Slutligen har den alltid intressanta webbkanalen Granskning Sverige nagelfarit Expressens närmast brottsliga roll i anlitandet av vänsterextrema krafter i sina – totalt felslagna – försök att minska Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Lyssna via denna länk: