Coronakrisen: det måste bli ett slut på kriget mot de äldre!

Annika Strandhäll: De äldre sätter press på svensk sjukvård.

Det är inte flyktingmottagningen som sätter press på den svenska sjukvården utan de äldre. Det menade den dåvarande socialministern Annika Strandhäll (S) i en intervju med Aftonbladet den 26 april 2018. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/zLPBoK/strandhall-vardens-problem-beror-inte-pa-flyktingarna

Strandhäll citerades: ”Vi har en snabbt åldrande befolkning i Sverige. Medellivslängden ökar med 3,5 timmar per dag och vi har ett större antal kroniker med livslånga relationer till sjukvården i dag än för 30 år sedan.”

Allt färre vårdplatser, personalbrist och långa operationsköer kan vi således, enligt Strandhäll, skylla på samhällets äldre. Absolut inte på att Socialdemokraterna och andra etablerade partier under en följd av år har missat att allokera tillräckliga resurser till vården samt prioriterat en nära nog hämningslös invandring, något som givetvis har gått ut över alla andra samhällsfunktioner. Istället skall alla vi som är litet äldre stigmatiseras och ställas mot andra grupper som det tydligtvis är mer angeläget att hjälpa.

Nedprioriteringen av landets äldre medborgare har blivit obarmhärtigt tydlig under coronakrisen. Det är precis som Judith Skörsemo framhåller i ett debattinlägg i Blekinge Läns Tidning den 27 maj 2020: ”Coronakrisen har tydligt avslöjat de äldres status i dagens svenska samhälle. Nedvärderingen har skett successivt utan att de partier som borde slagit larm observerat hur illa det är förrän vi ser vad som händer nu.” https://nxt.blt.se/debatt/coronakrisen-avslojar-synen-pa-aldre/

Yngve Gustafson, professor i geriatrik vid Umeå universitet, menar i en intervju i Läkartidningen den 18 maj 2020: ”Många äldre dör i onödan utan korrekt bedömning.” Enligt statistik från Socialstyrelsen har nio av tio som avlidit i Sverige till följd av covid-19-viruset varit äldre än 70 år: de äldre har helt enkelt hamnat i strykklass. https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2020/05/geriatrikprofessor-manga-aldre-dor-i-onodan-utan-korrekt-bedomning/

Enligt Gustafson ordineras palliativ vård (vård i livets slutskede) utan att en noggrann medicinsk bedömning gjorts och ibland utan att ansvarig läkare ens träffat patienten. Enligt Socialstyrelsen kan en ”klinisk bedömning” göras via telefonkontakt med vårdpersonal efter en kortare vårdtid. Ju kortare vårdtider, desto fler människor som dör i onödan.

Det har sparats in på syrgasen ute i kommunerna.

Covid-19 innebär enligt professor Gustafsons synsätt heller inget nytt för sjukvården: ”Varje år dör äldre i vinterkräksjuka för att de nekas sjukvård, nekas dropp och dör av uttorkning. Det här är inget nytt. Det har gällt i många år.”

Läkartidningen sammanfattar professor Yngve Gustafsons kritik av dagens vårdsituation på följande sätt:

För att bättre skydda de äldre i pandemin borde de äldres immunförsvar ha stärkts näringsmässigt, bemanningen borde ha förbättrats, skyddsutrustning använts och de gamla borde inte ha prioriterats bort från adekvat medicinsk vård, enligt Yngve Gustafson.

Bland många vårdrelaterade tillkortakommanden märks att syrgasen sedan åtskilliga år tillbaka lyst med sin frånvaro på många äldreboenden i det av den kinesiska smittan hårt drabbade stockholmsområdet. Detta har många gånger skett på initiativ av de medicinskt ansvariga sjuksköterskorna ute i kommunerna. Det har skett främst av två orsaker – landstinget står inte för kostnaderna samt explosionsrisken. https://www.vardfokus.se/tidningen/2006/nr-6-2006-6/brist-pa-syrgas-for-aldre-sjuka-far-kritik-av-lakare/

Syrgasbristen är endast ett exempel på att ansvariga politiker sparar friskt (eller kanske snarare sjukt) när gäller vård av äldre. Som Greta Thorin framhåller i en insändare i Norrköpings Tidningar den 27 juni 2019: ”Det behövs ett stort antal miljarder för att klara välfärden för en åldrande befolkning, säger finansministern. Underligt, det är alltid vårt fel, speciellt när det krisar i budgeten. Annars är vi OK, till exempel när vi vårdar anhöriga. Om vi nu på ålderns höst behöver omvårdnad, låt oss få det utan att ge oss dåligt samvete. Om det är några som ska ha dåligt samvete, så är det ni politiker.” https://nt.se/asikter/insandare/det-ar-alltsa-de-aldres-fel-om6182435.aspx

Den moderate riksdagsledamoten Thomas Finnborg tog i en motion (Motion 2017/18: 1307, rubricerad ”Forska bör man; geriatrisk och gerontologisk forskning i strykklass”, fasta på att den geriatriska och geronotologiska forskningen behöver satsas på. Han skriver i motionen bland annat: ”Bättre kunskap om äldres omsorg och sjukdomar och att utbilda kompetent personal är en ödesfråga.” I detta kan man bara instämma. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/forska-bor-man—geriatrisk-och-gerontologisk_H5021307

Finnborg menar att mer forskningsmedel skall öronmärkas för äldreforskning, vilket enligt motionären är en förutsättning för kunskap och kompetent personal.

Statsepidemiolog Anders Tegnell menar att smittspridningen uppvisar en avtagande trend.

SVTs Text-TV meddelar dagens datum, den 8 juni 2020, att antalet avlidna som en följd av covid-19 i Sverige är uppe i 4694 och att antalet smittade ligger på 43 133. I genomsnitt 40 personer har avlidit under den senaste tiodagarsperioden. Detta är enligt statsepidemiolog Anders Tegnell ”alldeles för många” men indikerar ändå en avtagande trend.

Jag tillhör inte dem som tycker att det är särskilt konstruktivt eller fruktbart att överösa vare sig Folkhälsomyndigheten eller regeringen med otidigheter. Den nivå som Sverige lagt sig på när det gäller hanteringen av Kina-smittan i stort är enligt mitt sätt att se fullt rimlig och inte alls särskilt släpphänt, vilket omvärlden har fått för sig att döma av de reserestriktioner som utfärdats mot oss svenskar. Såvitt jag kan se är de rekommendationer som angivits helt i nivå med svenskarnas benägenhet att rätta sig efter regler och förordningar.

Ett särskilt plus i kanten till att något obligatorium att bära mun- och nässkydd så här långt inte utfärdats. Dessas relevans i smittspridningshänseende diskuteras bland forskare och sjukvårdspersonal, varav några har pekat på att sprittspridningen faktiskt kan öka – också inom vården – om skydden är av enkel kvalitet eller gjorda av tyg. https://www.regionjh.se/nyheter/pressmeddelanden/rjhpress/debattenklamunskyddkanokariskforsmittspridning.5.de9af55171844b1271e19d.html

Den stora boven i dramat när det gäller det förfärande höga dödstalet beträffande covid-19 i Sverige är bristerna inom äldrevården, vilka går långt tillbaka i tiden och är en följd av att våra äldre – ditt denna bloggare med sina 68 år tillhör – under en följd av år behandlats som ett slags andra klassens medborgare. Vi skall ju ändå snart dö, så varför ägna överdrivet mycket resurser på oss? tycks snacket ha gått.

Coronakrisen innebär förhoppningsvis begynnelsen till en ändring till det bättre av detta inhumana synsätt. Det måste bli ett slut på kriget mot oss äldre!

Så spionerade Stasi på kyrkor och kristna

Det gamla Stasi-högkvarteret i Lichtenberg i östra Berlin är numera omvandlat till museum.

Den östtyska säkerhets- och spionorganisationen Stasi (Ministerium für Staatssicherheit,
förkortat MfS) är beryktad för sin minutiösa övervakning av Östtysklands medborgare.
1988 hade organisationen 91 000 anställda och över 600 000 informella medarbetare (IM).
En särskild avdelning inom Stasi, kallad XX/4, var specialiserad på övervakning av och
infiltration i kyrkliga kretsar.

Om denna verksamhet har den svenska säkerhetsexperten och skribenten Elisabeth Braw,
född 1973, skrivit en bok med titeln God´s Spies. The Stasi´s Cold War Espionage Campaign
inside the Church, Michigan 2019).

Elisabeth Braw är eller har varit medarbetare i en lång rad internationella publikationer och
leder för närvarande projektet Modern Deterrent vid RUSI, en försvars- och säkerhetsinriktad
tankesmedja baserad i London.

Den östtyska Kyrkobyrån. Braw fastslår i bokens inledning att det kommunistiska Östtyskland – officiellt Deutsche
Demokratische Republik, DDR – ännu drygt 30 år efter Berlinmurens fall fortsätter att
fascinera och intressera  vilket har lett till en lång rad böcker av olika slag, akademiska avhandlingar och
såväl dokumentär- som spelfilmer.

Säkerhetstjänsten Stasi, som ägde bestånd under åren 1950-90, har tilldragit sig en mängd
uppmärksamhet genom sitt minst sagt ambitiösa övervakningssystem vilket omfattade i
princip alla östtyska medborgare. En del av Stasi, som hade beteckningen XX/4 – i dagligt tal
benämnd Kyrkobyrån – och hade sitt säte i Frankfurt an der Oder, ägnade sig på heltid åt att
övervaka och infiltrera kristna inrättningar inklusive kyrkor, församlingar, seminarier och bibelsmugglingsoperationer.

Det är den delen Elisabeth Braw ägnat sig åt att kartlägga genom en rad intervjuer med
såväl Stasi-operatörer som deras offer samt omfattande arkivstudier. Resultatet är tämligen
imponerande och samtidigt lättillgängligt genom författarinnans lediga stil.

God´s Spies blottlägger det östtyska kyrkospioneriet.

Det som gjorde att Stasi lade ner så mycket energi på de nästan uteslutande protestantiska
kyrkorna var, att kristendomen uppfattades som en heltäckande ideologi som konkurrerade
med den statsbärande kommunismens hegemonistiska anspråk på själarna.

”Allt var förgäves”. Braw beskriver kyrkospioneriet som en av Stasis mer framgångsrika verksamheter. Detta så
när som på en liten detalj: avdelning XX/4 misslyckades i slutändan med sitt syfte. Författarinnan framhåller (min översättning från engelskan):

Oavsett hur framgångsrik den än var, misslyckades Avdelning XX/4 med sin slutgiltiga
uppgift – att hjälpa till att säkra den Tyska demokratiska republikens överlevnad. Trots sina
massiva snokande ansträngningar, misslyckades både spionerna och deras hanterare att
blottlägga några större mönster i de händelser de så mödosamt rapporterade och
analyserade.

Det var till betydande del just de protestantiska kyrkorna som genom sin oppositionella
verksamhet förorsakade murens fall den 9 november 1989 och Östtysklands upplösning den 3 oktober 1990: efter 40 års existens uppgick ”DDR” i Förbundsrepubliken Tyskland. Den siste chefen för XX/4, överste Joachim Wiegand, suckade i ett samtal med Braw: ”Allt var
förgäves.”

Den morddömde Stasi-chefen Mielke. Stasi (MfS) grundades den 8 februari 1950 som efterträdare till Hauptverwaltung zum Schutz
der Volkwirtschaft, som hade existerat 1946-50. Dess syfte skulle vara att, efter modell av
den sovjetiska motsvarigheten KGB, utgöra det statsbärande partiet SEDs (Sozialistische
Einheitspartei Deutschlands) Schild und Schwert (sköld och svärd). Högkvarteret etablerades
i stadsdelen Lichtenberg i Östberlin.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ministeriet_f%C3%B6r_statss%C3%A4kerhet

Stasis förste chef hette Wilhelm Zaisser, vilken tvingades avgå i samband med den östtyska
folkresningen den 17 juni 1953, då över en miljon människor från 700 städer och byar i den
sovjetstyrda republiken genomförde våldsamma protester mot den östtyska
arbetsmarknadspolitiken.

Mångårige Stasi-chefen Erich Mielke dömdes till sex års fängelse för ett mord han begick 1931.

Ny spionchef blev den gamle sabotören Ernst Wollweber, som dock kom ihop sig med SED-
ledarna Walter Ulbricht och Erich Honecker och tvingades bort 1957. Stasi-ledningen togs
därefter över av Erich Mielke, som förblev spionchef ända fram till murens fall 1989. Den
tvivelaktiga äran att kunna titulera sig Östtysklands siste spionchef tillfaller Wolfgang
Schwarz, som innehade titeln då Öst- och Västtyskland slogs ihop till Förbundsrepubliken
Tyskland 1990 med Helmut Kohl som förbundskansler.

Erich Mielke dömdes 1993 till sex års fängelse för att ha mördat två tyska poliser på
Bülowplatz i Berlin 1931 genom att skjuta dem i ryggen. Mordattentatet hade planerats av
tre kommunistiska riksdagsmän varav en var den senare östtyske diktatorn Erich Honecker. Det bör observeras att dubbelmordet begicks under den demokratiska Weimarrepublikens tid. På grund av sjukdom och allmän skröplighet slapp Mielke att frihetsberövas och avled på ett
ålderdomshem i Berlin 2000. Han hävdade ända fram till sitt frånfälle att Berlinmurens fall
och sovjetblockets upplösning endast var ett tillfälligt bakslag för kommunismen.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Erich_Mielke

Stasi ägnade sig även åt utlandsspioneri. Detta riktades i första hand mot grannländerna Västtyskland och Danmark men även mot den övriga västvärlden inklusive Sverige. Den mest kände utlandsspionen torde ha varit Günter Guillaume (1927-95), som var en nära medarbetare till Willy Brandt, västtysk utrikesminister 1966-69 och förbundskansler 1969-74; dessförinnan hade Brandt varit borgmästare i Västberlin.

Guillaume greps i Köln den 24 april 1974 och dömdes till 13 års fängelse för landsförräderi. Brandt tvingades avgå efter skandalen. Hustrun Christel dömdes till åtta år. I samband med en fångutväxling 1981 kunde Günter och Christel Guillaume återvända till Östtyskland, där de blev befordrade och rikligt belönade med fina titlar. Efter att mannen varit otrogen skildes paret. https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%BCnter_Guillaume

Alexander Radler/IM Thomas. Elisabeth Braw återkommer då och då i God´s Spies till IM-agenten Alexander Radler von Weil, vilken är extra intressant för oss genom sin svenska anknytning. Radler, med Stasi-
beteckningen IM Thomas, föddes i antingen Posen (i dag Poznan i Polen) alternativt Wien
1944. Eftersom han var österrikisk medborgare kunde han röra sig fritt över gränserna,
något som var till oskattbar nytta för östtyskarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksander_Radler

Radler kontaktades av Stasis avdelning XX/4 i september 1965 och gick med på att ställa sig
i dess sold med motiveringen, att han som kristen var förpliktigad att arbeta ”för freden”.
Braw beskriver den unge Radlers inställning på följande sätt:

Ingenting var för obetydligt för IM Thomas, som i snabb takt blev en hårt arbetande
snokare. Han ritade diagram av restauranger där han träffat bekantskaper och beskrev
misstänkta människosmugglares hem. Han rapporterade att grannen till en vän i Västberlin
sades arbeta för amerikansk underrättelsetjänst och att amerikanska militärfordon ofta parkerades i närheten. Medan det Kalla kriget härjade i båda delar av Berlin var detta användbar information.

Stasi-agenten Günter Guillaume (till höger) spionerade under många år på Västtysklands förbundskansler Willy Brandt.

Radlers specialitet var att, genom sin vinnande personlighet, knyta kontakter med
människor i omgivningen vilka kunde misstänkas smuggla människor från öst till väst och i
den verksamheten använda förfalskade pass. Hur många människoliv Radler därmed
ödelade är okänt, men det bör röra sig om åtskilliga.

Demaskerades som Stasi-agent. Det var 1968 som Alexander Radler av sin hanterare vid Stasi fick uppdraget att resa till och
etablera sig i Sverige vilket han inte var helt nöjd med – han hade helst velat göra karriär i
hemlandet. Som den plikttrogne Stasi-medarbetare han var rättade han sig emellertid
efter direktiven och hamnade i lärdomsstaden Lund.

Han lärde sig snabbt behärska det svenska språket och hade snart etablerat sig i den
akademiska världen. 1977 disputerade han på en avhandling med anknytning till den tyske
protestantiske filosofen och teologen Friedrich Schleiermacher (1768-1834) och utnämndes
till teologie doktor. Han fortfor att vara verksam vid Lunds universitet innan han 1982-83 fick
uppdraget att sköta professuren i systematisk teologi vid Åbo akademi i Finland.

1995 erhöll Radler tjänsten som kyrkoherde i Burträsks församling i Västerbotten och var
2009-11 gästprofessor vid Umeå universitet. Han hade redan 1994 demaskerats som Stasi-
agent av den tyske teologen Dietmar Linke men nekade in i det längsta. 2011 tog emellertid
professor Birgitta Almgren upp fallet Radler i sin bok Inte bara spioner med bidrag av den
meriterade tyske Stasi-forskaren Helmut Müller-Engbergs. https://www.expressen.se/kultur/birgitta-almgren-inte-bara-spioner/

Stasi-agenten Alexander Radler/IM Thomas blev kyrkoherde i Burträsk innan han utestängdes från prästämbetet.

När sedan den sistnämnde i ett expertutlåtande beställt av Luleå stift 2012 bekräftat, att
Alexander Radler/IM Thomas sedan många år varit enrollerad som agent hos Stasi var loppet
kört. Han avsade sig prästämbetet och förklarades av domkapitlet i Piteå vara obehörig att
utöva prästyrket.

Kyrkodagen i Leipzig – början till slutet. Elisabeth Braw beskriver i sin bok de händelser som ledde fram till Berlinmurens fall den 9
november 1989. Några månader tidigare var de östtyska lutheranerna aktiva med att
förbereda sin årligen återkommande Kirchentag (Kyrkodagen), vilken var planerad att
hållas i Leipzig den 6 juli. Staden var känd som den mest upproriska i Östtyskland, varför
såväl Kyrkobyrån som andra avdelningar inom Stasi förberedde sig noggrant inför eventet.

Byråchefen Joachim Wiegand var själv aktiv på plats då det kommit in information om att
200 kyrkoanknutna aktivister planerade en regimfientlig protestmarsch i anledning av att
politbyråmedlemmen Egon Krenz stött den kommunistkinesiska massakern på
demonstranter i Peking samma sommar: ”De agerade för att återställa ordning”, hade politruken Krenz
citerats.

Pastorer i Stasis tjänst lyckades visserligen avvärja en planerad protestmarsch men kunde
inte hålla stånd i längden. Efter fredsböner i Sankt Nikolai-kyrkan började gatorna
översvämmas av fler än 70 000 Leipzig-bor under den samlande parollen ”Wir sind das
Volk!” (Vi är folket!), en situation som Stasi inte hade några möjligheter att kontrollera. Efter
vädjanden från såväl SED-ledning som ledande dissidenter och kulturpersonligheter kunde
det hotfulla läget slutligen neutraliseras utan att en enda kula avlossats.

Det stod nu klart för XX/4-chefen, Joachim Wiegand, att vidare spioneri riktat mot
Östtysklands kristna var meningslöst. Det enda han kunde göra var att förstöra så många
komprometterande Stasi-dokument han lyckades hinna med.

”Men i oktober 1989, trots demonstranternas seger i Leipzig”, skriver Elisabeth Braw,
”vägrade det östtyska ledarskapet att inse situationens allvar. Huvudnyheten i
(partitidningen) Neues Deutschland den 10 oktober var att Erich Honecker hade tagit emot
en kinesisk delegation. Inte heller nästa dag hade tidningen något om massdemonstrationen
i Leipzig.”

Egon Krenz blev ”DDRs” siste partichef.

Honeckers dagar var dock räknade, och sedan demonstrationerna fortsatt med 100 000-
tals deltagare över hela landet fann han för gott att avgå som Östtysklands högste ledare.
Han ersattes den 18 oktober 1989 av Egon Krenz, som var landets statschef endast till den 3
december samma år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A5ndagsdemonstrationerna_i_%C3%96sttyskland

Krenz ställdes 1997 inför rätta som en av de ansvariga för dödsskjutningarna vid Berlinmuren
och dömdes till 6,5 års fängelse. Av dessa behövde han endast avtjäna ett par år i början av
2000-talet. Också Erich Honecker ställdes inför rätta, men förhandlingarna avbröts 1993 då
det bedömdes att den åtalade hade för dålig hälsa för att kunna fortsätta. Han fick därpå
tillsammans med sin hustru en fristad i Chile där han avled i cancer 1994.

”DDR”-bygget kollapsade. Vi vet hur det gick sedan. Berlinmuren – även kallad Skammens mur – föll på kvällen den 9
november 1989 sedan den stormats av tusentals Östberlin-bor ivriga att ta sig över till den
fria västsidan. Den utlösande gnistan var att en stressad partifunktionären vid namn Günter
Schabowski på en TV-sänd presskonferens felaktigt råkat säga att det var fritt fram för alla
att bege sig till väst med omedelbar verkan.

Därefter var det mest en tidsfråga hur lång tid det skulle ta innan hela ”DDR”-bygget skulle
kollapsa. Slutet kom mindre än ett år efter murens fall och det kunde alltså ske efter en
avgörande insats av Östtysklands protestantiska kristna.

Man kan möjligen säga att Stasi misslyckats i sin uppgift att neutralisera de kristna som en
verksam kraft, men det är likafullt troligt att spionorganisations Kyrkobyrå genom sin
verksamhet faktiskt lyckades fördröja Östtysklands sammanbrott. Slutet blev ändå
detsamma: Jesus Kristus hade segrat över Karl Marx!

Elisabeth Braw har skrivit en förstklassig och fascinerande bok om Stasis Kyrkobyrå som förtjänar en stor
läsekrets. Det enda jag inte är nöjd med är titeln: Stasi-spionerna var nämligen inte på något
sätt ”Guds spioner” utan arbetade snarare åt Guds fiende, Satan!

Forskare som kastar masken (och ägg)

Tog en selfie i T-banan: SD och jag, plus några glada ägg…mogna tomater, någon?

Så valde en Ylva Habel att uttrycka sig på Facebook den 15 maj sedan hon vandaliserat en av Sverigedemokraternas affischer i tunnelbanan i Stockholm genom att kasta ägg. Det har framkommit att Ylva Habel är filosofie doktor och lektor vid den beryktade Södertörns högskola, där gränserna mellan vetenskap och vandalism tydligen kan vara så här flytande.

 Fil. dr. Ylva Habel: med rätt att kasta ägg på saker hon ogillar.

Om man bläddrar litet i Ylva Habels CV litet så visar det sig att hon sysslat med forskning om vad som kallas ”vithet” och ”svarthet” och diverse annat, som med bästa vilja i världen knappast kan kallas annat än flummeri. Någonstans på vägen måste Habel ha tappat varje hum om hur man uppför sig, vare sig man nu gör anspråk på att vara akademiker eller ej.

Det finns andra exempel på när forskare förvandlas till politiska propagandamegafoner, låt vara kanske inte på samma oförblommerat pöbelaktiga sätt som Ylva Habel. Sådana som vänstermedia ringer när de behöver ”vetenskapligt” stöd för en tes de beslutat sig för att driva. En sådan forskare är Jan Jämte vid det omvittnat röda Umeå universitet.

Jämte har, från en bakgrund som journalist och gymnasielärare, övergått till att studera så kallade antirasistiska rörelser i Sverige, som enligt en allmän uppfattning nog kan anses vara världens minst rasistiska land:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/03/sverige-varldens-minst-rasistiska-land/

Så vad gör man om man menar sig vara ”antirasist”, alternativt ”forskar” om ”antirasismen”, när det praktiskt taget inte finns någon svensk rasism? Man målar på fri hand upp en hiskelig bild avkonterfejande en påstådd rasism som sägs hota ”det goda”. Och vad kunde vara mer lockande än att förvandla det ganska beskedliga partiet Sverigedemokraterna (SD) till det stora rasistspöket?

Att sedan SD uteslutit alla personer som påkommits med något som ens avlägset liknar rasistiska åsikter eller andra fel och brister i samma riktning, eller att SD över huvud taget inte bryr sig om etnicitet utan endast är intresserat av att begränsa den voluminösa invandringen till vårt land, det spelar absolut ingen roll. Akademikervänstern, kulturmarxisterna och den politiska korrektheten i media och politiskt etablissemang har ju redan bestämt sig för att SD är höggradigt rasistiskt.

 Maskerade antifascister och – rasister i världens minst rasistiska land.

Jämte står naturligtvis mer än gärna till tjänst och lägger ut texten när Aftonbladet ringer och frågar om inte uppmärksamheten kring Sverigedemokraterna lett till ökad ”antirasism”, den tes tidningen bestämt sig för att driva:

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article18902852.ab

AB-artikeln, signerad ”TT”, inleds så:

Runt om i landet höjs allt fler röster mot rasism. Att SD sitter i riksdagen och vi närmar oss val kan spela in. – När man upplever att mörkret tätnar bygger man starka motmobiliseringar, säger forskaren Jan Jämte.

Jag gissar att sagde Jämte ägnat åtskillig tid åt att fila på dessa målande formuleringar, en kombination av tredje klassens poesi och akademiskt fikonspråk. Detta språkbruk kan emellertid inte dölja det faktum, att vad de så kallade antirasisterna sysslar med på Jimmie Åkessons landsomfattande turné inför valet till Europaparlamentet den 25 maj är brottslig verksamhet. Mötesstörningar och att hindra meningsmotståndare från att komma till tals är ren kriminalitet, ingenting annat.

Jämte tvingas dock medge att det är ”problematiskt” när de puttinuttiga antirasisterna tillgriper något som i artikeln kallas ”handgemäng”. Som då en sjövild ung kvinna av utländsk härkomst, Diyar Amir Mustafa, misshandlade en mamma som uttryckt sin beundran för Jimmie Åkesson inför hennes minderårige son och därjämte kallat denne ”horunge”. Mer om denna händelse, som av någon anledning (surprise!) inte hamnat i etablissemangsmedias fokus, här:

http://petterssonsblogg.se/2014/05/16/misshandlad-framfor-sin-son/

 Jan Jämte tycker det är ”problematiskt” med handgemäng i ”antirasistiska” sammanhang.

Jo, sådant är onekligen ”problematiskt”, Jan Jämte. Liksom det i ett vidare samhälleligt perspektiv är i högsta grad problematiskt när forskare som borde veta bättre inte kan skilja mellan seriös forskning och politisk propagandism.

Vad som borde vara ännu mer problematiskt för de forskare, vilka likt Habel och Jämte kastar masken och övergår till att bli politiska megafoner, är att pöbelupploppen från vänsterhåll nästan säkert kommer att ge SD sympatiröster partiet inte annars skulle ha fått. På så sätt blir ”antirasisterna” Sverigedemokraternas nyttigaste valarbetare.

Jag kan i ett svagt ögonblick rentav undra, om det inte är precis detta som är meningen. Antirasistpöbeln önskar faktiskt att SD skall växa sig riktigt stort så att deras lagstridiga verksamhet framstår som allt viktigare, så att de med gott samvete kan fortsätta banka litet tolerans och människokärlek i de förtappade SDarnas arma skallar.

 

 

Östtyskland: stöd till västtyska terrorister och nazister

 Överlyckliga östtyskar firar att Berlinmuren avskaffats den 9 november 1989.

Östtyskland kallades officiellt ”DDR”, den tyska förkortningen för Tyska demokratiska republiken. Men det fanns inget demokratiskt med Östtyskland, också känt som Sovjetzonen. Här bestämde Sozialistische Einheitspartei Deutschlands (SED), det vill säga kommunisterna. Alla medborgare kontrollerades av säkerhetstjänsten Stasi och betydande delar av den östtyska militären befann sig på krigsfot också under djupaste fred. Det har vidare efter Berlinmurens fall blivit känt, att Östtyskland understödde såväl västtyska vänsterterrorister som nynazister.

1995 publicerade Contra förlag Erik Ekelunds bok Ingen av officerarna bar uniform (441 sidor), en roman med verklighetsunderlag som byggde på författarens egna erfarenheter från en stor militärmanöver i Blekinge 1970. Manövern bevakades av östtysk militär, som hade hjälp av svenska medlöpare. Östtyskarna lyckades komma över topphemliga svenska militära handlingar.

En grupp svenska soldater slog dock tillbaka. Med hjälp av beslagtagna östtyska miniubåtar genomförde svenskarna en kommandooperation i Warnemünde i Östtyskland. Erik Ekelund deltog i manövern. Efter det så kallade DDRs fall hittade han i tidigare hemligstämplade arkiv de sista pusselbitarna i detta gastkramande Kalla krigs-drama. Ekelunds laddade berättelse skildrar i romanens form händelserna i Blekinge och Warnemünde. De svenska soldaterna belades med 25 års tystnadplikt – till oktober 1995. Ekelunds bok kom ut när den tiden var till ända.

Det står var och en fritt att spekulera i vad som är sant och vad som måhända är en form av påbättrad verklighet i Erik Ekelunds bok. I en sak är boken fullständigt autentisk: den östtyska militären befann sig under det Kalla kriget på ständig krigsfot och tvekade inte att på ett aggressivt sätt gripa in i andra länders verklighet när så befanns tjänligt.

Efter Berlinmurens fall i november 1989 har det vällt fram en mängd uppgifter som visar på det kommunistiska Östtysklands sanna natur som en aggressiv maktspelare i norra Europa. För Sveriges del hade det östtyska kommuniststyret initialt fientligt inriktade planer. Christoph Andersson skildrar i boken Operation Norrsken (Norstedts 2013, 324 sidor) hur Stasi i början av 1970-talet ville kompromettera det svenska kungahuset genom att lyfta fram dess förbindelser med Nazityskland i ljuset. Sverige skulle avkonterfejas som en opportunistisk stat, färdig att låna sig till vad som helst i syfte att inte förarga sina mäktiga grannar i väst.

Det östtyska projektet kallades ”Operation Norrsken” men inställdes efter en tid. Östtyskarna kom på att de i stället hade betydligt mer att vinna på att driva en vänlig linje gentemot svenskarna och att, på olika sätt och inom skilda verksamhetsfält, nästla sig in i det svenska samhället. De blev också snart på det klara med att de styrande svenska socialdemokraterna och särskilt då statsminister Olof Palme hade en mycket välvillig syn på vad som ofta betecknades som ”det socialistiska experimentet” i den östra delen av Tyskland.

På 1980-talet blev säkerhets- och spionorganisationen Stasi via ett av sina många bulvanföretag en affärspartner till den svenska vapentillverkaren Bofors. Med östtysk hjälp forslades svenska sprängämnen och svenskt krut till mullornas Iran. Genom samma östtyska företag försågs den östtyska så kallade Folkarméns automatkarbiner av fabrikatet Kalasjnikov med krut som tillverkats av det i Karlskoga baserade Bofors. Christoph Andersson redogör i sin bok i detalj för alla invecklade turer inklusive efterföljande rättsprocesser.

Stasi fanns också med på ett hörn när ASEA i Västerås skulle överantvarda kärnvapenteknologi till det kommunistiska Östtyskland. Den svenska journalisten Cats Falck, som rotade i denna affär, hittades 1984 död tillsammans med en väninna i en bil i Norra Hammarbyhamnen i Stockholm.

 Olof Palme i en vänskapsskål med Östtysklands diktator Erich Honecker.

Östtyskarna var aktiva på många plan i syfte att påverka det svenska samhället i för dem förmånlig riktning. De gynnades av att många svenskar, särskilt inom massmedia och kulturliv, hade stora sympatier för den i deras tycke hedervärda ”socialismen” (det vill säga kommunismen) i ”DDR”.  En av dessa entusiaster var filmaren Roy Andersson, som i ett citat som återges i Anderssons bok (sidan 235) säger att han ”sympatiserar väldigt mycket med den ryska revolutionen” efter att 2010 ha mottagit det så kallade Leninpriset av Jan Myrdalsällskapet (prissumman var 100 000 kronor) för sina insatser.

Bakgrunden var att Roy Andersson hjälpt östtyskarna med ett projekt som var ägnat att få immunbristsjukdomen AIDS att framtå som ett hemligt biologiskt vapen, framställt i amerikanska laboratorier under CIAs överinseende. Projektet, kallat ”Operation Infektion”, har varit så framgångsrikt att många, särskilt i Tredje världen, faktiskt tror på att AIDS skapades i på konstlad väg i amerikanska laboratorier. En av dem som trodde på detta var förre sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki, som upphöjde den östtyska propagandalögnen till närmast statsdoktrin, något som varit förödande för AIDS-bekämpningen i ANCs Sydafrika.

Roy Andersson drog sitt strå till den östtyska propagandastacken genom filmen Någonting har hänt, vilken i sin engelska version kallas Something has happened. Andersson menar sig själv ingalunda vara kommunist utan föredrar att kalla sig ”socialdemokratisk socialist med folkbildarambitioner”.

 ”Socialdemokratiske socialisten” Roy Andersson hjälpte östtyskarna sprida myten att AIDS framställts av CIA.

Christoph Andersson berättar slutligen också historien om Stasi-prästen i västerbottniska Burträsk, Aleksander Radler, samhällets stöttepelare som i tidernas fullbordan visades ha varit spion för Stasi. Radler kommer från det forna Östtyskland, där han studerade teologi. 1977 doktorerade han i religion och kyrklig verklighet i Lund och inledde därpå en yrkeskarriär som präst i Svenska kyrkan. Han blev omsider professor i Åbo och gästprofessor vid Umeå universitet. Han utbildade många unga svenska präster och författade även dessas läromedel.

Tidningen Expressen fick dock fatt i uppgifter om att Radler fungerat som Stasi-agent i Sverige ända fram till murens fall 1989. Han hade rapporterat vänner och bekanta som var regimkritiska till Stasi och därmed sett till att de greps och dömdes till fängelse i ”DDR”. Ursprunget till avslöjandet var professor Birgitta Almgren vid Södertörns högskola, som i SÄPOs register över misstänkta Stasi-spioner stötte på namnet Aleksander Radler men enligt överenskommelse saknade möjlighet att avslöja hans namn.

Expressen lyckades emellertid luska ut vem det var som avsågs och spåra honom till hans hem i Burträsk, där han levde med sin hustru Bettina, som också var kyrkligt anställd. Tidningen fick därtill fram fler komprometterande uppgifter om Radler i Stasis gamla arkiv i Berlin. Radler var identisk med en Stasi-medarbetare som kallades IM Thomas.

Aleksander Radler förnekade först ”till 150 procent” att han skulle ha varit städslad av den fruktade östtyska spionorganisationen men föll till sist till föga och bad om ursäkt för allt elände han ställt till med. Till vilken nytta det kunde ha för de många människor han svikit och förstört liv och tillvaro för.

Stasiprästen Aleksander Radler tjänade Stasi i 28 år.

Av ovanstående framgår att det kommuniststyrda Östtyskland – i likhet med alla totalitära diktaturer – verkade på många olika plan: politik, kultur, religion, vetenskap och så vidare. Det allt övergripande syftet var att framflytta positionerna för kommunismen i allmänhet och för Östtyskland/Sovjetblocket i synnerhet. Hela samhället genomsyrades av en anda av sekretess, övervakning och misstänksamhet där i princip alla spionerade på alla. Den du trodde du stod närmast och/eller älskade mest kunde vara den som angav dig för säkerhetstjänsten Stasi.

Om de östtyska kommunisternas behov av övervakning och inhämtande av uppgifter om allt och alla uttalade sig en gång Erich Mielke (1907-2000), som var minister för statssäkerhet och därmed chef för Stasi 1957-89, på följande sätt: ”För att vara säker måste man veta allt.”

I likhet med alla totalitära diktaturer hade Östtyskland även en överdimensionerad krigsmakt. Åt detta ämne har den välrenommerade militärhistorikern Lars Gyllenhaal ägnat ett stycke i en webbaserad artikelserie i militär- och krigshistoriska ämnen. Gyllenhaal konstaterar att de främsta östtyska förbanden befann sig på krigsfot också i fredstid.

Lars Gyllenhaal frågar sig och svarar själv: ”Hur hade Nazitysklands trupper sett ut om landet fortsatt existera efter 1945? Rätt mycket som Östtysklands.” Så var vapenrockarna i Nazi- respektive Östtyskland helt identiska bortsett från den lilla detaljen, att den östtyska varianten saknade örnmärken. Vidare liknade intill förväxling det nazityska handeldvapnet Sturmgewehr den östtyska krigsmaktens sovjettillverkade Kalasjnikov automatkarbin (Sturmgewehr var världens första automaktkarbin). Den breda östtyska hjälmen hade utvecklats i Tredje riket som ”Thale B-II” men producerades aldrig under Andra världskriget.

Sturmgewehr 44.

I medio av 1990-talet blev det i Sverige känt, att exempelvis de östtyska pansartrupperna alltid förfogade över skarp krigsammunition samt att attackdykare ur Scwimmerkommando 18 under 1980-talet hade kartlagt hemliga försvarsanordningar i sydsvenska hamnar. ”DDRs” säkerhetsministerium hade tillgång till egna attackdykare, fallskärmsjägare och ett elitförband för specialoperationer i västvärlden, AGM/S. Vid minst ett tillfälle under 1979 skall denna styrka ha varit på väg att genomföra en skarp operation i Västtyskland.

Östtyskland hade militärfordon som var fullastade med krigsammunition som standard, och i östtyska förråd har hittats nya gatuskyltar avsedda för Belgien samt sedlar för ockupationsvaluta. Det rådde i djupaste fredstid två timmars marschberedskap för merparten av den östtyska krigsmakten, men för spaningsförband gällde endast 45 minuter.

Redan vid Tysklands återförening 1990 avslöjades att Rote Armeefraktion (RAF)/Baader-Meinhof-ligan hade fått ekonomiskt och annat stöd från de ideologiska fränderna i Östtyskland, och Gyllenhaal understryker att allt fler detaljer om detta samarbete tycks dyka upp efter hand. RAF-terroristerna utbildades i vapentjänst i Östtyskland, varefter de angrep NATO-mål i Västtyskland. Det beräknas att RAF dödade ett dussintal amerikanska soldater under dessa operationer. Den amerikanske generalen Frederick Kroesen överlevde dock som genom ett mirakel ett av RAF avlossat, sovjetiskt pansarskott mot den bepansrade Mercedes han färdades i.

En av RAFs mest beryktade bravader var att kidnappa och mörda den västtyske arbetsgivarbasen Hanns-Martin Schleyer.

Östtyskarna tvekade heller inte att understödja nynazister i Västtyskland i syfte att försvaga den sårbara västtyska demokratin. Nazistledaren Odfried Hepp, som fått sin första praktiska militära erfarenhet i Libanon, var en av de nationalsocialistiska ledare som fick hjälp av Östtyskland. Den av östtyskarna sponsrade så kallade Hepp-Kexel-gruppen gav sig i likhet med RAF på amerikanska mål i Västtyskland.

Efter att ha genomfört flera bilbombningar och bankrån fick Hepp slutligen en fristad i Östtyskland, vars talrika likheter med Hitlers rike han bör ha funnit tilltalande.