Björklund har hur fel som helst: nationalism är en förutsättning för fred och frihet!

Jimmie Åkesson säger att han är motståndare till den liberala samhällsmodellen. Jag skulle vilja be Jimmie Åkesson att nämna en enda epok i Europas historia när nationalismen har varit bättre på att skapa fred, frihet, liberalism och välstånd än liberalismen.

Så uttryckte sig Liberalernas ledare Jan Björklund i anslutning till partiledardebatten i riksdagen den 30 januari 2019. Jimmie Åkesson är säkerligen ytterst kapabel att själv ge svar på tal, men jag förbehåller mig rätten att här bidra med några synpunkter på Björklunds inlaga.

Jag skulle vilja påstå att nationalism är en förutsättning för ”fred, frihet, liberalism och välstånd”. Att Jan Björklund trots relativt framskriden levnadsålder inte insett detta är i sanning ganska häpnadsväckande. Så här hänger det nämligen ihop.

Gustaf Vasas intåg i Stockholm 1523. Målning av Carl Larson.

Låt oss börja med något vi alla, även Jan Björklund, kan relatera till: Sverige. Det moderna, självständiga Sverige uppstod med Gustaf Vasas uppror mot den danska övermakten i början på 1500-talet. Efter det så kallade Stockholms blodbad i november 1520 hade Gustaf Vasa fått nog av den sinnesrubbade danske konungen Kristian II (Kristian Tyrann) och inledde 1521 ett befrielsekrig mot den utländske monarken på Sveriges tron. https://historiesajten.se/krigsinfo.asp?id=1

Upproret mot det danska maktinnehavet började med att Gustaf Vasa inhämtade stöd från dalkarlarna, och efter två och ett halvt år hade kong Kristian jagats bort från den svenska tronen. Den 6 juni 1523 valdes Gustaf I Vasa till Sveriges konung i Strängnäs domkyrka. Svenskarna var därmed herrar i sitt eget hus och Sverige ett fritt och självständigt rike. Att sedan Gustaf Vasa (1496-1560) på många sätt var en despotisk skitstövel är en annan sak – han var trots allt vår egen skitstövel!

Kort sagt: Sverige hade aldrig blivit Sverige om Jan Björklunds gränsöverskridande liberalism, i stället för Gustaf Vasas nationalistiska känsla och kampvilja för Sverige som nation, hade fått råda.

Den amerikanske patrioten George Washington blev USAs förste president.

Mitt nästa exempel på nationalismens betydelse i syfte att skapa fred, frihet, liberalism och välstånd gäller den typ av patriotism som vägledde tillskyndarna av den Amerikanska revolutionen 1776-83. Det Amerikanska frihetskriget inleddes 1775 för att året därpå utmynna i självständighetsförklaringen, vilken medförde att de 13 kolonierna på Nordamerikas östkust förklarade sig självständiga från Storbritannien. https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/det-langa-1800-talet/amerikanska-revolutionen

Den revolutionära perioden fortsatte i ytterligare några år fram till dess att britterna tvingades uppge sina anspråk på kontroll över kolonisterna i Nordamerika. 1789 utsågs godsägaren och generalen George Washington (1732-99), född i Virginia, till president över Amerikas förenta stater (USA). Utan nationalism och patriotism hade den amerikanska frihetskampen inte varit möjlig.

Omkring 150 år efter Washingtons makttillträde inleddes Andra världskriget med Hitlertysklands angrepp på Polen den 1 september 1939. Det ledde till att Storbritannien och Frankrike inledde den sex år långa frihetskampen mot det nationalsocialistiska övervåldet genom att förklara Tyskland krig. Den brittiske premiärministern Winston Churchill (1874-1965), som kom att personifiera det envisa motståndet mot nazismen, var en glödande nationalist som benhårt vägrade att låta sitt land uppgå i någon nazistledd, europeisk superstat. https://nationstatist.wordpress.com/2017/04/18/nationalism-orsakade-inte-andra-varldskriget/

Den glödande brittiske nationalisten Winston Churchill personifierade med sitt V-tecken det europeiska motståndet mot den nationalsocialistiska superstaten.

Detsamma kan sägas om andra framträdande västerländska krigsledare såsom USAs Franklin Delano Roosevelt (1882-1945) och Frankrikes Charles de Gaulle (1890-1970). Inte heller Josef Stalin (1878-1953) i det kommunistiska Sovjetunionen var dummare än att ha begagnade sig av nationalistiska stämningar i syfte att besegra de invaderande nazityska styrkorna, även om kommunismen som ideologi ju är en internationalistisk rörelse. Att kriget hade blivit möjligt genom icke-angreppspakten mellan Moskva och Berlin 1939 är en annan femma.

Nationalismen motiverade de facto den antinazistiska motståndskampen i praktiskt taget alla de länder och områden som ockuperades av tyskarna från Balkan i söder till Skandinavien i norr.

Mitt nästa exempel gäller Israel. Själva förutsättningen för utropandet av den judiska staten 1948, i dag Mellanösterns enda fungerande demokrati, var den form av judisk nationalism som går under benämningen sionism. Denna ideologi har som sin upphovsman den judiske, österrikiske journalisten Theodor Herzl (1860-1904), som förde fram tanken på att den judiska diásporan skulle få ett nationalhem inom ramen för det brittiska mandatet Palestina.

Sionismens skapare Theodor Herzls minne är i högsta grad levande i det moderna Israel.

Sionismen har varit helt avgörande under Israels historia fram till i dag och motiverat det judiska folket att med vapen i hand bekämpa en rad aggressioner från omgivande arabiska/muslimska länder och att härda ut trots ett hårt och oförstående motstånd från stora delar av världen inklusive socialdemokratin i Sverige, vilken Israel-vännen Jan Björklund märkligt nog nu har lierat sig med. Mirakulöst nog har Israel genom alla prövningar i form av krig och allehanda bojkottaktioner lyckats bevara en levande demokrati.

Ett sista exempel är den antikommunistiska frihetskampen för demokrati och självbestämmande mot den sovjetiska imperialismen under det Kalla kriget. Den hade inte kunnat föras om inte personer som Lech Walesa i Polen och Vaclav Havel i Tjeckien och dessas anhängare varit besjälade av en nationalistisk inställning.

Jag är den förste att erkänna att nationalism i dess fanatiska och aggressiva form har sina betydande avigsidor. Det är ovedersägligt att det var denna beklagliga typ av nationalism som gav upphov till Första världskriget, vilket triggades igång av den serbiske nationalisten Gavrilo Princip (1894-1918) med skotten i Sarajevo 1918. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/nationalism-utloste-forsta-varldskriget

Det kan emellertid heller inte förnekas att det var en godartad nationalism, framförallt orkestrerad av Storbritannien, som ledde till att de aggressiva makterna Österrike-Ungern, Tyskland och Turkiet slutligen blev besegrade. Vilket i sin tur ledde till tillkomsten av en rad självständiga statsbildningar efter kriget.

En staty av den bosnienserbiske attentatsmannen Gavrilo Princip avtäcktes i Serbiens huvudstad Belgrad 2015. Princip stod för en aggressiv typ av nationalism som måste skarpt fördömas.

Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund. I SDs principprogram står om nationalismen bland annat följande att läsa: ”Sverigedemokraternas nationalism är demokratisk. Vi tar avstånd från alla former av nationalism som inte vilar på demokratisk grund och menar att demokratin och nationalismen kompletterar varandra.”

Klarare än så kan det knappast sägas. Och det är precis denna form av nationalism som är en förutsättning för att motstånd skall kunna bjudas mot den Europeiska unionens (EU) alltmer pockande krav på tillskapandet av en superstat i Europa. En sådan superstat är inget annat än ett globalistiskt missfoster som, om den förverkligas, kommer att leda till utplånandet av varje form av nationellt självstyre på den europeiska kontinenten.

Det borde till och med Jan Björklund kunna begripa om han ägnar litet tid på att komplettera sina kunskaper i den europeiska historien. Björklund har slutligen ett förflutet som yrkesofficer i Sveriges försvarsmakt. Om han inte hade trott på Sverige som nation – det vill säga varit nationalist – hade han naturligtvis aldrig enrollerat sig under fanorna. Det är enligt min mening rätt uppseendeväckande att han inte inser detta.

Björklunds modell – att ställa nationalism i motsats till liberalism – är felaktig. Man kan vara nationalist och liberal. Likaväl som man kan vara nationalist och socialist samt nationalist och konservativ.

 

 

 

Bra att SD funnit sin EP-grupp – men det kan bli problem…

 SDs EP-representant Kristina Winberg läser SD Södertäljes tidning Telgekuriren under ett besök i SD-tältet dagen före valet till Europaparlamentet. Foto: Tommy Hansson

Den stora nyheten för oss sverigedemokrater i dag är nyheten om att vårt parti funnit sin grupp i Europaparlamentet (EP) efter många ”om” och ”men”. SD kommer att ingå i en grupp, Europe of Freedom and Democracy (EFD), som domineras av Storbritanniens i dag största politiska parti, United Kingdom Indepence Party (UKIP), lett av den karismatiske och nyligen 50 år fyllde Nigel Farage.

Och det är alldeles uppenbart bättre att ingå i ett europolitiskt samarbete än att stå utanför ett sådant. Det innebär bland annat större ekonomiska anslag och bättre möjligheter att göra sin stämma hörd. På Twitter har framförts åsikten att detta är SDs största politiska framgång någonsin, men det tror jag är en alldeles för långtgående slutsats. Icke minst därför att det som sägs och uträttas i Euroaparlamentet inte brukar tilldra sig någon större uppmärksamhet i partiernas respektive ursprungsländer och därför att dess makt trots allt är begränsad.

Énligt SVT Nyhter har Farage haft följande att säga om bildandet av den nya gruppen:

Jag är väldigt stolt över att vi format den här gruppen. Vi kommer att arbeta för att återupprätta frihet, nationell demokrati och välstånd över hela Europa. Vi kan försäkra er att vi för ”den goda kampen” för att ta tillbaka kontrollen över våra länders öden.

Hela texten i nyhetsartikeln här:

http://www.svt.se/nyheter/val2014/sd-bildar-grupp-med-ukip

 Nigel Farage skojar med Beppe Grillo. Återstår att se om det blir lika roligt i Europaparlamentet.

UKIP ernådde genom sin exempellösa framgång i EU-valet 24 platser i Europaparlamentet. Näst största parti med 17 platser blev italienska Cinque Stelle (Fem stjärnor) med den mycket kontroversielle komikern och bloggaren Giuseppe ”Beppe” Grillo som frontfigur. Nigel Farage har tidigare sagts haft vissa problem att acceptera SD som del av sitt team men, så vitt jag känner till, inte haft några dubier vad beträffar Grillo. Detta är, kan jag tycka, överraskande.

Grillo är nämligen en pajas som kan förväntas vräka ur sig precis vad som helst, såvida han nu inte fått stränga förhållningsorder av den urbane Farage att föra sig med litet mera stil än tidigare. Beppe Grillo är beryktad för sitt hat mot Israel och USA och har bland annat antytt, att han föredrar Iran framför världens mest betydande demokrati. I en tweet har han därtill uppmanat al-Qaida att bomba Rom. Det tycks till råga på eländet råda liten tvekan om att Grillo faktiskt är övertygad antisemit.

Den israeliska sajten Arutz Sheva har haft följande att säga om denne italienske pajas:

Men Beppe Grillo är också en demagog med ett lågande hat gentemot Israel och Förenta staterna. Och hans popularitet trots de avskyvärda anmärkningarna visar, att ordet ”jude” återigen blivit en accepterad förolämpning på Europas offentliga marknadsplats.

Hela texten om Grillo här:

http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/165724#.U6IOsZuKDIU

Det är enligt min mening ett icke obetydligt bekymmer i sammanhanget att Nigel Farage, trots sin erkända sakkunskap när det gäller EU-relaterade frågor, i stort sett tycks sakna nödvändiga kunskaper om Mellanöstern-problematiken och Israels roll som regionens enda demokrati vilken företräder traditionella västerländska värden.

 Att bemöta den växande islamiseringen och därmed antisemitismen i Europa kommer att bli en utmaning för den nybildade EP-gruppen vari SD ingår, särskilt som det finns tveksamheter om var några av partierna i gruppen står i frågan.

Det menar i alla fall en brittisk bloggare, som hävdar att Farage inte förefaller känna till att det är islamismen som är det stora problemet i Mellanöstern. Vid ett möte med en judisk kommunitet i London framhöll Farage om Israel, föga djärvt, att han ”starkt stöder dess rätt att existera”. Bloggaren hoppades att någon israel i publiken skulle på motsvarande sätt fastslå att ”jag stöder Storbritanniens rätt att existera”, men så skedde inte…

http://edgar1981.blogspot.se/2013/07/nigel-farage-ukip-speaks-to-london-jews.html

Förutom redan nämnda brittiska och italienska partier kommer i SDs grupp att ingå Ordning och rättvisa (Litauen), Svobodni (Tjeckien), ZZS (Lettland) samt en oberoende fransk ledamot som hoppat av Front National (FN). SDs partiledare Jimmie Åkesson har framfört:

Vi blir nu medlemmar i en EU-kritisk grupp ledd av Nigel Farage som måste betecknas som Europas främsta företrädare i arbetet med att sätta stopp för EU-federalism och maktöverföring från medlemsstaterna till Bryssel.

 Kristina Winberg talar på Politikertorget i Södertälje den 8 maj tillsammans med Jimmie Åkesson och Linus Bylund. Foto: Kristian Kawecki

I likhet med Åkesson hyser jag också förhoppningar om att nämnda samarbete skall bära frukt och att SD-representanterna Kristina Winberg och Peter Lundgren, som jag personligen hyser stort förtroende för, skall finna sig väl till rätta. Jag utesluter dock inte att det kan bli problem, främst med tanke på att den halvgalne pajasen Beppe Grillos parti kommer att bli en inflytelserik medlem i partigrupperingen.