Påven Franciskus bagatelliserar islams våld mot kristna

Franciskus: ”Det är inte rätt att identifiera islam med våld.”

Påven Franciskus har gjort det igen. Bluddrat och dabbat sig. Den här gången har han hävdat att islam egentligen är en fredlig religion.

Det var ombord på planet på väg hem från Polen, där han befann sig 27-31 juli för en ”pilgrimsresa” som bland annat omfattade ett besök i det nationalsocialistiska förintelselägret Auschwitz, som påven Franciskus I som svar på frågor från medföljande reportrar utlät sig om islams förmenta fredlighet.http://www.aljazeera.com/news/2016/08/pope-francis-identify-islam-violence-160801181546399.html

”Det är inte rätt att identifiera islam med våld”, menade påven. ”Det är inte rätt och det är inte sant.” Kort tid innan påven yttrade detta hade den 84-årige franske prästen Jacques Hamel fått halsen avskuren av två islamister i en katolsk kyrka i Saint-Etienne-sur-Rouvray i Normandie i norra Frankrike.

Den katolske prästen Jacques Hamel blev martyr för den kristna tron.

Istället för att hylla den mördade franske prästen som en martyr för kristendomen gjorde den romersk-katolska kyrkans överhuvud sitt bästa för att bagatellisera det islamistiska prästmordet (min översättning från engelskan):

Jag tycker inte om att tala om islamiskt våld varje dag, när jag går igenom tidningarna ser jag våld. Och dessa är döpta katoliker. Om jag talar om islamiskt våld, då måste jag också tala om katolskt våld.

Fundera en stund på detta och gör därefter en bedömning av påvens intellektuella utförsgåvor. Franciskus jämför alltså vanliga brottsliga handlingar begångna av personer som är katoliker med ideologiskt betingade omänskligheter som utförs dagligen av fanatiskt troende muslimer och riktas mot påvens egna trosfränder. Detta är givetvis med alla mått mätt en fullständigt orimlig jämförelse, dock tydligtvis inte för katolicismens överhuvud.

Fader Jacques Hamel var en i sin församling mycket uppskattad präst, som egentligen skulle ha gått i pension vid 75 års ålder men fortsatte av ideella skäl långt upp i och över 80-årsåldern. Nunnor som bevittnade mordet har informerat om att fader Hamel tvingades knäböja inför sina mördare medan dessa läste en muslimsk bön innan de på sedvanligt islamiskt maner skar halsen av sitt offer. DAESH/IS/ISIS har tagit på sig ansvaret för illgärningen.

Övertygade muslimer utför dagligen våld och mord mot troende kristna.

Den franska katolska tidningen La Vie har skrivit om Jacqus Hamels livsverk och fastslagit att han måste betraktas som en martyr. http://www.lavie.fr/religion/catholicisme/jacques-hamel-cure-de-campagne-et-martyr-26-07-2016-75067_16.php Det sägs att han kom väl överens med muslimer i sin hemstad men inte deltog i de interreligiösa samtal som förekom.

När påven Franciskus uttalade sig om mordet på Hamel talade han i svepande ordalag om att ”Världen befinner sig i krig eftersom den har förlorat freden, men det är inte ett religiöst krig.” http://edition.cnn.com/2016/07/27/europe/france-church-attack-aftermath/

Enligt påven finns det inga skäl att peka ut islam som en särskilt våldsam religion, emedan ”nästan alla religioner” har ”små grupper av fundamentalister”. ”Små grupper av fundamentalister”... om vi försiktigt räknar med att kanske tio procent av världens muslimer är fundamentalister så ger det cirka 150 miljoner blodtörstiga fanatiker!

Tyvärr gav Franciskus vidare inga exempel på mord och andra våldsamheter i religionens namn från kristna, buddhistiska eller judiska trosutövare i vår samtid. Något som i och för sig är förståeligt, eftersom det inte finns några sådana exempel.

Manuel II Palaiologos bar vittne om islams våldsamhet.

Franciskus tycks inte ha genomgått ens en grundkurs i islamisk historia. Om så hade skett skulle han ha upptäckt, att islams spridning i världen har skett inte genom fredligt missionerande utan genom hänsynslösa och blodiga erövringskrig. Hans företrädare, Benedictus XVI, hade bättre koll och citerade i ett uppmärksammat tal bland annat den bysantinske kejsaren Manuel II Palaiologos (1350-1425):

Visa mig det nya som Muhammed har kommit med och du skall se bara våld och omänsklighet, som exempelvis hans uppmaning att sprida tron med svärdets hjälp. http://sv.danielpipes.org/9341/pave-benedikt-xvi-kritiserar-islam

Manuel hade naturligtvis alldeles rätt. Muhammeds religion islam är i grunden ett hopkok på kristna och judiska ingredienser med tillsatser såsom hallucinationer, pedofili, kvinnokränkningar och våldsretorik.

Kristna är i dag världens mest förföljda religiösa grupp vars anhängare varje dag mördas och massakreras i Mellanöstern. Detta medan ledaren för den största kristna inriktningen ägnar sig åt att bagatellisera det våld som utövas av deras banemän. Det är för ynkligt. Föga oväntat hånas han och alla andra som tror att islam är fredligt för sin dumhet i ISIS egen tidning: http://patriottribune.com/43914/isis-mocks-people-islam-peaceful-religion/

 

 

Kan islam reformeras – och i så fall hur?

 

 Mohamed Omar uppmanar muslimer att göra upp med islams grundtexter.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/aer-bara-toppen-av-ett-isberg-13628

Länken ovan går till en debattartikel i Dagens Samhälle av skribenten och poeten Mohamed Omar, född i Uppsala 1976. Efter en brokig bana som poetiskt underbarn, kämpande islamist och kommunistsympatisör tycks Omar åter ha drabbats av förmågan att ställa de rätta frågorna. Det tackar vi för.

I artikeln menar Omar att Islamiska staten (IS) bara är ”toppen på ett isberg”:

Den är bara det mest extrema uttrycket för värderingar som har långt större spridning bland muslimer. Islamiska staten pryglar, stympar, halshugger. Allt detta har stöd i islams grundtexter, vilka anses autentiska och normala. I till exempel Saudiarabien pryglar, stympar och halshugger man också. Men Saudiarabiens kung är mer pragamatisk än Islamiska statens kalif.

Mot denna bakgrund är det Mohamed Omars uppfattning att det inte räcker med att fördöma Islamiska staten, utan ”man måste gå till källorna, islams grundtexter varifrån de har hämtat sin ideologi, och göra upp med dem.” I bjärt kontrast till de västerlänningar som aningslöst påstår att ”IS har inget med islam att göra” fastslår Omar, själv med muslimsk bakgrund, att IS ”är en helt igenom religiös rörelse”: ”De gör ingenting som de inte med absolut säkerhet kan förankra i de religiösa texterna.”

Enligt Omar måste nu islam som religion gå djupare och ”angripa själva sjukdomen”, ej endast symptomen, det vill säga IS: ”Det är dags för de muslimska ledarna att börja prata om hur dessa texter ska förstås. Ska man förkasta texten som förordar stening som oäkta? Eller ska man anse att den gällde då men inte nu?…Om steningstexten inte längre gäller, varför ska då andra texter gälla?”

 Stenande till döds enligt Koranens bud.

Mohamed Omar inser att det, till följd av radikal islams nuvarande dominans, kan vara farligt för eftertänksamma muslimer att ta upp sådana frågor. Likväl, menar han, måste det göras ”om den muslimska världen ska kunna följa med resten av världen in i den moderna tidsåldern.” Man kan inte, påpekar Omar, stena folk anno 2015: ”Det går helt enkelt inte. Men texten finns där. Och profeten Muhammed ska efterföljas i alla tider och på alla platser.”

Det räcker inte med att den muslimska världen upphör med slaveri, stening, prygling, halshuggning och förföljelse av icke-muslimer. Det gäller att, utifrån de normgivande texterna i Koranen och haditherna, klargöra varför nämnda metoder måste överges, anser Mohamed Omar:

Texterna måste förstås på ett nytt sätt. För att förändringen ska få en varaktig effekt bör man kunna förklara hur man tänkt när man lämnade dessa bruk. På ett konsekvent och seriöst sätt – ett som reformerar själva läran.

Mohamed Omar avslutar med att uppmana muslimska ledare i Sverige att inte bara fördöma när Islamiska staten ägnar sig åt stenande till döds, pryglande och slaveri utan fördöma dessa barbariska bruk i sig. Och ”inte bara fördöma IS utan fördöma själva idén om en islamisk stat…Frågorna är många, försöken att svara få. I stället får vi bara ytliga fördömanden av massakern på Charlie Hebdo-tecknarna.”

Det finns i dag omkring en och en halv miljard muslimska trosbekännare i hela världen, vilket gör islam till den näst största religionen efter kristenomen. Det går inte att tänka bort dessa eller att i längden någonstans förhindra deras religionsutövning genom förbud och/eller förtryck. Därför har personer som säger att ”Väst är inte i krig med islam” – såsom exempelvis Barack Obama och Mona Sahlin – alldeles rätt, hur fel de än må ha i andra frågor. Det går inte att föra krig mot så många människor, sedan må vi tycka vad vi vill om religionen islam.

Däremot kan och måste västvärlden med alla tillgängliga medel givetvis bekämpa militanta terrorist- och jihadiströrelser av typ Islamska staten, Boko Haram och al-Qaida, vilka står för en extrem tolkning av Koranen och andra muhammedanska grundtexter och vill förvandla hela världen till ett kalifat med normer och förhållanden som rådde på den hänsynslöse profeten/krigsherren Muhammeds tid för 1400 år sedan.

Under tiden får vi hoppas på och bedja för att tillräckligt många muslimer anammar Mohamed Omars anmaningar ovan och påbörjar ett arbete som kan leda fram till en muslimsk renässans av samma typ som övriga monoteistiska religioner genomgått.

Islam förskönas ofta i svenska och västliga medier…

Det finns all anledning betona, att den tolkning som jihadisterna och terroristerna gör av den egna religionen inte är den enda möjliga. Det är inte hugget i sten att alla muslimska kvinnor måste bära heltäckande slöja, att alkohol inte får inmundigas, att äktenskapsbrytare skall stenas eller att religiösa fiender och brottslingar skall halshuggas.

Det har exemplet Turkiet, ett muslimskt land som reformerades kraftigt av Kemal Atatürk med början på 1920-talet, visat. Man ser inte många slöjbärare i dagens Turkiet, och många muhammedanska turkar förgyller dagen med anisbrännvinet raki eller ett inhemskt glas vin. Detta sker trots att landet faktiskt har en islamistisk president.

Det finns yttermera runtom i världen muslimska ledare som inser, att det dagligen förekommande islamistiska våldet inte är någon bra reklam för islam. En av dessa är den libanesiske prästmannen Sayyed Muhammad Ali Husseini, som är ledare för det shiamuslimska the Arabic Islamic Council.  Han har vänt sig till judar och kristna över hela världen med uppmaningar till avståndstagande från våldet.

Här en länk till en artikel i The Times of Israel om Husseinis onekligen behjärtansvärda verksamhet:

http://www.timesofisrael.com/defying-shiite-mainstream-lebanese-cleric-reaches-out-to-jews/

 Sayyed Muhammad Ali Husseini: shiapräst som arbetar för interreligiös tolerans.

På sin Facebook-sida skrev Husseini för en tid sedan  – nota bene på hebreiska:

Vi uppmanar rabbiner, präster, kardinaler och muslimska präster, sunni och shia, att underbetona de verser och traditioner och religiösa texter som uppmuntrar till våld, eftersom de är farligare än kärnvapen. Uppenbarligen tillämpades dessa texter i speciella, begränsade situationer; de kan inte nödvändigtvis appliceras på vår tid, eftersom varje situation har sina egna unika omständigheter.

Detta var inte någon isolerad företeelse från Husseinis sida. Han driver i själva verket en egen kampanj för interreligiös tolerans. I januari lade han ut en video på Facebook där han på hebreiska vände sig till ”Isaks och Ismaels ättlingar, våra kusiner, profeten Abrahams barn”: ”Inte alla judar är dåliga och inte alla muslimer är terrorister. Låt oss ställa meningsskiljaktigheterna åt sidan och distansera oss själva från ondska och hat. Låt oss mötas i en positiv atmosfär, låt oss öppna oss för varandra och sprida en kultur av tolerans, detta är mitt huvudbudskap.”

Sayyed Muhammad Ali Hussein är en så kallad moderat muslim som både i ord och handling har bevisat att det är precis vad han är. Han avvisar uttalat Irans styrning av shiamuslimerna i Libanon och avskyr som så många andra libaneser det fortsatta våldsutvecklingen i sitt hemland. En länk till hans Facebook-sida här:

https://www.facebook.com/sayedelhusseini

Till dem som menar att islam inte kan reformeras – och det finns åtskilliga – vill jag säga att de har fel. Det är inte på något sätt givet att muslimska trosbekännare i all evighet i praktisk handling måste efterkomma alla uppmaningar till våld och dödande som står skrivna i exempelvis Koranen. Muhamad Omar och Sayyed Muhammad Ali Husseini visar att en annan väg är möjlig. Islam utgörs av mänskliga anhängare och människor kan alltid ändra sig.

Att kalla islam ”fredens religion” i dag är enligt min mening ett groteskt hån mot alla muslimer, kristna, judar, buddhister, yazidier, med flera grupper som mördats i Allahs namn. Däremot är jag övertygad om att den kan bli det i framtiden. Hur lång tid detta kommer att ta beror till syvende og sidst på de muslimska trosbekännarnas egen vilja och förmåga till fred i tänkande och praktisk handling.

 

 

Snuskigt rike dos Santos: en studie i våld, fusk och korruption

 José Eduardo dos Santos: värd 142 miljarder kronor.

Enligt den välrenommerade amerikanska finanstidskriften Forbes, grundad 1917, är Angolas mångårige president José Eduardo dos Santos, född 1942, ohotad etta på tidskriftens nyligen publicerade lista över Afrikas rikaste ledare.

Hela listan med kommentarer här:

http://www.richestlifestyle.com/richest-african-presidents/

Dos Santos, som hängt kvar vid makten sedan han efterträdde Agostinho Neto 1979, uppskattas av Forbes förfoga över nettotillgångar uppgående till ofattbara 20 miljarder US dollar eller omkring 142 miljarder kronor med nuvarande dollarkurs. Samtidigt tvingas 70 procent av befolkningen klara sig med mindre än 2 dollar per dag.

Eftersom Angolas bruttonationalprodukt 2013 av Världsbanken uppskattades till 121,7 miljarder US dollar innebär det, att presidentens rikedomar uppgår till nästan en tiondedel av BNP!   

Inte nog därmed. Dos Santos är också beryktad för att ha gjort medlemmarna i hela sin talrika familj snuskigt rika genom att inkorporera statsinkomster från exempelvis landets oljeindustri – han har själv fått utbildning vid Azerbaijan State Oil Academy – och diamantindustri med familjetillgångarna. Dos Santos har varit gift tre gånger och har sex barn med sina fruar samt ett utanför äktenskapet.

 Isabel dos Santos: världens rikaste afrikanska kvinna.

Familjeförmögenheten förvaltas av investeraren Isabel dos Santos, född i Baku i Azerbaijan 1973, dotter till José Eduardo dos Santos i dennes äktenskap med Tatiana Kukanova. Isabel toppar Forbes lista över Afrikas rikaste kvinnor med tillgångar som uppskattas till 3,8 miljarder US dollar. Hon anses därmed även vara världens rikaste svarta kvinna.

Mer om Isabel dos Santos via denna länk:

http://jezebel.com/5979027/five-things-you-need-to-know-about-africas-first-female-billionaire

Det är ett långt hopp ner till andremannen på Forbes-listan över de rikaste afrikanska ledarna, konung Mohammed VI av Marocko som suttit på landets tron sedan 1999. Denne, som även är landets ledande affärsman, beräknas vara god för 2,5 miljarder US-dollar eller närmare 18 miljarder kronor. Endast dos Santos och kung Mohammed når miljarddollarstrecket på listan.

Det nionde namnet på listan, Zimbabwes beryktade diktator Robert Mugabe, måste med sina blott 10 miljoner US dollar anses vara rena småhandlaren i sammanhanget. Forbes gör dock ett tillägg i textkommentarerna till listan över Afrikas rikaste ledare:

Some of the above-mentioned Presidents´exact wealth and source of wealth are unknown that´s why they cannot be included in the Forbe´s Africa´s Richest List. They steal from their own people.

 Mohammed VI av Marocko äger ”bara” 17 miljarder…

José Eduardo dos Santos efterträdde således i september 1979 Agostinho Neto, en av Olof Palmes afrikanska favoritledare, sedan denne avlidit. Dos Santos blev därmed såväl Angolas president, ledare för det styrande marxist-leninistiska MPLA och överbefälhavare för den angolanska armén (FAPLA).

MPLA hade gått segrande ur den inhemska, väpnade maktkamp som utbrutit sedan kolonialmakten Portugal lämnat Angola åt sitt öde 1974. Detta kunde ske mycket tack vare generös uppbackning i form av soldater, militära instruktörer och pengar från Fidél Castros Kuba men också från bland andra Sovjetunionen och Östtyskland.

 Agostinho Neto i ett kärt möte med sin och MPLAs välgörare Fidél Castro.

Det påstås ibland att dos Santos vann det ”demokratiska” valet i Angola den 23-30 september 1992, men det är en sanning med betydande modifikation. Åtta oppositionella partier med UNITA, lett av den karismatiske Jonas Savimbi, i spetsen anklagade MPLA för omfattande valfusk. Det uppgavs först att dos Santos vunnit presidentvalet med 51,5 procent av rösterna mot 39 för Savimbi. Ett par veckor därefter hade siffrorna justerats till 49,57 mot 40,07.

Enligt vallagen skulle därmed en andra valomgång hållas. Kring månadsskiftet oktober-november 1992 utbröt emellertid blodiga strider främst i huvudstaden Luanda och därpå följde vad som har kallats Halloween-massakern, då tiotusentals oppositionsanhängare dödades.   

Bland offren märktes UNITA:s vicepresident Jeremias Chitunda och generalen Elias Salupeto Pena, vilka jag träffade i samband med min journalistiska rapportering om Angola som jag besökte 1988. Enligt UNITA:s representant i Skandinavien, doktor Luis M. Antunes, hade vidare ett stort antal oppositionella sårats eller fängslats.

 UNITA-ledaren Jonas Savimbi sköts i ett bakhåll 2002.

Kommunistregimens massaker på oppositionella innebar att det fredsavtal som ingåtts i slutet av 1991 fick ett brått slut. Det långdragna inbördeskriget rullade därmed vidare och ändade inte förrän UNITA-ledaren Savimbi sköts till döds i ett MPLA-bakhåll 2002. Sedan dess har MPLA hållit sig kvar vid makten genom att vingklippa oppositionen och fuska sig igenom ännu ett val, som hölls i slutet av augusti 2012.

Alltmedan José Eduardo dos Santos, som nyligen firat 35-årsjubileum som Angolas diktator, kunnat stapla omätliga rikedomar på hög åt sig och sin släkt.

Marikas dikter och berättelser (XI)

Sådär – nu har jag hittat nya alster av min salig hustru Marika som jag härmed publicerar. Marika sympatiserade med de små människorna i samhället, tillvarons förlorare, med vilka hon identifierade sig.

 

VARFÖR MÅSTE MÄNNISKOR LIDA?

Små människor, vilsna, små i tillvaron, med dåligt självförtroende, glömska, rädda för andra, rädda för dagen.

När de blir kurerade – byter de skepnad. Då blir de: varg, djävulsrocka och de som vårdar blir änglar förvandlade från människor.

Kommer det inre lidandet av att det finns så mycket hunger i världen, att det finns så många gråtande barn?

Vi skulle ju vara som en familj – sa Martin Luther King.

VI

Vi
de saktmodiga, de förnuftsfria – de stora barnen med stort barnasinne – de som intet skyr.

Vi
som får lida för glädjen, uppsluppenheten, den fria viljan.

Vi
som protesterar mot våld, elakhet, konkurrens, pengagirighet.

Vi
som främjar friden, kärleken, harmonin, vår sköna natur.

Vi
de levande.

Liten historik om IS, islam och våldet

 David Cameron: ”Islam är en fredens religion.”

http://www.nydailynews.com/news/world/british-prime-minister-david-cameron-isis-confront-menace-article-1.1939062

Enligt USAs president Barack Obama talar den islamistiska terrorgrupperingen IS (ISIS, ISIL) inte för någon religion. Samma åsikt har uttryckts av Storbritanniens premiärminister David Cameron, som nyligen sade (länken överst):

De skryter om sin brutalitet. De hävdar att de gör detta i islams namn. Detta är nonsens. Islam är en fredens religion. De är inte muslimer. De är monstra.

Såväl Obama som Cameron tar dock miste. Antingen är de godtrogna eller sprider medvetet desinformation. Erövringskrig, våld och terror – icke minst i form av halshuggningar, som IS tagit på entreprenad – är oskiljaktiga delar av islams praktik genom historien, något som klart framgår av denna text från 2012 på bloggen Idéer och tankar:

https://ideerotankar.wordpress.com/category/hamningslos-grymhet/

När det gäller halshuggningar står bland annat följande att läsa i Koranen 47:4 (enligt K. V. Zetterstéens svenska översättning 1917):

När I möten dem som äro otrogna, så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem!

Att tala om islam som ”fredens religion” och att IS inte har med islam att göra är därför orimligt. Lika orimligt som det skulle vara att tala om judendomen som fredens religion mot bakgrund av dess praktik sådan den skildras i Gamla testamentet, där det överflödar av skildringar om krigiska bedrifter och grym lagstiftning.

 Nick Berg fotograferad med IS-män innan han halshöggs.

Skillnaden mellan islam och judendom är givetvis, att den senare religionen inte längre ägnar sig åt att expandera till andra länder genom anfallskrig eller tillämpar bestraffningar som halshuggning (eller hängning), stenande eller stympning. I många islamska stater är sådant däremot daglig rutin.

Låt oss så titta litet närmare på IS (Islamiska staten) – andra namn är ISIS (Islamiska staten i Irak och Syrien) samt ISIL (Islamiska staten av Irak och Levanten) och dess muslimska ideal!

Gruppens ursprung kan härledas till 2003, då den knoppades av från terrornätverket al-Qaida. Ledare var då Abu-Musab a-Zarqawi. Den hade då karaktären av en liten milisstyrka som bekämpade de amerikanska trupperna i Irak.

IS har gjort sig känt för sin extrema hänsynslöshet med tillämpning av halshuggningar, korsfästelser, massmord, tvångskonversioner, barnäktenskap, kvinnlig könsstympning etcetera. En av de första att halshuggas av IS var den judisk-amerikanske affärsmannen Nick Berg 2004. USAs armé har hittat ISIS-band med ett 80-tal halshuggningar som inte visats offentligt.

Organisationen spred sig efter hand och genomförde barbariska attacker i Egypten, Jordanien, Libanon och Jemen. Ledaren och grundaren Zarqawi dödades under ett amerikanskt flyganfall 2006 och hans efterträdare tre veckor därefter, men det stoppade inte IS från att trappa upp sin blodiga verksamhet.

 IS-ledaren al-Baghdadi iförd en Rolex Twitter.

I dag är IS en terrorarmé bestående av omkring 30 000 man ledda av en mysteriös ledare som kallas Abu-Baker al-Baghdadi, som för övrigt hånades internationellt då han under ett offentligt framträdande visades ha en Rolex-klocka om ena handleden. Kanske inte helt lyckat om man leder en grupp som IS, som har den uttalade målsättningen att återvända till de seder och bruk som rådde på 600-talet då islam började spridas på allvar efter Muhammeds död…

Under Baghdadis ledning har IS, som i dag är helt fristående från al-Qaida, gått från att vara en grupp som begränsade sig till att genomföra terrorattacker till att bli en styrka som strävar efter att erövra territorier med början i Irak och Syrien, där man hänsynslöst utnyttjat de båda ländernas instabilitet.

Under al-Baghdadis ledning kallar IS alla territorier som erövrats för ett sunnimuslimskt kalifat, där den muslimska sharialagen tillämpas i extremast tänkbara form. Territorier som kontrolleras av IS styrs via ett organiserat regeringssystem med olika administrativa grenar. Gruppens ideal – den praktik som rådde inom islam på 600-talet – demonstreras med önskvärd tydlighet genom den brutala attityden mot exempelvis kristna och kvinnor. Allt man gör baseras på nämnda ideal.

 Fordonskolonn med IS-terrorister.

IS aspirerar i ett första steg på att erövra hela den muslimska världen och därefter hela världen. I områden som erövrats tvingas alla icke-muslimer till tvångskonvertering, och de som vägrar underkasta sig islam – såsom yazidierna i Irak – utsätts för massavrättningar och våldtäkter. I väst har olika länders säkerhetstjänster, bland dem i Norge, Australien och Belgien, lyckats avvärja planerade terrordåd utförda av IS-terrorister. Det mesta tyder på att det är en tidsfråga innan ett eller flera sådana sker.

Att förneka att IS/ISIS/ISIL har med islam att göra vore sak samma som att förneka att Vatikanen har med kristendom att göra (alla övriga jämförelser åsido). Att som Barack Obama och David Cameron påstå att IS enbart är ”monstra” utan religiös förankring gör det bara svårare att rätt förstå denna barbariska och ondskefulla företeelse, som är fast förankrad i en förvisso extremt våldsam men dock islamsk tradition.

Antisemitisk störtflod efter Löfvens kommentar

 Stefan Löfven träffar en ung jude under ett besök i Malmö nyligen.

Efter ett uttalande av S-ledaren Stefan Löfven om Gaza-konflikten – där Löfven bland annat framhåller Israels rätt till självförsvar – kom en störtflod av minst sagt kritiska kommentarer. ”S-ledaren får kritik efter inlägg om Gaza”, heter det i en TT-notis i ämnet.

Det är till att skönmåla. I själva verket är en hel del av de flera tusen kommentarerna – Löfven fick också omkring 3000 gilla-markeringar –  uttryck för en besinningslös antisemitism, vilken av kommentatorernas namn att döma till mycket stor del måste anses vara importerad.

Så här skrev Stefan Löfven:

Nu fler än hundra döda palestinier och över 700 missilattacker mot Israel. Hamas bär ansvar för att stoppa den dagliga raketbeskjutningen. Den upptrappade situationen efter kidnappningen av tre israeliska ungdomar måste brytas. Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig. Det är en enorm tragik att våldet eskalerar. Det är de civila som drabbas hårdast. Äntligen ett enigt FN-säkerhetsråd som uppmanar till nedtrappning och eldupphör. Dödandet, ockupationen och våldet måste få ett slut. Parterna bär ansvar för att återvånda till förhandlingsbordet.

En kommentar som jag, och säkert de flesta nyktra bedömare med mig, ser som försiktig och nyanserad. Det är uppenbart att Löfven inte velat trampa på några ömma tår. Så fort S-ledaren knackat ner sista punkten i sin kommentar bröt dock helvetet löst.

 En Hamas-raket har slagit ner i den israeliska staden Sderot.

Några av kommentarerna ter sig vid en jämförelse tämligen hovsamma. Robin Rodrigues  skrev exempelvis: ”Palme vrider sig i graven. Avgå.” Och det har man väl rätt att tycka om man nu uppskattar Olof Palmes och Sten Anderssons Israel-kritiska linje. Här följer dock några av de kommentarer som inte hänvisas till i TT-telegrammet och som talar för sig själva:

Alen Abdic: ”Stefan Löfven din gris! Äckliga människa. Hjärtlösa jude!”

Ibbe All In: ”Di äckliga jude älskare, Slakta varenda jude som finns på denna planet, tortera alla ungarna eller vuxna så som dom gör nere Palestina, öppna inte din käft för du är jude älskare, du vet inte ett skit sin smutsiga jude älskare!”

Orpheus Gang: ”just nu vill jag ha tillbaka HITLER bara för att han dödade judar.”

Gazz Qoroll: ”Din äkliga idiot gå å dränk dig din jude fitta.”

Faisy Zein: ”Stefan, jävla jude ska drick ditt blod.”

Ibbe Alsadi: ”Din horunge knulla hela din stam vad är det för skit snack gå läs på först sen kan du kommentera din horunge jävla fitta.”

Se där ett axplock av alla direkt ärerörigt vulgära utlåtanden på dålig svenska efter Stefan Löfvens nyanserade kommentar på Facebook. Jag har valt att inte rätta dem språkligt. Etablissemangsmedia låtsas dock som om Löfven enbart drabbats av ”kritik” och vill inte kännas vid det skenande judehat som kommer till uttryck i kommentatorsfältet.

Sannolikt så därför att man är rädd för att det skulle kunna uppfattas som ”rasistiskt” att återge vad en del av kommentatorerna verkligen skrivit. Inställningen brukar vara, att personer med utländsk bakgrund är som stora barn som måste skyddas från sina egna dumheter.

Nu kan vi väl förvänta oss att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson beordrar sin famösa så kallade researchgrupp, till del bestående av dömda brottslingar på den extrema vänsterkanten, att spåra upp några av dessa näthatare och hänga ut dem i offentlighetens ljus, precis som man gjorde med invandringskritiska nätkommentatorer?

Nej, knappast – hatare med invandrarbakgrund skall behandlas med silkesvantar, särskilt när man  ger sig på det förhatliga Israel. Som Expressen, i motsats till en vanlig missuppfattning, inte har särskilt mycket till övers för.

 Hamas och andra islamister förfäktar en naziinspirerad ideologi.

Israel har klargjort att man struntar i omvärldens krav på att avbryta sina pågående militära operationer mot Gaza i ett försök att få ett slut på de ständiga raketbeskjutningarna mot civila områden i Israel och i bästa fall tillfoga Hamas ett dödligt slag. Detta är med all säkerhet en riktig bedömning av läget. Det är, som Ulf Öfverberg skriver i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet den 14 juli, Hamas som är problemet – inte Israel:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hamas-ar-problemet-inte-israel_3745546.svd

Öfverberg, som är ordförande i Samfundet Sverige-Israels Stockholms-avdelning, framhåller bland annat:

Konflikten i Mellanöstern är komplex men i fråga om Hamas är den ganska enkel. Hamas idépolitiska rötter är en naziinspirerad islamism. De strävar följdriktigt efter en etnisk och religiös rensning av regionen. Kvinnor ska hållas under en pedantisk kontroll och homosexuella jagas. Judarna ska utrotas och sedan alla andra som inte delar Hamas utopi. Fundamentalismen är ledstjärnan och våldet metoden.

Ulf Öfverberg konstaterar vidare att Hamas inställning inte har ”det minsta att göra med de israeliska bosättningarna på ockuperad mark” samt hänvisar till det faktum att Israel, på dåvarande premiärministern Ariel Sharons order, utrymde Gaza i augusti 2005 och att det sedan dess finns vare sig israeliska militärer eller civila i området.

Ändå har Hamas fortsatt ösa in raketer och granater mot civila områden i Israel: sedan Hamas kom till makten har cirka 9000 raketer och 5000 granater avfyrats, oftast från avfyringsramper belägna mitt i civila bostadsområden. Till skillnad från Israel struntar Hamas fullständigt i om den egna befolkningen kommer till skada, antingen genom egna raketer och granater som av misstag träffar egna områden eller genom israeliska attacker mot avfyringsplatserna. Strängt taget gynnar det Hamas ju fler av de egna som dödas, eftersom man då kan beklaga sig över hur grymma israelerna är.

Nu har Stefan Löfven kommit till den inte särdeles uppseendeväckande slutsatsen, att Mellanösterns enda demokrati – som därtill kämpar för våra egna värden om frihet och demokrati – faktiskt har rätt att försvara sig när man blir attackerad. Det hedrar honom att han, som han nyligen förklarat, står fast vid sin ursprungliga Facebook-kommentar:

http://www.skanskan.se/article/20140714/TTINRIKES/307149938/1163/-/loumlfven-staringr-fast-vid-facebookinlaumlgg

Utrikesminister Lennart Bodström, PLO-ledaren Yassir Arafat och statsminister Olof Palme vid en officiell middag på 1980-talet.

Återstår att se hur vänstern i och utanför det socialdemokratiska partiet reagerar på detta. Det skulle vidare vara intressant att veta hur Löfven ser på det faktum, att S ”kära systerparti” Fatah för tillfället ingår i en palestinsk ”regering” tillsammans med det terroristiska Hamas. Och när kan vi vänta en kommentar från vår mestadels ”Palestina”-vänlige utrikesminister Carl Bildt (M), som vanligen har ett välsmort munläder, om situationen i Gaza?

Som jag ser det avviker Löfven knappast från den så kallade Palme-Andersson-linjen – också dessa ”Palestina”-vänner hade förmodligen tvingats vidgå, att en part som blir angripen faktiskt har rätt att försvara sig.

Till och med om denna part heter Israel.

 

 

 

 

 

 

Skakande reportage om extremvänsterns historielöshet, våld och demokratiförakt

 AFAs våldsfilosofi på bild.

http://www.youtube.com/watch?v=iosDHOGcX0s&feature=youtu.be

Ovan kan ni ta del av en länk som går till ett TV-reportage om vänsterextremismen i Sverige och dess metoder. Reportaget har gjorts av journaliststudenterna Mikael Falk och Otto Jägenstedt.

Det framställer på ett lugnt och sansat sätt, där företrädare för såväl extremvänstern som dess kritiker får komma till tals, det förakt för demokrati och den förkärlek för våldsmetoder grupperingar såsom Antifascistisk Aktion (AFA) och Revolutionära Fronten (RF) hyser. En av de intervjuade extremisterna menar att Moderaterna och Sverigedemokraterna står för samma typ av reaktionära värderingar.

En annan röst som kommer till tals i reportaget önskar, att SD-ledaren Jimmie Åkesson får något annat än en tårta i ansiktet nästa gång han attackeras. Målsättningen med vålds- och störningsaktioner mot meningsmotståndare förklaras i reportaget vara att få de senare att sluta med sin politiska verksamhet: då har man ”vunnit”.

Falks och Jägenstedts reportage innehåller några skakande filmsekvenser som visar hur det kan gås till väga då extremvänstern ger sig på folk de inte gillar. Det är slag och sparkar mot huvud och kropp, det är, kort sagt, besinningslöst och i praktisk handling omsatt hat. Det är också en skrämmande uppvisning i politisk idioti och parallellt därmed en lika skrämmande historielöshet.

Hitlers Sturmabteilung (SA) gick segrande ur gatukriget mot kommunisterna i Nazityskland. Här har några kommunister gripits i Berlin dagen efter riksdagsvalet den 6 mars 1933.

En av de vänsterextremister som kommer till tals framhåller som en ursäkt för sitt våldsförhärligande, att han haft släktingar som råkat ut för nazistvåld i Tyskland under Hitler-tiden och även suttit i koncentrationsläger. Den slutsats han drar är paradoxalt nog ändå, att det polariserande våld mellan kommunister och nazister som ledde fram till mardrömmen under Hitler och NSDAP bör upprepas i Sverige 80 år senare. Det tyder på en politisk svagsinthet av nästan kriminellt slag.

Nationalsocialistiska grupperingar såsom Svenska Motståndsrörelsen (SMR) och Svenskarnas Parti (SvP), som står för en annan typ av totalitär vänstersyn där begreppet ”klass” ersatts av ”ras” och ”nation” som utgångspunkt för den politiska kampen, uppvisar precis samma typ av primitiva värderingar. Det är som om kommunismens långa och blodiga historia respektive Förintelsen och Andra världskriget aldrig hade ägt rum. Det kan vi tacka historieämnets förfall i vår svenska skola för.

Enligt en rapport från Säkerhetspolisen (SÄPO) är det den vänsterextremistiska och våldsbejakande miljön som i dag utgör det största hotet mot demokratin i Sverige. Extremnationalism/nazism respektive våldsbenägen islamism/jihadism anses av SÄPO inte vara lika farliga, en slutsats som givetvis kan diskuteras.

 Magnus Sandelin är författare och expert på den politiska extremismen i Sverige.

Icke minst oroar det, något som författaren och extremistexperten Magnus Sandelin framhåller i reportaget, att tidningarnas kultursidor rätt ofta tar in artiklar som slätar över vänstervåldet vilket ändå, menar skribenterna i fråga, har ”ett gott syfte”. Sandelin har bland annat skrivit böckerna Extremister (om extremvänstern) och Den svarte nazisten (om den dömde polismördaren Jackie Arklöv). Minst sagt oroande är även att företrädare för det politiska etablissemanget på sistone legitimerat extremvänstern genom att sluta upp i den stora så kallade antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp den 22 december 2013.

Exempelvis talman Per Westerberg (M) och oppositionsledaren Stefan Löfven (S) ställde här  upp och med floskulösa argument motiverade det faktum, att de gick sida vid sida med AFA- och RF-folk liksom lyssnade till appeller från Rättvisepartiuet Socialisterna som stod bakom demonstrationen under täckmantel av det utåt sett opolitiska förortsnätverket Linje 17. Från scenen i Kärrtorp hördes rappande uppmaningar om att ”slipa kniven” för ”slakt” av Jimmie Åkesson.

Inget som tydligen besvärade Per Westerberg, Stefan Löfven, Erik Ullenhag, Karin Enström, Catharina Elmsäter-Svärd, Fredrick Federley med flera kända rikspolitiker som visade eklatant prov på dåligt omdöme genom att komma till Kärrtorp och samsas med våldsvänstern.

 Stefan Löfven, Sveriges näste (?) statsminister, hade inga problem med sällskapet i Kärrtorp.

Kärrtorpsjippot måste nog anses vara den största framgången någonsin för den våldsbenägna extremvänstern i Sverige, samtidigt som de aktiva nazisterna i SMR blev mer omtalade än man tidigare ens kunnat drömma om.

Jag vill under alla omständigheter uppmana alla mina läsare att ta del av den här filmen. Sprid den gärna till så många som möjligt. Den borde ses av hela svenska folket!