Posted tagged ‘Varberg’

Den nygamla vänstern: från intellektuella marxister till mytomaner, antisemiter och proislamister

9 oktober, 2015

1024px-Jan_Myrdal_1967 Jan Myrdal i en fight med polisen i samband med en Vietnam-demonstration 1967.

Häromdagen hade någon, jag minns tyvärr inte vem, twittrat ungefär följande: ”Jag är så gammal så jag kommer ihåg när vänstern bestod av intellektuella”. Det gäller mig också. Även om jag avskydde det mesta som vänsterhjältar av typ Jan Myrdal, Joachim Israel och Göran Therborn stod för hade de i alla fall en viss intellektuell resning. Det är mer än man kan säga om tvivelaktiga figurer som Henrik Arnstad, Anders Lindberg och Mattias Gardell.   

När socialdemokraten Alvar Alsterdal 1963 gjorde en inventering av vänstersocialistiska strömningar i Europa hamnade Sverige utanför. Det existerade vid denna tid helt enkelt inga betydande vänsterintellektuella på våra breddgrader. Således skriver Daniel Tarschys och Carl Tham i sin då uppmärksammade bok Den nygamla vänstern (Aldus Bonniers 1967, nytryck 1969) följande: ”I gränstrakterna mellan socialdemokrati och kommunism dvaldes visserligen en skara odeciderade socialister, men om någon starkare sammanhållning eller om några organisatoriska nybildningar var det inte tal. Regeringspartiet tycktes för gott ha övergett sina andliga lärofäder och koncentrerade i stället sitt ideologiska tänkande på det nyupptäckta kommunala sambandet.”

Några år senare var läget helt förändrat. Extremvänstern rullade fram som en ångvält och tillskansade sig ett allt fastare grepp över åsiktsbildningen genom att tillvälla sig ett avgörande inflytande över media och institutioner. Samhällets demokratiska grundvalar hamnade alltmer i skottgluggen och världens ledande demokrati, USA, utsattes för frenetiska ideologiska attacker med Vietnamkriget som murbräcka.   

En av dem som reagerade över denna bekymmersamma utveckling var den tidigare kommunisten och socialdemokraten Ture Nerman (1886-1969), som 1967 gav ut en debattskrift med titeln Sverige på glid (Andromeda) där han icke minst reagerade mot antiamerikanismen. Nerman var under Andra världskriget en av våra mest profilerade antinazister med sin tidskrift Trots Allt!, som upprepade gånger utsattes för statlig censur och indragningar och renderade utgivaren fängelsestraff på Långholmen.

250px-Nerman-trots-allt Ture Nerman: vänsterradikal som blev antikommunist och USA-vän.

Nerman var med denna bakgrund väl medveten om USAs betydelse som garant för den fria världens fortbestånd och var mäkta bekymrad över nyvänsterns USA-hat. Han framhåller i Sverige på glid:

Med utsvävningarna i USA-hat är man inne på en farlig väg, på gatans parlament i sämsta mening. Och här får den som minns 1930-talets Tyskland rätt naturligt i tankarna nazismens uppmarsch.

Den ideologiska och opinionsmässiga spärreld som USA utsattes för, såväl på hemmaplan som ute i världen och då icke minst i Sverige, ledde till att amerikanerna 1975 lämnade Indokina med svansen mellan benen och med den nationella självkänslan skakad i grunden. För första gången i landets förhållandevis korta historia hade man förlorat ett krig, även om det efter Parisavtalets ingående i januari 1973 officiellt talades om ”fred med ära” – det var ändå ingen som trodde på propagandafloskler av denna typ, även om USAs utrikesminister Henry Kissinger fick Nobels fredspris som belöning tillsammans med nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho.

Det ter sig nästan som ett mirakel att USA reste sig efter Jimmy Carters katastrofala presidenttid 1977-81 och med Ronald Reagan i Vita huset 1981- 89 på ett metodiskt sätt kunde bygga upp en militär, ekonomisk och inte minst moralisk styrka som gjorde det möjligt att som ledare för den fria världen besegra Sovjetunionen och Östblocket och därmed vinna det Kalla kriget. Tyvärr fick den antitotalitäre kämpen Ture Nerman inte uppleva detta.

Den så kallade nyvänstern, efter studentupproret i Paris 1968 och kårhusockupationen i Stockholm samma år ofta kallad 68-vänstern, må ha tagit kommandot över en betydande del av samhällsutvecklingen, men det märkliga är att detta aldrig resulterade i några partipolitiska framgångar att tala om. Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) under ledning av den utåt sympatiske och tämligen intellektuelle C. H. Hermansson, född 1917, blev visserligen något populärare än det gamla blodtörstiga Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) med norrbottenskommunisten och stalinisten Hilding Hagberg vid rodret, men låg ändå och harvade på mellan 4 och 5 procent i riksdagsvalen, dessutom assisterade av ”kamrat fyra procent” innebärande stödröster från normalt socialdemokratiska väljare.

Hermansson_c_h ”Sympatiske” VPK-ledaren C. H. Hermansson, som hyllade Stalin.

Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 innebar ett dråpslag för VPK:s anspråk på allmänt erkännande, och det hjälpte föga att Hermansson fördömde invasionen. Alla visste ändå var partiet egentligen stod, och några månader senare gjorde Hermansson diskret avbön inför hotet att bli av med partiets frikostiga ekonomiska stöd från Sovjet och Östtyskland. 1953 blev han herostratiskt ryktbar sedan han i egenskap av kommunistpartiets partisekreterare hyllat Josef Stalin vid diktatorns död 1953   

Kommunister som mer sympatiserade med Folkrepubliken Kina och Albanien än Sovjetunionen och Östtyskland valde att lämna VPK och bilda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) med ögonläkaren Gunnar Bylin som ledare. De som tyckte att KFML var för mjuka bröt sig snart ur även detta parti och bildade KFML(r), där r:et stod för ”revolutionärerna”. De så kallade r:arna leddes av göteborgaren Frank Baude. Av de forna r:arna har blivit dagens Kommunistiska Partiet (KP), men någon utveckling framåt har det aldrig blivit – man står kvar och stampar som ett promilleparti för de närmast sörjande med representation i ett par av landets kommuners fullmäktigeförsamlingar.

Huvudorsaken till extremvänsterpartiernas misslyckande var säkerligen Socialdemokraternas förmåga att suga upp stora delar av vänsterengagemanget, särskilt på det utrikespolitiska planet. Varför engagera sig i små sektbildningar när sossarna med Olof Palme i spetsen stödde en rad kommunistdiktaturer och marxistiska upprorsrörelser i Tredje världen och var du och bror med ledarna i Kreml och Östberlin? Två ledande socialdemokrater som började i KFML/SKP var Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog.

Det är alltså ingalunda bland kommunisternas olika partibildningar vi får söka rötterna till extremvänsterns samhällsinflytande utan i stället dels i sosseriets vänstervridning, dels i det inflytande vänsterintellektuella kunnat utöva icke minst via massmedia, som sedan mitten på 1960-talet till betydande delar varit redskap för vänsterradikalism och politisk korrekthet.

Jag ämnar här i all korthet presentera tre tongivande vänsterintellektuella av den gamla stammen, varav två alltjämt är i livet, och jämföra dessa med några ofta förekommande vänsterfigurer från vår egen förvirrade tidsålder. Detta för att illustrera hur vänsterns ledande förespråkare degenererat från att vara visserligen rätt motbjudande propagandister men ändå med en viss resning och intellektuell stringens, till att bli mytomaner, antisemiter och proislamister med svårartad mundiarré.

images0N1Z7HDF Göran Therborn blev professor vid Cambridge University 2006.

Låt mig börja med en av den så kallade nyvänsterns ledande ideologer, Göran Therborn, som föddes 1941 och som kom att göra en lysande akademisk karriär som ledde till doktorsgrad i i Lund 1974 och därefter en karriär som omfattat professurer i sociologi vid Göteborgs universitet, i statsvetenskap i nederländska Nijmegen samt 2006 i sociologi vid ärorika Cambridge University. Han pensionerades 2010 och är numera professor emeritus vid sistnämnda lärosäte. http://www.therborn.com/

Therborn lär vara en av samtidens mest citerade marxistiska sociologer och medverkade tidigt i den inflytelserika engelska tidskriften New Left Review som startade 1960. I en artikel i denna tidskrift (# 47 1968) analyserar Therborn sambandet mellan den revolutionära kampen i västvärlden och Vietnamkriget och skriver bland annat: ”Socialism here is no longer a dull, harsh austerity threatening the consumers of the West, but a heroic fight by exploited and starving people for a human existence, denied them by imperialism and its lackeys.”

Göran Therborn flyttade efter tiden i Cambridge tillbaka till Sverige och Ljungbyholm i födelsekommunen Kalmar. Han är far till poetissan och litteraturkritikern Anna Hallberg, född 1975.

En annan sociologiprofessor som syntes mycket i debatt och opinionsbildning på 1960- och 1970-talen var Joachim Israel (1920-2001), född i tyska Karlsruhe och ankommen till Sverige som judisk flykting från Hitlertyskland 1938. De första tio åren i Sverige var han verksam som lantarbetare. Israel var först sionist och socialdemokrat men radikaliserades och hade som ideologisk utgångspunkt Karl Marx nästan metafysiska alienationsteori. Han blev med tiden även en rabiat Israel-kritiker.

untitled Stridbar marxist och sociolog: Joachim Israel.

Joachim Israel, professor i sociologi i Lund 1971-87, var en färgstark personlighet och ett återkommande inslag i dåtida debattprogram i TV av typ ”Storforum”, där han gestikulerade och argumenterade med stark tysk brytning. Han avslutade sin installationsföreläsning vid Lunds universitet med orden ”All makt åt folket”. Han ansågs vara ”humanistisk marxist” och deltog, förutom i den politiska debatten, även i debatten kring människans sexliv som det tjattrades väldeliga om vid denna tid.

Till Joachim Israels syndaregister skall läggas att han var en av dem som tog initiativet till bildandet av Miljöpartiet (han var akademisk mentor till Per Gahrton). Joachim Israel var en hängiven anhängare av välfärdssamhället och svuren fiende till nyliberalismen.

Ett tredje exempel på en klassisk vänsterintellektuell är Jan Myrdal, född 1927, still going strong som altmeister inom den obotfärdiga massmordsvänstern som hyllade Stalins, Maos och Pol Pots förintelse av stora delar av de egna befolkningarna som nödvändig. Myrdal fick sitt genombrott med boken Rapport från en kinesisk by 1963, som rönte internationell uppmärksamhet och berömdes av flera kända Kina-habituéer. Ett par år senare putsade Myrdal på sin revolutionsimage genom att slåss med polisen vid Vietnam-demonstrationer i centrala Stockholm.

Jan Myrdal har skrivit en lång rad böcker och gjort omfattande resor i Tredje världen och länder såsom Afghanistan, Indien, Kambodja (Kampuchea), Kina och Mexiko, ofta tillsammans med tredje hustrun, fotografen Gun Kessle. Något av ett andra genombrott fick Myrdal 1982, då han gav ut boken Barndom som var en rasande uppgörelse – den första av tre delar – med de berömda föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal.

2010-09-Jan-Myrdal Altmeister Jan Myrdal talar vid ett möte med Kommunistiska Partiet under senare år.

Myrdal är ännu vid 88 års ålder en vital deltagare i samhällsdebatten. Det honom närstående Jan Myrdalsällskapet delar varje år ut Leninpriset respektive Robespierrepriset till förtjänta personer. Initiativtagare till sällskapet och mecenat bakom prisen är hotelldirektören Lasse Diding i Varberg, som på sällskapets hemsida betecknar Leninpriset som ”en obehagligt kliande böld i röven på den borgerliga historieskrivningens potentater”. 2015 gick priset till trubaduren Mikael Wiehe. http://www.janmyrdalsallskapet.se/

Jan Myrdal är nu inne på sitt fjärde äktenskap. Han är far till professorerna Janken Myrdal (agrarhistoria), född 1949 och Eva Myrdal (arkeologi), född 1956.

Så vad kan vår egen tidsepok ställa upp med i jämförelse med dessa på många sätt motbjudande men otvivelaktigt skärpta och lärda personligheter? Inte särskilt mycket, om ni frågar mig.

Henrik_Arnstad_2013 Mytomanen, journalisten och rabiate vänstermegafonen Henrik Arnstad.

Vi kan lämpligen börja med den troligen mest uppmärksammade vänsterdebattören för tillfället, Henrik Arnstad, som är född 1967. Arnstad, som är son till journalisten Lennart Arnstad, har en journalistisk bakgrund på bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Sveriges Television. Efter att tidigare ha skrivit tre böcker publicerade han 2013 sitt magnum opus Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia.

Därefter har han blivit en alltför ofta sedd gäst i debattstudior och morgonsoffor, detta trots att han påkommits med flera lögner om sin bakgrund om sina akademiska och militära bakgrunder. I motsats till vad han tidigare sagt har Arnstad således varken någon akademisk examen eller officersgrad vid pansartrupperna.

Förutom mytomani har Arnstad utmärkt sig för att anklaga folk för att vara ”fascister” till höger och vänster. Ett särskilt gott öga har han till Sverigedemokraterna, som enligt honom är rasister, fascister och terrorister. I en debattartikel i tidskriften ETC med rubriken ”Så ska SD göra svenskarna till rasister” påstår Arnstad redan i början av ingressen: ”Sverigedemokraternas långsiktiga mål är att göra Sverige till en enpartistat”. Ridå, som man brukar säga. http://www.etc.se/inrikes/sa-ska-sd-gora-svenskarna-till-rasister

untitled

Till råga på eländet tycks Arnstad även vara rådgivare åt statsminister Stefan Löfven, som i riksdagsdebatter plagierat Arnstads lögnaktiga påståenden om SDs ideologiska hemvist. Arnstads argumentation har givit upphov till uttrycket ”gå full Arnstad” (go full Arnstad), syftande på särskilt halsbrytande påståenden. För mig och många andra är det en gåta hur någon kan ta Henrik Arnstad på fullt allvar.   

Anders Lindberg är ledarskribent på Aftonbladet efter att tidigare bland annat varit verksam vid Socialdemokraternas partistyrelse och politiskt sakkunnig på utrikesdepartementet (UD) åt utrikesminister Laila Freiwalds (S). Han har även ett förflutet som kommunalpolitiker i Haninge utanför Stockholm.

Lindberg har ett ovanligt välsmort munläder och tillhör liksom den fem år äldre Henrik Arnstad det vänstergarde som för jämnan sitter och häckar i olika TV-soffor och debattprogram och sprider sin löjeväckande villfarelse, och liksom Arnstad är han emotionellt fixerad vid Sverigedemokraterna. Det föranledde SDs dåvarande partisekreterare Björn Söder att på Facebook i september 2012 skriva följande: ”Anders Lindberg på Aftonbladet är nog Sveriges mest inkompetente och inskränkte journalist.”   

bielerlindberg2 Alltför vanlig syn i debattprogrammen: Anders Lindberg med akut mundiarré.

Detta skedde sedan Lindberg under rubriken ”Äckligt av Åkesson” den 4 september 2012 kastat sig över SD-ledaren Jimmie Åkesson, sedan denne haft fräckheten att besöka Forserum i Nässjö kommun där närvaron av somaliska invandrare skapat betydande problem. http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article15386823.ab

Anders Lindberg tillhör de obotligt politiskt korrekta journalister som i alternativa media brukar kritiseras för att ”gå en full Arnstad”. Lindberg är gift med EU-parlamentarikern Åsa Westlund.

Den av dagens vänstergestalter som antagligen kommer närmast 1960- och 1970-talens intellektuella vänsterelit är Mattias Gardell, född 1958, sedan 2006 innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Föga oväntat belönades han 2009 med Jan Myrdalsällskapets stora pris, Leninpriset. Tidigare var han redaktör för Anarkistisk tidskrift. Bland Gardells syskon märks riksbögen och debattören Jonas Gardell. När Gardell tillträtt nämnda professur presenterades han i tidningen Forskning & Framsteg, där det bland annat framgår att han är asatroende, så här: http://fof.se/tidning/2007/2/mot-mattias-gardell-hedningen-som-forsvarar-politisk-islam

Johan Lundberg visar i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013) att Mattias Gardell är en av de ledande ideologerna när det gäller att rättfärdiga islamismens roll som revolutionär kraft i det västerländska samhället. Gardell menar att islam kan användas som redskap för att slå sönder den av honom avskydda västdemokratiska samhällsformen. Han avvisar därför de traditionella marxisternas fientliga inställning till all religion.

I Anarkistisk tidskrift skrev Gardell 1996 i en av Lundberg redovisad uppsats om den amerikanske muslimske ledaren Louis Farrakhan bland annat följande:

Att religionen /…/ kan formulera ett motstånd mot den härskande klassens krav på ideologisk hegemoni borde stå klart för dessa partiteoretiker om de beaktar det som förenar tibetanska buddhister, Mujahedins i Afghanistan /…/ Att slavättlingarnas motstånd i USA ges en religiös formulering är sålunda inte att förvåna. Nation of Islam utmanar hela det amerikanska samhället /…/ USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapar ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

29850_jpg_560776bMattias Gardell, stolt mottagare av Leninpriset.

Samma hat går igen i Mattias Gardells hållning gentemot den judiska staten Israel. Han tillhör således inventarierna på propagandaflottiljen Ship to Gaza, som påstår sig vilja bryta Israels blockad mot Gaza och frakta förnödenheter till dess palestinaarabiska invånare. I verkligen är Ship to Gaza ett rent propagandaspektakel som även lockat vänsterrepresentanter tillika antisemiter såsom framlidne Henning Mankell, Dror Feiler, Henry Ascher och nuvarande bostadsministern Mehmet Kaplan (MP). Gardells mest beryktade bok är Islamofobi (2010), som hävdar att den så kallade islamofobin – i realiteten mestadels högst berättigad skepsis gentemot islam och islamism – är en hörnsten i den påstått framväxande europeiska fasciströrelsen.

Mattias Gardell har inte färre än nio barn och har varit gift med radikalfeministen Edda Manga.

Den här artikeln är ett försök till skiss över den svenska vänsterns utveckling från mitten av 1960-talet fram till i dag. Naturligtvis kunde jag ha tagit med betydligt fler mer eller mindre bemärkta personligheter i mitt persongalleri – exempelvis Peter Weiss, Göran Palm, Sara Lidman, Nordal Åkerman, Åsa Linderborg och icke minst Jan Guillou – men då hade artikeln blivit orimligt lång.

För att sammanfatta mina slutsatser: den svenska extremvänstern har utvecklats från att ha varit en till stora delar intellektuell rörelse av huvudsakligen ortodoxa marxister, där kritiken av den kapitalistiska ekonomin var en huvudfråga, till att bli en emotionellt betonad mångkulturalistisk kabbala där bland annat proislam, Israel-hat och antisemitism, extremt invandringsvurmande och rabiat SD-hat kreerar bärande roller. En företeelse som förenar den gamla och nya vänstern är slutligen USA-hatet.

Annonser

IOGT-NTO: unken människosyn, mytomani och gammal nazism

27 november, 2014

untitledPierre Andersson, chefredaktör för Accent.

http://www.accentmagasin.se/opinion/insandare-varfor-inte-sverigedemokraterna/

I nykterhetsrörelsen IOGT-NTOs stadgar kan man läsa följande: ”IOGT-NTO-rörelsens förbund är religiöst och partipolitiskt obundet.”

Rörelsen är dock inte mer partipolitiskt ”obunden” än att den gör skillnad på människor utgående från vilken partitillhörighet dessa har. Det är en ofrånkomlig slutsats för den som läser vad Pierre Andersson,  chefredaktör för IOGT-NTOs organ Accent, svarar på en förfrågan från en av sina läsare.

Mer via länken överst!

SDaren Arne O. Berglund ställer följande fråga i Accent den 14 oktober 2014: ”Hej, läste i Accent om hur partierna tycker om alkoholfrågor. Men mitt parti SD var inte med. Jag vill veta varför.”

Pierre Andersson kan i sitt svar inte avhålla sig från att ta till de verkligt moraliska brösttonerna. Man kan nästan se hur han stramar upp sig i redaktionsstolen  i ett akut anfall av godhet och ädelmod när han inleder sitt svar med: ”SD är inte som andra partier”.

Skillnaden mellan Sveriges tredje största parti, som ungefär 800 000 människor röstade på i senaste riksdagsvalet, och övriga partier förklaras av Andersson ligga i ”synen på människans lika rätt och värde”. För sagde Andersson är det nämligen ”tydligt att Sverigedemokraterna är ett parti som har såväl sina rötter som sin livsluft i rasismen”.

images Rasbiologiska frågor var på 1900-talet mycket gångbara bland de etablerade partierna.

Det är dock på visst, och för SD onekligen smickrande, sätt sant att SD inte är ”som andra partier”. Kanske är det för mycket begärt att Pierre Andersson skall känna till de flesta andra partiers uppslutande bakom etablerandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala 1922 och S-partiets omhuldande av en steriliseringspolitik gentemot svaga och utsatta människor, som ägde bestånd ända in på 1970-talet. Det är endast SD och MP bland nutida riksdagspartier som inte befläckas av denna skam.

Beslutet att inte låta Sverigedemokraterna delta i Accents presentation av partiernas nykterhetspolitik förklarar Andersson med att ”Det är ingen rättighet att få sin politik framförd och publicerad i Accent”. Han uppmanar sedan intresserade läsare att ”enkelt hitta informationen ändå”.

Så pösigt självgod, arrogant och intolerant kan man alltså vara om man är chefredaktör för en publikation som är officiellt organ för en organisation som gör anspråk på att vara en folkrörelse vilken därtill – uppenbart felaktigt – påstås vara ”partipolitiskt obunden”.

Chefredaktör Andersson häver sedan i sin praktfulla gudsnådelighet ur sig att ”Sverigedemokraternas människosyn” (där kom det magiska ordet!) står i ”uppenbar…konflikt” med IOGT-NTOs upphöjda människosyn. Vilken dock, som alla som läser detta säkert förstår, inte är noblare än att sverigedemokrater inte anses vara fullt lika mycket värda som andra människor.

Nu skall det i ärlighetens namn erkännas, att det inom IOGT-NTO-rörelsen finns personer som inte tycks dela Pierre Anderssons unkna människosyn. Dit hör Boris Gabrielsson, ordförande i lokalföreningen Leon Gambetta (fotnot) i Varberg, som inkluderade SD-företrädaren Erik Hellsborn bland de lokalpolitiker som inbjöds till information om alkohol- och drogpolitik i våras.

Mer via denna länk.

http://www.accentmagasin.se/nykterhet/iogt-nto-varberg-bjod-in-sverigedemokraterna/

Gabrielsson motiverar sitt inom IOGT-NTO kontroversiella beslut att bjuda in SD så här:

Finns det ett demokratiskt invalt parti som bortåt tio procent av svenska folket röstar på ser jag ingen anledning att inte bjuda in dem. När man bjuder in till ett möte om nykterhet är alla välkomna oavsett partifärg.

untitledTatuerad förbundsordförande: Anna Carlstedt.

Boris Gabrielsson får dock bassning av självaste förbundsordförande Anna Carlstedt, som käckt klämmer i med: ”Det är ett fascistiskt parti…som gärna tar organisationer som ‘gisslan’ genom att exempelvis låta sig fotograferas framför roll-uper och logotyper. Sedan går de ut med att de samarbetar med den organisationen, vilket är mycket olyckligt.”

Man kan i bästa fall möjligen ursäkta Carlstedts fullständigt grundlösa lögner med att hon eventuellt lider av höggradig mytomani, vilket är ett sjukligt tillstånd.

När nu ledande IOGT-NTO-profiler tar till orda om Sverigedemokraternas imaginära ”rasism” och ”fascism” kan det kanske vara av intresse, att något botanisera i rörelsens förflutna.  På 1930-taet sökte sig talrika nationalsocialister till organisationen. Gunnar Henriksson anför i Telgekuriren (juni 2012) följande:

Flertalet kända medlemmar hade stort utbyte med Hitler-Tyskland och kollaborerade friskt med Gestapo-avdelningen i Stockholm. Några medlemmar var även knutna till sällskap kring Canaris spionring i Trosa, vilket både den kände kriminalreportern Börje Heed och Air Force Major Robert Miller och tidigare SÄPO-chefen P. G. Vinge omvittnat.

untitled Den tyske spionchefen Wilhelm Canaris, med kopplingar till IOGT.

Enligt Henrikssons uppgifter gömde IOGT efter kriget flyende nazister, av vilka en vid en gårdsfest i IOGT-huset på Torekällgatan i Södertälje så sent som 2005 öppet skall ha hyllat Adolf Hitler.

Det vore kanske på sin plats att dagens IOGT-NTO gör upp med sitt mörka förflutna innan man anklagar demokratiska partier i Sveriges riksdag för rasism och fascism?

Fotnot: Leon Gambetta (1838-82) var en fransk revolutionär som deltog i den blodiga Pariskommunens upprättande 1871.

 

Tårtattack, ägg och hånskratt: surdegsproletariatets stormtrupper på marsch

5 november, 2013

_2BE5958Attacken mot Jimmie Åkesson är en attack mot demokratin och yttrandefriheten.

http://www.d-intl.com/2013/11/05/jimmie-akesson-attackerad-vid-boksignering/

Den här kvällen blev inte riktigt vad jag bespetsat mig på, nej. Glad i hågen och dagen till ära iförd min slips i de brittiska färgerna begav jag mig in till Stockholm för att få mitt recensionsexemplar av Jimmie Åkessons nya bok, Satis polito, signerat på Nytorget på Södermalm i Stockholm av författaren samt att mingla litet med trevliga partivänner.

När jag promenerade på Skånegatan ringde dock min son och sa att Jimmie utsatts för en tårtattack och förts bort av polis. Klockan var då vid pass 17.40. Litet längre fram längs samma gata frågade jag, då mitt lokasinne lämnar mycket övrigt att önska, en vänlig man i min egen ålder efter vägen. I samband med det kom ett par yngre män fram till oss och upplyste mig om att ”dina vänner har dragit”, följt av överlägset hånskratt.

Inte alla partivänner hade dock lämnat Nytorget. Sedan jag gått runt en grupp om något hundratal skränande och larmande personer, troligen tillhörande det södermalmska surdegsproletariatets yngre garde, råkade jag på Lennart Pilstam från SD Huddinge och två andra partivänner vilka beskrev för mig vad som inträffat. När boksigneringen varat ungefär en kvart hade en 60-årig kvinna störtat fram mot Åkesson och placerat en tårta i ansiktet på honom. Hon greps av polis på plats. Även äggkastning skall ha förekommit – såg att SD-grafikern Jörgen Fogelklou twittrat om att han fått tre-fyra ägg i huvudet.

En reporter från webbtidningen Dispatch International var på plats och rapporterar  om händelseförloppet via länken överst i denna bloggtext. Av intervjuer gjorda med ett par av vänsteraktivisterna framgår med osminkad tydlighet vad dessa individer tycker om demokratin.

afa_upploppPöbelupplopp i AFA-regi.

”Vi stödjer AFA”, förklarar således en av surdegsgardisterna, ”vi har samma åsikter som de har. Vi har ett legitimt intresse av att sådana som Jimmie Åkesson inte ska få finnas på (sic) Söders hjärta.” En AFA-medlem är mer hotfull: ”Vi kommer att använda våld om det krävs.” Enligt Dispatch fanns representanter för grupper såsom Ung vänster, Cyklopen och Antifascistisk Aktion (AFA) på plats för att spy ut sitt hat mot avvikande politiska åsikter.

Bland de ramsor som skanderades märktes ”Bajsa på SD” och ”Bajsa på rasister” , under det att någon i församlingen skrek ”horunge” åt Jimmie Åkesson.

En så kallad tårtning är naturligtvis inte det värsta man kan utsättas för, även om det blir kladdigt. Jimmie Åkesson kan dessutom känna sig i gott sällskap: sak samma har exempelvis konung Carl XVI Gustaf och förre socialdemokratiske finansministern Bosse Ringholm råkat ut för, båda 2001. Alla personattacker mot statsmän och politiker, även om det ”bara” rör sig om kastade tårtor, måste dock betraktas som angrepp på själva demokratin och yttrandefriheten.

Det har framkommit att den nu släppta 60-åriga kvinnan gjorde vad hon gjorde på grund av att hon är fylld av politiskt hat mot vad hon kallar ”rasism och fascism”. Vem vet, kanske hon dyker upp framöver i något av televisionens soffprogram och får breda ut sig om hur hon tänkte (om hon nu gjorde det). Kanske utmynnar det hela rentav i en riktig solskenshistoria om en gullig och vilsen kvinna, som bara ville visa sin avsky mot ”rasismen”?

Jag tror jag under alla omständigheter med viss bestämdhet kan säga, att resultatet  i varje fall inte kommer att bli minskat stöd för Sverigedemokraterna eller att folk blir ovilliga att ansluta sig till och/eller aktivera sig i partiet. I stället kommer tre ting med all sannolikhet att inträffa: 1. SD får ökat stöd i opinionen. 2. Attacken och pöbeluppträdet på Nytorget kommer att mobilisera  befintliga SD-medlemmar. 3. Den redan kraftiga medlemstillströmningen kommer ytterligare att accelerera. På så sätt kan tårtkasterskan visa sig bli en av SDs mest effektiva valarbetare. Och det var väl inte riktigt vad hon hade tänkt sig?

Helt klart är att något gått allvarligt snett i den bevakning SD-ledaren bestods av dels utkommenderad ordningspolis, dels SÄPO-folk som har till uppgift att skydda SDs riksdagsledamöter. En av de två civilklädda polismän jag och Lennart talade med någon halvtimme efter händelsen erkände också att ”det här får vi ta på oss”.

Pöbelnärvaron och tårtattacken på Nytorget i hjärtat av Södermalm torde visa en sak. Det välbeställda vänsterklientelet i denna stadsdel är märkbart oroat över att Sverigedemokraterna på senare tid gjort kraftiga inbrytningar i området och Stockholm i stort och utan tvivel kommer att ta plats i såväl Stadshuset som landstinget som resultat av valet om knappt år.  Och när argumenten tryter duger det bra med att gapa och skrika obsceniteter, bullra med trummor, tuta och kasta tårtor alternativt ägg eller golfbollar.

”DE+BORDE+BURAS+IN”Bosse Ringholm tårtad i Stockholm 2001.

Tårtattentatet mot Åkesson bör kopplas samman med alarmerande händelser som inrapporterats från Bohuslän på Västkusten, där en SD-medlem fått sin bil demolerad av en detonerande sprängladdning. I samma region skedde ytterligare attacker mot personer med SD-anknytning.

Det åligger nu polis och säkerhetspolis att utreda, om dessa händelser är tecken på något slags samlad strategi från extremvänstern att rikta våldsattacker mot SD. På Nytorget var det denna kulna novemberkväll tårtor och ägg som kastades. Man kan med allt fog fråga sig om det blir granater, bomber, knivar eller syra en annan gång.

De twitterkommentarer jag sett markerar alla avstånd från angreppet på Jimmie Åkesson. Således har exempelvis vänsterledaren Jonas Sjöstedt, Expressen-redaktören Niklas Svensson och komikern Soran Ismail fördömt tårtningen. Andra vänstertwittrare har ifrågasatt tårtkasterskans mentala hälsa, då de menar att dådet leder till ökade sympatier för Åkesson och SD.

Vad straffet kan tänkas bli för tårttilltaget är svårt att sia om. Misshandel borde vara en lämplig brottsrubricering och bör kunna resultera i ett, helst kännbart, fängelsestraff. Det är viktigt att rättsväsendet tydligt markerar att, så här ett knappt år före valen nästa år, fysiska attacker mot partiföreträdare inte accepteras av samhället. Det skulle emellertid inte förvåna mig alls om föröverskan får en villkorlig dom kombinerad med samhällstjänst.

3833917110Får vi höra vad Reinfeldt tycker om angreppet på Åkesson?

I nuläget har varken statsministern eller någon annan regeringsrepresentant tagit avstånd från tårtningen. Reinfeldt har ju i tidigare uttalanden, då SDare drabbats av vänstervåldet, sagt ungefär att det är sådant man får räkna med om man är med i vårt parti. Ännu så länge tycks det, förutom medlemmar och sympatisörer från SD, företrädesvis vara folk från vänsterhåll som mest upprörs över tårtattacken. Aftonbladets Lena Mellin skriver exempelvis följande tänkvärda ord:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article17790131.ab

 Kanske tycker slutligen vänsterpatrasket på Södermalm att det är dags att införa ett apartheidliknande system som garanterar, att den politiskt korrekta delen av Söders befolkning får pimpla sitt latte, baka sitt surdegsbröd och läsa sin Marx i fred utan störande inslag från untermenschen med annan politisk uppfattning. Kanske vägspärrar, i anslutning till vilka röd vänstermilis kontrollerar de politiska sympatierna hos folk som rör sig i stadsdelen, vore en lösning? Pöpeluppvisningen på Nytorget ger en fingervisning om att det inte skulle vara något som helst problem att bemanna en milis av skisserat slag.

SDs partisekreterare har följande att säga om händelsen och hoten mot SD och Åkesson i ett nyhetsprogram (bland annat lovar Söder att ”vi återkommer till Södermalm”):

http://www.svt.se/gomorron-sverige/akesson-tartad

Boken, den får jag be Jimmie signera vid ett annat tillfälle.

Fotnot: Har nu sett att Reinfeldt, liksom andra regeringsrepresentanter, tagit avstånd från attacken mot Åkesson. En självklarhet att så sker naturligtvis.