Posted tagged ‘Utrikespolitiska institutet’

Säkerhetsexperter: Inga ”hårda bevis” för att Putin hackade USA-valet

8 januari, 2017

obama-on-russia-hacking-the-us-election-we-need-to-take-action-and-we-will
Obama anklagar Putin för att ha hackat det amerikanska presidentvalet.

Nyhetsflödet under senare tid har mycket handlat om Rysslands försök att påverka presidentvalet i USA 2016. Amerikansk underrättelsetjänst har på order av president Barack Obama offentliggjort en rapport enligt vilken Rysslands president Vladimir Putin personligen ”beordrat en inflytandekampanj 2016 riktad mot USAs presidentval.http://www.nytimes.com/2017/01/06/us/politics/russia-hack-report.html?_r=0

Kampanjen skall ha varit avsedd att stärka den republikanske kandidaten Donald J. Trumps kandidatur genom att misskreditera Trumps motståndare, den demokratiska kandidaten Hillary Clinton. Till den ändan, sägs det i den amerikanska underrättelserapporten, har ryssarna hackat Demokratiska nationalkommitténs (DNC) datorer i syfte att få fram för Clinton graverande uppgifter (något som inte förefaller ha varit alltför svårt att åstadkomma).

Det finns emellertid varje anledning att förhålla sig skeptisk till den amerikanska rapporten. För det första skall de ryska hackningsaktiviteterna ha påbörjats redan i juni 2015, det vill säga långt innan någon hade en susning om Donald Trumps chanser att vinna det Republikanska partiets nominering, än mindre ta hem presidentvalet. För det andra sägs ryska hackningsattacker även ha riktats mot Republikanska nationalkommittén (RNC), dock utan framgång – den republikanska datorsäkerheten har uppenbarligen effektivt förhindrat detta.

issa_kennedy_dave2
Dave Kennedy menar att det saknas ”hårda bevis” för att Ryssland hackade valet i USA.

När den påstådda ryska hackningen tagits upp i svenska medier har ingenting, såvitt jag kunnat konstatera i alla fall, nämnts om att det bland säkerhetsexperter i USA råder skepsis beträffande den amerikanska rapportens långtgående slutsatser. Lawrence M. Walsh, VD och chefsanalytiker vid det New York-baserade affärsstrategi-företaget the 2112 Group, framhåller exempelvis:

att den sabotagevara, Grizzly Steppe, som den amerikanska underrättelsetjänsten har upptäckt är av det vanligare slaget och inte på något sätt begränsad till rysk användning; att USA har haft koll på sin cybersäkerhet och dess brister i decennier; att USA självt alla dagar på året ägnar sig åt den typ av verksamhet som Obama-administrationen nu anklagar Ryssland för – mot Ryssland, Kina, Iran, Mocambique med flera länder. https://nakedsecurity.sophos.com/2017/01/03/claims-that-russia-hacked-the-us-election-and-power-grid-are-overblown/

Därför bör, anser Walsh, inte alltför stora växlar dras på de senaste ”avslöjandena” om rysk inblandning i USA-valet. En annan skeptiker, Dave Kennedy, som är VD och grundare vid säkerhetsföretaget TrustedSec i Cleveland, Ohio, påpekar att det saknas ”hårda bevis” i underrättelserapporten avseende den förmenta ryska inblandningen: ”Materialet är renons på bevis att Ryssland hackade valet.”

Det presenterade materialet, menar Kennedy,  visar endast att Demokratiska nationalkommittén hackats på ett framgångsrikt sätt medan försök att hacka Republikanska nationalkommittén misslyckats. Några som helst bevis för att den hackning som förekommit skulle ha påverkat vare sig valutgången eller väljaropinionen har inte framlagts.

socialist-bernie-sanders
Bernie Sanders motarbetades av Demokratiska partiet.

Vad som däremot framkommit är att det inom Demokratiska partiet under primärvalen konspirerades för att motarbeta Bernie Sanders kandidatur i syfte att säkra Hillary Clintons nominering. http://www.huffingtonpost.com/entry/wikileaks-emails-show-dnc-favored-hillary-clinton-over_us_57930be0e4b0e002a3134b05

Personligen är jag böjd att se de amerikanska underrättelsetjänsternas rapport om rysk påverkan på det amerikanska presidentvalet som ett tämligen desperat försök av den utgående Obama-administrationen och Clinton-lägret att skjuta skulden för Trump-viktorian på Ryssland och Putin i stället för att en gång för alla erkänna, att demokraterna helt enkelt hade en alltför svag kandidat som inte vann folkets förtroende.

Som desperat måste man nog också betrakta Obamas åtgärd att utvisa 35 ryska diplomater från USA, låt vara att flertalet av dessa förmodligen arbetar mer med underrättelseuppgifter än diplomati. Förhållandet är sannolikt detsamma med amerikanska representanter i Moskva, men det kan noteras att Putin avstod från hämndåtgärder.

Denna bloggare är, vilket torde framgått av ovanstående, inte över sig imponerad av Obama- och Clinton-lägrets försök att, utan ovedersägliga bevis, ställa Ryssland vid skampålen. Särskilt inte som man vet att USA, ofta på ett ganska oblygt sätt, har för vana att lägga sig i andra länders – också allierade sådana – angelägenheter. För några år sedan framkom det sålunda att amerikanerna avlyssnat Tysklands förbundskanslers, Angela Merkel, mobiltelefon. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5683636

obama-merkel-phone-spy
Merkels mobil avlyssnades på Obamas order.

Barack Obama och hans utrikesminister John Kerry har heller knappast gjort alltför mycket dölja sin avsmak för Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, och i parlamentsvalen i Israel för något år sedan bidrog Vita huset med avsevärda offentliga summor med syftet att stödja en israelisk gruppering som ville avsätta Netanyahu. Jag skrev om detta följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/16/obama-administrationen-gav-skattepengar-till-grupp-som-ville-avsatta-netanyahu/

Hur som helst. Att det måhända saknas klara bevis utan blott finns indicier på den ryska statens inblandning i det amerikanska presidentvalet innebär inte, att Moskva skulle vara likgiltigt för utgången av detsamma. Att påstå något sådant vore bara löjligt. Det är också helt klart att ryssarna föredrar en Trump framför en Clinton i Vita huset. Den framlagda underrättelserapporten tycks nu också ha gjort intryck hos den tillträdande Trump-administrationen om vi får tro denna DN-artikel:  http://www.dn.se/nyheter/varlden/trumps-stab-delar-slutsatser-om-rysk-hackning/

Nyheterna om de förmenta ryska ansträngningarna i USA-valet har föranlett ledarskribenten Olle Lönnaeus i Sydsvenskan att ägna sig åt lika vidlyftiga som substanslösa spekulationer om att Putin kan komma att försöka gynna Sverigedemokraterna i riksdagsvalet 2018. Vad Putin skulle tjäna på att backa upp ett parti som ser Ryssland som det främsta säkerhetspolitiska hotet mot Sverige och som vill rusta upp det svenska försvaret är höljt i dunkel. http://www.sydsvenskan.se/2017-01-07/putin-kan-anvanda-sd-som-redskap-i-cyberkrig-mot-sverige

Därmed inte sagt att vi bör sänka garden gentemot Ryssland. Alldeles tvärtom – den ryska nationen leds av en förfaren före detta KGB-operatör som bland annat använder desinformation inklusive utkolporterandet av falska nyheter som självklara metoder i det pågående kalla krig som inleddes i och med Putins makttillträde 2000. Den ryska metodiken kan studeras via följande länk, där det hänvisas till en publicerad studie från Utrikespolitiska institutet i Stockholm: http://www.helahalsingland.se/opinion/ledare/desinformation-har-ar-26-ryska-forfalskningar-som-spridits-i-sverige

Min egen utgångspunkt är att vi aldrig bör lita på vad en rysk ledare säger eller skriver. Ryssland är vår historiska arvfiende och ligger geografiskt där det ligger. Efter en kort och tyvärr misslyckad demokratisk period efter kommunismens fall som statsbärande ideologi på 1990-talet har landet återigen slagit in på en auktoritär och nationalistiskt expansiv kurs.

150902160240-russian-internet-trolls-780x439
Illustrationen visar ryska så kallade nättroll i aktion.

Bedrägligt beteende är ett naturligt handlingssätt för en sådan nation. I följande bloggtext beskriver jag hur ryssarna ljuger, fantiserar och spionerar om och på omvärlden: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/07/putins-desinformationskrig-ryssland-ljuger-fantiserar-och-spionerar/

Detta innebär inte att vi bör hålla för sanna alla försök att kasta skulden på ryssarna. Även Ryssland är värt en korrekt och rättvis bedömning.

Annonser

Om terror i Paris och Mumbai och behovet av en europeisk Patriot Act

14 november, 2015

920x920 Offer utanför ett av de näringsställen som utsattes för IS-terrorn i Paris.

Det finns en mycket specifik anledning till att vi inte har fått se SDs partiledare Jimmie Åkesson paradera i TV och ge sin syn på de senaste jihadistiska terrordåden i Paris (förutom då att han är sverigedemokrat). Det är att han dessvärre visat sig ha fått rätt om sina farhågor angående den pågående islamiseringen av Europa.

I en av de mest uppmärksammade svenska debattartiklarna över huvud taget under senare år pekade Åkesson i Aftonbladet den 19 oktober 2009 på islamiseringen som ”…vårt största utländska hot sedan andra världskriget…”. Den missvisande rubriceringen om ”muslimerna” som det största hotet sattes av Aftonbladets debattredaktion:

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article12049791.ab

I sin artikel hänvisar Åkesson förvisso till Sverige och svenska förhållanden, men det krävs ingen större fantasi för att översätta detta till Europa i stort. I Frankrike beräknas 8 procent av hela befolkningen om cirka 67 miljoner vara muslimer, vilket innebär omkring 6 miljoner eller något fler än hela Danmarks befolkning.

Ännu större är andelen muslimer i Ryssland: för närvarande 15 procent av 144 miljoner invånare, vilket gör omkring 21 miljoner. I sammanhanget kan nämnas att den så kallade Islamiska staten (IS/ISIS/ISIL/DAESH) bara för ett par dagar sedan hotade med blodbad i Ryssland:

http://www.di.se/artiklar/2015/11/12/is-hotar-ryssland/

putin_suchoj650 Vladimir Putin med ett Suchoj-plan som fond.

Detta som vedergällning för den ryska krigföringen i Syrien, där ryska stridsplan bombar islamiska grupperingar – således inte enbart IS-ställningar – fientligt inställda till den med Ryssland allierade Assad-regimen. Den 31 oktober sköt IS därtill ner ett ryskt passagerarplan över Sinai med 224 döda som följd.

Vi vet alla vid det här laget vad som hände fredagen den 13 november i Paris. Omkring klockan 21.30 inleddes en terrorvåg som skulle visa sig bli den värsta i Frankrike sedan Andra världskriget, då Nazityskland ockuperade landet. Antalet dödsoffer förefaller i skrivande stund uppgå till minst 129 under det att antalet sårade måste räknas i hundratals. Detta kan jämföras med 16 terroristoffer för attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo den 7 januari och det efterföljande gisslandramat i en judisk affär.

Här en video som visar hur IS-terrorister skjuter ungdomar som besökte en konsert med ett amerikanskt rockband i konserhallen Bataclan, där omkring 100 människor mördades, till döds innan de fyra terroristerna tvingades bita i gräset – tre utlöste bombvästar, en sköts ihjäl av polis:

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/11/har-mordas-franska-ungdomar-av-kalifatet.html

Terrorangreppen i Paris är ett skrämmande exempel på hur mycket skada en handfull hänsynslöst beslutsamma och dödsföraktande personer kan ställa till. Det började med självmordsmördarbombningar utanför arenan Stade de France, där en landskamp i fotboll mellan Frankrike och Tyskland spelades. Därefter avancerade kamrater till självmordsmördarna genom ett begränsat avsnitt i Paris, inte långt från Charlie Hebdo-redaktionen, och sköt på måfå in bland gästerna vid restauranger och kaféer innan de nådde fram till Bataclan-hallen, som lär ha utvalts på grund av att den har judiska ägare.

Screen-Shot-2015-11-13-at-11_50_01-PM-800x442En karta över terrorhandlingarna i Paris den 13 november 2015.

Såvitt jag kan bedöma har Pamela Geller så här långt skrivit det bästa om Paris-terrorn på sajten Breitbart News:

http://pamelageller.com/2015/11/pamela-geller-breitbart-news-muslims-declare-war-on-france-it-was-a-bloodbath.html/

Geller är icke minst starkt kritisk till inflödet av muslimer från främst Mellanöstern och Nordafrika:

Despite all this horror, the European Union elites are bringing into Europe millions of these savages.

Islamiska staten, även stundom benämnd Kalifatet, har råkat ut för vissa motgångar på sistone. Samma dag som Paris-attentaten genomfördes dödades den så kallade Jihad John, alias den i London uppvuxne Mohammed Emwazi, en beryktad bödel som setts i filmer från flera spektakulära IS-slakter av tillfångatagna kristna, i en amerikansk drönarattack mot Raqqa i Syrien. Eliminerandet av Emwazi får väl mest ses som en symbolisk framgång i kampen mot Kalifatet.

150120162255-lead-dnt-johns-jihadi-john-returns-00000314-large-169 ”Jihad John” – nu oskadliggjord – med två av sina offer.

Betydligt viktigare var då att den kurdiska specialstyrkan Peshmerga i förening med yazidiska krigare dagen innan lyckades driva tillbaka IS-styrkor från Sinjar i norra Irak:

http://www.dn.se/nyheter/varlden/islamiska-staten-besegrat-i-sinjar/

Denna seger, hur glädjande den än var, kan dock knappast betecknas som avgörande. Som Per Jönsson vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm uppger för TT den 14 november: ”Sinjar är viktigt i den mening att området ligger mellan Mosul och Raqqa – men ingen enskild förlust för IS betyder särskilt mycket eftersom de opererar på så många ställen samtidigt.”

Inte heller har de som hoppades på att den ryske ledaren Vladimir Putin, av många kallad ”en ny tsar”, skulle göra processen kort med Kalifatet särskilt mycket att glädjas över. Putin har en egen agenda där stöttandet av den proryska Assad-regimen i Damaskus står i centrum. Säkerligen har de ryska stridplanen bombat även IS-mål, men deras insatser har inte på något sätt i grunden skakat den barbariska terrorgrupperingen.

IS/ISIS/ISIL/DAESH står således ännu starkt i Irak och Syrien och har nu också visat vad man med anmärkningsvärt små resurser förmår i Europa. Dagen innan terrorn i Paris genomförde man även ett terrordåd i Beirut i Libanon med 43 dödsoffer som resultat.

För drygt ett år sedan skrev jag följande sammanfattning om Islamiska staten och dess historik:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/23/liten-historik-om-is-islam-och-valdet/

10-mumbai-terror-attack-339 Mumbaiterrorn 2008 skördade minst 175 människoliv.

Händelserna i Paris liknar till upplägget mycket den terrorvåg som sköljde över den indiska storstaden Mumbai (Bombay) 26-29 november 2008. Under fyra dagar mördade då ett tiotal terrorister från pakistanska jihadistgruppen Lashkar-e-Taib i väpnade aktioner med automatkarbiner och handgranater 175 personer. Minst åtta platser drabbades, och i jakten på utlänningar att ta till fånga ockuperades två lyxhotell.

Nio av tio terrorister oskadliggjordes medan den som överlevde, Ajmal Kasab, dömdes till döden den 6 maj 2010 och avrättades genom hängning den 21 november 2012. Det var för övrigt Indiens första avrättning på åtta år.

En sammanfattning av Mumbai-terrorn via denna länk:

http://www.pbs.org/wnet/secrets/mumbai-massacre-background-information/502/

Världen kommer att fortsätta följa vad som händer i Paris under den närmaste framtiden. Exemplet Mumbai visar att det i värsta fall kan komma fler terrordåd. Om inte i Paris kan Kalifatets barbarer mycket väl slå till i Moskva, Berlin – eller Stockholm.

Stefan Löfven har i mitt tycke betett sig förhållandevis statsmannamässigt efter händelserna i Paris och bland annat talat om ”ett vidrigt hat och förakt mot människor”. Vilket naturligtvis är alldeles sant. Samtidigt får vi inte glömma att den europeiska godtrogenheten i allmänhet och den svenska varianten i synnerhet är en av de största anledningarna till att IS kunnat bygga upp tusentals terrorceller i hela Europa.

Ett antal IS-terrorister har avslöjats bland de så kallade flyktingar, som i en mäktig flodvåg nu trots försök att skärpa upp kontrollen av inkommande väller in över vår världsdel. Några av dessa har genuina flyktingskäl, andra är socialturister medan ett okänt antal är terrorister. Sverige med dess släpphänta attityd uppfattas med allt skäl som ett himmelrike, även om detta på sistone naggats något i kanten tack vare att bostäderna nu är slut.

2015-01-09-CharlieHebdo-thumbJihadistangreppet mot Charlie Hebdo skedde under stridsropet ”Allahu Akbar”, Gud är större.

Vad som motiverar jihadister av typ Jihad John är inte någon galenskap i mental betydelse men däremot en ideologisk galenskap som hämtas direkt är islams heliga bok, Koranen, där det talas om att fienderna skall halshuggas och bada i blod med mera. Ett antal av världens ledare har uttryckt meningen att ”IS har ingenting med islam att göra” och samtidigt – såsom president Obama i USA och premiärminister Cameron i Storbritannien – deklarerat att ”islam är fredens religion”.

Det är ett mycket märkligt påstående när det görs om en religion/ideologi som har expanderat enbart genom sina militära erövringståg från profeten Muhammeds tid på 600-talet och framåt. Muhammed själv föregick med ”gott” exempel då han på sin tid vid ett tillfälle lät halshugga omkring 600 judar, som hade väckt profetens misshag genom att vägra underkasta sig hans bud.

Islam är inte bara en religion utan fastmer en heltäckande ideologi som till stora delar bygger på våld och blodsutgjutelse, vilket framgår av följande insiktsfulla artikel av C. G. Holm i tidskriften Contra 5/2005:

http://www.contra.nu/c055prov.html

När nu Islamiska staten/Kalifatet på allvar expanderat till Europa är det en tvingande nödvändighet att dels införa helt andra typer av gränskontroller än tidigare, dels skärpa upp terrorlagstiftning och säkerhetsövervakning betydligt. Det skulle behövas någon typ av en övergripande europeisk Patriot Act enligt amerikansk modell, även om vi då skulle tvingas göra avkall på några av våra tidigare som självklara ansedda fri- och rättigheter.

Varför är Ottomanska riket viktigt i dag?

6 november, 2014

untitled Ambassadör Mats Bergquist kunde konstatera, att vi ännu lever med konsekvenserna av Ottomanska imperiets upplösning.

Det muslimska Ottomanska (Osmanska) riket eller imperiet var en av världens stormakter i mer än 600 år.

Det utropades år 1308 av sultan Osman (Othman) I (1258-1326) i Anatolien i det nuvarande Turkiet och omfattade som mest delar av sydöstra Europa, Mellanöstern inklusive arabvärlden, delar av Nordafrika och Kaukasus samt hela Mindre Asien. 1453 erövrade riket Konstantinopel, det nuvarande Istanbul, och avslutade därmed det Bysantinska riket (Bysans) som ägt bestånd i ett årtusende.

Om Ottomanska riket talade förre diplomaten Mats Bergquist (född 1938), yngre bror till diplomaten och författaren Lars Bergquist, vid en sammankomst ordnad av Samfundet Sverige-Israels stockholmsavdelning den 4 november. Mats Bergquist var 1987-92 Sveriges ambassadör i Israel och tjänstgjorde därefter som ambassadör i Helsingfors och London. Han är i dag knuten till Utrikespolitiska institutet i Stockholm.

Rubriceringen på Bergquists föredrag löd ”Mellanöstern i upplösning. Skulle det Ottomanska imperiet ha räddats?”. För att besvara frågan i rubriken ovan kan sägas att Ottomanska riket och framförallt dess fall 1923 är viktigt därför att det bildar utgångspunkt för dagens turbulenta situation i Mellanöstern, där det enligt ambassadör Bergquist finns endast tre stablila länder: Israel, Saudiarabien och Iran. Det är därtill bara två av länderna i regionen som ej haft mer eller mindre ”drakoniska” regimer: Israel och Libanon.

 

I_OsmanOsman (Othman) I grundade det Ottomanska eller Osmanska riket.

Det krävs inte särskilt mycket tankearbete för att inse, att det är en fantastisk prestation att få ett imperium att äga bestånd i över ett halvt årtusende. I slutet av 1800-talet började dock riket under ledning av den svage sultanen Abd ül-Hamid II (1842-1918) knaka betänkligt i fogarna. Året innan denne tillträdde som regent drabbades riket av en statsbankrutt, varvid dess finanser ställdes under internationell kontroll. I kriget mot Ryssland 1877-78 åkte man på ett svidande nederlag.

Även om Ottomanska riket, med Bergquists ord, var svårt ”penetrerat” av utländska makter och intressen, lyckades sultanen i början på 1880-talet med hjälp av inkallade tyska ämbetsmän reducera statsskulden och även frigöra sig från dåliga inhemska rådgivare. Med assistans av tyska officerare infördes vidare 1887 en ny militärlag. Så småningom kom Hamid emellertid åter i händerna på usla rådgivare och störtades slutligen i en av de så kallade Ungturkarna genomförd statskupp 1909. Hamid efterträddes först av Mehmet V som i sin tur ersattes av Mehmet VI, som därmed fram till sin avgång 1922 blev det osmanska rikets siste sultan. Han avled i landsflykt i italienska San Remo 1926.

Om det kaos som rådde i det Ottomanska riket i det slutande 1800- och det begynnande 1900-talet har Jan Olof Olsson (Jolo) skrivit så i sitt bokverk 20e århundradet (del 2):

Politisk förvirring rådde i det inre. Därav ville både de undertryckta minoriteterna och grannfolken begagna sig. Drömmen var att tränga bort det muhammedanska Turkiet från alla dess besittningar på den europeiska kontinenten. Plundringen av det sönderfallande turkiska väldet hade börjats av Österrike 1908. Den skulle fortsätta och utvidgas till det första världskriget.

VI_Mehmet_VahidettinMehmet VI blev det Osmanska imperiets siste sultan.

1911 krävde Italien att få lägga beslag på den osmanska provinsen Tripolis i Nordafrika med antika romerska rötter. Det ett år långa kriget slutade med att det Ottomanska riket tvingades lämna ifrån sig sina nordafrikanska besittningar till Italien, som emellertid fick harva på i ytterligare 20 års krig mot de libyska beduinstammarna. Tripoliskriget avlöstes av två Balkankrig vilka i sin tur växte ut till det på många sätt omvälvande Första världskriget 1914-18.

Ottomanska riket/Turkiet valde att i det så kallade Stora kriget ansluta sig till Centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern i den blodiga kraftmätningen med Ententen, det vill säga Storbritannien, Frankrike och Ryssland; 1917 anslöt sig Förenta staterna till den senare alliansbildningen.

”Första världskriget blev en totalkatastrof för Ottomanska riket”, konstaterade ambassadör Bergquist, ”även om man lyckades hejda Storbritannien vid Gallipolis i Dardanellerna 1915. Samma år ville Storbritannien genom Lawrence of Arabia (det vill säga den brittiske officeren, författaren och arkeologen Thomas Edward Lawrence, bloggarens anmärkning) få till stånd ett arabiskt uppror mot turkarna genom löften om vad araberna tolkade som ett stort arabiskt rike.”

I skuggan av världskriget hade Osmanska riket/Turkiet anställt folkmord på omkring en miljon armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, greker och andra kristna grupper i syfte att skapa en mer homogen nation. Genom fördraget i franska Sèvres 1920 tvingades turkarna acceptera att det Ottomanska riket skulle styckas upp och att den kurdiska folkgruppen skulle tillerkännas självständighet.

MustafaKemalAtaturk Det moderna Turkiets fader: Mustafa Kemal Atatürk.

Den unge officeren Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938) tillhörde dem som inte accepterade fördraget. Han upprättade en skuggregering i Ankara, varifrån han ledde det Grek-turkiska kriget 1919-22 som slutade med en avgörande turkisk seger. 1923 lät Atatürk utropa den moderna Republiken Turkiet och genomföra en rad reformer som syftade till att ge Turkiet en mer modern, sekulär och provästlig identitet.

Det framgick av Mats Bergquists anförande att, innan Första världskriget kunde slutföras, skedde ytterligare diplomatiska händelser som kom att leda fram till den situation vi i dag har i Mellanöstern. 1916 ingicks det så kallade Sykes-Picot-avtalet mellan Storbritannien och Frankrike vilket föranstaltade om en uppdelning av det Ottomanska riket mellan britter, fransmän, italienare och ryssar. Syrien och Libyen blev då franska mandat under Nationernas förbund (NF), medan Palestina, Transjordanien och Irak föll på britternas lott.

Den 2 november 1917 utfärdade så den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour den så kallade Balfourdeklarationen till den brittisk-judiske ledaren Walter Rothschild, där Storbritannien förklarade sig stödja tanken på ett ”judiskt nationalhem” i Palestina, förutsatt att detta icke skulle inkräkta på arabernas situation i samma område.

 

images Den sionistiske ledaren Chaim Weizmann (till höger) med USAs president Harry S Truman.

Sionistiska ledare såsom den inflytelserike Chaim Weizmann, staten Israels förste president, tolkade detta som ett klartecken för ett framtida bildande av en självständig judisk stat och satte igång en omfattande judisk invandring till området vilken motsvarades av en minst lika stor arabisk invandring till Palestina från omkringliggande arabiska områden. Bergquist underströk att det var en mycket svår situation för Storbritannien:

Britterna lovade allt möjligt till araberna inklusive stora mutor. Det hängde inte riktigt ihop. Man ville vinna kriget mot Tyskland och gav alltför många löften. Britterna kom att sitta med Svarte Petter med bland annat stora arabiska uppror i Irak och Palestina där stormuftin av Jerusalem var inblandad. I 30 år försökte britterna balansera mellan sionister och araber innan de slutligen tvingades bort.

1948 kunde den judiska staten Israel utropas i Tel Aviv av Israels förste premiärminister David Ben Gurion samtidigt som araberna, som till skillnad från judarna inte accepterat FNs delningsplan av det forna brittiska mandatet Palestina i en judisk och arabisk del, gick till militärt angrepp i hopp om att driva bort judarna. Något som ju skändligen misslyckades.

100 år efter Första världskrigets början och det Ottomanska rikets upplösning lever vi i dag fortfarande med konsekvenserna därav, icke minst framväxten av den fruktansvärda islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (IS). Ännu har ingen ordning som kan accepteras av alla inblandade parter upprättats, vilket enligt Bergquist understryker de problem som alltid skapas genom imperieupplösningar.

Te_lawrence Thomas Edward Lawrence, även känd som Lawrence of Arabia.

Den svenska regeringens erkännande av dagens så kallade Palestina hade ambassadör Bergquist, som jag tolkar det, inte mycket till övers för: ”Den palestinska regeringen bestående av Hamas och Fatah är bara en papperskonstruktion. En tvåstatslösning, om den kunde åstadkommas, skulle sända en viktig signal till regionen men den skulle inte lösa alla problem som en del tror.”

Frågan om det Ottomanska imperiet borde ha räddats med tanke på de problem upplösningen av detsamma medfört hängde slutligen litet i luften denna kväll. Med tanke på imperiets många inbyggda problem och den kaotiska dödskamp dessa ledde till förstod nog dock alla närvarande, att detta inte var något reellt alternativ.

 

 

”En norm för Israel, en norm för alla andra”

24 juli, 2014

abbas_1282750f Ban Ki-moon (till höger) träffade palestinaarabernas ”president” Mahmoud Abbas i slutet av förra året.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ban-ki-moon-vager-latt_3763814.svd

Parallellt med att FNs råd för mänskliga rättigheter (UNHCR) för femtielfte gången fördömt Israel har samma organisations sydkoreanske generalsekreterare Ban Ki-moon, född 1944, kallat Israels handlingar i den pågående Gaza-konflikten för ”avskyvärda”. Frågan är hur många som bryr sig över hövan.

Per Jönsson vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm anser att Ban Ki-moons fördömande ”väger lätt” (länken överst). Jönsson citeras vidare i Svenska Dagbladet den 21 juli:

Det intressanta är att USA och Ryssland står på samma sida. Det kan på sitt sätt tala för en återockupation och att PLO åter tar över Gaza.

Enligt Per Jönsson är det troligt att de israeliska försvarsstyrkorna kommer att fortsätta mala på i långsam takt i syfte att förlora så få soldater som möjligt. Jönsson jämför dagens situation med konflikten 2008/2009, då 1400 palestinaaraber dödades på två veckor. Motsvarande siffra i nuläget är omkring 500, jämfört med ett 30-tal döda israeliska soldater.

F120625FFMS06-e1368725473353 Rysslands president Vladimir Putin (till vänster) och Israels premiärminister Binyamin Netanyahu möttes i Israels huvudstad Jerusalem 2012.

När det gäller Ryssland så är Vladimir Putin den förste ryske presidenten som kan sägas ha goda relationer med Israel. Putin har flera gånger framhållit att Israel har rätt att försvara sig om landet blir angripet.

Om det finns grundad anledning att vifta bort den notoriskt Israel-hatande Ban Ki-moon, så finns det ännu mindre skäl att ta FNs råd för mänskliga rättigheter på allvar. Rådet, som bildades 2006, har som medlemmar sådana otadliga förkämpar för mänskliga rättigheter såsom Kina, Kuba, Libyen och Saudiarabien. Det enda land rådet någonsin fördömt är Israel; bara under 2008 skedde 15 sådana fördömanden.

Här mer information via Wikipedia om FNs råd för mänskliga rättigheter, som nog mest av allt måste betraktas som ett dåligt skämt:

http://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_r%C3%A5d_f%C3%B6r_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheter

Anne Bayefsky kallar i en artikel i Jerusalem Post den 22 juli Ban Ki-moons budskap till ett utsatt Israel för ”skamligt” och pekar på FNs inkonsekventa hållning i den israelisk-palestinska konflikten:

En norm för Israel och en annan för alla andra är något som uppenbarligen tilltalar både FN och Obama-administrationen. Ett skamligt upplägg när Israel är som mest utsatt.

Bayefskys text här:

http://www.jpost.com/Opinion/Columnists/Ban-Ki-moons-shameful-message-in-Israels-hour-of-need-368415

idf-field-hospital-gaza-2 Israels försvarsstyrkor har etablerat ett fältsjukhus för att vårda sårade Gaza-bor.

Israels försvarsstyrkor har av FN minst av allt fått beröm för sin vana, att både i form av flygblad och via telefon uppmana Gazas civilbefolkning att sätta sig i säkerhet inför planerade operationer i området. Eller för den delen deras upprättande av ett fältsjukhus med uppgift att vårda sårade Gaza-bor.

Hamas, som rutinartat använder sin civilbefolkning som mänskliga sköldar genom att exempelvis anlägga avfyringsramper för raketer i bostadsområden och inhysa militärstaber i sjukhus, har tvärtom uppmanat befolkningen att stanna kvar och ta emot attackerna.

BtV41eJCQAArxQB Viss skillnad mellan Israels och Hamas inställning…

Den cement man tar emot används inte till bombskydd utan för att konstruera infiltrationstunnlar avsedda för terrorattacker in i Israel. Varken Ban ki-moon eller någon annan hög FN-representant har sagt ett knyst om detta kriminella sätt att behandla sin egen befolkning.

Israel har i teorin, framhåller Bayefsky, rätt att försvara sig mot de raketer, granater och terrorangrepp som landet utsätts för av Hamas-terroristerna, men i praktiken har de enligt FN och Ban Ki-moon inte denna rätt. Bayefsky lyfter vidare fram den israeliska civilbefolkningens olidliga situation.

121120_EXP_IsraelPipeShelter_jpg_CROP_rectangle3-large Israeliskt bombskydd mot inkommande Hamas-raketer i form av ett cementrör.

De har bara sekunder på sig att hinna ta sin tillflykt till skyddsrum och annan form av bombskydd när varningssirenerna sätter igång. Det har hänt att äldre personer har dött av hjärtslag på grund av det trauma de tvingats uppleva, när varningssirenerna börjat ljuda