När de svenska zigenarna skulle assimileras

 Carl-Herman Tillhagen (till vänster) och Arne Trankell möts i dåtidens enkanaliga television 1965 med ”zigenarfrågan” som ämne.

När jag studerade etnologi (folklivsforskning) vid Stockholms universitet i början på 1970-talet kom jag i kontakt med namnet Carl-Herman Tillhagen (1906-2002).

Tillhagen var en etnolog som specialiserat sig på folkloristik och var verksam som intendent vid Nordiska museet. Mot slutet av sin yrkesbana var han även gästprofessor i USA.  Jag kom i personlig kontakt med denne vänlige gentleman då jag samlade in material till min tvåbetygsuppsats om sägnerna i Halland kring den föregivne gasten (spöket) Pål Rasmus, som trycktes i Varbergs museums årsbok 1979.

Uppsatsen omnämns här:

http://pra-antikvariat.se/listor/etnologi.html

Orsaken till att jag tar upp Carl-Herman Tillhagen här är emellertid en helt annan. Han var nämligen på sin tid landets ohotat främste expert på svenska zigenare (romer) och tillsattes av staten 1954 som ansvarig för den så kallade Zigenarutredningen. Han var därefter expert på zigenarfrågor i Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) från 1959 och i Socialstyrelsen 1961-66. Detta var innan ordet ”zigenare” lystes i bann och ersattes av ”romer”.

Tillhagen berättar i ett TV-program från den 25 januari 1965 för professor Arne Trankell (1919-84), ingående i serien ”Duellen”, om sina rön om svenska zigenare utifrån sin då nyligen publicerade bok Zigenarna i Sverige (Natur och kultur förlag 1965, 173 sidor).

TV-programmet kan avnjutas här:

http://www.svtplay.se/klipp/132724/romsk-kultur-och-zigenarfragan

Att hävda att Carl-Herman Tillhagen var expert på vad som på sin tid kallades ”zigenarfrågan” i Sverige är en verklig underdrift. Han hade, då ovannämnda TV-program spelades in, under 22 års tid varit i ständig kontakt med zigenare och personligen träffat var och en av landets då cirka 1000 zigenare, vilka han enligt egen utsago lärt sig älska.   

 Nutida zigenarläger befolkat av tiggare från Östeuropa.

Den zigenare han träffat mest var den ledargestalt han kallar ”gubben Taikon”, det vill säga Johan Taikon som var far till de bekanta författarinnorna Katarina och Rosa Taikon.

Här en intervju med Rosa om hennes barndom:

http://www.spl.nu/spl-nyheter/livslang-kamp-till-synes-utan-slut

När Carl-Herman Tillhagen av professor Trankell får frågan vad ”zigenarfrågan” egentligen är svarar han att frågan är komplicerad, men att den i hög grad gäller att få de svenska zigenarna integrerade i samhället. Tillhagen hade under sitt studium av denna folkgrupp sett hur de levde.

En del, förklarade Tillhagen, var visserligen lyckliga med att bo i tältläger och vagnar under påvra förhållanden, speciellt så länge de kunde få sin utkomst genom sina traditionella sysslor som exempelvis guldsmeder, kittelflickare och hästtränare. ”Men när det underlaget försvann”, förklarar Tillhagen, ”var det uppenbart att de måste in i samhället”. Särskilt var det bostadsfrågan som måste lösas – genom Carl-Herman Tillhagens oförtröttliga insatser kunde 90 procent av alla svenska zigenare få en fast bostad och slippa ifrån de hälsovådliga tältlägren.

Alla problem var emellertid inte lösta i och med att lejonparten av zigenarna fick fast bostad. Det gällde också att de inte skulle isolera sig genom att låsa in sig i de egna bostäderna, låt vara att där fanns alla tidens moderna bekvämligheter. Det krävdes också miljöanpassning, skolgång för barnen, utbildning för de vuxna – många av dessa var analfabeter – och att männen fick tillgång till yrkesarbete. Som vi skall se nedan förblev så gott som alla av dessa problem dessvärre olösta.

Carl-Herman Tillhagens närmast hjältemodiga kamp för att få de svenska zigenarna att assimileras i samhället blev på flera sätt framgångsrik. Talrika representanter för denna folkgrupp blev verkligen assimilerade och detta trots motstånd från det etablerade samhället, som i stort betraktade zigenarna som paria, och de zigenare som inte hade någon som helst önskan att uppgå i majoritetskulturen.

Ni har säkert redan gissat, kära läsare, att Carl-Herman Tillhagens statligt understödda verksamhet att få zigenarna att anpassa sig till det svenska så kallade folkhemmets krav och normer hade varit otänkbar i dag. I dessa yttersta av dagar är det inte minoritetskulturerna som skall anpassa sig till majoritetskulturen, utan alldeles tvärtom – assimilering har blivit ett fult ord i en tid när den mångkulturalistiska ideologin regerar och alla kulturer påstås vara lika mycket värda och ingen kultur skall tillåtas vara normgivande.

 Professor emeritus Karl-Olov Arnstberg – persona non grata i PK-Sverige.

Om Tillhagen hade levt och varit verksam i dag och uttryckt de synpunkter han gör i TV-programmet från 1965 hade han med all sannolikhet avfärdats som rasist, ja kanske rentav som sverigedemokrat. Ungefär som professor emeritus Karl-Olov Arnstberg, född 1943, som var en respekterad etnologisk forskare och eftersökt föredragshållare ända tills han skrev boken Svenskar och zigenare (Carlssons förlag) 1998.

Med denna bok blev han, trots en mycket positiv recension som denna i Folket i Bild/Kulturfront 1/1999, i stort sett ansedd som persona non grata i den politiska korrekthetens ögon:

http://fib.se/fib_1/multikul.html

Arnstberg lyfter fram drag i den zigenska/romska kulturen som etablissemanget helt enkelt inte ville höra talas om. FiB/K-Recensenten skriver: ”Arnstbergs genomgång av läget för romerna visar…att situationen inte förbättras utan att de blir alltmer beroende av socialhjälp, arbetslösheten ökar, kriminalitet och asocialitet breder ut sig, alkohol och narkotikamissbruk tilltar.” Detta sker parallellt med att ingen annan så kallad utsatt grupp fått så mycket stöd och hjälp från samhället som just romerna.

Professor Arnstberg slår i sin bok hål på myten om zigenarkulturen som svag och i behov av massivt samhällsstöd. Tvärtom, menar han, är kulturen i fråga påtagligt stark i och med att den, under uppmuntrande tillrop från blödande hjärtan som exempelvis den ovan nämnde pedagogikprofessorn Arne Trankell och hans sentida efterföljare, vägrar att låta sig assimileras in i det svenska. Enligt Arnstberg blir den mångkulturalistiska ideologin till ”ett slags järnring kring det zigenska”.   

I en intervju i Svenska Dagbladet den 29 mars 2005 lägger Karl-Olov Arnstberg under rubriken ”Sveriges framtid oroar Arnstberg” fram sina synpunkter bland annat på följande sätt:

Romerna betecknas med rätta som förtryckta, och offer. Med det följer att vi ser dem som goda – och samhället som skyldigt. Det är där felet ligger. Att romerna ofta själva ställer till det för sig, att mycket är självförvållat, det går knappast att säga högt.

Hela intervjun här:

http://www.svd.se/kultur/sveriges-framtid-oroar-arnstberg_407713.svd

 Gatuartisten Dan Parks drift med den politiska korrekthetens syn på zigenare/romer.

Som så mycket annat i förhandenvarande samhällsklimat, kan och bör tilläggas. Hur zigenarkulturen i Sverige kommer att påverkas av inströmningen av romska tiggare från Östeuropa är ännu oklart, men det kommer sannolikt att vara ett angeläget ämne för vetenskapliga studier i en framtid. Om nu någon modig forskare skulle våga sig på detta.

Så mycket torde under alla omständigheter stå klart, och det är att Carl-Herman Tillhagens banbrytande arbete i zigenarfrågan på sin tid svårt förfuskats av senare generationers mångkulturalistiska demagoger och verklighetsförfalskare.