Rännstensdebattörer göre sig icke besvär

På förekommen anledning vill jag göra ett klarläggande beträffande de kommentatorer som behagar anmäla synpunkter på innehållet i denna blogg.

Jag är, allmänt sett, mycket tacksam för att några av mina läsare finner innehållet i min blogg så pass anmärkningsvärt att de är villiga att kommentera detsamma. Och jag vill understryka att jag gärna publicerar såväl positiva som negativa synpunkter, beröm likaväl som kritik och avvikande meningar. Om alla uttryckte samma sak skulle det ju inte bli mycket till debatt, och debatt är något jag ser positivt på.

Det finns emellertid en typ av kommentarer jag betackar mig för. Det är när vederbörande kommentator/debattör är ute i det enda syftet att avreagera sig och lätta litet på adrenalinflödet genom att häva ur sig otidigheter: ”Skitsnack, skitsnack, skitsnack”, ”Din hjärna har tagit semester”, ”Du har fel, fel, fel”, ”Det och det partiet har inte i riksdagen att göra”, och så vidare.

Uppriktigt sagt är det här ett inte fullt friskt sätt att debattera på.

När jag någon gång ändå sökt bemöta sådana inlägg, ofta formulerade på erbarmlig, kanske dyslektisk, svenska,  blir svaret ofta av typen: ”Jag står för det jag säger, det är du som har fel”, eller kanske ”Det där begriper du inte, så häll käften.”

Jag tänker här inte hänga ut någon med namns nämnande; för den som gör sig besväret att studera kommentatorsfälten i några  av mina tidigare blogginlägg torde det ändå vara relativt lätt att lista ut vem värsta syndaren i detta avseende är. Jag kan inte komma fram till någon annan uppfattning än att vederbörande tar varje debattinlägg som strider mot den egna övertygelsen som en personlig förolämpning och helt enkelt inte tolererar avvikande meningar. De frågor som är känsligast i det här speciella fallet är, av någon anledning, miljö, homosexualitet och svensk partipolitik.

Här vill debattören i fråga uppenbarligen se en totalitär, politiskt korrekt rättning i ledet typ gamla Sovjetunionen. Det är en utgångspunkt jag naturligtvis inte kan godtaga.

Även om det är en person i sammanhanget jag särskilt tänker på så är denna inte ensam. Det finns andra som använder liknande ”debatt”metod.  Här har mina åsikter i vargfrågan tydligen ansetts särskilt förgripliga. När jag i ett inlägg dristade mig förespråka fri vargjakt kom ett antal kommentater, vars häftighet söker sin like. 

Anmärkningsvärt många kommentatorer menade exempelvis att vargen skulle vara överlägsen människan och att personer som undertecknad borde skjutas.

En annan typ av kritisk kommentator är den elakt demagogiske, som visserligen är ute efter att ta heder och ära av undertecknad men ändå gör det på ett någorlunda snitsigt och sakligt sätt. Sådana debattörer har jag inga problem med så länge de håller sig till sakfrågan och vet på ett ungefär när det är dags att sluta.

Jag betackar mig dock för rännstensdebattörerna, de som bara är intresserade av att tala om för motparten – i det här fallet mig – vilken svinpäls denne är. Det finns tillräckligt av dessa på gränsen till patologiska ”debattörer” på nätet redan.  Det är teoretiskt möjligt att jag är en svinpäls – men då vill jag se intellektuellt försvarbara argument härför, inte bara korkade invektiv!

Kommentarer av sistnämnda slag kommer jag fortsättningsvis inte att publicera, även om en och annan må slinka igenom innan jag haft tid att klicka på ”radera.”

EUs rätta ansikte: förbud, förbud, förbud

Snart ett minne blott?

Europeiska Unionen (EU) har under en följd av år sökt stoppa en av svenskarnas verkliga nationalrätter – surströmmingen. I mars ställs frågan på sin spets när EU skall rösta om Sverige skall få behålla sin dispens för att även fortsättningsvis kunna sälja den läckra fiskanrättningen.

I ett TT-telegram citeras Tore Gustavsson, enhetschef vid Fiskeriverket, på följande sätt:

– Kommissionen har erbjudit Sverige ett undantag. Men det är inte klart om regeringen vill ha undantag eller inte.

Det kan med andra ord, om Gustavsson har rätt, mycket väl bli så att alliansregeringen sätter stopp för inmundigandet av surströmmingen som svenskarna – främst då norrlänningarna – tärt sedan urminnes tider. Vilket i så fall skulle vara symptomatiskt för de borgerliga partier som gjort sig kända för att, med få undantag,  lägga sig platt till marken inför unionens diktat.

Frågan är dock om regeringen Reinfeldt vågar vidtaga en åtgärd som innebär att den går till historieböckerna som den som förbjöd surströmmingen. Det är en helt öppen fråga.

Frågan är hur länge vi får behålla snuset.

Det är inte första gången EU uttryckt en vilja om att förbjuda typiskt svenska företeelser. Inför EU-inträdet diskuterades huruvida vi skulle få behålla snuset, som unionen tydligen såg som ett stort hot mot den europeiska folkhälsan trots att det är väsentligen mindre farligt än rökningen. Sverige beviljades dock dispens den gången – frågan är för hur lång tid.

För tillfället bråkar EU med regeringen om vargjakten. I slutet av januari beslutade EUs miljökommissionär Janez Potocnik att inleda ett formellt överträdelseförfarande mot den svenska licensjakten på varg, eftersom denna anses strida mot EUs så kallade habitatdirektiv. Miljöminister Andreas Carlgren (C) har så här långt på ett diplomatiskt sätt bett Potocnik flyga och fara, men frågan är hur länge regeringen orkar hålla emot.

Snus, vargjakt och nu senast surströmming. Tre frågor som visar att EUs rätta ansikte innebär förbud, förbud och åter förbud.  Eller åtminstone hot därom.