Posted tagged ‘vänstern’

DN och UD i brandkårsutryckning: bister verklighet blir ”myter” och”desinformation”

22 oktober, 2016

cvw-yxyweaa6wv
En tecknares bild av skillnaden mellan Sverige och Danmark avseende synen på återvändande ISIS-terrorister.

Dagens Nyheter har uppmärksammat att Sverige utomlands inte längre framställs i odelat positiv belysning. I en TT-artikel refererande till DNs rapportering om den mörkare Sverige-bilden heter det:

Glöm det välordnade välfärdslandet och de vackra landskapen. Sverigebilden i utländska medier mörknar. Våldtäkter, no go-zoner och okontrollerad invandring är allt vanligare inslag i dagens rapportering, enligt Dagens Nyheter.http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article23749409.ab

Att det är medieetablissemangets flaggskepp som lägger avsevärd energi på att utkolportera bilden av att den mörknande föreställningen om Sverige – som av naiva utlänningar tidigare setts som något av ett paradis på jorden – som ett resultat av ”myter” och ”desinformation” är minst av allt en tillfällighet. DN är en av de publikationer som gått i bräschen för att ärerädda den traditionella bilden av vårt land som ett efterföljansvärt exempel för resten av jordklotet.

I stället är det DNs och TTs tafatta försök att hänga kvar vid den ljusblå idealbilden av Sverige som utgör den verkliga desinformationen och mytbildningen. Vem som helst som lever i verkligheten och inte befolkar maktelitens elfenbenstorn och skyddade bostadsområden kan se att Sverige är ett land i raskt förfall.

img_1522
Etablerade media och UD söker ärerädda vrångbilden av Sverige som efterföljansvärt exempel. Foto: Tommy Hansson

Alternativa mediers och opinionsbildares rapportering är med andra ord alldeles sann, och om man i utlandet nu lyssnar mera på röster som Avpixlat, Jan Sjunnesson, Ingrid Carlqvist, Kent Ekeroth – och förhoppningsvis i någon ringa mån på denna bloggare – så är detta enligt min mening enbart ett sundhetstecken.

Kritiska Sverige-bilder är nu ingenting nytt, långt därifrån. 1971 utkom den Sydafrika-födde brittiske journalisten Roland Huntford (född 1927) med boken The New Totalitarians (i svensk översättning kallad Det blinda Sverige), vilken beskrev Sverige som ett slags godartad totalitär stat där den socialdemokratiska maktapparaten anförd av Olof Palme höll medborgarna i ett fast grepp och dikterade vad som skulle skrivas och tyckas.https://en.wikipedia.org/wiki/The_New_Totalitarians

Journalisten Christopher Jolin (1926-1999) blev mycket uppmärksammad i media när han 1972 på Bernces förlag gav ut boken Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige, som beskrev ett Sverige där vänstern i massmedia och annat samhällsliv utövade ett avgörande inflytande såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Jolin blev till stora delar demoniserad av etablissemanget och avfärdad som en onyanserad ”högerextremist”. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Jag kände Jolin rätt väl under min tid i den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians och kan vittna om att detta var högst orättmätiga beskyllningar vid tidpunkten för publiceringen av Vänstervridningen såväl som uppföljaren Sverige nästa? (1974), där författaren varnade för det sovjetiska hotet mot vårt land. Beklagligtvis kom Jolin flera år senare att bli extremnationalist.

drabbad-av-sverige
Marianne Alopaeus Drabbad av Sverige är en skarp vidräkning med Sverige och svenskarna.

1983 publicerade den finlandssvenska författarinnan Marianne Alopaeus (född 1918) Drabbad av Sverige, en skarp vidräkning med ett olidligt sjävrättfärdigt rike där makthavarna såg på sitt land som världsledande i de flesta avseenden:

Svenskarna skämtar ofta om att de är världsbäst i allt, och man skrattar med – tills man bekymrat upptäcker att de innerst inne tror det.

Den ovan nämnde Jan Sjunnesson har skrivit om Alopaeus bok enligt följande:  https://sjunne.com/2014/11/27/finlandsvenskan-alopaeus-om-sverige-1983-den-offentliga-lognen-i-sverige-ar-att-det-inte-finns-nagon-offentlig-logn/

Den avgörande skillnaden mellan ovanstående Sverige-kritiska skildringar (det fanns flera, men jag nöjer mig av utrymmesskäl med dessa tre här) och dagens situation är, att på 1970- och 1980-talen fanns i stort sett inga alternativmedia. Det som fanns var mindre publikationer som exempelvis Svensk Tidskrift, Svensk Linje och Contra (jag har medarbetat i samtliga) vilka hade svårt att nå ut till allmänheten med sitt budskap.

Nätrevolutionen har vidare inneburit ett genomslag för icke politiskt korrekta sajter, debattörer och bloggar vilka offentliggör sina respektive budskap sju dagar i veckan 24 timmar om dygnet. Självfallet får detta genomslag förr eller senare, vilket ju DNs och UDs brandkårsutryckning är ett eklatant exempel på. I ovannämnda TT-text heter det således: ”Utrikesdepartementet försöker nu skapa en mer nyanserad /läs: osann/ bild av Sverige och motverka desinformation /läs: mestadels korrekt information/. -Utrikesministern har påpekat vikten av att motarbeta det, säger Karin Nylund på UD till DN.”

index
Utrikesminister Margot Wallström sägs vilja motarbeta den ”mörka” bilden av Sverige i utlandet.

Vad DN och UD menar vara ”myter” och ”desinformation” är bland annat följande:

  • En tidigare statsminister som sagt att Sverige tillhör invandrare och inte infödda svenskar och citerats som att allt positivt i Sverige kommit utifrån och ”ursvenskt är bara barbariet”.
  • En tidigare partiledare som menat att svensk kultur är värdelös eftersom vi bara har ”midsommarafton och sådana töntiga saker”.
  • En nuvarande statsminister som avfärdar Sveriges tredje största parti som ”nazistiskt”.
  • En polismakt med helt otillräckliga resurser utan möjlighet att upprätthålla lag och ordning i utsatta områden (no go-zoner), där sharialagen ibland härskar; en polismakt som också underlåter att offentliggöra signalement på misstänkta brottslingar av rädsla för att bli betraktad som ”rasister”.
  • Ett rättsväsende som sätter personer misstänkta får våldtäkt av handikappad kvinna på fri fot.
  • img_1510
    Polismakten har, trots ibland stora och fina lokaler som här i Södertälje, otillräckliga resurser. Foto: Tommy Hansson
  • Ett utbrett bedrägeri avseende åldrarna på så kallade ensamkommande flyktingbarn.
  • Upprepade fall av massofredanden och fullbordade våldtäkter av kvinnor utförda av invandrare från Mellanöstern och Nordafrika i samband med musikfestivaler; DN har härvidlag påkommits med mörkande av sanningen.
  • Diskriminering av den inhemska befolkningen på en rad områden till förmån för hitkommande.
  • En malplacerad tolerans av organiserat tiggeri och utbredd brottslighet i samband med detta.
  • En public service som ber om ursäkt i de undantagsfall man låter politiskt inkorrekta aktörer komma till tals.
  • En föreställning inom etablissemanget om att återvändande ISIS-terrorister skall begåvas med en rad förmåner.
  • En försvarsmakt som saknar reella möjligheter att bemöta ett fientligt angrepp.
  • En journalistkår som domineras av anhängare till ytterlighetspartierna Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
  • En ärkebiskop som inte förmår skilja mellan fridsfursten Jesus Kristus och krigsherren Muhammed.https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/01/vi-vet-att-vi-har-blivit-en-nation-av-sjalvplagare-nar/

Som jag framhöll ovan har jag själv troligen i någon mån bidragit till att sprida den negativa Sverige-bilden utomlands: min blogg har hundratals, ibland tusentals, besökare varje dag och läses i förbluffande många länder i samtliga världsdelar. Jag skriver inte som jag gör därför att jag ogillar Sverige, bort det som Paulus brukade skriva.

Alldeles tvärtom. Jag menar att om man inte erkänner för sig själv och andra att vi i det här landet har betydande, kanske till och med ohjälpliga, problem så kommer vi heller aldrig att ha en chans att göra något åt eländet.

w1920h1080
Sverige – populärt land för asylsökande.

I det här blogginlägget försöker jag ge en historisk förklaring till att det kunde gå se fel så att vi blev ett land av mesar och idioter: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/09/22/en-djupdykning-i-historien-sa-blev-vi-en-nation-av-mesar-och-idioter/

För att sammanfatta. Den ”mörknande” alternativt ”svartnande” Sverige-bilden bygger ingalunda på några myter eller någon desinformation. Den bygger på den bistra verkligheten sådan den upplevs av miljontals människor i detta olyckliga land.

 

 

 

 

 

 

Annonser

Skrattar bäst som skrattar sist: Farage läser lusen av unionsanhängarna

30 juni, 2016

101552211FarageNEWS_1-large_trans++eo_i_u9APj8RuoebjoAHt0k9u7HhRJvuo-ZLenGRumA

Nigel Farage tog heder och ära av Europaparlamentets unionsanhängare: skrattar bäst som skrattar sist…

Frågan är om inte UKIP-ledaren Nigel Farages inlägg vid Europaparlamentets krissession i Bryssel efter den brittiska Brexit-röstningen är årets mest underhållande politiska debattinsats på våra breddgrader alla kategorier.

Den 52-årige Farage, som representerat United Kingdom Independence Party (UKIP) i Europaparlamentet sedan 1999, inledde med:

– Ni skrattade åt mig när jag stod här för 17 år sedan och förklarade att jag ville leda en kampanj för att Storbritannien skulle lämna den Europeiska unionen. Nu skrattar ni inte längre.

Då hade redan en betydande del av de parlamentariker som vill behålla den Europeiska unionen intakt inlett en orkan av buanden och hånfulla tillmälen mot mannen som, framför andra, anses ha fått Storbritannien att lämna EU. Det gick så långt att talmannen, Martin Schulz, tvingades vädja till parlamentet att lyssna artigt på vad Nigel Farage hade att säga, även om de inte höll med honom.

epa05395719 European Commission President Jean- Claude Juncker (L) tries to block a photographer's view on Nigel Farage (R), leader of the United Kingdom Independence Party (UKIP), prior to the start of a plenary session of the European Parliament, in Brussels, Belgium, 28 June 2016. The session will focus on the so-called 'Brexit' and is held ahead of a EU Summit. Later this afternoon EU leaders will met for the first time since the British referendum, in which 51.9 percent voted to leave the European Union (EU). EPA/OLIVIER HOSLET

En bild av EU-maktens arrogans: ”konjaksjunkern”, ordföranden i Europeiska kommissionen Jean-Claude Juncker, söker hindra en fotograf att föreviga Nigel Farage.

En självklarhet, kan man tycka, men unionsfantasterna inom EU-gemenskapen inklusive parlamentet och massmedierna är nu ingen grupp som utmärkt sig för någon vidsträckt tolerans eller demokratisk övertygelse. Efter Brexit ifrågasätter en del av dem till och med demokratin som sådan: folket kan ju ha fel, och då är det bättre och säkrare att låta eliten styra.

Som Expressens Johan Anderberg, som bryter en lans för ”lite sunt folkförakt”; det är naturligtvis den politiskt korrekta eliten och kulturknuttarna som skall bestämma över våra liv: http://www.expressen.se/kultur/jo-brexit-valjarna-kan-faktiskt-ha-fel/

Det är i och för sig en rätt märklig utveckling att det blivit så. När jag började engagera mig politiskt i början på 1970-talet var Socialdemokraterna, hela vänstern och Centern emfatiska motståndare till EEC, som det gemensamma europeiska projektet då benämndes. Detta sågs som ett kapitalistiskt lurendrejeri och fördömdes i alla möjliga och omöjliga tonarter från vänsterhåll med Olof Palme i spetsen. Vi skulle behålla vår självständighet och inte utlokalisera den till Bryssel, sades det.

Det räckte för att jag skulle ta ställning för EEC/EG – jag ville ha friska västeuropeiska vindar i det instängda Sossesverige. Följaktligen röstade jag också för svensk EU-anslutning 1994.

bigOriginal

Varken Olof Palme eller hans företrädare som S-ledare, Tage Erlander, var positiva till det europeiska gemensamhetsprojektet. Förändringen kom med Ingvar Carlsson.

Efter mordet på Palme 1986 ändrades bilden totalt. Också sosseriet, nu med Ingvar Carlsson i ledningen, hoppade på EU-tåget. Det begränsade handelssamarbetet inom ramen för EEC/EG gick inte an, men utvecklingen mot en överstatlig union med detaljstyrning från högkvarteret i Bryssel gick tydligen alldeles förträffligt. Märkligt, som sagt. Utvecklingen i opinionen beskrivs ganska omständligt men mestadels intressant här: http://www.oikonomia.info/?p=9346

I höjd med att Nigel Farage och hans UKIP tog säte och stämma i Europaparlamentet 1999 hade även jag blivit EU-skeptiker och röstade nej till att Sverige skulle gå med i EMU 2003.

Det är inte för mycket sagt att den unionsvänliga delen av Europarlamentet var rasande på den aggressivt vältalige britten som nu, efter nära två decennier som ett slags EU-fientlig Robin Hood, lyckats göra verklighet av sitt löfte att få Storbritannien att lämna EU-staten. Det hjälpte föga att Nigel Farage talade sig varm för fortsatt goda relationer beträffande handel med varor och tjänster, unionsanhängarna fortsatte bete sig som stora, oregerliga barn.

”Anledningen till att ni är så upprörda, så arga”, fortsatte Farage, ”är fullt förståelig. Ni är, i egenskap av politiskt projekt, i förnekelse. Ni är i förnekelse om att er valuta inte fungerar: titta bara på länderna runt Medelhavet.”

Nej, Nigel Farage skrädde minst av allt orden. När han vidhöll att ”Ni har i princip inte haft ett riktigt jobb i hela ert liv, eller arbetat som företagare eller med handel och ni har verkligen inte skapat några jobb”, tyckte talman Schulz att det var dags att huta åt honom och samtidigt åter be parlamentsledamöterna bete sig anständigt.

bigOriginalDet orättvisa brittiska valsystemet gynnar de två stora partierna.

Det är ett faktum att om inte Storbritannien hade haft kvar sitt gamla mossiga och djupt orättvisa valsystem, så hade UKIP kunnat göra de två dominerande partierna Tories (konservativa) och Labour (socialdemokrater) rangen stridig om att bli det största partiet. I valet den 7 maj 2015 gick UKIP fram till 12,9 procent av rösterna, en ökning från 3,1 procent 2010. Således en storartad framgång procentuellt sett. Mandatmässigt gav detta dock endast ett (1) mandat i underhuset.

Orsaken är att britterna går till val i enmansvalkretsar, där bara den segrande kandidaten väljs in i parlamentet. Övriga partier blir helt utan, vilket medför att de röster som ej lagts på den vinnande kandidaten är bortkastade. Röster har höjts för att reformera valsystemet, men de har inte fått tillräckligt genomslag än. Det politiska etablissemanget lär inte vara vänligare inställt till en valreform sedan Nigel Farage och hans UKIP vält den brittiska EU-skutan över ända…

Jag behöver knappast tillägga, att jag är en stor beundrare av Nigel Farage och då icke minst hans oefterhärmliga talekonst. Min beundran blir definitivt inte mindre av hans uttalande om de båda huvudkandidaterna i det kommande amerikanska presidentvalet nyligen. Farage höll på republikanen Donald Trump, som han menade skulle vara det bästa alternativet för Storbritannien.

GTY_Hillary_Clinton_hb_160309_16x9_992

”Det finns ingenting på jorden som kunde få mig att rösta på Hillary Clinton.”

Om demokraternas Hillary Clinton uttalade sig Farage så här:

Det finns ingenting på jorden som kunde få mig att rösta på Hillary Clinton. Hon representerar den politiska eliten. Det är nästan som om hon känner att hon har en gudomlig rätt till att ha det jobbet. http://www.telegraph.co.uk/news/2016/06/28/nigel-farage-says-donald-trump-would-be-better-for-britain-than/

Här följer avslutningsvis en filmsnutt från Nigel Farages ovan beskrivna uppvisning i Europaparlamentet – titta, lyssna och njut!

Kvinnoövergreppen: frontalangrepp mot civilisation och anständighet

10 januari, 2016

hamburg-2-650x390 Polis i tyska städer, som här i Hamburg, stod i princip handfallen när tusentals asylsökare antastade yngre kvinnor.

Med den senaste tidens alarmerande uppgifter om masstrakassarier av kvinnor, utförda av män från Mellanöstern och Afrika, passar det bra att erinra om en verklig milstolpe i svensk rättshistoria: Birger jarls lag om kvinnofrid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kvinnofrid

Kvinnofridslagen ingick i ett ”paket” av fridslagar, även kallade edsöreslagar, som i övrigt omfattade kyrkofrid, hemfrid, tingsfrid och skeppsfrid. Birger jarl, egentligen Birger Magnusson, levde i ett samhälle som tenderade att bli alltmer laglöst – icke så litet påminnande om vårt eget samhälle – och insåg behovet av uppstramning av lagarna. För den som bröt mot de speciella fridslagarna väntade ett straffpåslag. Lagarna var de första som gällde hela det dåtida Sverige, det vill säga Svealand samt västra och östra Götaland.

Birger Magnusson (1210-66) kom från Bjälbo i Östergötland. Han gifte sig i 25-årsåldern med en syster till konung Erik läspe och halte som hette Ingeborg och blev snart, i sin egenskap av jarl, kungens närmaste man. 1238-40 var han befälhavare i korståget mot de gudlösa finnarna. Gustaf Vasa (1496-1560) brukar oftast utnämnas till den som grundlade det vi kallar Sverige, men då hade Birger jarl redan gjort grovjobbet; bland mycket annat sägs han ha grundlagt Stockholm.http://www.popularhistoria.se/artiklar/sveriges-gudfader/

1200-talets fridslagar – utöver dem som nämnts ovan fanns ytterligare ett antal – bekräftades vid antagandet av Alnsnö stadga 128o, som presiderades över av Birger jarls som Magnus I Birgersson, även kallad Ladulås. Sistnämnda tillnamn kan hänga samman med den av honom framlagda lagen om förbud mot att stormän våldgästade bönder, som också inlemmades i Alsnö stadga. Läs mer här:http://historiska-personer.nu/min-s/pae22082a.html

Den nya lagen om kvinnofrid förbjöd överfall på och kidnappningar av kvinnor. Icke minst tillkom lagen för att stävja de så kallade brudroven, då en kvinna bortfördes för att kidnapparen skulle kunna gifta sig med henne. Bortförandet kunde ske såväl mot som med kvinnans samtycke, också direkt i samband med ett bröllop med en annan man. Dödsstraff ingick i straffskalan. Om kvinnan var gift eller förlovad var dödsstraffet obligatoriskt oavsett om sexuellt umgänge förekommit eller ej. Var kvinnan ogift stadgades dödsstraff endast om sexuellt umgänge- våldtäkt eller ej – förekommit.

Birger jarls fridslagar bestod ograverade i ett halvt årtusende. Först med Gustaf IIIs straffrättsliga reformer på 1770-talet byttes dödsstraffet för våldtäkt ut mot högsta kroppsplikt, vilket innebar nio gatlopp eller motsvarande – något som i praktiken kunde vara samma sak som dödsstraff – samt två års inspärrande på fästning och förlust av egendom.

omslPH_01_10_enkat Det var Birger jarl snarare än Gustaf Vasa som grundade Sverige enligt tidskriften Populär Historia..

Att kvinnors rättigheter skall värnas i vår del av världen har länge varit så självklart att vi inte närmare behövt reflektera över det. Med den massiva invandringen från Mellanöstern, enkannerligen av muslimska grupper, framstår våra fridslagar från 1200-talet närmast i ett förklarat skimmer. De har starkt bidragit till att göra Sverige till ett civiliserat land. Nu knakar denna landvinning i fogarna, då massinvandringen gjort brott som massvåldtäkter, mord och andra övergrepp på kvinnor till dagliga företeelser.

Masstrakasserierna i Köln och andra tyska städer vid nyår, men också i en svensk stad som Kalmar, borde få alla att inse hur det kan gå när vi importerar oproportionerligt många män från sådana delar av världen där kvinnan allmänt betraktas som en underlägsen varelse. Som helst skall gå omkring i heltäckande klädsel och några meter bakom mannen – utan honom får hon inte gå ut över huvud taget i vissa länder – när hon vistas utomhus. När männen kommer hit och får se kvinnor utan slöjor betraktar de kvinnorna som ”horor” vilka kan kränkas efter behag.

Skall vi i vår del av världen behöva acceptera detta kriminella beteende? Ja, det måste vi göra, svarar Tysklands förbundskansler Angela Merkel: ”Deutsche müssen die gewalt der Ausländer akzeptieren.” Se kort video med Merkels anmärkningsvärda budskap här på Petterssons blogg:http://petterssonsblogg.se/2016/01/06/vi-maste-acceptera-invandrarnas-hogre-brottslighet/

Dock kan konstateras att Merkel här med sitt uttalande avviker från den vanliga politiskt korrekta inställningen att inte erkänna att invandrare har högre brottsbenägenhet än européer. Att så är fallet är emellertid väl dokumenterat, till exempel här: http://www.migrationsinfo.se/valfard/kriminalitet/

I Sverige utlöste masskränkningarna en febril aktivitet hos politiskt korrekta i allmänhet och feminister i synnerhet att tona ned det faktum, att det var utselutande invandrare från Mellanöstern och Nordafrika som stod för det kriminella beteendet. Flera debattörer har hävdat att svenskar har en lika negativ kvinnosyn som utrikes födda män, exempelvis Gudrun Schyman och Linnéa Bruno, båda från Feministiskt initiativ i en debattartikel i Metro den 8 januari: http://www.metro.se/metro-debatt/stangda-granser-ar-inte-ratt-svar-pa-sexuella-trakasserier/EVHpah!68Z4qgTXGKs/

Saxat ur inlägget: ”Nationalism och stängda gränser är inte svaret. Vi håller med de tyska politiker som betonar att attackerna inte bör användas i rasistiskt syfte.”

I klartext: kvinnokränkarnas ursprung bör hemlighållas för att inte vad man oegentligt kallar ”rasistiska syften” skall gynnas. Det vill säga sanningen måste mörkas till varje pris. Är det emellertid någon som på fullt allvar tror, att svenska eller europeiska män skulle göra sig skyldiga till de masskränkningar som skett i Köln och andra tyska städer samt Kalmar?

Naturligtvis inte – inte ens Schyman och Bruno tror på detta, men försöker ändå blanda bort korten på grund av sin politiskt korrekta agenda, enligt vilken massinvandringen inte får ifrågasättas och alla invandrare är goda människor som måste få livstidsförsörjning av svenska staten. För övrigt håller jag inte med om att ”nationalism och stängda gränser” inte är svaret.

Kanske inte hela svaret – men en god del av det!

Den borgerlige bloggaren Dick Erixon anklagar i ett inlägg den 9 januari Dagens Nyheter för ursäkta det tyska massofredandet. http://erixon.com/blogg/2016/01/dn-ursaktar-massofredande/

Erixon framhåller:

Dagens Nyheter ursäktar nu att män från Mellanöstern och Afrika systematiskt massofredat unga kvinnor i Köln och Kalmar enligt argumentet som Gudrun Schyman brukar använda: svenska män är inte bättre! I DN heter det: ”Den gemensamma nämnaren vid övergreppen är kön, inte etnicitet.” Hur sjuk får medievänstern bli?

 

1918268_1666491410286562_5129236091944873945_n Tecknaren Kalle Strokirk ser på Gudrun Schyman.

Enligt Erixon har medier som sökt ursäkta kvinnoövergreppen visat att de saknar varje uns av omdöme och att redaktionerna lever i ”utopiska bubblor med groteskt förvridna uppfattningar”, något som förklaras leda till ökad polarisering och hat. Det är svårt att inte hålla med om detta.

Här hemma har det nu, som påbröd till allt annat, kommit fram att polisen mörkat sextrakasserier företagna av utlänningar vid en ungdomsfestival i Stockholm, enligt uppgift därför att man gjort bedömningen att Sverigedemokraterna inte skall gynnas.http://www.dn.se/nyheter/sverige/overgreppen-pa-festivalen-i-stockholm-rapporterades-aldrig-vidare/

De arabiska och afrikanska männens övergrepp synes vara välplanerade aktioner vars syfte är att visa, att man inte bryr sig en vitten om europeiska värderingar syftande till att värna kvinnornas rättigheter. Man försöker vrida tillbaka klockan till tiden före Birger jarls kvinnofridslag då kvinnan var fritt villebråd som kunde behandlas enligt männens godtycke. Det vill säga exakt som sker i de invandrande männens hemländer. Det är ett frontalangrepp på civilisation och anständighet.

Vänstern, som numera sökerh godhet och ondska i hudfärg och ursprung, gör allt de förmår för att ursäkta övergreppen. Angela Merkel för sin del ber oss ”acceptera” att utlänningar är mer kriminella än andra. Det är en ynkedom utan like och något vi bestämt måste ta avstånd ifrån. Vi måste begära att polis och andra rättsvårdande instanser tar krafttag mot eländet, och att alla kvinnofridskränkare som ertappas med sin vedervärdiga verksamhet straffas och härefter åker ur landet fortare än kvickt.

 

 

 

 

 

 

 

Sveriges nationaldag i mångkulturens tecken

6 juni, 2015

Vimpel 001 Dagen före nationaldagen var vimpeln hissad i mitt bostadsområde. Foto: Tommy Hansson

Ett fåtal länder firar sina respektive nationaldagar med särskild frenesi. Jag kommer i första hand då att tänka på USA, Norge, Frankrike och Irland. Där är det fyrverkerier, parader, flaggviftande och andra muntrationer som gäller. I de flesta länder sker dock nationaldagsfirandena med måtta.

Danmarks så kallade grundlovsdag, som firas till minne av antagandet av den danska konstitutionen den 5 juni 1849, är inte ens officiellt nationaldag. En dag då mer eller mindre framstående politiker åker runt och håller tal och Dannebrogen vajar på alla flaggstänger. Inte särskilt upphetsande, med andra ord.

I Finland gäller självständighetsdagen den 6 december som nationaldag. Det var den dag då det tidigare ryska storfurstendömet 1917 deklarerade sin självständighet från det Ryssland som den 30 december 1922 officiellt kom att kallas Sovjetunionen. På självständighetsdagen håller republikens president en mottagning och runt om i landet hålls gudstjänster, ceremonier, militärparader och olika festligheter. Någon nationell yra som i Norge är det dock inte fråga om.

Det brukar hävdas att nationaldagen firas särskilt eftertryckligt i länder som fått kämpa för sin frihet. Detta stämmer i hög grad in på de flesta av exemplen härovan. Nog förstår vi norrmännens idoga flaggviftande mot bakgrunden av Nazitysklands ockupation 1940-45 och den påföljande befrielsen.

untitled Norskt nationaldagsfirande på Karl Johan i Oslo.

Fast i så fall borde väl såväl våra danska, som också genomled en femårig naziockupation, som finska vänner vifta minst lika mycket med sina flaggor som norrmännen i glädjen över att ha befriats från utländska förtryckarregimer, men så sker alltså inte.

Förklara det den som kan.

Tyskland firar den 3 oktober som nationaldag, en dag som går under beteckningen Tag der Deutschen Einheit åsyftande återföreningen mellan öst och väst 1990. Den delstat som innehar ordförandeskapet i Tysklands förbundsråd anordnar då på en viss plats en ceremoni och en medborgarfest, Bürgerfest, för att markera den nationella tyska enheten. Ingen stornationalistisk uppsluppenhet här heller, vilket ju minst av allt är sensationellt för den som har den bittersta kännedom om tysk historia.

Någon vildsint, flaggviftande fosterlandseufori rör det sig som alla vet inte heller om på den svenska nationaldagen den 6 juni. Vi firar som bekant vår nationaldag till minne av Gustaf Vasas val till svensk konung vid riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523, varmed Kalmarunionen officiellt upphörde. Konung Gustaf, ibland kallad kung Gösta på folkligt vis, antog som sitt valspråk ”Beskydda oss, o Jesus”.  Även antagandet av den betydelsefulla svenska regeringsformen detta datum år 1809 brukar nämnas som en annan anledning att fira nationaldag.

Att den 6 juni skulle bli en svensk bemärkelsedag beslutades om i slutet av det nationalromantiska 1800-talet. Skansens grundare Artur Hazelius spelade en viktig roll i sammanhanget. 1916 kom dagen att kallas svenska flaggans dag och började firas i närvaro av kungafamiljen på Stockholms stadion, som ritats i nationalromantisk stil av arkitekten Torben Grut till de olympiska spelen i Stockholm 1912 och byggts i tegel.

martinsen Tack vare Hugo Martinsens S-motion blev nationaldagen helgdag.

Officiell nationaldag blev den 6 juni inte förrän 1983 och allmän helgdag först 2005. Hugo Martinsen i Kungsbacka, som kom från Norge 1993 för att jobba som montör på Volvo, lämnade vid Socialdemokraternas partikongress 2001 in den motion som ledde till att nationaldagen blev helgdag. Beslutet fattades vid S-kongressen 2003. Martinsen själv blev dock så förbannad att han i vredesmod lämnade partiet – därför att man beslutade avskaffa annandag pingst som helgdag. Han hade med sin motion velat ge svenskarna ytterligare en helgdag, inte avskaffa någon.

Om Hugo Martinsens motivation bakom motionen om att göra nationaldagen till helgdag står följande att läsa i den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i politiken: ”Vi blir ju fler och fler invandrare. De vill visa att de tillför Sverige och gör rätt för sig här i landet.” Integrationstänkandet blev en väsentlig anledning för sossarna att bifalla Martinsens motion, vilket är en viktig orsak till att de olika nationaldagsfirandena ute i kommunerna ofta innehåller ceremonier i syfte att välkomna nya svenska medborgare.

På så sätt blir den 6 juni också en dag för att markera att Sverige är ett mångkulturellt land, något som fastslogs genom riksdagsbeslut 1975. Läs mer om Socialdemokraternas nationaldagspolitik här: http://www.aip.nu/default.aspx?page=3&nyhet=41554 De här uppgifterna är på intet sätt nya, men kommer möjligen som en kalldusch för de av mina sverigedemokratiska partivänner som nog helst vill se nationaldagen som en storsvensk högtid i sant nationalistisk anda.

I Länstidningen i Södertälje framhölls i en artikel den 4 juni rubrikvis att ”Många olika kulturer firas på Sveriges dag”, detta inför det kommunala firandet på Torekällberget den 6 juni med medborgarskapsceremonier, prisutdelningar och tal av förra statsrådet Catharina Elmsäter Svärd (M), som var ersättare i bildningsnämnden i början på 1990-talet när jag var ledamot i samma nämnd.

Torekallberget200801 Torekällberget i Södertälje.

I artikeln citeras Torekällbergets chef Stefan Sundblad så: ”Rättigheterna tillhör individen och är inte bundna till etnicitet, religion eller kultur. Det är det som utmärker Sverige i dag, inte det nationalistiska…Vi accepterar till exempel en nationalsång som inte nämner Sverige. Från början är den mycket en hyllning till den nordiska naturen.”   

Stefan Sundblad har i sak rätt. Det moderna Sverige kan knappast betecknas som nationalistiskt, och inte heller det ständigt växande riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD) är på något sätt extremt i detta avseende oavsett vad vänstern och den politiska korrektheten må ha att anföra.

SD är officiellt ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, som därtill i samband med Jimmie Åkessons vårtal den 9 maj lanserade sin nya slogan ”Lagom är bäst”. Knappast en devis som ett extremnationalistiskt eller nyfascistiskt parti – som exempelvis Stefan Löfvens rådgivare Henrik Arnstad såväl som Löfven själv påstått att SD är – skulle välja till sin.

untitled

Det finns personer med invandraranknytning som tycker att det svenska nationaldagsfirandet är väl mesigt och gott kunde bli litet mer nationalistiskt. Niklas Orrenius skriver exempelvis följande i Sydsvenska Dagbladet i en intressant text om nationaldagen den 6 juni 2006 om den tidigare folkpartistiske riksdagspolitikern Mauricio Rojas, numera bosatt i Chile och Spanien: ”Han vill se stora militärparader med tusentals blågula flaggor den 6 juni.” http://www.sydsvenskan.se/sverige/slaget-om-nationaldagen/   

Nu vet inte jag om Orrenius, en av våra mer beryktade godhetsapostlar och toleransmånglare, med egna ord på detta sätt väljer att sammanfatta vad han tror vara Rojas åsikter om svenskt nationaldagsfirande. Eller om Rojas faktiskt anfört något dylikt; jag har googlat på Rojas och militärparader men bara fått upp Orrenius artikel. Klart är emellertid att Mauricio Rojas genom åren utmanat både sitt eget parti och det politiskt korrekta etablissemanget med stundom okonventionella åsikter.

130606-6-juni-david-sica-stella Skall vi främst hylla kungafamiljen den 6 juni?

Avslutningsvis förtjänar det påpekas, att även om dagens svenska nationaldagsfirande på många sätt går i måttans och mångkulturens tecken, så blir naturligtvis nationaldagen vad man själv lägger in i ordet. Den som exempelvis ser den 6 juni som en dag då svenska militärframgångar bör högtidlighållas eller framförallt ett tillfälle att hylla vårt kungahus har all frihet att göra det.

Nationaldagen blir vad vi själva gör den till.

 

Så blev vänsterns Utopia en svensk mardröm

31 mars, 2015

SVERIGEDEBATTEN Sverige 2015: ett samhälle i fritt fall. Den så kallade regering som förväntas styra landet kan mest betecknas som ett dåligt skämt. Den grova brottsligheten och en veritabel invasion av tiggare präglar samhället, samtidigt som massmedierna är infiltrerade av våldsvänster, jihadsympatisörer och andra demokratifientliga element. I denna krissituation är det uppenbart att det behövs en debatt om Sverige, helt enkelt en Sverigedebatt. En debatt där Sveriges bekymmersamma läge kan diskuteras helt utan skyddsnät och utan politiskt korrekta sidoblickar eller referenser. Det är därför min förhoppning att det här inlägget kan bli det första steget till en sådan debatt.

images2U9QUG8L Statsministern med från vänster skolministern Gustav Fridolin som arresterats som säkerhetsrisk i Israel, miljöministern Åsa Romson som är miljömarodör samt partisekreteraren och grå eminensen Carin Jämtin, antisemit och jihadistanhängare.

Nämnda ”regering” innehåller bland annat:

En avdankad svetsare och fackpamp med talfel som statsminister, vilken som en av sina rådgivare har den beryktade vänsterextremistiske fejkhistorikern och mytomanen Henrik Arnstad.

En miljöminister som avslöjats som kvalificerad miljömarodör: http://www.expressen.se/nyheter/val2014/asa-romson-malar-med-forbjuden-farg/

En utrikesminister som genom sin inkompetens och okunskap gjort betydande delar av världen fientligt inställda till vårt land: http://ledarsidorna.se/2015/03/van-med-alla-blev-ovan-med-alla/.

En bostadsminister utan fackmässig erfarenhet, med utrikespolitiska ambitioner och som därtill enligt en bedömare som Nalin Pekgul (S) är islamist: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340.

En skolminister som gripits i Israel som säkerhetsrisk: http://www.expressen.se/nyheter/gustav-fridolin-anhallen-i-israel/.

En framtidsminister som menar sig ha blivit mördad på 1300-talet: http://www.dn.se/nyheter/politik/framtidsministern-har-upplevt-tidigare-liv/.

Så där håller det på.

Lägg därtill att den nuvarande S-MP-ministären, med stöd av V, inte utgör några problem för de förment borgerliga oppositionspartier som ingick i två alliansregeringar 2006-2014. Tvärtom – i stället för att efter det jämna valresultatet i september 2014 konkurrera om regeringsmakten lade sig M, FP, C och KD platt på magen inför Stefan Löfvens sorgliga minoritetsregering i form av decemberöverenskommelsen (DÖ). Det innebar att man i praktiken avsade sig alla oppositionsanspråk.

”Oppositionsledaren” Anna Kinberg Batra (M) menar för sin del att återvändande jihadister bör ses som ”offer”: http://www.expressen.se/nyheter/uppdraget-ta-m-tillbaka-till-toppen/

images Satirisk framställning av decemberöverenskommelsen.

Sverige 2015 domineras till stor del av brottsligheten. Delar av våra storstadsområden är laglöst land där våldet härskar. Invandrargäng gör upp sinsemellan med tillhjälp av automatvapen som nu senast i en restaurang på Hisingen i Göteborg. I Malmö fortsätter dödsskjutningarna obehindrat. Regeringen reagerar med att vilja skärpa vapenlagarna – vilket väl är ungefär lika begåvat som att hävda att sprängmedel borde förbjudas för att stoppa islamistterrorn.

Invandrarrelaterad gängbrottslighet har vidare tillåtits dominera en stad som Södertälje med förgreningar in i näringsliv, politik och rättsväsende. Det faktum att ungdomar med invandrarbakgrund härjar i förorterna genom att sätta eld på bilar och angripa polis, ambulans och brandkår med stenar och annat är numera en del av vardagen och uppmärksammas på sin höjd i små tidningsnotiser.

I denna laglöshetens ekvation bör också den romska tiggarinvasionen från i främsta rummet Rumänien nämnas. I så gott som alla svenska samhällen livnär sig sedan några år tillbaka otaliga människor, vilka i många fall kommit hit via skrupulösa människosmugglare, på organiserat tiggeri. Jag vågar påstå att inget sunt samhälle tillåter sådan verksamhet eller de ohygieniska kåkstäder vari tiggarna bor och som utgör en uppenbar fara för folkhälsan.

I Malmö kan vi till den ordinära våldsbrottsligheten och det epidemiska tiggeriet  lägga en helt igenom, från arabiska områden i Mellanöstern, importerad antisemitism, vilken lett till att Sveriges tredje största stad är på väg att avfolkas på judar. Till råga på eländet visar den styrande S-V-MP-majoriteten inga som helst tecken på att genom en realistisk politik vilja åtgärda problemen, sannolikt därför att man är beroende av arab- och muslimrösterna för att hänga kvar vid makten. Tvärtom: till Malmö hälsas alla uttryckligen välkomna.

images Kåkstäder befolkade av romska tiggare växer upp som svampar ur jorden.

Brottsligheten har emellertid fler konnotationer än så här. De stora kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet anlitar båda den brottsbelastade Researchgruppen, ett gäng vänsterextremister som inte gjort någon hemlighet av sina rötter i den våldsbenägna vänstern med AFA i spetsen. Researchgruppen bedriver en omfattande åsiktsregistrering i nära samverkan med bolaget Piscatus, som startades av Robert Aschberg, Expo och AFA 2010 och har vid flera tillfällen hängt ut medborgare som publicerat olämpliga kommentarer på nätet.

Frontfigurerna Mathias Wåg och Martin Fredriksson har bland annat gjort sig kända för att beteckna den egna gruppen som ”Sveriges Stasi”. Wåg skrev vidare på Twitter den 20 maj 2013: ”Ni som överklagar böneutropen till förvaltningsrätten. Tack för att ni skrev med personnummer.” Därmed bekräftades symbiosen mellan extremvänster och islam/islamism, en koppling som får en noggrann belysning  i Johan Lundbergs  bok Ljusets fiender (Timbro 2013).

En annan medlem i Researchgruppen är My Vingren, som nyligen anställts av Sveriges radios Ekot. I Sverige anno 2015 bör således ett förflutet i våldsbelastad vänster inte ses som en nackdel utan tvärtom som en extra merit i CVt.    Mer om Researchgruppen i Ola Sandstigs granskande reportage i Dagens Samhälle #11/2015: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/granskare-som-inte-tal-en-granskning-14461

Hur kunde det då bli så här?

För att få ett svar på den frågan bör vi gå tillbaka till den så kallade 68-vänster som den 24-27 maj 1968 ockuperade Kårhuset i Stockholm. Formellt var ockupationen en protestaktion mot regeringens proposition om en ny studieordning, UKAS, men den kom efter hand att urarta till en demonstration till förmån för kommunism och extremvänster med tongivande grupperingar av typ Clarté och KFML och där den senare Fryshus-chefen, Anders Carlberg, blev riksbekant som testuggande revolutionär av trotskistiskt slag.

untitled Olof Palme talar till kårhusockupanterna 1968.

Det hjälpte föga att utbildningsminister Olof Palme och dåvarande studentpolitikern Ulf Adelsohn sökte tala Mao- och Castro-dyrkarna i Kårhuset till rätta – de revolutionära ropen stod som spön i backen, och snart skulle vänsterockupanterna göra staden osäker genom att försöka ockupera nyckelinstitutioner som Stadsteatern, Operan och Centralstationen, dessbättre utan framgång.

Palme insåg säkerligen att hans maningar till reformism, demokrati och besinning klingat ohörda, men med karaktäristisk slughet kom han under de följande åren att, främst i sin utrikespolitiska retorik, närma sig kårhusvänsterns demagogi. Palme och den socialdemokratiska regeringskretsen kring honom, med namn som Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson och icke minst Pierre Schori, såg chansen att absorbera i alla fall delar av extremvänstern i socialdemokratin. Leijon hade för övrigt själv ett förflutet inom KFML, en förkortning för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna.

Till sin hjälp hade Palme och hans meningsfränder här Vietnamkriget, vilket alltmer utvecklade sig till en katastrof för USA och som Palme gjorde upp räkningen med framförallt i sitt beryktade jultal i Storkyrkan 1972. Statsminister Palme liknade här de amerikanska bombningarna över Hanoi och Haiphong vid nazistiska krigsförbrytelser. Vänstern jublade, men de diplomatiska förbindelserna med USA skadades allvarligt.

Något som Palme säkerligen såg som en merit med tanke på sina ambitioner att framstå som Tredje världens champion och att i tidernas fullbordan få ett internationellt toppjobb. Förbindelserna med den fria världens viktigaste demokrati sökte Palme lappa ihop genom att skicka överbefälhavaren Stig Synnergren – en ursosse från Boden – som hemlig emissarie till Washington.

Här följer mer information, inklusive en ljudfil av talet, om Olof Palmes jultal: http://www.militarhistoria.se/nyhetsfronten/olof-palme/

images5K5D8WM1 Vänstergurun Herbert Marcuse.

Vänstervridningen i Sverige och Västeuropa var ett fenomen som, liksom så mycket annat, hade hämtats från USA och de studentprotester som hade inletts här i slutet på 1950-talet. Från det stora landet i väster kom ett varierat utbud av revolutionär frasretorik av vänstergurus som Herbert Marcuse, Jerry Rubin, Eldridge Cleaver och allt vad de hette.

Journalisten Christopher Jolin, son till den kände konstnären Einar Jolin och verksam som konstrecensent samt som redaktör för en läkemedelstidning, levererade 1972 en imponerande kartläggning av vänstervridningen med bestsellern Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige (VOX/Bernces förlag). Den slog ned som en bomb i medievärlden och erhöll inledningsvis goda recensioner i borgerlig press. Bland skrev Gunnar Unger som signaturen Sagittarius i Svenska Dagbladet att Jolin ”var förtjänt av hela nationens tacksamhet”.

Flera år senare gled den ursprungligen liberale Jolin tyvärr över i det extremnationella lägret, något som gör att hans i mitt tycke banbrytande bok inte fått den uppskattning den förtjänar. Den som vill läsa mer om Christopher Jolin och hans bok Vänstervridningen kan göra det på min blogg via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Om Olof Palme kan mycket sägas, och till dem som förstått hans betydelse för vänsterradikaliseringen av Sverige hör avgjort Jan Sjunnesson, tills för kort tid sedan chefredaktör för den Sverigedemokraterna närstående nätpublikationen Samtiden. I sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013) skriver han så (sidan 95):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare. Den offentliga sektorn fördubblade antalet anställda under decenniet med Palme som röd baron och verkställande direktör i det socialistiska kungadömet Sverige. I inget annat demokratiskt västerländskt land förfogade staten över så stora resurser och så många anställda.

Det behöver knappast framhållas extra att ett mångkulturalistiskt synsätt passade som hand i handske i förhållande till en politik liknande den som skisseras av Jan Sjunnesson här ovan. Detta blir förfärande klart när vi studerar den socialdemokratiska regeringens proposition 1975:26 – Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m m, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Propositioner-och-skrivelser/Regeringens-proposition-om-rik_FY0326/?html=true

Den hallstämplade mångkulturalismen naglas här fast med följande formulering: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” Propositionen antogs enhälligt i Sveriges riksdag.

Den 13 december 1989 fattade emellertid den socialdemokratiska regeringen med Ingvar Carlsson som statsminister ett beslut som indikerade en tillnyktring i immigrationsfrågan. Då kom det så kallade Luciabeslutet, enligt vilket Sverige som politiska asylanter endast skulle acceptera personer vilka var att betrakta som flyktingar enligt FNs flyktingkonventioner eller hade vad som angavs vara ”särskilt stort skyddsbehov”.

images0NGY8E22 Bengt Westerberg stjälpte Luciabesutet om en begränsad invandring.

Detta skedde sedan så många som 20 000 flyktingar (jämför med dagens ungefär tiofaldigade siffror!) anlänt till Sverige under andra halvåret 1989, fler än under hela 1988. Alla riksdagspartier utom FP, MP och V godtog beslutet. 1991 tillträdde dock den borgerliga regeringen Bildt, och sedan FP-ledaren Bengt Westerberg ställt ultimatum genom att hota med avgång beslutade statsminister Carl Bildt att Luciabeslutet skulle rivas upp till förmån för Westerbergs ”generösa flyktingpolitik”. Två års tillfällig tillnyktring i svensk immigrationspolitik var därmed till ända.

1997 kom nästa ideologiskt viktiga proposition 1997/98:16 med rubriceringen Sverige, framtiden och mångfalden, signerad invandringsminister Leif Blomberg (S).  Enligt detta regeringsförslag, som också det antogs enhälligt i riksdagen, skulle hela det svenska samhällsbygget baseras på mångfald i etniskt hänseende: arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, skolpolitik, kulturpolitik – allt skulle underordnas den sakrosankta mångfalden.

Mångfaldsevangeliet skulle spridas medelst ”massiva propagandainsatser” på arbetsplatser, i skolor, på universitet, bibliotek, museer etcetera. Tre delmål fanns: ett jämlikhetsmål (full jämlikhet för invandrare), ett valfrihetsmål (valfrihet att välja assimilation eller fortsatt utveckling av den egna kulturen, det vill säga i praktiken segregation) samt ett samverkansmål (alla infödda svenskar måste samarbeta om mångfalden). Därmed hade ett Sverige, genomsyrat av mångkultur och mångfald och med massinvandring som instrument, etablerats med fullständig enighet över den tidens partigränser.

Här en upplysande sammanfattning av ovannämnda utvecklingen i bloggen Aktualia den 10 juli 2011: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Man bör vara både blind och döv för att inte inse, att resultatet av den förda mångkultur-, mångfalds- och massinvandringspolitiken ingalunda lett till något slags vänsterradikalt idealsamhälle, ett Utopia där godhet, tolerans, solidaritet och fred härskar. Snarast har den blivit det rakt motsatta, ett mardrömssamhälle med stundom rent krigslika förhållanden som illutreras av den ovan anförda massakern i Göteborg samt gängrelaterade uppgörelser inklusive ett otal skjutningar, gängvåldtäkter och misshandelsfall på olika platser.

imagesW2XC32EH Dick Erixon gör upp räkningen med integrationen.

Den uppmärksammade bloggaren Dick Erixon tar upp den katastrofala utvecklingen den 19 mars 2015 på sin blogg I hjärtat rebell under rubriken ”Integrationen för krig till Sverige”: http://erixon.com/blogg/2015/03/integrationen-for-krig-till-sverige/

Den Centerpartiet närstående Erixon tar avstamp i dödsskjutningarna på Hisingen och ett uttalande från ett ögonvittne: ”Det är som att leva i ett krig.”  Dick Erixon skriver följande:  ”Den ’integration’ som svenska partier står för betyder att traditioner, kulturer och beteendemönster från Mellanöstern och övriga världen är lika viktiga som den kultur och sociala normer som funnits i Sverige fram till 1970-talet.”

Den svenska så kallade integrationen medför, menar Erixon, ”att krig är något som vi måste räkna med” på samma sätt som man måste räkna med det i andra delar av världen, särskilt från de delar varifrån de flesta nyanlända kommer ifrån. Dick Erixon skriver följande, vilket jag tycker kan vara en lämplig avrundning även av min egen artikel: ”Jag är så innerligt trött på de politiker som talar om integration som något positivt. Det enda rimliga är assimilering. Men det kan vara för sent för det.” 

Ovanstående är ett försök att som en inledning till en nödvändig debatt om Sverige sammanfatta läget i vårt land som det ter sig för denna bloggare våren 2015. Nu hoppas jag andra debattörer kan överta stafettpinnen!

Efter ”Uppdrag granskning”: Dags att inse varifrån det verkliga hotet mot judarna kommer

24 januari, 2015

images05XRNY0Z Judehatet har bytt ansikte.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/det-vander-sig-i-magen-av-sds-propaganda/

Dagen efter ”Uppdrag gransknings” (SVT) uppseendeväckande reportage om den muslimska antisemitismen i Malmö är dementimaskinen i gång. Ett av de populärare greppen är att peka fingret åt Sverigedemokraterna i stället för åt det håll där det faktiska judehatet står att finna.

Ett exempel på denna strategi är en artikel av socialarbetaren och Auschwitz-överlevaren Emerich Roth i Dagens Nyheter dagens datum (se länken ovan).

Utan att vilja förringa denne säkerligen hedervärde mans dyrköpta erfarenheter kan jag inte annat än skaka på huvudet åt att vår sannolikt mest inflytelserika tidning, en dag efter ett avslöjande reportage om muslimsk antisemitism, släpper fram någon som tillåts rada upp ett antal lögner eller i bästa fall halvlögner om SD utan att det ljungande judehatet från muslimskt håll berörs med ett ord.

Alltså om det enda parti i riksdagen som tycks ta antisemitismen på fullt allvar och därtill det sannolikt mest Israel-vänliga. Vars partisekreterare har en gigantisk Israel-flagga på sitt kontor och som har flera framstående representanter av judisk börd. Sverigedemokraten Ted Ekeroth var 2007 den förste svensk som tilldelades World Zionist Organizations (WZO) prestigefyllda utmärkelse Herzlpriset, uppkallat efter sionismens grundare Theodor Herzl (1860-1904).

untitled Ted Ekeroth med Herzlpriset.

Detta parti blandar Roth ihop med den tyska nationalsocialismen och Förintelsen – vilket bland annat torde bevisa att hög ålder inte nödvändigtvis är synonymt med vishet och klokskap (Roth föddes i Tjeckoslovakien 1924).

Jag hyser den djupaste respekt för människor som överlevde Förintelsen, men ger det dem mandat att fabulera fritt i media om saker de uppenbarligen har föga eller ingen sakkunskap om? Jag tycker faktiskt inte det. Roth hävdar exempelvis att SDare i allmänhet marscherade under hakkorsfanor på 1990-talet, vilket är alldeles tokigt – låt vara att det fanns enstaka virrpannor. Han torgför dessutom något slags psykiatrisk gottköpsteori om att SDs kärna skulle bestå av yngre män ”som negligerats av sina pappor”.

Willy Silberstein, ordförande i den ultraliberala Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), är visserligen inte lika grov i sin demagogi som Emerich Roth men kan inte heller han låta bli att försöka få det till att antisemitismen i Malmö egentligen nog är Sverigedemokraternas fel.

Uppenbarligen upplever Silberstein/SKMA det som mycket obehagligt att nästan allt judehat i Malmö de facto emanerar från muslimska invandrare. Lösningen? Sparka på SD. I Metro den 23 januari citeras Silberstein i en artikel som belyser det faktum att Judiska församlingen i Malmö nu beslutat stängsla in synagogan på Föreningsgatan på följande sätt: ”Jag tror att Sverigedemokraternas argumentation ökar motsättningen mellan olika grupper.”

Metroartikeln här:

http://www.metro.se/skane/malmos-synagoga-stangslas-in-efter-hot/EVHoav!mj2f8uSpB7D6Q/

När man går in på SKMAs hemsida finns där inte en rad om SVTs reportage om den importerade antisemitismen i Malmö som fått många judar att i desperation och avsmak lämna staden. I Malmö finns uppenbarligen inte längre någon framtid för dem, kanske inte heller för andra ickemuslimer utom möjligen muslimernas uppbackare inom de rödgröna partierna. Däremot vidarebefordrar organisationens Facebook-sida visst material om det aktuella judehatet.

Willy Silberstein, som är född i Norrköping 1954, var som ung man med tjockt hårburr med i organisationen Demokratisk Allians vilken bland annat försvarade USAs engagemang i Indokina  som nödvändigt i syfte att bekämpa den globala kommunismen (jag vet, ty jag var med). Därefter gjorde han, liksom sin syster Margit Silberstein, en framgångsrik karriär inom etablissemangsmedia innan han 2009 blev ordförande i SKMA. Numera ägnar han sig mest åt moderatorsuppdrag och medieträning.

imagesG2YBJOB4 Ortodoxe Malmö-rabbinen Shneur Kesselman, en av måltavlorna för den muslimska antisemitismen, med Malmös synagoga i bakgrunden.

Personer som Roth och Silberstein tror antagligen att de gör Sveriges judar en tjänst genom att utmåla SD som ett stort hot, samtidigt som de lägger ner stor energi för att varna för något de kallar ”islamofobi”, men i verkligheten är det precis tvärtom.

Genom att demonisera SD försvårar de för judarna att se var det verkliga och i realiteten enda hotet mot deras existens i Sverige och i andra länder ligger: bland det, tack vare massinvandringspolitiken, ständigt växande antalet muslimer vars heliga skrift (Koranen) upphöjer judehatet till religiös dogm och liknar judar vid grisar och apor. En slogan som reciterats av otaliga islamska hatpredikanter för att rättfärdiga mord på judar.

Profeten Muhammed själv, med bakgrund som karavanrövare och kamelskötare,  lät som bekant vid ett tillfälle halshugga omkring 600-800 judar under sin väpnade kamp för att tillskansa sig makten och utöka sina landrevir.

Varken Emerich Roth eller Willy Silberstein är naturligtvis det minsta intresserad av att lyfta fram den politiska vänsterns skuld när det gäller den skamliga antisemitismen i Malmö. Inte heller belystes denna aspekt i Janne Josefssons ”Uppdrag granskning”.

imagesYPBXRKYS Dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven (S) citerade Koranen och träffade muslimska trosanhängare i Rinkeby på nationaldagen.

Den alltid informativa och inte sällan bitska sajten Jihad i Malmö, med förre kristdemokraten Hans C. Pettersson som ansvarig utgivare, lyfter däremot de starka kopplingar som finns mellan ledande S-politiker i Malmö och den islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza. Sajten påpekar också att en kommunal nämndordförande ledde en antisemitisk demonstration på Malmös gator.

Mer här:

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/01/man-vill-bara-grata.html

Den till Sverigedemokraterna avhoppade Malmö-sossen Nima Gholam Ali Pour spinner vidare på samma tema i en välmatad debattext på sin blogg Nimatown under rubriceringen  ”Ingen nolltolerans mot antisemitism i Malmö”. Nima berömmer TV-reportaget och skriver att man ”börjat komma bort ifrån myterna om att det handlar om nynazister eller högerextrema som skulle stå bakom antisemitismen i Malmö”.

Det som inte togs upp i Uppdrag Gransknings dokumentär var legitimeringen av antisemitism från politiskt håll som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ligger bakom. De rödgröna politikerna i Malmö  inte tagit avstånd från antisemitism utan har på olika sätt signalerat att antisemitism är norm.

Nima hänvisar i detta sammanhang till Malmö-politiker såsom kommunfullmäktigeledamoten Adrian Kaba (S) och riksdagsledamot Hillevi Larsson (S); den senare stoltserade nyligen med ett diplom hon fått sig tilldelat av Palestinska föreningen i Malmö vilket avbildar ett ”Storpalestina” där Israel utplånats. I bakgrunden huserar förre kommunstyrelseordföranden (S) Ilmar Reepalus Dialogforum, vilket enligt Jihad i Malmö ”snackat käkarna ur led” utan några som helst resultat.

untitled Palestinaaktivisten Mohannad Yousif till vänster och Olof Holmgren från ”Stoppa matchen”-ledningen i Malmö 2009.

De rödgrönas länk till Palestina-rörelsen uppges vara Mohannad Yousif, vilken varit flitig med att sprida konspirationsteorier som att terrorrörelsen Islamiska staten (IS) i själva verket finansieras av israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Yousif samarbetar nära med Larsson och Vänsterpartiets ordförande Morgan Svensson. Sålunda har, konstaterar Nima, ”…den rödgröna majoriteten släppt in antisemiterna i maktens salonger…”.

På detta sätt har antisemiterna, långt ifrån att ha stigmatiserats, i stället blivit normen i Malmö. Yousif var en av de ledande förespråkarna för att Davis Cup-matchen Sverige-Israel i Malmö 2009 skulle stoppas.

Här en länk till Nima Gholam Ali Pours bloggtext:

http://nimatown.blogspot.se/2015/01/ingen-nolltolerans-mot-antisemitism.html

Det politiska parti som mest engagerat sig mot antimsemitismen i Sverige är som nämnts ovan Sverigedemokraterna, något som stör de liberala/vänsterinriktade/ängsligt politiskt korrekta bedömarna något oerhört. Willy Silbersteins standardargument är att ”SD utnyttjar antisemitismen för att komma åt muslimerna”, en verklighetsfrämmande konspirationsteori om någon.

Det beryktade Expo, med sina rötter i vänsterextremism och anti-vit rasism och där juden Jonathan Leman är en av toppfigurerna, har över huvud taget inte visat något intresse för att kommentera ”Uppdrag granskning” om judehatet i Malmö.

untitled Judiske Expo-medarbetaren Jonathan Leman.

Dess hemsida har de senaste dagarna toppat med det påstått minskade stödet för nazisterna i Grekland och ondgjort sig över den islamkritiska Pegida-rörelsen i Tyskland. Dock inget om judehatet i Malmö, som sagt. Också i Expos fall torde det vara så att antisemitismen helt enkelt kommer från ”fel” håll och att kritik mot något som har med islam att göra skulle sabba Expos opinionsbildning mot ”islamofobi”.

Av Jonathan Leman hade man nog kunnat vänta sig betydligt mer. Han har som jude smärtsamma erfarenheter av den under senare år alltmer utbredda antisemitismen och vet naturligtvis mycket väl varifrån den i kanske 95 fall av 100 kommer ifrån.

Man skulle önska att Leman kunde bryta sig ur Expos tvångströja av SD-hat och proislamism, främst därför att detta skulle underlätta för Lemans egen folkgrupp att urskilja varifrån det reella hotet kommer. Jag har hittat denna artikel av en 25-årig Jonathan Leman i Expressen från november 2006 som tyder på betydande insikter och mognad:

http://www.expressen.se/debatt/jag-blir-attackerad-for-att-jag-ar-jude/

untitled Mirjam Katzin (V) resonerar verserat i ETC.

Det vettigaste jag läst från någon vänsterföreträdare i anledning av det aktuella TV-reportaget kommer från Mirjam Katzin, som i en artikel i tidskriften ETC för ett ganska så verserat resonemang kring företeelsen antisemitism. Katzin, som är doktorand i juridik i Lund och aktiv vänsterpartist, är exempelvis medveten om att det förekommer judehat från muslimer.

I slutklämmen av sin artikel lägger hon dock för säkerhets skull till följande vad jag vill kalla alibiresonemang, eftersom hon antagligen vill fortsätta vara kvar i V-partiet:

Man måste ha det politiska modet att skärpa arbetet mot islamofobi och arbetet mot antisemitism samtidigt och att ta de konflikter detta innebära, både i och utanför rörelsen.

Katzins hela debattext här:

http://www.etc.se/debatt/onyanserad-debatt-om-hatet-mot-judar

Undersökningar från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och Forum för levande historia visar att det är åtta gånger vanligare med antisemitism hos personer med muslimsk bakgrund än från andra befolkningsgrupper. Samtidigt förefaller judehatet bli ett allt mindre problem bland extremnationalister och rena nationalsocialister, eftersom dessa numera fokuserar betydligt mer på att motverka den massiva invandringen än den traditionella nazistiska fixeringen vid judarna.

Ju förr individer som exempelvis Emerich Roth, Willy Silberstein och Jonathan Leman, liksom så kallade antirasistiska organisationer och den etablerade judenheten inser detta, och faktiskt också börjar framföra det, desto bättre.

 

 

 

 

Dylan och Ibrahimovic hyllar sina länder

4 februari, 2014

http://www.youtube.com/watch?v=KlSn8Isv-3M&feature=youtu.be

Från politiskt korrekta kommentatorer har, för den som har spetsat öronen, kunnat höras ett nervöst sorl under senare tid. Populärmusik-ikonen Bob Dylan (egentligen Robert Zimmerman), född  i Duluth, Minnesota 1941, framträder nämligen på en reklamvideo som hade premiär i samband med sportfesten Superbowl nyligen som en förespråkare för amerikansk bilproduktion i allmänhet och för Chrysler i synnerhet.

images Världsartisten Dylan hyllar USA.

Efter den retoriska frågan i videons inledning ”Is there anythíng more American than America?”  (det är det självfallet inte) går Dylan vidare med budskapet, att biltillverkning är det mest amerikanska som finns: Tyskland må fortsätta brygga sitt öl, Schweiz tillverka sina klockor och Japan sätta ihop sina telefoner – men du bör låta den USA-baserade bilindustrin tillverka din bil.

Se länken överst!

Ungefär samtidigt har vår världsartist inom fotbollen, Zlatan Ibrahimovic, född i Malmö 1981,medverkat i en reklamfilm för Volvo som är minst lika patriotisk som Dylans amerikanska bilreklam. Länk här:

http://www.expressen.se/sport/fotboll/ligue-1/har-ar-zlatans-hypade-reklamfilm-med-volvo/

Tomas Karlsson, politisk redaktör på mitt husorgan Länstidningen i Södertälje, skriver i en ledartext dagens datum (4 februari 2014) att vi bör ”ratta bort från nationalismen” och förkasta Dylans och Ibrahimovics påstått nationalistiska budskap:

För så är det. Risken finns att fler gör som bilindustrin och slår an nationalistiska strängar enkom för att kunna sälja bättre och tjäna mer. Gå inte på det. Ökad nationalism och protektionism är inte vad världsekonomin behöver.

Det är till att vara hyperkänslig inför allt som ens avlägset kan förknippas med det vederstyggliga ordet ”nationalism”. Personligen känner jag mig dock rätt övertygad om att den globala ekonomin inte kommer att braka ihop för att Dylan och Ibrahimovic tycker det finns anledning att hylla sina respektive länder och deras bilar.

Det båda dessa personligheter har gemensamt är individualism och integritet. De följer inte nödvändigtvis de senaste trenderna vare sig i politiskt eller annat avseende. Dylan har alltid varit noga med att understryka, att han inte går att placera in i något fack. På 1960-talet hyllades han av vänstern på grund av att han skrev och framförde samhällsengagerade låtar till eget akustiskt ackompanjemang.

Hans texter är således mer att se som samtidskommentarer än politiska pamfletter. Upprördheten inom den doktrinära vänstern blev stor när Dylan först övergick till elektriskt komp och därefter började skriva religiöst färgade texter.

I Zlatans fall har hans ”svenskhet” stundom berörts i politiska kretsar och inte alltid på ett särskilt begåvat sätt. För mig räcker det gott med att han är född i Sverige och spelar i svenska landslaget. Jag anser därtill att han är en lysande representant för det moderna Sverige.

I anslutning till Volvo-videon har han sagt att han har gått med på att medverka som en hyllning till Sverige. Han reciterar även vår nationalsång ”Du gamla, du fria” med den lilla förändringen, att det är i Sverige han vill leva och dö, således ej i Norden som det heter i den officiella sångtexten. Det skall bli intressant att se om Zlatans variant får efterföljd!

untitled Världsartisten Ibrahimovic hyllar Sverige.

För att runda av så tycker jag det är anmärkningsvärt att som LTs Tomas Karlsson, som nog måste räknas som en av våra mer ängsligt politiskt korrekta ledarskribenter, dra slutsatsen att nationalismen är på frammarsch endast därför att ett par samtidsikoner visar sin fosterlandskärlek genom att medverka i bilreklam. Det är rentav rätt patetiskt och tyder på en närmast patologisk rädsla för allt som har att göra med kärleken till det egna landet.

I mina ögon är det uteslutande sunt och fullständigt normalt att älska och vörda sitt fosterland. Sedan kan det kanske anses pikant att Dylan är jude och Ibrahimovic av bosnisk-kroatisk börd. Jag är för övrigt en stor beundrare av båda dessa gudabenådade artister