Tories bästa val på 34 år: behåller makten i Storbritannien

---

En satirikers syn på valet i Storbritannien: Theresa May i DUPs bröstficka.

Premiärminister Theresa May och hennes Conservative Party (Tories) gjorde jättefiasko i parlamentsvalet i Storbritannien samtidigt som Labour gjorde braksuccé.

Se där i ett nötskal svenska mediers rapportering kring det brittiska valet. Det behöver knappast sägas att denna var starkt partisk till förmån för vänsteralternativet, precis som sker vid varje amerikanskt presidentval. Som vanligt ser verkligheten något annorlunda ut.

Labour gjorde förvisso bra ifrån sig. Faktum är dock att de konservativa i procent räknat gjorde sitt bästa val på 34 år, då Storbritannien under Margaret Thatchers ledning besegrade Argentina i Falklandskriget. Tories fick i det nyligen hållna valet 42,3 procent av rösterna vilket är ett rekordartat folkligt stöd.http://cornucopia.cornubot.se/2017/06/brittiska-valet-storsta-valjarstodet.html

Till följd av det egenartade valsystemet med enmansvalkretsar – segraren erhåller alla röster – innebär det inte per automatik att ett stort antal röster ger önskat antal mandat i parlamentet.

Leanne Wood leder Plaid Cymru (The Party of Wales), som vill se ett självständigt Wales.

Till de stora förlorarna i valet hörde United Kingdom Independence Party (UKIP), som inte fick ett enda mandat. Räknat i mandat erhöll Conservative Party 318 (-13), Labour 266 (+32), Scottish National Party 35 (-19), Liberal Democratic Party 12 (+3), Democratic Unionist Party 10 (+2), Sinn Fein 7 (+3), Plaid Cymru (The Party of Wales) 4 (+1) och Green Party 1 (oförändrat). https://www.theguardian.com/politics/ng-interactive/2017/jun/08/live-uk-election-results-in-full-2017

Således backade de konservativa avseende platser i House of Commons (underhuset) och fick nöja sig med 318 mandat. Därmed uppnåddes inte egen majoritet, varför premiärminister Theresa May har tvingats uppvakta det nordirländska partiet Democratic Unionist Party (DUP) som gick fram till 10 platser i underhuset. DUP har lovat stödja Tories enligt principen en fråga i taget. https://en.wikipedia.org/wiki/Democratic_Unionist_Party

DUP är ett socialkonservativt parti som grundades 1971 av pastor Ian Paisley, Desmond Beal och andra ledande företrädare för Protestant Unionist Party. Partiets övergripande målsättning är att motverka den irländska nationalismen och försvara Nordirlands brittiska och protestantiska identitet. DUP är vidare negativt inställt till aborter och avvisar så kallade samkönade äktenskap. Partiet är för Brexit och EU-kritiskt. Paisley ledde DUP till 2008, då han efterträddes som partiledare av Peter Robinson.

Två starka kvinnor tar befälet i brittisk politik: Arlene Foster (DUP) och Theresa May (Tories).

Sedan december 2015 leds partiet av den 46-åriga trebarnsmamman Arlene Foster, vilket gör att satirteckningen här ovan inte är helt rättvisande. Foster har företrätt DUP i det nordirländska parlamentet i Belfast sedan 2003 som representant för Fermanagh och South Tyrone. Hon har sedan 2007 även innehaft flera ministerposter i Northern Ireland Executive.

För att förstå Arelene Fosters politiska engagemang bör man veta att hon har självupplevd erfarenhet av terroriströrelsen IRAs verksamhet. Hennes far, som var reservist i polisstyrkan Royal Ulster Constabulary, utsattes när hon var barn för ett mordförsök. Senare drabbades en skolbuss hon satt i som tonåring av en IRA-bomb. Foster är en supporter till det skotska fotbollslaget Glasgow Rangers. https://en.wikipedia.org/wiki/Arlene_Foster

Det har på sina håll grymtats över att Tories nu kommer att bli beroende av det avsevärt mer konservativa – några skulle säga reaktionära – Democratic Unionist Party. Storbritannien borde under alla omständigheter glädja sig åt att man nu slipper se Labour hamna i regeringsställning, ett parti som senast hade regeringsmakten under Gordon Browns misslyckade tid som premiärminister 2007-10.

Förre London-borgmästaren Ken Livingstone är avstängd från Labour efter att ha kallat Hitler ”sionist”.

Labour, nominellt socialdemokratiskt men i dagens läge sannolikt betydligt mer ideologiskt till vänster än så, har urartat till att bli ett parti som har svåra problem med antisemitism och en eklatant ovilja att ta avstånd från terrorism. 18 medlemmar, varav en parlamentsledamot och en före detta borgmästare i London, har avstängts för antisemitiska kommentarer. https://www.theguardian.com/politics/2017/apr/04/labour-suspends-ken-livingstone-for-a-year-over-hitler-comments

Förre borgmästaren i London, Ken Livingstone, har torgfört uppfattningen att Hitler var sionist samt försvarat den kvinnliga parlamentsledamoten Naz Shah för att på sin Facebook-sida förespråkat att Israel skulle omlokaliseras till USA. Livingstone har envist hållit fast vid sin uppfattning och därför fått sin avstängning förlängd, medan Shah gjort avbön och åter tagits till nåder. https://www.theguardian.com/books/2016/sep/13/the-lefts-jewish-problem-corbyn-israel-and-antisemitism-dave-rich-review

Labourledaren Jeremy Corbyn har länge gjort en slät figur i brittisk politik och mest väckt uppmärksamhet på grund av sin så kallade antisionism – en term som nästan alltid är en omskrivning för antisemitism – och negativa inställning till den judiska staten Israel. På meritlistan står vidare en mångårig faiblesse för den irländska nationalist-/terroriströrelsen IRA och dess politiska gren Sinn Fein. Han är nära vän med det senare partiets mångårige ledare Gerry Adams. Sinn Fein deltar visserligen i de brittiska valen men har som princip att inte låta sig representeras i underhuset.

Extremvänsterpolitikerna Jeremy Corbyn (Labour) och Gerry Adams (Sinn Fein) 1995.

Vänsterextremisten Jeremy Corbin, givetvis hjälten nummer 1 i det brittiska valet enligt svenska medier, har alltid vägrat ta avstånd från terrorismen oavsett om denna kommit från IRA eller islamismen vilket framgår av denna statistik: https://order-order.com/2017/06/08/100-times-jeremy-corbyn-sided-terrorists/

Samma dag som detta skrivs har det meddelats att premiärminister May sett sig föranlåten att avskeda två högt uppsatta kampanjstrateger för att blidka den interna Tory-opinionen, och det kan förutsättas att kommande regeringsbestyr och Brexit-förberedelser inte kommer att bli helt smärtfria. Mays beslut att utlysa nyval var säkerligen ett missgrepp.

Någon katastrofsituation råder dock inte – den verkliga katastrofen skulle ha inträffat om Labour och Jeremy Corbyn hade kommit till makten.

Tredje vårtalet blev bästa SD-arrangemanget: Jimmie med nerv och närvaro

 -Nu är det full fart framåt som gäller – give´em hell! Foto: Photo2be

Tårarna bara strömmade. Som alltid för mig när jag lyssnar till vacker musik eller ser en stark film. Eller som i det här fallet: när jag såg och hörde Jimmie Åkesson hålla sitt tredje raka vårtal i Stockholm lördagen den 9 maj 2015.

Platsen var den vanliga, alltså scenen på den gamla fängelseön Långholmen. Jag såg att scenen med åskådarläktare någonstädes kallades ”amfiteater”, vilket är fel. En sådan hade läktare runt om scenen (amfi=”runt om” på grekiska), men på Långholmen finns det byggda läktare endast framför scenen.

Arrangemanget började klockan 13.00 med presentation av konferencieren Paula Bieler – om det hade hållits en tävling om eventets högsta klackar hade hon tvivelsutan vunnit den – samt allsång. Därefter samtalade Paula först med EU-parlamentarikern Kristina Winberg på temat ”SD i Bryssel” och därefter med vikarierande partiledaren Mattias Karlsson och nytillträdde partisekreteraren Richard Jomshof om partiets politik. Klockan var då 14.15 och det var dags för en bensträckare. Så långt hade tidschemat hållits till punkt och pricka.

            

Från vänster Rune Söderlund, Botkyrka, Eric Hallberg, Värmdö och Rolf Gustavsson, Stockholm i solgasset på Långholmen (övre bilden). Flickorna som åkt hela vägen från Skåne för att servera kaffe till vårtalsbesökarna. Foto: Tommy Hansson      

Dags för denna bloggare och alla andra som ville röra på sig att köpa sig en korv eller, som i mitt fall (korvkön verkade vara flera kilometer lång), en mugg kaffe för en tia och två porslinsmuggar för en hundralapp med texten ”SD Oppositionspartiet” på. Samt hälsa på och prata med allehanda partivänner i vårsolen.

Klockan 15.00 var det dags för Paula Bieler, Mattias Karlsson, Richard Jomshof och Joachim Wallerstein att presentera Sverigedemokraternas vårkampanj omfattande fyra humoristiska filmsnuttar på temat ”Lagom är bäst”, det kanske svenskaste av alla svenska uttryck. Dessutom en litet längre film där fyra-fem ”vanliga” partimedlemmar från olika håll i landet fick komma till tals.

Nu är ju i och för sig inte den medverkande som syntes mest, SD Göteborgs drivande kraft Jörgen Fogelklou, någon särskilt ordinär partiarbetare utan en välkänd grafiker, speaker samt nu för tiden partiledningens förlängda arm i rikets andra största stad på Sveriges baksida (eller vilken sida det nu är, därom tvista de så kallade lärde)…

 Det var som synes fullt med folk på åskådarplatserna. Foto: Tommy Hansson

I alla fall. Tids nog var det ingen mindre än Jimmie Åkessons, snart 36 år gammal, tur att äntra scenen. Publikum fick dessförinnan som dramatikförhöjande effekt på scenens storbildsskärm följa Jimmie Åkessons SÄPO-bil när denna svängde in på området. Jimmie var klädd i mörkblå kavaj, vit skjorta med blommig slips och ljusa byxor samt hade kvar sin skäggstubb, som onekligen ger mer karaktär åt ansiktet.

Alla reste sig och gav den återvändande partiledaren stående ovationer efter den halvårslånga bortovaron. Det var då tårarna började strömma. Jimmie berättade inledningsvis att han inför comebacken givit fyra intervjuer som han själv valt ut. Därpå gick han ut löst med litet kommentarer om det brittiska valet.

– Bra att Tories vann, vilket innebär att britterna kanske håller folkomröstning om EU-medlemskapet om så där en två år – viktigt för Europas framtid i så fall. Det är viktigt att några européer sätter ner foten för att förhindra EUs utveckling mot federalism och ökad överstatlighet.

Åkesson passade också på att berömma systerpartiet UKIP, som från omkring 3 procent i förra valet nu nådde 13 procent. Ett lysande resultat – men till följd av Storbritanniens valsystem resulterade det i endast ett mandat i underhuset, till och med en nedgång med ett mandat.

         

Några ur arrangörsstaben lägger upp ritningarna med Paula Bieler med ryggen mot kameran på evenemangets högsta klackar (övre bilden). Jimmie har tagit plats på scen! Foto: Tommy Hansson

– Om britterna haft samma valsystem som vi hade UKIP fått omkring 80 mandat, konstaterade Åkesson. Som därpå uppmanade publiken att hylla UKIP med en varm applåd.

Här hemma har vi kanske ett rättvisare valsystem, menade SD-ledaren, men vad hjälper det när vi fått Decemberöverenskommelsen (DÖ) på halsen:

– I Sverige har vi någon konstig maktkartell – hur vi än röstar får vi Miljöpartiets politik. Det är en skam med denna borgerligt rödagröna röra, som sägs garantera politisk stabilitet. Men jag är inte så säker på att alla borgerliga väljare är så nöjda. Om man inte kan få igenom sin politik skall man banne mig inte vara med i en regering!

Härefter vände sig Jimmie Åkesson direkt till Stefan Löfven (som han i fjolårets vårtal häcklade för dennes feghet att vägra tala med SD):

– Stefan Löfven, du är inte min statsminister. Du är inte ens svenska folkets statsminister. Du borde avgå omedelbart och utlysa det nyval du en gång lovade!

 Bloggaren till vänster i samspråk med David Bergqvist, Nacka. I bakgrunden till höger riksdagsman David Lång. Foto: Karl Magnus Edman

Ord och inga visor från den comebackande Jimmie Åkesson. Som var självironisk och talade om att han nog borde lugna sig litet, ”jag måste tänka på att jag är utbränd”. Han gick sedan över till att konstatera, att DÖ-kartellen för en extrem invandringspolitik och att det är SD som är det normala partiet:

– Det är vi som tycker att ”lagom är bäst”. Efterhand som vi blir större, med 19,5 procent i bästa mätningen, tvingar vi de andra partierna att inte bara förhålla sig till oss utan också att ta efter vår politik.

Åkesson syftade här dels på Moderaternas förebådade omläggning av immigrationspolitiken med krav på uppehållstillstånd för asylsökande, dels tal om förbud mot det organiserade tiggeriet.

– Vi måste få restriktioner för den fria rörligheten i Europa, annars kan vi aldrig komma till rätta med problemen.

             Ballonger, ballonger och åter ballonger (övre bilden). På undre bilden syns bland andra Mattias Karlsson, Sven Pernils och Rune Söderlund. Foto: Tommy Hansson

Sedan kom SD-ledaren in på turbulensen i det egna partiet, som resulterat i en rad medlemsärenden och uteslutningar.

– Det är inte första gången det sker och säkert inte sista heller. För att kunna bli flera, måste man först kanske bli litet färre. SD är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund och det är viktigt med ideologisk renhållning. Vi är på god väg att bli det normala partiet i Sverige, och det är jag väldigt glad för!

Om sin egen framtid hade Jimmie Åkesson följande att förtälja:

– Jag har talat om för valberedningens ordförande att jag tänker kandidera för ännu en period som partiets ordförande.

Stående ovationer från publiken givetvis.

Jimmie rundade av med att erinra om att ungefär var femte väljare numera sympatiserar med Sverigedemokraterna och att var fjärde medlem av LO-kollektivet gör det. Målet att bli landets tredje största parti är uppnått.

– När vi nu säger att vi är redo att utmana om regeringsmakten så tänker vi också göra det. Nu är det full fart framåt som gäller – give´m hell!

 Se sån stil de har…Michael Hess, Karlskrona och Jan Sjunnesson, Stockholm på Stages uteservering. Foto: Tommy Hansson

Ofta när Jimmie Åkesson hållit något av sina bejublade tal har det pratats om att detta var ”hans bästa tal någonsin”. Jag hörde inga liknande omdömen denna gång, och personligen har jag hört Jimmie avleverera formellt sett fullödigare (och längre) tal tidigare. Ringrosten fanns där, vilket inte är så konstigt efter ett halvårs frånvaro från hetluften.

Ändå fanns det nerv och närvaro i det Jimmie framförde, och han verkade trivas på Långholmens scen denna vackra vårlördag inför uppemot 1000 jublande anhängare. När Jimmie Åkessons tal var över var klockan prick 16.00. Exakt enligt tidsschemat.

Framförallt är vi glada över att vår ordförande är tillbaka i god form och uppenbarligen beredd att föra den sverigedemokratiska fanan åtminstone fram till valet 2018 (om det nu dröjer så länge till nästa val). Så glada är vi sverigedemokrater för vad några kommentatorer på nätet kallat ”konungens återkomst”, att vi knappt tog någon notis om den handfull vilsekomna vänsterstackare som försökte störa mötet på behörigt avstånd från scenen.

 Inomhus. Foto: Tommy Hansson

För att sammanfatta så menar jag nog att detta var det bästa SD-arrangemanget någonsin. I alla fall av dem jag haft nöjet att bevista. Det har arrangörsstaben all heder av. Icke minst med bra musikmix i pauserna: allt från Evert Taube till Pugh Rogefelt. Den enda lilla skavank jag kan dra mig till minnes är att ljudet var på tok för högt uppskruvat när Paula Bieler skulle inleda presentationen av programmet efter bensträckaren. Det tog nog ett par minuter för trumhinnorna att återhämta sig efter den pärsen, och det tog ett tag innan ljudteknikerna fått ordning på ljudet.

Men något måste ju en sur gammal gubbstöt få anmärka på.

Efteråt bar det i bästa stämning av över Västerbron till ett näringsställe på Södermalm med ett antal SDare eller SD närstående personer. Mycket trevligt, tack för sällskapet!