Tage Danielsson: humanistiskt helgon eller naiv vänsterflummare?

Nationalmonumentet Tage Danielsson – humanistiskt helgon eller naiv vänsterflummare?

Får man ge sig på nationalmonument? Frågan är enbart retorisk, ty svaret är givet – i ett demokratiskt samhälle får man ge sig på alla så länge man inte bryter mot några lagar. Jag tänkte därför utifrån SVTs nu aktuella hyllningsprogram om duon Hasse & Tage (Hasse Alfredson och Tage Danielsson) säga några tämligen beska sanningar om Danielsson, som tillsammans med Alfredson blivit något av just ett svenskt nationalmonument. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tage_Danielsson

Min avsikt är dock inte att ta all heder och ära av Tage Danielsson. Man kommer inte ifrån att han var en verbalt och kreativt synnerligen rikt begåvad person som under flera decennier, ofta jämte parhästen Hasse (Hans när han ville framstå som litet mer seriös), roade och kanske ibland även oroade det svenska folket genom en lång räcka produktioner av olika slag.

Tage Danielsson föddes i Linköping 1928 och avled i malignt melanom (hudcancer) på Lidingö 1985. Han skrevs 1949 in vid Uppsala universitet där han kom att ägna sig en hel del åt studentspex inom ramen för Östgöta nation. Efter studieåren fick han anställning vid Sveriges radio (SR) och svarade 1954 för första avsnittet i sin debutproduktion, ett slags kåseriprogram som hette Andersson i nedan. 1959 blev han radions underhållningschef och var som sådan med om att sjösätta det långlivade projektet Sommar.

Det var under sin radiotid som Danielsson lärde känna sin parhäst Hasse Alfredson (1931-2017). Duon kom som Hasse & Tage att dominera svensk underhållningsindustri under 1960- och 1970-talen. Deras produktionsbolag AB Svenska Ord svarade för revyer som Gula Hund (1964) och Svea Hund (1976) samt filmer som Att angöra en brygga (1965) och Picassos äventyr (1978). Tage Danielsson hade även ett finger med i spelet i filmerna Mannen som slutade röka (1977) och Ronja rövardotter (1984).

Tage Danielsson var länge vad som kan betecknas som en klassisk socialdemokrat. 1968 skrev han till S-partiets valkampanj 1968 boken En soffliggares dagbok, som går ut på att författarjaget granskar vilka partier som finns att välja mellan men som till slut fastnar för sossarna på grund av att dessa, till skillnad från borgerligheten, är för jämlikhet. Inga konstigheter där.

Tage Danielsson och Hasse Alfredson i 88-öresrevyn.

Danielsson skulle emellertid med tiden bli alltmer kritisk till sosseriet sedan Olof Palme efterträtt Tage Erlander som partiledare och statsminister. I boken Tankar från roten (1974 ) går han tillrätta med S för att partiet enligt hans mening förlorat sin vilja till ekonomisk jämlikhet. Missnöjet eskalerade sedan för att 1984 explodera i en lång debattinlaga i Expressen med rubriken Mordet på solidariteten, där debattören anklagar socialdemokratin för att ha blivit alltför borgerlig och frångått sitt ursprungliga jämlikhetsideal.

Med tiden kom Tage Danielsson att dras närmare ”till den socialism som syndikalisterna förespråkar, med ett minimum med maktkoncentration och med bibehållna fri- och rättigheter”. Ett uttryck för denna omorientering var att Danielsson från och med mitten på 1970-talet blev en regelbunden medarbetare i den syndikalistiska tidningen Arbetaren. https://www.arbetaren.se/2012/10/05/tage-danielsson-och-samtiden/

Att Tage Danielsson blev alltmer desillusionerad över socialdemokratins utveckling framgår tydligt i sången ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” som framförs av Monica Zetterlund i revyn Svea Hund 1976 med textraderna:

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj – alla tåg som går mot lyckans land på första maj, svara på en fråga från en vän som tappat tron, när är dom framme vid sin slutstation? Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord? Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar men svek oss alla och valde makten? De är kvar. https://genius.com/Monica-zetterlund-var-blev-ni-av-ljuva-drommar-lyrics

Tillbudet i reaktor 2 vid kärnkraftverket på Three Mile Island i närheten av Harrisburg i Pennsylvania den 28 mars 1979 fick Tage Danielsson att engagera sig hårt mot kärnkraften. I likhet med många andra i Sverige och utomlands drabbades Danielsson av nukleär panik, detta trots att utsläppet vid reaktorn i fråga var tämligen försumbart och att den strålning som en människa som vistades hela tiden vid reaktorn vid tiden för olyckan motsvarade strålningen vid en vanlig röntgenundersökning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harrisburgolyckan

Kärnkraftverket på Three Mile Island utanför Harrisburg.

Danielssons engagemang gav upphov till monologen ”Om sannolikhet” vilken framfördes i minirevyn Under dubbelgöken hösten 1979. Jag har alltid tyckt att detta varit ett svamligt och pekoralistiskt bottennapp i Tage Danielssons produktion, men jag överlåter åt mina läsare att göra en egen bedömning via denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=-RpUlDtANyg

Föga sensationellt kom Danielsson att engagera sig för Linje 3 i folkomröstningen om kärnkraftens framtid i Sverige 1980. Upphetsningen kring olyckan på Three Mile Island ett år tidigare gjorde att samtliga tre valalternativ – Linje 1, 2 och 3 – förutsatte en avveckling av kärnkraften. Linje 3 innebar den snabbaste varianten med nedläggning av kärnkraften inom tio år. Mellanalternativet, linje 2, segrade med 39,1 procent av rösterna. Valdeltagandet uppmättes till 75,6 procent. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomr%C3%B6stningen_om_k%C3%A4rnkraften_i_Sverige_1980

Den produktion som Tage Danielsson för en bred allmänhet i dag troligen mest är känd för är den animerade filmen Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, vilken visas av SVT varje julafton sedan 1975. Handlingen bygger på en berättelse ingående i Danielssons bok Sagor för barn över 18 år och för det tecknade innehållet svarar Per Åhlin.

Vi får i filmen följa den 14-årige Karl-Bertil Jonsson, som via sitt feriearbete på posten lägger beslag på julklappar till rika personer och delar ut dessa i slumkvarteren. Unge Karl-Bertil framstår slutligen som en hjälte av Robin Hood-snitt. En riktigt sliskig socialistisk propagandahistoria, om ni frågar mig. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sagan_om_Karl-Bertil_Jonssons_julafton

Minst lika sliskig fast i ett helt annat format är enligt min uppfattning långfilmen Äppelkriget från 1971 med Tage Danielsson som regissör och med Gösta Ekman, Per Grundén, Monica Zetterlund och Hasse Alfredson i bärande roller. Handlingen går ut på att en snöd schweizisk kapitalist vill exploatera det idylliska Änglamark (med skånska Österlen som förlaga) och göra det till en gigantisk nöjespark kallad Deutschneyland med uppbackning av riksdagsmän, kommunalpolitiker och lokala näringsidkare. Den genomgoda äppelodlarfamiljen Lindberg lyckas dock omintetgöra de ondskefulla planerna. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ppelkriget

Något av det mest flummiga och verklighetsfrånvända Tage Danielsson har gjort sig skyldig till torde vara filmen Släpp fångarne loss, det är vår!(1975) med, förutom Danielsson, Gösta Ekman, Lena Nyman, Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård i bärande roller. Filmen är ett liberalt inslag i debatten om svensk fångvård: internerna skall släppas fria och ges chansen till återanpassning i samhället. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sl%C3%A4pp_f%C3%A5ngarne_loss_%E2%80%93_det_%C3%A4r_v%C3%A5r!

Operetten (eller den musikaliska fabeln) Animalen, som premiärvisades på Stora Teatern i Göteborg 1979 med musik av Lars Johan Werle och libretto av Tage Danielsson, illustrerar den senares närmast osannolikt naiva syn på den utrikespolitiska maktbalans som rådde under det då pågående Kalla kriget. Det storpolitiska maktspelet med främst USA och Sovjetunionen inblandade utförs i produktionen av olika djur.

Animalens grundläggande budskap formuleras av rollfiguren Gustav Lejon så: ”Människor blir klokare av kärlek.” Lösningen på de överhängande världsproblemen? Den består i att öst och väst blir bortgifta med varandra. Operetten tillägnas de kvinnliga (och socialdemokratiska) politikerna Alva Myrdal och Inga Thorsson vilka förklaras vara ”den svenska fredsviljans stämmor i världen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Animalen

I Animalen får djur representera stormakterna USA och Sovjetunionen.

Ovanstående kritiska anmärkningar innebär alls inte att jag avfärdar allt som Tage Danielsson gjort som ren smörja. Jag har funnit stort nöje i flera av de filmer han är inblandad i, men det projekt jag uppskattar mest är ändå  Mosebacke Monarki. Det började i radion 1958 som ett slags motsvarighet till Grönköpings Veckoblad där några av de medverkande, förutom Tage Danielsson och Hasse Alfredson, var Hans ”Hatte” Furuhagen, Carl-Uno Sjöblom, Moltas Erikson och Olle Palin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mosebacke_Monarki

1968 lanserades Mosebacke Monarki – eller ”Nyheter och bullentiner från Mosebacke Monarki” – i den då enda, svart-vita TV-kanalen. Programmet sändes i åtta avsnitt på fredagar med den oförlikneliga ensemblen Helmer Bryd´s Eminent Five Quartet som stående musikaliskt inslag. Ett annat inslag var serien ”Gränsridarna” med den legendariska komediennen Julia Caesar som speakerröst. Jag minns också en valspecial som gjordes inför valet 1968 med Thord Carlsson som obetalbar turnerande politiker.

Det kanske kan verka överraskande att SÄPO faktiskt skall ha övervakat Tage Danielssons göranden och låtanden under en tid revolutionsåret 1968. Underrättelseorganisationen ville emellertid ha vetskap om vad vänsterkrafterna, vilka med allt fog bedömdes vara samhällsomstörtande, sysslade med. Tage Danielsson var visserligen inte någon kommunist men väl hans äldre bror Karl Danielsson, som var kommunistisk ombudsman. https://www.expressen.se/noje/regissorens-upptackt-tage-danielsson-overvakades-av-sapo/

Därtill kom att Danielsson då och då sågs delta i kommunistvänliga demonstrationer till förmån för Nordvietnam och Viet Cong (FNL) riktade mot USAs ambassad vid Gärdet i Stockholm. Om SÄPO inte hade haft koll på Tage Danielsson hade man helt enkelt inte gjort sitt jobb ordentligt.

När man tar del av den mediala bilden av Tage Danielsson kan man få intrycket att han har en status motsvarande ett humanistiskt helgon. En sådan beteckning är dock en självmotsägelse, då helgon per definition varken är humanistiska eller sekulära utan tvärtom har anknytning till kyrka, religion och andlighet.

Enligt min uppfattning var Tage Danielsson snarare en naiv vänsterflummare när han kom att engagera sig för något som låg utanför underhållningsvärldens domäner. Det gör honom lik så många av dagens artister vilka tenderar att reagera med ryggmärgen utifrån något de läser i tidningen eller ser på TV. Danielsson hade troligen ett djupare engagemang än många av de kändisar som i dag undertecknar upprop för ”klimatet” eller mot Sverigedemokraterna, men naiviteten är densamma.

 

Några intryck från en miljödebatt

Bloggaren i fullmäktiges talarstol. Foto: Rickard Graff

Vid budgetdebatten i Södertälje kommunfullmäktige den 25 november 2019 talade jag bland annat i ämnet ”miljö”. Det bestämde jag mig för på sittande möte eftersom vi i SD inte hade någon föranmäld talare.

Eftersom det jag hade att säga fullmäktige, åhörare samt webblyssnare/tittare väckte viss uppmärksamhet – bland annat hamnade jag på Länstidningens förstasida – följer här en utskrift av det korta talet:

Det har framgått här i dag att flera partier konkurrerar om att vara miljövänligast och mest klimatinriktat. Det är en uppgörelse vi inte lägger oss i.

Vi i SD har en mer jordnära och mindre fundamentalistisk approach. Vi utgår från att varje individ har ett ansvar för sin närmiljö. Bland annat vill vi: ta itu med nedskräpning i stadsmiljö och natur; få till stånd ett acceptabelt vägunderhåll; verka för att livsmedel så långt möjligt produceras i vår närmiljö; förbjuda fyrverkeriterror; betona vikten av rent vatten.

Självklart skall vi minska miljöfarliga utsläpp och skadliga ämnen där så är möjligt. De missförhållanden som hotar miljön i ett globalt perspektiv finns dock varken här i Södertälje eller ens i Sverige utan i exempelvis Kina, Ryssland och Tredje världen.

Det behövs därför inga drakoniska skatter på drivmedel eller flygresor, för att ta några exempel. Därför har vi inte som målsättning att genomföra så ”kraftfulla” klimatinsatser som möjligt utan föredrar att arbeta i det något mindre formatet här i Södertälje.

Det föll sig så att mitt anförande kom omedelbart efter ett tal av den mot Sverigedemokraterna ofta aggressive socialdemokraten, kommunalrådet Elof Hansjons, som återgav ett enligt honom förgripligt citat ur ett av mina ganska många blogginlägg om miljö och klimat. Målsättningen var att få det till att det föreligger en konflikt i vårt parti i klimatfrågan. Han frågade också om jag står fast vid vad jag skrivit.

Elof lyckades väl inte särskilt väl med detta. Jag framhöll dels att det som står på min privata blogg inte nödvändigtvis är i enlighet med officiell SD-politik, dels att jag aldrig någonsin ber om ursäkt för något jag skrivit på min blogg (eller någon annanstans). Och vår gruppledare Beata Milewczyk konstaterade att det jag skriver på min blogg är mina egna åsikter – inget konstigt i det.

Min insats i miljöavsnittet av budgetdebatten resulterade i en artikel i Ländtidningen. Foto: Tommy Hansson

Vänsterpartiets gruppledare Linda Sjögren – som vill införa ”klimatnödläge” i kommunen – uppmanade mig lyssna på vetenskapen. Jag svarade då att det finns många andra forskare som kommit till helt andra slutsatser än klimatalarmisterna med anknytning till FNs klimatpanel IPCC och menar att aktiviteter i solen eller havsströmmar kan ha väl så stor inverkan på klimatet som mänskliga utsläpp.

”Hittar du dina forskare på Flashback?” undrade då Linda sarkastiskt. Jag tyckte inte det ”argumentet” förtjänade något särskilt svar, men om V-Linda läser detta kan hon alltid klicka på den här länken och förvissa sig om att det nog finns högst seriösa forskare även på andra ställen såsom exempelvis Chalmers, Uppsala samt Lunds universitet: https://www.vaken.se/20-toppforskare-i-unikt-upprop-koldioxiden-paverkar-inte-klimatet/?fbclid=IwAR1oPEwa11v0mVFVLqBXQjgUzRpiUMECXTGyHSAWSTUb_ibDC7wOGkoo_dU

Även Centerpartiets mot SD ofta mycket otrevliga KF-ledamot Nina Wahlin (känd från dokusåpan ”Farmen”) gick i taket och förfasade sig över att jag uppmanade fullmäktiges ledamöter att läsa min blogg, då jag tror att de faktiskt skulle vara betjänta av detta, Ett vid närmare eftertanke mycket märkligt inlägg – menade hon att jag skulle uppmana folk att absolut inte ta del av min blogg?

Det borde väl eljest för varje tänkande individ vara helt självklart att klimatet skiftat i alla tider alldeles oavsett mänskliga aktiviteter. Som under det mildare klimat vi hade på våra breddgrader under vikinga- och medeltiden, som under den efterföljande så kallade lilla istiden vilken tillät Carl X Gustaf att tåga över de danska Bälten och inta Köpenhamn.

Den klimatförändringen bör vi svenskar vara tacksamma för – utan den hade delar av vårt land fortfarande varit danska.

De som köper klimatfundamentalismens domedagsbudskap förefaller helt oemottagliga för till synes självklara fakta av detta slag och fortsätter kalla meningsmotståndarna ”klimatförnekare”, detta trots att ingen förnekar att vi har ett klimat. Själv föredrar jag beteckningen ”klimathotsskeptiker”.

Det finns i nuläget inget annat ämne som ger upphov till samma känslosvall och brist på vanligt logiskt tänkande som just klimatet. Varför så är fallet kan man spekulera i. Själv tror jag det beror på att klimatengagemanget fyller ett slags religiöst vakuum i vårt sekulariserade samhälle – då blir det per automatik mycket hallelujande och tungomålstalande.. 

 

När pseudovetenskapen triumferar: lysenkoismen i nya tappningar

Stalins gunstling Trofim Lysenko gav pseudovetenskapen ett namn och ett ansikte.

Termen ”lysenkoism” är ett annat ord för pseudovetenskap. Den hämtar sitt namn från den sovjetiske biologen och agronomen Trofim Denisovitj Lysenko (1898-1976), vars teorier slog igenom stort i Stalins Sovjetunionen på 1930-talet och inte utmönstrades helt förrän på 1960-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lysenkoism

Trofim Lysenko, som var från Ukraina, kom fram till att förvärvade egenskaper kunde gå i arv från individer till dessas avkommor. Man kunde alltså ge en individ vissa egenskaper och dessa fördes sedan vidare automatiskt till kommande generationer. Orsaken till att Lysenkos teorier anammades i Sovjetunionen var, att de passade som hand i handske med den marxistiska tesen om den materialistisk-dialektiska historiska utvecklingen.

Med hjälp av lysenkoismen, trodde sovjetledningen med Josef Stalin i spetsen, skulle en ny sorts människa kunna skapas – homo sovieticus, den sovjetiska människan. Dessvärre bestod charlatanen Lysenkos ”vetenskap” bara av ideologiskt motiverat mumbo-jumbo som inte fungerade vid en konfrontation med den besvärliga verkligheten.

Detta ledde till att lysenkoismen, omsatt i jordbruket, ledde till svåra hungerkatastrofer i både Sovjet och Kina, där lysenkoismen också hade stort inflytande. Och någon ”sovjetmänniska” såg aldrig dagens ljus, utan människors inneboende strävan efter frihet ledde till att kommunismen kapsejsade på bred front efter  74 års sovjetstyre i Ryssland och Östeuropa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Trofim_Lysenko

Det är nu länge sedan Trofim Lysenko betraktades som en vederhäftig vetenskapsman, men att lysenkoismen i betydelsen pseudovetenskap lever vidare kan lätt konstateras om vi ser till några av de teorier som hyllas som höjden av vetenskapliga framsteg i dagens Sverige. Nedanstående axplock ger en uppfattning om vad jag menar.

”De första svenskarna var svarta”. Låt oss börja med påståendet att Sveriges första inbyggare sannolikt var svarta eller åtminstone mörkhyade och emanerade från Afrika. Tesen förs fram i en nu pågående programserie i SVT men bör i mina ögon ses som ett tämligen desperat försök att anpassa verkligheten efter rådande multikulturalistiska paradigm. https://www.metro.se/artikel/forskare-sveriges-f%C3%B6rsta-inv%C3%A5nare-var-antagligen-svarta

Såg de svenska urinvånarna ut så här?

I programserien hävdas att Skandinavien efter den senaste istidens slut för omkring 11 000 år sedan fick ”Europas mest blandade befolkning” genom inflöde från olika håll. Denna slutsats baserar sig på DNA-studier på förhistoriska skelett utförda av brittiska forskare, som tror att skelettanalyserna påvisar mörk hudfärg. Mig veterligt har britterna dock inte återfunnit några hudfragment. https://www.svt.se/special/mot-de-forsta-svenskarna/

Jag utesluter inte att några av de första ”svenskarna” – begreppet ”Sverige” var ungefär 10 000 år avlägset när de första invandrarna anlände till den skandinaviska halvön – kan ha haft mörk hy. Det finns dock anledning vara skeptisk när teorier som hävdar detta så intimt stämmer överens med den rådande tidsandan.

”Vikingar kan ha åkallat Allah”. Det förtjänar påpekas att arkeologi och antropologi inte är några exakta egenskaper. Detta blir än mer uppenbart när textilarkeologen Annika Larsson vid Uppsala universitet vill göra gällande att ”vikingarna var influerade av arabisk kultur”. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/vikingar-bar-arabiska-tecken

Som ”bevis” för att så var fallet företer Larsson några tecken hon hittat på tygrester från vikingagravar, vilka tolkas som namnet på den muslimska guden Allah. En amerikansk professor har dock avvisat Larssons tes och menat att tecknen i fråga inte alls skall tolkas som ”Allah” utan att de saknar mening.

Av Annika Larssons uttalanden framgår att hon är litet väl angelägen om att slå fast att den nationalromantiska bilden av vikingen som svensk nationalist inte stämmer: ”Vikingar kan ha åkallat Allah.” Återigen triumferar lysenkoismen/pseudovetenskapen  genom att vetenskapliga fynd skall pressas in i vissa politiska ramar. Ungefär som när lekande barn vill få in fyrkantiga klotsar i runda hål.

”Invandringen en ekonomisk vinst för Sverige”. Det hävdades länge att den massiva invandringen till Sverige var en ekonomisk vinst av stora mått för vårt land. Invällarna förklarades ej endast berika vår kultur med spännande maträtter och exotiska danser, de var också livsnödvändiga som pensionsräddare och utförare av så kallade skitjobb som vi bortskämda svenskar inte ville utföra. https://www.expressen.se/nyheter/ny-rapport-invandrare-ar-bra-for-ekonomin/

Massinvandring – en ekonomisk vinst?

2013 påstods om en rapport från Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) att den visar att ”Invandrare bidrar mer till stat och kommun än vad de får tillbaka”. Rapporten omskrevs i så gott som alla etablissemangsmedia och användes som politiskt slagträ mot Sverigedemokraternas kritik av massinvandringen som ekonomiskt kostsam för samhället. Sedan rapporten offentliggjordes har flera andra liknande rapporter publicerats.

Det är dock svårt för invandringsentusiasterna att förklara, varför staten känner sig tvingad att ge mångmiljardbelopp i bidrag till kommuner med hög invandring om nu tillströmningen av människor till Sverige är så lönsam. Och varför pensionssystem, försvar, skola, vård och omsorg går på knäna som en följd av svårartad brist på ekonomiska medel vilka leder till ständiga skattehöjningar och höjd pensionsålder –  det borde ju ha varit alldeles tvärtom.

”Vi blir rikare av öppenhet”. Ibland vet media inte till sig i trasorna av entusiasm för den alltigenom godartade invandringen. Som då Sandvikens kommun efter att ha beställt en rapport från revisionsbolaget PwC kom fram till slutsatsen, att kommunen hade tjänat 511 miljoner kronor på ett år på invandringen. Media med Dagens Nyheter i täten hakade på för fulla muggar. Invandringsministern Erik Ullenhag (FP) skrev: ”Ett öppet Sverige handlar om solidaritet men Sandviken påminner om att vi också blir rikare av öppenhet.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Sandvikenrapporten

Sveriges kommuner och landsting (SKL) kunde dock påvisa, att PwCs rapport var gjord utifrån felaktiga beräkningar och att Sandvikens kommun inte alls hade gått med vinst utan gått jämnt upp det undersökta året 2012. Medan lokalmedia uppmärksammade kritiken och skrev om den struntade DN och Expressen i detta med motiveringen, att deras artiklar i ämnet inte hade varit så stort uppslagna.

”Jorden går under om tio år om vi inte gör något”. Det kanske mest eklatanta exemplet på hur den moderna lysenkoismen genomsyrar vår vetenskap – och vår vardag –  är tesen om att jorden och mänskligheten hotas av en människoframkallad, global uppvärmning. Och det brinner i knutarna – gör vi ingenting kommer jorden och mänskligheten att tvingas skatta åt förgängelsen. Det är kontentan av det budskap som klimatalarmisterna trumpetar ut.

Av någon anledning är det alltid tio år vi har på oss att avvärja den hotande katastrofen. Detta påstod Maurice Strong, en kanadensisk affärsman som var biträdande generalsekreterare i FN, redan 1972. Tio år senare var det 1982 och både vi och jorden fanns kvar sist jag kollade. Vi bör enligt Strongs tankemodell alltså ha gjort något riktigt bra eftersom jorden inte gick under. Trots detta fortsätter domedagsprofeterna att mala på – den ständigt skolkande 16-åriga grundskoleleven Greta Thunberg tycks nu ha övertagit Al Gores gamla roll härvidlag.

Maurice Strong: ”Vi har tio år på oss att hejda katastrofen.”

Det finns ett iögonenfallande skäl till att förutsägelserna om planetens undergång inte slagit in. Det är att domedagsprofeterna har fel. Tesen om den människoframkallade uppvärmningen är ingenting annat än en, låt vara omhuldad, myt. Jordens klimat har skiftat oupphörligen genom alla tider och detta även långt innan det fanns några människor att skylla på.

Enligt solforskare beror klimatsvängningarna på solens aktiviteter. Hög solaktivitet medför varmare och låg solaktivitet kallare klimat. Eftersom det nu konstaterats att solens aktiviteter har gått in i en mindre aktiv period tyder mycket på att vi går mot en ny så kallad liten istid liknande den som rådde på 1600-talet, då konung Carl X Gustaf tågade över Bälten med sin här och intog Köpenhamn. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/27/solforskare-ny-liten-istid-kan-vara-pa-vag/

Jag är förvisso ingen klimatforskare men inbillar mig ibland att jag har en viss förmåga till logiskt tänkande. Och för mig ter det sig betydligt rimligare att det är solen som bestämmer klimatet än det sätt på vilket jag sorterar mina sopor eller vart jag flyger.

Det görs stundom gällande, att runt 97 procent av världens klimatforskare ansluter sig till teorin om den människoframkallade uppvärmningen. Det är inte heller det korrekt. Verkligheten är som vanligt betydligt mer mångfacetterad än vad de trosvissa fanatikerna ibland oss gärna vill tuta i oss. https://www.nationalreview.com/2015/10/climate-change-no-its-not-97-percent-consensus-ian-tuttle/

Trofim Denisovitj Lysenko är död och hans teser avfärdade sedan länge. Den moderna lysenkoismen lever som framgått ovan emellertid vidare och så lär det fortsätta så länge politiker och forskare av olika slag använder (pseodo)vetenskapen för att genomdriva sina favoritidéer. Vad vi andra kan göra är att förhålla oss skeptiska gentemot misstänkt tvärsäkra och alltför välanpassade påståenden.

Södertäljeprofiler (VIII): Den mångårige borgmästaren Jakob Pettersson

Den här bysten av borgmästare Jakob Pettersson finns i Södertälje stadshus. Foto: Tommy Hansson

Kommunstyrelsens ordförande Boel Godner och hennes företrädare Anders Lago får ursäkta. Största kändisen bland Södertälje-politiker alla kategorier i demokratins tidevarv är Jakob Pettersson, som var stadens borgmästare 1896-1946, alltså i nästan ofattbara 50 år och dessutom riksdagsledamot och socialminister. Inte undra på att han är känd som Jakob Borgmästare och fick en gata i Rosenlund uppkallad efter sig.

Till skillnad från Boel Godner och Anders Lago var Jakob Gustav Pettersson (1866-1957) inte socialdemokrat utan en vänsterinriktad liberal. Han föddes i Södertälje den 24 augusti 1866 och var i 59 års tid med sin familj bosatt i den så kallade Borgmästarvillan på Saltsjögatan 17, varifrån han brukade gå ut på många och långa promenader då han kunde beskådas av många stadsbor. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/7233dfgf

Jakob Pettersson var son till specerihandlaren Carl Gustaf Pettersson (1836-1900), vilken drev en butik vid Stortorget. Ett stycke in på 1870-talet övertog Carl Gustaf Pettersson handlanden Carl Reinhold Kindgrens betydligt större affärsrörelse. I samband med övertagandet flyttade familjen Pettersson även in i Kindgrens stora trähus på Storgatan 7, senare känt som Arfströmska huset vilket revs 1954 för att ge utrymme åt det så kallade Kopparhuset.

Borgmästare, riksdagsman och socialminister. Efter att ha avlagt juris utriusque kandidat-examen vid Uppsala universitet 1891 och utnämnts till vice häradshövding ett par år senare blev Jakob Pettersson borgmästare i den goda staden Södertälje vid 29 års ålder 1896. 1899 inleddes hans kvartssekellånga bana som riksdagsman genom att han på ett program från dåvarande Liberalerna invaldes i andra kammaren som representant för städerna i Stockholms län, vilka var Södertälje, Norrtälje, Östhammar, Öregrund, Sigtuna och Vaxholm.

Jakob Pettersson (1866-1857) var Södertäljes borgmästare 1896-1946.

Efter en karriär som riksdagsledamot 1900-24 var Jakob Pettersson 1926-28 chef för socialdepartementet – det vill säga socialminister – i Carl Gustaf Ekmans liberala ministär. Hans företrädare på posten var den kände socialdemokratiske politikern Gustav Möller. I Wikipedia kan vi ta del av följande omdöme om Jakob Petterson: ”Genom sin sakkunskap och arbetsförmåga samt sin lugna och sakliga framställning vann Pettersson småningom stort inflytande och gehör i riksdagen.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Jakob_Pettersson

Till följd av sina fördelaktiga personliga egenskaper anlitades Jakob Pettersson flitigt som utredare och var ledamot i diverse kommittéer. Han hade vidare ett starkt engagemang för nykterheten. Exempelvis motionerade han 1903 med flera år om internering för alkoholister. Så tidigt som 1913 väckte han en motion om pensionsförsäkring och 1917 en motion om arvsrätt för utomäktenskapliga barn; båda motionerna vittnade om hans starka sociala engagemang.

Varm nykterhetsvän. Petterson var en varm nykterhetsvän och förordade i princip ett förbud mot alkoholhaltiga drycker i Sverige men kom ihop sig med sitt parti, Liberala samlingspartiet, om lämplig tidpunkt för att ställa frågan på sin spets genom anordnande av en folkomröstning om ett rusdrycksförbud. När folkomröstningen hölls den 27 augusti 1922 blev resultatet ett knappt nej till förbud med röstsiffrorna 50,8 procent mot ett totalförbud och 48,8 procent för. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomr%C3%B6stningen_om_rusdrycksf%C3%B6rbud_i_Sverige_1922

Borgmästarvillan på Saltsjögatan beboddes av Jakob Pettersson med familj i 59 år. Fotot är taget före renoveringen.

Pettersson valde att lämna Liberala samlingspartiet 1923. Han var sedan med om att bilda Sveriges liberala parti och ingick efter utbrytningen ur moderpartiet i den nya partikonstellationens riksdagsgrupp men misslyckades med att på nytt bli invald i riksdagen vid valet 1924. Socialdemokraterna blev här största parti med 41,1 procent av rösterna och bildade regering, den så kallade Branting III, med Hjalmar Branting som statsminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andrakammarvalet_i_Sverige_1924

Branting var dock sjuklig och avled året därpå, varefter han efterträddes som regeringschef av Rickard Sandler 1926. Denna S-regering tvingades snart avgå och lämna plats för en liberal ministär under ledning av Carl Gustaf Ekman, i vilken Jakob Petterson som nämnts ovan ingick som socialminister.

Jakob Petterson är den av Sveriges borgmästare som, jämte Adolf Hasselgren (1845-1930) i Kungsbacka, suttit längst på denna post. Den senare hade en liknande bakgrund som Pettersson och var även han borgmästare i 50 år, 1880-1930. Medan Hasselgren dog på sin post levde emellertid Jakob Petterson i elva år sedan han vid 80 års ålder lämnat borgmästarämbetet. Pettersson sägs med åren ha blivit alltmer konservativ. https://sv.wikipedia.org/wiki/Adolf_Hasselgren

Antinazisten, antikommunisten och författaren Åke Thulstrup.

Sönerna Åke och Karl-Magnus Thulstrup. Efter sin tid som legendarisk borgmästare i Kringelstaden fick Jakob Petterson mer tid över åt bland annat ordenslivet och sitt skriftställarskap. Han hade 1923 varit med om att grunda avdelning 95 Taelghia inom Odd Fellows-orden. Han gav vidare ut skriften Södertäljeprofiler under adertonhundratalet, som 1970 trycktes i en ny upplaga med förord av Åke Thulstrup, som var son till Jakob Pettersson och dennes hustru Ebba Thulstrup.

Journalisten, författaren och förlagsmannen Åke Thulstrup (1904-89), som jag träffade några gånger på 1970-talet inom ramen för mitt politiska engagemang, var under Andra världskriget starkt engagerad mot nationalsocialismen och medlem i den välkända antinazistiska Tisdagsklubben. 1946-69 var Thulstrup verksam som förlagsredaktör och lektör vid Bonniers förlag i Stockholm.

Under det Kalla kriget tog Åke Thulstrup lika starkt ställning mot Sovjetunionen och kommunismen som han gjort mot Tredje riket och nazismen och var till den ändan med om att bilda den så kallade Nya Tisdagsklubben som jag var med i ett par år. Han avskydde också den nya vänsterrrörelse som växte fram i mitten på 1960-talet och som tog sitt avstamp i Vietnamkriget. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85ke_Thulstrup

Skådespelaren och sångaren Karl-Magnus Thulstrup.

En annan son till borgmästaren i Södertälje var skådespelaren och sångaren Karl-Magnus Thulstrup (1903-2002), vilken efter studier vid Dramatens elevskola i Stockholm på 1920-talet och ett mellanspel i Malmö under många år ingick i Göteborgs stadsteaters ensemble. Han var 1951-64 rektor för Göteborgsteaterns elevskola. https://sv.wikipedia.org/wiki/Karl-Magnus_Thulstrup

Ett exempel på Karl-Magnus Thulstrups sångkonst får avsluta den här exposén över borgmästare Jakob Pettersson och medlemmar ur hans familj. Jag misstänker att numret – ”Hembrännarvals” – inte uppskattades över hövan av artistens helnykteristiske fader: https://www.youtube.com/watch?v=cvEL9Cp5l_0&fbclid=IwAR0PdvD4JD5yribOx1l9d-Rkrk3W0jbtxnfbsfZEoq3NurOu_pKW7gszEUI

 

 

Nu omöjligt dölja den växande antisemitismen

Den av Carinne Sjöberg grundade Judiska föreningen i Umeå läggs ner efter hot och trakasserier.

Judiska föreningen i Umeå har genom sin företrädare Carinne Sjöberg förklarat att man säger upp sin lokal och lägger ner föreningen. Detta till följd av vad som beskrivs som nazistiska hot i form av klistermärken med nazistiskt innehåll samt budskapet ”vi vet var ni bor”. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/efter-hot-fran-nazister-judiska-foreningen-lagger-ner

Det är naturligtvis alarmerande att judar i Sverige ännu, 72 år efter Andra världskrigets slut och avslöjandena av Hitlers planer på och onekligen aktningsvärda försök att förinta den judiska befolkningen i Europa, utsätts för aktivt judehat och antisemitism. Tyvärr rycks det i vida kretsar på axlarna åt den växande antisemitismen i världen inklusive Sverige.

Ett bottenrekord i sammanhanget avlevererades sannolikt av P1s reporter Helena Groll, vilken i en intervju med Israels ambassadör Isaac Bachman 2015 frågade ambassadören om judarna själva hade något ansvar för antisemitismen. Grolls fråga och Bachmans svar kan avlyssnas här: https://www.youtube.com/watch?v=Pz_5EljiL3s

Israeliske ambassadören Isaac Bachman tillfrågades av SR-reporter om det var judarnas eget fel att de blev förföljda.

En av de såvitt jag förstår tämligen fåtaliga forskare som förstår situationens allvar är docent Heléne Lööw, verksam vid Uppsala universitets Centrum för polisforskning och expert på nazismen i Sverige, som i en debattartikel i Dagens Samhälle den 3 april 2017 belyser den tilltagande antisemitismen och den judiska folkgruppens oro över utvecklingen. https://www.dagenssamhalle.se/debatt/ta-den-judiska-minoritetens-oro-pa-allvar-32789

Heléne Lööw framhåller med skärpa:

Det är hög tid att polis och andra myndigheter börjar se de många små hoten och trakasserierna mot judar som ett mönster istället för som enstaka händelser, och agera utifrån det.

Antisemitismen är, konstaterar Lööw, inte begränsad till vissa ideologier eller religioner: ”Antisemitismen skär genom ideologier och religioner  – den existerar som ett bakgrundsbrus som är mycket enkelt att aktivera.” Jag skulle för min del vilja påstå att antisemitismen – en term som aldrig använts i någon annan mening än judehat – är en mänsklighetens cancer, som i stort sett griper tillbaka till den mänskliga historiens gryning.

Docent Heléne Lööw kräver krafttag mot växande antisemitism.

Det är inte helt lätt att leda i bevis exakt vilka som står bakom trakasserierna mot Judiska föreningen i Umeå, även om förekomsten av klisterlappar med avbildningar av Hitler skulle kunna tyda på att svenska nazister inom exempelvis Nordiska motståndsrörelsen (NMR) respektive Nordfront ligger bakom. Det skulle även kunna röra sig om vänsterextrema eller islamistiska aktörer som genomfört falsk flagg-aktioner.

Heléne Lööw hänvisar i vilket fall som helst till att NMR driver en nu pågående kampanj med antisemitiskt innehåll genom spridande av flygblad och uppsättande av klistermärken. Mer om NMR via denna länk: https://sv.wikipedia.org/wiki/Nordiska_motst%C3%A5ndsr%C3%B6relsen

Min inställning är att nationalsocialismen och dess olika förgreningar i vårt land måste tas på största allvar av relevanta myndigheter och institutioner, liksom all form av våldsbejakande extremism härrörande från den ena eller andra ”ismen”. Det kan dock råda liten tvekan om att det överlägset största hotet mot dagens judar kommer från islam och då främst från dess radikala uttolkare.

Nationalsocialistiska NMR bekämpar ”storfinans” och ”folkförrädare”.

Det är synnerligen lärorikt att lyssna på vad officiella företrädare för islam dagligen och stundligen framför i sina moskéer och i andra sammanhang när det gäller judar. Här följer en videoinspelning från fredagsbönen i en moské i Montreal i Kanada, där imamen uppmanar till slakt på judar: http://denkorteavis.dk/2017/imam-forklarer-under-fredagsbon-i-canada-hvordan-joderne-skal-slas-ihjel-pa-dommens-dag-laes-hvor-han-har-det-fra/

Imamen kungör på sedvanligt svulstigt sätt att judarna på ”domens dag” skall förgås såsom de ondsinta och demonlika varelser de enligt islams utsagor är. Den ifrågavarande imamen hänvisar här till en passage i den sunnimuslimska skriftsamlingen haditherna: ”På denna dag kommer stenarna och träden att säga och ropa: ‘O muslim, o Allahs tjänare, en jude gömmer sig bakom mig, kom och döda honom’.”

Med den inställningen är det minst av allt märkligt att det historiskt sett finns täta förbindelser mellan den tyska nationalsocialismen och radikal islam. Jag har analyserat islams förhållande till nazismen i en bloggtext som kan tillgodogöras här: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/08/islam-och-nazismen-mullaskolan-i-dresden-stormuftin-och-arafat/

Stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini (1895/97-1974) rådde Hitler att utplåna judarna.

Ingen borde slutligen ha missat den aningslöshet och den flathet som i våra svenska och västerländska samhällen visats islam. Den muslimska massinvandringen, som av de otillåtet naiva ibland oss initialt troddes leda till spännande och färgstark mångkultur, har medfört en till synes ständigt växande spiral av antisemitism, kvinnoförakt, patriarkalism och våldtäkter.

Denna utveckling, som länge besvärjts av myndigheterna men nu inte längre är möjlig att dölja, borde inte ha kommit som någon överraskning. I 13 muslimska länder är det exempelvis belagt med dödsstraff att byta religion. Är det fortfarande någon som på fullt allvar tror att islam är ”fredens religion”? http://nyheter24.se/debatt/874274-islam-ar-inte-fredens-religion-i-13-lander-doms-du-till-doden-om-du-inte-ar-muslim

 

 

Löfven, Socialdemokraternas steriliseringspolitik och stöd till nazistinfluerade Fatah

Hakkorsflaggan hissad på Bromma flygplats 1936, då Per Albin Hansson (S) var svensk statsminister.

Stefan Löfven fortsätter att utkolportera  lögnaktigt propagandistiska omdömen om Sverigedemokraterna (SD).

I en intervju i Dagens Nyheter nyligen påstod statsministern således följande om SDs partiledare Jimmie Åkesson: ”Han gick in i Sverigedemokraterna när de fortfarande hade hakkorsflaggor på sina möten. Det valet gjorde han /…/ Det är i grunden ett rasistiskt parti med nazistiska rötter också. Det är bara så.”

Åkesson blev inte svaret skyldig utan påpekade, att han inte kan minnas några nazistflaggor vid partimöten. Detta av den enkla orsaken att några sådana aldrig förekommit. En bild man ser då och då i Expo och skandalpressen visar en SD-medlem i Höör i Skåne, Tina Hallgren-Bengtsson, som är iklädd något slags uniform. I bakgrunden syns en svensk samt en svastikaförsedd flagga. Att bilden tagits i samband med ett ”SD-möte” tror jag inte ens SD-ätarna hävdar. http://www.aftonbladet.se/nyheter/aftonbladetgranskar/article12482492.ab

Jimmie Åkessons svar till Löfven och den sistnämndes SD-fientliga uttalanden framgår via denna DN-länk: http://www.dn.se/nyheter/politik/akessons-svar-till-lofven-det-ar-ren-logn/

Inte heller stämmer det att SD har ”nazistiska” eller ”rasistiska” rötter. När partiet såg dagens ljus 1988 fanns bland grundarna personer  från Sverigepartiet, Framstegspartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Inget av de båda förstnämnda partierna var nazistiskt eller rasistiskt utan kan väl lämpligast beskrivas som invandrings- och skattekritiska missnöjespartier. BSS var inget parti alls utan en invandringskritisk aktionsgrupp utan någon särskild politisk ideologi.

Alfred Petrén (S) motionerade om att inrätta Rasbiologiska institutet i Uppsala.

Ett fåtal av SD-pionjärerna hade onekligen ett mindre rumsrent förflutet, däribland uppenbarligen Tina Hallgren-Bengtsson. Men att få det till att partiets rötter skulle vara ”nazistiska” eller ”rasistiska” är direkt lögnaktigt, såvida man inte hyser den oseriösa uppfattningen att varje form av invandringskritik är rasistisk. Under alla omständigheter så var det 28 år sedan Sverigedemokraterna bildades vid ett möte i Stockholm.

Det brukar ofta som ”bevis” för SDs tidiga så kallade nazism påtalas att partiets förste ledare, Anders Klarström, hade ett förflutet i det uttalat nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). Detta stämmer i och för sig, men det är lika sant att sossetoppar såsom Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog var aktiva i det kommunistiska revolutionspartiet KFML (SKP) innan de anslöt sig till S. Det gör naturligtvis inte det senare partiet kommunistiskt.

Det bör om Klarström dessutom nämnas att han efter SD-tiden bytte efternamn och gick med i – taram-taram-taram-taram – Socialdemokraterna! Man kan undra vad Löfven tycker om det. Vilket inte hindrar att han långt senare dök upp som gäst på en julfest hos SD Västra Götaland. Men det kan man väl unna till och med en socialdemokrat som Klarström? http://nyheteridag.se/har-ar-anders-klarstrom-pa-sd-fest-skapar-ny-konflikt-i-partiet/

Att Sverigedemokraterna  sedan dess förändrats i grunden så att rasism och nazism numera leder till uteslutning  i enlighet med partiets omskrivna ”nolltolerans” mot extremism borde rimligen vara ägnat att glädja Stefan Löfven, eller?! Att han fortsätter tjafsa om påhittade förhållanden i SDs forntid är bara pinsamt. Löfven, liksom andra etablissemangspolitiker, har jämväl börjat köra med uttrycket att SD ”är inte ett parti som alla andra”, och det är givetvis avsett i negativ mening när det kommer från det hållet.

Själv föredrar jag att ta det som en komplimang, ty SD ÄR knappast ett parti som alla andra. Vårt parti är unikt så tillvida som det åtskilliga år före alla andra identifierade de verkliga samhällsproblemen: mångkulturalism, massinvandring och flyktingromantik, ledande till en förödande polarisering och segregering samt ett hårt tryck på de samlade samhällsresurserna; skenande kriminalisering inför vilken polismakten står i stort sett maktlös; militär avrustning som lämnar landet vidöppet för presumtiva fiender; en fortgående islamisering som gör oss sårbara för terroraktioner; en ständig försämring av våra äldres villkor. Med mera, med mera.

Något egendomligt ter det sig därtill att svepande och falska anklagelser kommer från just Socialdemokraterna, ett parti som inte precis har någon demokratiskt otadlig historia. 1922 grundades, efter en riksdagsmotion som undertecknats av bland andra socialdemokraten Alfred Petrén, Rasbiologiska institutet i Uppsala.  Under åren 1934 till 1976 genomfördes i institutets hägn 63 000 steriliseringar, det största antalet i något land bortsett från Nazityskland.https://petterssonsblogg.se/2014/01/15/atta-socialdemokratiska-regeringar-godkande-63-000-steriliseringar-pa-rasbiologiska-institutet/

Socialdemokraterna bedrev fortfarande steriliseringspolitik när den unge Stefan Löfven gick med i partiet 1970.

Dessa steriliseringar godkändes av åtta socialdemokratiska regeringar med statsministrarna Per Albin Hansson och Tage Erlander som pådrivande. Steriliseringarna fortsatte även under Olof Palmes tid som statsminister under åren 1969-76. Institutet ändrade 1958 namn till Institutionen för medicinsk genetik och kom då att sortera under Uppsala universitet. Bland individer som blev föremål för sterilisering fanns homosexuella; homosexualitet var straffbart i Sverige till 1944 och betraktades som en sjukdom fram till 1979.

En intressant sakupplysning är att Stefan Löfven, förmodligen landets genom tiderna mest inkompetente statsminister och vars morfar var tvättäkta nazist, blev medlem i Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) vid 13 års ålder 1970. Det är alltså med allt fog Jimmie Åkesson om Löfven påpekar:

Själv engagerade han sig i Socialdemokraterna när man fortfarande ägnade sig åt att tvångssterilisera människor och betraktade homosexualitet som en sjukdom. Det säger dock väldigt lite om det parti han leder i dag.

Betydligt allvarligare i nuläget är det då att S-partiet med den drucknes envishet fortsätter att hålla det blodbesudlade partiet al-Fatah, som uppbär den så kallade Palestinska myndigheten, under armarna. Vid en socialdemokratisk kongress för några år sedan benämnde Löfven  Fatah som ”vårt kära systerparti”, och i samband med att Sverige erkände ”Palestina” diplomatiskt strax efter valet 2014 utlovade han till Fatah-ledaren Mahmoud Abbas svenskt bistånd i storleksordningen 1,5 miljarder kronor.

Nazistflaggan vajar stolt utanför en moské i ”Palestina”.

Detta till ett parti som egentligen har en enda punkt på sitt program – att utplåna den judiska staten Israel, Mellanösterns enda demokrati vilken sosseriet av någon anledning skyr som pesten. De svenska biståndspengarna går bland annat till att betala ut frikostiga ”löner” till mördare och terrorister i israeliska fängelser, personer vilka regelmässigt av Fatah hyllas som hjältar när de frisläpps. Mer om S-partiets ”Palestina”-preferenser här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/01/nagra-synpunkter-pa-kippavandringar/

Till skillnad från Sverigedemokraterna HAR desslikes Fatah nazistiska rötter. Palestina-arabismens förste talesman, Jerusalems stormufti Hajj Amin al-Husseini (1895/97-1975), ledde redan på 1920-talet pogromer i Jerusalem och deltog 1941 i ett misslyckat nazistiskt kuppförsök i Irak. Han tillbringade resten av krigsåren som Hitlers gäst i Berlin och rekommenderade Führern att lösa”judeproblemet” genom utrotning. Stormuftin fortsatte att föra palestinaarabernas talan till 1962, då han efterträddes av sin yngre släkting Yassir Arafat (1929-2004) som 1958 hade grundat al-Fatah. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/08/islam-och-nazismen-mullaskolan-i-dresden-stormuftin-och-arafat/

Detta parti fick för övrigt sin första undervisning i irreguljär krigföring av den legendariske nazikoryfén Otto Skorzeny (1910-75), som var Hitlers specielle favorit sedan han deltagit i den djärva fritagningen av den avsatte fascistiske diktatorn Benito Mussolini i Italien 1944. I krigets slutskede ledde Skorzeny nazityska gerillagrupperingar kallade Werwolf i ett desperat försök att vända krigslyckan till Tysklands fördel, erfarenheter han alltså senare delade med sig av till Fatah-krigarna. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Löfven trivs uppenbart bredvid naziinfluerade Mahmoud Abbas.

Det går alltså en röd tråd från den rabiate antisemiten al-Husseini via Yassir Arafat till dagens Fatah-ledare, Löfven-vännen Mahmoud Abbas. Det kan nämnas att den senare på sistone har utsatts för hård kritik från länder i den arabiska omvärlden, som menar att Abbas genom sin omedgörlighet är oförmögen att skapa bättre förhållanden för sitt folk. Abbas har svarat genom att be länderna i fråga – Egypten, Jordanien, Saudiarabien och Förenade arabemiraten –  ”dra åt helvete”. https://www.gatestoneinstitute.org/9023/abbas-arab-states

Skönt då för Abbas att han alltid är välkommen att gråta ut hos Stefan Löfven.

 

 

Kan det extrema Sverige bli ett normalt land?

 Sverige kan bli normalt på sju år, menar Jan Sjunnesson. Foto: Tommy Hansson

”Sverige är inte ett normalt västeuropeiskt land men kan och borde bli det.”

Detta är Jan Sjunnessons utgångspunkt i boken Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013, 328 sidor), som först skrevs på engelska för en utländsk läsekrets. Författaren ägnar större delen av boken åt att beskriva hur och varför Sverige blev så extremt och avslutar med en diskussion om hur landet skall kunna bli ett normalt västland.

Sjunnesson går omsorgsfullt till väga och kan knappast anklagas för att ha skrivit någon särskilt lättillgänglig bok som läsaren avverkar på en kaffekvart, men jag vågar påstå att den som ger sig i kast med läsningen kommer att bli rikt belönad. Här finns en stor mängd fakta och exempel av oskattbart värde för den som inte väjer för information och synpunkter som ofta är allt annat än politiskt korrekta. Författarens upplägg är att först rekapitulera Sveriges historia och sedan redogöra för dagens extrema samhälle. ”Tonen i boken är polemisk, ibland ironisk och det komplicerade ämnet Sveriges historia och extrema samtid starkt förenklat”, tillstår författaren (sidan 9).

Och förvisso krävs en viss förenkling för att pressa samman närmare 1000 år av svensk historia åren 1000-1930 inom ramen för knappt 22 sidor, som Sjunnesson gör i bokens andra kapitel. Noga taget inleder författaren sin historiska genomgång redan omkring 10 000 år före Kristi födelse, då det kilometertjocka istäcket började dra sig norrut för att ge plats för glest invandrande skaror människor.

Det var emellertid först med Kalmarunionens inträde 1397, skriver Sjunnesson, som landet började få kontroll över det egna territoriet. Det var bara ett fåtal i den tidens Sverige som kan sägas ha varit en del av dåtidens högkultur med dess förfinade seder och bruk av utländska språk, där latinet utgjorde ett lingua franca för samhällets tunna elitskikt.   

”Vad som blev specifikt svenska särdrag”, skriver Sjunnesson (sidan 29), ”var inte någon utvecklad fin adelskultur eller kulturliv utan det fria bondeståndet och såväl herrars som bönders planeringsförmåga och fascination av teknik. Det kärva klimatet tvingade fram god planering för att överleva i kyla och snö under sex månader på konserverad föda med få mänskliga kontakter och lite solljus. ”   

Jan Sjunnesson framhåller att i Sverige utvecklades tidigt förhållandevis demokratiska traditioner. Någon allmän rösträtt var det givetvis inte tal om, men fria självägande bönder tog som en självklarhet stämma och säte i den dåtida ståndsriksdagen jämte adel, präster och borgare. I det perspektivet har den svenska demokratin sex århundraden på nacken.

 Gustaf Vasa avmålad 1542.

Adelsmannen Gustaf Eriksson Vasa, vid rikets roder från 1521 till sin död 1560, blev den kraftfulla gestalt som kastade av det utländska (läs: danska) oket och för första gången i vår historia byggde upp en egentlig nationalstat, låt vara med ytterst hårdhänta metoder. Med det enda syftet att säkra statens ekonomiska överlevnad bröt den nye konungen med den romersk-katolska kyrkan, lät införa den lutherska protestantismen och konfiskerade kyrkornas tillgångar. Med katolicismen försvann dessvärre också mycket av den dåtida kulturen.

”Underdånighet och en ovilja att slåss för principer karakteriserade svenskarna redan vid tiden för Vasa”, kommenterar Sjunnesson (sidan 31). ”Uppsala universitet som inrättats år 1477 fick se sina lärda präster och lärare förlora rättigheter och undervisningen drogs in. Man skyllde på lärarnas kvarvarande trohet till katolicismen.”   

Alla såg dock inte stillatigande på när Gustaf Vasa och hans hejdukar med tillhjälp av våld, förtryck och hänsynslöst makt(miss)bruk rev ner allt det gamla för att bygga nytt. I Småland gjorde bondeledaren Nils Dacke uppror 1542-43 och även andra ansatser till motstånd förekom, i längden dock till ingen nytta. Upprorsmakarna kunde se fram emot död och pina i kungens hand. http://www.vasatiden.se/gustav-vasa/

Efter omkring 100 år med stormaktsstatus under regenterna Gustaf II Adolf, drottning Christina, Carl XI och Carl XII inträdde efter det så kallade Stora nordiska krigets slut 1721 vad som har gått till historien som Frihetstiden, då de båda partierna Hattarna (konservativa och rysshatande) och Mössorna (mer liberala och proryska) kreerade embryot till det moderna partiväsendet. Den friare tidsanda som nu kom att råda medförde ett uppsving för vetenskap, teknik och kultur, en utveckling som fortsatte även sedan Gustaf III upprättat ett kortvarigt kungligt envälde från 1772 fram till sitt hastiga frånfälle 1792.

Tyvärr tar Jan Sjunnesson över huvud taget inte upp enväldet och Gustaf IIIs betydande insatser för det svenska riket, något som skulle ha varit mycket befogat. ”Det låg ett skimmer över Gustafs dagar”, skaldade 1800-talsförfattaren och biskopen Esaias Tegnér, och faktum är att om inte den så kallade tjusarkonungen hade genomfört sin oblodiga statskupp och själv fattat tömmarna så är det mycket möjligt för att inte säga troligt att Sverige hade upphört att existera som självständig nation och tvingats dela Polens öde att delas upp mellan flera stormakter: https://sv.wikipedia.org/wiki/Frihetstiden

 Johan August Gripenstedt, omdanande finansminister i mitten på 1800-talet.

Något av ett startskott för den moderna tidens inträde i Sverige kan sägas ha varit den liberale adelsmannen Johan August Gripenstedts tid som finansminister 1856-66, då ekonomin förändrades i grunden. Sjunnesson beskriver Gripenstedts landvinningar på följande sätt (sidan 37): ”Under detta decennium infördes ekonomisk frihet, avreglering av banker och räntor, kvinnlig myndighetsålder vid 25 år, järnvägs- och telegrafutbyggnad, avskaffande av husaga och fri in- och utvandring. Mest betydelsefullt var naturligtvis frihandel, avskaffande av skråprivilegier och fri etableringsrätt.”   

Det må tyckas något märkligt att Sjunnesson i sin låt vara starkt komprimerade genomgång av den svenska historien avstår från att kommentera den kanske största reformen av dem alla: ståndsriksdagens avskaffande 1865 till förmån för en tvåkammarriksdag, där ledamöterna i den första kammaren valdes indirekt av landstingen. Endast män som levde upp till vissa ekonomiska och skatterelaterade kriterier omfattades av rösträtten medan kvinnorna fick rösträtt först 1921. https://www.riksdagen.se/sv/Sa-funkar-riksdagen/Fragor–svar/Riksdagens-historia/Nar-avskaffades-standsriksdagen/?sid=67288

Sjunnesson framhåller att vårt land under tiden 1870-1970 åtnjöt en i det stora hela obruten tillväxtperiod som internationellt sett var nära nog unik – endast Japan kunde uppvisa högre tillväxttal. Den socialdemokratiska rörelsen med dess mäktiga propagandaapparat har försökt påskina, att allt ekonomiskt och materiellt välstånd är ett resultat av den egna politiken. Så är det dock inte, konstaterar Jan Sjunnesson (sidorna 39-40):

En vanlig svensk tror nästan alltid att välfärdsstaten infördes av socialdemokratin på 1930-talet. Men forskare och engagerade medborgare utanför arbetarrörelsen känner till att vi redan på 1500-talet lade grunden för socknarnas fattighus och sjukstugor genom fattigvårdslagstiftningen. Sedan fortsatte välfärden att organiseras i frivilliga humanitärt inriktade självhjälpsorganisationer på 1800-talet när behoven växte med inflyttade arbetarfamiljer till städerna och fattiga på landet.

I själva verket var det en rad olika grupperingar som byggde upp vad som blivit känt som det typiskt svenska välståndet, vilket ännu i dessa yttersta av tider fungerar som magnet för de asylsökande av olika slag vilka från Mellanöstern och Nordafrika söker sig till det som tros vara paradisiska Sverige. Det var nykterhetsrörelser, kyrkor och andra religiösa samfälligheter, skytteföreningar, egnahemsbyggen, hantverksverkstäder, folkbildningscirklar med flera vilka alla brann för att ge allt fler svenskar en drägligare levnadsstandard både materiellt och andligt innan det socialdemokratiska arbetarepartiet grundades 1889.

 Hjalmar Branting – förste socialdemokratiske statsministern.

Därmed är vi inne på den långa eran av socialdemokratisk dominans i svensk politik. Först ut av socialdemokratiska statsministrar var Hjalmar Branting, titulerad redaktör, som blev regeringschef första gången 1920. Branting fick för övrigt, tillsammans med norrmannen Christian Lange, Nobels fredpris året därpå för sina insatser inom det då nyligen bildade Nationernas förbund (NF). Här en förteckning över våra statsminsitrar från och med Louis De Geer till och med Stefan Löfven: http://web.comhem.se/dier/

Betecknande nog har Jan Sjunnesson valt att kalla bokens tredje kapitel för ”Hybris 1930-1970”. Det var på hösten 1932 som Socialdemokraterna inledde, med Sjunnessons ord (sidan 59), ”världens längsta folkvalda regeringsinnehav, 44 år från år 1932 till år 1976”. Sistnämnda år fick sossarna och deras stödtrupper i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) se sig slagna av den borgerliga trojkan Centerpartiet, Folkpartiet och Moderata samlingspartiet med förstnämnda partis ledare Thorbjörn Fälldin som statsminister.

Den avgångne statsministern Olof Palme lovade nu i TV med illa dold illvilja att ”Nu ska vi ställa till ett helvete för borgarna”. Om Palme och sistnämnda citat skriver förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson här: http://stenkyrka.blogspot.se/2011/02/25-ar-sedan-mordet-pa-olof-palme.html

Med Olof Palme i landets ledning 1970 inleddes oundvikligen Sveriges nedgång som nationellt socialt experiment, och att den i breda lager älskade landsfadern Tage Erlander efter 23 år som statsminister valde att lämna över till just denne arrogante och flåsradikale överklassprätt är en av de politiska gåtor jag då och då brukar fundera över. Palme var nämligen enligt mitt förmenande på alla sätt en katastrof, även om Jan Sjunnesson menar att hans inverkan på det svenska samhället var ”på gott och ont” (sidan 95).

Författaren sammanfattar Palmes insatser på följande sätt (sidan 97):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare.

 Vapenbröder i kampen mot den judiska staten Israel: Olof Palme och Yassir Arafat.

Icke minst grenomförde Olof Palme tillsammans med en handfull likasinnade socialdemokratiska politruker en radikalisering av svensk utrikespolitik med stöd till kommunistiska diktaturer såsom Kuba, Nordvietnam och Östtyskland samt marxist-leninistiska upprorsrörelser i Tredje världen, vilka kämpade med vapen i hand mot så kallad kolonialism och imperialism.

Med sin överklassbetingat negativa syn på judar föll det sig också naturligt för Palme att ge den judiska staten Israel på båten och upprätta vänskapliga förbindelser med den palestinaarabiska terrorrörelsen PLO och det anslutande partiet al-Fatah under den bisarre Yassir Arafats ledarskap. Det är ett arv som sedan dess omsorgsfullt förvaltats av sosseriet, något som resulterade i att regeringen Löfvens första åtgärd efter sitt makttillträde hösten 2014 var att erkänna ”Palestina” som självständig stat.

Frågan är då hur den extremt experimentella och läckande skutan Sverige med en immigrationspolitik som i realiteten består av svängdörrar och en häpnadsväckande underdånighet gentemot allt som luktar främmande seder och kulturer, även omfattande öppet kvinnoförakt och barnäktenskap, skall kunna vändas och tätas så att vi åter kan bli vad Sjunnesson kallar ”en normal nation”.

Att det är en hjärtefråga för folk-och opinionsbildaren Jan Sjunnesson förstår vi av att han i inledningen på kapitel 7, ”Ett normalt Sverige”, skriver (sidan 291): ”Att göra Sverige till ett normalt land är syftet med att skriva och ge ut denna bok på eget bevåg.” Främsta hindren på vägen för att uppnå denna onekligen nobla målsättning är enligt författaren hög beskattning och omfattande välfärdsstat; extrem sekulär rationalism och individualism; tyst konformism och öppet åsiktsförtryck; vänsterpolitik.

Visst ligger det en hel del i den beskrivningen. Något konkret recept på hur förvandlingen skall gå till ges dock inte av Sjunnesson, men utan tvivel fäster han – liksom denna bloggare – betydande förhoppningar vid den ”Sverige-vänliga” rörelsen inklusive Sverigedemokraterna, en rad alternativa medier som lyckats med konststycket att luckra upp den hävdvunna åsiktskonformismen samt ideellt verkande individer som han själv.

 Folk- och opinionsbildaren Jan Sjunnesson.

Jan Sjunnesson menar att det under åren 2013-2020 skall kunna gå att förvandla Sverige från extremt experiment till ett land i normalare tillstånd. Således befinner vi oss just nu mitt i denna omvandlingsprocess. Det vill säga lika lång tid som det tog för palmeismen att de sju åren 1969-76 förändra Sverige i extrem riktning. ”Att bli normal är att tillfriskna från paniksyndrom och rädslor för vad folk ska säga”, avslutar Jan Sjunnesson föreliggande skildring av Sverige (sidan 307). ”Det är inte farligt. Det är normalt.”

Ljusets fiender: kommunister och islamister i ohelig allians

Varför resulterar den västerländska självkritik som är den europeiska civilisationens motor så ofta i stöd för totalitära rörelser och ideologier?   

Den frågan har författaren, litteraturvetaren och kulturskribenten docent Johan Lundberg – tidigare chefredaktör för tidskriften Axess – ställt sig och söker besvara den i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013, 460 sidor). Största förtjänsten med Lundbergs bok är att den lika tålmodigt som noggrant påvisar det nära samband mellan extremvänstern och islamismen som har växt fram under det senaste kvartsseklet.

 Docent Johan Lundberg skriver om ljusets fiender.

USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapat ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Så skrev Mattias Gardell, sedan 2006 professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet och 2009 mottagare av Jan Myrdalsällskapets Leninpriset, i en artikel om den radikale amerikanske muslimledare Louis Farrakhan i Anarkistisk tidskrift 1996. Lundberg återkommer upprepade gånger i sin bok till Mattias Gardell, en äldre bror till den homosexuelle komikern och författaren Jonas Gardell.

Gardell den äldre är en vänsterrevolutionär och Israel-hatare – han är en regelbunden deltagare i de propagandistiska Ship to Gaza-resorna liksom exempelvis Dror Feiler – som avvisar marxismens gamla aversion mot all form av religion som redskap för överheten. I likhet med Farrakhan ser han i stället religion, i det här fallet islam, som ett medel i syfte att störta de kapitalistiska makthavarna.

”I denna utveckling”, framhåller Johan Lundberg (sidan 18) ”från kalla kriget till idag framstår fatwan mot Salman Rushdie som en vattendelare. Den formulerades 1989 och markerade därmed början på den omorientering som den revolutionära vänstern i västvärlden har genomgått. Från att tidigare ha haft allierade i kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska ’befrielserörelser’ har man under de senaste decennierna sökt sina lojaliteter inom politisk islam.”

I den svenska efterkrigsdebatten blev det populärt i intellektuella vänsterkretsar att inte ta ställning i den globala kraftmätningen mellan USA och den fria västvärlden och Sovjetunionen med dess från Moskva styrda satellitstater i Östeuropa. Denna attityd kom att kallas den tredje ståndpunkten och omhuldades av exempelvis Artur Lundkvist, Lars Gyllensten, Sivar Arnér, Werner Aspenström, Karl Vennberg och Folke Isaksson.

 Eiyind Johnson kritiserade både nazism och kommunism.

Mot dessa neutralister stod diktaturfiender och demokratianhängare såsom Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka inte gjorde någon hemlighet av sitt avståndstagande från Sovjet och kommunismen. Upprinnelsen till debatten om tredje ståndpunkten – och strängt taget hela Kalla kriget – står att finna i det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948. Medan diktaturfienderna bland de intellektuella självklart markerade avstånd däremot menade ledningen i Författareföreningen (föregångare till Svenska författarförbundet) att man inte skulle ta ställning i frågan.

Frågan ställdes på sin spets med Eyvind Johnsons vårtal till studenterna i Uppsala 1951, där den senare nobelpristagaren gick hårt åt Sovjetunionen. Neutralisterna protesterade och menade att Johnson gav en nidbild av Sovjet. Enligt den tidigare pronazisten Karl Vennberg var Johnsons antisovjetiska tal att likna vid ”en spark med SA-stövel”, detta trots att Johnson under Andra världskriget till skillnad från Vennberg varit öppen med sin nazikritik.

Anhängarna av tredje ståndpunkten ville göra gällande att de stod neutrala mellan de båda stormaktsblocken, men i realiteten innebar deras ovilja att ta ställning för frihet och demokrati naturligtvis ett indirekt stöd för Moskva och kommunismen.

Emedan det kommunistiska Sovjetunionen 1991 hittat sin väntande plats på historiens stinkande soptipp bredvid fascismens och nationalsocialismens betydligt mer kortlivade men i lika hög grad folkmördande imperier, blev det nödvändigt för de totalitärt sinnade vänsteranhängarna att hitta nya bundsförvanter. Fientligheten mot det liberala västerländska samhället var dock densamma, understryker Johan Lundberg:

Tron på ett liberalt samhälle – som sätter individen före kollektivet, som utgår från idéer om alla människors lika värde och som bygger på fundamentala principer om yttrandefrihet, äganderätt, demokratiska val och religionsfrihet – har i den här utvecklingen kommit att uppfattas som uttryck för ett specifikt västerländskt perspektiv med en destruktiv potential och en mörk historia av förtryck och övergrepp.

Många vänsteranhängare, men även extremnationalister, applåderade den fundamentalistiska islamiska revolution som 1979 förde exilimamen ayatollah Ruhollah Khomeini till makten i Iran, sedan USAs president Jimmy Carter lämnat shahen Reza Pahlavi åt sitt öde. Dåvarande svenske oppositionsledaren Olof Palme menade för sin del att iranierna ”med pedantisk noggrannhet bygger upp sina demokratiska institutioner”. Khomeinis regim hade 1981-85 i revolutionens kölvatten låtit avrätta 8000 politiska fångar. http://blogg.elisson.eu/2011/03/05/om-olof-palmes-harliga-vanner/

 Salman Rushdie blev världsberömd över en natt tack vare Khomeinis dödsdom.

Det var den 14 februari 1989 som Khomeini via Radio Teheran utfärdade sin beryktade fatwa mot den brittiske författaren Salman Rushdie, född i en muslimsk familj i Bombay i Indien 1947. Eftersom Rushdie hade hädat och i sin bok The Satanic Verses (Satansverserna), utkommen 1988, givit en respektlös framställning av profeten Muhammed måste han dödas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie

Den som till äventyrs hade trott att vänstern i samlad tropp skulle sluta upp bakom den dödshotade Rushdie tog gruvligt miste. Inom Svenska akademien, som varje år utser en nobelpristagare i litteratur, gick diskussionens vågor höga.

En minoritet av de 18 ledamöterna ville att akademien skulle vända sig till den svenska regeringen och be denna ingripa till förmån för den dödshotade författaren, men majoriteten var däremot med hänvisning till akademiens gamla princip att inte göra politiska uttalanden. Exakt samma motivering hade avgivits av Författareföreningen 40 år tidigare, då den vägrade ta ställning mot det kommunistiska av Moskva stödda maktövertagandet i Tjeckoslovakien. Två av ledamöterna, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten, valde att protestera mot beslutet att inte uttala sig genom att vägra gå på akademiens sammanträden.

Stor uppståndelse väckte det också att den obotfärdige avgrundskommunisten Jan Myrdal, som tidigare stött de extremt hårda och hänsynslösa kommunistdiktaturerna i Maos röda Kina, Enver Hoxhas Albanien och Pol Pots Kampuchea, inte bara vägrade stödja Salman Rushdie utan fastmer öppet tog ställning för mullornas regim i Iran och dess fatwa mot Rushdie!

Myrdal motiverade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990 sitt ställningstagande på följande sätt: ”När imperialisterna nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens /Khomeini/ dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.” https://sv.wikiquote.org/wiki/Jan_Myrdal

Mullorna i Iran har inte backat från sin fatwa eller den belöning motsvarande en halv miljon kronor som utgår till den muslim som eventuellt lyckas ta sir Salman Rushdie av daga.

 Folkmördarkommunisten Jan Myrdal möter folkmördaren själv, Mao Tse-tung.

Jan Myrdals utspel till stöd för Khomeinis shiamuslimska revolutionsregering i Teheran sågs då det gjordes sannolikt av många som ett bisarrt och/eller dåligt skämt. Johan Lundberg väljer på sidan 25 i sin bok att se det så här:

1990 väckte Myrdals hållning i Rushdieaffären bestörtning även bland många etablerade vänsterdebattörer, exempelvis på Dagens Nyheters kulturredaktion. 2013 har Jan Myrdals tankefigur letat sig in på svenska universitet, in på svenska kultursidor och in i statliga utredningar. Den här boken handlar om hur det kunde bli så.

Åtminstone en sak är klar, och det är att revolutionsvänstern, genom att ändra ideologiskt koncept i det man överflyttat fokus från klasskamp till kultur-, köns- och religionskamp, visat sig besitta en ganska imponerande överlevnadsförmåga. Det är långt ifrån första gången så sker.

Enligt Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1829-95) ursprungliga teser skulle det kapitalistiska systemets inneboende natur med lagbunden naturnödvändighet slutligen leda till dess undergång och etablerandet av proletariatets diktatur, ett socialistiskt samhälle och i tidernas fullbordan det saliggörande kommunistiska lyckoriket på jorden. När denna utveckling ej besannades måste teorierna justeras.

”Men med Lenins hjälp fördes en imperialistisk aspekt in i den kommunistiska ideologin”, konstaterar Lundberg (sidorna 29-30). ”Det gjorde att marxist-leninisterna sedermera kunde sätta sitt hopp till utvecklingen i tredje världen /… / Samtidigt hade det motstånd mot kapitalismen, som i Afrika och Mellanöstern tidigare hade härbärgerats av marxist-leninistiska ’befrielserörelser’, nu i allt högre grad kommit att kanaliseras till en rad islamistiska organisationer med uttalat reaktionära agendor, därtill ibland med kopplingar till den tyska 1930-talsnazismen.”

Hur har då den här onekligen rätt uppseendeväckande utvecklingen, vars konturer Johan Lundberg med beundransvärd flyhänthet skisserar upp, gått till?

 Mattias Gardell och Dror Feiler, två av den nya vänsterns företrädare.

Den grundläggande förutsättningen, konstaterar Lundberg, är att den globala kommunismens sammanbrott tvingat vänstern att söka nya samarbetspartners i den heliga kampen mot den förhatliga västvärldens dekadenta kapitalism och hållningslöshet. Eftersom vidare de marxistiskt-socialistiska ekonomiska teorierna överallt där de tillämpats visat sig odugliga, har vänstern som ovan anges tvingats byta fokus: från den gamla materialistiska klasskampen till en kamp inriktad på kultur, kön och religion.

Därmed, menar Lundberg (sidan 31), har vänstern ”mer och mer kommit att överge den materialistiska historieskrivningen och klassteorin till förmån för frågor som har med identitet att göra: Sexuell identitet, könsidentitet, etnisk identitet, religiös identitet och så vidare /… / Detta innebär att man från vänsterns sida har närmat sig en klassiskt reaktionär ståndpunkt, som idag även återfinns på yttersta högerkanten.”

Johan Lundberg lyfter även fram en icke försumbar komponent i det vänsterextrema idékomplexet som artikelförfattaren ofta reflekterat över och som kan förklara de nya kontakterna mellan extremvänstern och islamismen: de starka banden mellan religion och kommunism och även mellan kommunism och nationalsocialism. Kommunismen kan på flera sätt beskrivas som ett religionssubstitut eller en pseudoreligion. Marxismens utopi om det klasslösa, kommunistiska samhället har ovedersägliga likheter med den kristnes eller muslimens vision om det eftervärldsliga paradiset.

 Nikolaj Berdjajev beskrev sambandet mellan kommunism och religion.

Detta band mellan kommunism och religion har påtalats tidigare av bland andra den klassiske ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948) i skriften Sanning och lögn i kommunismen:

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.” https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/13/fyra-skaggiga-ryssar-iii-nikolaj-berdjajev/

Jag har här inga möjligheter att ta upp alla aspekter av Johan Lundbergs Ljusets fiender, som jag skulle vilja utnämna till en av innevarande decenniums så här långt viktigaste politiska debattböcker på svenska, kanske den viktigaste, där författaren belyser extremvänsterns omaka ”äktenskap” med den neofundamentalistiska islamismen/jihadismen.

Jag låter en annan av den svenska nutidens viktigaste debattörer, Svenska Dagbladets Ivar Arpi, sammanfatta essensen i Ljusets fiender (titeln är hämtad från titeln på en dikt av 1700-talspoeten Johan Henric Kellgren) i en gästledare publicerad den 29 september 2013 : ”Johan Lundberg visar i Ljusets fiender hur ett nätverk av organisationer har bildats i Sverige, där vänsterextremism och neofundamentalistisk islam gjort gemensam sak, eller i varje fall delar vissa målsättningar. Samma personer hoppar runt mellan organisationer som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 till exempel. Man bjuder in samma talare, ibland dömda terrorister, kända antisemiter eller militanta aktivister.”

En av följderna av all denna aktivism är att ett nytt slags tredje ståndpunkt bildats. Nu är det emellertid inte kommunismen utan den våldsbenägna islamismen/jihadismen man skall förhålla sig neutral till och därmed ursäkta. Fienden är dock densamma som förut: det sekulära västerländska samhället med USA och den judiska staten Israel i spetsen.

Ty det är detta kapitalistiskt-judiskt-kristna samhälle som, menar extremvänstern och deras islamistiska allierade, är den egentliga boven i dramat. Offren framställs som förtryckare som själva bär skulden till det som drabbar dem. Det är ingen tillfällighet att folkmordskommunisten Jan Myrdal intagit en central position i ovan beskrivna utveckling. Han har inte bara applåderat Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie utan även försvarat den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson.

Han hatar sina berömda föräldrar Alva och Gunnar och han hatar det samhälle han fötts in i. Vilken är en förklaring så god som någon till att han ägnat sitt vuxna liv åt att förstöra detta samhälle och dess normer.

Folkbildningsmannens roman om Framtidsmannen

Jan Sjunnesson kan väl närmast beskrivas som ett fenomen eller möjligen något av en naturkraft.

Ty hur bör man annars rimligen karaktärisera en man som under sitt numera 57-åriga liv bland annat hunnit med att vara projektledare vid Uppsala universitet, handledare vid integrationsprojekt i Rinkeby, lokareporter, folkhögskolelärare, verksamhetschef vid studieförbund och redaktör för den SD-anknutna nättidskriften Samtiden? Lägg därtill arrangör av alternativ Pride-parad i Rinkeby.

Som om inte detta vore nog driver Sjunnesson med några nära medarbetare även Föreningen Fri Folkbildning, som arrangerar föredrag med oftast utomordentligt intressanta talare, ägnar sig åt författarskap samt dyker då och då upp i TV-rutan. http://sjunne.com/2015/03/24/bildning-folks-och-min/

Författarskapet har bland annat resulterat i romanen Framtidsmannen, som utkom i oktober 2014. Det är en insiktsfull och samtidigt rätt säregen skildring av Sverige under tioårsperioden 2013-2023 och som samtidigt ger en hel del inblickar i indiska förhållanden. Sjunnesson har nämligen personlig anknytning till Indien samt har även varit kampanjledare vid en indisk tankesmedja.

Framtidsmannen är indelad i tre delar. Dessa har som berättare i tur och ordning mediamannen Jack Råstedt, Sara/Sarasvati Matthiasson Pillay samt Lena Barsson, samtliga med nära anknytning till bokens centralgestalt: statistikern och framtidsforskaren Paul-Krister (”PK”) Matthiasson. Jack är PKs vän och, kan man nog säga, impressario medan Sara/Sarasvati är hans indisk-svenska dotter.  Lena är hans hustru, som i tidernas fullbordan blir Sveriges statsminister representerande Sverigedemokraterna; hon har då efterträtt en viss Jöran Åkerman som partiledare.

Paul-Krister Matthiassons berömmelse inleds med att han genom ett rådigt ingripande stoppar ett islamistiskt terroranslag ombord på ett plan med destination London på Bromma flygplats i Stockholm. Han får då en plastkniv i ögat och tvingas genomgå sjukhusbehandling samt får en svart lapp för det temporärt skadade ögat.

Nämnde Råstedt introducerar Paul-Krister för några vänner som känner varandra via ett hunddagis i Alvik i västra Stockholm och kommer genom informell samvaro med dessa in i politiken, vilken han tidigare i sin egenskap av siffer- och statistiknisse skytt. I detta sällskap träffar han även sin blivande hustru, Lena Barsson, som har kurdiska rötter.

 Jan Sjunnesson introducerar den konservativa debattören Marika Formgren vid ett föredrag i regi av Föreningen Fri Folkbildning. Foto: Tommy Hansson

Att ”PK” Matthiasson kommer att mördas vid 60 års ålder framgår redan i bokens inledning, men innan dess hinner han göra en storartad insats för Sverige och dess folk. Efter den hjältemodiga insatsen mot terroristerna på Bromma flygplats blir han ett stående inslag i diverse debattprogram och morgonsoffor i olika TV-kanaler, vilket medför att han av sin arbetsgivare – Arbetsförmedlingen – degraderas till att bli lokal arbetsförmedlare i den uppländska avkroken Knivsta.

Framtidsmannen Paul-Kristers scenario för Sverige fram till 2030 är nämligen inte på minsta sätt politiskt korrekt. Följande komprimerade sammanfattning av hans budskap är hämtad från sidan 14:

Paul-Krister berättade på två minuter att den svenska välfärdsstatens grundvalar skulle rämna inom en generation, runt 2030. Belastningen av okvalificerade migranter som inte försörjer sig själva och inte betalar in skatt kommer att bli övermäktig och skatterna måste höjas, vilket kommer leda till uppror från skattebetalarna, infödda som utlandsfödda. Vidare är denna grupp migranter mer barnrika och har andra religiösa och kulturella värderingar, vilka i båda fallen ställer dem utanför folkmajoriteten av sekulära kristna med under två barn per kvinna, hävdade han medan mikrofonen sände ut budskap som fick mig att svälja därutanför.

I fortsättningen av bokens inledande del med Jack Råstedt som berättare får vi följa Paul-Krister Matthiassons väg till en politisk karriär som riksdagsman för Sverigedemokraterna och livsledsagare till den blivande statsministern Lena Barsson. Vi tvingas också bevittna hans tragiska död med avskuren hals på en avlägset belägen fotbollsplan sedan ett gäng islamister maskerade som fotbollsspelare misshandlat honom.

PKs egen son, vänsterextremisten och proislamisten Anders Lundberg som hatar sin far, var med på ett hörn. Hans roll är dock, liksom mordet på Paul-Krister, betydligt mer komplicerad än så, men jag skall inte avslöja mer här utan det får ni läsa er till själva i slutet av bokens andra del.

 Jor Bagh är en förnäm stadsdel i New Delhi.

I denna möter vi Paul-Kristers 20 år gamla indiska dotter Sarasvati – ett namn hon försvenskar till Sara – som är bosatt i den förnäma stadsdelen Jor Bagh i Indiens huvudstad New Delhi. Dottern var ett resultat av ett impulsivt engångsligg i samband med ett hastigt möte i New Delhi, och unga Sara har inga minnen alls av sin pappa. Sara, som är kristen och katolik, lever i sin traditionella indiska hemmiljö ett tryggt och ombonat liv i familjens och släktens hägn och är mest intresserad av filosofi. Hennes mamma är en relativt hög befattningshavare inom det indiska skolväsendet.

Icke desto mindre nappar unga Sara på en inbjudan att komma till Sverige och börja studera till bergsingenjör vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm (KTH). Därigenom, menar hennes svenska kontakt, professor Erik Karlsson som tillhörde hennes fars vänkrets, skulle hon kunna göra en viktig insats för ett Sverige där det råder en skriande brist på ingenjörer, matematiker och naturvetare. Hon flyttar således till Sverige och bor till en början på det flytande vandrarhemmet Af Chapman vid Skeppsholmen mitt i Stockholm.

Det strular dock till sig ordentligt i umgänget med den betydligt äldre, totalt utflipprade halvbrodern Anders och dennes ljusskygga kumpaner, och till slut känner sig den ordentliga och realistiska Sara så hotad att hon flyttar tillbaka till Indien.

I slutet av denna del av boken blir Sara på svenska ambassaden i New Delhi informerad om vad som egentligen hände under hennes avbrutna Sverige-vistelse. Den som står för denna information är pappans vän, advokaten Lars Berg, samt en aristokratisk sjöofficer med det något märkliga namnet Charle Amiltonne. Det är en historia om islamister och extrema nationalister och framförallt om mordet på Paul-Krister Matthiasson.

Summan av kardemumman blir att Sara Matthiasson Pillay får klart för sig att hon egentligen aldrig var hotad när hon var i Sverige och att hennes halvbror Anders när allt kommer omkring var en rätt reko kille. Hon bestämmer sig därför för att återvända till Sverige och slutföra sin utbildning.

Slutet gott, allting gott, skulle man kunna säga.

Bokens tredje och sista del är betydligt kortare än de två föregående delarna. Det beror möjligen, får man förmoda, på att Lena Barsson är strängt upptagen i sin nya ställning som landets statsminister varför det hon bidrar med är statistik och historik om främst immigration som den framlidne maken lämnat efter sig.

 Låt oss hoppas att denna Sverige-dystopi aldrig blir verklighet!

Dessutom får vi veta att Paul-Krister Matthiasson efter sin dramatiska martyrdöd (som man nog kan kalla den) efter sitt frånfälle hyllas som en hjälte i ett Sverige, som nu är på bättringsvägen med Sverigedemokraterna vid rodret.

Slutet gott, allting gott igen, alltså.

Nu tänker jag inte avslöja mer om bokens handling. Skall jag vara litet kritisk – jag vill helst inte framstå som en okritisk panegyriker och är det inte heller – tycker jag nog att några av bokens smärre språkliga skönhetsfläckar borde ha avlägsnats innan den gick i tryck. Som att det ofta står ”en slags” i stället för det korrekta ett slags; som att Sverigedemokraterna liksom andra partier konsekvent stavas med liten begynnelsebokstav; som att bindestreck saknas när sådana hade varit på sin plats; som att förekommande indiska specialuttryck och förhållanden oftast inte förklaras.

Det här är dock petitesser i sammanhanget. Jan Sjunnessons Framtidsmannen är en flyhänt skriven och komponerad bok som bör vara obligatorisk läsning för alla Sverige-vänner!   

Den nygamla vänstern: från intellektuella marxister till mytomaner, antisemiter och proislamister

 Jan Myrdal i en fight med polisen i samband med en Vietnam-demonstration 1967.

Häromdagen hade någon, jag minns tyvärr inte vem, twittrat ungefär följande: ”Jag är så gammal så jag kommer ihåg när vänstern bestod av intellektuella”. Det gäller mig också. Även om jag avskydde det mesta som vänsterhjältar av typ Jan Myrdal, Joachim Israel och Göran Therborn stod för hade de i alla fall en viss intellektuell resning. Det är mer än man kan säga om tvivelaktiga figurer som Henrik Arnstad, Anders Lindberg och Mattias Gardell.   

När socialdemokraten Alvar Alsterdal 1963 gjorde en inventering av vänstersocialistiska strömningar i Europa hamnade Sverige utanför. Det existerade vid denna tid helt enkelt inga betydande vänsterintellektuella på våra breddgrader. Således skriver Daniel Tarschys och Carl Tham i sin då uppmärksammade bok Den nygamla vänstern (Aldus Bonniers 1967, nytryck 1969) följande: ”I gränstrakterna mellan socialdemokrati och kommunism dvaldes visserligen en skara odeciderade socialister, men om någon starkare sammanhållning eller om några organisatoriska nybildningar var det inte tal. Regeringspartiet tycktes för gott ha övergett sina andliga lärofäder och koncentrerade i stället sitt ideologiska tänkande på det nyupptäckta kommunala sambandet.”

Några år senare var läget helt förändrat. Extremvänstern rullade fram som en ångvält och tillskansade sig ett allt fastare grepp över åsiktsbildningen genom att tillvälla sig ett avgörande inflytande över media och institutioner. Samhällets demokratiska grundvalar hamnade alltmer i skottgluggen och världens ledande demokrati, USA, utsattes för frenetiska ideologiska attacker med Vietnamkriget som murbräcka.   

En av dem som reagerade över denna bekymmersamma utveckling var den tidigare kommunisten och socialdemokraten Ture Nerman (1886-1969), som 1967 gav ut en debattskrift med titeln Sverige på glid (Andromeda) där han icke minst reagerade mot antiamerikanismen. Nerman var under Andra världskriget en av våra mest profilerade antinazister med sin tidskrift Trots Allt!, som upprepade gånger utsattes för statlig censur och indragningar och renderade utgivaren fängelsestraff på Långholmen.

 Ture Nerman: vänsterradikal som blev antikommunist och USA-vän.

Nerman var med denna bakgrund väl medveten om USAs betydelse som garant för den fria världens fortbestånd och var mäkta bekymrad över nyvänsterns USA-hat. Han framhåller i Sverige på glid:

Med utsvävningarna i USA-hat är man inne på en farlig väg, på gatans parlament i sämsta mening. Och här får den som minns 1930-talets Tyskland rätt naturligt i tankarna nazismens uppmarsch.

Den ideologiska och opinionsmässiga spärreld som USA utsattes för, såväl på hemmaplan som ute i världen och då icke minst i Sverige, ledde till att amerikanerna 1975 lämnade Indokina med svansen mellan benen och med den nationella självkänslan skakad i grunden. För första gången i landets förhållandevis korta historia hade man förlorat ett krig, även om det efter Parisavtalets ingående i januari 1973 officiellt talades om ”fred med ära” – det var ändå ingen som trodde på propagandafloskler av denna typ, även om USAs utrikesminister Henry Kissinger fick Nobels fredspris som belöning tillsammans med nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho.

Det ter sig nästan som ett mirakel att USA reste sig efter Jimmy Carters katastrofala presidenttid 1977-81 och med Ronald Reagan i Vita huset 1981- 89 på ett metodiskt sätt kunde bygga upp en militär, ekonomisk och inte minst moralisk styrka som gjorde det möjligt att som ledare för den fria världen besegra Sovjetunionen och Östblocket och därmed vinna det Kalla kriget. Tyvärr fick den antitotalitäre kämpen Ture Nerman inte uppleva detta.

Den så kallade nyvänstern, efter studentupproret i Paris 1968 och kårhusockupationen i Stockholm samma år ofta kallad 68-vänstern, må ha tagit kommandot över en betydande del av samhällsutvecklingen, men det märkliga är att detta aldrig resulterade i några partipolitiska framgångar att tala om. Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) under ledning av den utåt sympatiske och tämligen intellektuelle C. H. Hermansson, född 1917, blev visserligen något populärare än det gamla blodtörstiga Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) med norrbottenskommunisten och stalinisten Hilding Hagberg vid rodret, men låg ändå och harvade på mellan 4 och 5 procent i riksdagsvalen, dessutom assisterade av ”kamrat fyra procent” innebärande stödröster från normalt socialdemokratiska väljare.

 ”Sympatiske” VPK-ledaren C. H. Hermansson, som hyllade Stalin.

Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 innebar ett dråpslag för VPK:s anspråk på allmänt erkännande, och det hjälpte föga att Hermansson fördömde invasionen. Alla visste ändå var partiet egentligen stod, och några månader senare gjorde Hermansson diskret avbön inför hotet att bli av med partiets frikostiga ekonomiska stöd från Sovjet och Östtyskland. 1953 blev han herostratiskt ryktbar sedan han i egenskap av kommunistpartiets partisekreterare hyllat Josef Stalin vid diktatorns död 1953   

Kommunister som mer sympatiserade med Folkrepubliken Kina och Albanien än Sovjetunionen och Östtyskland valde att lämna VPK och bilda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) med ögonläkaren Gunnar Bylin som ledare. De som tyckte att KFML var för mjuka bröt sig snart ur även detta parti och bildade KFML(r), där r:et stod för ”revolutionärerna”. De så kallade r:arna leddes av göteborgaren Frank Baude. Av de forna r:arna har blivit dagens Kommunistiska Partiet (KP), men någon utveckling framåt har det aldrig blivit – man står kvar och stampar som ett promilleparti för de närmast sörjande med representation i ett par av landets kommuners fullmäktigeförsamlingar.

Huvudorsaken till extremvänsterpartiernas misslyckande var säkerligen Socialdemokraternas förmåga att suga upp stora delar av vänsterengagemanget, särskilt på det utrikespolitiska planet. Varför engagera sig i små sektbildningar när sossarna med Olof Palme i spetsen stödde en rad kommunistdiktaturer och marxistiska upprorsrörelser i Tredje världen och var du och bror med ledarna i Kreml och Östberlin? Två ledande socialdemokrater som började i KFML/SKP var Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog.

Det är alltså ingalunda bland kommunisternas olika partibildningar vi får söka rötterna till extremvänsterns samhällsinflytande utan i stället dels i sosseriets vänstervridning, dels i det inflytande vänsterintellektuella kunnat utöva icke minst via massmedia, som sedan mitten på 1960-talet till betydande delar varit redskap för vänsterradikalism och politisk korrekthet.

Jag ämnar här i all korthet presentera tre tongivande vänsterintellektuella av den gamla stammen, varav två alltjämt är i livet, och jämföra dessa med några ofta förekommande vänsterfigurer från vår egen förvirrade tidsålder. Detta för att illustrera hur vänsterns ledande förespråkare degenererat från att vara visserligen rätt motbjudande propagandister men ändå med en viss resning och intellektuell stringens, till att bli mytomaner, antisemiter och proislamister med svårartad mundiarré.

 Göran Therborn blev professor vid Cambridge University 2006.

Låt mig börja med en av den så kallade nyvänsterns ledande ideologer, Göran Therborn, som föddes 1941 och som kom att göra en lysande akademisk karriär som ledde till doktorsgrad i i Lund 1974 och därefter en karriär som omfattat professurer i sociologi vid Göteborgs universitet, i statsvetenskap i nederländska Nijmegen samt 2006 i sociologi vid ärorika Cambridge University. Han pensionerades 2010 och är numera professor emeritus vid sistnämnda lärosäte. http://www.therborn.com/

Therborn lär vara en av samtidens mest citerade marxistiska sociologer och medverkade tidigt i den inflytelserika engelska tidskriften New Left Review som startade 1960. I en artikel i denna tidskrift (# 47 1968) analyserar Therborn sambandet mellan den revolutionära kampen i västvärlden och Vietnamkriget och skriver bland annat: ”Socialism here is no longer a dull, harsh austerity threatening the consumers of the West, but a heroic fight by exploited and starving people for a human existence, denied them by imperialism and its lackeys.”

Göran Therborn flyttade efter tiden i Cambridge tillbaka till Sverige och Ljungbyholm i födelsekommunen Kalmar. Han är far till poetissan och litteraturkritikern Anna Hallberg, född 1975.

En annan sociologiprofessor som syntes mycket i debatt och opinionsbildning på 1960- och 1970-talen var Joachim Israel (1920-2001), född i tyska Karlsruhe och ankommen till Sverige som judisk flykting från Hitlertyskland 1938. De första tio åren i Sverige var han verksam som lantarbetare. Israel var först sionist och socialdemokrat men radikaliserades och hade som ideologisk utgångspunkt Karl Marx nästan metafysiska alienationsteori. Han blev med tiden även en rabiat Israel-kritiker.

 Stridbar marxist och sociolog: Joachim Israel.

Joachim Israel, professor i sociologi i Lund 1971-87, var en färgstark personlighet och ett återkommande inslag i dåtida debattprogram i TV av typ ”Storforum”, där han gestikulerade och argumenterade med stark tysk brytning. Han avslutade sin installationsföreläsning vid Lunds universitet med orden ”All makt åt folket”. Han ansågs vara ”humanistisk marxist” och deltog, förutom i den politiska debatten, även i debatten kring människans sexliv som det tjattrades väldeliga om vid denna tid.

Till Joachim Israels syndaregister skall läggas att han var en av dem som tog initiativet till bildandet av Miljöpartiet (han var akademisk mentor till Per Gahrton). Joachim Israel var en hängiven anhängare av välfärdssamhället och svuren fiende till nyliberalismen.

Ett tredje exempel på en klassisk vänsterintellektuell är Jan Myrdal, född 1927, still going strong som altmeister inom den obotfärdiga massmordsvänstern som hyllade Stalins, Maos och Pol Pots förintelse av stora delar av de egna befolkningarna som nödvändig. Myrdal fick sitt genombrott med boken Rapport från en kinesisk by 1963, som rönte internationell uppmärksamhet och berömdes av flera kända Kina-habituéer. Ett par år senare putsade Myrdal på sin revolutionsimage genom att slåss med polisen vid Vietnam-demonstrationer i centrala Stockholm.

Jan Myrdal har skrivit en lång rad böcker och gjort omfattande resor i Tredje världen och länder såsom Afghanistan, Indien, Kambodja (Kampuchea), Kina och Mexiko, ofta tillsammans med tredje hustrun, fotografen Gun Kessle. Något av ett andra genombrott fick Myrdal 1982, då han gav ut boken Barndom som var en rasande uppgörelse – den första av tre delar – med de berömda föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal.

 Altmeister Jan Myrdal talar vid ett möte med Kommunistiska Partiet under senare år.

Myrdal är ännu vid 88 års ålder en vital deltagare i samhällsdebatten. Det honom närstående Jan Myrdalsällskapet delar varje år ut Leninpriset respektive Robespierrepriset till förtjänta personer. Initiativtagare till sällskapet och mecenat bakom prisen är hotelldirektören Lasse Diding i Varberg, som på sällskapets hemsida betecknar Leninpriset som ”en obehagligt kliande böld i röven på den borgerliga historieskrivningens potentater”. 2015 gick priset till trubaduren Mikael Wiehe. http://www.janmyrdalsallskapet.se/

Jan Myrdal är nu inne på sitt fjärde äktenskap. Han är far till professorerna Janken Myrdal (agrarhistoria), född 1949 och Eva Myrdal (arkeologi), född 1956.

Så vad kan vår egen tidsepok ställa upp med i jämförelse med dessa på många sätt motbjudande men otvivelaktigt skärpta och lärda personligheter? Inte särskilt mycket, om ni frågar mig.

 Mytomanen, journalisten och rabiate vänstermegafonen Henrik Arnstad.

Vi kan lämpligen börja med den troligen mest uppmärksammade vänsterdebattören för tillfället, Henrik Arnstad, som är född 1967. Arnstad, som är son till journalisten Lennart Arnstad, har en journalistisk bakgrund på bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Sveriges Television. Efter att tidigare ha skrivit tre böcker publicerade han 2013 sitt magnum opus Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia.

Därefter har han blivit en alltför ofta sedd gäst i debattstudior och morgonsoffor, detta trots att han påkommits med flera lögner om sin bakgrund om sina akademiska och militära bakgrunder. I motsats till vad han tidigare sagt har Arnstad således varken någon akademisk examen eller officersgrad vid pansartrupperna.

Förutom mytomani har Arnstad utmärkt sig för att anklaga folk för att vara ”fascister” till höger och vänster. Ett särskilt gott öga har han till Sverigedemokraterna, som enligt honom är rasister, fascister och terrorister. I en debattartikel i tidskriften ETC med rubriken ”Så ska SD göra svenskarna till rasister” påstår Arnstad redan i början av ingressen: ”Sverigedemokraternas långsiktiga mål är att göra Sverige till en enpartistat”. Ridå, som man brukar säga. http://www.etc.se/inrikes/sa-ska-sd-gora-svenskarna-till-rasister

Till råga på eländet tycks Arnstad även vara rådgivare åt statsminister Stefan Löfven, som i riksdagsdebatter plagierat Arnstads lögnaktiga påståenden om SDs ideologiska hemvist. Arnstads argumentation har givit upphov till uttrycket ”gå full Arnstad” (go full Arnstad), syftande på särskilt halsbrytande påståenden. För mig och många andra är det en gåta hur någon kan ta Henrik Arnstad på fullt allvar.   

Anders Lindberg är ledarskribent på Aftonbladet efter att tidigare bland annat varit verksam vid Socialdemokraternas partistyrelse och politiskt sakkunnig på utrikesdepartementet (UD) åt utrikesminister Laila Freiwalds (S). Han har även ett förflutet som kommunalpolitiker i Haninge utanför Stockholm.

Lindberg har ett ovanligt välsmort munläder och tillhör liksom den fem år äldre Henrik Arnstad det vänstergarde som för jämnan sitter och häckar i olika TV-soffor och debattprogram och sprider sin löjeväckande villfarelse, och liksom Arnstad är han emotionellt fixerad vid Sverigedemokraterna. Det föranledde SDs dåvarande partisekreterare Björn Söder att på Facebook i september 2012 skriva följande: ”Anders Lindberg på Aftonbladet är nog Sveriges mest inkompetente och inskränkte journalist.”   

 Alltför vanlig syn i debattprogrammen: Anders Lindberg med akut mundiarré.

Detta skedde sedan Lindberg under rubriken ”Äckligt av Åkesson” den 4 september 2012 kastat sig över SD-ledaren Jimmie Åkesson, sedan denne haft fräckheten att besöka Forserum i Nässjö kommun där närvaron av somaliska invandrare skapat betydande problem. http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article15386823.ab

Anders Lindberg tillhör de obotligt politiskt korrekta journalister som i alternativa media brukar kritiseras för att ”gå en full Arnstad”. Lindberg är gift med EU-parlamentarikern Åsa Westlund.

Den av dagens vänstergestalter som antagligen kommer närmast 1960- och 1970-talens intellektuella vänsterelit är Mattias Gardell, född 1958, sedan 2006 innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Föga oväntat belönades han 2009 med Jan Myrdalsällskapets stora pris, Leninpriset. Tidigare var han redaktör för Anarkistisk tidskrift. Bland Gardells syskon märks riksbögen och debattören Jonas Gardell. När Gardell tillträtt nämnda professur presenterades han i tidningen Forskning & Framsteg, där det bland annat framgår att han är asatroende, så här: http://fof.se/tidning/2007/2/mot-mattias-gardell-hedningen-som-forsvarar-politisk-islam

Johan Lundberg visar i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013) att Mattias Gardell är en av de ledande ideologerna när det gäller att rättfärdiga islamismens roll som revolutionär kraft i det västerländska samhället. Gardell menar att islam kan användas som redskap för att slå sönder den av honom avskydda västdemokratiska samhällsformen. Han avvisar därför de traditionella marxisternas fientliga inställning till all religion.

I Anarkistisk tidskrift skrev Gardell 1996 i en av Lundberg redovisad uppsats om den amerikanske muslimske ledaren Louis Farrakhan bland annat följande:

Att religionen /…/ kan formulera ett motstånd mot den härskande klassens krav på ideologisk hegemoni borde stå klart för dessa partiteoretiker om de beaktar det som förenar tibetanska buddhister, Mujahedins i Afghanistan /…/ Att slavättlingarnas motstånd i USA ges en religiös formulering är sålunda inte att förvåna. Nation of Islam utmanar hela det amerikanska samhället /…/ USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapar ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Mattias Gardell, stolt mottagare av Leninpriset.

Samma hat går igen i Mattias Gardells hållning gentemot den judiska staten Israel. Han tillhör således inventarierna på propagandaflottiljen Ship to Gaza, som påstår sig vilja bryta Israels blockad mot Gaza och frakta förnödenheter till dess palestinaarabiska invånare. I verkligen är Ship to Gaza ett rent propagandaspektakel som även lockat vänsterrepresentanter tillika antisemiter såsom framlidne Henning Mankell, Dror Feiler, Henry Ascher och nuvarande bostadsministern Mehmet Kaplan (MP). Gardells mest beryktade bok är Islamofobi (2010), som hävdar att den så kallade islamofobin – i realiteten mestadels högst berättigad skepsis gentemot islam och islamism – är en hörnsten i den påstått framväxande europeiska fasciströrelsen.

Mattias Gardell har inte färre än nio barn och har varit gift med radikalfeministen Edda Manga.

Den här artikeln är ett försök till skiss över den svenska vänsterns utveckling från mitten av 1960-talet fram till i dag. Naturligtvis kunde jag ha tagit med betydligt fler mer eller mindre bemärkta personligheter i mitt persongalleri – exempelvis Peter Weiss, Göran Palm, Sara Lidman, Nordal Åkerman, Åsa Linderborg och icke minst Jan Guillou – men då hade artikeln blivit orimligt lång.

För att sammanfatta mina slutsatser: den svenska extremvänstern har utvecklats från att ha varit en till stora delar intellektuell rörelse av huvudsakligen ortodoxa marxister, där kritiken av den kapitalistiska ekonomin var en huvudfråga, till att bli en emotionellt betonad mångkulturalistisk kabbala där bland annat proislam, Israel-hat och antisemitism, extremt invandringsvurmande och rabiat SD-hat kreerar bärande roller. En företeelse som förenar den gamla och nya vänstern är slutligen USA-hatet.