Den här skylten i anslutning till Einar Åbergs bokhandel i Stockholm renderade ägaren böter för förargelseväckande beteende.
En i vår tid uppmärksammad lagstiftning gäller ”hets mot folkgrupp”. Lagen antogs 1948 och gällde då huvudsakligen spridande av antisemitism i Andra världskrigets kölvatten. Under årens lopp har dock lagen svällt ut till att numera också omfatta sexuell läggning och könsidentitet. Lagen ifråga har blivit ett verksamt vapen i händerna på censurivrare, vilka anser att det är viktigare att inte känna sig kränkt än att värna det fria ordet.
Definitionen av brottet hets mot folkgrupp lyder enligt Åklagarmyndigheten på följande sätt: ”Att offentligt sprida uttalanden som hetsar eller är nedsättande om en grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.”https://sv.wikipedia.org/wiki/Hets_mot_folkgrupp
Lagen benämndes först även Lex Åberg efter den fanatiske antisemiten och nazisympatisören Einar Åberg (1890-1970). När den nationalsocialistiska Förintelsen av Europas judar blev känd efter krigsslutet 1945 var Åberg en av de första att förneka dess existens. Hans skrifter och pamfletter fick även spridning utomlands, och det bedömdes att detta kunde skada Sveriges renommé i omvärlden.
Einar Åberg dömdes själv sex gånger i enlighet med den nya lagstiftningen. I de flesta fall utdömdes böter, men två gånger – 1954 och 1956 – tvingades Åberg skaka galler i sammanlagt tre månader. Maxstraffet för hets mot folkgrupp är fängelse i två år om brottet anses grovt.
1941 köpte Einar Åberg en bokhandel med adressen Beridarebangatan 25, numera Sergelgatan, i Stockholm. I anslutning till affären fanns ett stort anslag med texten ”Judar och halvjudar äga icke tillträde”, något som väckte betydande uppmärksamhet och renderade Åberg bötesstraff för brottet förargelseväckande beteende. https://sv.wikipedia.org/wiki/Einar_%C3%85berg
”Hatbrott”. Hets mot folkgrupp inrangeras under rubriceringen ”hatbrott” som enligt Wikipedia innebär följande: ”Hatbrott är ett samlingsnamn på flera olika brott där motivet kan härledas till förutfattade meningar mot en identifierbar grupp och därför strider mot de mänskliga rättigheterna och de grundläggande värderingarna i samhället om alla människors lika värde.”
Hatbrott är emellertid inte en självständig brottsrubricering. Det är istället en straffskärpningsregel, vilken enligt Brottsbalkens kapitel 29, paragraf 2, punkt 7 kan leda till ett strängare straff än vad den tilltalade skulle ha fått om motivet inte varit hat mot en viss grupp eller person/personer ingående i gruppen ifråga.
Liknande lagstiftning finns exempelvis i övriga skandinaviska länder, Tyskland (där det är förbjudet att förneka Förintelsen), Frankrike, Storbritannien, Irland och Sydafrika. Dock förekommer inte denna typ av lagstiftning i USA, där yttrandefriheten ges ett starkt skydd i rättighetsförklaringen Bill of Rights.
Det pågår dock även i USA försök att inskränka yttrandefriheten genom att kalla framförandet av misshagliga och/eller politiskt inkorrekta åsikter för ”hate speech”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bill_of_Rights_(USA)
Dan Park har flera fängelsedomar för hets mot folkgrupp i sitt belastningsregister.
Fem domar mot Dan Park. Gatukonstnären Dan Park, född som Dan Appelblad i Tavelsjö i Umeå kommun i Västerbotten 1968 men bosatt och verksam i Malmö, är sannolikt det mest kända exemplet på en svensk som åtalats och dömts för brottet hets mot folkgrupp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dan_Park
Dan Park har dömts fem gånger för sagda brott: 1998, 2012, 2014 (två gånger) samt 2018. De flesta av domarna avser Parks gatukonst, men en av domarna kom sedan Park ramat in och ställt ut en del av sin produktion på konstgalleriet Rönnquist & Rönnquist i Malmö i juli 2014.
Exemplet Dan Park visar enligt min mening att Sveriges rykte som civiliserad rättsstat knakar betänkligt i fogarna. Man behöver inte uppskatta allt vad Park och hans anhängare anser vara konst – en viss del av denna kan nog på goda grunder anses vara tämligen tvivelaktig – för att uttrycka det han vill som han vill. Behandlingen av Park och hans konst för tankarna till diktaturstater av typ röda Kina, Sovjetunionen och Nazityskland, där endast sådan konst som godkänts av myndigheterna tolereras.
Undergräver yttrandefriheten. Problemet är att hetslagstiftningen i praktiken undergräver den i regeringsformen fastlagda yttrandefriheten. I Sverige finns två grundlagar som reglerar yttrandefriheten: tryckfrihetsförordningen (1949:105) samt yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469).
Lagen om hets mot folkgrupp har sedan 1948 ständigt utökats med nya grupperingar av människor som anses utgöra en ”folkgrupp”. Det senaste tillskottet är transpersoner inklusive så kallade könsdysforiker (eller icke-binära personer) vilka upplever sig vara varken män eller kvinnor. Och i takt med att allt fler personer ur olika kategorier, därtill uppmuntrade av den alltmer utbredda cancel culture enligt vilket personer som uttrycker av etablissemanget oönskade åsikter skall jagas med hugg och slag, känner sig ”kränkta” tyder alla tecken på att lagen kommer att svälla ytterligare.
Statsminister Stefan Löfven vill skärpa censuren av Internet med hjälp av EU.
Löfven vill skärpa censuren. Det är i sammanhanget minst sagt oroande att statsminister Stefan Löfven (S) gått i bräschen för en ökad reglering av medierna. Löfven tog i ett replikskifte med Jimmie Åkesson (SD) i 2021 års första partiledardebatt i riksdagen upp händelseutvecklingen i USA inklusive mobbens inträngande i kongressbyggnaden på Capitol Hill i Washington, D. C.
Statsministern menade att det fanns risk för att denna utveckling skulle sprida sig till Europa och Sverige. Lösningen skulle vara att under överinseende av EU införa en ökad reglering av medier på Internet: ”Det kan inte vara en mänsklig rättighet att jag ska få häva ur mig vad som helst i sociala media.”https://www.europaportalen.se/2021/01/lofven-kraver-eu-ordning-i-sociala-medier
Det är en möjlighet som inte heller existerar i dag, eftersom tongivande sociala medier såsom Facebook, Youtube och Instagram ägnar sig åt ett betydande mått av censur. Vänstern har satt i system att anmäla folk som uttrycker icke politiskt korrekta åsikter med vanlig påföljd att ”syndarna” stängs av för kortare eller längre tid eller helt plockas bort från aktuellt medium.
Det sistnämnda var vad som drabbade den alternativa TV-kanalen SwebbTV, som lyftes bort från Youtube på grund av spridande av vad som betecknades som konspirationsteorier om Kina-viruset samt vad som med en svepande formulering kallades ”hatretorik”. SwebbTV fortsätter sända men nu uteslutande på den egna hemsidan. https://swebbtv.se/
I USA har mediacensuren gått så långt att Twitter och Instagram släckte ner den folkvalde presidentens, Donald Trump, konton. Inte nog därmed: konton för en rad andra konservativa företrädare, exempelvis den tidigare Trump-medarbetaren Steve Bannon, har raderats.
Den beskrivna utvecklingen påbörjades långt innan mobben trängde in i kongressbyggnaden. Denna beklagliga händelse blev emellertid ytterligare ett incitament för det fria ordets motståndare i USA, EU och på andra ställen att gå vidare i sina försök att tysta politiska meningsmotståndare. Nu anförs den alltså av Stefan Löfven i syfte att skärpa censuren av sociala medier.
Voltaire och vänstern. Den grundlagsskyddade yttrandefriheten har mer och mer blivit en fråga om att yttra sig på ”rätt” eller ”fel” sätt. De som uttrycker åsikter och synpunkter som ogillas av etablissemanget med regeringen i spetsen kan i värsta fall förvänta sig inte bara motargument – vilket givetvis ä helt i sin ordning – utan också att utestängas eller kraftigt begränsas i sin offentliga verksamhet och i sin levnad över huvud taget.
Voltaire – yttrandefrihetens försvarare.
Den franske upplysningsfilosofen Francois-Marie Arouets (1694-1778), mer känd som Voltaire, inställning till yttrandefriheten har av den brittiska författarinnan Evelyn Beatrice Hall (1868-1956) sammanfattats så: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.”https://tommyhansson.wordpress.com/2011/10/06/nagot-om-tolerant/
Dagens censurivrare på vänsterkanten, i den mån de alls hört talas om Voltaire, verkar snarare operera enligt principen: ”Jag håller inte med om vad du säger, och jag är beredd att gå i döden för att hindra dig från att säga det.”
Näthatsgranskaren. Den ständigt utökade lagstiftningen om hets mot folkgrupp har med åren blivit ett allt mer verksamt instrument i händerna på censurivrare för vilka det är viktigare att inte känna sig kränkt än att värna det fria ordet. För några aktörer har det till yttermera visso blivit en affärsidé att dammsuga sociala medier efter förgripliga yttranden att anmäla till polisen.
Dit hör den beryktade så kallade Näthatsgranskaren med expolisen Tomas Åberg som ledande namn. Näthatsgranskaren har sedan starten 2017 lämnat in över 1000 anmälningar till polisen med målsättningen att få ut så stora skadestånd som möjligt.
Som alla etablerade svenska USA-observatörer står Marcus Oscarsson stadigt i det demokratiska lägret: det så kallade McGovern-syndromet.
Marcus Oscarsson heter en uppmärksammad politisk kommentator i TV4 som gjort sig känd för två saker: han har ambitionen att förklara knepiga politiska sammanhang för tittarna och han verkar låta sminköserna få fria händer med mascaran och ögonbrynen inför varje framträdande i rutan.
Marcus Oscarsson är född den 21 mars 1976 och enligt uppgift i mycket unga år adopterad från Iran av svenska föräldrar tillsammans med sin tvillingbror. Han är uppväxt i Tveta församling i den lilla byn Odensås i Hultfreds kommun i Kalmar län.
Han genomgick i gymnasium i Hultsfred och tog därefter ekonomie magister-examen i statsvetenskap och civilekonom-examen vid Linnéuniversitetet i Växjö. 2006 inledde han studier vid regeringens aspirant- och diplomatprogram. Oscarsson har dessutom genomgått Svensk-amerikanska handelskammarens trainee-program i Denver, Colorado i USA. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Oscarsson
Marcus (ursprunglig stavning ”Markus”) uppges dessutom ha hunnit med att vara lokalredaktör på Vimmerby Tidning i fem år och på Barometern i hela tolv år – frågan är när han skulle ha hunnit med det? Utöver detta har han kommenterat politik i TT, Aftonbladet och SVTs Aktuellt och varit korrespondent för brittiska tidningar som The Times och Daily Mail.
Det var 2012 som den nu snart 45-årige Oscarsson fick anställning som politisk expertkommentator vid TV4. Han kom då närmast från olika befattningar vid finansdepartementet, statsrådsberedningen och Miljöpartiets riksdagskansli. Oscarsson har ett speciellt intresse för USA i allmänhet och amerikanska presidentval i synnerhet.
Marcus Oscarsson hyllades för sin förmåga att göra komplicerade sammanhang begripliga för tittarna och har varit nominerad till flera prestigefyllda utmärkelser avseende TV-mediet. 2015 vann han det så kallade Begriplighetspriset. Han lyckades också med konststycket att gå hem i de flesta läger, också bland dem som brukar kritisera de etablerade medierna för överdriven politisk korrekthet.
Marcus Oscarsson använde Idrottsgalan som slagträ mot Trump i debatten om det amerikanska presidentvalet.
Några som inte instämde i hyllningskören var patenterade vänstertyckare såsom Expressens kolumnist Alex Schulman och stollige anti-vite rasisten Tobias Hübinette, vilka anklagat Oscarsson för ”högerpopulism” och SD-sympatier. En av Oscarssons försyndelser bestod i berömmande ord till Mattias Karlsson efter TV-dokumentär om denne 2019. Oscarsson menade att Karlsson skulle bli en bra efterträdare till Jimmie Åkesson som partiledare (en roll som Mattias själv inte vill ha). https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/oscarsson-lanserar-sds-vallat-bli-politiker-i-stallet/
Marcus Oscarsson har ofta haft förmågan att, som det heter, tänka utanför boxen och inte varit rädd för att stöta sig med den trendsättande vänstern vare sig på sin välbesökta Facebook-sida eller när han studsar runt som en gummiboll i TV4-studien och fäktar med armarna som om de vore väderkvarnsvingar. Det finns emellertid en fråga där han i högsta grad anpassat sig till rådande debattklimat: USAs 45e president Donald J. Trump.
I Sverige förefaller det råda en oskriven regel vad beträffar bevakningen av amerikanska presidentval: den demokratiske kandidaten måste favoriseras och den republikanske kandidaten överösas med kritik. Så har varit fallet åtminstone från och med Nixon-Kennedy-valet 1960 och framåt.
Det är ledsamt och, med tanke på hans fördomsfrihet i de flesta andra frågor, litet förvånande att Marcus Oscarsson inte lyckats resa sig ur mängden av demokratiska partigängare utan istället tar varje chans att racka ned på Trump. ”Som en elefantunges vilda upptåg på Mall of Scandinavia” har Oscarsson exempelvis valt att karaktärisera Trumps på många sätt banbrytande utrikespolitik.
Oscarsson är märkbart upprörd över att Trump inte kört vidare i samma gamla utrikespolitiska hjulspår som företrädarna. Att Trump faktiskt varit den ende president i modern tid som inte inlett krigshandlingar utomlands är något som TV4-personligheten inte tycks ha uppmärksammat.
Oscarsson gick i spinn när Trump friats i senaten.
När vidare Donald Trump friats i Demokraternas desperata riksrättsåtal tappade Marcus Oscarsson det fullständigt. ”Skandal när Trump frias trots uppvigling mot sitt eget land”, påstod således Oscarsson. ”Trump och republikanerna är ändå stora förlorare.” Enligt Oscarsson var bevisen för Trumps skuld ”överväldigande”.
Det måste svida i skinnet på Marcus Oscarsson och andra svenska utrikesbedömare att de inte hade vetorätt över klåparna i senaten i Washington, D. C. som hade mage att fria Trump. Att just Oscarsson, som i flera andra sammanhang gjort ett förtjänstfullt jobb, skulle tappa varje uns av besinning var dock något oväntat, låt vara att han genomgående hållit en kritisk ton gentemot Trump.
Jag har i ovanstående rader försökt vara rättvis mot Marcus Oscarsson och framhävt hans förtjänster. Desto större blir besvikelsen över att han är precis lika orättvis och propagandistisk gentemot Donald Trump som exempelvis TV4-kollegan Rolf Porseryd och SVTs Stefan Åsberg och tidigare Carina Bergfeldt.
Sverige har formellt yttrandefrihet. I praktiken är denna dock kringskuren på grund av en censurmentalitet som genomsyrar politik, media och debatt. Denna yttrar sig i att envar som avviker från de hårt avgränsade åsiktskorridorerna riskerar att råka illa ut. Flera exempel under senare tid illustrerar vad jag menar.
Låt oss börja med den liberale debattören med mera Alexander Bard, född 1961, vilken hade oförsyntheten att på Twitter lägga ut synpunkter på Black Lives Matter-rörelsen som fick PK-folket att kippa efter andan. Det resulterade också i att Bard tvingades avsluta sin medverkan som jurymedlem i TV4s Talang. Tweetens lydelse återges ovan.
”Martin Luther King hade hatat Black Lives Matter”, citeras Bard av sajten Nyheter Idag. ”Han var stenhård med att man går i kyrkan på söndagar, jobbar sex dagar i veckan, tvättar sina barn och ser till att barnen går i skolan.”
I samma veva som Alexander Bard lade ut sin tweet passade han även på att begära utträde ur Liberalerna, som han varit medlem i några år (han har tidigare bland annat tillhört Centerpartiet). Som motivation anger Bard att han är missnöjd med Nyamko Sabunis ledarskap: ”Det håller inte tyvärr. Hon var jättedålig i partiledardebatten förra veckan. Och hon kommer inte orka bryta med Socialdemokraterna, vilket för mig är nödvändigt.”
Att TV4 inte är överdrivet förtjust i yttrandefrihet är känt sedan länge. 2015 valde kanalen således att plocka bort matprogrammet Tina på besök med Israel som besöksort från sin hemsida. Tina Nordström hade nämligen karaktäriserat den israeliska huvudstaden Jerusalem som ”Israels hjärta”, vilket fick ett antal Palestina-aktivister att gå i taket. TV4 föll till föga och plockade bort inslaget från sin hemsida. https://www.varldenidag.se/nyheter/tv4-tar-bort-israel-avsnitt/legacyocc!E5KnDkl42YkKGh1AoR7b6A/
Mats Skogkär omplaceras på grund av en icke politiskt korrekt tweet.
Ytterligare en skribent som råkat ut för censurtänkande i dessa yttersta av dagar är Mats Skogkär, född 1957, ledarskribent vid Sydsvenskan 2003-20 och tidigare bland annat reporter på Tidningarnas telegrambyrå (TT). Han försvarade 2006 Jyllandspostens publicering av Muhammed-tedkningarna. Skogkär omplacerades till en icke-skrivande tjänst efter att ha gjort sig skyldig till en tweet som inte behagade tidningsledningen. Så här skrev Skogkär:
Jag skulle själv inte ha uttryckt mig som Alexander Bard eller Mats Skogkär, men jag försvarar deras rätt att ta ut svängarna i en situation som är på väg att spåra ur totalt. Enligt Sydsvenskans ansvarige utgivare Jonas Kanje går dock Skogkärs tweet ”över gränsen”. Mats Skogkär själv har i efterhand ångrat sitt twittrande och menar nu att tweeten ifråga var ”korkad och aldrig borde ha publicerats”. Dock vägrar han att låta sig omplaceras. Fortsättning lär följa.
Mitt sista exempel på den hotade yttrandfriheten är poliens beslag av hela upplagan av Aron Flams bok Det här är en svensk tiger, som såvitt jag förstår belyser Sveriges undfallande hållning gentemot Nazityskland under Andra världskriget. På omslaget avbildas krigstidens tigande svenska tiger i modifierad form: den höjer högra frambenet i en nazihälsning och har runt vänstra frambenet en hakkorsbindel; dessutom blinkar den med ena ögat.
Den svenska tigern utformades av tecknaren Bertil Almquist (Bertila), mest känd som upphovsman till Barna Hedenhös, för den svenska vaksamhetskampanjen under Andra världskriget 1941-45 i regi av Statens informationsstyrelse. Målsättningen var att svensken skulle knipa igen om militära och säkerhetsrelaterade förhållanden så att inte utländska makter skulle gynnas. Dagens Nyheters stridbare chefredaktör Herbert Tingsten kallade på sin tid kampanjen för ”neutralitetsidioti”. https://sv.wikipedia.org/wiki/En_svensk_tiger
Det är Beredskapsmuséet i skånska Djuramossa som polisanmält Flam för brott mot upphovsrätten. Muséet äger de ekonomiska rättigheterna till den ursprungliga tigern, detta efter en lång och uppslitande strid om upphovsrätten där muséet, Almqvists båda döttrar samt Försvarsmakten var inblandade. Upphovsrätten gäller fram till 2042.
Aron Flam riskerar vite på en halv miljon kronor därför att han parodierat den tigande svenska tigern.
Aron Flam, född 1978, är ståuppkomiker, skribent och debattör som är kritisk till vänstern. Han riskerar nu en halv miljon kronor i böter och har kommenterat händelserna på följande sätt: ”De ville inte att jag skulle fortsätta att använda min tiger, men jag anar, precis som jag misstänker att de gör, att det här är den centrala symbolen för den svenska tystnadskulturen under kriget men också framåt – sedan dess.”https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P97OdX/polisen-beslagtog-aron-flams-bocker-i-bokrad
Aron Flam har sannolikt rätt. Skriver man böcker och/eller debattinlägg med ”fel” text eller ”fel” omslag riskerar man råka illa ut i självcensurens, åsiktskorridorernas och den stelbenta byråkratins förlovade land. Eller producerar ”fel” sorts konst såsom gatukonstnären Dan Park, vilken hamnat i fängelse ett flertal gånger och dessutom utsatts för att polisen på det politiserade åklageriets order beslagtagit hans alster. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/28/sveriges-viktigaste-konstnar-hippien-och-geniet-dan-park/
”Nog har socialdemokratin känt av oron i vår existentiella tid”, menar Halldorf, ”men man har svarat med löften om ordning och reda. Dagens vänster ger materiella svar på andliga frågor.”
Enligt krönikören var det annorlunda med vänsterikonen Karl Marx (1818-83). Denne beskrev i sin så kallade alienationsteori hur proletärerna genom industrialiseringen alienerades (blev främlingar för både sig själva och tillvaron i stort) genom att de, till skillnad från hur det varit i det gamla bonde- och hantverkssamhället, förlorade kontakten med produkten av sitt arbete. Halldorf anser rentav att ”I Marx utopi var målet lika mycket själslig jämvikt som ekonomisk jämlikhet.” https://blogs2.abo.fi/sociologiskaklassiker2014/2014/11/26/marx-alienationsteori/
Och faktum är att Marx alienationsteori understryker marxismens pseudoreligiösa karaktär. Slitet på fabriksgolvet gör att proletärens ställning som kosmisk varelse (Gattungswesen) äventyras. Fabriksarbetaren blir genom att berövas produkten av sitt arbete en stympad och ofullgången varelse. Alienationsteorin hade emellertid inte någon central ställning under Karl Marx egen livstid.
Joel Halldorf ger Göran Greider en välförtjänt känga.
Teorin framfördes första gången i Marx Parismanuskript från 1844, då författaren var 26 år gammal men den publicerades sedan inte förrän 1932 i en sovjetisk utgåva av Karl Marx och Friedrich Engels samlade skrifter. Som i så mycket annat stödde sig Marx på den tyske filosofen G. W. F. Hegel (1770-1831), som tog upp frågan i sin skrift Andens fenomenologi 1807 men då i ett annat perspektiv än det Marx kom att anlägga.
Det var först då 60-talsvänstern hakade på genom marxistiskt influerade filosofer såsom André Gorz och Herbert Marcuse som alienationsteorin fick sitt verkliga uppsving. Målsättningen var att anpassa teorin till moderna förhållanden. Det skrevs och talades då närmast febrilt om den vedervärdiga alienationen i böcker, debattartiklar, föreläsningar och TV-rutor i såväl Sverige som utlandet. Den stora boven var förstås kapitalismen.
Så visst kan man se alienationsteorin som ett uttryck för något slags socialistisk andlighet. Det ändrar dock inte dess karaktär som lätt stollig och antikverad. Någon andlighet i egentlig mening är det knappast fråga om. Marxismen är och förblir en materialistisk filosofi som reducerar människan till ett stycke materia i rörelse utan egentligt värde.
Joel Halldorf passar även i sin krönika på att ge den allestädes närvarande Göran Greider en välförtjänt känga. Medan Greider kan vara andlig i sin poesi är så icke fallet när han ägnar sig åt politisk agitation, menar Halldorf: ”Men i Greiders ledartexter är Jesus sällan mer än ett fördelningspolitiskt föredöme.”
Den konservative filosofen Tage Lindbom (1909-2001) har på ett allsidigt sätt belyst frågan om socialism contra andlighet och skrev 1977 en djupt insiktsfull bok med titeln Myt i verkligheten, som kan vara den förnämsta kritik av marxismen som utgivits på svenska. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tage_Lindbom
Filosofen Tage Lindbom gav en djupt insiktsfull kritik av marxismen och socialismen.
I en intervju jag gjorde med Lindbom för den kristna tidskriften Svenska Journalen (#48 1977) förklarade han att den socialistiska rörelsen bygger på premissen, att när magen och mättad och människan nått en hygglig levnadsstandard så kommer med automatik den del av personligheten som ägnas åt det materiella att minska.
Så blev det dock inte, förklarar Lindbom: ”Jag kunde dock inte undgå att lägga märke till att trots att levnadsstandarden ständigt höjdes, så inställde sig ingalunda denna underbara process att det andliga steg liksom en offerrök mot skyn. Tvärtom – det materiella betonades bara mer och mer, vilket konsumtionssamhället är ett uttryck för.”
Det behövs väl endast en flyktig blick på socialdemokratin av i dag för att inse att Lindbom hade alldeles rätt. Följden för Tage Lindboms del blev att han bröt upp från socialdemokratin (han var 1938-65 chef för Arbetarrörelsens arkiv) och antog ett andligt-konservativt synsätt vilket utmynnade i att han konverterade till islam och sufismen. Det är emellertid en annan historia.
Fotnot: Jag utkom 1989 med boken Slaveri i vår tid. Marxismens ideologi (Contra förlag 248 sidor)i, som är en kritik av marxismen och socialismen i teori och praktik.
Den tidigare tjeckiske presidenten Václav Klaus har, tillsammans med sin nära medarbetare Jiri Weigl, författat en skrift som borde läsas av varje politiker i Europa i allmänhet och EU i synnerhet. Författarna sågar här den katastrofala migrationspolitik som har förvandlat betydande delar av EU-området till en bakgård till Tredje världen jäms med fotknölarna.
Václav Klaus föddes i Prag 1941 och var finansminister i det postkommunistiska Tjeckoslovakien 1989-91, varefter han blev landets premiärminister 1992. När Tjeckoslovakien delades i Tjeckien och Slovakien 1993 fortsatte Klaus som premiärminister i Tjeckien till 1997. När den förre dramatikern och oliktänkanden Václav Havel (1936-2011) avgick efter tio år som Tjeckiens president 2003 efterträddes han av sin forne rival Václav Klaus. Havel hade bland annat varit kritisk till Klaus negativa hållning gentemot Europeiska Unionen (EU).
Ett annat område där Klaus avvikit från den internationella politikens huvudfåra är tesen om den människoframkallade, globala uppvärmningen. Klaus har hävdat att denna är en myt och även ifrågasatt den mentala hälsan hos denna teoris ledande megafon, den förre amerikanske vicepresidenten Al Gore. https://www.dw.com/en/czech-president-eus-outspoken-global-warming-doubter/a-3836446
Merkels och Junckers ansvar. Med skriften Folkvandring – en kort vägledning till vår tids migrationskris (utgiven på svenska 2016 av Rosa Alba förlag, 111 sidor) visar Václav Klaus att han äger djupa insikter också avseende den massinvandringspolitik som sedan ett antal år plågar den europeiska kontinenten och då icke minst Sverige.
En mycket viktig bok i ett mycket viktigt ämne. Foto: Tommy Hansson
Denna politik, med Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och Tysklands förbundskansler Angela Merkel – båda kristdemokrater – som ledande tillskyndare, har bland annat lett till islamisering, flertalet terrordåd, ökad brottslighet, skenande så kallat hedersvåld, en stegrad våldtäktskurva, ökat kvinnoförakt, ett stadigt stigande antal no-go-zoner och allmänt sett ett tilltagande kaos på de flesta plan.
Klaus och Weigl ger tyska politiker en stor del av skulden till den pågående migrationskrisen (sidan 34): ”Tysklands förbundskansler Merkel och förbundspresident Joachim Gauck tog steget att direkt uppmana migranterna att marschera mot Europa. Till dem anslöt sig de europeiska politiker som identifierar sig med Bryssel och som tydligt visade att de menar allvar med sin mångkulturalism och med sin avsky mot nationalstaten.”
Lierade med dessa migrationsförespråkare, framhåller författarna, är påven Franciskus och hans anhängare med sin ”obegränsade barmhärtighet” samt ”Europas kosmopolitiska intellektuella och deras traditionella böjelse för abstrakta politiska ideal, men samtidigt totala, närmast rousseauska, likgiltighet för de konkreta mänskliga ödena.”
Enligt Klaus och Weigl bärs huvudansvaret dock av Merkel med hennes klämkäcka, av Barack Obama inspirerade stridsrop ”Wir schaffen das!” (Vi klarar det) som myntades under flyktingkrisen 2015. Det är en fras Merkel tvingats äta upp många gånger. https://en.wikipedia.org/wiki/Wir_schaffen_das
Angela Merkel: ”Wir schaffen das!”
”Massiv manipulation”. Václav Klaus och Jiri Weigl förklarar i förordet till bokens tyska upplaga att de haft som målsättning att skriva ”en kort vägledning” för den situation som uppstått. Avseende denna situation skriver de följande (sidan 18):
Allt tyder på att våra dagars migrationsvåg i ett historiskt perspektiv, knappast kan jämföras med något annat än den folkvandring som för 1500 år sedan kom att leda till det antika Roms undergång. Vi vill inte på något vis uteslutande utmåla katastrofscenarier eller bedriva populistisk uppvigling av opinionen genom att säga att dagens Europa kommer att gå en liknande förödelse till mötes. Men vi ser ett sådant scenario som en verklig fara. Det finns dessutom tydliga tecken som pekar i den riktningen.
Om vi får tro de båda författarna har hela den europeiska befolkningen, förutom migranterna själva, blivit utsatt för ”en massiv politisk och medial manipulation” och har därmed förvandlats till ”spelpjäser i ett gigantiskt socialt experiment.” Skeendet har enligt Klaus/Weigl med stöd av mainstream-media orkestrerats av europeiska toppolitiker med en multikulturalistisk agenda vilka i allt högre utsträckning ”fjärmat sig från sina respektive majoritetsbefolkningars synsätt och åsikter.”
Dock finns det, framhålles det, länder i Central – och Östeuropa vilka står för ett diametralt annat synsätt än de av mångkulturförespråkare och migrationsromantiker styrda nationerna i Västeuropa, länder som vill värna sina gränser och försvara den traditionella på kristendomen baserade inhemska kulturen. Tankarna går i sammanhanget till nationer såsom Ungern, Polen, Slovakien och Österrike men på senare tid även Italien.
Matteo Salvini: ”Italien är inte längre Europas dörrmatta.”
Skapa ett nytt Europa. Václav Klaus och hans vapendragare Jiri Weigl är djupt kritiska till EUs länge omhuldade strävan att fördela migranterna över hela EU-området men inte söka hejda invandringen som sådan. Resultatet blir förödande (sidan 44): ”Tusentals, tiotusentals och hundratusentals migranter blir för varje land till en enorm börda och till en faktor som riskerar att destabilisera de inhemska förhållandena i dessa länder.”
En naturlig fråga är vad som är syftet med EU-eliternas medvetna import av människor från länder vars religioner, traditioner och kulturer är väsensfrämmande för den västerländska kristna civilisationen. Det politiska etablissemanget följer, menar Klaus och Weigl, genomgående ”vänsterns progressism, en omfattande etatism och statspaternalism (statsförmyndigande), den gröna dirigismen (styrpolitiken) liksom en extensiv social konstruktivism.”
Detta förklaras resultera i en vilja att urholka nationalstaterna och tvinga fram ett nytt Europa: ”Därför arbetar de europeiska eliterna mot målet att bryta ner de nationella strukturerna, tunna ut det nationella kapitalet och att konfrontera nationerna med den främmande värld som migranterna – som utan någon specifik lojalitet till det europeiska land de får bosätta sig i – för med sig.”
Systemkritiska partier demoniseras. Inte alla länder ställer, som nämnts ovan, upp på EU-eliternas nationalstatsfientliga och mångkulturalistiska projekt. I länder som Tyskland, Sverige, Storbritannien, Italien, Frankrike, Danmark, Norge, Finland med flera har dessutom bildats mer eller mindre framgångsrika, systemkritiska partier med värdekonservativa, nationalistiska och invandringskritiska agendor vilka regelmässigt demoniseras av etablissemanget såsom varande svårartat främlingsfientliga, rasistiska, högerpopulistiska och högernationalistiska.
Marine Le Pen har av en fransk domstol beordrats genomgå en psykiatrisk utvärdering.
Macron ingrep för övrigt i den svenska valrörelsen genom att hävda att Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson inte var besjälad av vad han kallade ”svenska värderingar.” Det skedde sedan Åkesson i ett radioprogram avstått från att välja mellan Macron och den ryske presidenten Vladimir Putin.https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/e1L1Ma/akesson-ville-inte-valja–nu-svarar-macron
”Ett livskraftigt och fungerande alternativ”. Den svenska versionen av Václav Klaus och Jiri Weigls skrift har publicerats av det lilla förlaget Rosa Alba och kommer förmodligen inte att få någon överväldigande stor läsekrets. Det hindrar inte att den är ett mycket viktigt debattinlägg i ett mycket viktigt ämne. Att författarna inte givit upp hoppet framgår av skriftens slutkläm i form av ett citat från det tal Klaus höll efter att ha mottagit The European Freedom Award av Institutet för direkt demokrati i Europa (IDDE) på Grand Hotel i Stockholm den 4 november 2016 (sidorna 109-110):
Vi bör försöka etablera ett livskraftigt och fungerande alternativ till de aktörer och de institutioner som stöder det politiska etablissemanget i Europa. Detta alternativ behöver föra samman alla dem som tror på ett Europa bestående av oberoende och självständiga länder, som tror på frihet och klassisk europeisk liberal demokrati och som tror på möjligheten att återföra politiskt ansvar så nära medborgarna som möjligt.
Oldoz Javidi: Deportera Israels judar till USA. Foto: Pride
F! har på begäran av Oldoz Javidi i efterhand raderat detta minst sagt antisemitiska förslag och tagit avstånd från det som ”oacceptabelt”. Även Javidi har bett om ursäkt för sin bisarra förlöpning. Från F!s sida uppges nu att man kommer att intensifiera informationen om antisemitism inom partiet men låter ändå Javidi vara kvar i både partiet och på riksdagslistan. http://www.varldenidag.se/nyheter/far-sta-kvar-pa-fis-riksdagslista/reprgt!iGNovK6UcdDUB072AbHEQ/.
Oldoz Javidi uttryckte sig ursprungligen på bland annat följande sätt: ”Min inofficiella åsikt som privatperson är lite mer fantasifull. Israel har ockuperat ett annat land. Drivit människor på flykt från deras eget hem, tagit deras land och stulit deras liv och frihet. Det finns inget försvarbart i det överhuvudtaget. Israels bästa vän är USA…Så varför inte bjuda in vännerna över till sig och göra plats för dem på gården?”
Oldoz Javidi föddes i mullornas Iran 1980 och kom till Sverige sex år senare. Hon titulerar sig gärna som ”skådespelare och clown” och har medverkat i några filmer. Hon står på 36e plats på F!s riksdagslista vilken toppas av partiledarna Gudrun Schyman och Gita Nabavi och får därmed svårt att komma in, även om partiet mot all förmodan skulle inväljas i den svenska partipolitikens finrum. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oldoz_Javidi
Javidis uttalande har rönt stor uppmärksamhet i Israel och på andra internationella håll men har däremot inte tagits upp i etablerade svenska media.
Teysir Subhi: Trevligt med spa-resa till Auschwitz. Foto: Oscar Stenberg
Javidi är inte den enda av F!s riksdagskandidater som haft svårt att hålla tungan rätt i mun när det gäller ämnen som Israel, judar och Förintelsen. För en tid sedan twittrade Teysir Subhi, 31-årig lärare och ”frilanskommunikatör” från Göteborg, om att hon som projektledare för en ”tjejresa” till Auschwitz ville piffa upp resan en aning: ”Vi vill gärna kombinera resan med god mat och lite SPA. Är det någon som varit där och gjort den kombon? Vill gärna ha era bästa tips!”https://nyheteridag.se/fi-politiker-ville-aka-pa-spa-resa-till-auschwitz-skyller-kritik-pa-nazister/
En tecknares bild av skillnaden mellan Sverige och Danmark avseende synen på återvändande ISIS-terrorister.
Dagens Nyheter har uppmärksammat att Sverige utomlands inte längre framställs i odelat positiv belysning. I en TT-artikel refererande till DNs rapportering om den mörkare Sverige-bilden heter det:
Glöm det välordnade välfärdslandet och de vackra landskapen. Sverigebilden i utländska medier mörknar. Våldtäkter, no go-zoner och okontrollerad invandring är allt vanligare inslag i dagens rapportering, enligt Dagens Nyheter.http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article23749409.ab
Att det är medieetablissemangets flaggskepp som lägger avsevärd energi på att utkolportera bilden av att den mörknande föreställningen om Sverige – som av naiva utlänningar tidigare setts som något av ett paradis på jorden – som ett resultat av ”myter” och ”desinformation” är minst av allt en tillfällighet. DN är en av de publikationer som gått i bräschen för att ärerädda den traditionella bilden av vårt land som ett efterföljansvärt exempel för resten av jordklotet.
I stället är det DNs och TTs tafatta försök att hänga kvar vid den ljusblå idealbilden av Sverige som utgör den verkliga desinformationen och mytbildningen. Vem som helst som lever i verkligheten och inte befolkar maktelitens elfenbenstorn och skyddade bostadsområden kan se att Sverige är ett land i raskt förfall.
Etablerade media och UD söker ärerädda vrångbilden av Sverige som efterföljansvärt exempel. Foto: Tommy Hansson
Alternativa mediers och opinionsbildares rapportering är med andra ord alldeles sann, och om man i utlandet nu lyssnar mera på röster som Avpixlat, Jan Sjunnesson, Ingrid Carlqvist, Kent Ekeroth – och förhoppningsvis i någon ringa mån på denna bloggare – så är detta enligt min mening enbart ett sundhetstecken.
Kritiska Sverige-bilder är nu ingenting nytt, långt därifrån. 1971 utkom den Sydafrika-födde brittiske journalisten Roland Huntford (född 1927) med boken The New Totalitarians (i svensk översättning kallad Det blinda Sverige), vilken beskrev Sverige som ett slags godartad totalitär stat där den socialdemokratiska maktapparaten anförd av Olof Palme höll medborgarna i ett fast grepp och dikterade vad som skulle skrivas och tyckas.https://en.wikipedia.org/wiki/The_New_Totalitarians
Journalisten Christopher Jolin (1926-1999) blev mycket uppmärksammad i media när han 1972 på Bernces förlag gav ut boken Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige, som beskrev ett Sverige där vänstern i massmedia och annat samhällsliv utövade ett avgörande inflytande såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Jolin blev till stora delar demoniserad av etablissemanget och avfärdad som en onyanserad ”högerextremist”. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/
Jag kände Jolin rätt väl under min tid i den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians och kan vittna om att detta var högst orättmätiga beskyllningar vid tidpunkten för publiceringen av Vänstervridningen såväl som uppföljaren Sverige nästa? (1974), där författaren varnade för det sovjetiska hotet mot vårt land. Beklagligtvis kom Jolin flera år senare att bli extremnationalist.
Marianne Alopaeus Drabbad av Sverige är en skarp vidräkning med Sverige och svenskarna.
1983 publicerade den finlandssvenska författarinnan Marianne Alopaeus (född 1918) Drabbad av Sverige, en skarp vidräkning med ett olidligt sjävrättfärdigt rike där makthavarna såg på sitt land som världsledande i de flesta avseenden:
Svenskarna skämtar ofta om att de är världsbäst i allt, och man skrattar med – tills man bekymrat upptäcker att de innerst inne tror det.
Den avgörande skillnaden mellan ovanstående Sverige-kritiska skildringar (det fanns flera, men jag nöjer mig av utrymmesskäl med dessa tre här) och dagens situation är, att på 1970- och 1980-talen fanns i stort sett inga alternativmedia. Det som fanns var mindre publikationer som exempelvis Svensk Tidskrift, Svensk Linje och Contra (jag har medarbetat i samtliga) vilka hade svårt att nå ut till allmänheten med sitt budskap.
Nätrevolutionen har vidare inneburit ett genomslag för icke politiskt korrekta sajter, debattörer och bloggar vilka offentliggör sina respektive budskap sju dagar i veckan 24 timmar om dygnet. Självfallet får detta genomslag förr eller senare, vilket ju DNs och UDs brandkårsutryckning är ett eklatant exempel på. I ovannämnda TT-text heter det således: ”Utrikesdepartementet försöker nu skapa en mer nyanserad /läs: osann/ bild av Sverige och motverka desinformation /läs: mestadels korrekt information/. -Utrikesministern har påpekat vikten av att motarbeta det, säger Karin Nylund på UD till DN.”
Utrikesminister Margot Wallström sägs vilja motarbeta den ”mörka” bilden av Sverige i utlandet.
Vad DN och UD menar vara ”myter” och ”desinformation” är bland annat följande:
En tidigare statsminister som sagt att Sverige tillhör invandrare och inte infödda svenskar och citerats som att allt positivt i Sverige kommit utifrån och ”ursvenskt är bara barbariet”.
En tidigare partiledare som menat att svensk kultur är värdelös eftersom vi bara har ”midsommarafton och sådana töntiga saker”.
En nuvarande statsminister som avfärdar Sveriges tredje största parti som ”nazistiskt”.
En polismakt med helt otillräckliga resurser utan möjlighet att upprätthålla lag och ordning i utsatta områden (no go-zoner), där sharialagen ibland härskar; en polismakt som också underlåter att offentliggöra signalement på misstänkta brottslingar av rädsla för att bli betraktad som ”rasister”.
Ett rättsväsende som sätter personer misstänkta får våldtäkt av handikappad kvinna på fri fot.
Polismakten har, trots ibland stora och fina lokaler som här i Södertälje, otillräckliga resurser. Foto: Tommy Hansson
Ett utbrett bedrägeri avseende åldrarna på så kallade ensamkommande flyktingbarn.
Upprepade fall av massofredanden och fullbordade våldtäkter av kvinnor utförda av invandrare från Mellanöstern och Nordafrika i samband med musikfestivaler; DN har härvidlag påkommits med mörkande av sanningen.
Diskriminering av den inhemska befolkningen på en rad områden till förmån för hitkommande.
En malplacerad tolerans av organiserat tiggeri och utbredd brottslighet i samband med detta.
En public service som ber om ursäkt i de undantagsfall man låter politiskt inkorrekta aktörer komma till tals.
En föreställning inom etablissemanget om att återvändande ISIS-terrorister skall begåvas med en rad förmåner.
En försvarsmakt som saknar reella möjligheter att bemöta ett fientligt angrepp.
En journalistkår som domineras av anhängare till ytterlighetspartierna Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Som jag framhöll ovan har jag själv troligen i någon mån bidragit till att sprida den negativa Sverige-bilden utomlands: min blogg har hundratals, ibland tusentals, besökare varje dag och läses i förbluffande många länder i samtliga världsdelar. Jag skriver inte som jag gör därför att jag ogillar Sverige, bort det som Paulus brukade skriva.
Alldeles tvärtom. Jag menar att om man inte erkänner för sig själv och andra att vi i det här landet har betydande, kanske till och med ohjälpliga, problem så kommer vi heller aldrig att ha en chans att göra något åt eländet.
För att sammanfatta. Den ”mörknande” alternativt ”svartnande” Sverige-bilden bygger ingalunda på några myter eller någon desinformation. Den bygger på den bistra verkligheten sådan den upplevs av miljontals människor i detta olyckliga land.
Nigel Farage tog heder och ära av Europaparlamentets unionsanhängare: skrattar bäst som skrattar sist…
Frågan är om inte UKIP-ledaren Nigel Farages inlägg vid Europaparlamentets krissession i Bryssel efter den brittiska Brexit-röstningen är årets mest underhållande politiska debattinsats på våra breddgrader alla kategorier.
Den 52-årige Farage, som representerat United Kingdom Independence Party (UKIP) i Europaparlamentet sedan 1999, inledde med:
– Ni skrattade åt mig när jag stod här för 17 år sedan och förklarade att jag ville leda en kampanj för att Storbritannien skulle lämna den Europeiska unionen. Nu skrattar ni inte längre.
Då hade redan en betydande del av de parlamentariker som vill behålla den Europeiska unionen intakt inlett en orkan av buanden och hånfulla tillmälen mot mannen som, framför andra, anses ha fått Storbritannien att lämna EU. Det gick så långt att talmannen, Martin Schulz, tvingades vädja till parlamentet att lyssna artigt på vad Nigel Farage hade att säga, även om de inte höll med honom.
En bild av EU-maktens arrogans: ”konjaksjunkern”, ordföranden i Europeiska kommissionen Jean-Claude Juncker, söker hindra en fotograf att föreviga Nigel Farage.
En självklarhet, kan man tycka, men unionsfantasterna inom EU-gemenskapen inklusive parlamentet och massmedierna är nu ingen grupp som utmärkt sig för någon vidsträckt tolerans eller demokratisk övertygelse. Efter Brexit ifrågasätter en del av dem till och med demokratin som sådan: folket kan ju ha fel, och då är det bättre och säkrare att låta eliten styra.
Det är i och för sig en rätt märklig utveckling att det blivit så. När jag började engagera mig politiskt i början på 1970-talet var Socialdemokraterna, hela vänstern och Centern emfatiska motståndare till EEC, som det gemensamma europeiska projektet då benämndes. Detta sågs som ett kapitalistiskt lurendrejeri och fördömdes i alla möjliga och omöjliga tonarter från vänsterhåll med Olof Palme i spetsen. Vi skulle behålla vår självständighet och inte utlokalisera den till Bryssel, sades det.
Det räckte för att jag skulle ta ställning för EEC/EG – jag ville ha friska västeuropeiska vindar i det instängda Sossesverige. Följaktligen röstade jag också för svensk EU-anslutning 1994.
Varken Olof Palme eller hans företrädare som S-ledare, Tage Erlander, var positiva till det europeiska gemensamhetsprojektet. Förändringen kom med Ingvar Carlsson.
Efter mordet på Palme 1986 ändrades bilden totalt. Också sosseriet, nu med Ingvar Carlsson i ledningen, hoppade på EU-tåget. Det begränsade handelssamarbetet inom ramen för EEC/EG gick inte an, men utvecklingen mot en överstatlig union med detaljstyrning från högkvarteret i Bryssel gick tydligen alldeles förträffligt. Märkligt, som sagt. Utvecklingen i opinionen beskrivs ganska omständligt men mestadels intressant här: http://www.oikonomia.info/?p=9346
I höjd med att Nigel Farage och hans UKIP tog säte och stämma i Europaparlamentet 1999 hade även jag blivit EU-skeptiker och röstade nej till att Sverige skulle gå med i EMU 2003.
Det är inte för mycket sagt att den unionsvänliga delen av Europarlamentet var rasande på den aggressivt vältalige britten som nu, efter nära två decennier som ett slags EU-fientlig Robin Hood, lyckats göra verklighet av sitt löfte att få Storbritannien att lämna EU-staten. Det hjälpte föga att Nigel Farage talade sig varm för fortsatt goda relationer beträffande handel med varor och tjänster, unionsanhängarna fortsatte bete sig som stora, oregerliga barn.
”Anledningen till att ni är så upprörda, så arga”, fortsatte Farage, ”är fullt förståelig. Ni är, i egenskap av politiskt projekt, i förnekelse. Ni är i förnekelse om att er valuta inte fungerar: titta bara på länderna runt Medelhavet.”
Nej, Nigel Farage skrädde minst av allt orden. När han vidhöll att ”Ni har i princip inte haft ett riktigt jobb i hela ert liv, eller arbetat som företagare eller med handel och ni har verkligen inte skapat några jobb”, tyckte talman Schulz att det var dags att huta åt honom och samtidigt åter be parlamentsledamöterna bete sig anständigt.
Det orättvisa brittiska valsystemet gynnar de två stora partierna.
Det är ett faktum att om inte Storbritannien hade haft kvar sitt gamla mossiga och djupt orättvisa valsystem, så hade UKIP kunnat göra de två dominerande partierna Tories (konservativa) och Labour (socialdemokrater) rangen stridig om att bli det största partiet. I valet den 7 maj 2015 gick UKIP fram till 12,9 procent av rösterna, en ökning från 3,1 procent 2010. Således en storartad framgång procentuellt sett. Mandatmässigt gav detta dock endast ett (1) mandat i underhuset.
Orsaken är att britterna går till val i enmansvalkretsar, där bara den segrande kandidaten väljs in i parlamentet. Övriga partier blir helt utan, vilket medför att de röster som ej lagts på den vinnande kandidaten är bortkastade. Röster har höjts för att reformera valsystemet, men de har inte fått tillräckligt genomslag än. Det politiska etablissemanget lär inte vara vänligare inställt till en valreform sedan Nigel Farage och hans UKIP vält den brittiska EU-skutan över ända…
Jag behöver knappast tillägga, att jag är en stor beundrare av Nigel Farage och då icke minst hans oefterhärmliga talekonst. Min beundran blir definitivt inte mindre av hans uttalande om de båda huvudkandidaterna i det kommande amerikanska presidentvalet nyligen. Farage höll på republikanen Donald Trump, som han menade skulle vara det bästa alternativet för Storbritannien.
”Det finns ingenting på jorden som kunde få mig att rösta på Hillary Clinton.”
Om demokraternas Hillary Clinton uttalade sig Farage så här:
Polis i tyska städer, som här i Hamburg, stod i princip handfallen när tusentals asylsökare antastade yngre kvinnor.
Med den senaste tidens alarmerande uppgifter om masstrakassarier av kvinnor, utförda av män från Mellanöstern och Afrika, passar det bra att erinra om en verklig milstolpe i svensk rättshistoria: Birger jarls lag om kvinnofrid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kvinnofrid
Kvinnofridslagen ingick i ett ”paket” av fridslagar, även kallade edsöreslagar, som i övrigt omfattade kyrkofrid, hemfrid, tingsfrid och skeppsfrid. Birger jarl, egentligen Birger Magnusson, levde i ett samhälle som tenderade att bli alltmer laglöst – icke så litet påminnande om vårt eget samhälle – och insåg behovet av uppstramning av lagarna. För den som bröt mot de speciella fridslagarna väntade ett straffpåslag. Lagarna var de första som gällde hela det dåtida Sverige, det vill säga Svealand samt västra och östra Götaland.
Birger Magnusson (1210-66) kom från Bjälbo i Östergötland. Han gifte sig i 25-årsåldern med en syster till konung Erik läspe och halte som hette Ingeborg och blev snart, i sin egenskap av jarl, kungens närmaste man. 1238-40 var han befälhavare i korståget mot de gudlösa finnarna. Gustaf Vasa (1496-1560) brukar oftast utnämnas till den som grundlade det vi kallar Sverige, men då hade Birger jarl redan gjort grovjobbet; bland mycket annat sägs han ha grundlagt Stockholm.http://www.popularhistoria.se/artiklar/sveriges-gudfader/
1200-talets fridslagar – utöver dem som nämnts ovan fanns ytterligare ett antal – bekräftades vid antagandet av Alnsnö stadga 128o, som presiderades över av Birger jarls som Magnus I Birgersson, även kallad Ladulås. Sistnämnda tillnamn kan hänga samman med den av honom framlagda lagen om förbud mot att stormän våldgästade bönder, som också inlemmades i Alsnö stadga. Läs mer här:http://historiska-personer.nu/min-s/pae22082a.html
Den nya lagen om kvinnofrid förbjöd överfall på och kidnappningar av kvinnor. Icke minst tillkom lagen för att stävja de så kallade brudroven, då en kvinna bortfördes för att kidnapparen skulle kunna gifta sig med henne. Bortförandet kunde ske såväl mot som med kvinnans samtycke, också direkt i samband med ett bröllop med en annan man. Dödsstraff ingick i straffskalan. Om kvinnan var gift eller förlovad var dödsstraffet obligatoriskt oavsett om sexuellt umgänge förekommit eller ej. Var kvinnan ogift stadgades dödsstraff endast om sexuellt umgänge- våldtäkt eller ej – förekommit.
Birger jarls fridslagar bestod ograverade i ett halvt årtusende. Först med Gustaf IIIs straffrättsliga reformer på 1770-talet byttes dödsstraffet för våldtäkt ut mot högsta kroppsplikt, vilket innebar nio gatlopp eller motsvarande – något som i praktiken kunde vara samma sak som dödsstraff – samt två års inspärrande på fästning och förlust av egendom.
Det var Birger jarl snarare än Gustaf Vasa som grundade Sverige enligt tidskriften Populär Historia..
Att kvinnors rättigheter skall värnas i vår del av världen har länge varit så självklart att vi inte närmare behövt reflektera över det. Med den massiva invandringen från Mellanöstern, enkannerligen av muslimska grupper, framstår våra fridslagar från 1200-talet närmast i ett förklarat skimmer. De har starkt bidragit till att göra Sverige till ett civiliserat land. Nu knakar denna landvinning i fogarna, då massinvandringen gjort brott som massvåldtäkter, mord och andra övergrepp på kvinnor till dagliga företeelser.
Masstrakasserierna i Köln och andra tyska städer vid nyår, men också i en svensk stad som Kalmar, borde få alla att inse hur det kan gå när vi importerar oproportionerligt många män från sådana delar av världen där kvinnan allmänt betraktas som en underlägsen varelse. Som helst skall gå omkring i heltäckande klädsel och några meter bakom mannen – utan honom får hon inte gå ut över huvud taget i vissa länder – när hon vistas utomhus. När männen kommer hit och får se kvinnor utan slöjor betraktar de kvinnorna som ”horor” vilka kan kränkas efter behag.
Skall vi i vår del av världen behöva acceptera detta kriminella beteende? Ja, det måste vi göra, svarar Tysklands förbundskansler Angela Merkel: ”Deutsche müssen die gewalt der Ausländer akzeptieren.” Se kort video med Merkels anmärkningsvärda budskap här på Petterssons blogg:http://petterssonsblogg.se/2016/01/06/vi-maste-acceptera-invandrarnas-hogre-brottslighet/
Dock kan konstateras att Merkel här med sitt uttalande avviker från den vanliga politiskt korrekta inställningen att inte erkänna att invandrare har högre brottsbenägenhet än européer. Att så är fallet är emellertid väl dokumenterat, till exempel här: http://www.migrationsinfo.se/valfard/kriminalitet/
I Sverige utlöste masskränkningarna en febril aktivitet hos politiskt korrekta i allmänhet och feminister i synnerhet att tona ned det faktum, att det var utselutande invandrare från Mellanöstern och Nordafrika som stod för det kriminella beteendet. Flera debattörer har hävdat att svenskar har en lika negativ kvinnosyn som utrikes födda män, exempelvis Gudrun Schyman och Linnéa Bruno, båda från Feministiskt initiativ i en debattartikel i Metro den 8 januari: http://www.metro.se/metro-debatt/stangda-granser-ar-inte-ratt-svar-pa-sexuella-trakasserier/EVHpah!68Z4qgTXGKs/
Saxat ur inlägget: ”Nationalism och stängda gränser är inte svaret. Vi håller med de tyska politiker som betonar att attackerna inte bör användas i rasistiskt syfte.”
I klartext: kvinnokränkarnas ursprung bör hemlighållas för att inte vad man oegentligt kallar ”rasistiska syften” skall gynnas. Det vill säga sanningen måste mörkas till varje pris. Är det emellertid någon som på fullt allvar tror, att svenska eller europeiska män skulle göra sig skyldiga till de masskränkningar som skett i Köln och andra tyska städer samt Kalmar?
Naturligtvis inte – inte ens Schyman och Bruno tror på detta, men försöker ändå blanda bort korten på grund av sin politiskt korrekta agenda, enligt vilken massinvandringen inte får ifrågasättas och alla invandrare är goda människor som måste få livstidsförsörjning av svenska staten. För övrigt håller jag inte med om att ”nationalism och stängda gränser” inte är svaret.
Dagens Nyheter ursäktar nu att män från Mellanöstern och Afrika systematiskt massofredat unga kvinnor i Köln och Kalmar enligt argumentet som Gudrun Schyman brukar använda: svenska män är inte bättre! I DN heter det: ”Den gemensamma nämnaren vid övergreppen är kön, inte etnicitet.” Hur sjuk får medievänstern bli?
Tecknaren Kalle Strokirk ser på Gudrun Schyman.
Enligt Erixon har medier som sökt ursäkta kvinnoövergreppen visat att de saknar varje uns av omdöme och att redaktionerna lever i ”utopiska bubblor med groteskt förvridna uppfattningar”, något som förklaras leda till ökad polarisering och hat. Det är svårt att inte hålla med om detta.
De arabiska och afrikanska männens övergrepp synes vara välplanerade aktioner vars syfte är att visa, att man inte bryr sig en vitten om europeiska värderingar syftande till att värna kvinnornas rättigheter. Man försöker vrida tillbaka klockan till tiden före Birger jarls kvinnofridslag då kvinnan var fritt villebråd som kunde behandlas enligt männens godtycke. Det vill säga exakt som sker i de invandrande männens hemländer. Det är ett frontalangrepp på civilisation och anständighet.
Vänstern, som numera sökerh godhet och ondska i hudfärg och ursprung, gör allt de förmår för att ursäkta övergreppen. Angela Merkel för sin del ber oss ”acceptera” att utlänningar är mer kriminella än andra. Det är en ynkedom utan like och något vi bestämt måste ta avstånd ifrån. Vi måste begära att polis och andra rättsvårdande instanser tar krafttag mot eländet, och att alla kvinnofridskränkare som ertappas med sin vedervärdiga verksamhet straffas och härefter åker ur landet fortare än kvickt.
Dagen före nationaldagen var vimpeln hissad i mitt bostadsområde. Foto: Tommy Hansson
Ett fåtal länder firar sina respektive nationaldagar med särskild frenesi. Jag kommer i första hand då att tänka på USA, Norge, Frankrike och Irland. Där är det fyrverkerier, parader, flaggviftande och andra muntrationer som gäller. I de flesta länder sker dock nationaldagsfirandena med måtta.
Danmarks så kallade grundlovsdag, som firas till minne av antagandet av den danska konstitutionen den 5 juni 1849, är inte ens officiellt nationaldag. En dag då mer eller mindre framstående politiker åker runt och håller tal och Dannebrogen vajar på alla flaggstänger. Inte särskilt upphetsande, med andra ord.
I Finland gäller självständighetsdagen den 6 december som nationaldag. Det var den dag då det tidigare ryska storfurstendömet 1917 deklarerade sin självständighet från det Ryssland som den 30 december 1922 officiellt kom att kallas Sovjetunionen. På självständighetsdagen håller republikens president en mottagning och runt om i landet hålls gudstjänster, ceremonier, militärparader och olika festligheter. Någon nationell yra som i Norge är det dock inte fråga om.
Det brukar hävdas att nationaldagen firas särskilt eftertryckligt i länder som fått kämpa för sin frihet. Detta stämmer i hög grad in på de flesta av exemplen härovan. Nog förstår vi norrmännens idoga flaggviftande mot bakgrunden av Nazitysklands ockupation 1940-45 och den påföljande befrielsen.
Norskt nationaldagsfirande på Karl Johan i Oslo.
Fast i så fall borde väl såväl våra danska, som också genomled en femårig naziockupation, som finska vänner vifta minst lika mycket med sina flaggor som norrmännen i glädjen över att ha befriats från utländska förtryckarregimer, men så sker alltså inte.
Förklara det den som kan.
Tyskland firar den 3 oktober som nationaldag, en dag som går under beteckningen Tag der Deutschen Einheit åsyftande återföreningen mellan öst och väst 1990. Den delstat som innehar ordförandeskapet i Tysklands förbundsråd anordnar då på en viss plats en ceremoni och en medborgarfest, Bürgerfest, för att markera den nationella tyska enheten. Ingen stornationalistisk uppsluppenhet här heller, vilket ju minst av allt är sensationellt för den som har den bittersta kännedom om tysk historia.
Någon vildsint, flaggviftande fosterlandseufori rör det sig som alla vet inte heller om på den svenska nationaldagen den 6 juni. Vi firar som bekant vår nationaldag till minne av Gustaf Vasas val till svensk konung vid riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523, varmed Kalmarunionen officiellt upphörde. Konung Gustaf, ibland kallad kung Gösta på folkligt vis, antog som sitt valspråk ”Beskydda oss, o Jesus”. Även antagandet av den betydelsefulla svenska regeringsformen detta datum år 1809 brukar nämnas som en annan anledning att fira nationaldag.
Att den 6 juni skulle bli en svensk bemärkelsedag beslutades om i slutet av det nationalromantiska 1800-talet. Skansens grundare Artur Hazelius spelade en viktig roll i sammanhanget. 1916 kom dagen att kallas svenska flaggans dag och började firas i närvaro av kungafamiljen på Stockholms stadion, som ritats i nationalromantisk stil av arkitekten Torben Grut till de olympiska spelen i Stockholm 1912 och byggts i tegel.
Tack vare Hugo Martinsens S-motion blev nationaldagen helgdag.
Officiell nationaldag blev den 6 juni inte förrän 1983 och allmän helgdag först 2005. Hugo Martinsen i Kungsbacka, som kom från Norge 1993 för att jobba som montör på Volvo, lämnade vid Socialdemokraternas partikongress 2001 in den motion som ledde till att nationaldagen blev helgdag. Beslutet fattades vid S-kongressen 2003. Martinsen själv blev dock så förbannad att han i vredesmod lämnade partiet – därför att man beslutade avskaffa annandag pingst som helgdag. Han hade med sin motion velat ge svenskarna ytterligare en helgdag, inte avskaffa någon.
Om Hugo Martinsens motivation bakom motionen om att göra nationaldagen till helgdag står följande att läsa i den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i politiken: ”Vi blir ju fler och fler invandrare. De vill visa att de tillför Sverige och gör rätt för sig här i landet.” Integrationstänkandet blev en väsentlig anledning för sossarna att bifalla Martinsens motion, vilket är en viktig orsak till att de olika nationaldagsfirandena ute i kommunerna ofta innehåller ceremonier i syfte att välkomna nya svenska medborgare.
På så sätt blir den 6 juni också en dag för att markera att Sverige är ett mångkulturellt land, något som fastslogs genom riksdagsbeslut 1975. Läs mer om Socialdemokraternas nationaldagspolitik här: http://www.aip.nu/default.aspx?page=3&nyhet=41554 De här uppgifterna är på intet sätt nya, men kommer möjligen som en kalldusch för de av mina sverigedemokratiska partivänner som nog helst vill se nationaldagen som en storsvensk högtid i sant nationalistisk anda.
I Länstidningen i Södertälje framhölls i en artikel den 4 juni rubrikvis att ”Många olika kulturer firas på Sveriges dag”, detta inför det kommunala firandet på Torekällberget den 6 juni med medborgarskapsceremonier, prisutdelningar och tal av förra statsrådet Catharina Elmsäter Svärd (M), som var ersättare i bildningsnämnden i början på 1990-talet när jag var ledamot i samma nämnd.
Torekällberget i Södertälje.
I artikeln citeras Torekällbergets chef Stefan Sundblad så: ”Rättigheterna tillhör individen och är inte bundna till etnicitet, religion eller kultur. Det är det som utmärker Sverige i dag, inte det nationalistiska…Vi accepterar till exempel en nationalsång som inte nämner Sverige. Från början är den mycket en hyllning till den nordiska naturen.”
Stefan Sundblad har i sak rätt. Det moderna Sverige kan knappast betecknas som nationalistiskt, och inte heller det ständigt växande riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD) är på något sätt extremt i detta avseende oavsett vad vänstern och den politiska korrektheten må ha att anföra.
SD är officiellt ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, som därtill i samband med Jimmie Åkessons vårtal den 9 maj lanserade sin nya slogan ”Lagom är bäst”. Knappast en devis som ett extremnationalistiskt eller nyfascistiskt parti – som exempelvis Stefan Löfvens rådgivare Henrik Arnstad såväl som Löfven själv påstått att SD är – skulle välja till sin.
Det finns personer med invandraranknytning som tycker att det svenska nationaldagsfirandet är väl mesigt och gott kunde bli litet mer nationalistiskt. Niklas Orrenius skriver exempelvis följande i Sydsvenska Dagbladet i en intressant text om nationaldagen den 6 juni 2006 om den tidigare folkpartistiske riksdagspolitikern Mauricio Rojas, numera bosatt i Chile och Spanien: ”Han vill se stora militärparader med tusentals blågula flaggor den 6 juni.”http://www.sydsvenskan.se/sverige/slaget-om-nationaldagen/
Nu vet inte jag om Orrenius, en av våra mer beryktade godhetsapostlar och toleransmånglare, med egna ord på detta sätt väljer att sammanfatta vad han tror vara Rojas åsikter om svenskt nationaldagsfirande. Eller om Rojas faktiskt anfört något dylikt; jag har googlat på Rojas och militärparader men bara fått upp Orrenius artikel. Klart är emellertid att Mauricio Rojas genom åren utmanat både sitt eget parti och det politiskt korrekta etablissemanget med stundom okonventionella åsikter.
Skall vi främst hylla kungafamiljen den 6 juni?
Avslutningsvis förtjänar det påpekas, att även om dagens svenska nationaldagsfirande på många sätt går i måttans och mångkulturens tecken, så blir naturligtvis nationaldagen vad man själv lägger in i ordet. Den som exempelvis ser den 6 juni som en dag då svenska militärframgångar bör högtidlighållas eller framförallt ett tillfälle att hylla vårt kungahus har all frihet att göra det.
Tommy Hanssons Blogg 