”Ovetenskapliga” institut bäst på att mäta SD

Resultaten från riksdagsvalet 2014. Diagram: Aftonbladet

Det förekommer som bekant en hel del spekulationer kring risken för olika typer av manipulationer inför valet i Sverige 2018, något vi så klart bör hålla ögon och öron öppna för. Även de olika mätinstitutens roll brukar kannstöpas om i sammanhanget.

Instituten Demoskop, Ipsos, Novus, SIFO och SCB kallas ej sällan ”de tillförlitliga instituten” emedan deras mätningsmodell – man ringer som regel upp slumpvis utvalda personer per telefon – ofta förklaras vara ”statistiskt beprövad”.

Inizio, Sentio och Yougov får däremot tummen ner, eftersom de bygger sin metodik på webbpaneler. ”Jag konstaterar att SD har jämförelsevis mycket höga siffror i just dessa mätningar”, skriver exempelvis signaturen Arnold i ett inlägg den 25 mars i Länstidningen i Södertälje. http://www.lt.se/opinion/insandare/risken-att-valrorelsen-manipuleras-ska-tas-pa-allvar

Låt oss därför se på hur de olika mätinstituten lyckades pricka in Sverigedemokraternas senaste valresultat på 12,86 procent – vilket för två och ett halvt år sedan ansågs vara närmast sensationellt bra – i sista mätningen före valet 2014.

Norska Sentio lyckades bäst med att pricka in SDs valresultat 2014.

Det visar sig då att det i Norge väletablerade Sentio, som alltså tillhör de institut vilka Arnold menar kan ifrågasättas, lyckades överlägset bäst med 12,7 procent i mätningen i september 2014. Dock lyckades Sentio sämre med S och M. http://www.dagensopinion.se/s%C3%A5-tr%C3%A4ffs%C3%A4kert-sentio

Klart sämst avseende SD var de ”vetenskapliga” instituten SCB och Novus, vilka båda förutsåg att SD skulle få 8,1 procent. Således en diskrepans på 4,8 procentenheter jämfört med det faktiska valresultatet. SCBs mätning gjordes dock i maj 2014 och bör därför i ärlighetens namn jämföras med resultatet i valet till Europaparlamentet, som gav SD 9,7 procent. De övriga av de institut som brukar anses tillförlitliga lyckades endast marginellt bättre. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europaparlamentsvalet_i_Sverige_2014

En svaghet när det gäller de ”respekterade” och ”vetenskapliga” institut vilka bygger sina uppskattningar på telefonintervjuer är, att det kan förekomma betydande bortfall av de tilltänkta intervjuoffren vilket minskar den påstådda tillförlitligheten avsevärt. Därtill kan man nog förutsätta att det känns tryggare att ange verkliga partipreferenser på webben jämfört med det mera direkta tilltalet per telefon; ”skämmighetsfaktorn” torde alltjämt vara påtaglig när det gäller SD.

Tittar vi på hur det gick att förutspå de senaste valresultaten överlag visar statistiken, att United Minds – som slutade med sin väljarbarometer i mars 2015 på grund av dålig lönsamhet – var bäst på med en genomsnittlig  avvikelse om 0,59 procent, vilket var bättre än SVTs vallokalsundersökningar på andra plats som hade en avvikelse på 0,70 procent. http://dagensopinion.se/united-minds-skrotar-v%C3%A4ljarbarometer

SD-kampanj på Gågatan i Södertälje i maj 2014 inför valet till Europaparlamentet (EP). Från vänster bloggaren, Kristina Winberg, Peter Lundgren, Tommy Blomqvist och Berndt Petersson Sollenstedt. Kristina och Peter invaldes i sedan i EP. Foto: SD Södertälje

United Minds använde sig händelsevis av samma metod som de institut vilka Arnold anser vara minst tillförlitliga, det vill säga en självvald webbpanel.

Jag föredrar mot den här bakgrunden att ta signaturen Arnolds med fleras kannstöperier om de olika mätinstitutens tillförlitlighet med en rejäl nypa salt. Mitt eget parti, SD, fick vid Sentios senaste mätning för övrigt 26,0 procent och blev största parti. Detta ger sannolikt en antydan om hur det kommer att gå för vårt parti i september 2018. http://avpixlat.info/2017/03/17/sentio-mars-3/

 Fotnot: Texten är en något utökad och delvis reviderad samt med bilder och länkar försedd version av ett inlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 28 mars 2017.

SD ökar mest i Poll of polls och är störst i Yougov

Dagens Samhälles Poll of polls oktober 2016. Foto: Tommy Hansson

Knappt två år före valet – eller rättare sagt valen – 2018 fortsätter våra älskade opinionsinstitut att mala fram siffror medelst skilda mätmetoder: telefonpåringningar och webbpaneler. Något som leder till spekulationer i nära nog det oändliga, och så måste det väl vara även om en och annan av oss må tycka att det kan bli tjatigt emellanåt..

Vad Sverigedemokraterna (SD) beträffar är det inte svårt att urskilja den diskrepans som existerar mellan olika institut. Högst andel sympatier brukar partiet få från dem som tillämpar undersökningar via självvald webbpanel, typ Sentio, Yougov och tidigare United Minds. Hos övriga institut, som använder sig av telefonintervjuer, blir det oftast lägre siffror.

Detta fenomen förklaras vanligen med att ”skämmighetsfaktorn” är högre vid telefonuppringning – svarande drar sig stundom för att erkänna, att vederbörande röstar på SD. Ingår man i en webbpanel försvinner detta obehag och man känner sig friare att välja önskat parti. Teorin är inte bevisad, men den som har den minsta aning om hur det mänskliga psyket fungerar inser att det sannolikt ligger mycket i detta.

För den som är intresserad av en kvalificerad, om än inte invändningsfri, analys av de olika opinionsmätningsinstituten och deras respektive metodik finns en länk till Politologerna här: https://politologerna.wordpress.com/2015/10/16/en-rankning-av-svenska-valjarbarometrar/

Segerjubel på SDs valvaka 2014, då partiet fick 12,9 procent i riksdagsvalet – SCB hade 8,1 procent i sin mätning närmast före valet.

Politologerna gör bedömningen, att Statistiska centralbyråns (SCB) halvårsbarometrar – som offentliggörs i maj respektive november varje år – över partisympatierna är det bästa och säkraste sättet att bilda sig en uppfattning om det partipolitiska läget. Det får stå för Politologerna – tittar vi på hur SCB mätte SD-sympatierna fyra månader före valet den 14 september 2014 finner vi att SCB med uppskattade 8,1 procent tillhörde de sämsta bland siarna. Blott Skop med 8,0 procent var ännu uslare vad jag kunnat utröna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Opinionsm%C3%A4tningar_inf%C3%B6r_riksdagsvalet_i_Sverige_2014

SCBs mätningar har också, trots att de bygger på det största antalet tillfrågade personer bland samtliga institut, stundom utsatts får hård kritik. En osäkerhetsfaktor är det stora bortfall, med ibland cirka hälften uteblivna svar jämfört med namnen på telefonlistorna, som kan förekomma. Detta påpekas i en debattartikel här: http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/vardelosa-valjarsympatier-fran-scb/

För att gå över till aktuella väljarsympatier är en titt på den så kallade Poll of polls – ”Mätningarnas mätning” – av stort intresse. Denna mätning utförs av tidningen Dagens Samhälle och är en sammanfattning av samtliga företagna mätningar. Sverigedemokraterna erhåller i oktobervarianten 2016 18,6 procent, vilket innebär en ökning med 45 procent jämfört med valresultatet på 12,9 procent 2014. Det är, alls icke oväntat, den i särklass största ökningen av alla partier.

KDs Ebba Busch Thor glatt leende trots grisigt opinionsläge…

Mest notabelt med senaste upplagan av Poll of polls är att Kristdemokraterna (KD) med 3,3 procent noteras för detta partis sämsta resultat sedan Poll of Polls startade i januari 2012. Att påstå att KD befinner sig i kris är verkligen ett understatement. Illa ute är även Liberalerna som antecknas för 5,1 procent trots sin potenta nya partisymbol, det kraftfullt erigerade L:et. Också regeringsbärande Miljöpartiet (MP) är minst sagt illa ute med 4,4 procent.

Socialdemokraterna är med 26,2 procent största parti, drygt 2 procentenheter före Moderaterna. Något som åtminstone denna bloggare finner anmärkningsvärt – enda förklaringen torde vara att vi har en svag oppositionen som räds maktens ansvar, vilket knappast undgått någon som intresserar sig den ringaste för svensk partipolitik. http://www.dagenssamhalle.se/dagens-samhaelle-poll-of-polls

I Metro/Yougoves oktobermätning blir SD trots en marginell tillbakagång jämfört med förra mätningen största partiet med 24,2 alternativt 24,3 procent av väljarsympatierna. Det är ungefär som väntat, då SD normalt noteras för höga siffror hos detta institut. Vad som orsakat viss uppståndelse bland så kallade experter är trendbrottet med KD landande på förhållandevis mycket goda 4,9 procent.

Statsvetaren Marja Lemne finner KDs Yougove-resultat ”häpnadsväckande”.

Professor Sören Holmberg vid Göteborgs universitet menar exempelvis: ”Jag är skeptisk till resultaten. Speciellt uppgången för KD.” Statsvetaren Marja Lemne, Stockholms universitet, finner KD-siffrorna ”häpnadsväckande”. KDs notering anses ändå statistiskt säkerställd.

En tänkbar delförklaring till uppgången kan vara att KD-ledaren Ebba Busch Thor skött sig hyggligt i sista tidernas partiledardebatter. http://www.metro.se/nyheter/senaste-matningen-fran-yougov-det-ar-hapnadsvackande/EVHpjs!yuTXf3B0sfPzI/

 

Inga krigsrubriker när V tappar 2,0 procent

United Minds/Aftonbladet april 2013: SD 10,1 procent och tredje största parti.

I opinionsinstitutet Ipsos senaste  mätning backar Sverigedemokraterna med 1,3 procentenheter till 6,7 procent. SD är därmed fjärde största parti knappt före Folkpartiet på 6,6. Naturligtvis blir det krigsrubriker på löpsedlarna.

När samma SD ungefär samtidigt noteras för 10,1 procent i United Minds/Aftonbladets väljarbarometer för april 2013, som omfattar tiden 18 mars till 21 april, och åter seglar upp som tredje största parti, är det så gott som tyst. Med undantag för att partiet faktiskt går tillbaka med ”hela” 0,2 procentenheter jämfört med föregående mätning…komik på hög nivå. Läs mer här:

http://www.politico.se/artikel/6250/sd-tredje-st%C3%B6rst-i-united-minds-f%C3%B6r-april/

De vill ju så förtvivlat väl att SD skall sjunka som en sten i opinionen, de kära etablissemangsjournalisterna. De slår nästan knut på sig själva för att få till det. Detsamma kan väl sägas gälla förgrämda SD-avhoppande twittrare av typ Dragan Klaric och Tommy Funebo.

En teori som omhuldas bland extremnationella SD-kritiker är vidare att den marginella tillbakagången beror på uteslutningen av Patrik Ehn med flera inte riktigt rumsrena tidigare SD-medlemmar, som brukar applåderas av denna typ av personer och sajter. De blir martyrer för SDs så kallade men icke-existerande PK-fiering.

En betydligt mer närliggande förklaring är att tillbakagången har att göra med att SD inte synts i rampljuset speciellt mycket under de senaste månaderna, då Socialdemokraterna hamnat i fokus genom den fortfarande pågående så kallade Omar Mustafa-affären. Noteras bör i det sammanhanget att S-debaclet inte verkar ha skadat det största oppositionspartiet i mätningarna. I United Minds går man således upp 0,2 procentenheter till 31,8. procent.

Jimmie Åkesson under sitt bejublade vårtal med nya partiloggan i bakgrunden. Foto: Photo2be

Efter Jimmie Åkessons av anhängarna bejublade vårtal den 27 april och uppmärksammade debatter mot integrationsminister Erik Ullenhag och jämställdshetsminister Maria Arnholm – den senare för övrigt en gång i tiden chef för rabiate SD-hataren Bengt Westerbergs stab – finns dock möjligheten att det börjar gå uppåt i SD-opinionen igen. Någon större dramatik har det för övrigt aldrig varit fråga om – i den nyligen offentliggjorda genomgången av de senaste åtta opinionsmätningarna är SD som vanligt tredje största parti.

Inte bara Sverigedemokraterna backar. I United Minds för april går exempelvis Vänsterpartiet bakåt med icke mindre än 2,0 procentenheter till 5,8 procent, vilket var ungefär vad detta gamla kommunistparti brukade parkera på före Gudrun Schymans partiledartillträde. Några krigsrubriker avseende V:s kräftgång har i alla fall jag inte sett till.

Kanske beror detta helt enkelt på att V inte är något särskilt spännande parti. Det är ett klassiskt, extremsocialistiskt betongparti vars bäst före-datum gick ut någonstans i höjd med Moltov-Ribbentroppakten 1939.

SD fortfarande tredje störst och vågmästare

Sverigedemokraterna får 11,6 procent i Sentios decembermätning. Det innebär att SD är landets tredje största parti samt vågmästare i riksdagen.

I går (17 december) stoltserade Aftonbladets löpsedel med rubriker i krigsformat om Sverigedemokraternas och Jimmie Åksessons ”ras” i järnrörsincidentens kölvatten. Vad nu då, tänkte jag i mitt stilla sinne och blev ett tag riktigt orolig, är vi nere runt fyraprocents-strecket nu?

Riktigt så illa var det nu inte. När man slog upp tidningen fick man reda på att det så kallade raset bestod i att SD ”bara” noterats för 9,7 procent hos Aftonbladet/United minds samt 11,6 procent i Sentios decembermätning. SD är alltjämt tredje största parti och vågmästare i båda mätningarna. Exempelvis är SD ungefär dubbelt så stort som FP och tre gånger så stort som KD om vi skall gå efter de senaste opinionssiffrorna.

Men visst – båda nämnda mätningar bjöd på marginella nedgångar. När United Minds opinionschef Carl Melin av Aftonbladet ombeds kommentera SDs så kallade ras citeras han:

Järnrören sänker SD.

Det står naturligtvis var och en fritt att tolka orsaken till att SD minskat med 1,5 procentenheter sedan novembermätningen. Om nedgången skulle bero på SD-trions filmade eskapader i centrala Stockholm för två och ett halvt år sedan måste det dock betecknas som märkligt att nedgången kom först nu och ej i samma mätinstituts novemberundersökning.

Partisekreterare Björn Söder väljer enligt tidningen att kommentera tillbakagången så:

Det var väntat med en mindre tillbakagång.

Söder menar också att det är alldeles för tidigt att dra några säkra slutsatser i vad mån järnrörsfilmen kan ha bidragit till de senaste resultaten. Björn har givetvis helt rätt. Det vore förvisso också konstigt om tiden fram till valet om knappt två år skulle bjuda på oavbrutna opinionsframgångar. Det är det nog ingen som väntar sig.

Söder: ”Väntat med tillbakagång.”

Nedgången hos Sentio är betydligt mindre, o,7 procentenheter från förra månadens all time high om 12,3 procent.

I båda mätningarna har den rödgröna oppositionen en stabil ledning i opinionen där Socialdemokraterna noteras för ungefär 32 procent, att jämföra med regeringsbärande Moderaterna som parkerar på 28 – 29 procent. Skillnaden mellan blocken är att sosse-Löfven har med sig stödpartierna MP och V klart över fyraprocents-spärren under det att moderat-Reinfeldt alltfort har problem med C och KD.

Bara ett smärre under torde kunna rädda kvar KD i riksdagen 2014, låt vara att detta parti faktiskt får sin bästa notering på mycket länge hos Sentio med 4,5 procent (en ökning med hela 1,5 procentenheter).

Vad SD beträffar är det ett faktum att partiet ökat med ungefär det dubbla i varje val från starten 1988. Inte mycket tyder på att nästa val blir något undantag från den regeln. Erkännas bör dock att det finns problem i partiet.

Nyligen bestämde sig exempelvis påläggskalven Stefan Lundkvist, en före detta centerpartist som anslöt sig till SD  före valet 2010, att lämna partiet. Lundkvist utmärkte sig vid senaste SDU-kongressen genom att tala om partiledningens ”slemmiga fingrar” och har sedan dess haft uteslutningshotet hängande över sig. Det uppges att Lundkvist ämnar fortsätta som politisk så kallad vilde i Uppsala kommunfullmäktige.

Mer om avhoppet här:

http://www.expressen.se/nyheter/sdu-topp-slutar—avfardar-sd-som-osund-sekt/

En tungt vägande förklaring till den relativa turbulensen inom Sverigedemokraterna är att partiet växer så det knakar. De senaste veckorna uppges partiets medlemsantal ha ökat med icke mindre än 1500 personer. Om en eller annan hoppar av är det, trots allt, mot den bakgrunden ingen större katastrof. Ingen är oersättlig. Det finns gott om duktigt folk redo att rycka in.

Megaskandal eller storm i vattenglas?

 Erik Almqvist under gladare dagar.

Avslöjandena om SDarna Erik Almqvists, Kent Ekeroths och Christian Westlings bravader i centrala Stockholm en sommarnatt för två och ett halvt år sedan kom i allra högsta grad som ett brev på posten. Ekeroths film från händelsen, innehållande tvivelaktiga kommentarer från Almqvists sida, offentliggjordes av patenterade slaskblaskan Expressen bara några dagar efter det att Sverigedemokraterna noterats för 11,2 procent i Aftonbladet/United Minds novembermätning.

Jag vill med en gång klart deklarera att jag tycker att Almqvists kommentarer om ”blattelover”, ”hora” etcetera är helt oacceptabla. Så uttrycker man sig inte i några som helst sammanhang. Att Almqvist var uppenbart onykter utgör ingen förmildrande omständighet. Det tyder desslikes enligt min mening på bristfälligt omdöme att över huvud taget vistas ute i centrala Stockholm fram på småtimmarna då det mesta kan hända.

Följaktligen har partiledningen med Jimmie Åkesson i spetsen mitt fulla stöd för beslutet att avlägsna Erik Almqvist från dennes toppuppdrag i partiet. Något annat hade nog varit i praktiken otänkbart. Jag anser också att Kent Ekeroth gör helt rätt som tar en så kallad time-out i den uppkomna situationen. För övrigt är det nog fler än jag som undrar hur en film som togs med Ekeroths mobiltelefon nådde Expressens redaktion. Finns det en mullvad i SDs riksdagskansli, eller vad är det frågan om?

Urban Ahlin (S) har blivit anklagad för sextrakasserier.

När detta är sagt finns det ändå en rad faktorer som kan förklara och problematisera – om än inte ursäkta – de tre SDarnas tvivelaktiga beteende den där olycksaliga sommarnatten.

1. Sällskapet blev uppenbart trakasserat och provocerat av några likaledes lindrigt nyktra, SD-fientliga personer. Man skall ha klart för sig att vid denna tid, då SD ännu inte blivit invalt i Sveriges riksdag, var stämningen mot partiet genomgående mycket mera hätsk än den är i skrivande stund då partiet är en del av det politiska etablissemanget. En rad partiföreträdare utsattes för grovt våld och/eller trakasserier.

Erik Almqvist hade tidigare blivit jagad med kniv av en vänsterextremist och även fått sin bostad demolerad. Att SD-trion därför upplevde situationen som hotfull behöver vi inte betvivla. Det beklagliga är givetvis att man överreagerade.

2. Incidenten inträffade alltså för två och ett halvt år sedan. När löpsedelsrubrikerna därför skriar om att ”SD-riksdagsman skriker rasistiska och sexistiska tillmälen” och liknande så är detta noga taget inte sant. Erik Almqvist var bevisligen inte, lika litet som Kent Ekeroth, riksdagsledamot då händelsen ägde rum.

3. Partiledningen vill, genom att sparka Almqvist från hans uppdrag och även be honom tänka över sin parlamentariska ställning, markera att det inte finns ”dubbla måttstockar” i partiet. Det vill säga en standard för partitoppen och en annan för ”fotfolket”. Jag tycker detta är bra. Ändå kan man ingalunda inrangera Erik Almqvist och Kent Ekeroth blande de rättshaverister, extremister och personer med en privat agenda som Åkesson i ett uppmärksammat medlemsutskick uppmanade lämna partiet om de inte ville bli uteslutna.

De är hårt arbetande, seriösa och i breda SD-lager uppskattade riksdagsledamöter som i ungdomligt oförstånd gjorde sig skyldiga till en visserligen icke obetydlig förlöpning men som i övrigt skött sig med den äran.

Att skandalen avslöjas nu efter SDs exempellösa opinionsframgångar är således minst av allt en tillfällighet. Expressen, Aftonbladet med flera representanter för mediaetablissemanget har gått samman i den för detta sakrosankta uppgiften att om möjligt krossa det enda parti som inte blundar för livsviktiga frågor som massinvandringen och den eskalerande kriminaliteten.

Per Svedberg (S): med byxorna nere.

Det är ju heller inte precis så att övriga partier bland sina riksdagsledamöter hyser idel oförvitliga personer och dygdemönster.

När S-ledaren Stefan Löfven tar munnen full med tillmälen om SDarnas hemska beteende kan man  gärna komma ihåg att socialdemokratiske tungviktaren Urban Ahlin relativt nyligen anklagades för sextrakasserier. Riksdagsledamoten sedan 2006 Per Svedberg (S) ertappades vidare för något år sedan i fyllan och villan bokstavligt talat med byxorna nere i färd med att högljutt kräva sexuella tjänster av en kvinnlig kollega.

Moderaterna å sin sida har en riksdagledamot som heter Abdirizak Waberi som inte bara är en islamistiskt betonad muslim utan jämväl förespråkar sharialag och av en del kritiker anklagats för att ”tänka som en taliban”, icke minst då det gäller hans syn på kvinnan.

Övriga partier borde nog därför rensa upp framför sina egna dörrar innan de hoppar på Sverigedemokraterna. Det skall också understrykas att ovanstående personer gjort vad de gjort respektive sagt vad de sagt som riksdagsledamöter – inte innan de blev sådana.

Abdirizak Waberi (M): ”Tänker som en taliban”.

Frågan är avslutningsvis hur man skall karaktärisera den där incidenten i Stockholm för dryga två år sedan. Var det en megaskandal eller en storm i ett vattenglas? Jag skulle vilja svara att det var ingetdera. Ingen megaskandal men heller inte något så obetydligt som en storm i ett vattenglas. Att Almqvist nu får lämna sina uppdrag och att Ekeroth tar time-out är väl rätt ofrånkomligt.

Däremot kan jag inte se att det finns någon som helst anledning för någondera av herrarna att avgå från sina riksdagsuppdrag. De är valda av folket och har därtill skött sig med den äran i debatter, motioner och på annat sätt. En bortom alla proportioner uppblåst incident som inträffade för ett par år sedan kan inte få spoliera två lovande politikerkarriärer.

Hur affären Almqvist slutligen kommer att påverka synen på SD är svårt att sia om. Sannolikt kommer siffrorna att gå ner i närmast följande opinionsmätningar. Till valet är det dock nästan två år kvar och mycket vatten hinner flyta under broarna fram till dess. Räkna dock med att media kommer att vända på varje sten och varje tuva för att om möjligt gräva fram fler skandaler.

Sverigedemokraterna mot nya höjder

 Jimmie Åkesson invigningstalar vid SD:s kommun- och landstingskonferens i Västerås 27-28 oktober. Jimmie själv betyder mycket för SD.s senaste framgångar. Foto: Robert Stenkvist

Det är inte lätt att hänga med i svängarna när mitt kära parti ständigt går mot nya höjder i opinionsmätningarna. Nu senast noterades Sverigedemokraterna för all time high med 11,2 procent i Aftonbladet/United Minds novembermätning 2012. SD cementerar därmed rangen som landets tredje största parti.

I övrigt behåller den rödgröna oppositionen sitt övertag gentemot alliansregeringen och får totalt 44,8 procent, att jämföra med regeringens 43,1. I den sistnämnda siffran har också KD, som än en gång hamnar utanför riksdagen med 3,9 procent, medräknats. Närmast efter SD kommer MP med 8,0 procent.

Läs mer här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15758991.ab

Jimmie Åkesson konstaterar lågmält:

Vi har gått framåt i alla opinionsmätningar hos alla institut de senaste två månaderna. Det är en trevlig utveckling för oss. Det hänger ihop med samhällsutvecklingen där invandrarfrågan tar mer och mer plats.

Det visar sig att SD nu även ökar bland kvinnliga väljare och i storstäderna, vilket är synnerligen välkomna besked för partiets valstrateger. Dessa har tidigare lagt pannorna i djupa veck inför den dåliga feminina tillslutningen samt det bristande stödet i framförallt Stockholm, där SD i valet 2010 varken kom in i landstings- eller stadsfullmäktige.

Media har den senaste tiden närmast överflödat av mer eller mindre desperata analyser av de sverigedemokratiska framgångarna. Ett genomgående tema har varit att övriga partier ”överlåtit invandringsdebatten till SD” och att det måste bli en ändring på det. Ett ganska typiskt exempel på hur det kan låta var Expressens ledarartikel den 10 november.

”Fortfarande extremister”, utropar Expressens ledarrubrik därför att ”kärnidén” för SD  av tidningen alltjämt uppges vara ”att bevara Sverige svenskt”. I övrigt tänker jag förbigå Excessens bedrövliga aktstycke med barmhärtig tystnad men vill ändå säga följande. Längre än så har alltså inte en av de största och därtill mest sensationalistiska drakarna kommit när det gäller att analysera SD. Centrala delar av ledaren kunde lika gärna ha varit skrivna 1988, då SD bildades.

Så länge etablissemanget fortsätter att hävda att Sverigedemokraterna är ett extremparti kommer man ofrånkomligen att tappa mark. Denna analys är nämligen hårresande felaktig vilket så kallat vanligt folk inte har några problem att inse. Jag, som anslöt mig till SD 2008 i vredesmod över alliansregeringens nedrustningspolitik på försvarsområdet, kan gå med på att SD före utbrytningen 2001 av de element som senare blev Nationaldemokraterna – i dag ett diminutivt crackpot-parti som hänger på den så kallade gärsgårn – hade vissa extrema drag.

Men att år 2012 kalla Sverigedemokraterna för ”extremister” demonstrerar med önskvärd tydlighet att man inte längre deltar i en seriös debatt utan ägnar sig åt mer eller mindre vildsint pajkastning.

Utan att göra alltför mycket av de senaste mätningssiffrorna – valet äger som bekant rum om nästan två år och lägre siffror kommer ofelbart att dyka upp framdeles – vill jag ge följande förklaringar till våra framgångar:

 En överdimensionerad invandring upplevs av allt fler väljare som ett stort problem.

1. Samhällsutvecklingen talar för SD. Partiets hjärtefrågor – framförallt problemen med massinvandringen och den tilltagande brottsligheten men även den bristfälliga äldrevården – upplevs av allt fler svenskar som synnerligen angelägna.

2. SD har genom en stark och uttalad vilja att bli av med de enstaka extremister som trots allt funnits, och i sällsynta fall alltjämt gömmer sig i partileden, demonstrerat att man vill vara ett seriöst parti som är berett att ta sitt ansvar och tala med en gemensam röst. Till den ändan har partiledare Jimmie Åkesson sänt ut ett uppmärksammat medlemsbrev med uppmaningar till knäppskallarna att lämna partiet. En ny kommunikationsplan betitlad Vem talar vi till? har även framtagits.

3. Genom bland annat de ansträngningar som redovisas under punkt 2, och genom ett uppoffrande ideellt arbete i riksdag, kommuner, regioner och landsting, har SD cementerat sin ställning som ett seriöst och ansvarstagande parti med reell förmåga att påverka det som sker i samhället och människors vardag.

Det gör att allmänheten inte längre köper de djävulsbilder som företrädare för etablissemanget och den politiska korrektheten med flink hand målar upp. Folk skiter uppriktigt sagt i att Bengt ”Vet Bästerberg” Westerberg kallar SD för ”rasistiskt” därför att de numera vet att han har fel.

4. SD har i Jimmie Åkesson en skicklig och professionell partiledare som kan  mäta sig med vem som helst i partiledardebatter och andra sammanhang. Jimmies personliga betydelse för de för tillfället positiva mätningsresultaten – och bilden av SD som ett seriöst/ansvarstagande parti – kan inte nog uppskattas. Han har därtill till sitt förfogande ett antal duktiga och beprövade nära medarbetare.

Jag vill trots allt understryka att mätningssiffror skall tas för vad de är. De är just mätningssiffror vilka kan variera kraftigt från institut till institut beroende på mätmetoder och annat. Det som till syvende og sidst gäller är valresultatet i september 2014.

Ändå måste jag tillägga att de senaste SD-framgångarna i mina ögon ter sig helt logiska. Partiet har i princip fördubblats i varje riksdagsval sedan starten, och just nu finns det ingenting som tyder på att detta skulle förändras!

Sosseuppgången ger ny nerv i politiken

Visst kan Löfven och hans sosseparti pusta ut något – men än är faran inte över. Foto: Photo2be

I United Minds/Aftonbladets opinionsmätning i april 2011 nådde Socialdemokraterna starka 27,8 procent. Det talades om succé för den nyvalde partiledaren Håkan Juholt.

I United Minds/Aftonbladets nyligen publicerade mätning – som utfördes 27/1 – 12/2 2012 – går visserligen sossarna inte riktigt lika bra utan får nöja sig med 26,o procent av de 1276 tillfrågade personernas sympatier.

Det är ändå en uppgång med 2,4 procent sedan förra mätningen, och naturligtvis talas det i kraftigt uppdragna rubriker om megasuccé för nye partiledaren Stefan Löfven.

Samtidigt får Vänsterpartiet med 9,2 procent bästa siffrorna någonsin hos United Minds; partiet lever uppenbarligen högt på nye ledaren Jonas Sjöstedt, som har en avgjort mer sympatisk framtoning än företrädaren Lars Ohly.

Det rödgröna blocket handikappas denna gång av att Miljöpartiet går ned med en procentenhet till ändå förbluffande 10,5 procent. Förbluffande, därför att de svenska väljarna istadigt vägrar inse att MP är landets farligaste extremistparti med noll verklighetsförankring. Ett regeringsinflytande för det partiet skulle medföra katastrof för riket.

 Tråkfeldt lägger ut texten på sitt oefterhärmliga vis…givet att han har något att säga, vilket kan betvivlas. Foto: Photo2be

Fredrik Tråkfeldts Moderater noterar en marginell uppgång och får nu 32,7 procent av sympatierna. Alliansen dras dock ned av att Centerpartiet med sin relativt nya anförare Annie Lööf med 3,9 procent inte klarar riksdagsspärren. Det ser med andra ord ut som om den lööfska charmen redan klingat av trots piggt rött hår och tandrikt leende.

Backar gör även Folkpartiet. 5, 0 procent innebär en nedgång med 1,3 procent för det så kallade liberala partiet, vars ledare Jan Björklund när detta skrivs dock har viktigare saker för sig än att detaljstudera svenska opinionsmätningar – han befinner sig nämligen i Israel/Palestina.

Noterbart är att Kristdemokraterna nu tycks ha vänt på kuttingen och för första gången på länge klarar riksdagsspärren med 4,7 procent, trots att svage partiledaren Göran Hägglund förblir kvar vid rodret.

Fortfarande har den samlade alliansen ett knappt övertag: 46,3 procent mot vänstertrojkans 45,7. I realiteten skulle de nu aktuella siffrorna dock ge ett regeringsskifte om det vore val nu – Centern skulle ju halka ur riksdagen.

För Sverigedemokraterna blev det den här gången 7,2 procent och en solid vågmästarställning. Detta trots att partiet inte synts särskilt mycket i media under mätperioden – SD har ”bara” fortsatt att göra sitt gedigna men oglamourösa arbete i parlamentet. Det blir dock en nedgång med 1,1 procent från förra månadens succésiffror.

 Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund gläds åt fortsatt starka siffror för SD. Foto: Photo2be

Förmodligen var det en del S-märkta champagnekorkar som sköt upp mot taken efter den här mätningen, kanske inte utan visst fog – de tidigare exempellösa fiaskosiffrorna hade ju drivits på porten. Sannolikt får vi så småningom se mätresultat kring och kanske till och med över 30-strecket. Och självklart har Löfven en stor del i den relativa framgången.

Faran är dock inte på långa vägar över för sossarna. S-partiet har fortfarande en alldeles för svag politik som knappast en tämligen färglös ny partiledare med klasskampskortet i rockärmen förmår skyla över.

Blotta möjligheten av en realistisk utmaning mot alliansregeringen är emellertid bra för svensk politik. Det skapar en ny nerv i det vardagliga harvandet och tvingar upp alliansaktörerna ur liknöjdheten.

Uteblivna Norge-effekter

Det blev ingen påtaglig Norge-effekt för Jimmie Åkesson och SD i första mätningen efter massakern i Norge. På bilden blir Åkessons ord ”bevingade” till följd av den starka blåsten under sommartalet i Sölvesborg. Foto: Tommy Hansson

Den första opinionsmätningen som i sin helhet är utförd efter massmorden i Norge visar att det röd-gröna blocket behåller ledningen i väljaropinionen. S, V och MP noterar sammanlagt 47, 2 procent medan M, C, FP och KD får 45,0. Men alliansregeringen knaprar in något på försprånget.

I SIFOs mätning, företagen 8 – 18 augusti, blir Socialdemokraterna största partiet med 32,8 procent jämfört med Moderaternas 30,1. Det är ett helt ”normalt” resultat och tyder, till skillnad från opinionsläget i Norge, inte på någon ”Norge-effekt” för Juholts parti. Tvärtom backar partiet med 2,4 procentenheter sedan SIFOs junimätning.

”Normalt” är också Miljöpartiets resultat på 10,1 procent. Jag upphör aldrig bli förvånad över att detta oseriösa flummarparti med sin verklighetsfrämmande politik och retorik kan nå sådana opinionssiffror.

Håkan Juholt…förlåt, Super-Mario, visar prov på krafttag. Ändå går sossarna kräftgång i opinionen.

Om försumbar Norge-effekt vittnar också det faktum att riksdagens enda systemkritiska parti – Sverigedemokraterna – noteras för 6,0 i SIFOs augustimätning. Det kommer nog som en kalldusch för alla SD-hatare som, efter allt skuldbeläggande och fingerpekande i media, bespetsat sig på en störtdykning i väljaropinionen.

Inte heller vad gäller de etablerade småpartierna märks några sensationella upp- eller nedgångar. ”Lindansarpartierna” V (4,3), C (4,3) och KD (4,0) landar alla på noteringar i vådlig närhet av fyraprocentsstrecket. Således inga pluspoäng för att gammelkommunisten Lars Ohly respektive centerledaren Maud Olofsson aviserat sina sortiplaner. Eller för den delen för att KD-Hägglund inte aviserat några sådana planer. Folkpartiet å sin sida ökar med 1,2 procentenheter jämfört med juni-SIFO till 7,4.

För att återvända till SD, så är SIFO-resultatet visserligen partiets sämsta under sommaren och den sämsta noteringen hos SIFO sedan september 2010, då det bara blev 4,2 procent. Tidigare under innevarande sommar har noterats 7,8 procent hos United Minds och 7,7 hos YouGov. Samtidigt ligger SD fortfarande stabilt över valresultatet på 5,7 procent.

Jag utesluter ändå inte att SD kan ha drabbats av en viss Norge-effekt. Det är inte otroligt att partiet annars hade legat runt sjuprocentsstrecket eller en bit däröver.

Slutligen vill jag inte undanhålla läsarna bloggaren Robstens kommentarer i ämnet:

http://robsten.blogspot.com/2011/08/de-icke-publicerade-opinionsresultaten.html

SD fjärde största i juni-SIFO

Det råder en tämligen bastant övervikt för det rödgröna blocket i den SIFO-mätning som presenterades av Svenska Dagbladet i dag den 19 juni. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet får tillhopa 48,8 procent medan alliansunderlaget noteras för endast 43,3 procent. Men skillnaden är egentligen större än så, emedan KD (för vilken gång i ordningen?) hamnar under riksdagsspärren med bara 3,6 procent.

Sossarnas 35,2 procent kan kanske med en välvillig tolkning av den nye S-ledarens prestationer betecknas som ett slags ”Juholt-effekt”. Realistiskt sett är det väl närmast så, att folk som är benägna att rösta på sossarna gläds åt att det nu finns en tydlig ledare som i varje fall inte gjort bort sig helt. Samtidigt har statsminister Fredrik Reinfeldt under den gångna månaden gjort en  slät figur och därtill tappat i personligt förtroende.

Statsministern har viss anledning att se bekymrad ut…Foto: Photo2be

Oppositionen ser rätt stabil ut med sossarna på uppgång, miljöpartisterna med fortsatt höga siffror och vänstern ännu så länge knappt men klart över fyraprocentsstrecket. Alliansen kan nog sluta drömma om att V någonsin skulle hamna under riksdagsspärren, med tanke på att den omskrivna ”kamrat fyra procent” i ett skarpt läge skulle träda i kraft och rädda de forna kommunisterna kvar i parlamentet. Något motsvarande fenomen existerar knappast som livlina för KD i det borgerliga lägret.

För mig framstår det som uppenbart att KDs raison d´etre inte längre är för handen: dels har den alltmer bleknande partiledaren Göran Hägglund definitivt övergivit partiets tidigare patenterat familjevänliga politik, dels bryr sig partiets riksdagsgrupp inte längre ett dyft om abortfrågan – i stället har Sverigedemokraterna införlivat KDs gamla hjärtefrågor med sitt eget program. Detta blev närmast överydligt med SDs Julia Kronlids uppmärksammade debattinsats i riksdagen nyligen, där hon – till skillnad från KDs representant -talade för att sjukvårdspersonal måste ha rätt att, utifrån sitt samvete, säga nej till att medverka vid det utsläckande av liv som alla aborter innebär.

För Sverigedemokraterna ser det fortsatt stablit ut med 6,8 procent andra SIFO-mätningen i rad och vågmästarläge, det senare om man räknar med KDs siffror. Det är visserligen tänkbart att mätningsdeltagarna imponerats över Jimmie Åkessons som vanligt gedigna insats i partiledardebatten och Julia Kronlids ovan nämnda framträdande, men troligaste förklaringen till SDs fortsatta framgångar torde nog ändå vara att partiet breddat sin politik, gjort inbrytningar runt om i landet samt fått något ökat stöd i de större städerna. Värt att notera är att SD nu är Sveriges fjärde största parti knappt före Folkpartiet, klart distanserande krisande Centerpartiet med lama ankan Maud Olofsson i spetsen.

…och här är huvudskälet till Reinfeldts bekymmer: lama ankorna Hägglund och Olofsson. Foto: Photo2be

Personligen undrar jag om inte den största orsaken till SDs långsamt uppgående opinionssiffror står att finna i att det är på väg att gå upp för allt fler människor, att partiet inte är det ”främlingsfientliga” och/eller ”rasistiska” extremistparti som greuel-propagandan vill göra gällande. Utan ett fullt normalt och konventionellt parti som tar upp frågor, som allt fler människor finner angelägna.

I 2014 års val vore det väl själva bövelen om man inte skulle lyckas ta sig in i Stockholms stadshus med Linus Bylund, pressekreterare hos Åkesson, som trolig ”stark man” och dessutom komma in i Stockholms läns landsting!

SIFO-resultatet är ingalunda högsta juni-noteringen för Sverigedemokraterna. Bäst har det gått hos United Minds med 7,8 procent under det att YouGov bjöd på 7,1 procent. Hos Skop blev det 6,5, Novus 5,4 och Demoskop 5,4. Sämst resultat under senare tid för SD blev det i Synovate-undersökningen i maj, då partiet nätt och jämnt lyckades kravla sig över riksdagsstrecket med 4,2 procent av de tillfrågades sympatier.

Sistnämnda bottennapp föranledde ej alls oväntat olyckskorpen, den tidigare SDaren och  till Piratpartiet avhoppade labile Jan Rume, att förutspå att SD i valet om drygt tre år skulle ”göra en Ny Demokrati” och ramla ur riksdagen. Orsaken skulle vara ett ute i bygderna utbrett missnöje med partiledningens göranden och låtanden och att SD därför skulle ramla ihop som ett korthus lagom till valet.

Jag kan upplysa den gamle skojaren Rume om att detta aldrig kommer att inträffa. Sagda missnöje, som bland annat tidningen Expo och andra SD-fientliga krafter sökt blåsa upp bortom all rim och reson, är egentligen högst marginellt och knappast större än det missnöjde som frodas inom varje parti. Det beror till ungefär lika delar på missnöje och bitterhet med den personliga ställningen inom partiet, ren och oförfalskad avundsjuka, missförstånd, oförmåga att förstå hur ett politiskt parti fungerar samt allmän grälsjuka.

Åkesson i finrummet mellan Linus Bylund (till vänster) och nya MP-språkröret Gustav Fridolin. Foto: Photo2be

Sanningen är att Sverigedemokraterna har tagit sig in i politikens finrum för att stanna, vilket alla inblandade har att förhålla sig till vare sig det svider i skinnet eller inte.