Václav Klaus sågar Europas migrationspolitik jäms med fotknölarna

Václav Klaus (till höger) och Jiri Weigl.

Den tidigare tjeckiske presidenten Václav Klaus har, tillsammans med sin nära medarbetare Jiri Weigl, författat en skrift som borde läsas av varje politiker i Europa i allmänhet och EU i synnerhet. Författarna sågar här den katastrofala migrationspolitik som har förvandlat betydande delar av EU-området till en bakgård till Tredje världen jäms med fotknölarna.

Václav Klaus föddes i Prag 1941 och var finansminister i det postkommunistiska Tjeckoslovakien 1989-91, varefter han blev landets premiärminister 1992. När Tjeckoslovakien delades i Tjeckien och Slovakien 1993 fortsatte Klaus som premiärminister i Tjeckien till 1997. När den förre dramatikern och oliktänkanden Václav Havel (1936-2011) avgick efter tio år som Tjeckiens president 2003 efterträddes han av sin forne rival Václav Klaus. Havel hade bland annat varit kritisk till Klaus negativa hållning gentemot Europeiska Unionen (EU).

Václav Klaus väckte uppseende när han 2009 i det längsta vägrade skriva under Lissabonfördraget, vilket bland annat gav EU en starkare gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Sedan han slutligen skrivit under överenskommelsen, även kallad ”reformfördraget”, kunde denna ratificeras i december 2009.   https://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/eu/6494675/Czech-President-Vaclav-Klaus-signs-EU-Lisbon-Treaty-into-law.html

Ett annat område där Klaus avvikit från den internationella politikens huvudfåra är tesen om den människoframkallade, globala uppvärmningen. Klaus har hävdat att denna är en myt och även ifrågasatt den mentala hälsan hos denna teoris ledande megafon, den förre amerikanske vicepresidenten Al Gore. https://www.dw.com/en/czech-president-eus-outspoken-global-warming-doubter/a-3836446

Merkels och Junckers ansvar. Med skriften Folkvandring – en kort vägledning till vår tids migrationskris (utgiven på svenska 2016 av Rosa Alba förlag, 111 sidor) visar Václav Klaus att han äger djupa insikter också avseende den massinvandringspolitik som sedan ett antal år plågar den europeiska kontinenten och då icke minst Sverige.

En mycket viktig bok i ett mycket viktigt ämne. Foto: Tommy Hansson

Denna politik, med Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och Tysklands förbundskansler Angela Merkel – båda kristdemokrater – som ledande tillskyndare, har bland annat lett till islamisering, flertalet terrordåd, ökad brottslighet, skenande så kallat hedersvåld, en stegrad våldtäktskurva, ökat kvinnoförakt, ett stadigt stigande antal no-go-zoner och allmänt sett ett tilltagande kaos på de flesta plan.

Klaus och Weigl ger tyska politiker en stor del av skulden till den pågående migrationskrisen (sidan 34): ”Tysklands förbundskansler Merkel och förbundspresident Joachim Gauck tog steget att direkt uppmana migranterna att marschera mot Europa. Till dem anslöt sig de europeiska politiker som identifierar sig med Bryssel och som tydligt visade att de menar allvar med sin mångkulturalism och med sin avsky mot nationalstaten.”

Lierade med dessa migrationsförespråkare, framhåller författarna, är påven Franciskus och hans anhängare med sin ”obegränsade barmhärtighet” samt ”Europas kosmopolitiska intellektuella och deras traditionella böjelse för abstrakta politiska ideal, men samtidigt totala, närmast rousseauska, likgiltighet för de konkreta mänskliga ödena.”

Enligt Klaus och Weigl bärs huvudansvaret dock av Merkel med hennes klämkäcka, av Barack Obama inspirerade stridsrop ”Wir schaffen das!” (Vi klarar det) som myntades under flyktingkrisen 2015. Det är en fras Merkel tvingats äta upp många gånger. https://en.wikipedia.org/wiki/Wir_schaffen_das

Angela Merkel: ”Wir schaffen das!”

”Massiv manipulation”. Václav Klaus och Jiri Weigl förklarar i förordet till bokens tyska upplaga att de haft som målsättning att skriva ”en kort vägledning” för den situation som uppstått. Avseende denna situation skriver de följande (sidan 18):

Allt tyder på att våra dagars migrationsvåg i ett historiskt perspektiv, knappast kan jämföras med något annat än den folkvandring som för 1500 år sedan kom att leda till det antika Roms undergång. Vi vill inte på något vis uteslutande utmåla katastrofscenarier eller bedriva populistisk uppvigling av opinionen genom att säga att dagens Europa kommer att gå en liknande förödelse till mötes. Men vi ser ett sådant scenario som en verklig fara. Det finns dessutom tydliga tecken som pekar i den riktningen.

Om vi får tro de båda författarna har hela den europeiska befolkningen, förutom migranterna själva, blivit utsatt för ”en massiv politisk och medial manipulation” och har därmed förvandlats till ”spelpjäser i ett gigantiskt socialt experiment.” Skeendet har enligt Klaus/Weigl med stöd av mainstream-media orkestrerats av europeiska toppolitiker med en multikulturalistisk agenda vilka i allt högre utsträckning ”fjärmat sig från sina respektive majoritetsbefolkningars synsätt och åsikter.”

Dock finns det, framhålles det, länder i Central – och Östeuropa vilka står för ett diametralt annat synsätt än de av mångkulturförespråkare och migrationsromantiker styrda nationerna i Västeuropa, länder som vill värna sina gränser och försvara den traditionella på kristendomen baserade inhemska kulturen. Tankarna går i sammanhanget till nationer såsom Ungern, Polen, Slovakien och Österrike men på senare tid även Italien.

Matteo Salvini: ”Italien är inte längre Europas dörrmatta.”

Det senare landets inrikesminister och vice premiärminister, Matteo Salvini, har exempelvis rutit till ordentligt mot EU-etablissemanget och frankt förklarat att ”Italien är inte längre Europas dörrmatta.” https://omni.se/salvini-italien-ar-inte-langre-europas-dorrmatta/a/kaO306

Skapa ett nytt Europa. Václav Klaus och hans vapendragare Jiri Weigl är djupt kritiska till EUs länge omhuldade strävan att fördela migranterna över hela EU-området men inte söka hejda invandringen som sådan. Resultatet blir förödande (sidan 44): ”Tusentals, tiotusentals och hundratusentals migranter blir för varje land till en enorm börda och till en faktor som riskerar att destabilisera de inhemska förhållandena i dessa länder.”
  
En naturlig fråga är vad som är syftet med EU-eliternas medvetna import av människor från länder vars religioner, traditioner och kulturer är väsensfrämmande för den västerländska kristna civilisationen. Det politiska etablissemanget följer, menar Klaus och Weigl, genomgående ”vänsterns progressism, en omfattande etatism och statspaternalism (statsförmyndigande), den gröna dirigismen (styrpolitiken) liksom en extensiv social konstruktivism.”

Detta förklaras resultera i en vilja att urholka nationalstaterna och tvinga fram ett nytt Europa: ”Därför arbetar de europeiska eliterna mot målet att bryta ner de nationella strukturerna, tunna ut det nationella kapitalet och att konfrontera nationerna med den främmande värld som migranterna – som utan någon specifik lojalitet till det europeiska land de får bosätta sig i – för med sig.”

Systemkritiska partier demoniseras. Inte alla länder ställer, som nämnts ovan, upp på EU-eliternas nationalstatsfientliga och mångkulturalistiska projekt. I länder som Tyskland, Sverige, Storbritannien, Italien, Frankrike, Danmark, Norge, Finland med flera har dessutom bildats mer eller mindre framgångsrika, systemkritiska partier med värdekonservativa, nationalistiska och invandringskritiska agendor vilka regelmässigt demoniseras av etablissemanget såsom varande svårartat främlingsfientliga, rasistiska, högerpopulistiska och högernationalistiska.

Marine Le Pen har av en fransk domstol beordrats genomgå en psykiatrisk utvärdering.

I det av den liberale presidenten Emmanuel Macron styrda Frankrike har en domstol gått så långt att den beordrat Marine Le Pen, ledare för det nationalistiska partiet Front National, att genomgå en psykiatrisk utvärdering därför att hon på Facebook lagt ut bilder på massakrer genomförda av den islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (även kallad DAESH). Le Pen har upprört vägrat efterkomma domstolskraven. https://www.independent.co.uk/news/world/europe/marine-le-pen-isis-beheading-pictures-twitter-psychiatric-test-tweets-national-rally-france-a8547946.html

Macron ingrep för övrigt i den svenska valrörelsen genom att hävda att Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson inte var besjälad av vad han kallade ”svenska värderingar.” Det skedde sedan Åkesson i ett radioprogram avstått från att välja mellan Macron och den ryske presidenten Vladimir Putin.https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/e1L1Ma/akesson-ville-inte-valja–nu-svarar-macron

”Ett livskraftigt och fungerande alternativ”. Den svenska versionen av Václav Klaus och Jiri Weigls skrift har publicerats av det lilla förlaget Rosa Alba och kommer förmodligen inte att få någon överväldigande stor läsekrets. Det hindrar inte att den är ett mycket viktigt debattinlägg i ett mycket viktigt ämne. Att författarna inte givit upp hoppet framgår av skriftens slutkläm i form av ett citat från det tal Klaus höll efter att ha mottagit The European Freedom Award av Institutet för direkt demokrati i Europa (IDDE) på Grand Hotel i Stockholm den 4 november 2016 (sidorna 109-110):

Vi bör försöka etablera ett livskraftigt och fungerande alternativ till de aktörer och de institutioner som stöder det politiska etablissemanget i Europa. Detta alternativ behöver föra samman alla dem som tror på ett Europa bestående av oberoende och självständiga länder, som tror på frihet och klassisk europeisk liberal demokrati och som tror på möjligheten att återföra politiskt ansvar så nära medborgarna som möjligt.

Václav Klaus sågar västs hållning i Ukraina-frågan

 Václav Klaus är djupt kritisk till västs konfrontationspolitik i Ukraina.

http://www.klaus.cz/clanky/3553

Den pågående konflikten i Ukraina ser alltmer att utveckla sig till en konflikt mellan ryska intressen å ena sidan och västvärlden inklusive EU och USA å den andra. För ett av de absolut tyngst vägande inläggen i Ukraina-frågan jag läst svarar Tjeckiens forne president Václav Klaus på Václav Klaus-institutets blogg. Läs hela inlägget via länken ovan.

Václav Klaus, som var finansminister i Tjeckoslovakien 1989-91 samt premiärminister (1992-97) och president (2003-13) i Tjeckien, konstaterar utifrån en historisk exposé att utvecklingen i Ukraina är ägnad att framkalla djup oro såväl i landet självt som i omvärlden. Frågan om Ukrainas demokratiska status ställdes på sin spets den 24 juli, då det ukrainska kommunistpartiet kastades ut ur det ukrainska parlamentet i Kiev.

Frågan om att upplösa det ukrainska kommunistpartiet, som har starka band med Ryssland, har stötts och blötts sedan maj månad, då den ukrainske kommunistledaren Petro Symonenko sade sig vilja dra tillbaka Ukrainas trupper i östra Ukraina. Onsdagen den 23 juli förkunnade så det ukrainska parlamentets talman, Oleksandr Turchinov: ”Vi behöver bara stå ut med detta parti en dag till.”

Beslutet tycks inte ha framkallat några fördömanden från EU-topparna i Bryssel, Obama-administrationen i USA eller UD i Stockholm. De mig veterligt enda som reagerat är det ryska kommunistpartiet samt enstaka vänstergrupper i Europaparlamentet. Så mycket för västvärldens demokratiska engagemang. Mer här:

http://www.themoscowtimes.com/news/article/communist-party-ousted-from-ukraine-parliament/503966.html

 Det ukrainska kommunistpartiet har kastats ut ur parlamentet i Kiev.

Det i högsta potens odemokratiska beslutet att kasta ut ett folkvalt parti från parlamentet i Kiev ger Ukrainas dilemma i ett nötskal. Ukraina är ett djupt splittrat land med starka proryska stämningar i öster och lika starka nationalistiska och provästliga tendenser i väster. Ukraina är i själva verket två länder med till synes helt oöverbryggbara motsättningar.

Václav Klaus skall ha allt beröm för att han i sin text klargör detta på ett pedagogiskt sätt. Han konstaterar sammanfattningsvis:

Staten Ukraina är i dag en sorglig följd av Stalins försök att blanda upp nationer och gränsområden, upplösa nationella historiska band och skapa en ny Sovjetmänniska genom att förvandla ursprungliga nationer till blott etniska rester och historiska ruiner.

Klaus menar att vad som saknas i ”kakofonin av kommentarer och uttalanden” om den aktuella situationen i Ukraina är ”Ukrainas uppenbara politiska, ekonomiska och sociala misslyckande som en självständig stat”. Ukraina som vi känner det i dag, fastslår Klaus, har ingen historisk tradition av att vara en stat. Under det moderna Ukrainas drygt tjugoåriga historia har dess ledare misslyckats skapa en stat som kan accepteras av flertalet invånare. Landet blev till genom Sovjetunionens upplösning och frigörandet av artificiella sovjetrepubliker.

Den huvudsakligen passiva befolkningens Moskva-fientliga inställning förstorades av Michail Gorbatjovs perestroika och dess katastrofala resultat. Den lokala sovjetnomenklaturan fruktade även Gorbatjovs efterträdares, Boris Jeltsin, politik som syftade till att krossa det gamla kommunistiska systemet. Som det nu blev kom dock det postsovjetiska Ukraina att styras som ett slags sovjetisk B-stat av en sovjetrysk partielit från landets östra delar.

 Gammal rysk ledare möter ny: Michail Gorbatjov och Vladimir Putin.

På papperet har Ukraina, som under sovjettiden gick under benämningen ”Sovjets kornbod”, enorma möjligheter. Ungefär lika stort som Frankrike och med 52 miljoner människor förfogar landet över en industriell bas i Donbas-regionen, den största agrikulturella potentialen på den europeiska kontinenten, närhet till Centraleuropa samt de viktigaste hamnarna till Svarta havet.

Alla problem gör dock att dessa fördelar inte kan utnyttjas. Ukraina är och tycks förbli en splittrad statsbildning med russificerade områden i öst och syd – med en trehundraårig tradition av nära band med Ryssland – samt ukrainsk-nationalistiska, provästliga områden i väst och norr i form av det forna polska Galicien och det subkarpatiska Rutenien, som Stalin annekterade efter Andra världskrigets slut.

Innan Sovjet havererade 1991 hade det inte funnits något oberoende Ukraina med undantag för den så kallade Staten Ukraina, som existerade endast 1918 under Ryska inbördeskriget med den ”vite” generalen Pavlo Skoropadskyj som ledare (hetman). En annan känd ukrainsk nationalist under första delen av 1900-talet hette Symon Petljura, vilken ledde styrkor mot först tyskar och sedan ryska bolsjeviker.

Om detta turbulenta skede i den rysk-ukrainska historien kan man läsa via denna länk:

http://www.masterandmargarita.eu/en/09context/witten.html

 General Pavlo Skoropadskyj kämpade på den vita sidan under Ryska inbördeskriget och ett ledde för en kort tid 1918 den så kallade Staten Ukraina.

Den ukrainska nationalismen vid denna tid var emellertid svårt anfrätt av blodiga pogromer, då ukrainska nationalister deltog i den vita sidans mördande av åtminstone 100 000 judar. Under Andra världskriget framstod Stefan Bandera som den ledande ukrainske nationalisten. Ett stort antal av hans anhängare såväl som han själv samarbetade dock tidvis nära med de tyska nazisterna och medverkade exempelvis vid judemassakern i Babi Jar utanför Kiev. Såväl Europaparlamentet som Ryssland och Polen har karaktäriserat Bandera som en nazikollaboratör som deltog i judemassakrer.

Att det finns starka historiska band mellan Ryssland och Ukraina demonstreras av den grundmurade ställning som den ortodoxa kristendomen har i Ukraina, samt de kosacker vilka bekämpade polacker och turkar och förde Ukraina in under Tsarrysslands överhöghet. Det faktum att Ukraina senare blev en del av Sovjetunionen skapade starka, mänskliga, sociala, ekonomiska och politiska band som inte dryga tjugo år av modern självständighet har lyckats ersätta.

Den Orangea revolutionen 2004 och Maidan-revolten 2014, ledande till avsättandet av Ukrainas laglige president Viktor Janukovytj, byggde helt och hållet på antiryska sentiment framsprungna ur de svaga västliga delarna av Ukraina. Václav Klaus menar att denna otillräckliga maktbas för den nuvarande ukrainska regeringen, och det faktum att den bygger på en extrem västorientering,  måste alienera de proryska och starkare östliga lansdelarna och därmed cementera det moderna Ukrainas splittring. Ukraina är helt enkelt en ekvation som inte går ihop.

 Så kallade ukrainska nationalister – i verkligheten fascister och nazister – i aktion på Maidantorget,

Den ryska folkdelen i Ukraina är av historiska och emotionella skäl oförmögen att dela västra Ukrainas nationalistiska och västinriktade ambitioner. Dessa människor ser inte sovjettiden som en ockupation utan anser sig  tillhörande segrarsidan i Andra världskriget. Inte heller vill de gå miste om den bättre ekonomi och större ordning som faktiskt följer med de traditionella banden med Ryssland. De ser också Banderas sentida sympatisörer som förrädare och fascister.

Václav Klaus anser att det postsovjetiska Ukraina dragits med identitetsproblem från dag 1. Han anklagar västvärlden för att inte ha dragit lärdomar av historien:

Till denna dag har de inte lärt någonting från det faktum att de upprepade försöken att ”exportera demokrati” har misslyckats och att så mycket som två decenniers stöd till Bosnien-Hercegovina, som skapades artificiellt efter Jugoslaviens upplösning, inte har burit någon frukt. För att inte tala om den Arabiska våren.

Vad som skiljer Ukraina från andra före detta kommunistländer inom Sovjetunionens magnetfält är att Ukraina inte lyckats genomföra en omvandling som ens avlägset kan kallas framgångsrik. Parlamentet fungerar dåligt eller inte alls, något som exempelvis framgått av TV-sekvenser som visar parlamentariker inbegripna i fullskaliga slagsmål. Jusjenkos omtalade Orangea revolution upplöstes i ett intet där ekonomin togs över av oligarkiska klaner, något som lett till stagnation, hög arbetslöshet och fortsatt beroende av Ryssland.

Klaus menar att vid en jämförelse med Ukraina har Vitryssland, hur mycket man än må ogilla den KGB-bossliknande Aleksandr Lukasjenkos styre, lyckats avsevärt bättre ekonomiskt med 50 procents högre BNP per capita än Ukraina. Inte heller har de kroniska konflikterna mellan Ukrainas ledande politiker Viktor Jusjenko, Julia Tymosjenko och Viktor Janukovytj gjort saken bättre, lika litet som det faktum att dessa primadonnor skott sig något oerhört på politiken.

 Förödelse efter ett ukrainskt bombangrepp mot civila områden i östra Ukraina. 11 civilpersoner skall ha dött vid detta tillfälle.

Slutligen varnar Václav Klaus för den rutinmässiga demonisering som den ryske ledaren Vladimir Putin utsätts för i omvärlden:

Vi är inga passionerade förespråkare för Ryssland och dess ledare och vi vet att det vore naivt och absurt att vara idealistisk beträffande Rysslands långsiktiga intressen, men vi instämmer i de ord som nyligen yttrades av Henry Kissinger som sade att ”demoniseringen av Vladimir Putin inte är en politik, det är ett alibi för avsaknaden av en”. Detta är exakt vad som händer i USA och Västeuropa.

Vad Kissinger har att säga om Ukraina-frågan och en tänkbar lösning framgår av hans mycket omtalade artikel i Washington Post den 5 mars:

http://www.washingtonpost.com/opinions/henry-kissinger-to-settle-the-ukraine-crisis-start-at-the-end/2014/03/05/46dad868-a496-11e3-8466-d34c451760b9_story.html

 Henry Kissinger varnar för demoniseringen av Putin.

Det är Klaus samlade bedömning att missbruket av utvecklingen i Ukraina i syfte att påskynda Europas enande, och det försvagande av demokratin i Europa detta leder till, måste upphöra. Eljest väntar en radikalisering av politiken och en oundviklig konfrontation mellan Öst och Väst, mellan EU-blocket/USA och ett Ryssland som under Putin blir allt självsäkrare. Det är en utveckling som egentligen ingen, allra minst Sverige med dess geografiska närhet till arvfienden på andra sidan Östersjön, är betjänt av.