The Dubliners 50 år – tankar efter en konsert i Köpenhamn

Eamonn Campbell, John Sheahan, Barney McKenna, Sean Cannon och Patsy Watchorn: The Dubliners.

Jag började lyssna på den irländska folkmusikgruppen The Dubliners 1969. Jag hade då skrivit en uppsats om Irlands historia med en gymnasiekompis och var så att säga ”på” om allt irländskt. Det blev inledningen på en mångårig kärlekshistoria.

Första gången jag hade nöjet att se och lyssna på den numera legendariska irländska gruppen var i Konserthuset i Stockholm 1973. Det var ett forum som var litet för stort för Ronnie Drew, Ciaron Bourke, Luke Kelly, Barney McKenna och John Sheahan – salen var bara halvbesatt. Under samma uppehåll i Sverige nådde dock gruppen ut till en svensk storpublik genom att medverka i TV-programmet ”Fint som snus”.

Bland annat med den gaelisk/irländska sången ”Peggy Lettermore” framförd av Ciaron Bourke:

http://www.youtube.com/watch?v=BQ9p6NreqAU

Ciaron Bourke (1935-88) hade en självförbrännande livsstil, vilket ledde till att han drabbades av en hjärnblödning 1974 och aldrig kom tillbaka till gruppen på allvar. Han efterlämnade hustru och sex döttrar. Han avled slutligen 1988. När jag och min hustru Marika såg gruppen under en konsert på Draken i Stockholm 1985 gjorde Bourke ett sällsynt framträdande under evenemangets andra del.

 Ciaron Bourke (1935 – 88). 

Min andra konsert med The Dubliners inträffade på Göta Lejon i Stockholm hösten 1981. Gruppen bestod vid denna tid av nämnda medlemmar minus Ciaron. Den legendariske sångaren Luke Kelly (1940-84) framförde då bland andra sånger det nya örhänget ”Dublin in the Rare Auld Times”:

Jag hade därtill lyckan att få det nya albumet ”Together Again” signerat av de fyra bandmedlemmarna. Den hänger sedan många år tillbaka lyckligt  inom glas och ram i mitt hem.

  Luke Kelly (1940 – 84).

Det dröjde därefter ända till 2009 innan jag, återigen tillsammans med hustru Marika, fick tillfälle att avnjuta The Dubliners å Cirkus i Stockholm. Gruppen bestod då, förutom av John och  Barney, av Sean Cannon, Eamonn Campbell och den före detta sångaren i The Dublin City Ramblers, Patsy Watchorn.

I maj 2011 uppträdde The Dubliners i Malmö konserthus och självklart var jag på plats, därtill på första raden. En enastående upplevelse! 2012 skulle det bli dags för gruppens 50-årsjubileum – den inledde sin unika karriär på puben O´Donoghue´s 1962 på Merrion Row i Dublin som The Ronnie Drew Group – och det kan sägas ha sparkats igång på The Vicar Street i Dublin strax före jul 2011, då en jubileums-DVD spelades in.

Den 5 april 2012 drabbades emellertid The Dubliners av ett fruktansvärt avbräck. Banjospelaren Barney McKenna – Irlands mest inflytelserike trakterare av tenorbanjo – avled i sitt hem i Howth i curragh Dublin. Gruppen beslutade dock att fortsätta med sin redan påbörjade 50-årsturné med Gerry O´Connor som Barneys ersättare.

http://www.gerryoconnor.com/

”Banjo Barney” kommer alltid att ihågkommas som en virtuos på favoritinstrumentet men också som en briljant mandolin- och melodionspelare. Han framträdde även med högst individualiserade sångnummer såsom ”Fiddler´s Green”, ”Comical Genius”, ”South Australia” samt ”I Wish I had Someone to Love Me”:

http://www.youtube.com/watch?v=oo0p6BbecNo

The Dubliners gav sin första konsert efter Barneys död på 50-årsturnén på Tivoli i Köpenhamn den 18 april 2012 (en planerad konsert på Berwaldhallen i Stockholm tre dagar tidigare frös inne). Liveframträdandet interfolierades med filmsekvenser och foton från gruppens halvsekellånga tillvaro och inget av fansen behövde bli besviket.

 Barney McKenna (1939 – 2012).

Personligen fastnade jag för en låt som spelades in för ”Fint som snus” 1973 och som spelades upp som exempel på Ciarons sångkonst: ”Bainne na mBó´:

http://www.youtube.com/watch?v=YvXJGbT6FvA&feature=related

Jag överdriver nog inte om jag säger att vi gamla Dubliners-fans betraktar de äldre gentlemän som i dag befolkar The Dubliners som gamla vänner, ja nästan familjemedlemmar. Släkt och vänner kan svika – Dubliners har aldrig gjort det det och kommer aldrig att göra det.

Slutligen tycker jag att gitarristen Eamonn Campbell kan vara värd en alldeles särskild mässa. Det var han som initierade det fruktbärande samarbetet med The Pogues 1987 – resulterande främst i ”The Irish Rover” – vilket innebar en nytändning för gruppen:

http://www.youtube.com/watch?v=au30c9ZMIPg

Min favorit bland Dubliners-låtar? Det får bli Luke Kellys ”Bunclody”:

http://www.youtube.com/watch?v=3RPaE0VMtWo

Men ”The Ballad of St. Anne´s Reel” är inte dum den heller:

http://www.youtube.com/watch?v=fA7iedRBJrs

 John Sheahan (till höger) och Barney McKenna.

Vore det inte för John Sheahan, född 1939, skulle The Dubliners dock förmodligen inte finnas kvar. John, som anslöt sig till gruppen 1964, har städse fungerat som en sammanhållande kraft och är i dag den som presenterar gruppens framträdanden. Här syns och hörs han i ”Farwell to Harstad”, en norsk melodi som tillägnats terroroffren i Oslo/Utöya den 22 juli 2011:

http://www.youtube.com/watch?v=Ocf7Z8MAwDE

Förutom de medlemmar som nämnts ovan har även Paddy Reilly, Jim McCann och Bobby Lynch varit medlemmar av The Dubliners.

Visst var Oslo-terroristen en ensam galning

Oslodåden skapade rubriker världen över.

Jag deltog i ett kultur-historiskt evenemang i Medevi Brunn i hjärtat av Östergötland när nyheten kom att en 32-årig norrman den 22 juli ägnat sig åt helt andra aktiviteter i Oslo. När den värsta chocken lagt sig var jag och en kollega, liksom jag medlem i Sverigedemokraterna, ense om att det inte skulle dröja länge innan partiets fiender skulle börja söka ett samband mellan Oslo-terroristen och SD.

Vi fick rätt – i själva verket hade vi inte ens hunnit lämna den gamla kurorten innan sådana spekulationer hade fått fart.

Det föreligger härvidlag en tydlig likhet mellan de fruktansvärda terrordåden i Oslo 2011 och mordet på Olof Palme 1986. Expo angav inte oväntat tonen genom att redan dagen efter dådet tvärsäkert slå fast att Anders Behring Breivik inte varit ”en ensam galning”: ”…han hade en gemenskap, en idévärld där hans tankar fick näring.” På motsvarande sätt hade exempelvis Lars Wenander och  Håkan Hermansson  1987 i boken Uppdrag Olof Palme – hatet, jakten, kampanjerna med karakteristisk luddighet fastslagit, att det kring Olof Palme hade florerat  en ”atmosfär” och ett ”klimat” som gjorde mordet möjligt.

Varken de mer eller mindre fantasifulla teorierna om Palme-mordet eller de hittillsvarande kannstöperierna kring Oslo-massakrerna har emellertid lyckats bevisa annat än att de respektive dåden utfördes av just ensamma galningar. Vad de däremot lyckats med är att misstänkliggöra ett antal personer och organisationer vilka inte haft ett dyft med respektive illgärning att göra.

Publikationen Nationell idag, organ för det numera till synes öppet nazistiska partiet Nationaldemokraterna, står för sin del i en viss särklass när man tillskriver den israeliska säkerhetstjänsten Mossad massmorden i Oslo.

Den politiske krönikören Daniel Pipes menar i en text på National Review Online den 27 juli att Anders Behring Breivik genom sprängningen i Oslo och skjutningarna på Utöya syftade till att skapa uppmärksamhet kring sitt beryktade politiska manifest:

På så sätt liknar Behring Breivik Unabombaren Ted Kaczynski som använde sig av våld för att marknadsföra sitt manifest från 1995 Industrial Society and its Fate.

Pipes framhåller att den påstått allmänkonservative och antimuslimske Breivik jämte miljöfanatikern Kaczynski, den judiske terroristen Baruch Goldstein (Hebron 1994) samt Oklahomabombaren Timothy McVeigh varit ”de fyra framstående undantagen till islamismens dominerande ställning som massmördare.” Pipes jämför dessa fyra terrordåd med de omkring 25 000 islamistiska terrordåd som enligt tillgänglig statistik utförts sedan 1994.

Den så kallade Unabombaren Ted Kaczynski grips av amerikansk polis.

Den ensamme galningen i Oslo hänvisar i sitt manifest bland annat till konservativa idéer och tänkare men bortser från att konservatismen till sitt själva väsen ställer sig helt avvisande till revolutionära våldsdåd av den typ som nämnde galning utfört; han kallar sig kristen men låtsas inte om att några av den judeo-kristna etikens fundamenta är förbud mot att döda och krav på att älska sin nästa så som sig själv, ja rentav att älska sin fiende; han uttalar sig som oförsonlig fiende till islam men är enligt egen utsago själv beredd att under vissa omständigheter samverka med islamistiska extremister. Provkartan över gärningsmannens motsägelser skulle kunna göras avsevärt längre än så.

Sanningen är naturligtvis att Anders Behring Breivik är en narcissistisk virrhjärna som i sitt så kallade manifest svarat för ett hopkok av olika idéer och koncept som spretar åt alla håll. Han har i själva verket inte begripit någonting av vare sig konservatismen, kristendomen eller islam. De sammanhang han skisserar existerar bara i hans egna överhettade hjärna, och hittills har det inte kunnat påvisas att han har några som helst anhängare. Mot den bakgrunden är det i grunden fel och ansvarslöst att försöka peka ut några politiska krafter såsom helt eller delvis ansvariga för massmorden i Oslo.

Personligen orkar jag inte bli särskilt arg på gänget kring Daniel Poohl i Expo eller andra som nu pekar finger åt Sverigedemokraterna. Mest känner jag sorg och bedrövelse över denna exploatering av en chockartat tragisk händelse och att sådana spekulationer kunnat komma igång redan dagen efter Breiviks mordorgie. Man måste emellertid hålla i minnet att Expos medarbetare inte längre har några jobb och löner om de inte lyckas prestera plausibla teorier om det fruktansvärda högerextremistiska hotet mot vår del av världen. I det sammanhanget är uppfinningsrikedom och en förmåga att tänja på sanningen en nödvändig dygd.

Tyvärr finns det några exempel på sverigedemokrater – hög såväl som låg – som hjälpt Expo och andra media en smula på traven genom oförsiktiga och felaktiga teorier. Till viss del kan sådant förklaras genom den chock som Oslo-dådet framkallade, varför vi nog inte bör vara alltför snara att döma. En viss förmåga till stringent tänkande och en realistisk uppskattning av situationen tycker jag dock kan begäras.

Det bästa vi sverigedemokrater kan göra i nuläget är att fortsätta det politiska arbetet precis som förut i övertygelsen, att till och med de mardrömslika händelserna i Oslo som skördade kring 70 människoliv tids nog kommer att lägga sig och flyttas från löpsedlar och förstasidor. Vi bör fortsätta engagera oss mot massinvandring, mångkultur och islamisering – de hoten mot vårt demokratiska, västerländska samhälle har på intet sätt försvunnit.

Islam är inte fienden.

Vad vi slutligen bör göra är att dra upp en tydlig skiljelinje mellan islam och islamism. Islam är inte ond, vilket Breivik hävdar i sitt manifest. Islam kan och måste reformeras. Moderat islam är lösningen på de flesta av de problem som omgärdar det muslimska religions- och kulturkomplexet. Islam är inte fienden – religiös och politisk extremism är fienden.