Med Flyg och Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism

‘

Nils Flyg var kommunisten som blev nazist. Sven Olov Lindholm gjorde motsatt ideologisk resa – från nazism till kommunism. De båda männens politiska utveckling tecknas av historikern Johan Stenfeldt i boken Renegater. Nils Flyg och Sven Olov Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism (Nordic Academic Press 2019, 320 sidor).

Nils Svante Flyg (1891-1943) föddes i Stockholm som son till en trädgårdsarbetare och en kvinna ur arbetarklassen. Han engagerade sig tidigt i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och fick i kraft av sin begåvning snabbt ledande positioner. När När Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) splittrades i en reformistisk och en revolutionär del 1917 anslöt sig Flyg till den senare, som fick namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSVP) med Karl Kilbom som partiledare – med andra ord blev han kommunist.

En betydande del av Flygs tidiga engagemang gällde kulturen: bland annat skulle främmande filmer och västerländsk deckarlitteratur bekämpas liksom degenerativ ”negermusik”. Nils Flyg var en flitig skribent och publicerade sina många alster i tidningen Stormklockan, som startats 1908 som en socialdemokratisk publikation. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stormklockan

Kapitalismen och imperialismen. Flygs ställningstaganden kom tidigt att kretsa kring kapitalismen och imperialismen, vilka båda skulle bekämpas. Johan Stenfeldt skriver (sidan 54): ”Allmänt stödjer han tanken att kapitalism är ett profitsystem, och att dess grundläggande orättvisa består i att den som säljer sin arbetskraft inte får njuta sitt arbetes frukter.” Den så kallade imperialismen blir nödvändig då kapitalismen till sin natur, i enlighet med lärofadern V. I. Lenins analys, förklaras vara expansionistisk och för sin överlevnad är beroende av global utsugning av människomassorna i vad som senare skulle bli känt som Tredje världen.

Det är värt att notera att Stormklockan inte var opåverkad av antisemitiska idéer som låg och skvalpade i tiden. Således publicerades återkommande en karikatyrteckning föreställande en sniken pantlånare med stereotypt judiska drag. Vulgärframställningen av den profithungrande juden blir här en sinnebild för den ondskefulla kapitalismen.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti splittrades 1921 sedan Tredje internationalen, Komintern, bildats med ambitionen att styra alla världens kommunistpartier från Moskva. Flyg följde med majoriteten vilken bildade Sveriges kommunistiska parti (SKP), senare Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och numera bara Vänsterpartiet (V). Nils Flyg var 1924-29 ordförande i SKP och satt i riksdagen åren 1929-40.

Nils Flyg: kommunisten som blev nazist.

1929 inträffade så den största splittringen i SKPs historia. Båda falangerna behöll det gamla namnet och kunde skiljas åt genom att de kom att kallas Kilbommare respektive Sillénare efter partiledarna Karl Kilbom och Hugo Sillén. Vid riksdagsvalet 1934 kom Kilboms-falangen in riksdagen efter att ha fått 5,33 procent av rösterna medan Sillénarna bara kom upp i 3 procent. Den förstnämnda inriktningen bytte sedan namn till Socialistiska partiet (SP) med Nils Flyg som ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4nsterpartiet

Nils Flyg hade inledningsvis inga problem med att acceptera sitt partis styrning från Moskva. När Komintern började inta en allt hårdare linje drog emellertid Flyg öronen åt sig och kom att intaga en alltmer kritisk hållning till den kommunistiska internationalen. Till detta bidrog också Kominterns beslut att Sovjetunionen skulle gå med i Nationernas förbund (NF). Slutligen blev såväl Kilbom som Flyg uteslutna ur Komintern.

Utan att gå in på alla bakomliggande faktorer kan konstateras, att Nils Flyg från senare delen av 1930-talet började orientera sig och sitt parti i en alltmer tysk- och nazivänlig riktning. Stenfeldt drar den tidsmässiga gränsen till 1937. Det började kring denna tidpunkt gå utför med Socialistiska partiet som hade stora problem med förlust av medlemmar och ekonomi – bland annat tvingades partitidningen Folkets Dagblad lägga ner 1940. När den två år senare återuppstod kunde detta ske endast med hjälp av ett ekonomiskt bistånd från Nazityskland omfattande 17 000 kronor i månaden, en ansenlig summa på den tiden..

Tyskland som ledande socialistisk makt. Johan Stenfeldts redogörelse för Nils Flygs ideologiska utveckling från kommunism till nationalsocialism visar att denna inte skedde genom ett abrupt brott mot allt vad han tidigare trott på. Snarare var den en gradvis övergång präglad mer av pragmatisk anpassning än en regelrätt kovändning. Övertygelsen att Sovjet svikit sina antiimperialistiska ideal som ledande socialistisk makt förde Flyg allt närmare Hitlers Tyskland, som han tenderade att betrakta som den ledande socialistiska statsbildningen.

Karl Kilbom ledde det ena av två kommunistpartier.

”Att ställa sig på Hitlers sida var således att ställa sig på framtidens sida” (sidan 143), sammanfattar Stenfeldt Flygs inställning från 1937 och framåt. ”Betraktat på detta sätt framstår Flygs utveckling mindre som en gåta. I själva verket rymmer den ett stort mått av logik, och präglas av en positionsförändring som bär starka kontinuiteter och som vägletts av principer som är kontinuerliga över tid: historicism och dialektik.”

Det kan tyckas paradoxalt att det var det Flygs marxistiska övertygelse som ledde honom till att ta ställning för Hitler och nationalsocialismen, men så är knappast fallet. Exemplet Nils Flyg är en illustration så god som någon till de totalitära ideologiernas intressegemenskap.

Medan andra bedömare antytt att Nils Flyg begick självmord var det enligt Johan Stenfeldt en blodpropp i hjärtat som  i början av 1943 ändade Flygs liv i hemmet i Nacka vid 51 års ålder.

Under det att Nils Flyg i egenskap av riksdagsledamot under elva år kan sägas ha tillhört det politiska etablissemanget i Sverige är så inte fallet med Sven Olov Lindholm (1903-98). Han föddes i Jönköping men växte upp i Mjölby, där pappan var spannmålshandlare. Efter realexamen slog Lindholm in på den militära banan och blev furir 1923. Därefter utbildade han sig till underofficer och kom att verka vid regementet A9 i Stockholm. En stor del av hans arbetsuppgifter ägnades åt att rida in unghästar.

Krigsmakten,staten, nationalismen. Under sin tid i huvudstaden kom Sven Olov för första gången i kontakt med svenska fascister. Han blev tidigt aktiv i den av Konrad Hallgren 1926 bildade Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO). Det var initialt tre huvudfrågor som lockade Lindholm till fascismen: krigsmaktens betydelse för nationens försvar; synen på staten som en historisk-organisk skapelse; nationalismen som värn mot imperialismen. Däremot förefaller judefrågan ha haft underordnad betydelse i detta skede av Lindholms politiska medvetenhet.

.Johan Stenfeldt skriver (sidan 152): ”Trots att det är fascismen som karakteriseras är det märkbart att begreppen ´nationalism´och ´socialism´är de mest centrala.” Nationen var för Lindholm den av historiska orsaker mest ändamålsenliga grunden på vilken ett rättfärdigt samhälle kunde byggas. Den övertygelsen skulle följa med Sven Olov Lindholm livet igenom.

Sven Olov Lindholm som nationalsocialistisk talare – talarstolen ”pryds” av både hakkorset och Vasakärven.

1929 bytte SFKO namn till Nationalsocialistiska folkpartiet (NSFP) och året därpå bildade man tillsammans med Nysvenska folkförbundet (NSFF) Svenska nationalsocialistiska partiet (SNSP) med veterinären Birger Furugård från Deje i Värmland som ledare. Fokus hade efterhand förskjutits från Mussolinis fascistiska Italien i riktning mot Hitlers nationalsocialistiska Tyskland. Den kapable skribenten Sven Olov Lindholm – han behärskade såväl prosa som lyrik – utsågs till partisekreterare och redaktör för partitidningen Vår kamp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Olov_Lindholm

Vasakärve istället för svastika. SNSP fick i riksdagsvalet 1932 omkring 15 000 röster motsvarande 0,61 procent. Således knappast någon hejdundrande succé. Lindholm och ett antal SNSP-medlemmar tröttnade snart på den alkoholiserade och nyckfulle Furugårds bristfälliga ledarskap och bildade Nationalsocialistiska arbetarepartiet (NSAP), som blev det ledande svenska nazistpartiet. Sven Olov Lindholm var den självskrivne ledaren.

1938 blev det nytt nambyte, denna gång till Svensk socialistisk samling (SSS). Trots att man försökte distansera sig från sin tyska motsvarighet genom att använda Vasakärven och inte svastikan som symbol förlorade partiet hart när allt stöd under Andra världskriget. Partiet upplöstses slutligen i juni 1950, sörjt av få.

Efter ett kvartssekel som ledande svensk nationalsocialist övergick Sven Olov Lindholm 1951 till att bli privatman. Han fick genom partivännen Sven Hedengren anställning som lagerförman på en maskinfirma. Lindholm var änkeman och hade året innan gift om sig med den 25 år yngre Vera Schimanski, vilken kommit till Sverige via Folke Bernadottes så kallade vita bussar tillsammans med sin mor och bror. Hon var emellertid övertygad nationalsocialist och hade i Hitlers Tyskland tillhört Bund Deutscher Mädel, den feminina motsvarigheten till pojkarnas Hitlerjugend. Äktenskapet varade till 1962.

Vera gifte redan samma år om sig med trädgårdsmästaren och nazisten Göran Assar Oredsson från Strängnäs som blev ledare för Nordiska rikspartiet, NRP, populärt kallat ”Assar och hans nassar”. Partiet, eller rättare sagt spillrorna av vad som var kvar av detta, lades ner 2009. Vera Oredsson har förblivit sin ideologiska övertygelse trogen och betraktas i dag vid drygt 90 års ålder som den svenska nationalsocialismens ”grand old lady”.

Konrad Hallgren – svensk fascistledare på 1920-talet.

Omedelbart efter krigsslutet publicerade Lindholm skriften Döm ingen ohörd, där han söker försvara eller i varje fall förklara sitt  ställningstagande som Sveriges främste företrädare för världens mest avskydda politiska rörelse. Lindholm menar sig vara diskriminerad och förföljd: ”Skall lynchjustisen eller lag och rätt råda?” frågar han sig på skriftens försättsblad. Författaren anklagar pressen för att fara med osanning om det svenska nazistpartiets relationer med Tyskland och menar ytterligare, att de tyska koncentrationslägren knappast varit värre än den motsatta sidans krigsförbrytelser.

Lindholms skrift kom ut i en ny och nästan dubbelt så omfattande utgåva 1967. Talet om ”lynchjustis” var borta och författaren redogör för hur han tvingats tänka om. Han uppehåller sig vid rörelsens ambitioner att förena nationalism och socialism och söker vidare tona ned nationalsocialismens judehat. Istället menar han att den negativa inställningen till judar berodde på viljan att bevara den nordiska så kallade folkstammen (vilket för övrigt under 1920- och 1930-talen var ett gångbart tema hos de flesta partier). I en sista upplaga av skriften 1968 utvecklar Lindholm ytterligare tematiken från året innan.

Exakt när Sven Olov Lindholm övergick från att vara nationalsocialist till att bli vänsteranhängare och kommunist – han var medlem i Vänsterpartiet kommunisterna – är inte helt fastställt, men kanske kan man sätta gränsen vid 1967 då Lindholm dels kom ut med andra utgåvan av Döm ingen ohörd, dels höll ett tal vid den tidigare partikamraten Gösta Hallberg-Cuulas grav. Härefter blir det vänsterengagemang för hela slanten för den ärrade nazisten.

FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft. Sven Olov Lindholm hade vid flera tillfällen besökt Nazityskland och då icke minst partidagarna i Nürnberg. Han hade vederbörligen låtit sig imponeras av de fladdrande fanorna och facklorna, de till synes oändliga leden av uniformerade meningsfränder som i blankpolerade stövlar tågade till taktfast marschmusik och naturligtvis Führerns entusiasmerande tal. Då kunde han känna en oförglömlig gemenskap och sammanhållning.

Samma sorts känslor upplevde Lindholm på 1960- och 1970-talen i den så kallade FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft: det var fart, det var fest, det var folkgemenskap med flygande fanor och klingande spel! Han berättar under rubriceringen Soldatliv och politik hur han upplevde allt detta:

En gång – 1. maj 1974 – anförtroddes jag att bära fanan åt Vasa FNL-grupp vid demonstrationen från Kungsträdgården till Hötorget. Det var 12 000 i tåget. På Kungsgatan tänkte jag på, att här marscherade mina ”egna trupper” för snart 40 år sedan under fanor med samma färger – blå-gul-röd – och jag tyckte det var något symboliskt med detta: innerst inne är det ju samma rättsbegrepp som driver mig som då, fast det tar sig andra uttryck. (Citerat från Stenfeldt, sidan 234).

En mindre lyckad FNL-demonstration i Stockholm i december 1972: ”Hanoi Jane” Fonda har fått rödfärg i håret av en USA-vänlig motdemonstrant.

Sven Olov Lindholm hade aldrig någon framträdande position inom vänsterrörelsen och lär inte heller ha eftersträvat någon sådan. För honom räckte det på äldre dar gott med att känna folkgemenskap och sammanhållning som fanbärare vid FNL-demonstrationer. Hans politiska utveckling är dock minst lika intressant som Nils Flygs ideologiska metamorfos av motsatt slag. De båda männens öden och äventyr, sådana de beskrivs i Johan Stenfeldts läsvärda bok, ger en god bild av de slående parallellerna mellan kommunism, nationalsocialism och fascism.

Sven Olov Lindholm avled i sitt hem i Rönninge i Salems församling söder om Stockholm vid 95 års ålder 1998.

Rekordstort förtroende för Åkesson – Löfven stor förlorare

SVT/Novus förtroendemätning december 2019.

Det politiska och mediala etablissemanget har under en lång följd av år fabulerat om något det kallat Sverigedemokraternas ”nazistiska rötter”. Parallellt därmed har partiet och dess företrädare systematiskt utestängts från olika sammanhang. Samtidigt som Nobelstiftelsen i alla år portat SD-ledaren Jimmie Åkesson från Nobel-festen har den bjudit in företrädare för det gamla kommunistpartiet och representanter för ett antal totalitära diktaturer.

Det kan bara konstateras att den taktiken, förutom att den bygger på falska förutsättningar, slagit kapitalt fel. I dag är således Sverigedemokraterna jämte Socialdemokraterna landets största parti och Jimmie Åkesson den partiledare i riksdagen som, jämte KDs Ebba Busch Thor, åtnjuter störst förtroende bland väljarna. Tänk så det kan gå…

I SVT/Novus mätning av väljarnas förtroende för partiledarna toppar Jimmie Åkesson (SD) – 31 procent av de tillfrågade säger sig ha stort eller mycket stort förtroende för Åkesson. Det är en ökning med 2 procentenheter jämfört med föregående mätning och SD-ledarens högsta notering hos Novus. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svt-novus-fortroendet-for-lofven-rasar-jimmie-akesson-i-topp-for-forsta-gangen

Lika många säger sig ha förtroende för KD-ledaren Ebba Busch-Thor, vilket dock är en nedgång med 4 procentenheter. En nedåtgående förtroendetrend noteras även för Ulf Kristersson (M), vars förtroendekapital minskar med 4 procentenheter. Före M-ledaren placerar sig nu Jonas Sjöstedt (V) med 28 procent (+2).

Novus-mätningens store förloraren är, vilket alls icke överraskar, statsminister Stefan Löfven (S) som hamnar på femte plats med 23 procent, en nedgång omfattande 6 procentenheter sedan den närmast föregående mätningen utfördes. Löfven framstår i väljarnas ögon som en svag ledare med en skev verklighetsuppfattning och vars retorik inte imponerar på någon utom möjligen den innersta kretsen oförbätterliga ja-sägare och nickedockor.

Jimmie Åkesson (SD) har nu rekordstort förtroende hos väljarna.

Svaga siffror blir det för samtliga partiledare vilka ingår i regeringsunderlaget S, MP, C och L. Centerns Annie Lööf har över tid sjunkit som en sten i förtroendeundersökningar och får nu nöja sig med en sjätteplats i förtroendeligan med 22 procent – det är en procentenhet mindre än i förra mätningen men ett gigantiskt tapp med omkring hälften jämfört med tidigare siffror.

I botten vad avser väljarförtroende återfinns som väntat Miljöpartiets båda språkrör Isabella Lövin med 12 procent och Per Bolund med 9 procent. Klimatextremism och chockhöjningar på drivmedelsskatter är tydligtvis inte någon vinnande kombination. Mellan de båda MParna kilar Liberalernas Nyamko Sabuni in sig med 10 procent.

Jimmie Åkesson var länge den partiledare som återfanns i botten av alla förtroendeundersökningar. Det hindrar inte att han för oss SD-medlemmar i sina tal med den drucknes envishet återkommit till temat att politik ytterst handlar om förtroende. Uppenbarligen lever han som han lär.

Rekordsiffror för SD och Åkesson – kris hos S och Löfven

SD avhåller sina landsdagar i stark opinionsmässig medvind. Bild: TT

När Sverigedemokraterna avhåller sina landsdagar, denna gång i Örebro, kan det Sverige-vänliga partiet göra det med en stark medvind – närmast orkanstyrka – i ryggen. SD har varit största partiet i ett par opinionsmätningar och dessutom pekar förtroendesiffrorna för mångårige partiledaren Jimmie Åkesson hela tiden uppåt.

Ny rekordnivå för SD i både Novus och Sentio

I Aftonbladet/Demoskops senaste väljarbarometer blev SD landets största parti med 24,0 procent av väljarsympatierna på sin sida, och i Nyheter idag/Sentios nyligen offentliggjorda novembermätning toppar partiet med rekordnoteringen 28,5 procent samtidigt som Socialdemokraterna noteras för bottennappet  22,5 procent.

Det är, minst sagt, en väsentlig skillnad jämfört med hur det var när denna bloggare efter moget övervägande engagerade sig i Sverigedemokraterna i början av 2008. På den tiden korkade vi, i alla fall bildligt, upp champagnen om SD i någon enstaka mätning lyckades kravla sig över riksdagens fyraprocentsspärr. Som vi med 5,7 procent tog oss över i valet 2010.

Jimmie Åkesson har varit partiledare sedan 2005, då han efterträdde Mikael Jansson som i sin tur hade innehaft samma position i tio år. Åkesson ger i en intervju med TTs Owe Nilsson följande förklaring till de sverigedemokratiska framgångarna: ”Vi växer därför att vi beskriver verkligheten på ett sätt som väldigt många väljare känner igen sig i.” https://www.svt.se/nyheter/inrikes/jimmie-akesson-vi-vaxer-for-att-vi-har-ratt

Detta är, som jag bedömer det, en helt sannfärdig beskrivning av sakernas tillstånd i Sverige i nådens år 2019 då sprängningar och skjutningar når nya rekordnivåer och larmrapporterna om tillståndet i sjukvården, skolorna och rättsväsendet står som spön i backen. SDs beskrivning av denna beklagliga verklighet finner gehör hos alltfler väljare eftersom den är sann – inte ett uttryck för tvivelaktig propaganda eller populistiskt snömos, hur mycket meningsmotståndarna än vill ha det till att så är fallet.

Framgångarna för SD avspeglar sig också i synen på Jimmie Åkesson, vars förtroendesiffror konstant är på väg uppåt. Nyligen var det 43 procent av de tillfrågade i en näringslivsbarometer i tidningen Dagens Industri som uppgav att de hade stort eller mycket stort förtroende för Åkesson. Detta skall jämföras med endast 13 procent då samma undersökning gjordes 2016.

SD-ledaren når dock inte upp till det förtroende som de tillfrågade företagarna uppgav att de hyser för Moderat-ledaren Ulf Kristersson, vilken så många som 70 procent uppger att de har stort eller mycket stort förtroende för. M är är ävenledes det parti som en bred majoritet av företagarna i första hand sympatiserar med.

Undersökningen visare vidare att Center-ledaren Annie Lööf störtdykt när det gäller näringslivets förtroende: från 67 procent 2017 till 30 procent 2019. I botten av förtroendeligan hittar vi, föga sensationellt, Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin. MP och V är de partier som näringslivet sågar mest, vilket är fullt logiskt – inget av dessa vänsterpartier har mycket till övers för den fria företagsamheten.

Åkesson och SD lyfter hos näringslivet

Nyheter idag/Sentio november 2019: SD störst med 28,5 procent.

Att Sverigedemokraterna får 28,5 procent och blir största parti hos Nyheter idag/Sentio är inte speciellt överraskande, eftersom partiet brukar få höga siffror där. Norska Sentio var det mätinstitut som var bäst på att förutsäga SDs valresultat 2014 men högg ordentligt i sten 2018, då man tydligt överskattade SD-sympatierna i väljarkåren.

Desto mer anmärkningsvärt är att SD med 24,0 procent blev störst även hos mer etablerade Aftonbladet/Demoskop. Och i den senast publicerade opinionspejlingen blir SD näst största parti hos SVT/Novus med 21,5 procent, en ökning med 1 procentenhet jämfört med föregående mätning. Socialdemokraterna blir störst här med 26,0 procent.

Om det skulle hållas riksdagsval i dag ter sig chanserna för ett regeringsskifte klart goda i beaktande av den nedåtgående S-trenden och måttliga eller dåliga siffror för regeringens stödpartier Centerpartiet respektive Liberalerna. Sistnämnda parti rasar i Sentio-undersökningen ner till 2,5 procent och hamnar även hos Novus under de magiska 4 procenten.

Moderaterna under Ulf Kristerssons ledning har i den senaste tidens mätningar prenumererat på tredjeplatsen i svensk partipolitik med, i de flesta fall, noteringar på mellan 16 och 19 procent. Ett betydande antal tidigare M-sympatisörer har strömmat över till SD, något som påverkat Kristersson och hans parti att sakpolitiskt närma sig SD.

För maktstinna Socialdemokraterna ter sig situationen alltmer prekär. När partiet i riksdagsvalet 2018 inhöstade 28,3 procent var detta sosseriets sämsta valresultat sedan den allmänna rösträtten infördes. Nu är S nere på som sämst 21-22 procent i en del mätningar, och det finns en överhängande risk att raset fortsätter och att partiet halkar ner under 20-strecket till valet i september 2022. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/zGwLjK/intern-kritik-mot-lofven-och-s-ledningen-har-tappat-greppet

Aftonbladet rapporterar att även tidigare med partiledningen lojala socialdemokrater nu börjar ifrågasätta Stefan Löfvens svaga ledning. Således utbröt en kritikstorm efter Löfvens katastrofala framträdande i SVTs Agenda den 17 november, där statsministern gav intryck av att inte ha en susning om vad som händer i samhället och vad de många och svåra problemen beror på.

Det är ingen överdrift att hävda att Socialdemokraterna aldrig varit så illa ute som nu. Samtidigt har det aldrig sett så ljust ut för Sverigedemokraterna. Låt oss emellertid minnas att det är valresultatet, ingenting annat, som räknas på riktigt!

Masspsykoser – en svensk specialitet?

Ovanstående  video belyser i form av korta filmsnuttar av det dråpligare slaget ett fenomen som tycks ha utvecklat sig till en svensk politisk specialitet: masspsykoser. Den får bilda inledning till följande tre exempel på vad jag menar vara typiska exempel på svenska masspsykoser.

Flyktingkrisen 2015. Jag håller mig här till den gängse benämningen ”flyktingkrisen” trots att väldigt långt ifrån alla hitkommande var riktiga flyktingar. Många var snarare vad man populärt kan kalla socialturister eller bankomatflyktingar. http://www.europarl.europa.eu/news/sv/headlines/society/20170629STO78630/eu-s-flyktingkris-i-siffror

Över en miljon människor anlände till Europa under 2015. Sammanlagt beräknas 2,2 miljoner människor ha uppehållit sig illegalt i vår del av världen detta år. Sverige hade i mitten av oktober 2015 tagit emot fler så kallade flyktingar än någonsin tidigare. Totalt kunde Sverige under 2015 inregistrera 162 877 asylsökare/migranter, vilket var nästan dubbelt så många som 2014.

Asylsökande i Malmö 2015.

Sverige var inte det enda landet som drabbades av massinvandringen 2015, men jag är tämligen säker på att vi hade det ensidigaste debattklimatet av samtliga EU-länder vilket gör att jag finner det helt befogat att tala om en form av masspsykos. Alla som inte välkomnade invällarna med öppnast möjliga armar påstods vara rasister eller nazister.

Jag råkade själv ut för detta då jag under en dryg timmes tid tvingades försvara en SD-motion om att införa ett mångkulturellt bokslut i Södertälje kommunfullmäktige i oktober 2015. Det var helt enkelt ”alla mot Tommy Hansson” som gällde. En onekligen intressant och lärorik men inte särskilt behaglig upplevelse.

Metoo-rörelsen. #metoo eller #MeToo kallades en hashtag i sociala medier i syfte att uppmärksamma sexuella övergrepp mot kvinnor. Initiativtagare var den amerikanska skådespelerskan Alyssa Milano, som den 15 oktober 2017 drog i gång metoo-kampanjen i samband med de spektakulära avslöjandena om Hollywood-producenten Harvey Weinsteins eskapader. https://sv.wikipedia.org/wiki/Metoo

I Sverige hade tidigare förekommit en liknande kampanj benämnd prataomdet, dock utan att röna tillnärmelsevis likartad uppståndelse som metoo. TV4-medarbetaren Martin Timell hängdes under stort buller och bång ut som en svensk motsvarighet till Harvey Weinstein. Andra bemärkta ”offer” blev Aftonbladet-krönikören Fredrik Virtanen, förre V-ledaren Lars Ohly, TV-underhållaren Lasse Kronér och MP-riksdagsmannen Lars Nilsson.

Metoo-offren Martin Timell, Lasse Kronér och Fredrik Virtanen.

Aftonbladet drev en särskild hatkampanj mot Benny Fredriksson, VD för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, som begick självmord efter ett par månader i hetluften. Tidningen fälldes i mars 2019 av Pressens opinionsnämnd (PO) för publiceringen kring Fredriksson. Ytterligare ett antal tidningar har tidigare fällts av PO för metoo-publiceringar.

Metoo hade enligt min mening initialt ett gott syfte: kvinnor (lika litet som män) skall behöva stå ut med sexuella övergrepp och trakasserier, vare sig det nu rör sig om regelrätta våldtäkter eller äckligt tafsande. Fel blev det när kampanjen i tidernas fullbordan urartade till en veritabel häxjakt på människor med media som åklagare, domare och bödel. Återigen en kampanj som urartade till ett slags masspsykos.

Greta-kampanjen. Den 20 augusti 2018 satte sig en skolkande 15-åring som hette Greta Thunberg, dotter till sångerskan Malena Ernman och hennes man Svante Thunberg, utanför riksdagshuset i Stockholm med ett plakat där hon påstod att hon strejkade för ”klimatet”. PR-proffset Ingmar Rentzhog insåg att detta kunde bli en jättegrej och stylade unga Greta som en svensk klimat-Pippi med långa flätor och lillgammal uppsyn. Hon blev därmed den ideala buktalardockan för Rentzhog och makarna Ernman/Thunberg. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/01/28/diktaturkraven-trendar-i-klimatets-namn/

Greta-kampanjen var naturligtvis ingalunda först med att uppmärksamma det så kallade klimathotet. 2003 propagerade Naturvårdsverket i en omfattande kampanj med reklam i TV, andra media och på annonspelare för att snö och is snart skulle vara helt borta till följd av den globala uppvärmningen. Detta medförde i kampanjen att skolbarnen sjöng ”Räven simmar över sjön” i stället för ”Räven raskar över isen”.

Klimathotsskeptikerna – vår tids häxor?

2006 siade TV-meteorologen Pär Holmgren om att snön snart kunde vara ett svunnet kapitel, och 2009 förklarade samme Holmgren att han skulle avskaffa fria val om han blev statsminister på grund av ”klimathotet”. Holmgren utsågs nyligen till Miljöpartiets förstanamn i EU-valet. Klimatdiktatur pläderade även 87 ”influencers” för i ett debattinlägg i Expressen den 24 januari 2019.

Så där håller det på. Opinionsbildningen kring klimatet är väl det tydligaste exemplet på en kampanj där disparata röster och oliktänkande är bannlysta. Dylika missljud i klimatkören avfärdas som ”klimatförnekelse”, de må sedan vara hur nyanserade och försynta som helst. Att det, som klimatpredikanterna hävdar, skulle finnas total enighet bland forskare om klimathotet och dess orsaker är dock ingenting annat än en myt. Ett betydande antal vetenskapsmän lutar snarare åt att vi går mot en ny ”liten istid” på grund av en nedgång i solaktiviteterna.

För denna bloggare är det uppenbart att många svenskar har ett pockande behov av att ansluta sig till budskap av frälsningskaraktär. Man vill uppgå i något slags högre helhet där alla tycker likadant och där det inte finns utrymme för tvivel. Det har, som jag ser det, mycket att göra med att Sverige är ett ovanligt sekulariserat land och att ett religiöst tomrum alltid måste fyllas med något annat.

Som evangeliet om att vi måste hälsa alla asylsökande välkomna. Som att vi måste jaga upp och straffa alla kvinnoförnedrare. Som att vi alla måste sjunga med i Gretas klimatkör. Gör vi inte det har vi mält oss ur den goda gemenskapen och förtjänar endast spott och spe.

 

Förtroendeligan: Busch Thor upp som en sol, Lööf ner som en pannkaka

Förtroendet för partiledarna/språkrören enligt Novus senaste mätning.

Det mest anmärkningsvärda med Novus senaste mätning över de svenska partiledarnas förtroende bland väljarna är att Centerpartiets Annie Lööf sjunker som en sten. Samtidigt ökar Kristdemokraternas Ebba Busch Thors siffror markant. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ny-matning-rekordhogt-fortroende-for-ebba-busch-thoor-annie-loof-faller

Annie Lööfs stöd har dalat från 33 procent i augustimätningen ner till 26. En tillbakagång med 7 procentenheter. Ebba Busch Thor ökar med hela 13 procentenheter fram till 33 procent. Därmed är KD-ledaren landets mest uppskattade partiledare jämte Stefan Löfven (S), vilken ökar marginellt i förtroende. På tredje plats i förtroendeligan hamnar Ulf Kristersson (M), som tappar tre procentenheter.

Före valet framstod Annie Lööf för en majoritet av väljarna som den mest förtroendeingivande partiledaren. Om Busch Thor går upp som en sol på opinionshimlen kan man nog säga att Lööf går ner som en pannkaka.

Ja, man känner sig rentav frestad att citera profeten Jesaja (14:12) i dennes omdöme om den fallne ärkeängeln Lucifer i 1917 års bibelöversättning: ”Huru har du icke fallit ifrån himmelen, du strålande morgonstjärna!” https://sv.bibelsite.com/isaiah/14-12.htm

Och det går knappast att säga att Lööfs fall från skyarna är något annat än logiskt. Hennes hattande fram och tillbaka mellan olika regeringsalternativ – än har hon velat släppa fram Löfven, än Kristersson, än sig själv till statsministerposten, bara inte SD gynnas – har framstått som allt annat än förtroendeingivande. Samma sak kan sägas om Liberalernas olycksalige Jan Björklund, som också tappar 7 procentenheter i Novus-mätningen.

Alliansledarna i gladare tider…

Tillsammans har Lööf och Björklund sett till att den borgerliga alliansen i dag är stendöd i alla avseenden.

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, som nu har varit partiledare i 13 år, backar något men åtnjuter med 27 procent ändå ett större förtroende än Annie Lööf om vi får tro Novus siffror. Noterbart är vidare att Jonas Sjöstedt (V) går tillbaka med hela 6 procentenheter vad avser väljarförtroende. Båda språkrören i klimatextremistiska MP backar – Isabella Lövin med 5 och Gustav Fridolin med 3 procentenheter.

Om Lööfs magplask i opinionen är strikt logiskt så gäller samma sak för Busch Thors uppåtstigande. KD-Ebba är den av alliansledarna som mest övertygande värnat om den borgerliga alliansens fortbestånd och dessutom den som framstått som minst fixerad vid SD.

Nästa vecka är det meningen att Stefan Löfven skall försöka sy ihop en regering. Det är tänkbart att de båda förlorarna i Novus-mätningen, Annie Lööf och Jan Björklund, kommer att ingå i den. Jag vågar nog påstå att detta i så fall kan få förödande konsekvenser för båda partierna beträffande möjligheterna att bli kvar i riksdagen, mest naturligtvis för lilleputt-partiet Liberalerna. Inte heller ett eventuellt extraval torde gynna C och L särdeles mycket.

Jimmie Åkesson (SD) tror på ett konservativt block i riksdagen.

Vinnare i vilket fall som helst är med all sannolikhet Sverigedemokraterna, och det påstår jag inte bara därför att jag själv råkar tillhöra det partiet. Om Jimmie Åkesson har rätt och vi i framtiden får se ett konservativt M-KD-SD-block i riksdagen överlåter jag åt framtiden att utvisa. https://www.metro.se/artikel/jimmie-%C3%A5kesson-tror-p%C3%A5-konservativt-block-med-m-och-kd

 

Opinionsläget: SD avancerar, L och MP tappar mark

 

Opinionsläget i slutet av november 2018 när fem opinionsundersökningar vägts samman.

När man två och en halv månad efter valet den 9 september sammanfattar det partipolitiska opinionsläget i riket ser det ut precis som man hade kunnat förvänta sig. Det är inga dramatiska förskjutningar jämfört med valresultatet, och det är svårt att se att ett eventuellt extraval i någon mer väsentlig grad skulle kunna  rucka på det nuvarande dödläget. https://val.digital/

Precis som kunde ha förutsetts framstår Sverigedemokraterna som den stora vinnaren i anledning av nuvarande synnerligen oklara läge. Partiet noterar således 19,7 procent när fem olika opinionsinstitut vägts samman, vilket är 2,2 procentenheter bättre än i valet. SD har med andra ord tagit tillbaka några av de väljare som i valet gav den borgerliga alliansen en chans att bryta det rödgröna styret. Valresultaten kan studeras via denna länk https://valresultat.svt.se/2018/10000.html

Allra bäst går det för SD hos Expressen/Demoskop med 21,1 procent av väljarsympatierna. Hos Nyheter Idag/Sentio noteras partiet för 20,2 och hos Svenska Dagbladet/SIFO för 19,3 procent. SIFO-noteringen är SDs bästa någonsin hos detta institut, vilket av hävd brukar ses som det mest seriösa av samtliga opinionsinstitut. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/sd-rusar-i-ny-matning-ar-nast-storsta-parti-/

SD och Jimmie Åkesson har avancerat i opinionen.

Det är naturligtvis föga sensationellt att Sverigedemokraterna av många uppfattas som ett mer seriöst och moget parti när man jämför med det rena sandlådebeteende som de flesta övriga partier ägnat sig åt. De som av siffrorna att döma rumsterat om allra värst i sandlådan är Liberalerna, som lyckats med konststycket att i riksdagen säga nej till såväl Stefan Löfven (S) som Ulf Kristersson (M) som regeringsbildare. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/kallor-bjorklund-vill-regera-med-lofven/

L-ledaren Jan Björklund förefaller nu ha landat i att han, tillsammans med Annie Lööf och Centerpartiet, vill bilda regering tillsammans med Löfven. Denna inställning bottnar i Björklunds patologiska fixering vid SD; som bekant har han lovat sina adoptivsöner att aldrig någonsin låta det Sverige-vänliga partiet få inflytande i svensk politik. Att SD växer på kuppen och därmed ökar sitt inflytande tycks Björklund inte ha tänkt på.

Annie Lööfs SD-motstånd torde vara mer ideologiskt betingat och mindre byggt på personliga blockeringar än Björklunds – Lööf är som medlem i den ultraliberala organisationen Trilaterala kommissionen en svuren tillskyndare av globalismen – men har i sak varit lika förödande för alliansens sammanhållning som Björklunds inställning. Detta har uppmärksammats av den alltid läsvärde Expressen-krönikören Johan Hakelius på följande minnesvärda sätt: https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/kan-centerns-nej-gumma-verkligen-samtidigt-vara-en-elegant-dam/?fbclid=IwAR0oNyaeAZLtspcpo54NLnyvx8Bdy8xCicFFO9DXGl-b0EyFRCiqeL1FVdc

Det kan förefalla märkligt att väljarna straffat Liberalerna betydligt hårdare än Centern. L-partiet, som nådde 5,5 procent i valet, balanserar i sammanvägningen på 4-procentsspärren och får i tre av de fem mätningarna i november resultat som ligger under de magiska 4 procenten. Sämst går det i Nyheter Idag/Sentio med 3,3 procent. Centern ökar däremot med 0,4 procentenheter fram till 9,0 procent jämfört med valresultatet.

Rolf Wirtén (FP) – en av kontrahenterna i ”den underbara natten”.

Det kan visserligen andragas att Centern i form av föregångaren Bondeförbundet har en tradition av samverkan med Socialdemokraterna – på 1950-talet bedrevs den så kallade kohandeln mellan partierna och åren 1951-57 bildade dessa en koalitionsregering i vilken BF-ledaren Gunnar Hedlund var inrikesminister – men också L har i Folkpartiets skepnad strulat runt med S.

Vi som är litet till åren komna minns ”Den underbara natten” den 23 -24 april 1981, då budgetministern Rolf Wirtèn (FP) i koalitionsregeringen Fälldin II ingick en blocköverskridande skatteuppgörelse med Kjell-Olof Feldt (S). Uppgörelsen resulterade i att Moderata samlingspartiet lett av Gösta Bohman lämnade regeringen och gav plats åt minoritetskoalitionen Fälldin III bestående av Centern och Folkpartiet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Underbara_natten

Ansvaret för att den borgerliga alliansen numera i praktiken är överspelad får anses vara lika fördelat mellan L och C. Av de övriga partierna noterar både M och KD smärre nedgångar jämfört med valutgången. S, som hållit en relativt låg profil under kalabaliken kring den hittills misslyckade regeringsbildningen, har ökat med 0,8 procentenheter fram till 29,1 procent medan V ligger kvar på 8,0 procent och klimatextremistiska MP på 4,0 procent..

Den beryktade Aftonbladet-profilen Anders Lindberg gör det lätt för sig och lägger hela ansvaret på Sverigedemokraterna – inte på de partier som vägrar respektera valresultatet och de 1,1 miljoner väljare som röstade på SD: ”Det är SDs fel att vi inte har en ny regering” har Lindberg således twittrat. https://nyheteridag.se/aftonbladets-lindberg-sds-fel-att-vi-inte-har-en-ny-regering/

Den patologiske SD-hataren Jan Björklund – på väg ut?

När detta skrivs har riksdagens talman Andreas Norlén (M) förutskickat att det skall hållas en omröstning i riksdagen i början av december om Stefan Löfven som regeringsbildare. Det blir den andra liknande omröstningen – senast var det Ulf Kristersson (M) som föll på grund av att C och L inte ville ge SD inflytande. Om fyra sådana omröstningar misslyckas med att vaska fram ett regeringsalternativ kommer extraval automatiskt att utlysas.

Jag uttryckte på denna plats skepsis gentemot ett nyval när ett sådant nämndes som en tänkbar möjlighet för nästan exakt fýra år sedan, och min inställning är i princip densamma nu. Ty vad är det som talar för att ett nyval/extravalskulle resultera i ett påtagligt annat resultat när inga större förändringar, med undantag för SDs tillväxt, har skett i opinionen sedan valet? Inte mycket som jag ser det, även om de teoretiska utsikterna att bli av med Liberalerna och Miljöpartiet i och för sig kan verka lockande.

Ett extraval skulle, precis som för fyra år sedan, med all sannolikhet bli dyrt, jobbigt och onödigt och dessutom spä på det redan ansenliga politikerföraktet. Då är det bra mycket bättre att allianspartierna tar sitt förnuft till fånga och faktiskt bildar en regering med SDs hjälp. Ett steg i den riktningen vore att Liberalerna entledigar bromsklossen Jan Björklund från dennes uppdrag som partiledare och ersätter honom med exempelvis den förnuftiga Nyamko Sabuni. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/22/ett-nyval-ar-dyrt-jobbigt-och-onodigt/

Ökat förtroende för Åkesson och Lööf – Löfven och MP-topparna tappar stort

Det svänger ordentligt vad beträffar förtroendet för partiledarna. Bild: DN

Sverigedemokraternas partiledare sedan 13 år tillbaka, Jimmie Åkesson, har framträtt i SVTs programpunkt ”Tal till nationen”, där riksdagspartiernas ledare bereds tillfälle att presentera sin vision för Sverige under de kommande tio åren.

Åkesson valde att lägga tonvikten vid vad han kallade ”det moderna folkhemmet”: ett sammanhållet och tryggt Sverige ”där man gör sin plikt innan man kräver sin rätt”: https://www.svt.se/nyheter/jimmie-akesson-sd-ett-tryggt-sammanhallet-sverige

Vi som var på plats när Jimmie Åkesson avlevererade sitt traditionsenliga vårtal på Långholmen i Stockholm kände igen mycket av det SD-ledaren då hade att säga i ”talet till nationen”. Åkesson gjorde enligt mitt förmenande ett moget och samlat intryck i TV-rutan, vilket nog kan förväntas av en 39-årig man och mångårig partiledare. Jag erkänner dock gärna att jag inte är hundraprocentigt entusiastisk inför folkhemstanken – men jag kan stå ut med den.

Åkessons TV-tal inträffade visserligen efter det att DN/Ipsos hade genomfört sin undersökning om det förtroende väljarna hyser för partiledarna men torde definitivt inte jäva SD-ledarens växande popularitet i folkhemmet. Enligt nämnda mätning fördubblar Åkesson sitt förtroendekapital upp till 24 procent jämfört med motsvarande mätning inför valet 2014. Största förtroendeökningen i procentenheter sedan juni 2014 noteras dock för Centerpartiets Annie Lööf – från 18 till 34 procent. https://omni.se/dn-ipsos-lofven-nerpetad-fran-fortroendetoppen/a/kazGMv

SD-ledaren Jimmie Åkesson under sitt vårtal den 5 maj. Foto: Tommy Hansson

Statsministern och sosseledaren Stefan Löfven tappar 6 procentenheter ner till 34 procent sedan januari i år och 12 procentenheter sedan juni 2014, vilket bekräftar Socialdemokraternas allt mer problematiska läge inför valet den 9 september. Störst förtroende enligt undersökningen får M-ledaren Ulf Kristersson med 35 procent, vilket möjligen överraskar den som noterat Kristerssons åsiktsmässiga vinglande hit och dit.

Att Annie Lööfs popularitet ökar är däremot helt logiskt. De som känner stort eller mycket stort förtroende för C-ledaren är givetvis de väljare som är känslomässigt uppbundna till det önskvärda i att ha en ”generös” immigrationspolitik. Att Lööf och C har den inställningen har hon visat upprepade gånger.

Nu senast hjälpte hon till att lotsa igenom regeringsförslaget om att låta 9000 afghanska män stanna i landet trots dessas avsaknad av asylskäl. Tidigare har hon förklarat att det inte är några problem för Sverige med en befolkning om 40 miljoner invånare, varav dryga 30 miljoner invandrare: https://www.youtube.com/watch?v=99VjCqtRiA0

Så visst – om man är för en ohejdad invandring tycker man sannolikt mycket bra om Annie Lööf!

I botten på förtroendelistan parkerar Miljöpartiets Gustav Fridolin med 15 och Isabella Lövin på 11 procent. Den förstnämnde tappar därmed inte mindre än 24 procent sedan DN/Ipsos förtroendeundersökning inför förra valet och ger onekligen en blixtbelysning åt MPs existentiella problem, vilka knappast lär minska med färslag om kraftigt ökad skatt på bensin och flygresor.

Jan Björklund (L) och Jonas Sjöstedt (V) får båda 25 procent medan KDs Ebba Busch Thor noteras för 19 procent.

 

Vad skall vi tro på för SD – 23,1 eller 16,9 procent?

Förtroendet för Jimmie Åkesson växer stadigt.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson noteras för rekordhögt väljarförtroende i Demoskops majmätning med 27 procent. Jag gissar att många TV-tittare lät sig imponeras av Åkessons insatser i partiledardebatten härförleden och hans kross i debatten mot förre S-ministern Anders Ygeman. Det är onekligen en indikation på att det för tillfället går rätt bra för det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik.

Detta bekräftas av Metro/YouGovs majundersökning. SD blir här, lagom till Jimmie Åkessons 39-årsdag den 17 maj, största parti jämte S, båda på 23,0 procent. Tidigare hade SD antecknats för 23,1 procent hos Nyheter idag/Sentio, som jag dock inte tänker orda mer om här eftersom jag av princip inte betalar för att ta del av opinionsmätningar. https://www.metro.se/artikel/yougov-inget-lyft-f%C3%B6r-s-eller-m-efter-tuffare-migrationspolitik

Tredje största parti i YouGov-mätningen är Moderaterna med 18,3 procent. Sedan följer i tur och ordning C 10,1, V 9,0, L 4,2, MP 3,6, KD 3,0, F! 1,8 samt övriga partier 3,9 procent. Bland de senare återfinns sannolikt Medborgerlig samling (MES), Piratpartiet (PP) samt Alternativ för Sverige (AfS).

Att traska patrullo efter Åkesson och SD var tydligen ingen god idé för Kristersson och Löfven…

Vad som blir mycket tydligt i YouGovs majmätning är att Socialdemokraternas och Moderaternas flyktingkritiska retorik inte lönat sig. Sören Holmberg, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, förklarar i Metro detta på följande sätt:

De två partier som tydligt har profilerat sig som mer flyktingkritiska har tappat medan SD som äger frågan i stället gått fram en aning.

Man behöver knappast vara någon Einstein för att genomskåda ihåligheten i den nya, hårdare flyktingretoriken. Ty samtidigt som S och M skärper tonen har regeringen beslutat att 9000 så kallade ensamkommande ”afghaner” – som i många fall bott i Iran större delen av sina liv – skall få stanna i Sverige och beredas plats på gymnasiet av så kallat humanitära skäl. Endast en bråkdel av dessa torde för övrigt vara kvalificerade för gymnasiestudier. https://www.expressen.se/nyheter/qs/de-9-000-afghanerna–vilka-ar-de-egentligen/

Och samtidigt som Migrationsverket prognosticerar att asylvolymen kommer att minska ner till 23 000 under innevarande år, så visar annan statistik att hittills under 2018 har 40 306 personer beviljats uppehållstillstånd varav 7803 av asylskäl. Om trenden håller i sig har omkring 120 000 människor beviljats uppehållstillstånd när året är slut, låt vara endast 23 000 av asylrelaterade orsaker.http://projektsanning.ronnquist.com/2018/05/11/40-306-uppehallstillstand-beviljade-hittills-i-ar/

F!s Gudrun Schyman ser glad ut trots ynka 1,8 procent i senaste YouGov.

Till skillnad från övriga partier har SD aldrig under sin 30-åriga tillvaro svävat på målet det bittersta: immigrationsvolymerna måste minskas drastiskt. Väljarna är naturligtvis inte dummare än att de inser detta. SD gynnas också av att allt fler svenskar anser att invandringen är en av de tre viktigaste politiska frågorna.

Både MP och KD hamnar under fyraprocentsspärren hos YouGov medan L precis klarar att hålla näsan ovanför vattenytan med 4,2 procent, precis som hos Inizio. Den aktuella mätningen visar även att väldigt få väljare tar F!s bisarra feministsvammel på allvar.

Det vore dock ett misstag för mig och andra SDare att invagga oss i något slags bedräglig säkerhet. Mycket kan och kommer säkerligen också att hända före valet till riksdag, kommuner och landsting den 9 september. Aftonbladet/Inizios majmätning hjälper oss att hålla huvudet kallt. http://www.inizio.se/valjarbarometer-maj-2018/

Festligt och fullsatt var det framför scenen på Långholmen när Jimmie Åkesson höll sitt sjätte vårtal. Foto: Tommy Hansson

Här får Sverigedemokraterna nöja sig med 16,9 procent under det att S noteras för 26,6 och M för 22,9 procent. Noteras bör att KD här får så mycket som 4,8 procent medan MP också hos Inizio åker ur riksdagen.

Olika bud om SDs väljarstöd således. Så gott som alla SD-anhängare torde vara av åsikten, att YouGov och Sentio ligger närmare sanningen än Inizio, men vem vet? Helt klart är att vi SDare inte kommer att få något gratis i ett politiskt klimat som påverkas av att MP- och V-sympatierna är oproportionerligt stora i media, där vi får räkna med att SVT,TV4, Expressen, Dagens Nyheter och Aftonbladet liksom övriga partier kommer att göra allt inklusive tillgripa fula tricks  för att få SD på fall.

 

 

 

 

 

Tiggeriet: inte längre ”råtta i pizzan”

Såväl Stefan Löfven som Magdalena Andersson är nu kritiska till tiggeriet i det svenska samhället.

Även en blind höna hittar ett korn. Sent skall syndaren vakna.

Se där ett par talesätt som nog kan användas för att karaktärisera finansminister Magdalena Anderssons (S) nypåkomna övertygelse om att tiggeri är oacceptabelt i det svenska samhället och att alla som ger till tiggare uppmuntrar människohandel. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sormland/andersson-s-avrader-fran-att-ge-till-tiggare

Anderssons utsagor om tiggeriet kom i ett svar på en fråga i riksdagen från Sverigedemokraternas kriminalpolitiske talesman Adam Marttinen om varför den rödgröna regeringen ej föreslagit ett nationellt förbud mot organiserat tiggeri.

Finansministern menade således bland annat att ”tiggeri inte är något som kan accepteras i den svenska gatubilden” samt att ansvaret för tiggarna i första hand åvilar regimerna i de senares hemländer såsom Bulgarien och Rumänien. Hon fortsatte:

Men det viktiga är att alla som ger till tiggare ska veta att man riskerar att bidra till människohandel, vi har sett förskräckliga exempel på hur människor utnyttjas.

 

Sverigedemokraterna har under ett antal år krävt ett stopp för det organiserade tiggeriet på våra gator.

Människohandel är naturligtvis ett ovanligt vidrigt exempel på organiserad brottslighet. Jag bloggade för ganska precis fyra år sedan om hur EUs öppna gränser möjliggör sådan verksamhet som det organiserade tiggeriet är ett eklatant exempel på: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/02/16/eus-oppna-granser-rojer-vag-for-organiserad-brottslighet/

Magdalena Andersson har emellertid fått mothugg från de båda rödgröna stödpartierna MP och V. MPs gruppledare i riksdagen, Maria Ferm, anser att finansministerns uttalande tyder på att ”iskylan har trängt långt in i den politiska debatten” och får medhåll av partiets språkrör Isabella Lövin. https://www.metro.se/artikel/mp-toppar-sl%C3%A5r-tillbaka-mot-magdalena-andersson-iskylan-har-tr%C3%A4ngt-l%C3%A5ngt-in

Dock backas Andersson i någon mån upp av statsminister Stefan Löfven, som brukar ha en väl utvecklad fingertoppskänsla för vartåt de politiska vindarna blåser. Varken Andersson eller Löfven vill ha något nationellt tiggeriförbud då de menar att detta skulle kräva alltför stora resurser från polisen. Löfven citeras: ”Men om kommunerna prövar egna sätt, tycker jag att det är bra att vi provar och ser hur det fungerar så att vi utvecklar metoder.

Det var inte så länge sedan påståenden om tiggeri som organiserad brottslighet avfärdades som ”råttor i pizzan”.

Man kan tycka att de båda sossetopparnas försiktiga tiggerikritik, som kommer efter minst fem års organiserat tiggeri i Sverige, är väl senfärdig. Ändå är deras kursändring rätt uppseendeväckande med tanke på att alla antydningar om organiserat tiggeri och brottslighet i samband därmed i politiskt korrekta sammanhang avfärdats som jämförbart med storstadsmyten om ”råttan i pizzan”.

Nyheter idag/Sentio: SD störst tillsammans med S på 23,0 procent

Med 23,0 procent i senaste Sentio-undersökningen kan Jimmie Åkesson och alla andra SDare kosta på sig ett brett leende.

Efter en serie mätningar där Sverigedemokraterna (SD) halkat efter i opinionen får partiet 23,0 procent i Nyheter idag/Sentios decembermätning 2017. Det är en uppgång med 1,3 procentenheter jämfört med närmast föregående mätning hos samma institut. https://nyheteridag.se/sentio-december-s-tappar-kraftigt-i-opinionen-jamnstora-med-sd/

Det innebär att SD gör  dött lopp med Socialdemokraterna, som rasar ner 3,6 procentenheter och också får 23,0 procent. Tredje parti hos Sentio är Moderaterna, som ökar på sitt resultat från förra Sentio-mätningen med 2,0 procentenheter till 20,2.

Om den socialdemokratiska kräftgången, som är signifikant och därmed den enda statistiskt säkerställda i mätningen, säger statsvetaren Stig-Björn Ljunggren (S) till Nyheter idag: ”Jag tror inte att det är en enskild händelse/…/det kan också vara en effekt av Moderaternas framgångar.”

Bekymmersam statistik för Stefan Löfven…

Tendensen i aktuell mätning är att S, M och SD är ungefär lika stora under det att småpartierna KD, L och MP har klara problem att hålla hakan ovanför fyraprocentsspärren – bara L klarar detta med 4,6 procent medan KD noteras för 3,0 och regeringspartiet MP 3,7 procent. C får 10,0 och V 8,0 procent.

Vidare kan noteras att Feministiskt initiativ minskar med 0,3 procentenheter till 1,6 procent och att Piratpartiet ökar 0,5 procentenheter till 1,4 procent. Medborgerlig samling når upp till 0,6 procent, en svag ökning.

Det norska institutet Sentios mätningar är särskilt intressanta beträffande SD: Sentio lyckades nämligen bäst av alla opinionsinstitut pricka in detta partis valresultat inför riksdagsvalet 2014. SD fick 12,86 procent, Sentio hade 12,7 i sista väljarundersökningen före valet. http://www.dagensopinion.se/gudmundson-svd-om-att-b%C3%B6rja-anv%C3%A4nda-sentios-sd-statistik

Sämst lyckades Statistiska centralbyrån (SCB), som hade SD på 8,1 procent i sista mätningen inför valet (även om denna hölls fyra månader före valet). Enligt SCBs senaste mätning har SD endast 14,8 procents väljarstöd.

SD Södertäljes gruppledare Beata Kuniewicz är född i Polen. Foto: Tommy Hansson

I egenskap av sverigedemokrat gläds jag naturligtvis åt Nyheter idag/Sentios senaste mätning: vi verkar vara på gång igen. Samtidigt tror jag det är nyttigt med mätningar av typ SCB, det får oss att skärpa till oss och inte ta för givet att vi kommer att fortsätta fördubbla oss i varje val.

Slutligen vill jag gärna redovisa fakta som visar att Sverigedemokraterna är bättre på att integrera utlandsfödda i partiet än exempelvis Centerpartiet, som ständigt tjatar om hur viktigt det är med integration.: https://www.aftonbladet.se/a/Mx8Vm