Under 2015 kommer jag att fortsätta att…

Nej, jag avger inga nyårslöften längre. Tror inte jag hållit ett enda av dem jag gjort mig skyldig till fordomdags. Däremot kommer jag fortsätta att…

 Del av stjärnhimlen.

…tro på mirakler.

…längta efter en bättre värld.

…försöka tjäna Gud på mina frontavsnitt.

…försöka tjäna de människor som behöver och/eller vill ha min hjälp.

…lyssna till vacker musik.

…försöka se det bästa hos mina medmänniskor.

…uppröras över vårt alltmer urartade språk.

…glädjas över tillvarons små pärlor.

…be aftonbön med mina gosedjur.

 Mina gosedjur.

…fundera över kärlekens olika aspekter.

…glädjas åt min lilla familj.

…försöka bekämpa mina mindre bra sidor.

…försöka finputsa mina goda sidor.

…tro att det goda och det sanna segrar i slutändan.

…skriva om såväl viktiga ting som futiliteter.

…försöka stå ut med charlataner, narcissister och illvilliga människor.

…minnas vad mina förfäder gjort för mig.

…lägga märke till naturens underverk tillika gudsbevis såsom myrstackar, spindelnät, snöflingor och stjärnhimlar.

…försöka sluta bekymra mig om saker som inte går att ändra på.

…se bra brittiska deckare på TV.

…titta på ”Ivanhoe” på nyårsdagen (2016).

 Anthony Andrews som riddaren Wilfred av Ivanhoe.

…umgås med mina vänner och bekanta.

…göra bort mig på olika sätt (håll till godo, det bjuder jag på!).

…ta en sak i taget.

…undvika stress som jag inte tål.

…ge blommor och tända ljus åt min hustru.

 

 

 

 

Bevare mig för så kallade vänner!

Jag är fullt medveten om att jag har ett antal fiender. Det behöver man bara googla på mitt namn för att få klart för sig. Det var länge sedan jag slutade notera alla invektiv jag beståtts i mina dar. Kunde inte bry mig mindre. Hade man inga fiender vore ju det ett tecken på att man är helt menlös.

Jag har naturligtvis också vänner som jag vet bryr sig om mig. Skulle dock tro att de är färre än fienderna.

Därtill har jag ett okänt antal bekanta, kontakter av olika slag samt bekantas bekanta och dessas kontakter. Några av dessa tycker jag mycket bra om men de flesta är jag i ärlighetens namn rätt neutral till. Många av dessa återfinns i sociala sammanhang där jag rör mig: parti, kommunala inrättningar av olika slag, kyrkor, föreningar etcetera.

Jag kan nog säga att jag har ett genuint människointresse och att jag vill tro alla om gott, ibland intill det naivas gräns. Innerst inne tycker jag att alla skall vara vänner och överse med varandras fel och brister. Frid på jorden och allt det där. Jag är en snäll kille. Så när jag träffar en person som jag gillar blir jag väldigt glad. Kanske bjuder jag hem vederbörande på middag eller  går ut och fikar eller tar en öl när andan faller på.

Det har tyvärr inträffat rätt många gånger att personer jag gillat, kanske i ett fåtal fall rentav älskat, bakom ett till synes välvilligt yttre döljer något helt annat. När jag minst anar det står personen där redo att, bildligt talat, hugga mig i ryggen med en kniv eller åtminstone en nål. Vad jag uppfattade som gemyt och vänskap var – ingenting. Personen har uppträtt bedrägligt och tar första bästa chans att få bort mig från en position, baktala mig inför gemensamma bekanta, lämna mig åt mitt öde eller göra livet surt för mig på annat sätt.

Jag har upplevt detta så många gånger nu att jag börjar fundera på om det är något allvarligt fel på mig. Är det fel att tro folk om gott och att försöka se det bästa i mina medmänniskor? Tycker folk man är konstig då? Kanske man jämt skall vara på sin vakt och göra sig beredd att med en sardoniskt leende rycka bort mattan under medmänniskornas fötter, precis som folk har gjort mot mig så många gånger?

Är svekfullhet kanske i själva verket ett tecken på berömvärd realism och eftersträvansvärd förmåga att ”se om sitt eget hus”? En beredvillighet att gå över lik och svika nära vänner – och många gånger djupt kända åsikter – i syfte att nå själviska mål är måhända ett måste för den som vill armbåga sig fram till en hög position inom låt oss säga politiken, näringslivet eller kyrkan. Vet inte om det stämmer, men ryktet säger att det är allra värst inom Svenska kyrkan därvidlag; ingenstans skall mobbning, bakdanteri och knivhugg i ryggen vara så utbrett som just inom det svenska salighetsinstitutet.

Jag har alltid strävat efter att inte hata någon. Men avsky och förakt kan jag känna. Och det finns ingen kategori människor jag föraktar så djupt och grundligt som dem vilka paraderar som min vän, men egentligen är ulvar i fårakläder vilka bara väntar på lägligt tillfälle att svika mig och göra tillvaron outhärdlig för mig. Jag försöker ofta tänka som Jesus: Fader ,förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.” Tyvärr lyckas jag inte alltid så bra med detta.

Ändå vägrar jag att helt förhärda mig och vara misstänksam mot alla och envar. Jag resonerar som så att det är bättre att vara litet för godtrogen och naiv och ta en och annan smäll än att bli cynisk och okänslig och ständigt på min vakt. Om jag skulle välja det senare alternativet skulle jag förminska min egen mänsklighet och devalvera mitt liv, och det vill jag för allt i världen inte.

Så låt dem svika mig i alla tänkbara tonarter och former. Hittills har jag alltid kommit ner på fötterna. Jag tröstar mig med min lilla fina familj, nära släktingar, mina verkliga vänner och den samhörighet jag känner med Världsalltets skapare. Dessutom är jag inte helt främmande för att ge de falska vännerna ett eller annat tjyvnyp tillbaka – jag är trots allt människa, inte ängel…

Till sist en liten bön: Herre, bevara mig för så kallade vänner!

Dessutom: Always Look On the Bright Sides of Life:

http://www.youtube.com/watch?v=WlBiLNN1NhQ