Löfven fegar ur om folkmordet – vågar inte trotsa Turkiet

Demonstration på Mynttorget i Stockholm som kräver erkännande av folkmordet 1915. Foto: TT

Kovändning.

Se där ett passande ord för att karaktärisera statsminister Stefan Löfvens och Socialdemokraternas inställning till massmordet på runt en och en halv miljon armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker i Första världskrigets hägn 1915-16, ofta kallat SEYFO. http://www.varldenidag.se/nyheter/stefan-lofven-erkanner-inte-folkmordet-1915/repreb!iRnRW29qp8Yvoo3bFwwO9g/

När Löfven besökte Södertälje i samband med 1 maj-firandet fick han frågan om det som av många betraktades som ett vallöfte inför riksdagsvalet 2014: om S-partiet skulle erkänna SEFO som folkmord. Tidigare hade såväl den socialdemokratiska partikongressen 2009 som en riksdagsmajoritet 2010 röstat för att massmordet skulle kallas just folkmord.

Det visade sig dock att statsministern fått kalla fötter: det skulle inte bli något folkmordserkännande. Löfven motiverade detta beslut på följande sätt: ”Regeringen måste bereda ärenden, vi kan inte bara fatta beslut. Så står det i vår grundlag. Nu har vi utrett detta, fått en rapport och så har vi dragit slutsatser av detta.”

Det var de så kallade ungturkarna, som var den drivande kraften inom det Ottomanska riket, som mitt under Första världskriget gav sig på kristna grupper i området. Omkring en miljon armenier samt hundratusentals människor ur flera andra kristna grupperingar mördades. Inom ramen för SEYFO skedde massavrättningar, tvångsdeportationer, massakrer och framkallad massvält.

Omkring en och en halv miljon, kanske fler, armenier och andra kristna mördades av ungturkarna i nuvarande Turkiet 1915-16.

De kristna i vad som i dag är känt som Turkiet så gott som utplånades. De flesta dödsoffer utkrävdes under åren 1915-16, men förföljelserna pågick i något mindre skala ända fram till 1923. 2015 visades i Södertälje stadshus en utställning om folkmordet, som jag då skrev en bloggtext om enligt följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/17/om-folkmord-ii-100-ar-sedan-turkarnas-slakt-pa-kristna-inleddes/

Det faktum att Löfven och sosseriet nu fegar ur måste nästan helt säkert ses som uttryck för en ovilja att stöta sig med den regionala stormakten Turkiet. Socialdemokraterna har en lång tradition att krypa inför mäktiga stater som det wilhelminska Tyskland under Första världskriget, Nazityskland under Andra världskriget, Sovjetunionen under Kalla kriget och nu Erdogans islamistiska diktatur i Turkiet.

Den judiska staten Israel, Mellanösterns enda demokrati, har man dock aldrig haft några problem med att reta upp i form av erkännande av den icke-existerande staten Palestina och falska påståenden om den israeliska terrorbekämpningen. Regeringen Löfven tycks ta mycket lätt på att utrikesminister Margot Wallström är persona non grata i Israel men fasar uppenbarligen inför vad Erdogan-regimen skulle kunna tycka om ett erkännande av SEYFO som folkmord.

Metin Rhawi (S) hoppar av partiet sedan Löfven fegat ur om folkmordet. Foto: Tommy Hansson

Löfvens kovändning har fått den socialdemokratiske politikern Metin Rhawi i Södertälje att lämna partiet i protest. Rhawi säger sig i en intervju i Länstidningen minnas sin farmors tårar när hon berättade om morden. ”Man måste ta ställning mot de som gör fel”, citeras Rhawi. ”Turkiet måste ta sitt ansvar för Seyfo.” Rhawis partikamrat Boel Godner, kommunstyrelsens ordförande i Södertälje, tar enligt LT dock Rhawis ställningstagande ”i affekt” med en klackspark: https://www.lt.se/stockholm/sodertalje/metin-rhawi-s-om-beslutet-att-lamna-partiet-minns-farmors-tarar-nar-hon-berattade-om-morden

Det kan slutligen nämnas att Adolf Hitler bara ett par veckor före det världskrigsutlösande angreppet på Polen 1939 anförde just massmordet på kristna i Ottomanska riket som exempel på, hur man obemärkt kan praktiskt taget utplåna hela folkgrupper. Hitler hade naturligtvis judarna i åtanke den gången. http://www.kyrkanstidning.se/ledare/tid-att-minnas-folkmordet-pa-armenierna

Om folkmord (II): 100 år sedan turkarnas slakt på kristna inleddes

 Utställningen ”Folkmorden 1915” i Södertälje stadshus blottlägger det Osmanska rikets massmord på kristna under Andra världskriget. Foto: Tommy Hansson

Den 22 augusti 1939, bara en dryg vecka innan Tyskland invaderade Polen och därmed triggade igång Andra världskriget, utlät sig Adolf Hitler på följande sätt i sitt så kallade Örnnäste i Obersalzberg: ”Trots allt, vem talar i dag om armeniernas utplåning?”

Vad Führern syftade på var det dåvarande Osmanska rikets folkmord på kristna under Första världskriget. Han menade, att om omvärlden i stort glömt de fasansfulla händelserna ett kvartssekel tidigare, så skulle nog Tredje riket kunna gå i land med att avliva oönskade grupper utan större rabalder.

Hur många som dödades har varit föremål för diskussion, men i information som meddelas via nedanstående länk nämns ”uppemot 2 miljoner” (varav armenier så många som 1,5 miljoner):

http://www.folkmordet1915.se/fragorochsvar_bakgrund.html

Osmanernas/turkarnas folkmord, bland assyrier, syrianer och kaldéer benämnt SEYFO, tjänade alltså som förebild för Hitlers utrotningspolitik. Folkmordet uppmärksammas nu i en liten men väl genomtänkt utställning i Södertälje stadshus, en satsning som sker i samarbete mellan de drabbade folkgruppernas riksförbund och med stöd av Södertälje kommun.

 En överblick över utställningens inre del. Foto: Tommy Hansson

I en text på en av utställningsmodulerna förklaras bakgrunden på följande sätt:

Inom det Osmanska riket avvek armenierna, assyrierna, syrianerna, kaldéerna och grekerna från den turkiska normen genom att tala andra språk än turkiska, tillhöra andra religioner än de styrande, ha andra yrken och kulturer. Det ansågs inte att det fanns plats för dem i den nya turkiska stat som de nya turkiska makthavarna planerade.

De kristna minoriteterna i det övervägande muslimska Osmanska (Ottomanska) riket – Turkiet utropade sin självständighet från detta rike 1921 och fick den erkänd 1923 – var sedan tidigare utsatt för stark press. De beskrevs i den statliga propaganda som riktades till den turkiska och kurdiska befolkningen som samhällsfarliga. Massakrerna startade redan i januari 1915, två månader efter det att det Osmanska riket förklarat krig mot Ryssland, Storbritannien och Frankrike.

I januari 1915 ockuperade den osmanska/turkiska armén nordvästra delen av Iran, varvid tiotusentals armenier och assyrier/syrianer massakrerades i det tumult som uppstod. Redan i maj 1914 hade delar av den grekiska befolkningen längs Medelhavskusten i västra Turkiet fördrivits. Den 26 oktober samma år beordrade den turkiske inrikesministern militären att tvångsförflytta assyrierna från gränsen mot Iran. Folkmordet satte sedan igång på allvar i april 1915 och fortsatte under 1916.

Den ledande kraften i det osmanska/turkiska riket vid denna tid var den så kallade ungturkiska rörelsen. ”Ungturkarna” var en reformrörelse som växte fram i det förstelnade Osmanska riket, allmänt kallat ”Europas sjuke man”, i slutet av 1800-talet. Genom en revolution som inträffade 1908 kunde man gripa regeringsmakten och påbörja den modernisering som ansågs vara av nöden. Ungturkarnas store hjälte, och det självständiga Turkiets förste ledare, blev i tidernas fullbordan Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938).

 Några av fotona från folkmordet 1915-16. Foto: Tommy Hansson

Utställningen i Södertälje stadshus omfattar fotografier, diplomatiska skrivelser, texter och filmer vilka visas på två TV-skärmar. Här visas i sanning hemska levande bilder på några stympade, halshuggna, torterade och våldtagna offer – män, kvinnor, ungdomar och barn. Det framgår också av bilderna att de utsatts för framkallad svält. När man ser dessa offer kan man knappast undgå att dra paralleller till de grymheter som DAESH (IS) i dag utsätter icke minst kristna för i Irak och Syrien. Intet är nytt under solen.

Med tanke på att folkmordet pågick huvudsakligen under endast ett års tid, måste man fråga sig om inte dessa massakrer står fullt i paritet med de hemskheter Tyskland under nazisterna ägnade sig åt under betydligt längre tid. Det finns dock en avgörande skillnad mellan hur dagens tyska respektive turkiska länder ser på de historiska händelserna. Medan det i Tyskland enligt lag är förbjudet att förneka att Förintelsen ägt rum, är det i Turkiet förbjudet att hävda att det som skedde 1915-16 var folkmord.

Medan Tyskland utvecklats till en fullskalig demokrati, kan dagens Turkiet väl närmast beskrivas som en halvdiktatur med betydande auktoritära inslag. Turkiet under den islamistiske presidenten Recep Erdogan vägrar lika envetet som skamligt att erkänna folkmordet för 100 år sedan. Sverige tillhör de länder som sedan 2010, då en omröstning i frågan hölls i risdagen, erkänner grymheterna som folkmord.

 Turkiets president Recep Erdogan på besök hos sin iranske kollega, Hassan Rouhani.

Varför är Ottomanska riket viktigt i dag?

 Ambassadör Mats Bergquist kunde konstatera, att vi ännu lever med konsekvenserna av Ottomanska imperiets upplösning.

Det muslimska Ottomanska (Osmanska) riket eller imperiet var en av världens stormakter i mer än 600 år.

Det utropades år 1308 av sultan Osman (Othman) I (1258-1326) i Anatolien i det nuvarande Turkiet och omfattade som mest delar av sydöstra Europa, Mellanöstern inklusive arabvärlden, delar av Nordafrika och Kaukasus samt hela Mindre Asien. 1453 erövrade riket Konstantinopel, det nuvarande Istanbul, och avslutade därmed det Bysantinska riket (Bysans) som ägt bestånd i ett årtusende.

Om Ottomanska riket talade förre diplomaten Mats Bergquist (född 1938), yngre bror till diplomaten och författaren Lars Bergquist, vid en sammankomst ordnad av Samfundet Sverige-Israels stockholmsavdelning den 4 november. Mats Bergquist var 1987-92 Sveriges ambassadör i Israel och tjänstgjorde därefter som ambassadör i Helsingfors och London. Han är i dag knuten till Utrikespolitiska institutet i Stockholm.

Rubriceringen på Bergquists föredrag löd ”Mellanöstern i upplösning. Skulle det Ottomanska imperiet ha räddats?”. För att besvara frågan i rubriken ovan kan sägas att Ottomanska riket och framförallt dess fall 1923 är viktigt därför att det bildar utgångspunkt för dagens turbulenta situation i Mellanöstern, där det enligt ambassadör Bergquist finns endast tre stablila länder: Israel, Saudiarabien och Iran. Det är därtill bara två av länderna i regionen som ej haft mer eller mindre ”drakoniska” regimer: Israel och Libanon.

 

Osman (Othman) I grundade det Ottomanska eller Osmanska riket.

Det krävs inte särskilt mycket tankearbete för att inse, att det är en fantastisk prestation att få ett imperium att äga bestånd i över ett halvt årtusende. I slutet av 1800-talet började dock riket under ledning av den svage sultanen Abd ül-Hamid II (1842-1918) knaka betänkligt i fogarna. Året innan denne tillträdde som regent drabbades riket av en statsbankrutt, varvid dess finanser ställdes under internationell kontroll. I kriget mot Ryssland 1877-78 åkte man på ett svidande nederlag.

Även om Ottomanska riket, med Bergquists ord, var svårt ”penetrerat” av utländska makter och intressen, lyckades sultanen i början på 1880-talet med hjälp av inkallade tyska ämbetsmän reducera statsskulden och även frigöra sig från dåliga inhemska rådgivare. Med assistans av tyska officerare infördes vidare 1887 en ny militärlag. Så småningom kom Hamid emellertid åter i händerna på usla rådgivare och störtades slutligen i en av de så kallade Ungturkarna genomförd statskupp 1909. Hamid efterträddes först av Mehmet V som i sin tur ersattes av Mehmet VI, som därmed fram till sin avgång 1922 blev det osmanska rikets siste sultan. Han avled i landsflykt i italienska San Remo 1926.

Om det kaos som rådde i det Ottomanska riket i det slutande 1800- och det begynnande 1900-talet har Jan Olof Olsson (Jolo) skrivit så i sitt bokverk 20e århundradet (del 2):

Politisk förvirring rådde i det inre. Därav ville både de undertryckta minoriteterna och grannfolken begagna sig. Drömmen var att tränga bort det muhammedanska Turkiet från alla dess besittningar på den europeiska kontinenten. Plundringen av det sönderfallande turkiska väldet hade börjats av Österrike 1908. Den skulle fortsätta och utvidgas till det första världskriget.

Mehmet VI blev det Osmanska imperiets siste sultan.

1911 krävde Italien att få lägga beslag på den osmanska provinsen Tripolis i Nordafrika med antika romerska rötter. Det ett år långa kriget slutade med att det Ottomanska riket tvingades lämna ifrån sig sina nordafrikanska besittningar till Italien, som emellertid fick harva på i ytterligare 20 års krig mot de libyska beduinstammarna. Tripoliskriget avlöstes av två Balkankrig vilka i sin tur växte ut till det på många sätt omvälvande Första världskriget 1914-18.

Ottomanska riket/Turkiet valde att i det så kallade Stora kriget ansluta sig till Centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern i den blodiga kraftmätningen med Ententen, det vill säga Storbritannien, Frankrike och Ryssland; 1917 anslöt sig Förenta staterna till den senare alliansbildningen.

”Första världskriget blev en totalkatastrof för Ottomanska riket”, konstaterade ambassadör Bergquist, ”även om man lyckades hejda Storbritannien vid Gallipolis i Dardanellerna 1915. Samma år ville Storbritannien genom Lawrence of Arabia (det vill säga den brittiske officeren, författaren och arkeologen Thomas Edward Lawrence, bloggarens anmärkning) få till stånd ett arabiskt uppror mot turkarna genom löften om vad araberna tolkade som ett stort arabiskt rike.”

I skuggan av världskriget hade Osmanska riket/Turkiet anställt folkmord på omkring en miljon armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, greker och andra kristna grupper i syfte att skapa en mer homogen nation. Genom fördraget i franska Sèvres 1920 tvingades turkarna acceptera att det Ottomanska riket skulle styckas upp och att den kurdiska folkgruppen skulle tillerkännas självständighet.

 Det moderna Turkiets fader: Mustafa Kemal Atatürk.

Den unge officeren Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938) tillhörde dem som inte accepterade fördraget. Han upprättade en skuggregering i Ankara, varifrån han ledde det Grek-turkiska kriget 1919-22 som slutade med en avgörande turkisk seger. 1923 lät Atatürk utropa den moderna Republiken Turkiet och genomföra en rad reformer som syftade till att ge Turkiet en mer modern, sekulär och provästlig identitet.

Det framgick av Mats Bergquists anförande att, innan Första världskriget kunde slutföras, skedde ytterligare diplomatiska händelser som kom att leda fram till den situation vi i dag har i Mellanöstern. 1916 ingicks det så kallade Sykes-Picot-avtalet mellan Storbritannien och Frankrike vilket föranstaltade om en uppdelning av det Ottomanska riket mellan britter, fransmän, italienare och ryssar. Syrien och Libyen blev då franska mandat under Nationernas förbund (NF), medan Palestina, Transjordanien och Irak föll på britternas lott.

Den 2 november 1917 utfärdade så den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour den så kallade Balfourdeklarationen till den brittisk-judiske ledaren Walter Rothschild, där Storbritannien förklarade sig stödja tanken på ett ”judiskt nationalhem” i Palestina, förutsatt att detta icke skulle inkräkta på arabernas situation i samma område.

 

 Den sionistiske ledaren Chaim Weizmann (till höger) med USAs president Harry S Truman.

Sionistiska ledare såsom den inflytelserike Chaim Weizmann, staten Israels förste president, tolkade detta som ett klartecken för ett framtida bildande av en självständig judisk stat och satte igång en omfattande judisk invandring till området vilken motsvarades av en minst lika stor arabisk invandring till Palestina från omkringliggande arabiska områden. Bergquist underströk att det var en mycket svår situation för Storbritannien:

Britterna lovade allt möjligt till araberna inklusive stora mutor. Det hängde inte riktigt ihop. Man ville vinna kriget mot Tyskland och gav alltför många löften. Britterna kom att sitta med Svarte Petter med bland annat stora arabiska uppror i Irak och Palestina där stormuftin av Jerusalem var inblandad. I 30 år försökte britterna balansera mellan sionister och araber innan de slutligen tvingades bort.

1948 kunde den judiska staten Israel utropas i Tel Aviv av Israels förste premiärminister David Ben Gurion samtidigt som araberna, som till skillnad från judarna inte accepterat FNs delningsplan av det forna brittiska mandatet Palestina i en judisk och arabisk del, gick till militärt angrepp i hopp om att driva bort judarna. Något som ju skändligen misslyckades.

100 år efter Första världskrigets början och det Ottomanska rikets upplösning lever vi i dag fortfarande med konsekvenserna därav, icke minst framväxten av den fruktansvärda islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (IS). Ännu har ingen ordning som kan accepteras av alla inblandade parter upprättats, vilket enligt Bergquist understryker de problem som alltid skapas genom imperieupplösningar.

 Thomas Edward Lawrence, även känd som Lawrence of Arabia.

Den svenska regeringens erkännande av dagens så kallade Palestina hade ambassadör Bergquist, som jag tolkar det, inte mycket till övers för: ”Den palestinska regeringen bestående av Hamas och Fatah är bara en papperskonstruktion. En tvåstatslösning, om den kunde åstadkommas, skulle sända en viktig signal till regionen men den skulle inte lösa alla problem som en del tror.”

Frågan om det Ottomanska imperiet borde ha räddats med tanke på de problem upplösningen av detsamma medfört hängde slutligen litet i luften denna kväll. Med tanke på imperiets många inbyggda problem och den kaotiska dödskamp dessa ledde till förstod nog dock alla närvarande, att detta inte var något reellt alternativ.