Rasifierade SSU-bögen Botström sitter nog säkert – men bör ta time-out

Philip Botström, längst till höger på bilden, i Pride-parad med bland andra Stefan Löfven.

Inför det val som gjorde Philip Botström till SSU-bas i augusti 2015 gjorde Nya Wermlandstidningen en intervju med den dåvarande kandidaten och Filipstads-bon, som gavs tillfälle att berätta litet om sin bakgrund. Den före detta taekwondo-utövaren (han slutade med denna koreanska kampsport på grund av skada) hade bland annat följande att anföra:

Under min uppväxt upplevde jag en hel del rasism och homofobi i min omgivning. För mig som adopterad, mörkhyad och öppet homosexuell var det tufft. I SSU hittade jag ett sätt att aktivera och organisera mig – det blev en plats där jag mötte personer som kände samma sak och som ville göra något åt det. http://nwt.se/filipstad/2015/07/07/varmlanning-nara-bli-ssu

K. G. Bejemarks staty av Nils Ferlin på Stora torget i Filipstad.

Philip Claes Oscar Botström föddes i Colombia 1990 men adopterades som spädbarn och växte upp i vår nationaskald Nils Ferlins (1898-1961) födelsestad Filipstad. Nu har han blivit rikskändis under mindre smickrande omständigheter: han lät SSU punga ut med 7900 kronor för en taxiresa från Sälen i Dalarna till Stockholm. Skälet till taxifärden förklarade Botström med att han skulle närvara vid ett möte med den socialdemokratiska partistyrelsen morgonen därpå.

Nu bar det sig inte bättre än att Botström uteblev från nämnda möte. Förklaringen denna gång blev att han lider av svårartad stress i form av utmattningssyndrom och därför inte orkade upp till mötet. Något han kanske borde ha förutsett innan han satte sig i den där taxin från Folk & Försvars konferens i Sälen.

När Philip Botström besökte kommunistdiktaturen Kubas huvudstad Havanna härförleden lade han upp denna post på sitt Instagram-konto.

Här följer Botströms egna förklaringar om omständigheterna kring taxiresan och en försäkran om, att han ämnar göra bot och därmed leva upp till sitt efternamn genom att betala ur egen plånbok i syfte att ”återupprätta förtroendet” för sin person. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/jeBz0/ssus-ordforande-jag-kampar-mot-stress-och-utmattning

En storm av kritik – givetvis fullt berättigad sådan – har nu riktats mot Philip Botström, också från de egna SSU-leden och från självaste statsminister Stefan Löfven. Det har talats om pampfasoner av klassiskt sossesnitt. SSU Värmland fortsätter dock känna förtroende för hemmasonen, vilket kanske inte är så överraskande: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=6605706

Personligen tror jag inte ordförande Botström har särskilt mycket att frukta. Det skall nog mycket till för att ett extremt politiskt korrekt ungdomsförbund som Socialdemokratiska ungdomsförbundet skall lämpa en högsta företrädare som är både öppet homosexuell och ”rasifierad” och dessutom gillar Kuba över bord. Här följer ett exempel på Botströms engagemang för HBTQ-kommuniteten i ett debattinlägg tillsammans med andra Värmlands-sossar: http://www.vf.se/uncategorized/vi-alskar-bogar/

Rashid Musa gör Muslimska brödraskapets tecken.

SSU Stockholm blev för några månader sedan vidare herostratiskt ryktbart då man förbjöd vita personer närvara vid en sammankomst med den så kallade terrorexperten Rashid Musa, den svårt islamistiskt anfrätte ordföranden i Sveriges unga muslimer. https://petterssonsblogg.se/2016/09/08/ssu-nekar-vita/

En sak är klar, och det är att SSU hade haft råd att betala sin ordförandes taxiresa. Trots att SSU inte är landets största ungdomsförbund – MUF är större – är de unga sossarna fyra gånger så rika som MUF med tillgångar värda sammanlagt runt 140 miljoner kronor. http://www.uvell.se/2017/01/11/kapitalisterna-ssu-34831270

Denna bloggare vill slutligen önska stresskänslige Philip Botström lycka till med rehabiliteringen. Stressrelaterat utmattningssyndrom är inte att leka med – jag har själv haft liknande symptom och vet vad det är fråga om. Jag skulle rekommendera att han följer Jimmie Åkessons exempel och tar en längre time-out från politiken.

Jag vet inte varför, men när jag läser om Philip Botström och hans politiska utsyn och eskapader kommer jag att tänka på följande bekanta rader av Nils Ferlin:

Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet.

 

 

 

Mitt råd till Jimmie: låt det värka ut!

 Jimmie Åkesson håller torgmöte i Södertälje den 4 september 2014. Foto: Sven Pernils

Det går bra för Sverigedemokraterna. Alldeles förbannat bra till och med.

Det opinionsinstut som kom närmast valresultatet, norska Sentio, ger i sin mätning för oktober SD 16,7 procent vilket är en uppgång med 4,0 procentenheter. Andra mätningar avseende samma tid resulterar i 13,3 procent (Demoskop), 13,2 procent (Novus) och 12,4 procent (Ipsos). Så allt borde vara frid och fröjd på SD-fronten, eller hur?

Tyvärr kan så inte riktigt sägas vara fallet. I dag nås vi nämligen av det tunga beskedet, att SD-ledaren Jimmie Åkesson tvingas ta sjukledigt på obestämd tid på grund av utmattningssyndrom, populärt kallat ”utbrändhet”. Jimmie förklarar på sin Facebook-sida att han inte har något annat val än att sjukskriva sig och prioritera hälsa och familj.

Åkesson avslutar:

Jag tackar för er förståelse och ser fram emot att kunna komma tillbaka, starkare och mer taggad än någonsin.

Jimmies meddelande resulterade i tusentals gillanden och lyckönskningar på Facebook. Och, vilket naturligtvis är föga sensationellt, ett fåtal uttryck för ”det fina hatet”. En kommentator skrev exempelvis: ”Hoppas du blir påkörd.”

PK-medias gullegris, förmente komikern Özz Nujen med kurdiskt ursprung, näthatade SD-ledaren på följande sätt: ”Tar på krafterna att vara rasist och paranoid, ju.” Hatsajten Slutpixlat deklarerade för sin del att Åkesson tvingats sjukskriva sig på grund av ”excessiv rasism”. En notorisk representant för den depraverade lattevänstern som vidare hånat Åkesson är Aftonbladets Fredrik Virtanen.

 Förmente komikern Özz Nujen.

Mer om reaktionerna på Åkessons sjukskrivning i allmänhet och Nujens reaktion i synnerhet här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19713267.ab

Det finns emellertid meningsmotståndare som uttryckt sympatier för Åkesson i anledning av dennes sjukskrivning. En av dessa är Patrik Lundberg, den koreanskfödde skribenten och PK-aktivisten som lyckades få bort den glade kinamannen från Fazers rischocklad.

Lundberg, som är bördig från Åkessons hemstad Sölvesborg, har uttryckt sig så här på nätet:

Ni får gärna kritisera Åkessons politik. Men de  som skämtar om sjukdomen utmattningssyndrom kan faktiskt ta och dra åt helvete.

All heder åt Patrik Lundberg – som jag skrev om på följande sätt i ett blogginlägg för något år sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/02/i-huvet-pa-en-pk-aktivist/

Det finns sannolikt ingen annan partiledare i Sverige som betyder lika mycket för sitt parti som Jimmie Åkesson gör för Sverigedemokraterna. Alltid påläst, alltid koncentrerad och alltid lugn och saklig. I mitt tycke är Jimmie ävenledes Sveriges vassaste debattör.

Jag skall vara ärlig nog att tillstå, att jag inte anser att han är världens bästa talare, men icke desto mindre förmår han alltid entusiasmera de partimedlemmar som har förmånen att få lyssna till honom vid något evenemang. ”Jimmies bästa tal någonsin”, är ett omdöme man hör vid så gott som varje Åkesson-tal.

Mitt intryck är att för många väljare ÄR Jimmie Åkesson SD. Just därför är det kanske rentutav av godo att fokus för en tid framöver kommer att sättas på andra partirepresentanter, såsom Mattias Karlsson som tar över partiledarplikterna, och riksdagens andre vice talman Björn Söder. Ty trots alla Jimmies ovedersägliga kvaliteter finns det faktiskt många andra mycket kompetenta SDare.

 Mattias Karlsson  tar över partiledarplikterna.

Utan att göra några som helst anspråk på att veta exakt vad som rör sig i Jimmie Åkessons huvud för ögonblicket, vågar jag ändå påstå att jag vet något om vad det vill säga att gå in i den så kallade väggen. Det var precis vad som drabbade mig för sju-åtta år sedan, låt vara att symptomen inte var exakt desamma som dem Åkesson nu drabbats av. Jag blev i samband med att jag blev av med mitt dåvarande arbete djupt och grundligt deprimerad och tvingades anlita medicinsk hjälp. Jag övervägde allvarligt att göra slut på allting.

Det tog mig gott och väl ett halvår att komma igen efter denna vistelse i helvetet – ja, jag kan inte beskriva mina upplevelser på annat sätt – då inte ens min Gud fanns tillgänglig för mig. En sak står fullständigt klar för mig, och det är att jag inte unnar ens en billig pajas som Özz Nujen och andra hatande och hånfulla halvfigurer det öde som drabbade mig den gången.

Det är också därför jag aldrig kan förstå det oresonliga hat som somliga, oavsett politisk inriktning, vräker ur sig på nätet eller i spalterna. Jag kan inte erinra mig att jag hatat någon enda människa fullt ut, vare sig mobbare, politiska meningsmotståndare, svikare eller flickvänner som dumpat mig. Avsky, förakt, bitterhet, besvikelse, ressentiment i allmänhet – allt detta kan jag känna. Men hat – nej.

Min egen personliga kris medförde i alla fall åtminstone en god sak – jag kom under denna period till klarhet om, att nästa steg i min politiska utvecklingsprocess skulle bli att gå med i SD. Sagt och gjort, och på den vägen är det. Jag kan med gott samvete klart deklarera, att jag aldrig ett ögonblick ångrat det beslutet.

Partipolitiken har förvisso, liksom alla livets innehållsmässiga beståndsdelar, både toppar och vågdalar. Ibland kan jag önska att jag hade haft litet vassare armbågar och litet mindre godtrogenhet i min uppsättning personliga egenskaper. Jag försöker, så gott jag nu kan, kompensera dessa tillkortakommanden med tålamod, livserfarenhet och kanske ett visst mått slughet. Jag kommer  dock aldrig att devalvera min mänsklighet genom att förfalla till hat.

Sentio oktober 2014: SD 16,7 procent.

Jag är glad över att helt sanningsenligt kunna säga, att jag är personligt bekant med Jimmie Åkesson. Vi hade rätt mycket att göra med varandra när jag, i egenskap av chefredaktör på SD-Kuriren, några månader jobbade vid dåvarande rikskansliet på Södermalm i Stockholm inför valet 2010. Ett bestående minne är det offentliga möte vi genomförde tillsammans i Stadsparken i Södertälje i juni sistnämnda år. Jimmie har också varit hemma hos mig på middag tillsammans med andra gäster ett par gånger.

Med ledning av denna personliga bekantskap tror jag mig kunna göra bedömningen att Jimmie – precis som han skriver på Facebook – i sinom tid kommer att vara tillbaka i hetluften med full kraft och minst lika skärpt som tidigare.

Ett avslutande råd jag mot bakgrund av personliga erfarenheter enligt ovan  och i all ödmjukhet gärna vill ge Jimmie Åkesson är detta: låt det ta den tid som krävs. Låt det  värka ut. Läs mycket. Titta på TV. Träffa bara dem du gillar och som du vet gillar dig. Framförallt: umgås med familjen.