Därför är fanatikern Annie Lööf är en fara för Sverige

När centerledaren Annie Lööf i en SVT-intervju den 10 november 2014 fick frågan om hon kunde tänka sig en invandring på 30 miljoner så att Sverige fick en befolkning i höjd med 40 miljoner svarade hon att det var inget hon ville utesluta: ”Ser inga problem med det”, blev svaret till intervjuaren Anna Hedenmo. Se länken ovan.

Att Lööf talat sig varm för globalistprofeten George Soros, som vill avskaffa alla nationsgränser, införa en helt fri invandring och ingripit i nationella angelägenheter i en rad länder – i Sverige gav han den vänsterextrema stiftelsen Expo en dusör som ledde till att den SD-fientliga organisationen Tillsammansskapet bildades inför valet 2014 – är därför helt stilenligt. https://nyheteridag.se/lackan-avslojar-george-soros-betalade-expos-grasrotsrorelse-for-att-paverka-valet-2014/

Om George Soros, född György Schwartz i Budapest 1930, utlät sig Annie Lööf nyligen på följande sätt på sitt Instagram-konto: ”En stark, modig person som gjort mycket gott.” Tilläggas kan att Soros genom en omfattande valutaspekulation var en av de finansiella aktörer som starkt bidrog till den djupa ekonomiska krisen i Sverige 1992, vilken medförde 500 procents inflation. Ekonomin räddades genom att regeringen på Ny Demokratis inrådan lät kronan flyta fritt.

Henry Kissinger och framlidne David Rockefeller – två av Trilaterala kommissionens grundare.

Att Annie Lööf är sugen på att bli Sveriges första kvinnliga statsminister är ett understatement. Jag är inte den enda bedömare som menar att det är svårt att hitta en mer olämplig kandidat för denna post än just Lööf. I en debattartikel i Expressen den 27 september 2018 skrev miljöpartisterna Birger Schlaug, före detta språkrör, och MaLou Lindholm, tidigare EU-parlamentariker, följande om Lööf:

Sverige behöver inte en statsminister – eller ens ett statsråd – som är medlem i en privat global organisation som bakom stängda dörrar har som syfte att leda världen. https://www.expressen.se/debatt/elitorganisationen-som-annie-loof-talar-tyst-om/

Den organisation Schlaug och Lindholm åsyftar är Trilateral Commission (Trilaterala kommissionen), som bildades 1973 av bland andra David Rockefeller, Henry Kissinger och Zbigniew Brszezinski och som har i storleksordningen 300-350 deltagare från hela världen. Kommissionen delar George Soros gränslösa approach till politik och handel. Bland övriga svenska medlemmar märks Carl Bildt, Urban Ahlin och Marcus Wallenberg. https://sv.wikipedia.org/wiki/Trilateral_Commission

Annie Lööf och faderskapet Hans-Göran Johansson.

Annie Lööf, som ogift Annie Johansson, föddes i byn Maramö utanför Värnamo i Småland den 16 juli 1983. Hon ingick 2011 äktenskap med ingenjören Carl-Johan Lööf. Paret är bosatt i Nacka. Hennes pappa, polisassistent  Hans-Göran Johansson (C), är kommunstyrelsens ordförande i Värnamo sedan 2008. Som ung var Lööf målvakt inom ramen för IFK Värnamos flickfotbollsverksamhet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Annie_L%C3%B6%C3%B6f

Omsider blev Annie Johansson aktiv inom Centerpartiet, jobbade på bank och skaffade sig juristutbildning vid Lunds universitet. Kuriosa: vid en vistelse som Dag Hammarskjöld-stipendiat i London 2003 arbetade hon en tid som barista. Johansson invaldes i Sveriges riksdag 2006, efterträdde i konkurrens med Anna-Karin Hatt 2011 Maud Olofsson som C-ledare och var näringsminister i regeringen Reinfeldt 2011-14.

Ideologiskt är Annie Lööf nyliberal ut i de ordspråksrelaterade fingerspetsarna, något som framgår av de tre verk inom litteraturen hon framhållit som sina favoritböcker: Till världskapitalismens försvar av Johan Norberg, Anarki, stat och utopi av Robert Nozick samt Och världen skälvde av råkapitalismens stora förkunnare Ayn Rand. Lööfs favorit bland internationella politiker är Margaret Thatcher. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/06/24/annie-anna-karin-och-ayn/

Anna-Karin Hatt var Annie Lööfs medtävlare om partiledaruppdraget.

Av Annie Lööfs biografi framgår övermåttan väl att hon är en renlärig fanatiker när det gäller globalisering, öppna gränser och fri invandring. Pragmatism är ingenting som ligger för henne, vilket ju också demonstreras av hennes med L-ledaren Jan Björklund delade inställning i den utdragna regeringsfrågan. Det viktigaste för Lööf-Björklund är således inte att ge Sverige en alliansregering utan att  till varje pris hålla Sverigedemokraterna borta från varje form av tänkbart inflytande.

Att detta i förlängningen nästan oundvikligen kommer att leda till att SD växer och därmed får ett ännu större inflytande, samtidigt som väljarunderlagen för C och L riskerar att kraftigt reduceras, tycks varken hon eller parhästen Jan Björklund ha funderat över. För i alla fall Björklunds parti är risken överhängande att det åker ur riksdagen vid det troliga extraval som väntar runt hörnet.

Annie Lööf är en politisk utopist och som sådan en logisk partiledare för Centern, som har en grundmurad tradition av utopism att falla tillbaka på åtminstone sedan Thorbjörn Fälldin med närmast religiös övertygelse lyfte kärnkraftsfrågan på 1970-talet. För några år sedan presenterade vidare partiet ett politiskt programprojekt som innefattade fri invandring, månggifte, slopad skolplikt och ett federalt Sverige. https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/

Nej, någon skomåltid blir det nog inte för Annie Lööf.

Tanken på att talman Andreas Norlén skall ge Lööf i uppdrag att sondera för ett regeringsalternativ lär stupa på att moderatledaren Ulf Kristersson i ett anfall av akut klarsyn sagt sig neka detta. Förhoppningsvis slipper vi därmed fru Lööf som statsminister. Att hon är en fara för Sverige står klart för denna bloggare. Däremot utesluter Lööf inte att släppa fram Stefan Löfven som regeringsbildare, vilket vore ett förräderi i den högra skolan mot alliansväljare och alla andra som vill se ett regeringsskifte.

Detta borde innebära att Annie Lööf redan nu rimligen hade fått börja tänka på hur hon skall anrätta den sko hon har sagt sig vilja inmundiga hellre än att bli ett ”stödhjul” åt Stefan Löfven. Dock har hon tydligen på sistone försiktigtvis tänkt om i den frågan. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/darfor-skickar-folk-gamla-skor-till-centerpartiet

Löfvens regering premierar terrorn genom att erkänna ”Palestina”

 Stefan Löfvens nya S/MP-regering.

http://rt.com/news/192904-sweden-to-recognize-palestine/#.VC6rwNlhpvA.twitter

Det mest uppseendeväckande med nye statsministern Stefan Löfvens regeringsförklaring var att han deklarerade, att Sverige under den nya S/MP-regeringens styre avser att erkänna ”Palestina” som en självständig statsbildning. Se länken ovan. Så långt gick dessbättre aldrig den föga Israel-vänliga regeringen Reinfeldt med Israel-skeptikern Carl Bildt som utrikesminister.

Löfven motiverade detta beslut på följande sätt:

Konflikten mellan Israel och Palestina kan bara lösas med en tvåstatslösning, framförhandlad i enlighet med folkrättens principer. Den måste garantera såväl palestiniernas som israelernas legitima krav på nationellt självbestämmande och säkerhet. En tvåstatslösning förutsätter ömsesidigt erkännande och vilja till fredlig samexistens. Därför kommer Sverige att erkänna staten Palestina.

Detta är emellertid som att spänna kärran framför hästen. Problemet med Löfvens resonemang är ju, att det från den palestinaarabiska sidan inte finns  någon vilja till vare sig erkännande av och fredlig samexistens med den andra parten. Ändå skall Sverige ta steget och erkänna det så kallade Palestina. Ologiskt är bara förnamnet. Vad Sverige borde göra är naturligtvis att utöva påtryckningar på ”sitt kära systerparti” Fatah – som Löfven kallade Fatah vid senaste partikongressen (S) – att inta en försonlig attityd mot Israel. Inte att komma med oövertänkt retorik.

Det korrekta är att nämnda konflikt endast kan komma närmare en lösning om de ”palestinska” territorierna börjar med att klart och tydligt erkänna den judiska staten  Israel och dess rätt att existera inom säkra och erkända gränser och som en konsekvens därav upphör med sin naziinspirerade terrorverksamhet.

 Nazihälsningen är vanligt förekommande bland palestinaarabiska/islamistiska terrorgrupperingar såsom Hamas. Dock uppenbarligen inget som stör Löfven.

För övrigt kan ett erkännande av ”Palestina” som självständig stat strida mot folkrätten. Det hävdar Tomas Sandell i tidningen Världen idag den 3 oktober:

http://www.varldenidag.se/nyhet/2014/10/03/Tomas-Sandell-Erkannande-av-palestinsk-stat-strider-mot-folkratten/

Framförallt den blödtörstiga, islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza-remsan men också dess allierade, Fatah på ”Västbanken” (Judéen och Samarien), har som yttersta målsättning att utplåna den judiska staten. Hamas vill dessutom utplåna Israel och döda alla judar. Att belöna sådana rörelser med statsstatus kan aldrig leda till något gott.

Läs gärna också vad Lennart Eriksson i bloggen Sapereaude under rubriceringen ”Löfvens regeringsförklaring har starka antisemitiska och rasistiska undertoner” har att säga i frågan:

http://www.sapereaude.se/blog/?p=11302

Eriksson lyfter i sammanhanget fram Stefan Löfvens påståenden om rasismen i regeringsförklaringen: ”Rasismen…är oacceptabel…i ett demokratiskt samhälle…Antisemitism, antiziganism, islamofobi och afrofobi ska inte ha någon plats i Sverige.”

Inte i Sverige, nej, men i de palestinska territorierna går det tydligen alldeles förträffligt att vara militant antisemit och därmed bekänna sig till den grövsta formen av rasism. Där barnen från spädaste ålder får lära sig att judar är att jämställa med skadedjur och uppmuntras bli självmordsmördare. ”Då belönas man ekonomiskt av Löfven”, konstaterar Lennart Eriksson, ”och för övrigt av alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna rikligen och sedan länge.”

Löfven lovordade även den internationella insatsen mot den jihadistiska/islamistiska terrorgrupperingen IS/ISIS/ISIL, men när det blir fråga om de helt likvärdiga terroristerna inom Hamas är det stora famnen som gäller – förklara logiken i detta, den som kan.

För drygt tre månader sedan, just innan Hamas sparkade igång den senaste väpnade konflikten med Israel genom att skjuta raketer mot civila områden i Israel, föreslog vidare den nu nyvalde talmannen Urban Ahlin (S) att såväl Sverige som Israel skulle börja bedriva samtal med Hamas och därmed göra detta rasistiska mördarkommando rumsrent:

http://www.expressen.se/debatt/urban-ahlin-vill-gora-hamas-rumsrent/

Att erkänna ”Palestina” som stat i dagens läge vore katastrofalt. Det vore att premiera våld, terror och antisemitism av högsta potens. Om den skakiga  löfvenska minoritetsregeringen gör allvar av denna föresats blir Sverige det första EU-land som ger ”Palestina” ett fullt statserkännande. Visserligen har Polen, Rumänien och Slovakien erkänt ”Palestina”, men det skedde innan dessa länder gick med i EU. Irland och Cypern å sin sida har uppgraderat de ”palestinska” representationerna till fullskaliga ambassader.

Den Palestinska myndigheten vill skapa en egen stat i det Hamas-kontrollerade Gaza och på Fatah-styrda ”Västbanken” och etablera en huvudstad i östra Jerusalem. Dessa områden återtogs av Israel i samband med Sexdagarskriget (även kallat Yom Kippur-kriget) 1967. Gränsdragningen är emellertid oklar och omdiskuterad på ”Västbanken”.

 Västra tempelmuren i Jerusalem – judarnas heligaste plats. Foto: Tommy Hansson

Kontentan av ovanstående är att en palestinaarabisk statsbildning i nuläget ter sig som helt verklighetsfrämmande, varför det givetvis inte heller finns någon som helst anledning för Sverige – eller för den delen något annat land – att erkänna en ”palestinsk” stat.

Mer om detta i ett tidigare inlägg på min blogg här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/02/en-palestinsk-stat-helt-verklighetsframmande/

Att Stefan Löfvens nybildade så kallade regering – frågan är ju hur långlivad denna bisarra hybrid kommer att bli – skulle ta steget att erkänna ”Palestina” som en stat kommer förstås minst av allt som en överraskning. Socialdemokratin har intagit en fientlig hållning till Mellanösterns enda demokrati, och det enda landet i regionen som tillämpar religionsfrihet och rättigheter för HBTQ-kommuniteten, ända sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar.

En smärre tillnyktring kom med Göran Perssons statsministertid – Persson besökte Israel som förste svenske statsminister sedan Tage Erlander – men den omfattade endast Persson personligen. Hans egen utrikesminister, Anna Lindh, körde på i de gamla hjulspåren, liksom andra framträdande socialdemokrater såsom Mona Sahlin, Carin Jämtin och Veronica Palm.

 Olof Palme och PLO-ledaren, ärketerroristen Yassir Arafat.

Den antiisraeliska hållningen hos S-partiet har tillåtit islamistiska krafter i allmänhet och sådana knutna till Muslimska brödraskapet, ursprunget till dagens islamism och jihadism, i synnerhet att infiltrera partiet. Den forna kristna, socialdemokratiska Broderskapsrörelsen har exempelvis helt tagits över av islamisterna och kallas numera Tro och solidaritet.

Förra socialdemokratiska riksdagskvinnan Carina Hägg har haft modet att föra dessa förhållanden upp på dagordningen, vilket ledde till att hon blev av med sin nominering till årets riksdagslista. Hägg har bland annat yttrat: ”Islamismen har smält samman med socialdemokratiska partiet” och att Islamiska förbundet är den kraft som står bakom politisk islam inom ramen för S-partiet. Dess målsättning är att det är islam och sharia som skall forma samhället.

Mer om den islamistiska infiltrationen inom Socialdemokraterna här:

http://petterssonsblogg.se/2014/07/29/islamismen-har-smalt-samman-med-socialdemokratiska-partiet/

I Löfvens färska regeringsbildning är det emellertid en miljöpartist som främst företräder de islamistiska intressena, nämligen bostadsministern Mehmet Kaplan. Denne har av insatta bedömare förmodats vara aktiv medlem i Muslimska brödraskapet. I somras talade Kaplan om att ”befria Jerusalem” vid en antiisraelisk demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm. Jerusalem som aldrig varit huvudstad i något arabiskt eller muslimskt land och vars judiska rötter sträcker sig tillbaka till kung Davids tid för drygt 3000 år sedan. Och trots att muslimer brukar tala om hur heligt Jerusalem är, nämns denna stad inte i Koranen.

Herostratiskt ryktbar blev Mehmet Kaplan vid Almedalsveckan på Gotland i juli i år, då han liknade ungdomar från Sverige som åker och deltar i väpnade konflikter i Mellanöstern eller Somalia vid svenska Finlands-frivilliga som deltog på Finlands sida i dess konflikter med Sovjetunionen under Andra världskriget. Kaplan har varit ordförande i Sveriges unga muslimer och talesman för Sveriges muslimska råd. Han har också deltagit i Hamas-kramarnas jippo Ship to Gaza.

Det är i högsta grad bekymmersamt att såväl det socialdemokratiska partiet som den nya regeringen innehåller islamistiska och antisemitiska inslag.

 

Islamismen vinner terräng i svensk politik

Omar Mustafa: antisemitismens ansikte i S partistyrelse.

När medlemmar i Sverigedemokraterna uttrycker sig antisemitiskt blir de, med all rätt, uteslutna ur partiet. Såvida de inte har den goda smaken att själva avgå dessförinnan. I Socialdemokraterna blir antisemitierna tvärtom invalda i partistyrelsen.

Nyligen invaldes Omar Mustafa, 27, i den socialdemokratiska partistyrelsen. Han är sedan 2010 ordförande i Islamska förbundet i Sverige där han efterträdde Abdirisak Waberi, som blev riksdagsledamot för Moderaterna. Den senare har gjort sig känd för att förespråka sharialagar och för att vilja förbjuda kvinnor att dansa och lyssna till musik. Waberi menar också att det är OK för en man att ha fyra fruar.

Omar Mustafa har som ordförande i Islamska förbundet vid ett flertal tillfällen bjudit in fradgatuggande antisemiter och Israel-hatare. Ett par av dessa är Yvonne Ridley, som uttalat att ”sionister har sina tentakler överallt” och att judar styr media, samt Azzam Tamimi, vilken sagt att ”Israel är en cancer” och som 2004 glorifierade en palestinsk självmordsbombare.

Mustafa har vidare på Facebook ”gillat” den islamistiske ideologen Yusuf al-Qaradawi från Muslimska brödraskapet i Egypten, som bland annat menat att den nazistiska judeutrotningen var ett ”gudomligt straff”. Enligt Mustafa i ett uttalande för Sveriges radio 2010 är samme Qaradawi ofta ”väldigt balanserad i sin retorik”.

Den islamistiske hatpredikanten Yusuf al-Qaradawi. ”Ofta balanserad i sin retorik” enligt Omar Mustafa.

Omar Mustafas bakgrund som antisemit och Israel-hatare är snarast en merit i socialdemokratiska sammanhang. Det var långt ifrån någon tillfällighet att partiledaren och trolige blivande statsministern Stefan Löfven vid partikongressen nyligen beskrev den palestinska terroristorganisationen Fatah som ”vår kära systerorganisation” i sina hälsningsord till gästen Husam Zomlot från Fatah.

Fatah är den lyckligtvis avsomnade terroristledaren Yassir Arafats gamla parti, som i alla år betraktat våldet som ett legitimt medel i politiken. Fatah kontrollerar i dag det område som brukar kallas Västbanken. Sossarna gick under partikongressen dessutom ut med kravet att Sverige skall inrätta en ambassad på palestinskt territorium fastän ”Palestina” inte är erkänt som statsbildning.

Det kan nämnas att Fatah den 29 mars 2013 hyllade en palestinsk självmordsmördarbombare som dödat tre och skadat 28 personer. Hyllningen här:

Fatahhyllning till självmordsmördare.

I den socialdemokratiska partitoppen vimlar det i själva verket av palestinasympatisörer och Israel-hatare. Carin Jämtin, i dag partisekreterare men förstanamn som påtänkt partiledare innan Löfven fick jobbet, är en av dessa. Hon väckte uppseende då hon den 17 augusti 2009 på Facebook ”gillade” den antisemitiske journalisten Donald Boströms skröna i Aftonbladet om att Israels armé stjäl organ från dödade palestinier och säljer dessa till högstbjudande. Jämtin kommenterade uppmuntrande:

Du har verkligen gjort ett viktigt arbete med detta.

En bloggares i sammanhanget mycket upplysande möte med Jämtin skildras här:

http://utkast.livejournal.com/16995.html

Även sossehöjdarna Veronica Palm och Urban Ahlin har givit uttryck för den rutinmässiga propalestinismen/antiisraelismen som varit tradition inom sosseriet sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, låt vara att Göran Persson stod för en viss tillnyktring under sin decennielånga statsministertid 1996-20006; Perssons utrikesminister Anna Lindh var dock en palestinavän av traditionellt snitt. Sedan palestinatjejen Mona Sahlin tagit över efter Persson återgick allt till det gamla.

Veronica Palm (S) vill se Jerusalem som ”Palestinas” huvudstad.

Palm och Ahlin krävde i ett debattinlägg i Aftonbladet den 27 november 2012 att produkter från de av Israel så kallade ockuperade områdena – de erövrades fair and square i samband med Sexdagarskriget 1967 och är vitala för den israeliska säkerheten – skulle ursprungsmärkas. Palm har därtill välkomnat ”Palestina” som FNs ”194e medlemsstat” – med Jerusalem som huvudstad (Jerusalem är i dag som bekant Israels huvudstad).

Tilläggas kan att Socialdemokraternas tidigare kristna organisation Broderskapsrörelsen för något år sedan bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet och numera mest är att betrakta som en muslimsk stödorganisation.  Organisationen tillhör de mest högljudda uppbackarna av det återkommande Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza.

Av ovanstående torde mer än väl ha framgått att en antisemitisk inställning ingalunda är någon nackdel för den som vill göra karriär i sossepartiet. Snarare då en tillgång. Det blir tydligt när man tänker på hur Ilmar Reepalu fått hållas under så många år som Malmös starke man trots otaliga antisemitiska klavertramp.

Men inte alla merd anknytning till socialdemokratin är lyckliga över detta. Den muslimska feministen Bahareh Andersson skrev under rubriceringen ”Utnämningen av Omar Mustafa ett svek mot Sveriges kvinnor” följande på Newsmill den 9 april 2013:

Jag antar att varken moderaterna eller sossarna vill se eller inse vad det betyder att båda dessa herrar, Waberi och Omar, har goda relationer med Muslimska Brödraskapet som inte bara sprider medeltida kvinnosyn men också har fostrat terrorister.

Även Mona Sahlin har, lo and behold, kritiserat Omar Mustafa som ny styrelseledamot (S):

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16574835.ab

Den muslimska invandringen till Sverige fortsätter med oförminskad styrka. Det innebär rent matematiskt att kvantiteten islamistiskt sinnade antisemiter hela tiden fylls på, även om jag vill understryka att långt ifrån alla muslimska immigranter är islamister. Det innebär också att islamismen i svensk politik vinner terräng. Figurer som Abdirisak Waberi, Omar Mustafa och Mehmet Kaplan i Miljöpartiet är bara början.

Chadi Freigeh – skandinavisk talesman för Hizb-ut-Tahrir.

2018 eller 2022 kan vi  mycket väl ha islamismen representerad i Sveriges riksdag i form av shariapartiet Hizb-ut-Tahrir. I Belgiens huvudstad Bryssel finns partiet Islam redan representerat med två mandat sedan kommunalvalet i oktober 2012.

Megaskandal eller storm i vattenglas?

 Erik Almqvist under gladare dagar.

Avslöjandena om SDarna Erik Almqvists, Kent Ekeroths och Christian Westlings bravader i centrala Stockholm en sommarnatt för två och ett halvt år sedan kom i allra högsta grad som ett brev på posten. Ekeroths film från händelsen, innehållande tvivelaktiga kommentarer från Almqvists sida, offentliggjordes av patenterade slaskblaskan Expressen bara några dagar efter det att Sverigedemokraterna noterats för 11,2 procent i Aftonbladet/United Minds novembermätning.

Jag vill med en gång klart deklarera att jag tycker att Almqvists kommentarer om ”blattelover”, ”hora” etcetera är helt oacceptabla. Så uttrycker man sig inte i några som helst sammanhang. Att Almqvist var uppenbart onykter utgör ingen förmildrande omständighet. Det tyder desslikes enligt min mening på bristfälligt omdöme att över huvud taget vistas ute i centrala Stockholm fram på småtimmarna då det mesta kan hända.

Följaktligen har partiledningen med Jimmie Åkesson i spetsen mitt fulla stöd för beslutet att avlägsna Erik Almqvist från dennes toppuppdrag i partiet. Något annat hade nog varit i praktiken otänkbart. Jag anser också att Kent Ekeroth gör helt rätt som tar en så kallad time-out i den uppkomna situationen. För övrigt är det nog fler än jag som undrar hur en film som togs med Ekeroths mobiltelefon nådde Expressens redaktion. Finns det en mullvad i SDs riksdagskansli, eller vad är det frågan om?

Urban Ahlin (S) har blivit anklagad för sextrakasserier.

När detta är sagt finns det ändå en rad faktorer som kan förklara och problematisera – om än inte ursäkta – de tre SDarnas tvivelaktiga beteende den där olycksaliga sommarnatten.

1. Sällskapet blev uppenbart trakasserat och provocerat av några likaledes lindrigt nyktra, SD-fientliga personer. Man skall ha klart för sig att vid denna tid, då SD ännu inte blivit invalt i Sveriges riksdag, var stämningen mot partiet genomgående mycket mera hätsk än den är i skrivande stund då partiet är en del av det politiska etablissemanget. En rad partiföreträdare utsattes för grovt våld och/eller trakasserier.

Erik Almqvist hade tidigare blivit jagad med kniv av en vänsterextremist och även fått sin bostad demolerad. Att SD-trion därför upplevde situationen som hotfull behöver vi inte betvivla. Det beklagliga är givetvis att man överreagerade.

2. Incidenten inträffade alltså för två och ett halvt år sedan. När löpsedelsrubrikerna därför skriar om att ”SD-riksdagsman skriker rasistiska och sexistiska tillmälen” och liknande så är detta noga taget inte sant. Erik Almqvist var bevisligen inte, lika litet som Kent Ekeroth, riksdagsledamot då händelsen ägde rum.

3. Partiledningen vill, genom att sparka Almqvist från hans uppdrag och även be honom tänka över sin parlamentariska ställning, markera att det inte finns ”dubbla måttstockar” i partiet. Det vill säga en standard för partitoppen och en annan för ”fotfolket”. Jag tycker detta är bra. Ändå kan man ingalunda inrangera Erik Almqvist och Kent Ekeroth blande de rättshaverister, extremister och personer med en privat agenda som Åkesson i ett uppmärksammat medlemsutskick uppmanade lämna partiet om de inte ville bli uteslutna.

De är hårt arbetande, seriösa och i breda SD-lager uppskattade riksdagsledamöter som i ungdomligt oförstånd gjorde sig skyldiga till en visserligen icke obetydlig förlöpning men som i övrigt skött sig med den äran.

Att skandalen avslöjas nu efter SDs exempellösa opinionsframgångar är således minst av allt en tillfällighet. Expressen, Aftonbladet med flera representanter för mediaetablissemanget har gått samman i den för detta sakrosankta uppgiften att om möjligt krossa det enda parti som inte blundar för livsviktiga frågor som massinvandringen och den eskalerande kriminaliteten.

Per Svedberg (S): med byxorna nere.

Det är ju heller inte precis så att övriga partier bland sina riksdagsledamöter hyser idel oförvitliga personer och dygdemönster.

När S-ledaren Stefan Löfven tar munnen full med tillmälen om SDarnas hemska beteende kan man  gärna komma ihåg att socialdemokratiske tungviktaren Urban Ahlin relativt nyligen anklagades för sextrakasserier. Riksdagsledamoten sedan 2006 Per Svedberg (S) ertappades vidare för något år sedan i fyllan och villan bokstavligt talat med byxorna nere i färd med att högljutt kräva sexuella tjänster av en kvinnlig kollega.

Moderaterna å sin sida har en riksdagledamot som heter Abdirizak Waberi som inte bara är en islamistiskt betonad muslim utan jämväl förespråkar sharialag och av en del kritiker anklagats för att ”tänka som en taliban”, icke minst då det gäller hans syn på kvinnan.

Övriga partier borde nog därför rensa upp framför sina egna dörrar innan de hoppar på Sverigedemokraterna. Det skall också understrykas att ovanstående personer gjort vad de gjort respektive sagt vad de sagt som riksdagsledamöter – inte innan de blev sådana.

Abdirizak Waberi (M): ”Tänker som en taliban”.

Frågan är avslutningsvis hur man skall karaktärisera den där incidenten i Stockholm för dryga två år sedan. Var det en megaskandal eller en storm i ett vattenglas? Jag skulle vilja svara att det var ingetdera. Ingen megaskandal men heller inte något så obetydligt som en storm i ett vattenglas. Att Almqvist nu får lämna sina uppdrag och att Ekeroth tar time-out är väl rätt ofrånkomligt.

Däremot kan jag inte se att det finns någon som helst anledning för någondera av herrarna att avgå från sina riksdagsuppdrag. De är valda av folket och har därtill skött sig med den äran i debatter, motioner och på annat sätt. En bortom alla proportioner uppblåst incident som inträffade för ett par år sedan kan inte få spoliera två lovande politikerkarriärer.

Hur affären Almqvist slutligen kommer att påverka synen på SD är svårt att sia om. Sannolikt kommer siffrorna att gå ner i närmast följande opinionsmätningar. Till valet är det dock nästan två år kvar och mycket vatten hinner flyta under broarna fram till dess. Räkna dock med att media kommer att vända på varje sten och varje tuva för att om möjligt gräva fram fler skandaler.

Palme-Andersson-linjen övergiven: Bildt uppges ”olycklig”

http://www.youtube.com/watch?v=yUyt3oTNI90&feature=related

Även om den svenska regeringens beslut att rösta emot ”Palestinas” inträde i FNs kulturorgan UNESCO vid omröstningen i Paris den 31 oktober kanske inte var någon världssensation,så räckte det för att rädda min dag.

Varför inte fira genom att lyssna till Army of Lovers hitlåt ”Israelism” från 1993 (länk överst)?

Sverige var en av endast 14 nationer som nu gick emot den internationella klokskapen genom att rösta mot ett palestinskt UNESCO-inträde. 107 röstade för medan övriga lade ner sin röst. Följaktligen blev det så kallade Palestina för första gången med i ett FN-organ som land betraktat; man är redan medlem i FNs ekonomiska och sociala kommission för Västra Asien, UN-ESCWA.

UNESCO får en ny medlemsstat som inte är någon stat.

Det måste betonas att Palestinas medlemskap är helt och uteslutande en politisk gest utan reellt innehåll. Det finns nämligen ingen palestinsk stat och inte heller någon palestinsk regering som har kontroll över den. Såväl UNESCO-medlemskapet som ansökan att upptas som fullvärdig medlem i FN är helt och hållet ett resultat av Fatah-ledaren – och ”presidenten” – Mahmoud Abbas egensinniga politiserande.

Den palestinska motparten, det ännu mer extremistiska (och islamistiska) Hamas i Gaza, struntar i Abbas apspel, eftersom det enda man bryr sig om är att utplåna både judarna och deras land. Att vara en stat bredvid ett judiskt Israel som man inte erkänner fnyser Hamas föraktfullt åt.

Det verkligt intressanta med den svenska nejrösten är att den markerar ett övergivande av Palme-Andersson-linjen från 1980-talet, då det statsbärande sossepartiet valde att solidarisera sig med palestinaraberna och PLO, som då leddes av terrorns furste Yassir Arafat. Israel spottade både den adlige antisemiten Olof Palme och hans lakej, utrikesminister Sten Andersson, på.

Inte heller har någon borgerlig regering gjort något som ens liknar en ansats att göra upp med den skamliga palme-anderssonismen i Mellanöstern-politiken. Förrän nu. Enligt folkpartiledaren Jan Björklund snackade de fyra alliansledarna sig samman om att rösta nej och gick därmed emot UD:s avsikt att lägga ner Sveriges röst. Enligt uppgift skall utrikesminister Carl Bildt, med liknande typ av överklassbakgrund som Palme, vara ”olycklig” över hur det blev. Det förvånar mig inte – men gläder mig desto mera.

Jan Björklund bröt med palme-anderssonismen.

Det har enligt SVT framskymtat, att UD och Bildt känner sig överkörda och att ”felet” framförallt skulle vara Björklunds i dennes egenskap av utbildningsminister med självpåtagen rätt att bestämma över UNESCO-frågor. Det luktar väl mycket konspirationsteorier för att det skall vara riktigt trovärdigt, men osvuret är kanske bäst.

Klart är att Folkpartiet är Sveriges mest Israel-vänliga parti för tillfället. Förmodligen har Folkpartiets utrikespolitiske talesman sedan ett år tillbaka, Fredrik Malm, dragit sitt icke obetydliga strå till stacken för att få över sin partiboss på den rätta sidan.

Bland övriga länder som gick emot majoriteten i Paris märks USA, Kanada och Tyskland. Bland dem som stödde den palestinska ansökan finns Kina, Indien, Ryssland, Brasilien, Finland, Frankrike och Norge. Att de både sistnämnda skulle rösta emot israeliska intressen var naturligtvis väntat – antisemitiska strömningar skämmer för tillfället såväl Frankrike som Norge. Storbritannien och Danmark fanns bland dem som föredrog att lägga ner sina röster.

SVT uppger att en del palestinska politiker ”med bestörtning” reagerat inför Sveriges röstinsats samt att sossarnas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin sagt att allt ”förtroende” Sverige byggt upp i ”Mellanöstern” nu är ”nedmonterat”.
Jaså. Vem orkar bry sig?

Israel har svarat som man kunde ha anat genom att speeda upp bosättningsbyggandet på Västbanken och kring Jerusalem och stoppa penningtransfereringar till den palestinska myndigheten.