Valspråk från Gustaf Vasa till Carl XVI Gustaf

Napoleons marskalk som räddade Sverige

Carl XIV Johan hämtades till Sverige. från Frankrike. Han antog som valspråk ”Folkets kärlek min belöning.”

Det är intressant att botanisera bland de svenska regenternas valspråk från Gustaf Vasa och framåt.

Notabelt är att till och med Gustaf IV Adolf innehöll alla utom fyra kungliga deviser hänsyftningar på Gud eller Herren. Därefter är det huvudsakligen fosterlandet och Sverige som gäller.

De flesta av valspråken är både välfunna och märgfyllda. Den klart mesigaste varianten är i mitt tycke vår nuvarande konungs För Sverige – i tiden. Det säger ju egentligen ingenting mer än det faktum att Sverige omnämns.

Annat var det förr.

Gustaf I Vasas valspråk löd Allt makt är av Gud. Det utgår från konceptet att den konungsliga makten är av Gud given, vilket först tillämpades av de frankiska kungarna från och med Pippin den lille. Därav följde att monarken var suverän och kunde bortse från folkviljan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kungad%C3%B6met_av_Guds_n%C3%A5de

Gustaf Vasas äldste son, Erik XIV, myntade valspråket Gud giver åt vem Han vill. Den yngre brodern Johan III valde Gud vår beskyddare under det att hans son och efterträdare på tronen, katoliken Sigismund, frångick kutymen att nämna Gud och istället körde med För rätten och folket. Sigismund var kung både i Polen och Sverige, i Polen ända till 1632, Hans mamma var polska prinsessan Katarina Jagellonica.

Den yngste vasasonen, Carl IX, valde Gud min tröst som sitt valspråk medan sonen Gustaf II Adolf – även kallad ”den store” – fastnade för Med Gud och segrande vapen. Då krigarkungen Gustaf Adolf, som enligt en svensk historiker med tiden lär ha blivit ”tämligen fet”, inte hade någon legitim son följdes han på tronen av dottern Kristina som menade att Visheten är rikets stöd.

Kristinas kusin Carl X Gustaf regerade och krigade under parollen I Gud mitt öde – Han skall göra det. Efterträdaren Carl XI, ”Gråkappan”, valde som kunglig devis Herren är vorden min beskyddare. Sonen Carl XII, som låg ute i fält under den absoluta merparten av sin regeringstid i början av 1700-talet, myntade Med Guds hjälp.

Carl XIIs syster Ulrika Eleonora satt på tronen endast ett år men hann i alla fall kläcka ur sig valspråket I Gud mitt hopp. Då hon överlämnade kronan till sin tyske make Fredrik I – troligen en av våra mest odugliga monarker – lät hon valspråket följa med.

Efterföljaren Adolf Fredrik hämtades från Tyskland och han klämde i med Statens välfärd min välfärd. Sonen Gustaf III nöjde sig med tidernas kortaste valspråk bestående av ett enda ord: Fäderneslandet. Sonen Gustaf IV Adolf, som enligt min mening var en betydligt bättre monark än propagandan ville göra gällande, var den siste konungen som valde att nämna Gud med Gud och folket.

Att Gud var på väg ut hade av allt att döma med att den Franska revolutionens sekulära tankar om frihet, jämlikhet och broderskap från 1789 vann allmän burskap. Sedan Gustaf Adolf nesligen avsatts i en statskupp som syndabock för nederlaget i kriget mot Ryssland 1808-09 utsågs Gustaf IIIs yngre broder hertig Carl (XIII) till monark med valspråket Folkets väl min högsta lag.

Efter Carl XIIIs frånfälle 1818 blev det åter aktuellt att hämta en konung utifrån. Valet föll på en av Napoleons generaler, marskalk Jean Baptiste Bernadotte, som var född i Pau i Frankrike. Han blev därför anfader till vår nuvarande kungafamilj under namnet Carl XIV Johan. Valspråket löd: Folkets kärlek min belöning.

Sonen Oscar I, eller om det var någon i hans stab som gjorde det, myntade parollen Rätt och sanning. Efter Oscars relativt korta regenttid tillträdde hans son Carl XV som svensk monark. Hans valspråk Land skall med lag byggas är måhända det mest kända av alla kungliga svenska valspråk.

Oscars yngre son Oscar II var först kung också över Norge och valde därför Brödrafolkens väl som paroll. När den svensk-norska unionen, till Oscars stora förtvivlan, upplöstes 1905 fick det bli Sveriges väl. Oscar var den siste svenske konung som lät kröna sig. Sonen Gustaf V, även kallas ”V-Gurra” eller tenniskungen, tog Med folket för fosterlandet som valspråk.

Efter Gustafs död 1950 blev sonen Gustaf VI Adolf konung med valspråket Plikten framför allt. Gustaf Adolf, som redan hunnit bli 67 år när han trädde till, kom att bli en verkligt folkkär monark. Han var även en framstående arkeolog som grävde en hel del i Italien.

Sedan Gustaf VI Adolf avlidit i hög ålder 1973 blev dennes sonson Carl XVI Gustaf svensk konung. Egentligen skulle dennes far, prins Gustaf Adolf, ha blivit kung men han omkom i en flygolycka 1947. Jag har redan inledningsvis konstaterat att Carl Gustafs valspråk För Sverige – i tiden i mitt tycke är mer än lovligt mesigt och intetsägande, men smaken är ju olika.

Vad som däremot är ett odiskutabelt faktum är att Carl XVI Gustaf regerat längre än någon annan svensk monark – imponerande 49 år när detta sätts på pränt!

Några tankar om Carl XII och 30 november

En ung Carl XII avporträtterad i moderiktig peruk och allt.

När detta skrivs visar almanackan den 30 november. Detta datum – 11 december enligt den nya tidräkningen – sköts konung Carl XII till döds vid Fredrikstens fästning i vad som nu är Halden i Norge under omständigheter som ännu får betecknas som oklara. Så vitt jag kunnat utröna tyder det mesta på att han träffades av druvhagel från de norska linjerna.

30 november var främst under 1980- och 1990-talen ett datum som förknippades med sammandrabbningar mellan extremnationalister och vänsterextremister i anslutning till fackeltåg till Carl XIIs ära som anordnades av 30 november-föreningen i Lund. Det hade inte alltid varit så. Jag gick själv med i ett fackeltåg den 30 november 1976 i arrangemang av Narvaförbundet i Stockholm. Deltagarna, män och kvinnor i alla åldrar, gick i god ordning och utan några incidenter från Östermalms torg ner till Börjessons Carl XII-staty i Kungsträdgården där en krans nedlades. Mer dramatiskt än så var det inte, vare sig i Stockholm eller Lund.

Våldsutvecklingen i samband med Carl XII-firandet började med att danskt anarkistslödder från föreningen BZ i Köpenhamn inbjöds av svenska likasinnade att störa 30 november-föreningens manifestationer i Lund på 1980-talet. Det kriminella slöddret medförde kedjor, påkar, knogjärn och andra tillhyggen och gav sig hämningslöst på de fredliga demonstranterna samt anställde stor skadegörelse i staden. Följden blev en gradvis upptrappning av våldet där också Carl XII-firarna med tiden fick en alltmer militant prägel. Kulmen nåddes i samband med Carl XII-firandet 1991, då en ung deltagare sköts till döds av utkommenderad polis.

I dag har Carl XII-firandet i stort sett upphört eftersom deltagarnas liv och lem inte kan garanteras. Detta utgör naturligtvis ett nederlag för åsikts- och demonstrationsfriheten i vårt land, vilket är beklagligt. Ändå undrar jag om det inte är lika bra så som skett. Jag har städse haft funderingar över om det inte vore bättre och mer positivt att högtidlighålla någons födelse än någons död.

Jag är medlem i Skandinaviska Swedenborgs-sällskapet (som inom parentes sagt inte är en religiös utan en kulturellt och vetenskapligt betonad organisation) vilken uppmärksammar siaren och vetenskapsmannen Emanuel Swedenborgs (1688-1772) födelsedag den 29 juanuari varje år genom ett föredrag som handlar om någon aspekt av Swedenborgs gärning samt intar en enkel måltid.

Carl XII-intresserade kunde kanske tänka sig att börja fira Carl XIIs födelsedag den 17 juni i stället för hans tragiska dödsdag?

Låt mig så övergå till att något beröra konung Carl själv, en monark om vilken jag skrev på följande sätt i min skrift Neutralitetsmyten. En granskning av svensk utrikespolitik (Contra förlag 1991, 63 sidor):

Karl XII var ingen dålig kung och hade många goda egenskaper. Tyvärr fick han aldrig möjligheten att visa dem i någon större utsträckning. Ännu i denna dag finns en aura av mysticism kring hans genomskjutna huvud…Karl XII var en tragisk gestalt som personifierade den svenska stormaktstidens nedgång och slutliga fall.

Cederströms målning ”Narva”, som visar hur slagna ryssar lägger ner sina vapen, fanor och standar framför Carl XII och hans närmaste män. Tittar man riktigt noga ser man att en av de molokna ryssarna till höger bär August Strindbergs drag, medan en av männen till häst nära kungen har Verner von Heidenstams profil: konstnärens inlägg i den pågående ”Strindbergsfejden.”

Carl XII föddes alltså den 17 juni 1682 på det kungliga slottet Tre Kronor i Stockholm, son till konung Carl XI och dennes hustru Ulrika Eleonora den äldre. Enligt hävderna visade han tidigt talang för björnjakt och militaria. 1697 avled hans fader i magkräfta vid 41 års ålder; det var när Carl XI stod lik på slottet som detta totalförstördes vid en ödeläggande brand. Följaktligen tvangs kronprins Carl – eller Carolus som han officiellt hette – axla det tunga ansvaret att själv leda landet vid blott 15 års ålder, låt vara efter en treårig förmyndarregim.

Tre år senare nödgades den unge kungen definitivt ta farväl av uppsluppna ynglingaupptåg och övrigt lättsinnigt leverne bland annat involverande galanta damer: Ryssland, Sachsen och naturligtvis arvfienden Danmark hade ingått en antisvensk allians med syftet att störta det svenska stormaktsväldet över ända. I fortsättningen skulle Carl XII bekänna sig till ett slags spartansk stoicism, präglad av extrem enkelhet. Det är sant att Carl XII var en ”krigarkung” (han kallades även ”Järnskallen”), men han blev det mot sin vilja. Att låta fienden hållas och  därmed garantera det svenska rikets undergång var givetvis otänkbart och hade varit det för vem som än haft makten.

Carl XII har vidare kallats envåldshärskare och också det är sant. Liksom sin fader, och i enlighet med statsvetenskapliga teorier som låg i tiden, såg han  på sig själv som en absolut monark av Guds nåde med mycket vittgående befogenheter. När han kröntes var det därför ingen tillfällighet att han själv satte kronan på sitt huvud; att den sedan föll av ansågs vara ett dåligt förebud.

Det som i hävderna kallas Stora nordiska kriget inleddes med Danmarks angrepp på det svenskallierade Holstein-Gottorp i februari år 1700 och en månad senare med Sachsens intagande av Riga  i Livland, som var det svenska rikets största stad. Carl XII och den övriga svenska militärledningen agerade snabbt. Den 25 juli var Danmark besegrat och den 20 november kunde en svensk styrka besegra den numerärt överlägsna ryska styrka som intagit Narva i nuvarande Estland.

Om fortsättningen på kriget skrev jag i stark sammanfattning på följande sätt i Neutralitetsmyten:

Karl XIIs stora misstag var att låta sig dras in i kriget i Polen alldeles för länge innan den svenska armén gick in i Ryssland. Slutligen kom det ödesdigra slaget i Poltava 1709 vilket så insiktsfullt skildrats i Peter  Englunds redan klassiska verk. Kungen flydde därefter till Bender i Turkiet och skulle aldrig mer återvända till Stockholm. Han sköts till sist genom huvudet vid Fredrikstens fästning i Norge 1718.

              

Carl XIIs dödsmask respektive huvud sådant det tedde sig vid gravöppningen i Riddarholmskyrkan 1917.

Med Carolus död vid endast 36 års ålder kom det kungliga enväldet till ett abrupt slut och den så kallade Frihetstiden inträdde med den döde kungens syster Ulrika Eleonora den yngres tronbestigning 1719; hon överlämnade kort tid därpå kungamakten till sin gemål Friedrich av  Hessen (Fredrik I), som trots att han var en handlingskraftig militär skulle bli en av vårt lands mest odugliga monarker någonsin. Stora nordiska kriget slutade med ett fredsfördrag ingånget 1721 sedan ryska galärflottan i flera omgångar farit härjande fram längs den svenska östersjökusten.

Frihetstiden och återstoden av 1700-talet medförde ett välkommet uppsving för svensk kultur, vetenskap och partiväsende, även om det sistnämnda var skäligen korrumperat. Bland berömda svenskar som verkade under denna period märks Carl von Linné, Emanuel Swedenborg, Torbern Bergman, Kristoffer Polhem och Anders Celsius, andra icke att förglömma. Under en kortare tid (1772-93) skulle ”tjusarkonungen” Gustaf III ge monarkin ett sista uppsving. Befarande att Sverige skulle gå under som nation och uppdelas av stormakterna genomförde kungen en lika oblodig som lyckosam statskupp 1772 och gjorde sig själv till enväldig härskare. Dessutom gynnade han konst, kultur och vetenskap, införde ett större mått av religionsfrihet, introducerade en humanare strafflagstíftning samt öppnade landet för inflytande från såväl Frankrike, Italien som Kina. Hans försök att få revansch på Ryssland misslyckades dock.

Om Carl XII hade fått leva och härska under fredligare förhållanden kan det enligt min mening inte råda några tvivel om att hans inflytande hade blivit högst avsevärt mer godartat än det i verkligheten blev – det långa kriget ruinerade Sverige ekonomiskt och berövade landet hundratusentals män i sina bästa åldrar. Vi skall komma ihåg att Carolus var en begåvad karl,  som i början av sin regenttid – innan han blev uppslukad av kriget – ansträngde sig hårt för att lindra nöden i landet. Swedenborg, som i yngre dagar samarbetade med kungen i vetenskapliga frågor och träffade denne i Lund, har vittnat om hans matematiska begåvning och vetenskapliga insikter. Senare skulle Swedenborg bli en av kungens bittraste vedersakare.

Professionella ”antirasister” – måhända några av Lars Ohlys utomparlamentariska stormtrupper – i farten.

Personligen ser jag ingen större anledning att fira Carl XIIs dödsdag och tycker även att det är patetiskt att våra professionella så kallade antirasister väljer denna dag för att protestera mot ”rasismen”. Dels därför att Sverige sannolikt är ett av jordens minst rasistiska länder, dels därför att Carl XII inte hade ett spår med rasism att göra.