Michelle Obama och George W. Bush – en oväntad vänskap

George W. Bush och Michelle Obama har setts tillsammans vid flerfaldiga tillfällen.

Under en intervju i NBCs The Today Show, USAs äldsta och i särklass mest sedda morgonprogram i TV, sade den före detta första damen Michelle Obama till intervjuaren Jenna Bush Hager att Obama och den förre presidenten George W. Bush har mycket gemensamt.

”Our values are the same”, framhöll Michelle Obama. ”We disagree on policy but we don´t disagree on humanity. We don´t disagree on love and compassion. I think that´s true for all of us.” https://eu.usatoday.com/story/entertainment/celebrities/2019/12/11/michelle-obama-defends-friendship-george-w-bush/4402339002/

Den tidigare presidenthustrun har ungefär samma inställning till USAs 43e president som den lesbiska TV-personligheten och skådespelerskan Ellen DeGeners som, efter att ha setts sitta jämte Bush den yngre på ett sportevenemang i oktober, menade: ”I´m friends with George Bush. I´m friends with a lot of people who don´t share the same beliefs that I have.”

DeGeneres fick utstå en hel del kritik från politiskt korrekta Hollywood-typer efter att ha fotograferats tillsammans med George W. Bush på läktaren till en match i amerikansk fotboll mellan Dallas Cowboys och Green Bay Packers i Dallas men försvarades av Michelle Obama och för övrigt också av pop- och gayikonen Elton John. https://edition.cnn.com/2019/10/14/entertainment/elton-john-ellen-degeneres-bush/index.html

George Walker Bush föddes 1946 och var Förenta staternas 43e president 2001-09. Hann vann det rekordjämna presidentvalet mot Al Gore i november 2000 efter beslut i Högsta domstolen och förhindrade därmed att USA fick en verklighetsfrämmande klimatalarmist som president. Desto klarare var Bushs seger mot John Kerry 2004. https://sv.wikipedia.org/wiki/Presidentvalet_i_USA_2004

George W. Bush och Ellen DeGeneres på fotbollsläktaren.

De av al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin orkestrerade terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 kom att definiera George W. Bushs presidentskap. Bush startade krig mot Afghanistan och Irak i syfte att komma till rätta med den islamistiska terrorismen men kan inte sägas ha lyckats över hövan med sin föresats. När han lämnade Vita huset för att ge plats åt Barack Obama var han en av USAs mest impopulära presidenter någonsin.

Som expresident har Bush den yngres popularitet emellertid ökat väsentligt. Han har bland annat gjort sig känd som en icke oäven porträttmålare. https://editions.lib.umn.edu/panorama/article/amateurism-introduction/george-w-bush/

Michelle Obama, född 1964, är advokat och sedan 1992 gift med mannen som blev USAs 44e president. I intervjun med Jenna Bush Hager, en av George W. Bushs tvillingdöttrar, framhöll hon bland annat om sin något oväntade vänskap med Bush: ”I had the opportunity to sit next to your father at funerals – the highs and lows. We shared stories about our kids and about our parents.”

I ett uttalande 2018 citerades Michelle Obama på följande sätt om sin vänskap med makens företrädare som president:

He is my partner in crime att every major thing where all the former gather. So we´re together all the time, and I love him to death. He´s a wonderful man, he´s a funny man.

Det har spekulerats i att Michelle Obama skulle ha goda chanser att vinna det Demokratiska partiets nominering för presidentvalet om knappt ett år. Hon har själv förnekat att hon hyser sådana planer, men det finns bedömare – som exempelvis den ansedde Tucker Carlson – som inte utesluter en sådan möjlighet. https://www.newsweek.com/tucker-carlson-predicts-michelle-obama-could-2020-dem-nominee-says-thats-likely-why-barack-1474039

Kommer Michelle Obama att kunna bli demokraternas presidentkandidat 2020?

Carlson menar att det faktum att Barack Obama vägrat ge sitt stöd till sin vicepresident Joe Bidens kandidatur – och faktiskt uppmanade honom att inte kandidera – kan tyda på att han vill underlätta för hustrun att kandidera.

Om hon mot förmodan gör det och ställs mot den sittande presidenten Donald J. Trump 2020 kan vi nog känna oss tämligen säkra på att vännen George W. Bush, som inte är någon Trump-anhängare, skulle stödja hennes kandidatur.

Fotnot: George H. W. Bush (1989-93) och George W. Bush (2001-09) är den andra av två konstellationer far-son i Vita huset. Den första var John Adams (1797-1801) och John Quincy Adams (1825-29).

 

 

Terrorforskaren Magnus Norell: ”Försvars- och säkerhetssamarbete inom EU dömt att misslyckas”

Magnus Norell förhöll sig skeptisk till säkerhets- och försvarssamarbete inom ramen för EU. Foto: Tommy Hansson

”Frågan om säkerhetssamarbete inom EU är problematisk eftersom det gäller känslig information”, framhöll den välkände terrorism- och säkerhetsexperten Magnus Norell då han den 30 oktober 2019 talade på temat ”EU, terrorism och säkerhetssamarbeten i Europa” i Södertälje stadshus. Han fortsatte: ”Idén om försvars- och säkerhetssamarbete är dömd att misslyckas, och ju mer ambitiöst det blir desto svårare blir det att genomföra.”

”Många länder är redan med i NATO eller i det NATO-anknutna partnerskapet, det blir kaka på kaka med en EU-anknuten försvarspolitik som inte tillför något nytt”, menade Magnus Norell. Med andra ord: det behövs ingenting utöver NATO-samarbetet. Enligt Norell hade det varit lyckligast om EU hållit fast vid den ursprungliga Kol- och stålunionens grundtanke och begränsat sig till samarbete inom ekonomi och handel.

Magnus Norell, född i Eskilstuna 1958 och filosofie doktor i statsvetenskap, är en av våra mest respekterade forskare och experter avseende frågor som rör terrorism, politiskt våld, demokratifrågor samt säkerhetspolitik i Mellanöstern och Centralasien. Det var därför självklart för denna bloggare att ta del av Norells orientering  i hemstaden den 30 oktober 2019.

Norell påpekade att Europa i hög grad påverkas av det som händer i Mellanöstern, exempelvis USAs tillbakadragande från Syrien och IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadis död den 27 oktober. Vidare kan avtalet med NATO-landet Turkiet ställa till med avsevärda problem: ”EU sitter i en rävsax då Turkiets ledare Erdogan kan öppna ventilerna för flyktingar till Europa när han vill.”

Det faktum att Islamiska statens (IS) fysiska så kallade kalifat är ett avslutat kapitel innebär inte att vi kan avskriva IS som ett hot mot vår civilisation. Magnus Norell: ”Alla IS-krigare finns kvar, och ingen skall inbilla mig att Turkiet kommer att ingripa. Det kommer att påverka Europa. Sverige gör ingenting – vi är sämst i klassen.”

Magnus Norell är kritisk till vad han beskriver som amerikanernas reträtt från Mellanöstern: ”När USA lämnar området lämnas fältet fritt för talibanerna och Ryssland. EU har agerat tafatt, och i Sverige använder vi oss inte av de lagliga möjligheter som finns att lagföra IS-återvändare. Vi gör som vi gjorde med de som slogs för SS under Andra världskriget.” (Det vill säga ingenting, bloggarens anmärkning).

Det har talats om att sätta upp en FN-tribunal för att döma IS-terroristerna. Detta skulle, deklarerade Magnus Norell, inte fungera eftersom Ryssland alltid kommer att inlägga ett veto däremot i säkerhetsrådet. ”Ett annat problem gäller IS kvinnor och barn. Det finns inget gemensamt tänk kring detta. EU har till och med svårt att enas om hur bananer och gurkor skall se ut…”

Den så kallade kalifen Abu Bakr al-Baghdadi är död – men IS finns kvar.

Norell har vidare inte mycket till övers för hur USAs president Donald Trump har hanterat situationen i Syrien: ”Det är otroligt illa skött från USAs sida. Absolut ingen som är insatt i problematiken tycker att Trump agerat på rätt sätt. Trump bryr sig inte om utrikespolitik och nu lämnas ett tomrum som fylls av Turkiet och Ryssland, som fattat avtal om Syrien utan att Damaskus tillfrågats.”

Magnus Norell jämförde i sin föreläsning ”rolexshejken” al-Baghdadis frånfälle med al-Qaida-ledaren Usama bin Ladins död. ”Han hade tappat greppet efter kalifatets fall och hans död nu får inga praktiska konsekvenser. Det går inte att få ett stabilt, enat Syrien. Iran och Ryssland är inte intresserade av detta. En konfederativ lösning vore bättre.”

I Norells perspektiv är det inget som sker i Mellanöstern och Nordafrika som stannar där.  Det påverkar den övriga världen vare sig man är medveten om det eller inte. ”Det spelar ingen roll om man som Trump säger att ´nu skiter vi i det här.´ Statsbildningar i Mellanöstern är inte som i Europa.” (Undantagandes Israel, bloggarens anmärkning).

Magnus Norell avslutade sin informativa presentation med att inskärpa, att religion och politik med nödvändighet måste skiljas åt: ”Annars går det åt pipsvängen. Det är besvärande med arabiska regimers försök att påverka opinionen i väst genom att finansiera moskébyggen.”

På min fråga om det praktiskt sett är möjligt att skilja religion och politik åt i den heltäckande ideologin islam svarade Norell att det är möjligt: ”Det finns reformvänliga rörelser i den muslimska världen som vill separera religion från politik.” Jag tillåter mig dock att förbli skeptisk.

 

 

NATOs 70-åriga historia av förändringar och framgångar

NATOs högkvarter är beläget i Bryssel.

NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/

Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.

Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.

När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.

Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.

Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
  
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen

NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.

Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.

”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”

När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig

”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”

USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.

Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.

Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.

Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.

Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten

Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.

NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).

För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen

Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget

När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.

Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):

Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.

Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.

Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.

29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.

Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.

Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/

Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.

Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.  

Historien om kampen mot islam och islamistisk terror

Attackerna den 11 september 2001 gav upphov till Kriget mot terrorn.

Det var efter attackerna mot World Trade Center i New York och försvarshögkvarteret Pentagon i USA den 11 september 2001 som USAs president George W. Bush proklamerade vad som kallats Kriget mot terrorn. Kampen mot den så kallade islamistiska terrorismen kan dock noga taget sägas ha inletts redan med islams grundare Muhammeds födelse år 570.

Muhammed bin Abdullah sägs ha blivit född i Mekka i det nuvarande Saudiarabien år 570. Han var först verksam som kameldrivare och handelsman men utvecklades till att bli en religiös, militär och politisk ledargestalt som enade stammarna på den Arabiska halvön. https://sv.wikipedia.org/wiki/Muhammed

När Muhammed var runt 40 år gammal fick han enligt traditionen av ärkeängeln Gabriel sina första av de andliga uppenbarelser som av hävd ligger till grund för Koranen. Inom islam anses Muhammed vara den siste profeten efter Jesus, som islam betraktar som en viktig profetgestalt. Muhammed avled i Medina år 632 efter att, med avstamp i slaget vid Badr den 17 mars 624 då Muhammeds monoteistiska styrkor besegrade Mekkas polyteistiska trupper, ha inlett fler än blodiga 27 fälttåg och räder mot bland andra judar och kristna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Badr

Karl Martell stoppade saracenerna. Emedan Muhammed trots sammanlagt elva hustrur inte hade förmått producera någon manlig avkomma tog andra personer i hans omgivning över hans ledarskap. Under ledning av dessa lyckades muslimska arméer på mindre än 100 år erövra Syrien, Irak, Jerusalem, Persien, Sudan och Nordafrika. Inbrytningar gjordes även i Asien, delar av Indien, Afghanistan, Kina, Indonesien och Filippinerna.

Under 711-13 invaderar muslimska trupper av moriskt ursprung Spanien från Nordafrika och lägger därmed grunden till det muslimska riket Al-Andalus som ägde bestånd ända till 1492, det år då Christofer Columbus anlände till Amerika. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al-Andalus

Muslimerna, eller saracenerna som de ofta benämndes, var emellertid inte nöjda med sina besittningar på den Iberiska halvön utan planerade även expandera in i västra Europa. Genom att gå segrande ur slaget vid Poitiers i den centrala delen av Frankrike kunde dock merovingerhövdingen Karl Martell (Charles Martel), ”Hammaren”, sätta stopp för den tilltänkta expansionen. Martell titulerades rikshovmästare (major domus) i dåtidens Frankiska rike och var farfar till Karl den store. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/01/16/je-suis-charlie-martel-nagot-om-muslimernas-betvingare/

Det historiskt mest uppmärksammade avsnittet i kampen mot islam och islamism handlar om korstågen. Totalt anordnades nio av kyrkan auktoriserade större och en hel radda mindre korståg – det första inleddes 1096 och det sista 1271.

Förföljelsen mot de kristna i Det heliga landet gav upphov till korstågen.

De nio korstågen. Om upprinnelsen till korstågen skriver Joseph Francois Michaud (1767-1839), ledamot av den franska akademien, följande i sin klassiska bok Korstågen med 100 helsidesillustrationer av Gustave Doré (sidan 24): ”Andra olyckor drabbade emellertid kristendomens bekännare i Palestina. De förbjöds att fira gudstjänst, de flesta kyrkorna byggdes om till stall, och Den heliga gravens kyrka blev fullständigt raserad. Många kristna jagades ut ur Jerusalem och utbredde sig i alla länder i Orienten.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Korst%C3%A5g

Saracenernas angrepp på kristna i Det heliga landet och kristna pilgrimer på väg dit ledde till att en kraftfull opinion uppkom inom kristenheten: någonting måste göras åt detta. Det utmynnade i att påven Urban II vid kyrkomötet i franska Clermont den 27 november 1095 proklamerade ett kombinerat pilgrims- och fälttåg.

Korstågen, som huvudsakligen gick till Levanten och Egypten, var avsedda att bekämpa vad som uppfattades som kyrkans fiender och med det specifika målet att befria Jerusalem och Det heliga landet från islamsk överhöghet. De var en kombination av pilgrimsfärder och av Gud genom påven sanktionerade heliga krig. Deltagande i korstågen ansågs vara en form av botgöring och den som stupade räknades som martyr.

Saladin och Rikard Lejonhjärta. År 638 hade det islamiska kalifatet utökat sin makt till att omfatta Jerusalem. Staden erövrades 1099 av korsriddarna, vilka anställde blodiga massakrer på stora delar av den judiska och muslimska befolkningen. Invånarantalet sjönk nu från 70 000 till 30 000.

Ett resultat av de kristnas erövring av Jerusalem blev inrättandet av konungariket Jerusalem med Gottfrid av Bouillon, som själv föredrog titeln Den heliga gravens beskyddare, som förste konung. Riket sträckte sig från Beirut i norr till Gaza i söder. Knappt 100 år senare, 1187, återtogs Jerusalem av Saladin (Salah ad-Din Yusuf ibn Ayyub), som var av kurdisk härkomst och sultan av Egypten. Han gav upphov till dynastin ayyubiderna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Saladin  

Saladins främste motståndare var konung Rikard I Lejonhjärta av ätten Plantagenet från Normandie, som spelar en betydande roll i sir Walter Scotts berömda roman om korsriddaren Ivanhoe (1820) och i filmen Ivanhoe från 1982, där konungen i en minnesvärd rolltolkning spelas av Julian Glover. https://www.so-rummet.se/kategorier/rikard-lejonhjarta

RIkard Lejonhjärta spelad av Julian Glover i filmen Ivanhoe från 1982.

Det nionde och sista korståget startade 1271 och leddes av konung Edward I av England. Korsfararhären försvarade konungariket Jerusalems huvudstad Acre (Akko), beläget i vad som är dagens norra Israel. Akko, som anses ha minst 5000 år gamla anor, har historiskt kallats ”nyckeln till Palestina” på grund av sitt strategiska läge på en udde som sticker ut I Medelhavet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Akko

Acre hade 1104 erövrats av korsfararhären men hade 1187 återtagits av Saladin. 1191 återerövrades staden och fästningen av en korsfararhär under ledning av Rikard Lejonhjärta men återtogs 1290 av en muslimsk armé anförd av sultanen av Egypten, som brände ner den till grunden. De korsriddare i Johanniterorden som fanns på platsen tvingades fly till Cypern. Därmed var såväl konungariket Jerusalems som korstågens saga all.

Även svenska arméer har under 1100- och 1200-talen bedrivit något som med litet god vilja kan kallas korståg i österled med målsättningen att med vapenmakt tvinga de hedniska stammarna i Finland och Baltikum att omvända sig till kristendomen. https://sv.wikipedia.org/wiki/De_svenska_korst%C3%A5gen

Ingen ”fredens religion”. Islam kallas ibland av dess anhängare och aningslösa västerlänningar för ”fredens religion”, vilket är så långt från sanningen man rimligen kan komma eftersom så gott som alla islams landvinningar gjorts med svärdet i hand.

Inte mycket återstår av den forna korsriddarborgen i Akko (Acre) i norra Israel. Foto: Tommy Hansson

Paul Moorcraft skriver på följande sätt om Muhammed på sidan 26 i sin insiktsfulla bok Kampen mot islamistisk terorism (SMB förlag 2018, originalet 2015, 206 sidor):

Muhammed var inte någon fredsmäklare. Han inspirerade den mest dramatiska militära expansionen i världshistorien. De mongoliska horderna var inledningsvis kanske mer blodtörstiga och framgångsrika, men den islamiska erövringen av Arabien och imperiets häpnadsväckande expansion från Pyrenéerna till Kina måste ha utgjort ett obestridligt bevis för Guds välsignelser åt de muslimska krigarna och erövrarna.

Moorcraft påpekar att mongolernas välde sedan länge befinner sig på historiens soptipp, medan islam i de flesta av de erövrade områdena fortfarande utgör den styrande religionen och kulturen, och det språk som dominerar är arabiska. Det måste också understrykas att ingenstans där islam är den ledande religionen har något demokratiskt och frihetligt samhällsystem kunnat upprättas. Andra religioner och deras bekännare, i första hand kristna och judar, förföljs ofta obarmhärtigt.

Svidande muslimska nederlag¨. Från slutet av korstågen i form av Acres fall 1290 fram till våra dagar har det muslimska erövringståget fortsatt på olika sätt. 1308 upprättades det Ottomanska (Osmanska) riket av sultanen Othman (Osman) I. 1389 besegrade ottomanska styrkor i slaget på Trastfältet i Kosovo serber och ungrare vilket resulterade i att delar av Balkan och östra Europa ockuperades.

1453 erövras det kristna östromerska rikets huvudstad Konstantinopel av ottomanerna och får namnet Istanbul. Därmed faller det bysantinska riket (Bysans) till islam. 1463 erövras Bosnien. De islamiska stridskrafterna tvingas dock också inregistrera svidande nederlag. 1571 besegrar en kombinerad påvlig, spansk, maltesisk och veneziansk flottstyrka i grunden en mycket större men tekniskt underlägsen ottomansk flotta vid den grekiska staden Lepanto (Naupaktos). 10 000 kristna galärslavas befrias. Osmanerna flotta återuppbyggss dock snart och kan fortsätta sina slavräder under hela 1600-talet. Gatan Via Lepanto i Rom minner om slaget. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Lepanto

Det mest förödande nederlaget råkade emellertid de osmanska styrkorna ut för i slaget vid Wien i september 1683. En jättehär på 200 000 man med soldater från Turkiet och dess vasallstater Bosnien, Ungern, Serbien, Albanien, Grekland och Krim belägrade den österrikiska huvudstaden Wien mellan maj och september nämnda år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Wien

Wien kunde räddas sedan Polens konung Johan III Sobieski i september kommit till undsättning med en här om 70 000 man. Det som fällde avgörandet var att polackerna genomförde den största kavallerichocken i Europas historia involverande 20 000 ryttare med en spjutspets bestående av 3000 lansiärer. Det medförde att den ottomanska hären skingrades och flydde i vild panik. Vid den efterföljande freden i Karlowitz tvingades Ottomanska riket överlämna Ungern, Transsylvanien och Slavonien till Österrike.

Den judiska staten Israel utropades den 14 maj 1948.

Konflikten Israel -”Palestina”. Det sönderfallande Ottomanska imperiet, som länge hade kallats ”Europas sjuke man”, upplöstes slutligen 1922 som en följd av nederlaget i Första världskriget. Dessförinnan hade i den så kallade Balfour-deklarationen – uppkallad efter den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour – 1917 föranstaltats om att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i det brittiska mandatet Palestina. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Staten Israel utropas av det israeliska Arbetarpartiets ledare David Ben Gurion som självständig stat i enlighet med FNs delningsplan den 14 maj 1948. Dagen efter gick ett antal arabstater, vilka avvisat delningsplanen, till ett förenat angrepp mot den judiska staten. Kriget 1948-49, som skulle följas av ytterligare krig och kriser med arabiska och israeliska intressen på spel, slutade emellertid med ett svidande nederlag för araberna/muslimerna.

I slutfasen av kriget lade Transjordanien (senare Jordanien) egenmäktigt beslag på de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien på Jordanflodens västra sida (”Västbanken”), områden vilka annekterades av Israel efter Sexdagarskriget 1967 som slöt med en förkrossande seger för Israel. Palestinaaraberna har därefter i propagandan felaktigt hävdat att de egentligen har rätt att förfoga över Västbanken.

Konflikten mellan Israel och ”Palestina”, som aldrig varit någon självständig statsbildning, fortsätter att spela en viktig roll i den muslimska/arabiska propagandan. Den används mest som en ursäkt för väst- och demokratifientliga muslimska diktaturer – främst Iran – att fortsätta gräva ner sig i skyttegravarna. Dock bör framhållas att Israel bedrivit en förhållandevis framgångsrik diplomati visavi arabvärlden och i dag har fungerande relationer med icke minst en strategisk nyckelmakt som Saudiarabien. https://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-5269451,00.html

Khomeinis revolution i Iran. Startskottet för aggressiv och terrorbenägen islamism kom med den på ayatollah Ruhollah Khomeini inriktade revolutionen i Iran 1979. USAs president Jimmy Carter hade av opportunistiska skäl övergivit USAs mångårige allierade, shah Reza Pahlavi, vilket lämnade fältet fritt för Khomeini och hans shiamuslimska anhang av fanatiska mullor.

Islamiska staten /Kalifatet har genomfört ett stort antal spektakulära massmord.

Iran har därefter utgjort ett internationellt nav för fanatism, jihadism och islamism med omfattande stöd till exempelvis Hezbollah i Libanon och Hamas i Gaza, samtidigt som homosexuella hängs och kvinnor anklagade för äktenskapsbrott stenas i enlighet med sharialagarna. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/13/khomeini-den-moderna-islamistterrorns-fader-hjalptes-fram-av-carter/

1989 tvingades Sovjetunionen med svansen mellan benen dra sig tillbaka från Afghanistan efter att under en tioårsperiod ha misslyckats med att ta kontroll över landet. Gerillakrigarna i det så kallade mujaheddin, som under konflikten aktivt understötts av de amerikanska Reagan-administrationerna, utgjorde en bas för den kommande islamistiska terrorismen riktad mot väst.

Under perioden fram till den 11 september 2001 skedde under 1980- och 1990-talen en rad mer eller mindre uppmärksammade terrorattacker såsom angreppet mot USAs ambassad i Beirut 1983, då 63 personer omkommer. Senare samma år dör 299 personer när amerikanska och franska militärförläggningar bombas i samma stad. Vidare spelar jihadister från i stort sett världens alla hörn en synnerligen aktiv roll under krigen i det forna Jugoslavien 1991-95. 1999 inleder islamister terrorverksamhet i Tjetjenien.

Krig mot al-Qaida, Afghanistan och Irak. Al-Qaida blev synonymt med islamistisk terrorism då två kapade flygplan rammade World Trade Centers tvillingtorn i New York den 11 september 2001. Närmare 3000 människor dog. Ytterligare ett plan angriper en flygel i försvarshögkvarteret Pentagon varvid 125 människor i byggnaden och de 64 passagerarna dör. Ett fjärde plan kraschar på öppen mark i Pennsylvania, av allt att döma sedan passagerarna lyckats övermanna terroristerna. https://varldenshistoria.se/kriminalitet/terrorism/9-11-terrorattackerna-den-11-e-september-2001

De groteska terrordåden den 11 september 2001 blir startskottet för en kedja av händelser. President George W. Bush förklarar samma år krig mot Afghanistan och amerikanska trupper gör lika frenetiska som fruktlösa försök att spåra upp al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin. Usama spåras slutligen upp och skjuts till döds av en enhet amerikanska elitsoldater (Navy Seals) i Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011. Den soldat som avfyrade de dödande skotten heter Rob O´Neill. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/WLJXBj/rob-oneill-38-dodade-bin-ladin

Två år senare angrips Irak, men nu har de amerikanska styrkorna bättre lycka – åtminstone när det gäller att spåra upp Iraks galne diktator Saddam Hussein. Denne ställs inför rätta, döms till döden och avrättas genom hängning den 30 december 2006. Kriget som helhet blir dock klart fiaskobetonat – några massförstörelsevapen hittas inte – och ger snarare en skjuts framåt åt terrororganisationen Islamiska staten (IS), även kallad Kalifatet, ISIS, ISIL och Daesh.

Islamiska staten har jagats bort. IS har sedan det bildades av tidigare al-Qaida-medlemmar 2004 genomfört otaliga ytterst grymma och bestialiska terrordåd; bland annat har västerländska biståndsarbetare halshuggits och tillfångatagna fiender bränts levande.

IS målsättning är att utifrån en fundamentalistisk tolkning av en wahhabistisk doktrin av den sunniislamiska inriktningen upprätta ett världsomspännande kalifat. Rörelsens samlande gestalt har varit shejk Abu Bakr al-Baghdadi, vilken sannolikt dödades vid ett ryskt flyganfall mot utkanterna av IS-fästet Raqqa i Syrien i maj 2017. IS har understötts frikostigt av Saudiarabien och andra rika sunnimuslimska arabstater. https://www.expressen.se/nyheter/is-ledaren-abu-bakr-al-baghdadi-ar-dod/

Den uzbekiske islamisten Rakhmat Akilov körde ihjäl fem oskyldiga människor i centrala Stockholm 2017.

Paul Moorcraft framställer i sin bok Kampen mot islamistisk terrorism Islamiska staten som ett potent hot mot västvärlden, och när boken först publicerades 2015 såg det onekligen ut på det viset. Därefter har dock rörelsen jagats bort från tidigare starka fästen i Syrien och Irak. Kampen för Kalifatet fortsätter dock i exempelvis Libyen, Afghanistan, Filippinerna och västvärlden genom spektakulära terrordåd.

När uzbekiern Rakhmat Akilov dödade fem oskyldiga personer och skadade många fler genom sin lastbilsattack på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017 hävdade han att han agerat på order av IS, som dock officiellt inte påtagit sig ansvaret för dådet. Akilov dömdes till livstids fängelse och utvisning. Han avtjänar sitt straff på Kumlaanstalten. https://www.expressen.se/nyheter/rakhmat-akilov-om-ordern-fran-is/

IS må ha tappat mark, men det islamistiska och jihadistiska hotet mot demokratin och friheten består och är enligt SÄPO alltjämt det främsta hotet mot vår säkerhet, samtidigt som samhället på olika sätt fortlöpande islamiseras.

Ingen anledning skönmåla Hamas- och bin Ladin-vännen Khashoggi

En tecknares syn på relationen mellan Jamal Khashoggi och Usama bin Ladin.

Den 2 oktober stegade den saudiske journalisten Jamal Khashoggi in på Saudiarabiens konsulat i Istanbul i Turkiet i syfte att utverka handlingar han behövde för sitt förestående bröllop. Han har inte hörts av sedan dess och allt tyder på att han mördades inne på konsulatet. Khashoggi har allmänt beskrivits som en demokratisk och frihetlig förkämpe som efterlyste reformer i sitt eget land och arabvärlden i stort. Såvitt jag kan bedöma är detta en delvis riktig beskrivning – men det är inte hela sanningen om den komplexe Khashoggi.

Jamal Khashoggi föddes i Medina i Sauadiarabien 1958 och tillhörde länge det saudiska etablissemanget med nära kontakter till kungahuset. På 1980-talet genomförde han flera intervjuer med Usama bin Ladin och kom att stå denne nära. Han sökte senare få Usama att överge terrorn som metod i politiken men misslyckades.

Khashoggi har också haft intima förbindelser med islamistiska Muslimska brödraskapet och var en anhängare av terrorgrupperingen Hamas i Gaza, som är en avläggare till brödraskapet. Khashoggi stödde också Hamas krigföring gentemot Israel.

I en artikel den 27 juli 2014 i den London-baserade pan-arabiska tidningen Al-Hayat, som har saudiska kopplingar, talade Khashoggi bland annat om ”the stubborn Palestinian combatant (Hamas)” i mycket uppskattande ordalag och uppmanade hela arabvärlden att stödja dess kamp mot Israel. https://www.frontpagemag.com/point/271678/jamal-khashoggi-cheered-hamas-war-israel-daniel-greenfield#.W8jvEXJ51U8.twitter

Khashoggis inställning till Nazitysklands förintelse av sex miljoner judar kan med en välvillig tolkning beskrivas som problematisk. Ty samtidigt som han, uppenbart osant, förnekade att arabvärlden skulle ha problem med synen på Förintelsen gjorde han betydande ansträngningar i syfte att förringa och tona ner dess betydelse.

”Everyone has its own Holocaust”, påstod Khashoggi i en intervju i Jerusalem Post 2007 och hävdade att det som palestinaaraberna kallar nakba (katastrofen), det vill säga utropandet av Israel som judisk stat den 15 maj 1948, inte var annorlunda än Förintelsen. Som han också jämförde med mongolernas plundring av Bagdad 1258. https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Khashoggi-to-Post-in-2007-Nakba-no-different-than-Holocaust-569516

Jamal Khashoggi föll offer för det saudiska etablissemang han själv länge tillhörde.

De så kallade palestinierna fortsätter att uppmärksamma vad de kallar Nakbadagen varje år med olika typer av våldsamma anti-israeliska excesser. Läs gärna min bloggtext om sanningen bakom nakba här: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/16/palestinsk-historik-sanningen-om-nakbadagen/

Jamal Khasshoggi har förvisso svarat för förtjänstfulla insatser i det han belyst det tilltagande förtrycket i arabvärlden i allmänhet och hemlandet Saudiarabien i synnerhet. 2017 lämnade han Saudiarabien och bosatte sig i USA och blev krönikör i Washington Post; han medarbetade också i Al-Jazeera och andra publikationer. Det finns emellertid ingen anledning att. mot ovanstående bakgrund, och det faktum att han städse rörde sig i våldsamt antisemitiska kretsar, skönmåla hans person.

Uppgifter gör gällande att Jamal Khashoggi mördades på ett synnerligen barbariskt sätt av ett team utskickade vålsdverkare vilka skall ha anlänt till Istanbul kort tid innan Khashoggi försvann. Hans öde är inte ett jag önskar någon människa. Oavsett om mördarna agerade på ett för Saudiarabien oönskat sätt eller ej kommer händelserna i Istanbul att på ett oåterkalleligt sätt skada landet och troligen också få återverkningar på den intrikata maktbalansen i Mellanöstern. https://abcnews.go.com/International/friend-jamal-khashoggi-journalist-killed-barbaric-turkish-officials/story?id=58569969

Saudiarabien har sedan Kriget i Persiska viken 1991 utgjort en viktig samarbetspartner för USA, västvärlden och även Israel. Om mordmisstankarna stärks ytterligare – vilket nästan säkert kommer att ske – kommer Trump-administrationen tvingas straffa Saudiarabien på något sätt. Frågan är hur detta kommer att ske.

 

 

Tredje världskriget? Hallå, vi är mitt inne i det fjärde!

Titt som tätt varnas det i dessa ominösa dagar för något som kallas ”det tredje världskriget”, en konflikt som kan förväntas komma eller eventuellt redan är här i form av kriget mot terrorismen. Professorn i underrättelseanalys vid Lunds universitet, Wilhelm Agrell, tillhör de röster som på senaste tiden varnat för en sådan konflikt:

http://www.sydsvenskan.se/varlden/forskare-tredje-varldskriget-igang/

Det är till att vara efter sin tid. Jag skulle nämligen vilja påstå att det Tredje världskriget tillhör förflutenheten och att vi nu är mitt uppe i det Fjärde världskriget sedan åtskillig tid tillbaka. Detta beskrivs i korta drag i senare delen av denna text.

Låt oss börja med att definiera ordet ”världskrig”. Vad sägs om ”global konflikt med väpnade inslag”? Jag tror få har mycket att erinra mot den definitionen. Nå, då gäller följande. Först en rekapitulation av de tre första världskrigen.

 Det tröstlösa skyttegravskriget på västfronten i Första världskriget.

Första världskriget. Den första globala världskonflikten triggades igång med de så kallade skotten i Sarajevo den 28 juni 1914, då den fanatiske serbiske nationalisten Gavrilo Princip (1894-1918) sköt ihjäl den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och dennes gemål Sophie von Chotek då paret färdades i en öppen bil i Bosnien-Hercegovinas huvudstad Sarajevo.

Morden i Sarajevo gav upphov till en okontrollerad kedjereaktion, vilken slutligen resulterade i vad samtiden kallade ”Det stora kriget”; sedan Andra världskriget utbrutit 25 år senare kallades den första stora konflikten Första världskriget. Den var den första konflikt i världshistorien där många miljoner vanliga medborgare deltog som inkallade eller frivilliga soldater i striderna, där särskilt skyttegravskrigets fasor på västfronten gått till eftervärlden.

Ett vanligt omdöme om Första världskriget är att det var helt meningslöst. Jag håller inte med om detta. Om vi skall försöka uppspåra en vidare mening med den första världsomspännande konflikten, så består den i att kriget definitivt innebar det oåterkalleliga slutet  för den auktoritära-militaristiska ordning som hade förlorarnationerna det wilhelminska-kejserliga Tyskland, kejsardömet Österrike-Ungern och i någon mån det Ottomanska riket som sina främsta exponenter. En centralgestalt på den förlorande sidan var Tysklands bisarre kejsare Wilhelm II.

Omedelbart efter kriget talades det mycket om att det fruktansvärda ”stora kriget” hade varit kriget som, med alla sina hemskheter och runt tio miljoner dödsoffer, gjorde slut på alla krig. Så blev det dessvärre inte.

 Tyska soldater under det judiska upproret i Warszawa 1943.

Andra världskriget. Den andra stora världskonflikten i 20e århundradet bröt ut med Nazitysklands invasion av Polen den 1 september 1939 men hade, liksom fallet var med den första kriget, föregåtts av en illavarslande utveckling som inbegriper Japans aggression mot Kina och det fascistiska Italiens brutala anfallskrig mot Etiopien (Abessinien) där giftgas användes. Detta alldeles bortsett från Tysklands ockupation av Sudetlandet, inmarsch i Tjeckoslovakien och Anschluss av Österrike.

Under det att besluten som startade Första världskriget fattades inom ett par av Centraleuropas monarkier, och då inom den militariserade överklassen, var det individer inom medel- och underklassen som var missnöjda med krigsutgången 1918 och fredsslutet 1919 som i Tyskland drev fram utvecklingen som ledde till Andra världskriget.

Den tyske führern Adolf Hitler, som var son till en brutal tullinspektör, hade själv tjänat i det stora kriget och var besatt av att återge Tyskland dess forna glans och mycket mer än så. Efter att ha insupit en grundläggande antisemitism i Wien under ungdomsåren skyllde han Tysklands alla motgångar på judarna, och det är fullt möjligt att se det andra stora kriget som en förevändning för att utplåna den europeiska judenheten. Judarna gjorde dock tappert motstånd på en del håll, exempelvis i Warszawas ghetto 1943.

Hitler underskattade dock gravt demokratiernas motståndskraft, och precis som knappt 30 år tidigare blev USA tungan på den våg som välte krigshetsarna i det nazistiska Tyskland, det fascistiska Italien och det militaristiska Japan över ända och fick ett slut på kriget 1945. Då hade två atombomber fallit över Hiroshima och Nagasaki i Japan.

 Början till slutet för sovjetväldet: uttåget ur Afghanistan 1989.

Tredje världskriget. Nu var det inte endast världens ledande demokratier – USA, Storbritannien och i ringa mån Frankrike – som lyckades besegra de totalitära aggressorerna i den andra stora världskonflikten. Utan pakten med det kommunistiska Sovjetunionen under Josef Stalin hade det med all säkerhet inte gått.

Med segrarmakterna Sovjetunionen och Förenta staterna som ideologiska motpoler efter 1945 var det förutbestämt att en ny konflikt måste till. Den segerrike brittiske premiärministern Winston Churchill talade, då som oppositionspolitiker, vid ett tal i Fulton i Missouri i USA 1946 om en ”järnridå” – en term hämtad från scenens värld – som sänkt sig ned mitt i Europa och som separerade den demokratiska och den kommunistiska världen från varandra.

Följden blev det Kalla kriget, som lika gärna skulle kunna kallas Tredje världskriget – vilket jag alltså gör här. Det kan vara lämpligt att fastställa den tredje globala konfliktens start till 1948, då kommunisterna i Tjeckoslovakien med massiv sovjetisk uppbackning tillskansade sig makten. Därmed hade Moskva säkrat hegemoni i Öst- och delar av Centraleuropa.

Det delade Europa sågs länge som nära nog en oomkullrunkelig institution, och personer som under det Kalla kriget dryftade möjligheten att befria det förslavade Östeuropa – och andra delar av den kommunistiska världen – marginaliserades som extremister och fascister. Detta icke minst i Sverige, där de styrande socialdemokraterna hade intima band med Moskva.

Se gärna min bloggtext i detta ämne här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

USA och den västliga världen var i Kalla krigets initialskede mer inne på att ”innesluta” (contain) Sovjetunionen och kommunismen, men med Ronald Reagans tillträde som USAs president 1981 kom ett paradigmskifte till stånd: nu skulle ”ondskans imperium” besegras i grunden, varför Reagan såg till att bygga upp en slagkraftig militärmakt. Sovjetunionen förmådde med sin svaga planekonomi inte mäta sig med USA utan halkade hopplöst efter i kapprustningen. Med Berlinmurens fall 1989 och Sovjets implosion 1991 hade den fria världen besegrat kommunismen.

Det bör understrykas att Kalla kriget hade en rad ”varma” inslag såsom Koreakriget, Suezkrisen, Vietnamkriget, kriget i Angola med flera samt ett antal väpnade revolutioner.

Kommunismen lever visserligen vidare i främst Kina, Nordkorea, Indokina och på ett par andra ställen men hotar inte längre friheten i världen på samma sätt som under den tredje stora världskonflikten.

 En av höjdpunkterna i kriget mot terrorismen eller Fjärde världskriget: eliminerandet av al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin.

Fjärde världskriget. Den fjärde globala världskonflikten i vår tid är naturligtvis det som USAs 43e president, George W. Bush,valde att benämna ”kriget mot terrorismen”, noga taget islamismens kraftutveckling med utgångspunkt i revolutionen i Iran 1979. Shah Reza Pahlavi störtades då av en revolutionär koalition bestående av shiamuslimska radikaler, kommunister och liberaler vilket lämnade fältet fritt för ayatollah Khomeinis skräckvälde.

Hur detta gick till kan ni läsa mer om här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/13/khomeini-den-moderna-islamistterrorns-fader-hjalptes-fram-av-carter/

Det egendomliga inträffade alltså att det Fjärde världskriget kan sägas ha startat ett decennium innan det tredje hade hunnit avslutas. Kort efter Khomeinis makttillträde ockuperades USAs ambassad i Teheran av revolutionära studenter, varefter 52 ambassadtjänstemän och diplomater hölls som gisslan i 444 dagar mellan den 4 november 1979 och den 20 januari 1981.

De frigavs bara minuter efter det att Ronald Reagan svurit presidenteden i Washington, D. C. Det var uppenbart att revolutionärerna i Teheran var ute efter att förödmjuka Reagans företrädare, Jimmy Carter, vilket kan tyckas otacksamt handlat mot den man som säkrat den iranska revolutionens seger genom att dra in det amerikanska stödet till shahens regering.

Islamisterna stärkte sina aktier i världen genom att, kraftigt uppbackade av USA som bland annat försåg dem med Stinger-robotar med bärbara avskjutningsanordningar, göra det till synes omöjliga: tvinga Sovjetunionen till reträtt i Afghanistan. Härefter vände emellertid de afghanska talibanerna och andra radikala islamkämpar vapnen mot sin välgörare.

Den 26 februari 1993 detonerade en bomb i garaget till det norra tornet ingående i World Trade Center (WTC) i New York. Målsättningen, att det norra tornet skulle välta över det södra och därmed rasera hela WCT-komplexet med 10 000-tals dödsoffer som följd, realiserades dessbättre aldrig. Sex människor och ett ofött spädbarn dödades emellertid och 1042 skadades.

Hjärnan bakom det första WCT-attentatet, Khalid Sheik Mohammed, utsågs knappt tio år senare av den beryktade Usama bin Ladin att lägga upp ritningarna till flygplansattackerna mot WCT, Pentagon och troligen Vita huset den 11 september 2001. I WCT dog runt 3000 människor. Följden blev att president Bush drog igång en motoffensiv mot islamisterna genom att attackera talibanernas Afghanistan i ett försök att få tag på och oskadliggöra bin Ladin, vilket dock först Obama lyckades med i Pakistan den 2 maj 2011.

 Bilder av den här typen har framkallat avsky över hela den civiliserade världen gentemot barbarerna  i Islamiska staten (IS).

Under det att bin Ladins terrornätverk al-Qaida, som fortfarande i hög grad är verksamt, är det numera sedan några år tillbaka den så kallade Islamiska staten (IS,ISIS,ISIL,DAESH) eller Kalifatet som tilldrar sig uppmärksamhet genom exempellöst barbari i Irak och Syrien samt spektakulära terrorangrepp utförda av ett fåtal personer, av den typ som det som nu senast inträffade i Paris.

Här följer en komprimerad översikt över IS historia:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/23/liten-historik-om-is-islam-och-valdet/

Där står vi i dag, mitt i det Fjärde världskriget. Hur lång tid det kommer att ta för den fria världen att besegra islamismen kan jag, lika litet som någon annan, säga. Ett vet jag: den kommer att besegras. Det är enligt mitt sätt att se en himmelsk/andlig lag att det onda till sist tvingas stryka på foten. Värt att notera är att ondskan, som i de tre första globala konflikterna arbetade genom de sekulära ideologierna wilhelmism, nationalsocialism/fascism samt kommunism, i Fjärde världskriget använder sig av en religion, islam.

Eller rättare sagt en extremistisk/fundamentalistisk variant av islam. Islam behöver inte tolkas på det sätt den skett/sker av Khomeini, bin Ladin eller IS. Mer verserade muslimer anser att Koranens blodtörstiga passager bör ignoreras till förmån för sådana som betonar barmhärtighet och goda gärningar, ty sådana finns. Låt mig därför avsluta denna betraktelse över de fyra världskrigen genom att fastslå, att den fria världen inte befinner sig i krig med islam utan med islamismen eller radikal islam. Islam väntar dock fortfarande på en genomgripande reformation.

För den som vill läsa mer om de tre första av de här nämnda konflikterna rekommenderas varmt min bok Ondskans imperier (Contra 2002, 403 sidor). Kan beställas via Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm eller genom hänvändelse direkt till bloggaren.

 

 

Obamas fiasko: en desertör för fem terrorister

 Terrorns ansikten: de fem frigivna talibanledarna med Mohammad Fazl i mitten.

Den 31 maj lät den amerikanska Obama-administrationen frisläppa fem av de fångar som gripits under Kriget mot terrorn. Så skedde sedan en uppgörelse träffats efter förhandlingar med talibanerna i Afghanistan – med emir Tamim bin Hamad Al Thani av Qatar som mellanhand – om frigivningen av den amerikanske talibanfången Bowe Bergdahl. Utfallet av dessa förhandlingar måste betecknas som en diplomatisk triumf av stora mått för talibanrörelsen.

Frigivningen av de fem gravt  belastade terroristerna har rört upp en virvelstorm av kritik och ifrågasättanden i USA. Att frige fem hårdföra talibaner i utbyte mot en amerikansk soldat, vilken av några av dem som tjänstgjorde tillsammans med honom har betecknats som en desertör från den amerikanska armén, är inget som gör den redan hårt trängda  Obama-administrationen mer uppskattad i oppositionella kretsar.

De fem frigivna Guantanamo-fångarna är Mullah Mohammad Fazl, Mullah Norullah Noori, Abdul Haq Wasiq, Khairullah Khairkhwah och Mohammed Nabi Omari. Om dessa avger den amerikanska sajten The Daily Beast följande omdöme:

 Även om de inte är lika välkända som fångar som hjärnan bakom attackerna den 11 september Khalid Sheikh Mohammed, var talibanfemman några av de värsta förbrytarna i USAs krig mot terrorn.

Hela artikeln via denna länk:

http://www.thedailybeast.com/articles/2014/05/31/us-pays-high-price-for-last-pow-in-afghanistan.html

Mest notorisk av de fem nu frigivna fångarna förefaller Mullah Mohammad Fazl vara. Han är efterlyst av FN för sin roll i massakrer riktade mot Afghanistans shi’itiska befolkning. Fazl har ett förflutet som stabschef för talibanernas armé och har även varit biträdande försvarsminister i talibanregimen. Den 10 september 2001, det vill säga en dag före terrorattackerna mot USA, var Fazl verksam med att koordinera en militär offensiv mot talibanernas fiender.

Terrorgurun Usama bin Ladin betraktade denna offensiv som en viktig del i 11 september-planen. När därför senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain, Arizona, i ett utspel i samband med frigivningen, kallade de fem frigivna fångarna för ”de hårdaste i den hårdaste kärnan” överdrev han knappast.

 Obama med Bowe Bergdahls föräldrar Jami och Bob.

President Obama å sin sida har sagt att han ”absolut inte ber om ursäkt” för fångavtalet med talibanerna, samtidigt som han erkänner att de fem mycket väl snart kan vara tillbaka på slagfältet i Afghanistan.

Centralfigur i det här dramat är Bowe Bergdahl, född 1986 i Sun Valley, Idaho och med både svenska och norska anor, som 2009 tillfångatogs av talibanstyrkor nära Sharan i Paktika-provinsen i östra Afghanistan, där hans militära förband var stationerat.

Bergdahl tillhörde 1. bataljonen i fallskärmsjägarnas 501. infanteriregemente och dök inte upp vid uppropet den 30 juni sedan han gått av sin vakttjänst dagen innan. Medsoldater har vittnat om att han för dem uttryckt en önskan om att desertera och vandra från stridsområdet i Paktia-provinsen och in i angränsande Indien.

Nathan Bradley Bethea, som tillhörde samma regemente som Bergdahl, skriver följande om fångutväxlingen och Bergdahls roll på sajten The Burning Platform den 2 juni:

Obama har inte bara satt ett prejudikat att om du kan tillfångata en amerikansk soldat så kommer vi att förhandla med dig, utan han förhandlade för att få tillbaka en desertör vilken kostade dussintals soldater livet under deras uppgift att finna honom.

Mer här:

http://www.theburningplatform.com/2014/06/02/obama-traded-five-terrorists-for-a-deserter/

 Menige Bergdahl i fångenskap hos talibanerna.

Liknande åsikter har även framförts av ledande republikanska politiker såsom senator Ted Cruz, Texas, som enligt brittiska Guardian den 1 juni uttryckte sig så: ”Vad talar detta om för terroristerna? För det första att om du kan tillfångata en amerikansk soldat så kan du sälja denna soldat för fem terrorister? Detta är ett mycket farligt prejudikat.”

En sak är klar, och det är att den kontroversiella fångutväxlingen för att få tillbaka en trolig amerikansk desertör genom att frige fem brutala talibanledare inte har gynnat president Barack Obama och hans administration, som nu är nere i den absoluta botten opinionsmässigt sett.    Washington Examiner refererar den 18 juni till en opinionsmätning företagen av The Wall Street Journal och NBC News vilken visar, att en majoritet amerikaner misstycker till Obamas sätt att hantera utrikespolitiska frågor.

Chuck Todd från NBC News gör denna analys:   

Denna undersökning är en katastrof för presidenten. Här gäller det presidentämbetet. Lägsta jobbomdömet, delat lägsta, lägsta omdöme när det gäller utrikespolitik. Hans administration ses som mindre kompetent än Bush-administrationen efter (orkanen) Katrina…När det gäller frågan om du tror att han fortfarande kan leda? En majoritet tror inte det. Vad allmänheten egentligen säger är att ditt presidentskap är över.

   Mer här:

http://washingtonexaminer.com/about-that-wall-street-journal-poll-is-the-public-saying-obamas-presidency-is-over/article/2549878

 Bowe Bergdahl före och efter fångenskapen.

Således inga roliga nyheter för president Barack Obama, som för många i den övriga västvärlden framstod som något av en frälsare efter sin valseger i november 2008. Det gick som bekant så långt att den norska nobelkommittén i ett bisarrt beslut utsåg Obama till fredspristagare året därpå utan att han hunnit göra ett dyft för fredens sak. Något han knappast gjort därefter heller.

 

Islamisthatet: ett annalkande barbari som måste hejdas

”Islam will dominate the World”: islamistisk demonstration i Nederländerna.

http://www.youtube.com/watch?v=T278QxI-ve4&feature=youtu.be

Ovan en länk till ett danskt nyhetsinslag (TV2-Nyhederna) som borde ses av alla som förnekar att det finns ett islamistiskt problem i västvärlden.

Inslaget påvisar hur den islamistiske hatpredikanten Omar Bakri Muhammad, som lämnade England efter Londonbombningarna 2005 och inte tillåts resa in igen, fortsätter att sprida sitt våldsamma hatbudskap bland  ungdomar i Danmark via bland annat Internet och telefonkonferenser från sin nuvarande bas i Libanon. Det grundläggande temat för detta budskap är att ”Islam will dominate the world” (Islam kommer att dominera världen).

Islamistiske våldspredikanten Omar Bakri Muhammad.

Sheikh Omar Bakri Muhammad, född i Syrien 1958, tillbringade 20 år i London men begav sig till Libanon 2005. Detta skedde efter de fyra islamistiska bombdåd i London den 7 juli 2005 som dödade 53 personer i attacker riktade mot lokaltrafiken. En förgrening av al-Qaida, som Bakri var nära lierad med, ansågs ligga bakom terrorn. Det rapporterades i november 2010 att Bakri i Beirut dömts till livstids straffarbete för terrorism tillsammans med 54 andra islamister, men han sade då att han ”inte skulle tillbringa en enda dag i fängelse”.

Han verkar ha fått rätt, eftersom han numera är bosatt i Triploli i norra Libanon varifrån han alltså kolporterar ut sitt budskap till unga, formbara sinnen i västvärlden. Bakri har försvarat mordet på den brittiske soldaten Lee Rigby – som var trumslagare i armén – i London-stadsdelen Woolwich den 22 maj 2013. De båda unga islamkonvertiterna Michael Adelbolajo och Michael Adebowale. båda av nigeriansk härkomst, gick då lös på Rigby med knivar och machetes och hackade honom till döds.

Eftersom Rigby var soldat, menade Bakri, var det rätt att döda honom som protest mot att brittiska soldater dödar muslimer utomlands. Omar Bakri var under sin tid i Storbritannien med om att grunda terrorororganen Hizb ut-Tahir samt Al-Muhajiroun. Jag vet inte om Bakri reflekterat över det faktum, att det absolut största antalet muslimer som dödas i världen i dag dödas av andra muslimer.

Den 25-årige Lee Rigby hackades till döds av två muslimska konvertiter i Woolwich i sydöstra London i maj i år.

I inslaget i danska TV2-Nyhederna uppviglas bland annat till våld, mord och kidnappningar i kampen för islamskt världsherravälde. De som missfirmar profeten Muhammed genom karikatyrteckningar eller på annat sätt skall dödas utan förbarmande. Även lemlästning rekommenderas varmt som bestraffningsmetod.

Intrycket man får av det danska nyhetsinslaget är att våldsbejakande muslimsk extremism är ett väsentligt större problem i Danmark än i Sverige, men det betyder naturligtvis inte att inte galenskapen existerar här också. Ännu har den dock inte hunnit växa sig lika stark som i Danmark, som ju också ligger närmare kontinenten och därmed är öppnare för influenser från de radikala muslimska kommuniteterna där.

En ramsa som hörs skanderas i filmen är ”Danmark i helvetet”. Det är tydligen så dessa miserabla våldsagitatorer i sina toviga skägg vill löna det land som tagit emot dem och givit dem en levnadsstandard de inte ens kunde drömma om i sina muslimskt styrda hemländer. Den demokrati som möjliggör deras hatspridning spottar de på och vill avskaffa så fort de får chansen. En annan förekommande ramsa är ”Obama, Obama, we love Usama (bin Ladin)”.

Misstänkte Woolwich-mördaren Michael Adelbolajo.

Islam är en sak – det är en religion som också är en totalitärt präglad filosofi – vilken man kan ha olika meningar om. Det finns förvisso hyggliga muslimer som begripit att deras religiösa koncept kan och måste förändras, precis som judendom och kristendom reformerats under århundradenas lopp. Inom judendomen har man inte stenat äktenskapsbryterskor på 2000 år, och inkvisition och korståg tillhör dessbättre kristendomens förflutna. Problemet är att sansade muslimer ofta är rädda för att säga sin mening på grund av den uppenbara risken för repressalier.

I länder som styrs av islam förekommer däremot fortfarande stenande till döds, publika halshuggningar och hängningar samt lemlästande av tjuvar och offentlig spöslitning för andra missdådare i enlighet med sharialagen.

I Sverige fortsätter emellertid de professionella toleransmånglarna att tjattra om sin ”islamofobi” som ett stort samhällsproblem. Problemet är väl snarare att det inte finns tillräckligt med islamofobi, märk väl i betydelsen av en ytterst välbefogad och samtidigt välinformerad medvetenhet om islamismen och dess väldokumenterade strävan att dominera världen.

Offentliga hängningar är ett omtyckt folknöje i Iran.

Den som inte är medveten om denna strävan, och den gradvisa anpassning till inflyttade muslimers minsta önskemål som gynnar den, hänger sig åt ett beklagligt önsketänkande. För mig står det fullständigt klart att detta annalkande barbari måste hejdas innan det är för sent. Klart illavarslande är de moskéer på svensk mark som hela tiden ökar i antal. lllavarslande, därför att den avhoppade danske imamen Ahmed Akkari framhållit att alla moskéer i Danmark faktiskt kontrolleras av jihadister och islamister. Det är en uppenbar risk att så blir fallet även i Sverige.

Därför bör USA vara världspolis

Sänkningen av Lusitania ledde fram till att USA ingrep i Första världskriget.

I mitt tidiga politiska liv som aktiv i Demokratisk Allians i Stockholm förekom ett rockslagsmärke med texten ”Tack US” i anslutning till en amerikansk nationalsymbol och därunder årtalen 1918 och 1945. Årtalen syftade givetvis på den lyckosamma utgången av Första och Andra världskriget, då frihet och demokrati segrade över förtryck och diktatur. I båda världskrigen var det USA som stod för de avgörande insatserna.

Det aktuella märket var, under Vietnamkrigets dagar då kritiken och hatet mot USA hela tiden eskalerade, avsett att vara en påminnelse om USAs viktiga insatser för världens frihet under världsomspännande konflikter. Situationen påminner en del om den som råder i dag, då Obama-administrationen ansätts med hätska angrepp från såväl SD-renegater som Tommy Funebo till höger som bedagade islamister och numera kommunister som Mohamed Omar till vänster. En ohelig allians ingången av USA-hatets vänner.

Jag har på det här utrymmet åtskilliga gånger klargjort, att jag på många sätt är skarpt kritisk mot Barack Obama och hans styre. En öppet socialistisk president är inte min modell för hur USA borde styras. Jag hade alla gånger föredragit John McCain eller Mitt Romney som president.

Amerikas Förenta stater är emellertid så mycket större och viktigare än vem som för tillfället råkar vara dess statschef. Den amerikanska revolutionen 1776 ledde till en unik statsbildning med en konstitution som erkände alla människors lika värde, men som även fastslog att den nya  staten skulle vara ”one nation under God”. USA har stått för frihet och demokrati i över 200 år och ej endast varit en ideologisk fyrbåk och/eller en tillflyktsort för världens förföljda och förtrampade.

Douglas MacArthur var en av USAs ledande krigsgestalter under Andra världskriget. Här vadar han tillsammans med sina generaler i land på den filippinska ön Leyte för att häva den japanska ockupationen.

USA har också på ett handfast sätt, när behov ansetts förelegat, upprepade gånger militärt och politiskt ingripit i världens öden. Därmed övertog landet Storbritanniens tidigare världsdominans. Helt klart är det befogat att tala om USA som en ”världspolis”. Frågan är givetvis om detta är bra eller dåligt. Jag kommer här att argumentera för att det inte endast är bra att det är så, utan faktiskt helt nödvändigt. Alternativen är nämligen ganska så förfärliga.

Det dröjde tre år efter krigsutbrottet innan USA blandade sig i Första världskriget. Den 6 maj 1915 sänktes det brittiska passagerarfartyget Lusitania vid Old Head of Kinsale utanför Irlands kust av torpeder avfyrade från en tysk ubåt. 1198 av fartygets 1959 passagerare omkom, bland de förolyckade 124 amerikanska medborgare.

Krav restes nu på att USA skulle inträda i kriget på ententens sida, men president Woodrow Wilson nöjde sig med att skicka en protestnot till Tyskland. Tyskarna upphörde dessutom med det oinskränkta ubåtskriget men återupptog det igen i februari 1917. Nu kunde Wilson inte längre stå emot trycket utan beslutade om amerikanskt krigsdeltagande den 6 april 1917. USAs ingripande blev tungan på den våg som slutligen vägde över till ententemakternas fördel och förpassade Tyskland och andra obsoleta imperiebyggen såsom Tsarryssland, Österrike-Ungern och Ottomanska riket till historiens soptipp.

När Andra världskriget bröt ut med Tysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 – vilket följdes upp med Sovjetunionens invasion av en annan del av samma land ett par veckor senare – förklarade Storbritannien och Frankrike Tyskland krig. USA nöjde sig i detta läge med materiellt stöd för krigsansträngningarna. Detta ändrades över en natt, då japanskt bombflyg angrep den amerikanska marinbasen Pearl Harbor på Hawaii den 7 december 1941 och ödelade en betydande del av USAs Still havs-flotta.

Japan hade med attacken avsett att hålla USA utanför kriget i Stilla havet, men tvärtemot denna fromma förhoppning blev amerikanerna fly förbannade vilket ledde till att president Franklin D. Roosevelt redan dagen efter attacken förklarade Japan krig och gav order om en militär upprustning utan motstycke. De isolationistiska strömningar som tidigare legat som en hämsko över den amerikanska krigsdebatten försvann i ett slag. Och som vi alla vet kunde axelmakterna Tyskland, Italien och Japan inte stå emot den amerikanska kolossen och dess förbundsförvanter med Storbritannien i främsta ledet.

Låt oss ta ett kliv i historien fram till den 12 oktober 2000, då det amerikanska krigsfartyget USS Cole utsattes för en självmordsattack då det låg stilla i hamnen Aden i Jemen. 17 amerikanska sjömän dog och 39 sårades i ett dåd som terrornätverket al-Qaida tog på sig ansvaret för. Den amerikanska Clinton-administrationen föredrog att inte besvara angreppet. Några månader senare hade emellertid USA i George W. Bush fått en annan president från ett annat parti än det Bill Clinton representerade.

Det amerikanska krigsfartyget USS Cole utsattes 2000 för en terrorattack från al-Qaida.

När al-Qaida sedan på uppdrag av sin galjonsfigur Usama bin Ladin den 11 september 2001 angrep USA genom en serie flygburna terrorangrepp, som bland annat lade World Trade Center i New York i grus och aska med cirka 3000 dödsoffer som följd, var måttet rågat för amerikanerna: Bush gav order om att USA skulle invadera Afghanistan i syfte att knäcka talibanregimen och försöka spåra upp terrorarkitekten bin Ladin.

2003 var det dags för USA att angripa Irak under den storhetsvansinnige diktatorn Saddam Hussein, som man menade förfogade över massförstörelsevapen. Några sådana hittades inte emedan Saddam kort tid före angreppet låtit exportera dessa vapen till grannlandet Syrien, något som avslöjats i boken Saddam´s Secrets av den före detta Saddam-generalen Georges Sada. Det viktigaste som uppnåddes under den USA-ledda koalitionens ingrepp i Irak var gripandet och den senare avrättningen av Saddam. Därigenom blev världen tveklöst en säkrare och bättre plats. Senare kunde också en amerikansk elitstyrka spåra upp och oskadliggöra Usama bin Ladin i hans pakistanska gömställe.

Det fortgående Kriget mot terrorn är i mina ögon det Fjärde världskriget efter de båda första världskrigen samt Kalla kriget. På många sätt är den fjärde globala konflikten svårare att handskas med, då det inte handlar om fältslag eller ens krig mellan länder på övligt sätt. Det är i stället fråga om irreguljär krigföring med inslag som självmordsbombning, medvetna övergrepp mot civila och inspärrande av kombattanter utan föregående rättslig prövning.

Oskadliggörandet av Usama bin Ladin har varit en amerikansk milstolpe i Kriget mot terrorn – Fjärde världskriget.

USAs ovedersägliga svårigheter och motgångar under Kriget mot terrorn har inte fått mig att tvivla på att USA behövs som ett slags världspolis till skydd för frihet, mänskliga rättigheter och demokrati världen över. Sedan kan man givetvis beklaga den massiva övervakning som amerikanska regeringar ansett sig behöva tillgripa inom ramen för det nu pågående kriget. Låt mig presentera det så här: om inte USA påtog sig rollen som världens skyddsmakt skulle någon annan göra det. Och de enda alternativ till USA som står till buds är dels en kommunistisk diktatur med storhetsvansinne (Kina), dels en halvfascistisk autokrati med imperieambitioner (Ryssland). Av dessa alternativ väljer jag självklart USA, även fast den nuvarande presidenten heter Barack Obama.

Om USA bör ingripa i Syrien sedan det, i mitt tycke tämligen övertygande, konstaterats att Assad-regimen använt kemisk krigföring mot den egna befolkningen – och i så fall på vad sätt – är något jag här inte tar ställning till. Såvitt jag kan se finns det faktorer som talar både för och emot ett militärt ingrepp, vilket i så fall torde bli av begränsad natur.

President Barack Obama besökte under sin Sverige-visit Stora synagogan i Stockholm. Det hedrar Obama att han på detta sätt markerade mot den växande antisemitismen i Sverige.

Välkommen till Sverige, herr president!

Välkommen, president Obama!

http://www.expressen.se/nyheter/har-laddar-obama-infor-sitt-sverigebesok/

Som framgår av länken till Expressen ovan har USAs president Barack Obama och hans familj semester. Den 4 – 5 september genomför Obama sedan ett statsbesök i Sverige, där presidenten träffar bland andra statsministern, konungen och utrikesministern. Det har sagts att Sverige-besöket skall uppfattas som en ersättning för ett planerat besök i Putins Ryssland.

Det kanske kommer som en överraskning för många att jag nu på detta hjärtliga vis hälsar Obama välkommen till Sverige. Detta därför att jag i ett antal tidigare inlägg här stundom riktat tämligen skarp kritik mot honom. Barack Hussein Obama är USAs förste öppet socialistiske president någonsin, vilket eftertryckligt avspeglas i hans politik.

Jag har bland annat framhållit att han länge höll Egyptens islamistiska Mursi-regering under armarna, att hans Mellanöstern-politik lämnar mycket övrigt att önska, att han genom utnämningen av en rad vänsterradikala så kallade tsarer (czars) öppnat upp för en sorgligt politiskt korrekt vänsterpolitik inom en rad områden. Med mera, med mera. Obama tillhör alltså mycket långt ifrån mina favoritpolitiker.

Vad som i det här sammanhanget räknas i mina ögon är emellertid det faktum, att Barack Obama är folkvald statschef för den fria världens ledande nation: Amerikas Förenta stater (USA). Detta har inte ändrats efter det Kalla krigets slut. Det finns förvisso anledning att på en rad punkter rikta kritik mot USA och dess politik, icke minst utrikespolitiskt. Kriget mot terrorn blev långt ifrån den succé jag och många andra hoppats på.

Otaliga amerikaner har givit sina liv för världens frihet.

Talibanerna är således fortfarande en kraft att räkna med i Afghanistan och Pakistan, och i Irak fortsätter olika muslimska grupper att bekriga och lemlästa varandra samtidigt som de försäkrar att islam är ”fredens religion”. Amerikanska och andra västerländska installationer och institutioner utsätts alltjämt för jihadistisk terror. Länder som Iran och Nordkorea fortsätter att utveckla sin nukleära kapacitet och hota världsfreden.

Världen är med andra ord långt ifrån säker för demokratin. Den hopplöst gaggiga norska nobelkommitténs beslut att för några år sedan utdela Fredspriset till Obama måste vidare betecknas som en ren skandal.

Låt oss dock inte glömma att USA trots allt lyckades med att eliminera tre av världens mest motbjudande ledargestalter, massmördarna Saddam Hussein, Muammar Khadaffi och Usama bin Laden. Världen hade varit en ännu osäkrare plats om de hade fått hållas. Den äran får George W. Bush och Barack Obama dela på.

När jag blev politiskt aktiv i början på 1970-talet var det för mig självklart att stödja USA som ledarnation för den fria världen i kampen mot den globala kommunismen, precis som USA tidigare ställt upp i både Första och Andra världskriget för att slå tillbaka falska auktoritära läror och makter såsom wilhelmismen och nationalsocialismen. Och precis som då gick USA och den fria västvärlden segrande ur det Kalla kriget tack vare Ronald Reagans offensiva hållning gentemot Sovjetunionen, som till slut ovanligt välförtjänt hamnade på historiens sopptipp.

Nu befinner vi oss mitt i en ny kraftmätning mellan den totalitära/auktoritära islamismen och den västerländska demokratin. Den fria världens ledarnation är och förblir USA, som inte kan kosta på sig att dra sig tillbaka i något slags splendid isolation. USA är inte en nation bland andra. Med ställningen som världens ledande makt och viktigaste demokrati följer ett internationellt ansvar man varken kan eller får dra sig undan.

Den dag USA bestämmer sig för att strunta i vad som händer utanför dess gränser och nöjer sig med att slicka de egna såren är det också början till slutet för USAs unikt särpräglade ställning i världen.

Så jag säger: välkommen till Sverige, herr presiden! Merparten av oss svenskar är stolta och glada över att ni bestämt er för att besöka vårt land. Därför rullar vi ut röda mattan, låter Stjärnbaneret fladdra för vinden och klämmer i med både ”Star Spangled Banner” och ”Hail to the Chief” när ni kommer! Leve Amerikas Förenta stater!

”Star Spangled Banner”:

http://www.youtube.com/watch?v=i426pbQJZ_

”Hail to the Chief”:

http://www.youtube.com/watch?v=hwJvxY7uENM

Två USA-symboler: Stjärnbaneret och den vithövdade örnen.

Detta blev väl i somligas tycke övermåttan känslosamt. Kommunister, islamister, toknationalister och paleolibertarianer må gnissla tänderna och protestera hur mycket de vill. Vem bryr sig?

Och visst, jag ÄR en känslosam person, jag blir rörd och glad när ledaren för världens viktigaste nation kommer till mitt land. Jag är och förblir proamerikan samtidigt som jag är svensk patriot. Det skäms jag inte ett dugg för. Obama har rätt att förvänta sig ett artigt mottagande, även om vi är många som inte i allt delar hans värderingar och politik.

Detta hindrar naturligtvis inte att jag efter presidentens besök säkerligen kommer att återkomma med min kritik mot Obama-administrationens politik såväl utrikes som inrikes.