Posted tagged ‘Umeå’

C och L silar mygg och sväljer kameler – samarbetar med tre extremistpartier

15 januari, 2019

Några vänsterpartistiska favoriter genom åren: Josef Stalin, Che Guevara, V. I. Lenin, Mao Tse-tung och så förstås Karl Marx.

Den allt överskuggande orsaken till att Centerpartiet och Liberalerna valde att hoppa i säng med Stefan Löfven (S) och inte Ulf Kristersson (M) var att partierna ansåg att det viktigaste i svensk politik var att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Däremot bortsåg C och L helt från att uppgörelsen med Socialdemokraterna är beroende av Vänsterpartiet, ett parti vars historik är värre än alla andra partier tillsammans med undantag för S, vars historia är väl så obskyr.

Den före detta V-medlemmen, författaren och litteraturkritikern Magnus Utvik, publicerade 2018 en uppgörelse i bokform med sitt gamla parti Vänsterpartiet med titeln Partiet på kant med (v)erkligheten. en historia om solidaritet (Libris förlag). Utvik konstaterade bland annat, att V och dess föregångare är det enda parti som velat införa diktatur i Sverige.

I en debattartikel i Expressen den 17 augusti 2018 skriver Utvik:

Partiets historia rymmer en mörk skugga. Sveket mot alla kämpande män och kvinnor i de stalinistiska diktaturerna i östra Europa under det kalla kriget som offrade sin relativa frihet i kampen för rätten att bilda fria fackföreningar, strejka och sprida förbjuden litteratur. https://www.expressen.se/debatt/vansterpartisterna-har-inte-rent-mjol-i-pasen/

Förutom de för Vänsterpartiet besvärande fakta som Magnus Utvik tar upp måste man nämna att Sveriges kommunistiska parti (SKP), som Vänsterpartiet hette 1921-67, entusiastiskt stödde den så kallade Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939 – uppgörelsen mellan Sovjetunionen och Nazityskland – vilken tillät Hitler att angripa Polen den 1 september 1939 och därmed ge upphov till Andra världskriget. Ett par veckor senare gick sovjetiska trupper in i en annan del av Polen.

SKPs partiorgan Norrskensflamman välkomnade Sovjets angrepp på Finland 1939.

Stödet för överenskommelsen mellan Stalin och Hitler innebar också att Moskva-lakejerna i SKP applåderade högljutt då Sovjet gav sig på lilla Finland den 30 november 1939 med målsättningen att inlemma vårt östliga broderland i det sovjetiska imperiet. Kommunistpartiets agerande 1939-41 är antagligen den värsta skamfläcken i svensk partipolitisk historia.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti/Sveriges kommunistiska parti/Vänsterpartiet kommunisterna/Vänsterpartiet – partiets samtliga namn sedan starten 1917 – har alltid haft gott om medlemmar och sympatisörer som varit beredda att sälja ut det svenska fosterlandet för en grynvälling till husbonden i Moskva. Partiet mottog ända fram till kommunismens fall rundhänt ekonomiskt stöd från såväl Sovjetunionen som Östtyskland för att kunna undergräva demokratin i Sverige.

Ännu i denna dag fortsätter det totalitära tänkandet inom det här beskrivna partiet. Magnus Utvik framhåller således att Vänsterpartiet 2017 demonstrerade tillsammans med det stalinistiska Kommunistiska partiet (KP) mot NATO och att V i Umeå firade 1 maj 2018 tillsammans med KP.

Det är alltså det här partiet som Centerpartiet och Liberalerna har givit vetorätt över uppgörelsen med sosseriet med det enda syftet att stänga ute SD från politiskt inflytande. Därtill kommer, vilket är nästan ännu allvarligare, att samarbetspartierna S och MP inte är särskilt mycket bättre än V. Tala om att sila mygg och svälja kameler!

Annie Lööf och Jan Björklund tycks ha för sig att Socialdemokraterna är något slags lagom mittenparti som det är den naturligaste sak i världen att samverka med i syfte att få igenom liberala reformer. Detta är emellertid ingenting annat än vanföreställningar av grav natur. För att apostrofera Rebecca Weidmo Uvell i Expressen den 10 januari 2019:

Socialdemokraterna är illröda, de ligger inte ens nära mitten. Efter en period under Göran Persson, där det fanns hopp om rimlig ekonomisk politik, har tyvärr partiet sedan 2006 gått tillbaka vänsterut, där företagen är fienden och människor med tvång och skatt ska styras. https://www.expressen.se/debatt/-vakna-upp-ur-er-drom-s-ar-inget-mittenparti/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=facebook&social=fb&fbclid=IwAR0ic0azZIPf0wlfCZtHZqhhhQi_3ehHYP1jxIZpXFb4Y144jebgSxI17S8

Till detta måste läggas sosseriets mörka historia: det parti som brukar anklaga Sverigedemokraterna för att ha ”nazistiska rötter” har självt inte bara ett och annat skelett utan en hel kyrkogård i garderoben. Det var den socialdemokratiske riksdagsmannen Alfred Petrén som tog initiativet till den motion om inrättandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala som sedan godkändes av alla partier. När institutet var ett faktum 1921 var Hjalmar Branting (S) statsminister. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Gunnar och Alva Myrdal – socialdemokrater och steriliseringsivrare.

De uppburna socialdemokratiska makarna Gunnar och Alva Myrdal föreslog i boken Kris i befolkningsfrågan (1934) bland annat att ”sinnesslöa” och ”imbecilla” mödrar skulle tvångssteriliseras i syfte att förbättra den svenska ”folkstammen”. Samtidigt skulle föräldrarna i mångt och mycket fråntas ansvaret för barnuppfostran, som i stället alltmer skulle övergå till samhället.

Tvångssteriliseringar, liksom mycket annat av det makarna Myrdal föreslog, inlemmades omgående i den socialdemokratiska och därmed nationella politiken. Det beräknas att 1934-76 omkring 63 000 personer steriliserades av familjepolitiska men också rashygienistiska skäl.

Hösten 1938, i samband med Nazitysklands annektering av Österrike genom Anschluss, krävde vidare den socialdemokratiska svenska regeringen att den nationalsocialistiska regimen i Berlin skulle se till att tyska judar fick stora ”J” stämplade i sina pass så att det skulle bli lättare att hindra dem från att komma in i Sverige. De judar som avvisades dog senare nästan undantagslöst i de nazistiska dödslägren.

Under kriget drev vidare den av Socialdemokraterna dominerade samlingsregeringen, så länge det gick bra för Hitlers trupper, en lismande undfallenhetspolitik gentemot Tredje riket med censur och beslag av tyskfientliga publikationer och tillåtande av tyska trupptransporter genom Sverige. Den prototalitära socialdemokratiska utrikespolitiken slutade inte där. Under Palme-tiden kom Sverige att genom skattefinansierat bistånd understödja ett betydande antal marxist-leninistiska regimer och rörelser i Tredje världen och intimt samarbeta med den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Yassir Arafat och Olof Palme förenades i sin avsky för Israel och judarna.

Med Olof Palme, som med sin bornerade överklassbakgrund insupit antisemitismen med modersmjölken, skedde också ett brott med socialdemokratins positiva inställning till den judiska staten Israel. Den socialdemokratiska Mellanöstern-politiken blev nu hätskt Israel-fientlig och PLO-ledaren och terroristen Yassir Arafat inbjöds bland annat att tala i Storkyrkan i Stockholm. Denna politik fortsätter som bekant in i våra dagar med svenskt miljardstöd till palestinaarabiska rörelser som vill utplåna Israel.

Det är ingen tillfällighet att Socialdemokraterna genom åren varit beroende av det gamla kommunistpartiet, numera kallat Vänsterpartiet, för att kunna bilda regering. Dock har kommunisterna aldrig tagits med i regeringarna. Det är mer än man kan säga om Miljöpartiet, ett parti som består av klimatalarmister, chemtrailstroende, jihadistkramare och tokiga fruntimmer av båda könen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/

En veritabel mardröm, för Sverige i allmänhet och alla glesbygdsbor som är beroende av bilen som fortskaffningsmedel i synnerhet, vore om det bilfientliga MP, som det nu florerar rykten om, fick ta över ansvaret för trafiken i en ny rödgrön regering med stöd av V, C och L. Daniel Helldén, Stockholms stad utskällda trafikborgarråd, har nämnts som tänkbar kandidat för posten som infrastrukturminister. http://www.pressen.se/9776959.html

Islamisten Mehmet Kaplan (MP) var bostadsminister i en tidigare rödgrön regering. Fick avgå när han bevisades ha haft kontakter med turkiska fascister.

Inför de fortsatta turerna om regeringsbildningen, vilka är fler och mer invecklade än någon kan hålla reda på, finns det som jag kan se åtminstone två stora frågetecken: Kommer Stefan Löfven att kunna erbjuda Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet sådana löften att V kan godkänna en S+MP-ministär med stöd av C och L? I så fall: kommer C och L i sin tur att godkänna eftergifterna gentemot V, som båda partier sagt sig vilja hålla borta från regeringspolitiken? Alternativet är ett extraval i början av april.

Och om svaret på båda dessa frågor blir ”ja” – hur länge kommer en regering av skisserat slag att hålla innan den går upp i atomer till följd av sina inneboende motsättningar?

Den som lever får se. En ofrånkomlig följd av en eventuell regeringsbildning enligt ovan är tillkomsten av ett konservativt block i form av M+SD+KD och detta alldeles oavsett vad de tre partiernas företrädare tycker om det. Det är inte så illa. Inte alls så illa.

Var kommer alla dessa knäppgökar ifrån?

27 november, 2018

Ibland undrar man på ren svenska var alla knäppgökar med sina idiotier kommer ifrån. För att visa vad jag menar tänkte jag anföra några exempel som figurerat i media under senare tid.

Moma Merzi i fotbollsdress. Foto: Hällaryds IF

Först ut får bli Moma Merzi, en tjänsteman i Sölvesborgs kommun, som sagt upp sig från sin tjänst på kommunens näringslivskontor. Orsak: Sverigedemokraterna (SD) ingår i kommunstyret med Louise Erixon som partiets första kommunstyrelseordförande någonsin. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=7098411

Merzi citeras på följande sätt angående sitt beslut: ”Det var ett ganska enkelt val. De vill ju inte ens att jag ska vara i Sverige.”

Moma Merzi tycks alltså hysa den gravt felaktiga föreställningen att SD vill utvisa alla personer med invandrarbakgrund ur landet. Jag kan lugna Merzi med att han inte behöver oroa sig såvida han inte saknar legala skäl att vistas i Sverige. Moma Merzi är för övrigt socialdemokrat samt fotbollsspelare i Hällaryds IF.

Nästa exempel i min uppräkning är Henrik Theorin, som är rektor vid grundskolan Hagaskolan i Umeå. Denne dök en dag upp på sin skola iförd klänning. Syfte: han ville bryta den så kallade klädnormen. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/WLz2OL/rektorn-henrik-bar-klanning-i-skolan–for-att-bryta-kladnormer

”Skolans uppdrag ligger däri att prata värdegrund och visa elever att allt är möjligt”, uppges Theorin säga för att motivera sitt sannolikt tillfälliga klädval.

Jag vill dock hävda att rektor Theorin har fel. Skolans ”uppdrag” är knappast att ”prata värdegrund” utan att bibringa eleverna grundläggande kunskaper och färdigheter som de har användning för i sin fortsatta tillvaro. Dit hör enligt min enkla mening inte transvestism. Henrik Theorin förefaller ägna sig åt idiotier inte bara i theorin utan också i praktiken.

Liberalernas nybakade riksdagsledamot Joar Forssell är given på denna lista över veckans idiotier. Forsell, som är 25 år gammal och ordförande i Liberala ungdomsförbundet (LUF), föreslår i en riksdagsmotion med bland annat följande motivering att Sverige skall bli en delstat i vad han kallar ”Europas förenta stater”:

”Enskilda länders regeringar får mindre makt över det dagliga arbetet och att vi i stället stärker EU-parlamentets inflytande och gör det till ett parlament med två kammare.” https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/_H602389

Liberalerna gick till val på att EU skulle få större inflytande i Sverige, en åsikt som är djupt förankrad i detta parti. Birgitta Ohlsson, en av Forssells företrädare som LUF-ordförande, ville på sin tid ”avskaffa Sverige” och göra upp räkningen med nationalstaten som företeelse..

Rektor Klänning – Henrik Theorin. Foto: Nyheter idag

Josefin Meissner blev så förtörnad över att en tunnelbaneförare på röda linjen i Stockholm i ett utrop varnade sina passagerare för ficktjuvar att hon anmälde händelsen till SL och skulle gå vidare med en polisanmälan för rasism. https://nyheteridag.se/varnade-for-ficktjuvar-anmals-for-rasism/

Utroparen har enligt Meissner ”pekat ut en viss grupp” som ficktjuvar: ”Och jag tänkte ju på en gång att det handlade om tiggare”, citeras hon. Sist jag kollade utgör dock inte tiggare någon ”ras”.

Till skillnad från Meissner menar jag nog att utroparen bör få beröm och inte bannor på grund av omtanken om sina passagerare. Josefin Meissner är till yrket sekreterare vid en advokatbyrå.

I debattinlägg i ett antal tidningar kräver Per-Anders Jande och Jonas Norberg från det så kallade Svensk mat- och miljöinformation, med hänvisning till FNs klimatpanels senaste rapport, att köttätande i skolorna inte skall ”normaliseras”. https://www.karlskogatidning.se/2018/10/23/normalisera-inte-kottatande/

”Genom att ha vegomat som standard i skolor och förskolor kan kommunerna göra stor skillnad direkt, samtidigt som de lär eleverna om hur man äter hållbart och hälsosamt.”

Det framgår av inlägget att de är emot all form av djurhållning då detta anges vara dåligt för klimatet. Alla dessa fisande kor som pruttar ut koldioxider i atmosfären, ni vet. Argumentet att inte ”normalisera” köttätande är förstås inget annat än patetiskt – köttätande har varit normalt bland människor sedan jägar-, fiskar- och samlarsamhället som på våra breddgrader rådde för vid pass 6000 år sedan. Jande och Norberg har nog aldrig hört talas om kostcirkeln.

Joar Forssell (L) vill att Sverige skall bli en delstat i EU. Foto: Riksdagen

Slutligen tvekar jag inte att kalla Kärrbackens förskolas i Motala beslut att stoppa det traditionella Lucia-firandet för idioti. Enligt förskolechefen Anna Karmskog är beslutet taget inom ramen för skollagens bestämmelser gällande ”diskriminering och kränkande behandling”. https://lararnastidning.se/forskola-stoppar-luciafirande/

Enligt Karmskog är det också olämpligt ur ett ”genusperspektiv” att barnen tågar på rad i ett Lucia-tåg samt att barnen kan bli skrämda av nervösa. Lucia-bojkotten har retat upp många föräldrar men får stöd av Expressens bisarre krönikör Alex Schulman, som tycker beslutet är helt rimligt samt hoppas att det sprider sig vidare. https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/helt-rimligt-hoppas-forbudet-mot-luciataget-sprids-vidare-/

 

 

 

 

Mina prylar (24): Träfåglar för äktenskaplig lycka

12 juni, 2016

IMG_1388Herr och fru simfågel pussar varandra. Foton: Tommy Hansson

På en av mina odysséer i (södra delen av) Korea, det bör ha varit 1986 eller 1987, inhandlade jag ett vackert målat simfågelpar snidat i trä. Fåglar av detta slag återfinns i många koreaners hem.

Fåglarna bör placeras så att näbbarna möts och skall då, enligt vad som sagts mig, symbolisera den äktenskapliga lyckan. Hanen torde vara exemplaret med svart näbb, men det är en ren gissning. Kontrahenterna är exakt lika stora.

IMG_1389Herr och fru duva (?) når inte riktigt fram med näbbarna…

När jag vidare en gång besökte Umeå i samband med SM i så kallat nationellt banskytte 1987 – jag var då redaktör för tidskriften Svenskt Skytte – köpte jag på en marknad mitt i staden ett par duvor (tolkar jag fåglarna som i alla fall) i konstfärdigt träsnideri.

Jag föreställer mig att symboliken är densamma som i det koreanska fallet.

IMG_1390…och här blir de till askar.

De svenska skiljer sig dock, förutom att de är något större, från de koreanska på så sätt att de fungerar som askar om man avlägsnar deras överdelar. Som synes når heller inte duvornas näbbar riktigt fram till varandra, delvis beroende på att ena näbben blivit något kortad.

De har litet olika kolorering, men vem som är hona och vem hane vågar jag mig inte på att gissa.

Vargas Llosa: Snowden och Assange snyltar på friheten

3 december, 2014

 

untitled Mario Vargas Llosa är skeptisk till Edward Snowdens hjäteroll.

http://www.svd.se/kultur/snowden-ar-ingen-frihetshjalte_8355790.svd

”Edward Snowden har blivit den senaste mediehjälten för den frivola proggvänstern…”

Så skrev den världsberömde författaren Mario Vargas Llosa, född i Peru 1936, i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 18 juli 2013.

Vargas Lllosa, som erhöll Nobelpriset i litteratur 2010 för sin ”kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”, ifrågasätter med andra ord starkt storheten hos den så kallade visselblåsaren Snowden, född i North Carolina i USA 1983.

Edward Snowden är en före detta CIA-anställd och konsult åt det amerikanska säkerhetsorganet National Security Agency (NSA) som rönte världsvid uppmärksamhet då han sommaren 2013 till tidningarna The Guardian och The Washington Post överlämnade hemliga dokument som avslöjade amerikanska övervakningsprojekt. Senare samma år beviljades han asyl i Ryssland.

Snowden belönades nyligen med den svenska utmärkelsen Right Livelihood Award, som ibland kallas ett alternativt Nobelpris, och höll ett tacktal som sändes via länk från Ryssland till riksdagen, där prisutdelningsceremonin hölls. Mer om detta här:

http://www.thelocal.se/20141201/swedish-mp-give-snowden-asylum-in-sweden

images0LOUIHVC Edward Snowden – gäst hos Kreml.

Föga överraskande förklarade Snowden i tacktalet att han, lika litet som andra historiska förrädare, inte ångrar någonting av de förbrytelser han gjort sig skyldig till genom att lämna ut sekretessbelagda dokument för allmän publicering.

Att han står högt i kurs på sina håll i Sverige visas inte bara av det pris han nu emottagit in absentia, utan också genom att Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson – en man som heter Valter Mutt –  föreslagit att han skulle hämtas upp i Ryssland av ett svenskt regeringsplan och ges asyl i vårt land. Därtill nominerades Snowden i fjol till Nobels fredspris av sociologiprofessorn Stefan Svallfors i Umeå.

Mario Vargas Llosa är som nämnts ovan emellertid inte lika begeistrad. ”Vari består Snowdens storhet?”, frågar sig Vargas Llosa retoriskt och övergår till att räkna upp Snowdens meritlista av avslöjanden av Förenta staternas avlyssningsprojekt, vilka anses ha räddat livet på den Muhammed-karikerande konstnären Lars Vilks; genom NSAs avlyssning uppdagades en islamistisk terroristkomplott riktad mot Vilks.

Om NSA och fallet Vilks har jag tidigare skrivit:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/04/nsas-overvakning-kan-ha-raddat-livet-pa-vilks/

Vargas Llosa är således inte imponerad av Snowdens landsförrädiska verksamhet. Han frågar sig varför Snowden inte använde sig av de lagliga möjligheter som finns i den västerländska demokratin USA att ifrågasätta de kränkningar av personers och familjers privatliv som den utbredda övervakningen medfört.

imagesN5DC6PNQ Julian Assange – gömmer sig på Ecuadors ambassad i London.

Sanningen, menar Vargas Llosa, är att Snowden ”inte har avslöjat någonting som inte redan var känt av alla normalbegåvades människor, även om få av oss hade kunnat föreställa sig omfattningen av de här inspelningarna.”

Det är inte sant att rätten skulle ha blivit så till den grad förfallen i samhällen som Förenta staterna eller Sverige, att man inte kan vara fri utan att bryta mot den. Varken Edward Snowden eller Julian Assange är frihetens riddare, de snyltar på den frihet de påstår sig försvara.

 

 

EU-motståndaren Palme utnyttjas i sossarnas valkampanj

19 maj, 2014

http://www.resume.se/nyheter/reklam/2014/05/09/palme-frontfigur-i-s-eu-valsfilm/

I början av Socialdemokraternas valfilm inför valet till Europaparlamentet (EP) återges ett avsnitt av ett tal av Olof Palme (1927-86). Man kan nog tycka att det är litet märkligt att S-partiet valt att låta den svurne EG- och EU-motståndaren Palme, 28 år efter dennes tragiska frånfälle, argumentera för partiets EP-valkampanj.

palme2 Palme i sin noggrant instuderade roll som ”vanlig gråsosse”.

Kanske går Palmes demagogi hem bland de yngre väljarna, som inte har några egna minnen av den forne S-ledarens närmast rabiata motstånd mot en svensk EG/EU-integration utan blivit uppfödda på den Palme-förgudning som har få om ens några likheter med verklighetens Palme.

Sanningen är ju att Palme såg på EEC/EG/EU som en tummelplats för onda kapitalister. Om det fanns avvikande S-röster i denna fråga så teg de inför Palmes auktoritet. Efter Palmes död gick det dock snabbt med sossarnas närmande till den europeiska gemenskapen.

Det har spekulerats i att Olof Palme, om han fått leva, hade utvecklats till att bli EU-anhängare. Detta är naturligtvis just spekulationer, eftersom ingen har en susning om hur det hade gått med den saken.

Om dylika och likartade spekulationer skrev Sören Wibe (1946-2010), en alltför tidigt bortgången, socialdemokratisk EU-kritiker och 2008 till sin död i december 2010 ledare för Junilistan, en eftertänksam debattartikel i Folket den 6 juni 2001. Jag citerar några rader från slutet av Wibes text:

Palme var omtyckt i precis de  befolkningsgrupper där det starkaste EU-motståndet finns. Genom att tvärsäkert påstå att Palme skulle varit för ett medlemskap hoppas man kanske att EU skall vinna några poäng bland dessa grupper. Det är nog en fåfäng förhoppning.

Sören Wibes hela text kan läsas via denna länk:

http://folket.se/asikter/ledare/1.180643

Sören Wibe var ett tungt sossenamn, europaparlamentariker 1995-99 och riksdagsman 2002-06. I grunden matematiker och ekonom blev han omsider professor i skogsekonomi vid Sveriges lantbruksuniversitetet i Umeå. Ordförandeskapet i Junilistan från oktober 2009 till sin död 2010 delade han med Birgitta Swedenborg.

1448855_1200_675 Sören Wibe var bland annat ordförande i Junilistan, som fick 14 procent av rösterna i EP-valet 2004.

Jag bekänner gärna, att jag under Palmes livstid  var en dedicerad anhängare av den europeiska gemenskapen. I EU-omröstningen 1994 röstade jag således entusiastiskt ja till svensk EU-anslutning. Inte nog därmed – jag deltog aktivt i ja-kampanjen i Södertälje och framträdde med sång och gitarrspel vid ett torgmöte med en egenkomponerad visa med titeln ”Södertälje i Europa”.

Främsta skälet härtill var att jag såg ett svenskt EU-medlemskap som en sorts garant mot socialdemokratiskt maktmissbruk. Jag såg det som välgörande med friska vindar från Europa, som jag trodde skulle medföra vidgade perspektiv för oss av Palme och andra sosseledare hunsade svenskar. Om jag inte tar fullständigt miste var det precis detta Olof Palme och hans meningsfränder var rädda för.

Efterhand som jag märkte att EU utvecklades till att bli en överstatlig koloss som ville lägga sig i alla aspekter av medlemsländernas invånares liv blev jag alltmer EU-kritisk, och när EMU-omröstningen genomfördes 2003 röstade jag eftertryckligt nej till euron som svensk valuta. Som konservativ ut i fingerspetsarna såg jag vidare ett självändamål i att bevara vår gamla fina krona. På den vägen är det för min del.

KB200310108190254AR_601843a Det blev en klar seger för nej-sidan i 2003 års EMU-omröstning.

När jag hör Palmes svada i sossefilmen kan jag slutligen inte annat än häpna över den popularitet han åtnjöt hos så pass många människor, låt vara att denna uppskattning motvägs av att minst lika många kände en djup avsky mot denne arrogante överklassdemagog – som backade upp alla kommunistiska mördarband han kunde hitta i Tredje världen med svenska skattepengar – som försökte spela arbetarledare.

Svenska artister (XII): Turid

19 februari, 2013

Turid LundqvistTurid på den tid det begav sig.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/130097?programid=4384

Länken ovan går till ett radioprogram som sändes i P1 den 17 december 2012 där Sara Lundin intervjuar den forna så kallade proggdrottningen Turid. Tjejen med den underbart vackra och rena sopranrösten som spåddes en lysande internationell karriär. Hon berättar här om sin bana från första pris i Sveriges Radios (SR) vismästerskap 1966 till uppbrottet från proggrörelsen och avfasandet av den aktiva sångarbanan. Helt tystnat har hon dock inte.

Marit Turid Lundqvist föddes i Stockholm den 16 november 1949 och växte upp i söderförorten Gröndal. Musikaliskt påbrå hade hon från båda föräldrarna – mamman var som ung  konsertpianist men övergick till jazzmusiken där även pappan var fast förankrad med trumpet som instrument. Som flicka hade Turid hört den norska mormodern sjunga folksånger. Turid var mobbad under hela skoltiden men fann en tillflykt i musiken.

Genombrottet kom alltså med förstaplatsen i SRs vismästerskap, där Turid framförde Evert Taubes ”Byssan lull”.  Kort därpå fick 17-åringen medverka i Lennart Hylands ”Röda fjädern”-gala och blev rikskändis på kuppen. Därefter drabbades hon av hjärnhinneinflammation och fick under en lång konvalecens i den framlidna mormoderns stuga i Norge ett slags lidnersk knäpp. Hon skrev två-tre sånger om dagen samtidigt som hon lade linoleumgolv och målade i huset.

På så sätt fick Turid en repertoar som hon sedan använde sig av när hon spelade in sin första LP-skiva som hette ”Vittras visor” på proggbolaget Silence. Hon hade innan dess skickat in en demo till Anders Burman på det kommersiella skivbolaget Metronome och inlett inspelningar tillsammans med välkända musiker. Det blev dock ingen skiva den gången eftersom Turid inte ville ändra sin musik enligt bolagets önskemål. Detta till faderns förtret – han gav dottern en utskällning!

TuridProggrörelsens drottning…

I stället skulle Turid bli något av proggrörelsens drottning. Hon spelade på den andra Gärdesfestivalen i augusti 1970 tillsammans med artister som Gudibrallan, Samla mammas manna och Gunder Hägg. Jag lyssnade själv mycket på proggmusik vid denna tid och var närvarande vid den första Gärdesfesten i Stockholm. Självklart var jag – på mycket stort avstånd – förälskad i flickan med den undersköna, nästan förtrollande rösten. Liksom, föreställer jag mig, många andra.

Här sjunger hon ”Penelope” vid en TV-inspelning i Växjö:

http://www.youtube.com/watch?v=-VFGGWtd_i4

Anders Burman hade insett att Turid Lundqvist hade potential att bli internationell storstjärna. Hon kallades ibland Sveriges Joni Mitchell eller möjligen Melanie. Till den ändan gjorde Turid och skivbolagsfolk en resa till London 1972 för att om möjligt ordna ett skivkontrakt med det proggbetonade bolaget Dandelion. Turid backade dock ur eftersom hon trodde att hon inte skulle bli välkomnad inom proggrörelsen – där, som hon säger, hon ”trodde hon hörde hemma” – om hon gjorde verklighet av de internationella skivplanerna.

I stället blev det turnéer med bandet Kebnekaise runt hela Sverige. I turnébussen levde man på kokta morötter, kål och råris – så kallad makrobiologisk mat – som hon än i dag inte kan äta. Efter londonresan hämmades Turids kreativitet märkbart därför att hon kände att hon ”inte tagit nästa steg” i karriären. Hon började därtill känna att den en gång så tilltalande proggrörelsen blivit alltmer doktrinär. När hon i slutet av 1970-talet framträdde med några kärlekssånger på en spelning i Umeå till förmån för personer som var aktiva mot militärjuntan i Grekland blev hon utskälld av ett par ”biffiga killar” för att hon inte framfört tillräckligt politiskt medvetna låtar!

Följden blev att hon lämnade det till värmländska Koppom avflyttade proggbolaget Silence och återvände till Metronome, där hon 1977 spelade in LPn ”Selma världserövrare”. Året därpå kom en skiva tillsammans med den komiske finske artisten M. A. Numminen som kallades ”Fårskallevisor”. För proggrörelsen var nu varg i veum och kallades ”svikare” av tidningen Musikens makt. 1982 gav hon ut skivan ”Flow Soma” som ett samarbete med Thomas Wiehe. Hon var vid denna tid påverkad av Maharishi Mahesh Yogi och den meditativa TM-rörelsen.

På 1980-talet började Turids karriär fasas ut. Hon samarbetade en tid med den beryktade barnprogrammakaren Staffan Westerberg och jobbade extra på Pressbyrån. Hon sjöng även visor av bland andra Olle Adolphson på radio. 1984 slutade hon som soloartist men gjorde teatermusik. Hon började jobba heltid på Posten; jag hade äran att bli expedierad av henne på postkontoret på Fleminggatan i Stockholm, det kan ha varit kring mitten-slutet av 1990-talet.

I dag närmar sig Turid Lundqvist, som så många andra av oss gamla avdankade proggare,  pensionsåldern. I den inledningsvis nämnda intervjun säger hon följande:

Jag har blivit bedömd enligt mallar beroende på hur folk velat att jag ska vara.

2610407För några år sedan intervjuades Turid i tidningen Vi.

I dag uppträder Turid typ vartannat år samt skriver dikter. Hon säger sig inte ha någon ”hunger” efter att stå på scen. Kvar finns emellertid hennes rika sångskatt som därtill finns förevigad på de båda retrospektiva CD-skivorna ”I retur” (2004) samt ”Stars and Angels: Songs 1971-75”. Här finns glansnummer som ”Den gamla vanliga historien”, ”Sometimes I Think Age Is A Treasure” och en som jag personligen har fastnat för, nämligen ”Välkomme-hus”.

Här några minnesvärda Turid-låtar:

Den gamla vanliga historien:

http://www.youtube.com/watch?v=ULzilyHeO_s

Sometimes I Think Age Is A Treasure:

http://www.youtube.com/watch?v=de_DfA_V4hM

Moder:

http://www.youtube.com/watch?v=AgtkFSqTe2s

Vargen:

http://www.youtube.com/watch?v=bayavtBuUqo

Välkomme-hus:

lhttp://www.youtube.com/watch?v=lbrpX_X0uxY

Turid var slutligen en politiskt medveten artist som engagerade sig i exempelvis kvinnofrågor och den så kallade kampen mot (väst)imperialismen.

Socialdemokratins fattigdomsbevis

26 januari, 2012

Norrländsk machoman och tråkmåns tar över efter Juholt…

Säga vad  man vill om Håkan Juholt – och det har man förvisso gjort – men särskilt tråkig var han inte under sitt knappa år som Socialdemokraternas ledare.

När nu Stefan Löfven tar över får svensk storpolitik ännu en färglös och litet träig partiledare. Eller för att citera Folkpartiets Carl B. Hamiltons omdöme om Löfven: ”En kompetent tråkmåns”. Den andre som kan karaktäriseras på detta sätt är givetvis statsminister Fredrik Reinfeldt.

Löfven (namnet uttalas med tonvikt på andra stavelsen men stavas uppenbarligen utan accenttecken) föddes i den södra stockholmsförorten Hägersten 1957 men har växt upp i fosterhem i Ångermanland (Ådalen). Därav den kärva dialekt som säkert blir en tillgång i den politiska skönhetstävling som nu väntar Löfven i egenskap av ordförande i det parti, som numera endast är Sveriges näst största.

Det mest anmärkningsvärda med Stefan Löfven som sosseledare är att han saknar politiska erfarenheter av någon dignitet. I stället har han ägnat större delen av sitt vuxna liv åt fackföreningsrörelsen. Det började med att han 1981 utsågs till så kallat kontaktombud på arbetsplatsen Hägglund & Söner i Örnsköldsvik, där han jobbade som svetsare.

Stefan Löfven gick tvåårig ekonomisk linje på gymnasiet i Sollefteå och avverkade därefter en 48 veckor lång svetsarkurs i Kramfors. Därefter inledde vår man studier vid Socialhögskolan i Umeå men hoppade av efter halvtannat år. Därmed ansluter han sig till den långa raden av svenska toppolitker med avbrutna universitets- och högskolestudier bakom sig.

1995 blev Stefan Löfven centralt anställd ombudsman i Svenska Metallarbetareförbundet (Metall) och har ”bland annat arbetat med avtals- och internationella frågor”, som Wikpedia vet berätta. 1998 blev Löfven internationell sekreterare och 1999-2002 chef för organisationsenheten.

Har ni inte fallit i sömn ännu kan jag fortsätta berätta, att Löfven 2001 valdes till biträdande förbundsordförande i Metall och den 1 januari 2006 till historisk förste förbundsordförande i den nya sammanslagningen Svenska Metallarbetareförbundet/Industrifacket, som därefter kallas IF (Industrifacket) Metall.

…och utmanar nu statsminister Reinfeldt, knappast någon rolighetsminister han heller.

Det tycks inte råda några tvivel om att Stefan Löfven varit en framgångsrik och respekterad fackförbundsordförande. Men är det därför alldeles givet att han blir en bra rikspolitiker och oppositionsledare, tvivelsutan med siktet inställt på statsministerposten? Den politiska erfarenheten lyser med sin frånvaro – Löfven har varken varit minister eller riksdagsman men valdes dock in i Socialdemokraternas verkställande utskott (VU) 2006.

Kanske skall man inte stirra sig blind på Löfvens bristfälliga politiska bakgrund. Trots allt har fackföreningsrörelsen och socialdemokratin i långliga tider – det är först under senare år det skett någon form av uppluckring av de förr så intima förbindelserna – varit synnerligen såta vänner. Vidare torde av högt uppsatta fackrepresentanter krävas ett betydande mått av politisk fingerfärdighet.

På visst sätt kan nu sossarna göra gällande, att partiet återgått till sina forna rötter när man nu återigen placerar facket i förgrunden samt gör en klassmedveten, aningen machobetonad gråsosse från Norrland till partiledare.

Jag kan ändå inte komma ifrån det bestämda intrycket att det är ett fattigdomsbevis för Socialdemokraterna, det parti som en gång gick fram som en stenkross i svensk politik och förvandlade alla andra partier till statister, att inte kunna skaka fram någon erfaren politiker som bedöms kunna leda partiet.

Eftersom Löfven inte har stämma och säte i Sveriges riksdag lär det bli (S)-gruppledaren där, Sven-Erik Österberg, som får mäta sig med Reinfeldt i de tunga debatterna. Österberg bedöms allmänt vara om möjligt ännu tråkigare och mer färglös än Löfven. Några uppvisningar i politisk kvickhet lär vi därför inte kunna vänta oss i den svenska politikens finrum framöver.

Omdömena om Löfven har så här långt varit solitt positiva. Den nye ledaren anses på de flesta håll vara rätte mannen att ena det sargade, forna regerings- och statsbärande partiet. Enda dissonansen i hyllningskören jag förnummit så här långt kommer från velourradikalen Göran Greider, vilken klagat på att Löfvden skall vara  positiv till kärnkraften och desslikes i Greiders ögon en tvivelaktig miljövän.

Löfven kanske inte är så dum i alla fall…