Posted tagged ‘vänsterextremism’

De vänsterextrema våldsverkarna hotar vårt samhälle!

11 september, 2019

Vänsterextremisten Hannes Westberg: från gatsten till explosivt material.

Under de så kallade Göteborgs-kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001 – som även USAs president George W. Bush deltog i – sköts den vänsterextremistiske våldsverkaren Hannes Westberg i magen av utkommenderad polis. Han överlevde och dömdes senare till fängelse för våldsamt upplopp för sin delaktighet i kravallerna.

I en intervju med SVT Nyheter tio år efter händelserna i Göteborg säger Westberg att han endast ångrar att han blev skjuten. Däremot säger han sig till ”hundra procent” stå för vad han gjorde. På frågan om han ångrar att han kastade gatsten mot polisen blir svaret: ”Nej, absolut inte.” https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/hannes-westberg-jag-angrar-bara-att-jag-blev-skjuten

Hannes Westberg har under årens lopp vid flera tillfällen dömts för narkotikabrott. För tillfället är han enligt uppgift föremål för utredning rörande misstanke om nya narkotikabrott i form av innehav av 600 gram cannabis samt 170 gram amfetamin. Värdet på gatan för dessa kvantiteter illegala droger beräknas sammantaget vara cirka 100 000 kronor.

I måndags greps den numera 37-årige Hannes Westberg misstänkt för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse. Bakgrunden är att polisen efter en längre tids spaning vid tillslag mot två adresser i Göteborg – i Landala respektive på Smålandsgatan – hittade föremål som misstänkts vara av explosiv art. Det förefaller med andra ord som om den autonome ”hjälten” Hannes Westberg har övergått från att kasta gatsten till att (vilja) kasta bomber.

VÄNSTEREXTREMISM. Sprängmedel hittade i Landala och Göteborg med kopplingar till det fina våldet

Vänsterextremisten Jonas Linde: dömd för grovt vapenbrott.

Erik Nord, polischef för området Storgöteborg, säger i ett uttalande att han i nuläget inte vill spekulera alltför mycket om bakgrunden till fyndet. Dock tillägger han: ”Men min spontana teori är inte att det handlar om politiskt motiv i det här fallet.” Frågan är vad det istället skulle handla om när en beryktad vänsterextremist med brottsligt förflutet påkoms med att inneha explosivt material.

SÄPO-chefen Klas Friberg varnade relativt nyligen för det hot han menade att ”högerextremismen” utgjorde mot vårt demokratiska samhälle. Det kan enligt min mening antas att Fribergs analys var ett beställningsarbete från den rödgröna regeringen i dess strävan att förbjuda vad man kallar ”rasistiska” organisationer. Sanningen är ju att den vänsterextrema sfären, icke minst i form av de ”autonoma”, torde vara minst lika farlig som den ”högerextrema”.

I juli dömdes exempelvis den förre deltidssoldaten, den 32-årige vänsterextremisten Jonas Linde, till fem års fängelse för grovt vapenbrott. Linde hade i en container i Taberg utanför Jönköping förvarat sex kraftfulla automatvapen sönderplockade i delar. Hovrätten i Jönköping mildrade sedan straffet till fyra år. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/08/23/sapo-chefens-varning-for-hogerextrem-terror-ett-bestallningsjobb-fran-regeringen/

 

SÄPO-chefens varning för högerextrem terror: ett beställningsjobb från regeringen?

23 augusti, 2019

SÄPO-chefen Klas Friberg anser att det finns risk för högerextremt våld.

SÄPO-chefen Klas Friberg går nu ut och varnar för ökad risk för så kallat högerextremt våld. ”Det finns en ökad risk för attentat när det gäller våldsbejakande högerextrema personer”, citeras Friberg i en TT-intervju den 23 augusti. Han menar att det troligen rör sig om ”ensamagerande” personer som inte är organiserade någonstans. https://www.svt.se/nyheter/sapo-varnar-for-mer-hogerextremt-vald

Det är givetvis bra att SÄPO håller koll på befintligt och möjligt politiskt våld av skilda slag. Det finns noga taget tre kategorier av sådant våld: islamistiskt, vänsterextremt och högerextremt. Nu har SÄPOs högsta ansvarige valt ut den högerextrema varianten som den som för tillfället utgör det största hotet mot vårt demokratiska samhälle. Jag måste tillstå att jag finner detta en smula egendomligt.

Klas Fribergs argumentation lämnar i mitt tycke åtskilligt övrigt att önska. Han hänvisar till terrordåd med högerextrema förtecken såsom de vilka begåtts mot moskéer i Christchurch på Nya Zeeland, på en stormarknad i El Paso i Texas samt det nyligen timade attentatsförsöket mot en moské i Norge. Det finns risk för så kallat copy-cat-beteende i Sverige, menar SÄPO-chefen.

Friberg berättar vidare för oss att propagandan kring vad som kan kallas högerextrema idéer ökar runt om i världen.  Dock lugnar han oss med  följande käcka försäkran;: ”Vi jobbar underrättelsemässigt, vi följer vad som händer på nätet med de förmågor vi har och så gott vi kan.” Ja, fattas bara annat. Detta är ju faktiskt den svenska säkerhetspolisens raison d’etre.

SÄPO-bossen får ursäkta, men jag tycker inte hans redogörelse för det högerextrema hotet verkar vara särdeles professionellt anlagd. Snarare som att han i stora drag återger samtalsämnet kring fikabordet vid gårdagens kafferast på SÄPO-kansliet än att han ägnar sig åt något slags seriöst analyserande. Mest löst tyckande kring vad några terrordåd i utlandet möjligen kan tänkas innebära för oss svenskar. Har inte SÄPOs chef mer på fötterna kan han, som jag ser det, lika gärna hålla tand för tunga.

Fortfarande sker ju islamistiska terrordåd, det ena blodigare än det andra, praktiskt taget varje dag på olika platser i världen. Antalet islamister i Sverige är vidare mångfaldigt större än antalet så kallade högerextremister – jag skriver ”så kallade” eftersom de högerextremister som är nazister de facto bekänner sig till en socialistisk ideologi. Risken för islamistiska terrordåd borde alltså vara enormt mycket större än ”högerextrema” motsvarigheter.

Vänsterextremisten Jonas Linde, med bakgrund i den autonoma miljön, dömdes till fem års fängelse för grovt vapenbrott.

I verkligen torde hotet från den våldsbenägna vänstern vara minst lika stort. Det är bara tre månader sedan som den tidigare deltidssoldaten och vänsterextremisten Jonas Linde, 32, av Jönköpings tingsrätt dömdes till fem års fängelse för att ha bunkrat upp vapen i en container i småländska Taberg. Bland vapnen fanns en fullt utrustad AR-15, en automatkarbin som användes vid de två moskédåd på Nya Zeeland som krävde ett 50-tal människoliv. https://www.expressen.se/gt/vansterextrema-jonas-linde-hade-vapengomma-doms/

Det finns även högerextrema/nazistiska personer som dömts för våldsdåd inklusive mord samt vapenbrott i Sverige, men det var ganska länge sedan. Klas Friberg har inte lyckats visa att riskerna för ett dåd av detta slag skulle ha ökat under den senaste tiden.

Jag misstänker starkt att SÄPO-chefens illa underbyggda utsagor om en överhängande risk för högerextrema terrordåd i Sverige mest är av politiskt slag. Nu spekulerar jag kanske hej vilt, men det skulle inte förvåna ett dugg om de teorier Friberg luftar är ett beställningsjobb från regeringen i allmänhet och justitieminister Morgan Johansson i synnerhet i syfte att kratta manegen för regeringens planer på att förbjuda vad man kallar rasistiska organisationer. https://www.expressen.se/nyheter/regeringen-vill-forbjuda-rasistiska-organisationer/

Slutligen är det värt att notera att Fribergs varningsord kommer samtidigt som antalet ”vanliga” – det vill säga rent kriminella – illdåd i form av sprängningar, skjutningar, mordbränder och misshandelsfall försiggår på en daglig basis med till synes obefintliga möjligheter för polismakten att göra något åt eländet.

 

Ljusets fiender: kommunister och islamister i ohelig allians

17 december, 2015

Varför resulterar den västerländska självkritik som är den europeiska civilisationens motor så ofta i stöd för totalitära rörelser och ideologier?   

Den frågan har författaren, litteraturvetaren och kulturskribenten docent Johan Lundberg – tidigare chefredaktör för tidskriften Axess – ställt sig och söker besvara den i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013, 460 sidor). Största förtjänsten med Lundbergs bok är att den lika tålmodigt som noggrant påvisar det nära samband mellan extremvänstern och islamismen som har växt fram under det senaste kvartsseklet.

Johan_Lundberg_(litteraturvetare)_2014 Docent Johan Lundberg skriver om ljusets fiender.

USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapat ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Så skrev Mattias Gardell, sedan 2006 professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet och 2009 mottagare av Jan Myrdalsällskapets Leninpriset, i en artikel om den radikale amerikanske muslimledare Louis Farrakhan i Anarkistisk tidskrift 1996. Lundberg återkommer upprepade gånger i sin bok till Mattias Gardell, en äldre bror till den homosexuelle komikern och författaren Jonas Gardell.

Gardell den äldre är en vänsterrevolutionär och Israel-hatare – han är en regelbunden deltagare i de propagandistiska Ship to Gaza-resorna liksom exempelvis Dror Feiler – som avvisar marxismens gamla aversion mot all form av religion som redskap för överheten. I likhet med Farrakhan ser han i stället religion, i det här fallet islam, som ett medel i syfte att störta de kapitalistiska makthavarna.

”I denna utveckling”, framhåller Johan Lundberg (sidan 18) ”från kalla kriget till idag framstår fatwan mot Salman Rushdie som en vattendelare. Den formulerades 1989 och markerade därmed början på den omorientering som den revolutionära vänstern i västvärlden har genomgått. Från att tidigare ha haft allierade i kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska ’befrielserörelser’ har man under de senaste decennierna sökt sina lojaliteter inom politisk islam.”

I den svenska efterkrigsdebatten blev det populärt i intellektuella vänsterkretsar att inte ta ställning i den globala kraftmätningen mellan USA och den fria västvärlden och Sovjetunionen med dess från Moskva styrda satellitstater i Östeuropa. Denna attityd kom att kallas den tredje ståndpunkten och omhuldades av exempelvis Artur Lundkvist, Lars Gyllensten, Sivar Arnér, Werner Aspenström, Karl Vennberg och Folke Isaksson.

2015821_1200_675 Eiyind Johnson kritiserade både nazism och kommunism.

Mot dessa neutralister stod diktaturfiender och demokratianhängare såsom Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka inte gjorde någon hemlighet av sitt avståndstagande från Sovjet och kommunismen. Upprinnelsen till debatten om tredje ståndpunkten – och strängt taget hela Kalla kriget – står att finna i det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948. Medan diktaturfienderna bland de intellektuella självklart markerade avstånd däremot menade ledningen i Författareföreningen (föregångare till Svenska författarförbundet) att man inte skulle ta ställning i frågan.

Frågan ställdes på sin spets med Eyvind Johnsons vårtal till studenterna i Uppsala 1951, där den senare nobelpristagaren gick hårt åt Sovjetunionen. Neutralisterna protesterade och menade att Johnson gav en nidbild av Sovjet. Enligt den tidigare pronazisten Karl Vennberg var Johnsons antisovjetiska tal att likna vid ”en spark med SA-stövel”, detta trots att Johnson under Andra världskriget till skillnad från Vennberg varit öppen med sin nazikritik.

Anhängarna av tredje ståndpunkten ville göra gällande att de stod neutrala mellan de båda stormaktsblocken, men i realiteten innebar deras ovilja att ta ställning för frihet och demokrati naturligtvis ett indirekt stöd för Moskva och kommunismen.

Emedan det kommunistiska Sovjetunionen 1991 hittat sin väntande plats på historiens stinkande soptipp bredvid fascismens och nationalsocialismens betydligt mer kortlivade men i lika hög grad folkmördande imperier, blev det nödvändigt för de totalitärt sinnade vänsteranhängarna att hitta nya bundsförvanter. Fientligheten mot det liberala västerländska samhället var dock densamma, understryker Johan Lundberg:

Tron på ett liberalt samhälle – som sätter individen före kollektivet, som utgår från idéer om alla människors lika värde och som bygger på fundamentala principer om yttrandefrihet, äganderätt, demokratiska val och religionsfrihet – har i den här utvecklingen kommit att uppfattas som uttryck för ett specifikt västerländskt perspektiv med en destruktiv potential och en mörk historia av förtryck och övergrepp.

Många vänsteranhängare, men även extremnationalister, applåderade den fundamentalistiska islamiska revolution som 1979 förde exilimamen ayatollah Ruhollah Khomeini till makten i Iran, sedan USAs president Jimmy Carter lämnat shahen Reza Pahlavi åt sitt öde. Dåvarande svenske oppositionsledaren Olof Palme menade för sin del att iranierna ”med pedantisk noggrannhet bygger upp sina demokratiska institutioner”. Khomeinis regim hade 1981-85 i revolutionens kölvatten låtit avrätta 8000 politiska fångar. http://blogg.elisson.eu/2011/03/05/om-olof-palmes-harliga-vanner/

untitled Salman Rushdie blev världsberömd över en natt tack vare Khomeinis dödsdom.

Det var den 14 februari 1989 som Khomeini via Radio Teheran utfärdade sin beryktade fatwa mot den brittiske författaren Salman Rushdie, född i en muslimsk familj i Bombay i Indien 1947. Eftersom Rushdie hade hädat och i sin bok The Satanic Verses (Satansverserna), utkommen 1988, givit en respektlös framställning av profeten Muhammed måste han dödas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie

Den som till äventyrs hade trott att vänstern i samlad tropp skulle sluta upp bakom den dödshotade Rushdie tog gruvligt miste. Inom Svenska akademien, som varje år utser en nobelpristagare i litteratur, gick diskussionens vågor höga.

En minoritet av de 18 ledamöterna ville att akademien skulle vända sig till den svenska regeringen och be denna ingripa till förmån för den dödshotade författaren, men majoriteten var däremot med hänvisning till akademiens gamla princip att inte göra politiska uttalanden. Exakt samma motivering hade avgivits av Författareföreningen 40 år tidigare, då den vägrade ta ställning mot det kommunistiska av Moskva stödda maktövertagandet i Tjeckoslovakien. Två av ledamöterna, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten, valde att protestera mot beslutet att inte uttala sig genom att vägra gå på akademiens sammanträden.

Stor uppståndelse väckte det också att den obotfärdige avgrundskommunisten Jan Myrdal, som tidigare stött de extremt hårda och hänsynslösa kommunistdiktaturerna i Maos röda Kina, Enver Hoxhas Albanien och Pol Pots Kampuchea, inte bara vägrade stödja Salman Rushdie utan fastmer öppet tog ställning för mullornas regim i Iran och dess fatwa mot Rushdie!

Myrdal motiverade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990 sitt ställningstagande på följande sätt: ”När imperialisterna nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens /Khomeini/ dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.” https://sv.wikiquote.org/wiki/Jan_Myrdal

Mullorna i Iran har inte backat från sin fatwa eller den belöning motsvarande en halv miljon kronor som utgår till den muslim som eventuellt lyckas ta sir Salman Rushdie av daga.

myrdal och Mao Folkmördarkommunisten Jan Myrdal möter folkmördaren själv, Mao Tse-tung.

Jan Myrdals utspel till stöd för Khomeinis shiamuslimska revolutionsregering i Teheran sågs då det gjordes sannolikt av många som ett bisarrt och/eller dåligt skämt. Johan Lundberg väljer på sidan 25 i sin bok att se det så här:

1990 väckte Myrdals hållning i Rushdieaffären bestörtning även bland många etablerade vänsterdebattörer, exempelvis på Dagens Nyheters kulturredaktion. 2013 har Jan Myrdals tankefigur letat sig in på svenska universitet, in på svenska kultursidor och in i statliga utredningar. Den här boken handlar om hur det kunde bli så.

Åtminstone en sak är klar, och det är att revolutionsvänstern, genom att ändra ideologiskt koncept i det man överflyttat fokus från klasskamp till kultur-, köns- och religionskamp, visat sig besitta en ganska imponerande överlevnadsförmåga. Det är långt ifrån första gången så sker.

Enligt Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1829-95) ursprungliga teser skulle det kapitalistiska systemets inneboende natur med lagbunden naturnödvändighet slutligen leda till dess undergång och etablerandet av proletariatets diktatur, ett socialistiskt samhälle och i tidernas fullbordan det saliggörande kommunistiska lyckoriket på jorden. När denna utveckling ej besannades måste teorierna justeras.

”Men med Lenins hjälp fördes en imperialistisk aspekt in i den kommunistiska ideologin”, konstaterar Lundberg (sidorna 29-30). ”Det gjorde att marxist-leninisterna sedermera kunde sätta sitt hopp till utvecklingen i tredje världen /… / Samtidigt hade det motstånd mot kapitalismen, som i Afrika och Mellanöstern tidigare hade härbärgerats av marxist-leninistiska ’befrielserörelser’, nu i allt högre grad kommit att kanaliseras till en rad islamistiska organisationer med uttalat reaktionära agendor, därtill ibland med kopplingar till den tyska 1930-talsnazismen.”

Hur har då den här onekligen rätt uppseendeväckande utvecklingen, vars konturer Johan Lundberg med beundransvärd flyhänthet skisserar upp, gått till?

2330560_1200_675 Mattias Gardell och Dror Feiler, två av den nya vänsterns företrädare.

Den grundläggande förutsättningen, konstaterar Lundberg, är att den globala kommunismens sammanbrott tvingat vänstern att söka nya samarbetspartners i den heliga kampen mot den förhatliga västvärldens dekadenta kapitalism och hållningslöshet. Eftersom vidare de marxistiskt-socialistiska ekonomiska teorierna överallt där de tillämpats visat sig odugliga, har vänstern som ovan anges tvingats byta fokus: från den gamla materialistiska klasskampen till en kamp inriktad på kultur, kön och religion.

Därmed, menar Lundberg (sidan 31), har vänstern ”mer och mer kommit att överge den materialistiska historieskrivningen och klassteorin till förmån för frågor som har med identitet att göra: Sexuell identitet, könsidentitet, etnisk identitet, religiös identitet och så vidare /… / Detta innebär att man från vänsterns sida har närmat sig en klassiskt reaktionär ståndpunkt, som idag även återfinns på yttersta högerkanten.”

Johan Lundberg lyfter även fram en icke försumbar komponent i det vänsterextrema idékomplexet som artikelförfattaren ofta reflekterat över och som kan förklara de nya kontakterna mellan extremvänstern och islamismen: de starka banden mellan religion och kommunism och även mellan kommunism och nationalsocialism. Kommunismen kan på flera sätt beskrivas som ett religionssubstitut eller en pseudoreligion. Marxismens utopi om det klasslösa, kommunistiska samhället har ovedersägliga likheter med den kristnes eller muslimens vision om det eftervärldsliga paradiset.

A5B3FF4FC4341901A1CEDA6F6E2D8A9CDA0876CD22CDD6225F3D26677AFC4BB9 Nikolaj Berdjajev beskrev sambandet mellan kommunism och religion.

Detta band mellan kommunism och religion har påtalats tidigare av bland andra den klassiske ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948) i skriften Sanning och lögn i kommunismen:

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.” https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/13/fyra-skaggiga-ryssar-iii-nikolaj-berdjajev/

Jag har här inga möjligheter att ta upp alla aspekter av Johan Lundbergs Ljusets fiender, som jag skulle vilja utnämna till en av innevarande decenniums så här långt viktigaste politiska debattböcker på svenska, kanske den viktigaste, där författaren belyser extremvänsterns omaka ”äktenskap” med den neofundamentalistiska islamismen/jihadismen.

Jag låter en annan av den svenska nutidens viktigaste debattörer, Svenska Dagbladets Ivar Arpi, sammanfatta essensen i Ljusets fiender (titeln är hämtad från titeln på en dikt av 1700-talspoeten Johan Henric Kellgren) i en gästledare publicerad den 29 september 2013 : ”Johan Lundberg visar i Ljusets fiender hur ett nätverk av organisationer har bildats i Sverige, där vänsterextremism och neofundamentalistisk islam gjort gemensam sak, eller i varje fall delar vissa målsättningar. Samma personer hoppar runt mellan organisationer som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 till exempel. Man bjuder in samma talare, ibland dömda terrorister, kända antisemiter eller militanta aktivister.”

En av följderna av all denna aktivism är att ett nytt slags tredje ståndpunkt bildats. Nu är det emellertid inte kommunismen utan den våldsbenägna islamismen/jihadismen man skall förhålla sig neutral till och därmed ursäkta. Fienden är dock densamma som förut: det sekulära västerländska samhället med USA och den judiska staten Israel i spetsen.

Lundberg m m 011

Ty det är detta kapitalistiskt-judiskt-kristna samhälle som, menar extremvänstern och deras islamistiska allierade, är den egentliga boven i dramat. Offren framställs som förtryckare som själva bär skulden till det som drabbar dem. Det är ingen tillfällighet att folkmordskommunisten Jan Myrdal intagit en central position i ovan beskrivna utveckling. Han har inte bara applåderat Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie utan även försvarat den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson.

Han hatar sina berömda föräldrar Alva och Gunnar och han hatar det samhälle han fötts in i. Vilken är en förklaring så god som någon till att han ägnat sitt vuxna liv åt att förstöra detta samhälle och dess normer.

Djurrättsextremismen: det mörkade säkerhetshotet

8 april, 2014

Den 7 april föll domarna för de så kallade djurrättsaktivister som ägnat sig åt grov brottslighet riktad mot bland andra minkuppfödare.

En 22-årig kvinna från Örebro-trakten dömdes således till  två år och sex månaders fängelse för en rad brott. Hon dömdes exempelvis för mordbrand och olaga hot samt brott mot griftefriden.

imagesDMBWI0RA Skändad gravsten i djurrättsaktivismens namn.

I sistnämnda fall hade kvinnan skändat en familjegrav belägen på Nya kyrkogården i Södertälje. Graven tillhörde en man från Hjo, och kvinnan hade skändat hans grav som påtryckning för att han inte skulle starta minkuppfödning.

Skaraborgs tingsrätt dömde ytterligare fyra djurrättsextremister, varav en 24-årig man (också bördig från trakten av Örebro) som fick ett års fängelse för bland annat olaga hot, olaga intrång och skadegörelse. Åklagaren hade yrkat sex års fängelse. Ytterligare dömdes en 32-åring till skyddstillsyn samt två personer till villkorlig dom varav en även till dagsböter.

Djurrättsextremismen nämns återkommande i olika SÄPO-rapporter som ett av våra värsta säkerhetshot jämte våldsbejakande islamism, vänsterextremism och extremnationalism men mörkas ofta i mediarapporteringen. Något som möjligen kan ha att göra med det faktum, att en stor andel av journalistkåren hyser sympatier för Miljöpartiet och därmed är benägen att se genom fingrarna med denna typ av brottslighet.

Djurrättsextremismen är och förblir dock ett allvarligt hot mot enskilda entreprenörer och näringslivet i stort. Många minkuppfödare, pälsförsäljare och laboratorieverksamma personer har hotats till liv och lem av dessa galningar och har yttermera i en del fall fått  liv och tillvaro förstörda.

imagesGCZ11WQ0 Minkfarmer jämförs med koncentrationsläger i djurrättsextremisternas propaganda.

Djurrättsextremismen kan på goda grunder ses som en del i det vänsterkonglomerat som omfattas av grupperingar såsom Antifascistisk Aktion (AFA) och revolutionära Fronten (RF).

Skakande reportage om extremvänsterns historielöshet, våld och demokratiförakt

31 december, 2013

untitled AFAs våldsfilosofi på bild.

http://www.youtube.com/watch?v=iosDHOGcX0s&feature=youtu.be

Ovan kan ni ta del av en länk som går till ett TV-reportage om vänsterextremismen i Sverige och dess metoder. Reportaget har gjorts av journaliststudenterna Mikael Falk och Otto Jägenstedt.

Det framställer på ett lugnt och sansat sätt, där företrädare för såväl extremvänstern som dess kritiker får komma till tals, det förakt för demokrati och den förkärlek för våldsmetoder grupperingar såsom Antifascistisk Aktion (AFA) och Revolutionära Fronten (RF) hyser. En av de intervjuade extremisterna menar att Moderaterna och Sverigedemokraterna står för samma typ av reaktionära värderingar.

En annan röst som kommer till tals i reportaget önskar, att SD-ledaren Jimmie Åkesson får något annat än en tårta i ansiktet nästa gång han attackeras. Målsättningen med vålds- och störningsaktioner mot meningsmotståndare förklaras i reportaget vara att få de senare att sluta med sin politiska verksamhet: då har man ”vunnit”.

Falks och Jägenstedts reportage innehåller några skakande filmsekvenser som visar hur det kan gås till väga då extremvänstern ger sig på folk de inte gillar. Det är slag och sparkar mot huvud och kropp, det är, kort sagt, besinningslöst och i praktisk handling omsatt hat. Det är också en skrämmande uppvisning i politisk idioti och parallellt därmed en lika skrämmande historielöshet.

imagesX82SF92WHitlers Sturmabteilung (SA) gick segrande ur gatukriget mot kommunisterna i Nazityskland. Här har några kommunister gripits i Berlin dagen efter riksdagsvalet den 6 mars 1933.

En av de vänsterextremister som kommer till tals framhåller som en ursäkt för sitt våldsförhärligande, att han haft släktingar som råkat ut för nazistvåld i Tyskland under Hitler-tiden och även suttit i koncentrationsläger. Den slutsats han drar är paradoxalt nog ändå, att det polariserande våld mellan kommunister och nazister som ledde fram till mardrömmen under Hitler och NSDAP bör upprepas i Sverige 80 år senare. Det tyder på en politisk svagsinthet av nästan kriminellt slag.

Nationalsocialistiska grupperingar såsom Svenska Motståndsrörelsen (SMR) och Svenskarnas Parti (SvP), som står för en annan typ av totalitär vänstersyn där begreppet ”klass” ersatts av ”ras” och ”nation” som utgångspunkt för den politiska kampen, uppvisar precis samma typ av primitiva värderingar. Det är som om kommunismens långa och blodiga historia respektive Förintelsen och Andra världskriget aldrig hade ägt rum. Det kan vi tacka historieämnets förfall i vår svenska skola för.

Enligt en rapport från Säkerhetspolisen (SÄPO) är det den vänsterextremistiska och våldsbejakande miljön som i dag utgör det största hotet mot demokratin i Sverige. Extremnationalism/nazism respektive våldsbenägen islamism/jihadism anses av SÄPO inte vara lika farliga, en slutsats som givetvis kan diskuteras.

untitled Magnus Sandelin är författare och expert på den politiska extremismen i Sverige.

Icke minst oroar det, något som författaren och extremistexperten Magnus Sandelin framhåller i reportaget, att tidningarnas kultursidor rätt ofta tar in artiklar som slätar över vänstervåldet vilket ändå, menar skribenterna i fråga, har ”ett gott syfte”. Sandelin har bland annat skrivit böckerna Extremister (om extremvänstern) och Den svarte nazisten (om den dömde polismördaren Jackie Arklöv). Minst sagt oroande är även att företrädare för det politiska etablissemanget på sistone legitimerat extremvänstern genom att sluta upp i den stora så kallade antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp den 22 december 2013.

Exempelvis talman Per Westerberg (M) och oppositionsledaren Stefan Löfven (S) ställde här  upp och med floskulösa argument motiverade det faktum, att de gick sida vid sida med AFA- och RF-folk liksom lyssnade till appeller från Rättvisepartiuet Socialisterna som stod bakom demonstrationen under täckmantel av det utåt sett opolitiska förortsnätverket Linje 17. Från scenen i Kärrtorp hördes rappande uppmaningar om att ”slipa kniven” för ”slakt” av Jimmie Åkesson.

Inget som tydligen besvärade Per Westerberg, Stefan Löfven, Erik Ullenhag, Karin Enström, Catharina Elmsäter-Svärd, Fredrick Federley med flera kända rikspolitiker som visade eklatant prov på dåligt omdöme genom att komma till Kärrtorp och samsas med våldsvänstern.

picture687263 Stefan Löfven, Sveriges näste (?) statsminister, hade inga problem med sällskapet i Kärrtorp.

Kärrtorpsjippot måste nog anses vara den största framgången någonsin för den våldsbenägna extremvänstern i Sverige, samtidigt som de aktiva nazisterna i SMR blev mer omtalade än man tidigare ens kunnat drömma om.

Jag vill under alla omständigheter uppmana alla mina läsare att ta del av den här filmen. Sprid den gärna till så många som möjligt. Den borde ses av hela svenska folket!

Islamistterrorn är och förblir det största hotet

27 januari, 2011

Väpnade islamister bekänner sin tro.

Riksdagen har, på Sverigedemokraternas (SD) initiativ, debatterat samhällsomstörtande extremistterror.

Låt mig redan inledningsvis slå fast att SDs partiledare Jimmie Åkesson gjorde alldeles rätt som valde att koncentrera sig på den islamistiska terrorn, vilken är och förblir det största hotet mot såväl Sverige som den internationella ordningen: Sverige behöver en nationell handlingsplan mot islamistisk terror.

Det innebär inte att terrorism med andra förtecken bör sopas under mattan. Säkerhetspolisen (SÄPO) håller med allt fog även vänsterextremism, främst med anknytning till den anarkistbetonade autonoma rörelsen, samt säkerhetshotande verksamhet från den så kallade Vit makt-miljön under uppsikt.

Trots allt var det mindre än tio år sedan som anarkistslöddret slog betydande delar av Göteborgs centrum sönder och samman under EU-toppmötet 2001, och vad detta illustra klientel kan tänkas hitta på fick icke minst vi sverigedemokrater erfara under senaste valrörelsens slutspurt. För bara två år sedan gick vidare representanter för detta bedrövliga anhang bärsärkagång i Malmö i samband med den Davis Cup-match mellan Sverige och Israel, som efter kommunalrådet Ilmar Reepalus (S) beslut fick spelas bak lyckta dörrar.

Anarkister går till attack mot polisen i Göteborg 2001.

Beträffande Vit makt-terrorn får vi nog trots allt konstatera att denna sett sina bästa dagar. Det var, så vitt jag kan minnas,  senast 1999 som denna typ av säkerhetshotande verksamhet lät tala om sig på allvar genom mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg. Det var visserligen också personer med nynazistisk övertygelse som sköt ihjäl två polismän i östgötska Malexander samma år, men detta avskyvärda nidingsdåd hade mer kriminella än ideologiska bevekelsegrunder.

Ytterligare en aktivitet som måste betecknas som säkerhetshotande och samhällsomstörtande är den terror som militanta djurrättsaktivister fortfar att utsätta exempelvis pälshandlare och minkägare för.

Samtliga nu uppräknande former av extremism och terrorism bevakas lyckligtvis av SÄPO, även om vi med Jimmie Åkesson nog  kan tvivla på att SÄPO har ”full koll” på allt som försiggår på dessa frontavsnitt. Exempelvis lämnade säkerhetsorganets hanterande av självmordssprängningen i Stockholm den 11 december i fjol en hel del övrigt att önska.

En sak står fullständigt klar för denna bloggare: det är från det islamistiska hållet det allt överskuggande hotet mot vår och den övriga civiliserade världens säkerhet kommer. Det är också givetvis dit SÄPO och andra rätts- och säkerhetsvårdande organ måste allokera merparten av sina resurser, detta givetvis utan att glömma bort hoten från andra håll.

Trots att detta borde stå klart för alla och envar har Jimmie Åkesson utsatts för hård kritik från etablissemangshåll inom politik och media. Det har bland annat talats om att Åkesson är ute efter att skuldbelägga alla muslimer och att han skulle bortse från andra former av terrorism, dessutom att han skulle snöa in sig på Sverige utan att se det globala sammanhanget.

Dessa kritiker missförstår, måhända medvetet, SD-ledaren och hans (vårt) parti.

Rolighetsministern själv…

Det är inte fråga om skuldbeläggning när man lugnt konstaterar, att kontingenten av närmare en halv miljon muslimer hela tiden ökas på genom ett aldrig sinande inflöde av trosfränder från oroshärdar såsom Somalia, Afghanistan och Pakistan och att detta ökar riskerna för att terrorbenägna individer och grupper skall få ökat fotfäste i vårt land.

Det är heller inte fråga om skuldbeläggande när man påpekar att moskéer har demonstrerats vara härdar för grav antisemitism och flödande Israel-hat och att de rättsvårdande myndigheterna har låtit detta passera utan att åtgärder vidtagits.

Inte  heller kan det enligt min mening vara fråga om skuldbeläggande när man uppmanar alla de ”fredliga muslimer”, som det talas så ofta om och som enligt uppgift utgör en bred majoritet av härvarande muslimer, att bekänna färg och ta avstånd från våldet.

Det är endast konstaterande av lättillgängliga fakta.

Jimmie Åkesson har rätt i ytterligare en sak, och det är att beskrivna säkerhetshot mot Sverige bara kan bemötas av svenskarna själva – vi kan inte förvänta oss att andra länder och krafter skall ta över ansvaret eftersom det är vi själva som bäst känner vårt land och dess förhållanden.

Däremot finns det säkert anledning att i enskilda fall samarbeta med andra länders säkerhetsorgan såsom skedde då ett antal islamistiska terrorister med terrorplaner på fickan greps i Danmark härförleden.

…och ”tråkmånsen.”

Attackerna mot Åkesson följer det gängse, vid det här laget väl upparbetade mönstret, att från SD-ledaren – eller andra sverigedemokrater – kan inte komma något gott. Jag är tämligen säker på att även om Åkesson inför riksdagens sommaruppehåll skulle uttrycka en önskan om en angenäm sommar, så skulle kritiken komma som ett brev på posten. Det skulle förmodligen då heta att Åkesson och SD inte har monopol på sommaren och att det minsann finns angenäma somrar också i utlandet.

I Expressen den 26/1 får Åkesson exempelvis påskrivet för att han är alltför utslätad i sina försök till ”rumsren makeover”. Slasktidningens ledarhäxa Ann-Charlotte Marteus vidhåller här att Åkesson ”i grunden är en monumental tråkmåns.”

Detta till skillnad från överste rolighetsministern själv, Fredrik Reinfeldt, och hans hejdlöst muntra allianskolleger, får man förmoda…