Nordkoreanskt skurkstreck provocerar

Den 23 november bombarderade nordkoreanskt artilleri den lilla sydkoreanska ön Yeonpyeong med hundratals projektiler. Två soldater och lika många civila har rapporterats döda medan ett 20-tal skadats. Den materiella förödelsen blev stor och de flesta av öns invånare har evakuerats till hamnstaden Incheon på den sydkoreanska västkusten.

Rökpelare stiger mot skyn efter den nordkoreanska attacken.

 Den oprovocerade attacken – Nordkoreas påstående att Sydkorea sköt först är det ingen seriös bedömare som tror på – är ett av de värsta nordkoreanska övergreppen sedan Koreakriget slutade med ett vapenstillestånd (något fredsavtal har till dags dato ej ingåtts) den 27 juli 1953. Yeonpyeong är belägen i omedelbar närhet av ett omtvistat marint gränsområde

Sydkoreansk militär besvarade elden under en kort stund och skickade ett stridsflygplan till området. Sydkoreas president Lee Myung-baks svar har betecknats som oväntat kompromisslöst – Lee har beordrat sydkoreanskt stridsflyg att bomba nordkoreanska missilbaser längs västkusten om Nordkorea framhärdar i sin aggression och även hotat fienden i norr med en ”enorm vedergällning.” President Lee, som representerar det konservativa Hannara-partiet, har gjort upp med föregångaren Kim Dae-jungs så kallade solskenspolitik, som aldrig ledde till några resultat utan cyniskt utnyttjades av Nordkorea.

Nordkoreas attack inträffade ett drygt halvår efter det att en nordkoreansk torpedattack sänkte den sydkoreanska korvetten Cheonan och dödade 46 besättningsmän och någon vecka efter avslöjanden om att den kommunistiska regimen i Pyongyang åter är på gång att aktivera sitt kärnvapenprogram. Koreakännare menar också att angreppet kan ha något att göra med den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-ils utnämnande av sin yngste son Kim Jong-un till sin efterträdare.

Koreahalvön har i över ett halvt sekel ansetts vara en krutdurk som när som helst kan brisera till följd av den nordkoreanska regimens oberäkneliga agerande. Provokationerna och aggressionshandlingarna har varit otaliga genom åren, från kommandoräder med syftet att mörda Sydkoreas president till planer på att spränga sydkoreanska civilflygplan i luften. Lyckligtvis har alla sådana försök hittills gått om intet samtidigt som Sydkorea uppvisat ett nära nog änglalikt tålamod.

Det omedelbara syftet med de återkommande nordkoreanska provokationerna, anser experter, är att få till stånd ett för Pyongyang gynnsamt förhandlingsklimat: Nordkorea gör vissa mindre eftergifter i utbyte mot  hjälp från omvärldens sida. Hittils har denna strategi visat sig fungera alldeles utmärkt, men frågan är om inte nordkoreanerna denna gång skjutit sig i foten. Omvärlden börjar ledsna på den isolerade kommunistjuntans oacceptabla beteende, och en av de första åtgärderna som sydkoreanerna vidtog efter bombardemanget av Yeonpyeong var att strypa de pågående hjälpsändningarna till den minst sagt otacksamma grannen i norr.

General Douglas MacArthur, förste befälhavaren för de amerikanska trupperna i Koreakriget, bevittnar med sina underlydande på slagskeppet USS Mount McKinley den framgångsrika operationen i hamnstaden Incheon i september 1950.

Det är knappast märkligt att den internationella samfälligheten ser med stor oro på det spända läget på Koreahalvön. Nordkorea har en gigantisk arsenal av artilleripjäser med siktet inställt på den tätbefolkade Seoul-regionen där 25 miljoner människor lever och verkar. Det finns en inte ogrundad rädsla för att några av artilleriprojektilerna kan komma att laddas med massförstörelsevapen. USA har för närvarande 28 000 solater i Sydkorea, förutan vilka Nordkorea alldeles säkert hade attackerat den sydliga grannen för länge sedan.

President Barack Obama har också lovat bistå sydsidan om nord skulle få för sig att gå till attack och har sänt ett hangarfartyg till konfliktområdet. Även internationella storheter såsom EU och Ryssland har uppmanat Nordkorea till besinning, medan Kommunistkina – Nordkoreas enda internationella vän – in i det längsta söker intaga en neutral attityd. Utrikesminister Carl Bildt har för sin del hävdat att Nordkorea ”saknar anledning” för sina attacker mot Yeonpyeong, vilket som ovan angivits inte stämmer. Däremot saknar man naturligtvis legitim anledning till aggressionen.

Även om kommunistkineserna således hittils inte i klara ordalag fördömt det allierade Nordkorea har professor Zhu Feng vid Pekinguniversitetet inte skrätt orden (min översättning från engelska):

Det är otroligt. Nyheterna visar att Nordkorea, helt oprovocerat, sköt mot dessa sydkoreanska öar. Det är en hänsynslös provokation. De vill åstadkomma en stor smäll och tvinga fram förhandlingar som skall gynna dem. Det är det äldsta tricket.

Ytterligare en tänkbar anledning till det nordkoreanska skurkstrecket är att Nordkorea väljer att avvända den svältande, utfattiga och misshandlade befolkningens uppmärksamhet från den ständigt pågående krisen hemmavid genom att söka uppamma nationella känslor och rikta vreden mot fienden i syd. En biavsikt kan också vara att regimen vill hålla den nordkoreanska militären – som förfogar över en av världens största stående arméer bestående av cirka en miljon man – på gott humör.

I Sverige är det väl numera bara det närmast parodiska stalinistpartiet Kommunistiska partiet (KP) – före detta KPMLr – som helt och fullt sluter upp bakom de renläriga kommunisterna i Nordkorea, dit partihöjdarna brukar åka med jämna mellanrum för att få en glimt av det inbillade ideallandet och avsmaka kamrat Kim Jong-ils exklusiva cognacsorter. Vänsterflummaren Jinge nöjer sig med att på sin blogg spela ovetande om vad som egentligen inträffat beträffande det nordkoreanska övergreppet mot Yeongpyeong samtidigt som han – surprise – passar på att ge en känga åt USA:

http://jinge.se/mediekritik/nordkorea-belyser-globalt-problem.htm

Ungefär samtidigt som de nordkoreanska granaterna regnade ner över den lilla sydkoreanska ön avhöll den internationella fredsrörelsen Universal Peace Federation (UPF) sin så kallade World Assembly – ett slags alternativ till FNs generalförsamling – i Manhattan Center i New York.

Rörelsens grundare, doktor Sun Myung Moon, även skapare av Unification Church och en betydande fredsaktör i vår tid, såg dock inte de nordkoreanska bandithandlingarna som något reellt hot mot världsfreden. Han framhöll bland annat  (min översättning från engelskan):

De problem som plågar mänskligheten kan bara lösas genom en ideologi som baseras på Guds sanna kärlek.

 Fredsaktören Sun Myung Moon.

Sun Myung Moon föddes i det som i dag är Nordkorea 1920 och är trots framskriden ålder alltjämt oförtröttligt aktiv för fredens sak. Norska nobelkommittén kunde göra ett sämre val än att tilldela Moon Nobels fredpris 2011!