
Rättning i leden – Stefan Löfven talar om för alliansledarna vad som gäller.
Partipolitiken i Sverige kretsar i skrivande stund till betydande del kring Moderaternas så kallade arbetsstämma i Örebro 12-15 oktober och särskilt då partiets skärpta migrationspolitik. Detta innebär bland annat att M fortsättningsvis kommer att arbeta för striktare asylregler inom EU och hårdare tag mot immigranter som fått avslag på sina asylansökningar. http://omni.se/massivt-m-stod-for-skarpt-migrationspolitik/a/Gzyox
M-partiet synes alltså ha gjort upp med Fredrik Reinfeldts beryktade ”öppna era hjärtan (och plånböcker)”-politik, tvivelsutan med huvudsyftet att få tillbaka de väljare som tidigare i frustration strömmat över till Sverigedemokraterna. Av bara farten har M plockat upp ett annat gammalt SD-förslag – att införa ett nationellt förbud mot tiggeri.
Många moderater hälsar nu sannolikt den färske partiledaren Ulf Kristersson, 53, som något av en frälsare som skall ta partiet tillbaka till forna opinionshöjder. Det har förvisso börjat hyggligt – i Svenska Dagbladet/SIFOs oktobermätning ökade M med 1,4 procentenheter upp till 18,6 procent. Visserligen nästan 5 procentenheter sämre än senaste valresultatet 23,3 procent, men ändå. https://www.svd.se/sd-rasar-i-svd-sifo–ner-till-nivaer-fore-flyktingkrisen

M framåt med 1,4 och SD bakåt med 2,8 procent enligt Svenska Dagbladet/SIFO oktober 2017.
Moderatstrategerna gläds säkert minst lika mycket över SDs tillbakagång med 2,8 procentenheter ner till 15,0 procent i samma mätning. I sammanhanget kan det vara lärorikt att notera att samme Ulf Kristersson som nu stramar åt partiets hållning i invandringsfrågan i egenskap av socialförsäkringsminister ingick i den alliansregering som gick i bräschen för en i stort ohämmad immigrationspolitik.
Den som tror att Ulf Kristersson är mer konservativ eller högerinriktad än de närmaste företrädarna Anna Kinberg Batra och Fredrik Reinfeldt misstar sig. Kristersson är en typiskt ”ljusblå” karriärist utan tillstymmelse till konservativ övertygelse i sin ideologiska utrustning och som nu, uppenbarligen i rent röstmaximerande syfte, kopierar den sverigedemokratiska politiken.
Detta förnekas givetvis av moderatledningen, som nyligen till på köpet utnämnde SD till en av sina ”huvudmotståndare”. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/qz1qm/sverigedemokraterna-ar-en-av-vara-huvudmotstandare
Frågan är om denna moderata balansakt kommer att lyckas i längden: att kopiera SD-politiken på flera punkter samtidigt som SD utnämns till politisk motståndare. Och hur skall den stramare migrationspolitiken – som dock kompletteras med önskemål om en flyktingkvot om 25 000 per år – koordineras med exempelvis Centerns blödande hjärtan-hållning?

Såväl Jimmie Åkessons SD som Ebba Busch Thors KD går bakåt i senaste Sentio-mätningen. SD förblir dock näst största parti med 22,8 procent medan KD rasar ner till katastrofala 2,3 procent.
Det är enligt min uppfattning tvivelaktigt om allianspartierna kommer att kunna erbjuda något som ens liknar ett trovärdigt regeringsalternativ fram till valet i september 2018. C och Annie Lööf tycks inte vara särskilt angelägna om att störta den rödgröna regeringen, samtidigt som både KD och L hänger på den proverbiala gärdesgården i åtskilliga mätningar. Mot detta skall vägas att det sistnämnda förhållandet gäller även MP och V inom ramen för det nuvarande regeringsunderlaget.
Nu skall vi nog inte ta SIFO-siffrorna på alltför stort allvar. Metoden att göra telefonintervjuer utifrån listor med förtryckta namn har uppenbara nackdelar, typ att åtskilliga av de listade personerna inte går att få tag på och att många sannolikt drar sig för att ange ett avskytt parti som SD som det parti man skulle rösta på. SIFO lyckades betecknande nog heller inte särskilt väl med att förutspå SDs senaste valresultat om 12, 86 procent utan spådde 10,4 procent i mätningen närmast före valet 2014.
Allra bäst på att pricka Sverigedemokraternas valframgång för tre år sedan var i stället norska Sentio, som hade SD på 12,7 procent. Sentios oktobermätning 2017 i samarbete med sajten Nyheter idag ger SD avsevärt högre opinionssiffror än SIFO och flera andra mätinstitut – här är det Sverige-vänliga alternativet i svensk politik alltjämt näst störst med 22,8 procent, en blott marginell reträtt jämfört med närmast föregående undersökning. https://nyheteridag.se/centerpartiet-forlorare-och-vansterpartiet-vinnare-i-oktobermatningen-fran-sentio/

Piratpartiet (PP) går fram 0,6 procentenheter till 1,1 procent hos Nyheter idag/Sentio. På bilden PP-ledaren Magnus Andersson
Hos Sentio märks över huvud taget ingen Kristersson-effekt, utan M-partiet går tvärtom tillbaka något till 16,8 procent. Förlorare hos det i Norge väletablerade instutet är Centerpartiet, som sjunker ner till 9,6 procent, sämst på länge. Vänsterpartiet lever farligt och landar på 4,0 procent under det att Kristdemokraterna noterar ett bottennapp med endast 2,3 procent. Störst är Socialdemokraterna som går framåt till 25,9 procent.
Nyheter idag/Sentio är de enda i mätningskarusellen som har separata siffror för lilleputtpartierna Feministiskt initiativ (nu 1,9 procent) och Piratpartiet (1,1 procent).
För denna bloggare framstår det som obegripligt att Socialdemokraterna fortsatt kan vara största partiet med sympatier på runt 30 procent i de flesta undersökningar. Detta i en tid då socialdemokratiska partier krisar och i vissa fall nästan utraderas över hela Europa. Ännu mer obegripligt är att S-ledaren, statsminister Stefan Löfven, i en Novus-undersökning nyligen visade sig åtnjuta störst förtroende bland samtliga partiledare. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/stefan-lofven-s-har-hogst-foretroende-av-partiledarna
35,0 procent av de tillfrågade förklarade sig ha mycket eller ganska stort förtroende för Stefan Löfven. Detta är visserligen en tillbakagång med 2 procentenheter jämfört med föregående sympatimätning, men då närmaste konkurrenten – Annie Lööf (C) – tappar 6 procentenheter kan Löfven fortsätta trona på förstaplatsen.

Efter ett initiativ av den dåvarande socialdemokratiska regeringen fick tyska judar som kom till Sverige ett stort ”J” stämplat i sina pass.
En sak har Stefan Löfven ärvt från sin företrädare som svensk statsminister: i likhet med Fredrik Reinfeldt (M) är S-ledaren märkligt fixerad vid Sverigedemokraterna, vars allmänna ondska och fördärvlighet om vi får tro Löfven knappast känner några gränser. Löfven fortsätter med den drucknes envishet från riksdagens talarstol liksom i andra fora kalla SD för ”ett rasistiskt parti med nynazistiska rötter” och liknande. Den nye M-ledaren Ulf Kristersson har valt att beteckna denna besatthet som ”osund”: http://www.friatider.se/l-fven-besatt-av-sd-p-ett-osunt-s-tt
SD-ledaren Jimmie Åkesson har dock inte blivit svaret skyldig utan helt korrekt påpekat, att det inte var SD utan S som tog initiativet till bildandet av Statens rasbiologiska institut samt att det var efter ett socialdemokratiskt initiativ som fick Nazityskland att stämpla ett rött ”J” i tyska judars pass. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/q2M9g/akesson-inte-vi-som-stamplade-jude-i-passen–det-gjorde-s
Tilläggas kan att det inte heller var SD som tillät tyska trupptransporter genom Sverige under Andra världskriget, stödde en rad kommunistdiktaturer under Kalla kriget eller har understött ett palestinaarabiskt terrorparti i Mellanöstern med dokumenterade kopplingar bakåt till Hitlers Tredje rike; allt detta har som bekant Socialdemokraterna i sitt syndaregister. Mer om sossarnas förlöpningar här: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Ambassadör Håkan Juholt tillsammans med Islands president Gudni Thorlacius Jóhannesson.
Det är tydligt att den inrikespolitiska temperaturen är i stigande inför valet om knappt ett år. Ett uttryck härför är väl också att det från Reykjavik meddelas att vår Islands-ambassadör sedan januari, Löfvens företrädare som S-ledare Håkan Julholt, behagat framföra tvivel på den svenska demokratin och dess framtidsutsikter: ”Demokratin glider svenska folket ur händerna då vi går mot ett expertstyre och på sikt en teknokrati eller en diktatur”.
Ord och inga visar onekligen. Håkan Juholt lyckades bara hålla sig kvar i knappt ett år som S-ledare (mars 2011-januari 2012). Frågan är hur länge han kan hålla ut som Islands-ambassadör med den faiblesse för frispråkighet han onekligen besitter. https://samnytt.se/hakan-juholt-sverige-pa-vag-att-avveckla-demokratin/