Förmågan att sätta sitt liv på spel för den förlorande sidan

https://soundcloud.com/dan-fefferman/they-put-their-lives-on-the

”They put their lives on the line” heter den senaste låten jag fick från Dan Fefferman. Länk ovan!

Dan, som är en amerikansk jude som tillhör samma trosriktning som jag (unificationism), kallar den här sången ”My ode to heroes in lost causes”.

Det vill säga en hyllning till sådana personer som varit beredda att offra sina liv för den sida, som sedan visade sig bli den förlorande därför att de var övertygade om att den sidan var den rätta (och kanske också var det).

Själv känner jag mig tämligen nöjd över att ha stått på den både segrande och rätta sidan i det Kalla kriget, även om jag befann mig på den förlorande i exempelvis delkriget Vietnamkriget.

I övrigt får ni använda er fantasi och föreställa er andra exempel!

Just denna kväll drabbades jag av insikten, att ibland är man tvungen att göra vissa saker utan annan anledning än att det faktiskt  är rätt att göra så. Inte för att jag varit omedveten om detta tidigare, men ibland får man en särskild känsla som ger en blixtbelysning åt en viss sak.

Det man är övertygad om är rätt är, enligt min hittills 62-åriga livserfarenhet, oftare än inte impopulärt, föga tidsenligt och högst politiskt inkorrekt. Ändå fortsätter man utkämpa den goda kampen därför att man inom sig vet att det är rätt att göra det. Och oavsett om den sida man står på kommer att visa sig bli den segrande eller förlorande.

Sedan finns naturligtvis specialfallet med kortsiktigt förlorade men på längre sikt segerrika strider. Ett sådant exempel är de kristnas andliga kamp mot Rom. Allt tycktes vara förlorat med de grymma förföljelserna under kejsar Nero, men ett par hundra år senare hade kristendomen blivit statsreligion i det romerska riket.

Tillägnar detta idealismen.

Jag väljer själv vad jag vill respektera!

http://interasistmen.se/dumheter/sd-politiker-anser-att-judars-tro-ska-respekteras-hanar-samtidigt-muslimers-tro/

Den beryktade extremvänstersajten Inte rasist, men (IRM) har återigen – för vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på – gått till storms mot mig på grund av en bloggtext jag skrivit. Den här gången påstår man att ”…vi tror nog att SD:s Tommy Hansson nu tagit priset som årets största hycklare.” Se hela texten via länken ovan.

Normalt brukar jag inte finna stor anledning att kommentera vad denna sajt tycker om mig och mina åsikter. Hela dess affärsidé bygger ju på att håna och förödmjuka mitt parti och dess företrädare i Sverigedemokraterna, vilket blir minst sagt tröttande i längden även om IRM naturligtvis är i sin fulla rätt att göra så. Låt de skriva vad fan de vill, har blivit min paroll.

Judisk torahrulle.

Det positiva med att IRM med jämna och ganska förutsebara mellanrum öser verop och galla över min blogg är att besöksfrekvensen brukar raka i höjden rätt ordentligt, så viss tacksamhet bör jag kanske ändå känna. Litet oroande ändå att så pass många tydligen läser den patenterat politiskt korrekta dynga som sajten kolporterar ut.

Den här gången gör jag ett undantag och bemöter den senaste rappakaljan IRM funnit sig föranlåten att bevärdiga min person och mitt skrivande. Anledningen till att man väljer att beteckna mig som ”årets största hycklare” är, att jag i min bloggtext om det judiska nyåret Rosh hashana sägs behandla den judiska religionen och dess traditioner med ”respekt” men i andra sammanhang, enligt IRM, ”hånar muslimerna”. Det senare uppges ha skett bland annat genom att jag några gånger återgivit nidteckningar profeten Muhammed, detta trots att profeten enligt muslimsk sed icke bör avbildas.

”Är Hansson konsekvent”?, frågar sig IRM och tillägger kanske aningen puerilt: ”NÄÄÄÄÄ…”

”Judesuggan” signerad Lars Vilks.

Jodå, IRM, jag är mycket konsekvent. Jag gör helt enkelt bruk av min grundlagsfästa yttrandefrihet genom att på olika sätt stundom kommentera olika religioner och dessas förehavanden och tänkesätt. Och IRM tycker det är ”superfint” att jag uttrycker respekt för judendomen men ojar sig över att jag ”hånar” muslimer genom att återge karikatyrteckningar avbildande profeten.

Men nej, jag hånar ingen. Förutsättningen för den ”konsekvens” IRM efterlyser i detta fall är vidare, att jag förutsätts betrakta judendom respektive islam som två likvärdiga religioner som förtjänar likvärdig respekt. Men tänk om jag nu inte ansluter mig till den åsikten? Tänk om jag faktiskt föredrar judendom framför islam? Varför skulle då detta icke få komma till uttryck i mina bloggtexter? För övrigt kan det noteras, att det även förekommit nidteckningar med judiska motiv som i fallet med Lars Vilks ”Judesuggan” här ovan. Anledningen till att denna litografi rönt föga uppmärksamhet är ju, att det inte finns några judiska terroristgäng som vill mörda folk som hånar den egna religionen – judar tycks vara mer toleranta än muslimer i detta avseende.

Profeten med bomb i turbanen enligt Kurt Westergaard.

Jag har alltid prioriterat yttrande- och åsiktsfrihet framför kravet på vördnad för en viss religion. Om någon vill racka ner på och/eller ”håna” ”min” religion – kristendomen – eller den speciella trosriktning jag står för – unificationism – eller för den delen judendomen, så är det väl inget jag precis njuter av men samtidigt inget jag går i taket för. Därför återger jag gärna Vilks måhända äreröriga judesugga. Vi lever bevars i ett fritt samhälle –  varsågoda, håna på bara! Jag är till och med beredd att gå i döden för er rätt att göra det, även om jag må tycka att ni är avskyvärda när ni gör det.

Det är exakt så jag ser på yttrandefrihet contra vördnad för religioner och religiösa uppfattningar. Jag respekterar varje form av religiös tro som utgår från en ärlig och djupt känd uppfattning om andliga och/eller världsliga förhållanden, monoteism såväl som polyteism. Jag respekterar även den form av tro som en övertygad ateist står för. Därmed definitivt inte sagt att jag frånsäger mig rätten att rikta kritik mot dessa uppfattningar.

Under det att jag känner djup respekt gentemot muslimer som har sin tro, tolererar andra trosuppfattningar och respekterar vårt lands lagar och seder menar att jag att den avart av islam – islamismen/jihadismen – som uppammar våld och terror är det i dag största hotet mot fred, frihet och mänsklig anständighet världen över. Därför ser jag heller inga problem med att avbilda Muhammed med en bomb i turbanen. Muslimer bör för sin del även respektera andras rätt se annorlunda på dess seder och traditioner, även att håna, om de nu föredrar att leva i ett samhälle de ändå anser vara degenererat och eländigt på de flesta sätt framför ett av islam styrt samhälle.

Det finns många religiösa synsätt i världen…

Dessutom väljer jag själv vilka religioner jag föredrar att känna mest respekt för. Judendomen har jag alltid inte bara respekterat utan därtill känt kärlek gentemot, icke minst därför att den gav oss Jesus Kristus och Tio Guds bud. Islam har jag städse ställt mig frågande inför, kanske främst beroende på dess rigida gudsbild som framförallt kräver underkastelse. Själva ordet islam betyder faktiskt underkastelse.

Avslutningsvis är jag således ytterst konsekvent i mitt stöd för yttrande- och religionsfrihet och min och alla andras rättighet att fritt uttrycka sina åsikter om vilket religiöst synsätt som helst. Även så kallat hån är fullt OK enligt min uppfattning, även om jag ingalunda anser att det är något jag gjort mig skyldig till här. Jag har återgett teckningar som kan uppfattas som hånfulla, men det är inte riktigt sak samma som att håna själv. Jag förväntar mig dock inte att IRM skall ha tankekapacitet nog att inse skillnaden.