Björklund har hur fel som helst: nationalism är en förutsättning för fred och frihet!

Jimmie Åkesson säger att han är motståndare till den liberala samhällsmodellen. Jag skulle vilja be Jimmie Åkesson att nämna en enda epok i Europas historia när nationalismen har varit bättre på att skapa fred, frihet, liberalism och välstånd än liberalismen.

Så uttryckte sig Liberalernas ledare Jan Björklund i anslutning till partiledardebatten i riksdagen den 30 januari 2019. Jimmie Åkesson är säkerligen ytterst kapabel att själv ge svar på tal, men jag förbehåller mig rätten att här bidra med några synpunkter på Björklunds inlaga.

Jag skulle vilja påstå att nationalism är en förutsättning för ”fred, frihet, liberalism och välstånd”. Att Jan Björklund trots relativt framskriden levnadsålder inte insett detta är i sanning ganska häpnadsväckande. Så här hänger det nämligen ihop.

Gustaf Vasas intåg i Stockholm 1523. Målning av Carl Larson.

Låt oss börja med något vi alla, även Jan Björklund, kan relatera till: Sverige. Det moderna, självständiga Sverige uppstod med Gustaf Vasas uppror mot den danska övermakten i början på 1500-talet. Efter det så kallade Stockholms blodbad i november 1520 hade Gustaf Vasa fått nog av den sinnesrubbade danske konungen Kristian II (Kristian Tyrann) och inledde 1521 ett befrielsekrig mot den utländske monarken på Sveriges tron. https://historiesajten.se/krigsinfo.asp?id=1

Upproret mot det danska maktinnehavet började med att Gustaf Vasa inhämtade stöd från dalkarlarna, och efter två och ett halvt år hade kong Kristian jagats bort från den svenska tronen. Den 6 juni 1523 valdes Gustaf I Vasa till Sveriges konung i Strängnäs domkyrka. Svenskarna var därmed herrar i sitt eget hus och Sverige ett fritt och självständigt rike. Att sedan Gustaf Vasa (1496-1560) på många sätt var en despotisk skitstövel är en annan sak – han var trots allt vår egen skitstövel!

Kort sagt: Sverige hade aldrig blivit Sverige om Jan Björklunds gränsöverskridande liberalism, i stället för Gustaf Vasas nationalistiska känsla och kampvilja för Sverige som nation, hade fått råda.

Den amerikanske patrioten George Washington blev USAs förste president.

Mitt nästa exempel på nationalismens betydelse i syfte att skapa fred, frihet, liberalism och välstånd gäller den typ av patriotism som vägledde tillskyndarna av den Amerikanska revolutionen 1776-83. Det Amerikanska frihetskriget inleddes 1775 för att året därpå utmynna i självständighetsförklaringen, vilken medförde att de 13 kolonierna på Nordamerikas östkust förklarade sig självständiga från Storbritannien. https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/det-langa-1800-talet/amerikanska-revolutionen

Den revolutionära perioden fortsatte i ytterligare några år fram till dess att britterna tvingades uppge sina anspråk på kontroll över kolonisterna i Nordamerika. 1789 utsågs godsägaren och generalen George Washington (1732-99), född i Virginia, till president över Amerikas förenta stater (USA). Utan nationalism och patriotism hade den amerikanska frihetskampen inte varit möjlig.

Omkring 150 år efter Washingtons makttillträde inleddes Andra världskriget med Hitlertysklands angrepp på Polen den 1 september 1939. Det ledde till att Storbritannien och Frankrike inledde den sex år långa frihetskampen mot det nationalsocialistiska övervåldet genom att förklara Tyskland krig. Den brittiske premiärministern Winston Churchill (1874-1965), som kom att personifiera det envisa motståndet mot nazismen, var en glödande nationalist som benhårt vägrade att låta sitt land uppgå i någon nazistledd, europeisk superstat. https://nationstatist.wordpress.com/2017/04/18/nationalism-orsakade-inte-andra-varldskriget/

Den glödande brittiske nationalisten Winston Churchill personifierade med sitt V-tecken det europeiska motståndet mot den nationalsocialistiska superstaten.

Detsamma kan sägas om andra framträdande västerländska krigsledare såsom USAs Franklin Delano Roosevelt (1882-1945) och Frankrikes Charles de Gaulle (1890-1970). Inte heller Josef Stalin (1878-1953) i det kommunistiska Sovjetunionen var dummare än att ha begagnade sig av nationalistiska stämningar i syfte att besegra de invaderande nazityska styrkorna, även om kommunismen som ideologi ju är en internationalistisk rörelse. Att kriget hade blivit möjligt genom icke-angreppspakten mellan Moskva och Berlin 1939 är en annan femma.

Nationalismen motiverade de facto den antinazistiska motståndskampen i praktiskt taget alla de länder och områden som ockuperades av tyskarna från Balkan i söder till Skandinavien i norr.

Mitt nästa exempel gäller Israel. Själva förutsättningen för utropandet av den judiska staten 1948, i dag Mellanösterns enda fungerande demokrati, var den form av judisk nationalism som går under benämningen sionism. Denna ideologi har som sin upphovsman den judiske, österrikiske journalisten Theodor Herzl (1860-1904), som förde fram tanken på att den judiska diásporan skulle få ett nationalhem inom ramen för det brittiska mandatet Palestina.

Sionismens skapare Theodor Herzls minne är i högsta grad levande i det moderna Israel.

Sionismen har varit helt avgörande under Israels historia fram till i dag och motiverat det judiska folket att med vapen i hand bekämpa en rad aggressioner från omgivande arabiska/muslimska länder och att härda ut trots ett hårt och oförstående motstånd från stora delar av världen inklusive socialdemokratin i Sverige, vilken Israel-vännen Jan Björklund märkligt nog nu har lierat sig med. Mirakulöst nog har Israel genom alla prövningar i form av krig och allehanda bojkottaktioner lyckats bevara en levande demokrati.

Ett sista exempel är den antikommunistiska frihetskampen för demokrati och självbestämmande mot den sovjetiska imperialismen under det Kalla kriget. Den hade inte kunnat föras om inte personer som Lech Walesa i Polen och Vaclav Havel i Tjeckien och dessas anhängare varit besjälade av en nationalistisk inställning.

Jag är den förste att erkänna att nationalism i dess fanatiska och aggressiva form har sina betydande avigsidor. Det är ovedersägligt att det var denna beklagliga typ av nationalism som gav upphov till Första världskriget, vilket triggades igång av den serbiske nationalisten Gavrilo Princip (1894-1918) med skotten i Sarajevo 1918. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/nationalism-utloste-forsta-varldskriget

Det kan emellertid heller inte förnekas att det var en godartad nationalism, framförallt orkestrerad av Storbritannien, som ledde till att de aggressiva makterna Österrike-Ungern, Tyskland och Turkiet slutligen blev besegrade. Vilket i sin tur ledde till tillkomsten av en rad självständiga statsbildningar efter kriget.

En staty av den bosnienserbiske attentatsmannen Gavrilo Princip avtäcktes i Serbiens huvudstad Belgrad 2015. Princip stod för en aggressiv typ av nationalism som måste skarpt fördömas.

Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund. I SDs principprogram står om nationalismen bland annat följande att läsa: ”Sverigedemokraternas nationalism är demokratisk. Vi tar avstånd från alla former av nationalism som inte vilar på demokratisk grund och menar att demokratin och nationalismen kompletterar varandra.”

Klarare än så kan det knappast sägas. Och det är precis denna form av nationalism som är en förutsättning för att motstånd skall kunna bjudas mot den Europeiska unionens (EU) alltmer pockande krav på tillskapandet av en superstat i Europa. En sådan superstat är inget annat än ett globalistiskt missfoster som, om den förverkligas, kommer att leda till utplånandet av varje form av nationellt självstyre på den europeiska kontinenten.

Det borde till och med Jan Björklund kunna begripa om han ägnar litet tid på att komplettera sina kunskaper i den europeiska historien. Björklund har slutligen ett förflutet som yrkesofficer i Sveriges försvarsmakt. Om han inte hade trott på Sverige som nation – det vill säga varit nationalist – hade han naturligtvis aldrig enrollerat sig under fanorna. Det är enligt min mening rätt uppseendeväckande att han inte inser detta.

Björklunds modell – att ställa nationalism i motsats till liberalism – är felaktig. Man kan vara nationalist och liberal. Likaväl som man kan vara nationalist och socialist samt nationalist och konservativ.

 

 

 

Václav Klaus sågar Europas migrationspolitik jäms med fotknölarna

Václav Klaus (till höger) och Jiri Weigl.

Den tidigare tjeckiske presidenten Václav Klaus har, tillsammans med sin nära medarbetare Jiri Weigl, författat en skrift som borde läsas av varje politiker i Europa i allmänhet och EU i synnerhet. Författarna sågar här den katastrofala migrationspolitik som har förvandlat betydande delar av EU-området till en bakgård till Tredje världen jäms med fotknölarna.

Václav Klaus föddes i Prag 1941 och var finansminister i det postkommunistiska Tjeckoslovakien 1989-91, varefter han blev landets premiärminister 1992. När Tjeckoslovakien delades i Tjeckien och Slovakien 1993 fortsatte Klaus som premiärminister i Tjeckien till 1997. När den förre dramatikern och oliktänkanden Václav Havel (1936-2011) avgick efter tio år som Tjeckiens president 2003 efterträddes han av sin forne rival Václav Klaus. Havel hade bland annat varit kritisk till Klaus negativa hållning gentemot Europeiska Unionen (EU).

Václav Klaus väckte uppseende när han 2009 i det längsta vägrade skriva under Lissabonfördraget, vilket bland annat gav EU en starkare gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Sedan han slutligen skrivit under överenskommelsen, även kallad ”reformfördraget”, kunde denna ratificeras i december 2009.   https://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/eu/6494675/Czech-President-Vaclav-Klaus-signs-EU-Lisbon-Treaty-into-law.html

Ett annat område där Klaus avvikit från den internationella politikens huvudfåra är tesen om den människoframkallade, globala uppvärmningen. Klaus har hävdat att denna är en myt och även ifrågasatt den mentala hälsan hos denna teoris ledande megafon, den förre amerikanske vicepresidenten Al Gore. https://www.dw.com/en/czech-president-eus-outspoken-global-warming-doubter/a-3836446

Merkels och Junckers ansvar. Med skriften Folkvandring – en kort vägledning till vår tids migrationskris (utgiven på svenska 2016 av Rosa Alba förlag, 111 sidor) visar Václav Klaus att han äger djupa insikter också avseende den massinvandringspolitik som sedan ett antal år plågar den europeiska kontinenten och då icke minst Sverige.

En mycket viktig bok i ett mycket viktigt ämne. Foto: Tommy Hansson

Denna politik, med Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och Tysklands förbundskansler Angela Merkel – båda kristdemokrater – som ledande tillskyndare, har bland annat lett till islamisering, flertalet terrordåd, ökad brottslighet, skenande så kallat hedersvåld, en stegrad våldtäktskurva, ökat kvinnoförakt, ett stadigt stigande antal no-go-zoner och allmänt sett ett tilltagande kaos på de flesta plan.

Klaus och Weigl ger tyska politiker en stor del av skulden till den pågående migrationskrisen (sidan 34): ”Tysklands förbundskansler Merkel och förbundspresident Joachim Gauck tog steget att direkt uppmana migranterna att marschera mot Europa. Till dem anslöt sig de europeiska politiker som identifierar sig med Bryssel och som tydligt visade att de menar allvar med sin mångkulturalism och med sin avsky mot nationalstaten.”

Lierade med dessa migrationsförespråkare, framhåller författarna, är påven Franciskus och hans anhängare med sin ”obegränsade barmhärtighet” samt ”Europas kosmopolitiska intellektuella och deras traditionella böjelse för abstrakta politiska ideal, men samtidigt totala, närmast rousseauska, likgiltighet för de konkreta mänskliga ödena.”

Enligt Klaus och Weigl bärs huvudansvaret dock av Merkel med hennes klämkäcka, av Barack Obama inspirerade stridsrop ”Wir schaffen das!” (Vi klarar det) som myntades under flyktingkrisen 2015. Det är en fras Merkel tvingats äta upp många gånger. https://en.wikipedia.org/wiki/Wir_schaffen_das

Angela Merkel: ”Wir schaffen das!”

”Massiv manipulation”. Václav Klaus och Jiri Weigl förklarar i förordet till bokens tyska upplaga att de haft som målsättning att skriva ”en kort vägledning” för den situation som uppstått. Avseende denna situation skriver de följande (sidan 18):

Allt tyder på att våra dagars migrationsvåg i ett historiskt perspektiv, knappast kan jämföras med något annat än den folkvandring som för 1500 år sedan kom att leda till det antika Roms undergång. Vi vill inte på något vis uteslutande utmåla katastrofscenarier eller bedriva populistisk uppvigling av opinionen genom att säga att dagens Europa kommer att gå en liknande förödelse till mötes. Men vi ser ett sådant scenario som en verklig fara. Det finns dessutom tydliga tecken som pekar i den riktningen.

Om vi får tro de båda författarna har hela den europeiska befolkningen, förutom migranterna själva, blivit utsatt för ”en massiv politisk och medial manipulation” och har därmed förvandlats till ”spelpjäser i ett gigantiskt socialt experiment.” Skeendet har enligt Klaus/Weigl med stöd av mainstream-media orkestrerats av europeiska toppolitiker med en multikulturalistisk agenda vilka i allt högre utsträckning ”fjärmat sig från sina respektive majoritetsbefolkningars synsätt och åsikter.”

Dock finns det, framhålles det, länder i Central – och Östeuropa vilka står för ett diametralt annat synsätt än de av mångkulturförespråkare och migrationsromantiker styrda nationerna i Västeuropa, länder som vill värna sina gränser och försvara den traditionella på kristendomen baserade inhemska kulturen. Tankarna går i sammanhanget till nationer såsom Ungern, Polen, Slovakien och Österrike men på senare tid även Italien.

Matteo Salvini: ”Italien är inte längre Europas dörrmatta.”

Det senare landets inrikesminister och vice premiärminister, Matteo Salvini, har exempelvis rutit till ordentligt mot EU-etablissemanget och frankt förklarat att ”Italien är inte längre Europas dörrmatta.” https://omni.se/salvini-italien-ar-inte-langre-europas-dorrmatta/a/kaO306

Skapa ett nytt Europa. Václav Klaus och hans vapendragare Jiri Weigl är djupt kritiska till EUs länge omhuldade strävan att fördela migranterna över hela EU-området men inte söka hejda invandringen som sådan. Resultatet blir förödande (sidan 44): ”Tusentals, tiotusentals och hundratusentals migranter blir för varje land till en enorm börda och till en faktor som riskerar att destabilisera de inhemska förhållandena i dessa länder.”
  
En naturlig fråga är vad som är syftet med EU-eliternas medvetna import av människor från länder vars religioner, traditioner och kulturer är väsensfrämmande för den västerländska kristna civilisationen. Det politiska etablissemanget följer, menar Klaus och Weigl, genomgående ”vänsterns progressism, en omfattande etatism och statspaternalism (statsförmyndigande), den gröna dirigismen (styrpolitiken) liksom en extensiv social konstruktivism.”

Detta förklaras resultera i en vilja att urholka nationalstaterna och tvinga fram ett nytt Europa: ”Därför arbetar de europeiska eliterna mot målet att bryta ner de nationella strukturerna, tunna ut det nationella kapitalet och att konfrontera nationerna med den främmande värld som migranterna – som utan någon specifik lojalitet till det europeiska land de får bosätta sig i – för med sig.”

Systemkritiska partier demoniseras. Inte alla länder ställer, som nämnts ovan, upp på EU-eliternas nationalstatsfientliga och mångkulturalistiska projekt. I länder som Tyskland, Sverige, Storbritannien, Italien, Frankrike, Danmark, Norge, Finland med flera har dessutom bildats mer eller mindre framgångsrika, systemkritiska partier med värdekonservativa, nationalistiska och invandringskritiska agendor vilka regelmässigt demoniseras av etablissemanget såsom varande svårartat främlingsfientliga, rasistiska, högerpopulistiska och högernationalistiska.

Marine Le Pen har av en fransk domstol beordrats genomgå en psykiatrisk utvärdering.

I det av den liberale presidenten Emmanuel Macron styrda Frankrike har en domstol gått så långt att den beordrat Marine Le Pen, ledare för det nationalistiska partiet Front National, att genomgå en psykiatrisk utvärdering därför att hon på Facebook lagt ut bilder på massakrer genomförda av den islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (även kallad DAESH). Le Pen har upprört vägrat efterkomma domstolskraven. https://www.independent.co.uk/news/world/europe/marine-le-pen-isis-beheading-pictures-twitter-psychiatric-test-tweets-national-rally-france-a8547946.html

Macron ingrep för övrigt i den svenska valrörelsen genom att hävda att Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson inte var besjälad av vad han kallade ”svenska värderingar.” Det skedde sedan Åkesson i ett radioprogram avstått från att välja mellan Macron och den ryske presidenten Vladimir Putin.https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/e1L1Ma/akesson-ville-inte-valja–nu-svarar-macron

”Ett livskraftigt och fungerande alternativ”. Den svenska versionen av Václav Klaus och Jiri Weigls skrift har publicerats av det lilla förlaget Rosa Alba och kommer förmodligen inte att få någon överväldigande stor läsekrets. Det hindrar inte att den är ett mycket viktigt debattinlägg i ett mycket viktigt ämne. Att författarna inte givit upp hoppet framgår av skriftens slutkläm i form av ett citat från det tal Klaus höll efter att ha mottagit The European Freedom Award av Institutet för direkt demokrati i Europa (IDDE) på Grand Hotel i Stockholm den 4 november 2016 (sidorna 109-110):

Vi bör försöka etablera ett livskraftigt och fungerande alternativ till de aktörer och de institutioner som stöder det politiska etablissemanget i Europa. Detta alternativ behöver föra samman alla dem som tror på ett Europa bestående av oberoende och självständiga länder, som tror på frihet och klassisk europeisk liberal demokrati och som tror på möjligheten att återföra politiskt ansvar så nära medborgarna som möjligt.

Pennan mäktigare än svärdet

http://www.breitbart.tv/president-of-czech-republic-steals-pen-during-signing-ceremony/

Innehållet i länken ovan visar hur Republiken Tjeckiens president Valclav Klaus stoppar på sig en penna i samband med det officiella undertecknandet av ett avtal med Chile tillsammans med detta lands president Sebastian Pinera. Händelsen inträffade under Klaus besök i Latinamerika nyligen.

Valclav Klaus gillar inte bara pennor utan också öl.

Filmsnutten visar hur Klaus efter undertecknandet studerar pennan – som skall ha varit besatt med halvädelstenar – noga och därefter fattar den i sin högra hand innan han slutligen stoppar den på sig. I en kommentar efteråt förklarar Klaus att det här är något som alla ägnar sig åt och att han hemma har ett flertal pennor som använts vid olika undertecknandeceremonier.

Den tjeckiske presidentens tilltag ger onekligen en ny dimension åt tesen ”Pennan är mäktigare än svärdet”.

Vaclav Klaus (född 1941) efterträdde 2003 Vaclav Havel och blev därmed Republiken Tjeckiens andre president. Han omvaldes på sin post 2008. När Lissabonfördraget skulle ratificeras hösten 2009 gjorde sig Klaus känd genom att förhala godkännandet ända tills konstitutionsdomstolen för andra gången hävdade att fördraget inte var grundlagsstridigt.

Ekonomiexperten Vaclav Klaus är känd för att vara såväl EU-kritiker som kritiker av den etablerade klimatpolitiken.