Succé för Åkesson i Södertälje – sjuklöverpartierna nu ordentligt uppskrämda

Jimmies framträdande i Södertälje möttes med jubel och applåder från hundratals anhängare. Ett fåtal tyckte annorlunda. Foto: Jörgen Fogelklou

Jämnt tio dagar före valet den 14 september besökte Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson Södertälje och Politikertorget på Gågatan i sällskap med göteborgsgamängen Jörgen Fogelklou.

Till skillnad från det lama mötet inför de närmast sörjande med V-ledaren Jonas Sjöstedt på onsdagen, var det  var fullpackat med folk utanför polisens avspärrningar framför scenen och av dessa var det kanske ett 20-tal vilka vände ryggen mot Åkesson, skränade, skramlade med nycklar och gav fingret.

Bland dessa fanns kommunalrådet Staffan Norberg (V), som sannerligen borde veta bättre än att på detta sätt vända ryggen åt det fria ordet och ansluta sig till den ohyfsade och intoleranta skränfock som inte vet vad verklig demokrati innebär.

 Rödskägg, batikhäxor och kommunalråd vände ryggarna mot yttrandefriheten och störde mötet på olika sätt. Foto: Tommy Hansson

Jag tror inte jag behöver tala om att lokalblaskan Länstidningens webbreportage från evenemanget till största delen handlade om just de fåtaliga demokratiföraktarnas verksamhet. Reportern valde att välja ut tre av dessa som intervjuobjekt, medan motvikten blev en person som halvt om halvt sympatiserade med SD. Man undrar i sitt stilla sinne var forna tiders saklighet och objektivitet i nyhetsrapporteringen tagit vägen:

http://lt.se/nyheter/val2014/val2014/1.2621625-lt-play-akesson-sd-talade-pa-politikertorget

I en artikel dagen före mötet med Åkesson skrevs vidare mest om den planerade motaktionen, men tidpunkten för mötet hade LT underlåtit att sätta ut. Till skillnad från notisen då Sjöstedts sammankomst utannonserades. Att LT tar ställning mot SD på ledarplats är naturligtvis inget att säga om, men då man öppet misshandlar vårt parti i nyhetsartiklarna så ägnar man sig åt oseriös kampanjjournalistik och ingenting annat.

Nåja, man får väl vara nöjd med det lilla. Som att den ofta förekommande V-svansen i form av AFA- och Revolutionära fronten-huliganer lyste med sin frånvaro. Och som att LT valde att faktiskt publicera en halvsidesannons  för SD – som vi förvisso betalt för – där asylsökandet i de nordiska länderna  jämfördes i stapeldiagrammets form. Ett tiotal dagstidningar, däribland DN och SDS, refuserade av svårbegriplig anledning denna annons:

I vårt land anses det tydligen kontroversiellt bara att jämföra invandringsstatistiken i olika länder, något som bekräftar min uppfattning att vi snabbt närmar oss något slags politiskt korrekt halvdiktatur (om vi inte redan är där) där vissa åsikter och vissa diskussioner är bannlysta. Ett land där integrationsminister Erik Ullenhag oroar sig betydligt mer för att islamistiska IS brutala framfart i Irak och Syrien skall leda till ”islamofobi” än för IS offer. Där obekväma konstnärer hamnar i fängelse. Sverige har kort sagt blivit ett extremt land.

För att återgå till Jimmies möte var det stor show på Politikertorget. Spänningen byggdes upp gradvis från det att jag anlände till vår valstuga på Gågatan klockan 10.20 för att träffa en journalist från den välrenommerade tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung, vilken ville känna mig på pulsen om den stora syriska immigrationen till Södertälje inför det beramade mötet. Han blev något försenad, men det gjorde ju inte särskilt mycket i det varma solskenet.

 Scenen förbereds…Foto: Tommy Hansson

Så småningom började centrala Södertälje fyllas av intresserad allmänhet och av uniformerade såväl som civilklädda poliser. Slutligen rullade så det skåpbilsliknande turnéfordonet modell större in framför Politikertorgets scen. Fogelklou, Linus Bylund och föraren Michael Rubbestad började montera upp de anordningar som skulle användas under Jimmies tal, och partiets biträdande säkerhetschef Per Vegelow checkade säkethetsläget tillsammans med polisen.

De klämmiga partilåtarna ekade mellan husen på Gågatan när Jimmie Åkesson slutligen anlände och inledde sina aktiviteter i Södertälje med att hälsa på oss lokala förmågor som fanns på plats. En bukett stiliga höstblommor fick han också av Ingrid Hult. Och så drog showen igång efter kort presentation av Tommy Blomqvist. Till skillnad från Sjöstedt valde Åkesson att tala i anslutning till ett podium som placerats nedanför scenen, sekunderad av Fogelklou som ställde frågor om SDs politik med göteborgsglimten i ögat.

Alliansregeringens politik att vilja hjälpa människor från utsatta områden genom att låta så många som möjligt av dessa – i praktiken de mer välbeställda som har råd att betala människosmugglare – komma hit illustrerade Jimmie på ett fyndigt sätt.

Om vi har tio personer och tio äpplen att fördela på dessa, framhöll SD-ledaren, så blir det onekligen mest rättvist om varje person får ett äpple var. Med den förda politiken får dock den person som har det bäst nio äpplen, medan övriga nio får dela på det tionde.

Det var dock inte bara immigrations- och flyktingpolitiken som kom till belysning i Åkessons presentation. Han rörde sig över så gott som  hela spektrat av partiets politik: arbetsmarknadspolitik, vårdsituationen, pensionärsbeskattningen, föräldraförsäkringen med mera. Som sverigedemokrat kände man sig inte så litet stolt över Jimmies (och Jörgens) proffsiga insats. Före mötet i Södertälje hade teamet varit i Nynäshamn och fortsatte sedan till Huddinge och Värmdö.

Jimmie och Jörgen show på Politikertorget. Foto: Tommy Hansson

Innan jag begav mig hemifrån läste jag i tidningen Dagens Samhälle att de rödgröna och alliansen tänker gå ihop i det enda syftet att isolera SD från varje form av inflytande i Södertälje och andra kommuner. På omslaget tittar på en jättelik blaffa till bild KS-ordföranden Boel Godner (S) och oppositionsrådet Marita Lärnestad (M) in i kameran och gör sitt bästa för att se så hjärtinnerligt goda ut som man bara kan göra, när man anser sig ha himlen och hela änglaskaran på sin sida.

Att man på fullt allvar tycks tro det framgår av texten inne i tidningen, där Lärnestad bland annat påstår att SD vill ”bygga en mur” runt Södertälje för att slippa alla flyktingar och Godner menar, att det är ”de goda krafterna” – det vill säga de själva –  som skall ”beskriva verkligheten” och inte det diaboliska SD. Snart dyker det väl också upp påståenden om att vi SDare äter barn till frukost eller förgiftar kommunens dricksvatten…

Lärnestad oroar sig enligt artikeltexten över att det står ”många pensionärer vid deras /SDs/ valstuga”, vilket kanske inte är så konstigt – det är ju den befolkningsgrupp som får lida mest av regeringens politik gynnande asylflyktingar och inte människor som arbetat och betalat skatt ett helt yrkesliv.

 Trängseln var stor då Jimmie talade. Foto: Tommy Hansson

Nu planerar kommunens ordentligt uppskrämda makttanter således att stänga ute och isolera SD från varje form av inflytande, samtidigt som man med darr på stämman talar om ”ökad tolerans”. Jo, tjena. Det här är auktoritärt maktspråk i syfte att helt enkelt sätta folkviljan ur spel. Toleransen är i det här fallet obefintlig. Det är faktiskt så man får kväljningar.

Här en länk till en LT-artikel med samma tema:

http://lt.se/nyheter/val2014/val2014/1.2622176-ingen-vill-samarbeta-med-sd

Bara en dryg vecka återstår till valet, som kan bli en riktig rysare sedan allianspartierna till stor del hämtat in vänsterblockets tidigare kraftiga försprång i opinionen. En parlamentarisk cirkus utan dess like kan vidare bli verklighet för den händelse det totalt utflipprade galenpannepartiet Feministiskt initiativ slinker in i riksdagen.

Missa slutligen inte Björn Söders och Paula Bielers framträdande på Politikertorget den 10 september klockan 12.30 – nu ger vi järnet ända in i kaklet!

 

 

SD ångar på i opinionen: 8,7 hos Sentio

Sentio har publicerat sin mätning för juli 2012 baserat på 1022 intervjuer. 286 av de tillfrågade föredrog att ej ange partipreferenser.

Mätningen är angenäm läsning för Sverigedemokraterna och dess anhängare. 8,7 procent innebär en ökning med 0,8 procentenheter jämfört med förra mättillfället. Sentios undersökning cementerar intrycket att SD är på god väg att definitivt bli Sveriges tredje största parti efter S respektive M vad avser partisympatier.

Sentio bekräftar vänsterblockets solida övertag gentemot allianspartierna. Största parti är Socialdemokraterna med 34,1 procent, en ökning med 1,6 procentenheter. Löfveneffekten ser alltså ut att hålla i sig. Moderaternas 28,1 är en marginell minskning. V får 7,1 och MP 8,3 procent, stabilt för båda således.

På allianssidan noteras FP för all time low med 4,2 procent, samma som C får. Hyfsat för C, katastrofalt för FP. För KD är läget i stort alltid katastrofalt, nu med normala 3, 1 procent. Hägglundssyndromet håller i sig. KD betalar dyrt för att man inte hade kurage nog att avsätta den klart utdaterade KD-ledaren vid senaste partistämman.

 Poliskampanj i Norrtälje: SDs riksdagsmän Kent Ekeroth och Björn Söder flankerar SD Norrtäljes gruppledare Bernt Grönblad.

Som vanligt må man konstatera att det är långt kvar till valet, nästan två år. Och som vanligt må man lägga märke till att siffrorna kan skilja stort mellan olika mätningar och opinionsmätningsinstitut. Sentios siffror tycks dock ligga väl i fas med den övergripande partipolitiska utvecklingen i landet. Vänsterblocket får totalt 49,5 procent, alliansen blott 40,3.

Beträffande Sverigedemokraterna torde det höga mätresultatet bekräfta vad man redan haft på känn: att valmanskåren tar mycket liten om ens någon notis om skandalskriverier från Expo och därmed jämförbart håll. SD är dessutom på mycket god väg att etablera sig som det främsta partialternativet för alla dem som vill stärka rättsväsendets resurser i vårt land.

 Den rikstäckande kampanjen för ökade polisresurser ser ut att ha givit effekt!

Att rösta med vänstern finns inte på kartan!

Jesper Lindblom, 28: död 2005.
Tomas Bergqvist, 30: död 2005.
Claes Joachim Olsson, 22: död 2010.
Johan Palmlöv, 28: död 2010.
Gunnar Andersson, 31: död 2010.
Kenneth Wallin, 22: död 2010.

Ovanstående sex unga män har dött inom ramen för Sveriges åtagande  i Afghanistan, de flesta i anslutning till den svenska förläggningsorten Mazar-i-Sharif. Ännu fler har sårats. För mig råder det ingen tvekan om att dessa svenska soldater är hjältar som offrat sina liv under en viktig internationell insats: bekämpningen av de islamistiska fundamentalister som kallar sig talibaner och andra terroristgrupperingar/kriminella gäng i Afghanistan.

Läget i Afghanistan är komplicerat, och det är naturligtvis alarmerande att den USA-ledda insatsstyrkan i förening med inhemska allierade på nio år inte i grunden lyckats besegra de terrorister som tidigare höll landet i ett järngrepp. Det är tre år längre tid än Andra världskriget pågick och ungefär lika lång tid som Vietnamkriget varade. Nu är emellertid inte rätt tidpunkt för USA och andra länder engagerade i Afghanistan att dra sig tillbaka. Om man gjorde det skulle det vara sak samma som att kapitulera inför en samling galningar och brottslingar som  inte hör hemma i några civiliserade sammanhang.

Att kapitulera inför galningar och brottslingar borde vara en otänkbarhet. Här en talibansk avrättning (läs: mord).

Om Sveriges deltagande i Afghanistan-kriget kan man diskutera länge. Jag har förståelse för ståndpunkten att Sverige i egenskap av ett – ännu så länge – formellt alliansfritt land med en politik som syftar till neutralitet i krig inte borde ha ställt militär personal till förfogande, försvarsanställda vilka – kan man tycka – hade behövts bättre för att försvara Sveriges territorium. Jag anser emellertid att den svenska neutralitetspolitiken är svårt obsolet och sedan länge borde ha förpassats till den militärpolitiska antikvitetsrundan.

För att tala i klartext: det var länge sedan Sverige hade ett militärt försvar med kapacitet att försvara hela vårt land, ett ofrånkomligt resultat av den socialdemokratiska nedrustningspolitik som kan sägas ha inletts under Olof Palmes tid som svensk statsminister och som därefter har förfäktats eller i alla fall tolererats av samtliga svenska regeringar oavsett politisk färg. Försvarsminister Sten Tolgfors har kanske lyckats intala sig själv och sina närmaste att den borgerliga alliansregeringen har gjort en storartad upprustningsinsats genom att temporärt inte lägga ner några förband, men så värst många fler övertygar han inte.

Sanningen är att det skulle ta ett par decennier för Sverige att ta tillbaka den försvarskraft som skulle göra det möjligt att nödtorftigt försvara vårt land från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr. Och detta bara i teorin. Ty är det någon som i sin vildaste fantasi kan föreställa sig, att en framtida röd eller rödgrön regering skulle prioritera en återuppbyggnad av vårt militära försvar – inte ens den nuvarande borgerliga regeringen gör ju detta?!

Den enda rimliga slutsats som kan dras av denna tingens ordning är, enligt min mening, att Sverige framgent kommer att vara beroende av utifrån kommande assistans för att kunna försvara sina landamären. Därför borde vi skyndsammast möjligt ansöka om medlemskap i North Atlantic Treaty Organization (NATO) och därmed sälla oss till den gemenskap som redan omfattar de flesta av våra grannländer.

Finland är visserligen ännu inte med, men vårt östliga broderland har något som Sverige inte har – ett på värnplikten byggt försvar med realistiska möjligheter att på ett framgångsrikt sätt kunna försvara sitt land från ett utländskt angrepp. För finnarna själva är det, inom parentes sagt, Ryssland som är det enda tänkbara hotet, och detsamma måste nog sägas gälla också Sverige (av någon anledning tror jag inte riktigt på att säg Vitryssland skulle kunna eller vilja invadera oss).

För närvarande är Sverige, trots våra politikers högstämda men ihåligt klingande försvar för alliansfrihetslinjen, genom samövningar och långt gånget samarbete i övrigt i praktiken redan medlem av NATO. Ändå kan det knappast förnekas att vi i helt annan grad än vad som nu är fallet skulle kunna utnyttja NATOs fördelar om vi också till namnet vore med i försvarspakten i fråga. I dag riskerar vi bli utnyttjade utan att få tillräckligt mycket tillbaka och kan i nuläget näppeligen känna oss säkra på att NATO skulle bispringa oss – formellt sett ett icke medlemsland – i händelse av fientliga åtgärder.

Världen i dag bygger helt och hållet på internationellt samarbete av de mest skilda slag. Den som mäler sig ur aktuell gemenskap och uppgår i ett slags splendid isolation är slagen till slant på förhand, och en mycket liten och föga konkurrenskraftig slant därtill. Om vi vill vara någorlunda säkra på att få internationell hjälp (läs: NATO-baserad sådan) i händelse av ett militär- eller terroristangrepp måste vi också ge något tillbaka. Att med denna förutsättning ensidigt avveckla den svenska insatsen i Afghanistan vore mindre välbetänkt, ja faktiskt gränsande till ren idioti.

Ett hastigt svenskt tilbakadragande ur Afghanistan skulle också enligt mitt synsätt vara sak samma som att vanhedra de svenska hjältar som gjort det yttersta offret – de har givit sina liv för att, trots ofördelaktiga odds, skapa förutsättningar för frihet och civilisation för medborgarna i ett utsatt och fattigt land.

Det är mot denna bakgrund jag innerligt hoppas på och ber för att regeringen Reinfeldt inser allvaret i det beslut om Sveriges kommande engagemang i Afghanistan som är nära förestående. Det hoppas jag i och för sig  att samtliga riksdagspartier gör, låt vara att Miljöpartiet och Vänsterpartiet genom ett nära nog fanatiskt USA-hat av utdaterat 70-talsstuk och en allmän internationell ansvars- och aningslöshet måste betraktas som otänkbara allierade för regeringen.

 Stellan Bojeruds expertis borgar för ett ansvarsfullt SD-beslut.

När det gäller mitt eget parti, Sverigedemokraterna, är jag övertygad om att partiets riksdagsgrupp när tiden är inne når slutsatsen, att möjligheten att rösta med vänsterblocket – om detta exempelvis skulle föreslå att de svenska trupperna skall börja dras tillbaka 2011, vilket i skrivande stund förefaller troligt – inte finns på kartan. För en sådan slutsats borgar det faktum att SD har kunniga och sansade militärpolitiska talesmän/experter som Mikael Jansson och Stellan Bojerud.

Målsättningen för den internationella insatsen i Afghanistan är och måste  vara att skapa en situation som gör det möjligt för den afghanska regeringen att på sikt själv försvara sitt land mot de terroristiska och kriminella nätverken, talibaner eller ej. Där är vi emellertid inte ännu och därför bör också den svenska Afghanistan-styrkan finnas på plats tills vidare. Det vore på alla sätt fel att kapitulera inför terroristerna och brottslingarna.