Den svenska isbrytarflottan är i akut behov av förnyelse!

Den svenska isbrytarflottan är i akut behov av förnyelse.

Sjöfartsverket har inte råd att förnya isbrytarflottan. Det skriver Dagens Industri den 25 februari 2021. De nuvarande fem isbrytarna håller på att falla för åldersstrecket och behöver ersättas snarast om inte de norrländska hamnarna skall behöva stängas under en betydande del av året. https://www.di.se/nyheter/sjofartsverket-har-inte-rad-med-nya-isbrytare-forodande-for-naringslivet/

Av de fem förhandenvarande isbrytarna Ale, Atle, Ymer, Frej och Oden byggdes de fyra förstnämnda under 1970-talet under det att Oden byggdes 1988. Sjöfartsverket varnar nu för att det inte har råd med den investering i mångmiljardklassen som skulle krävas – det behövs statligt besked om särskild finansiering per omgående.

Behovet av förnyelse av isbrytarflottan på Östersjön – Ale trafikerar Vänern – har varit känt under en följd av år. På sajten Skogsindustrierna den 11 mars 2020 heter det: ”Näringsliv och sjöfart har larmat under flera år. Sverige måste köpa in nya isbrytare till Östersjön. Politikerna håller med, men någon finansiering är ännu inte säkrad.” I Bottenviken längst i norr brukar det alltid vara gott om snö och is även under eljest varma vintrar.

Karolina Boholm, transportdirektör vid Skogsindustrierna, sammanfattar det prekära läget: ”Sveriges isbrytare går på övertid, de borde ha gått i pension för flera år sedan.” Det faktum att flera av de äldre fartygen har drabbats av haverier understryker detta oroande faktum. https://www.skogsindustrierna.se/vara-asikter/aktuella_fragor/akut-behov-av-nya-isbrytare/

Det gynnar inte behovet av isbrytare att politikernas intresse för transporter på väg och järnväg är betydligt större än för sjötransporter. Ändå sker det exportberoende Sveriges handel med omvärlden till 90 procent via fartyg.

I ett nyhetsbrev från Sjöfartsverket 2017 citeras Dan Broström, projektledare för verkets projekt Isbrytare 2020, på följande sätt: ”För det fall ingenting görs åt den svenska isbrytarflottan kommer förmågan att assistera vintersjöfarten att minska successivt.” Något som kommer att leda till kraftigt negativa konsekvenser, icke minst i ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Den gångna vintern har bjudit på den största isutbredningen på tre år, vilket medfört att samtliga statsisbrytare varit igång. Som här Atle i Bottenviken.

Sjöfartsverket konstaterar i en förstudie om hur det nuvarande isbrytarbeståndet skall kunna ersättas att de fem statsisbrytarna skall vara utbytta senast år 2030. Projektering av den första isbrytaren bör påbörjas inom kort. http://www.sjofartsverket.se/sv/Sok-i-nyhetsarkiv/2017/Sa-kan-den-svenska-isbrytarflottan-fornyas/

Verket har till regeringen lämnat in förslag på finansiering inför nästa ekonomiska beslut om Nationell plan för 2022-33 respektive 2022-37. Förslaget omfattar finansiering av fyra nya isbrytare och att en näringslivspott liknande den som redan finns avseende järnvägen införs för sjöfarten. https://www.sjofartstidningen.se/foreslar-finansiering-av-nya-isbrytare/

Det finska företaget Aker Arctic Technology har redan av Sjöfartsverket tilldelats uppdraget att utforma nästa generation isbrytare, som skall klara av ett bryta bredare isrännor, vara billiga i drift och underhåll samt fokusera på en övergång till fosilfritt bränsle i höjd med 2030. https://www.mynewsdesk.com/se/sjofartsverket/pressreleases/nu-boerjar-designarbetet-med-nya-generationens-isbrytare-3047643

I avsaknad av isbrytare skulle norrlandshamnarna tvingas hålla stängt upp till 130 dagar per år, det vill säga drygt en tredjedels år.

Jag håller tummarna för att ansvariga politiker inser behovet av moderna svenska isbrytare. Samtidigt tvingas jag konstatera att intresset hos framförallt Miljöpartiet, som satsar hårt på rälsburen trafik, förmodligen är begränsat. MP är hårt uppknutet till tesen om global uppvärmning och tror kanske att denna kommer att göra behovet av isbrytare överflödigt.

Om extremistpartiet MP dock åker ur riksdagen och därmed regeringen 2022 – vilket är en fullt realistisk möjlighet om vi ser till nuvarande opinionsläge – lär det emellertid se betydligt ljusare ut för förnyelsen av den svenska isbrytarflottan!

Litet om Dalsland: ett Sverige i miniatyr?

Isabella med Åmålsån och parkanläggningen Plantaget i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Det västsvenska landskapet Dalsland med närmare 50 000 invånare kallas ibland för ”ett Sverige i miniatyr” enligt en utsaga av prins Eugen (1865-1947). Dalsland tillhör till största delen Västra Götalands län, men en mindre del  i norr ligger i Värmlands län. Jag besökte tillsammans med min dotter Isabella i slutet av augusti landskapet och redovisar här i text och bild några spridda intryck och fakta.

Några mer kända dalslänningar är historikern Anders Fryxell (1795-1881), filosofen Vitalis Norström (1856-1916), filosofen Pontus Wikner (1837-88), katolske prästen och författaren Anders Piltz (född 1943) samt Expo-redaktören Daniel Poohl (född 1981), den sistnämnde enligt min uppfattning mer ökänd än känd i positiv bemärkelse.

Orsaken till att det blev just Dalsland var att detta landskap länge varit något av en ”vit fläck” för min del. Eventuellt har jag tidigare passerat landskapet på väg till eller från Strömstad i Bohuslän, men jag är långt ifrån säker. Nåväl, nu stannade vi några dagar i en stugby i regi av the Visitor i direkt anslutning till Dalslands kanal och Håverud-akvedukten, Dalslands största sevärdhet med cirka en halv miljon besökare varje sommar. http://www.dalslandskanal.se/plats/akvedukten-i-haverud/

Åmål – inte alls så ”fucking”. Foto: Tommy Hansson

På vägen dit stannade vi i vår hyrbil till en stund i Åmål, landskapets största (och enda) stad med dryga 9000 invånare. Åmål har fått ett mindre smickrande renommé i och med Lukas Modyssons film ”Fucking Åmål” från 1998. Inte heller det gamla beprövade uttrycket ”Alltid något, sa Fan när han fick se Åmål” är väl särskilt tilltalande för denna charmanta stad som ligger vackert belägen vid Vänern och har en kulturellt värdefull småhusbebyggelse. Modyssons film spelades dessutom in i Trollhättan!https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85m%C3%A5l

Åmål fick pris som ”Årets stadskärna” 2002 och tilldelades andrapriset i pristävlingen Livcoms Award 2005 som ”världens näst bästa småstad”. Jag tycker faktiskt att både Modysson och Hin håle kan slänga sig i väggen!

Nils Ericson som staty på Centralplan i Stockholm, vid tillfället iförd röda hörselskydd.

Akvedukten i den lilla orten Håverud (141 invånare) anses vara något av ett mekaniskt underverk. Den konstruerades av friherre Nils Ericson (1802-70), äldre bror till den kanske mer berömde John Ericsson (1803-89); den senare är mest berömd för att ha varit en av propellerns uppfinnare samt konstruktör av krigsfartyget Monitor, vilket spelade en nyckelroll för de segrande Nordstaterna i det Amerikanska inbördeskriget 1861-65.

Vacker utsikt från vår stuga ner mot kanalen och akvedukten i Håverud. Foto: Tommy Hansson

Nils Ericson spelade en ledande roll vid Göta kanals tillkomst och står staty utanför Centralstationen i Stockholm. Skulptör John Börjesson. http://www.tekniskamuseet.se/1/1903.html

Också Nils Ericsons son Werner Ericson (1838-1908) var med om akveduktbygget i Håverud. Han är eljest kanske mest bekant för att ha startat och ägt pappersbruket i Vargön tillsammans med sina bröder. Han medverkade även vid bygget av Panamakanalen och var verksam i Chile samt vistades många år i USA, där ju farbrodern John var bosatt. Werner Ericson var i likhet med fadern tidvis militär och ledamot i riksdagens andra kammare 1872-78.

Håverud-akvedukten är Dalslands största turistattraktion med en halv miljon besökare årligen. Foto: Tommy Hansson

Håverud-akvedukten omfattar såväl slussanordningar som järnvägs- och landsvägsbro och är ännu, 148 år efter sitt färdigställande, i fullt bruk. Tre rederier befraktar kanalen. På ena kanalstranden finns ett sevärt och välskött litet kanalmuseum som berättar historien om jordbruk och industriarbete i kanalbyggets skugga. Villkoren var ibland hårda för den tidens människor, särskilt vintertid, och döden en ofta oinbjuden gäst till unga och gamla. På andra stranden finns det omtalade Brasseriet med mycket god mat samt några butiker.

Kanalmuseets modell av kanalen och akvedukten. Foto: Tommy Hansson

En förstklassig sevärdhet är vidare de bronsålderstida hällristningar som ligger utportionerade på omkring 300 hällar i Högsbyns naturreservat i Tisselskogs socken, omkring en mil från Håverud längs den osedvanligt slingriga väg som leder dit. Här finns vid sjön Råvarpen i anslutning till Dalslands kanal cirka 2500 figurmotiv omfattande bland annat skålgropar, människor, djur, skepp, fotsulor och händer.

Ett par av Högsbyns hällristningar. Något till vänster om mitten på nedre bilden syns ”akrobaten” som slår en baklängesvolt över ett skepp. Foto: Tommy Hansson

Det mest berömda motivet är en mansfigur som gör en baklängesvolt över ett skepp.http://www.grenseavisen.com/hallristningar-vid-dalslands-kanal-hogsbyn-tisselskog/

Bronsålderns föreställningsvärld förlorar sig i ett töcken för oss som lever ungefär 3500 år efter det att dessa ristningar hackades in i dalsländska lerskifferhällar och på talrika andra platser, många av dem på Västkusten. Det torde dock stå ganska klart att motiven har med något slags religiös kult att göra. Möjligen tillkom hällristningarna i syfte att blidka dåtidens gudomligheter och/eller naturkrafter och möjligen stod de i centrum för festligheter till dessa gudars/krafters ära.

Gammal man studerar en av ristningshällarna. Foto: Isabella Hansson

Nu spekulerar jag naturligtvis, men det är inte mycket annat man kan göra. Bronsåldern var betydligt mer avlägsen för de bålda vikingarna än vad vikingatiden är för oss.

Tisselskogs träkyrka från 1724. Foto: Tommy Hansson

Granne med Högsbyns hällristningsområde är Tisselskogs kyrka, en träkyrka byggd 1724 som vi passade på att bese. Här finns bland annat en dopfunt i täljsten från medeltiden. Rätt anmärkningsvärda är de stora, trearmade ljusstakar som ställts upp bland bänkarna.

Altaruppsatsen är från 1735 och förfärdigad av Lars Hasselbom i Lidköping. https://www.svenskakyrkan.se/stenebypastorat/tisselskog-kyrka

Altaruppsats av Lars Hasselbom. Foto: Tommy Hansson

Dalslands landskapsblomma är förgätmigej medan landskapsdjuret och landskapsfågeln är korp (Corvus Corax). Tyvärr såg Isabella och jag inte till en endaste korp, som är min favoritfågel; intill mitt barndomshem fanns berget Korpberget och korpar fanns där också. Korpen var så gott som utrotad i vårt land på 1960-talet, men beståndet har därefter växt till sig.http://www.nilssonssida.se/Korp/Korpfakta.htm

Oden på sin häst Sleipner med korparna Hugin och Munin samt spjutet Gungner. Prydnadsmotiv från hjälm.

Vi bör heller inte glömma att den ledande asaguden, Oden, höll sig med två korpar kallade Hugin och Munin. Icke minst därför har korpen setts som en mystisk, ibland olycksbådande (”olyckskorp”) individ i den svenska faunan med sitt en smula spöklika kraxande.

Är då Dalsland ”ett Sverige i miniatyr” som prins Eugen ville göra gällande? Tja, här finns skogar, slätter, sjöar, vattendrag, höjder – till och med ett fjäll, Kroppefjäll. Ett rikt djur- och naturliv och åtskilliga fornminnen. Så visst finns det visst fog för det aktuella epitetet.