Posted tagged ‘Värmland’

Litet om Dalsland: ett Sverige i miniatyr?

6 september, 2016

img_1425
Isabella med Åmålsån och parkanläggningen Plantaget i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Det västsvenska landskapet Dalsland med närmare 50 000 invånare kallas ibland för ”ett Sverige i miniatyr” enligt en utsaga av prins Eugen (1865-1947). Dalsland tillhör till största delen Västra Götalands län, men en mindre del  i norr ligger i Värmlands län. Jag besökte tillsammans med min dotter Isabella i slutet av augusti landskapet och redovisar här i text och bild några spridda intryck och fakta.

Några mer kända dalslänningar är historikern Anders Fryxell (1795-1881), filosofen Vitalis Norström (1856-1916), filosofen Pontus Wikner (1837-88), katolske prästen och författaren Anders Piltz (född 1943) samt Expo-redaktören Daniel Poohl (född 1981), den sistnämnde enligt min uppfattning mer ökänd än känd i positiv bemärkelse.

Orsaken till att det blev just Dalsland var att detta landskap länge varit något av en ”vit fläck” för min del. Eventuellt har jag tidigare passerat landskapet på väg till eller från Strömstad i Bohuslän, men jag är långt ifrån säker. Nåväl, nu stannade vi några dagar i en stugby i regi av the Visitor i direkt anslutning till Dalslands kanal och Håverud-akvedukten, Dalslands största sevärdhet med cirka en halv miljon besökare varje sommar. http://www.dalslandskanal.se/plats/akvedukten-i-haverud/

img_1426
Åmål – inte alls så ”fucking”. Foto: Tommy Hansson

På vägen dit stannade vi i vår hyrbil till en stund i Åmål, landskapets största (och enda) stad med dryga 9000 invånare. Åmål har fått ett mindre smickrande renommé i och med Lukas Modyssons film ”Fucking Åmål” från 1998. Inte heller det gamla beprövade uttrycket ”Alltid något, sa Fan när han fick se Åmål” är väl särskilt tilltalande för denna charmanta stad som ligger vackert belägen vid Vänern och har en kulturellt värdefull småhusbebyggelse. Modyssons film spelades dessutom in i Trollhättan!https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85m%C3%A5l

Åmål fick pris som ”Årets stadskärna” 2002 och tilldelades andrapriset i pristävlingen Livcoms Award 2005 som ”världens näst bästa småstad”. Jag tycker faktiskt att både Modysson och Hin håle kan slänga sig i väggen!

nils-ericson-1-av-1
Nils Ericson som staty på Centralplan i Stockholm, vid tillfället iförd röda hörselskydd.

Akvedukten i den lilla orten Håverud (141 invånare) anses vara något av ett mekaniskt underverk. Den konstruerades av friherre Nils Ericson (1802-70), äldre bror till den kanske mer berömde John Ericsson (1803-89); den senare är mest berömd för att ha varit en av propellerns uppfinnare samt konstruktör av krigsfartyget Monitor, vilket spelade en nyckelroll för de segrande Nordstaterna i det Amerikanska inbördeskriget 1861-65.

img_1428
Vacker utsikt från vår stuga ner mot kanalen och akvedukten i Håverud. Foto: Tommy Hansson

Nils Ericson spelade en ledande roll vid Göta kanals tillkomst och står staty utanför Centralstationen i Stockholm. Skulptör John Börjesson. http://www.tekniskamuseet.se/1/1903.html

Också Nils Ericsons son Werner Ericson (1838-1908) var med om akveduktbygget i Håverud. Han är eljest kanske mest bekant för att ha startat och ägt pappersbruket i Vargön tillsammans med sina bröder. Han medverkade även vid bygget av Panamakanalen och var verksam i Chile samt vistades många år i USA, där ju farbrodern John var bosatt. Werner Ericson var i likhet med fadern tidvis militär och ledamot i riksdagens andra kammare 1872-78.

img_1447img_1448
Håverud-akvedukten är Dalslands största turistattraktion med en halv miljon besökare årligen. Foto: Tommy Hansson

Håverud-akvedukten omfattar såväl slussanordningar som järnvägs- och landsvägsbro och är ännu, 148 år efter sitt färdigställande, i fullt bruk. Tre rederier befraktar kanalen. På ena kanalstranden finns ett sevärt och välskött litet kanalmuseum som berättar historien om jordbruk och industriarbete i kanalbyggets skugga. Villkoren var ibland hårda för den tidens människor, särskilt vintertid, och döden en ofta oinbjuden gäst till unga och gamla. På andra stranden finns det omtalade Brasseriet med mycket god mat samt några butiker.

img_1445
Kanalmuseets modell av kanalen och akvedukten. Foto: Tommy Hansson

En förstklassig sevärdhet är vidare de bronsålderstida hällristningar som ligger utportionerade på omkring 300 hällar i Högsbyns naturreservat i Tisselskogs socken, omkring en mil från Håverud längs den osedvanligt slingriga väg som leder dit. Här finns vid sjön Råvarpen i anslutning till Dalslands kanal cirka 2500 figurmotiv omfattande bland annat skålgropar, människor, djur, skepp, fotsulor och händer.

img_1433

img_1434
Ett par av Högsbyns hällristningar. Något till vänster om mitten på nedre bilden syns ”akrobaten” som slår en baklängesvolt över ett skepp. Foto: Tommy Hansson

Det mest berömda motivet är en mansfigur som gör en baklängesvolt över ett skepp.http://www.grenseavisen.com/hallristningar-vid-dalslands-kanal-hogsbyn-tisselskog/

Bronsålderns föreställningsvärld förlorar sig i ett töcken för oss som lever ungefär 3500 år efter det att dessa ristningar hackades in i dalsländska lerskifferhällar och på talrika andra platser, många av dem på Västkusten. Det torde dock stå ganska klart att motiven har med något slags religiös kult att göra. Möjligen tillkom hällristningarna i syfte att blidka dåtidens gudomligheter och/eller naturkrafter och möjligen stod de i centrum för festligheter till dessa gudars/krafters ära.

14101591_10154278922096917_793574973_n
Gammal man studerar en av ristningshällarna. Foto: Isabella Hansson

Nu spekulerar jag naturligtvis, men det är inte mycket annat man kan göra. Bronsåldern var betydligt mer avlägsen för de bålda vikingarna än vad vikingatiden är för oss.

img_1436
Tisselskogs träkyrka från 1724. Foto: Tommy Hansson

Granne med Högsbyns hällristningsområde är Tisselskogs kyrka, en träkyrka byggd 1724 som vi passade på att bese. Här finns bland annat en dopfunt i täljsten från medeltiden. Rätt anmärkningsvärda är de stora, trearmade ljusstakar som ställts upp bland bänkarna.

Altaruppsatsen är från 1735 och förfärdigad av Lars Hasselbom i Lidköping. https://www.svenskakyrkan.se/stenebypastorat/tisselskog-kyrka

img_1437
Altaruppsats av Lars Hasselbom. Foto: Tommy Hansson

Dalslands landskapsblomma är förgätmigej medan landskapsdjuret och landskapsfågeln är korp (Corvus Corax). Tyvärr såg Isabella och jag inte till en endaste korp, som är min favoritfågel; intill mitt barndomshem fanns berget Korpberget och korpar fanns där också. Korpen var så gott som utrotad i vårt land på 1960-talet, men beståndet har därefter växt till sig.http://www.nilssonssida.se/Korp/Korpfakta.htm

250px-del_av_hjalm_vendel_vendeltid_mojligen_oden
Oden på sin häst Sleipner med korparna Hugin och Munin samt spjutet Gungner. Prydnadsmotiv från hjälm.

Vi bör heller inte glömma att den ledande asaguden, Oden, höll sig med två korpar kallade Hugin och Munin. Icke minst därför har korpen setts som en mystisk, ibland olycksbådande (”olyckskorp”) individ i den svenska faunan med sitt en smula spöklika kraxande.

Är då Dalsland ”ett Sverige i miniatyr” som prins Eugen ville göra gällande? Tja, här finns skogar, slätter, sjöar, vattendrag, höjder – till och med ett fjäll, Kroppefjäll. Ett rikt djur- och naturliv och åtskilliga fornminnen. Så visst finns det visst fog för det aktuella epitetet.

 

 

Om vargens vara eller inte vara

18 februari, 2016

imagesT3G5UO8H Vargbeståndet uppgår i skrivande stund till omkring 500 djur.

Jägarnas riksförbund (JRF), som har närmare 38 000 medlemmar, är enligt stämmobeslut motståndare till frilevande varg i Sverige. Förbundsordförande Solveig Larsson utvecklar i en ledare med rubriken ”Vargfrågan förstärker vintermörkret” i förbundsorganet Jakt & Jägare den 11 januari hur hon ser på den ständigt kontroversiella vargfrågan: http://www.jaktojagare.se/kategorier/ledare/vargfragan-forstarker-vintermorkret-20160111/

I ledartexten riktar Larsson stark kritik mot såväl Naturvårdsverket som länsstyrelsen i Stockholms län:

Förtroendet hos Naturvårdsverket hos dem som myndigheten borde ha lyft fram i den socioekonomiska analysen, nämligen de som bor och verkar där  vargar finns, har varit låg och nu nått nya bottennivåer/…/Även länsstyrelsen i Stockholm visar på bristande empati och stor oförståelse för djurägares situation när de fortsätter förföljelsen av ägarna till fårgården Molstaberg.

Solveig Larsson sätter enligt mitt förmenande fingret på den ömma punkt som det officiella Sveriges absurda inställning till varg utgör, där praktiskt taget all empati koncentreras till vargen och minimal medkänsla slösas på fårhållare och hundägare som är de kategorier människor vilka i främsta rummet drabbas av vargens härjningar. Enligt riksdagsbeslut 2013 skall målsättningen vara att uppnå och bibehålla en ”gynnsam bevarandestatus” avseende rovdjuren varg, björn, järv, lo och kungsörn, detta i enlighet med EUs direktiv i frågan. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankanden/Arenden/201314/MJU7/

vargattack-jpg Offer på Molstaberg efter sjunde vargattacken.

Solveig Larsson riktar alltså skarp kritik mot länsstyrelsen för dess märkliga vendetta mot fårgården Molstaberg utanför Gnesta, som ligger på Stockholms-sidan nära länsgränsen mellan Stockholm och Södermanland. 47 av gårdens besättning om cirka 900 får revs under sju angrepp ihjäl av varg, en verksamhet som inte upphörde förrän en så kallad alfatik från det närliggande Sjundareviret sköts till döds under ett hundangrepp i slutet av september under hänvisning till paragraf 28 i jaktförordningen, som stadgar att det är tillåtet att skjuta en varg som angriper tamdjur. http://svenskjakt.se/Start/Nyheter/2015/11/sjunde-vargangreppet-pa-molstaberg/

Länsstyrelsen har fortsatt sina trakasserier mot Molstabergs ägare även sedan åklagaren lagt ner åtalet mot den jägare som sköt ihjäl alfatiken med motiveringen, att fårgårdens ägare inte gjort tillräckligt för att skydda sina djur mot vargangrepp. Solveig Larsson kommenterar: ”Hur ska vi kunna producera svenska livsmedel som samtidigt skapar mångfald i vår natur, med denna myndighetsinställning? Jägarnas Riksförbunds stämmobeslut om nej till frilevande varg blir alltmer den rätta vägen för vargpolitiken.” http://ekuriren.se/nyheter/sormland/1.3591847-molstaberg-polisanmals-av-lansstyrelsen

Att Molstabergs-vargen tilldragit sig ett stort allmänt intresse framgår av, att lokalrevyerna i såväl Gnesta som Södertälje haft den på programmet i årets revyupplagor. Jag har själv sett Täljerevyns föreställning ”Vargatider” och kunde konstatera, att varginslaget var mycket välgjort – frågan är dock om de närmast drabbade på Molstaberg fann det särskilt roligt.

Täljerevyn 001 Vargattacker – roligt revyämne? Foto: Tommy Hansson

Vargförespråkarna påpekar frekvent att vargen praktiskt taget aldrig angriper människor. Det är en sanning med viss modifikation. De senaste 300 åren beräknas 94 människor ha dött i samband med vargangrepp i Skandinavien, där det senaste fallet av död via varg inträffade så sent som den 17 juni 2012 då en 30-årig kvinnlig anställd vid Kolmårdens djurpark i Östergötland revs ihjäl av vargar – som tidigare ansetts ofarliga –  då hon vistades i deras hägn.

I april 2011 attackerades vidare en barnfamilj som var ute på söndagspromenad i Bergashamra vid Norrtälje i Uppland med ett litet barn i barnvagn samt en hund av rasen wachtel av två vargar. Den ena vargen släpade iväg hunden, Tajson, i nackskinnet i riktning mot ett skogsparti under det att den andra började springa mot barnvagnen. Kvinnan i familjen sprang då skrikande snabbt därifrån, varvid vargen avbröt sitt angrepp. Resterna efter Tajson återfanns senare. Dessa vargar har kallats Riala-vargarna efter ett vargrevir i närheten.  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12895096.ab

Under 1700-talet, då vargstammen i landet var avsevärt mycket större än de cirka 500 vargar som för närvarande finns i landet, har det fastställts att ett relativt stort antal människor revs ihjäl av vargar som oftast gav sig på de svagaste bytena i form av barn. Detta skedde uteslutande i de vargrika gränstrakterna mellan Dalsland och Värmland.

Gysinge_herrgård Det moderna Gysinge herrgård i Sandvikens kommun.

1821-22 drabbades invånarna i bruksorten Gysinge i Gästrikland, som ligger i nuvarande Sandvikens kommun, av en fruktansvärd serie om 31 vargattacker vilka skördade nio dödsoffer och 15 skadefall. Alla dödsoffer utom en 18-årig yngling var minderåriga barn. Bakgrunden var att tre vargungar tagits om hand på Gysinge herrgård och därvid blivit vana vid människor. Två av dem avlivades sedan de blivit för stora för att vara lekkamrater åt barnen, men den tredje släpptes fri och inledde således tre år senare sina attacker. Den sköts ihjäl den 27 april 1821.

Brittiska TV-bolaget BBC gjorde för några år sedan en mycket välgjord dramadokumentär, ingående i en serie om tre delar på temat ”Människoätare”, om Gysinge-dramat som visades av SVT 2007.http://www.unt.se/uppland/heby/dramadokumentar-om-gysingevargen-443563.aspx

Efter tragedin med Gysinge-vargen var vargen verkligen, ursäkta uttrycket, ”varg i veum” /Fotnot/ i Sverige och utsattes för en skoningslös utrotningspolitik. Bara mellan 1827 och 1839 dödades 6790 vargar. Först kring mitten på 1960-talet, då antalet vargar i landet uppskattades till ett tiotal, började det åter diskuteras om att tillåta en mer omfattande vargstam att etablera sig i vårt land och 1966 fridlystes vargen. Mer om vargattacker mot människor här: http://www.wikiwand.com/sv/Vargattacker_mot_m%C3%A4nniskor

4varg2

Frågan är då vilka fördelar som finns med att tillåta vargstammen att växa sig stark eller ”hållbar”, enligt den terminologi som riksdagen anger. Bortsett från luddiga och irrationella argument om att vargen ”har rätt” att vistas i Sverige, som vi kan lämna därhän, talas det något mer seriöst om att vargen – och andra rovdjur – bidrar till ett ”rikare växt- och djurliv” och medverkar till balans i naturen. http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.611890-vargen-bidrar-till-ett-rikare-vaxt-och-djurliv

Må så vara. Men är det pris får- och hundägare tvingas betala för denna ”mångfald” och denna ”balans” acceptabelt (och då bortser jag ändå från den lilla men dock risk som föreligger för oss människor; Riala-vargarnas attack 2011 kunde gått mycket värre än vad som nu skedde)? En  som uppenbarligen inte anser det är Per Roine Johansson i en debattartikel i Svensk Jakt, organ för Svenska jägareförbundet, den 4 februari 2015.

Johansson deklarerar inledningsvis:

Jag har länge frågat mig vad som är bra med varg i skogen. Vargen är inte utrotningshotad. Den är ett hot mot landsbygden genom att den dödar tamboskap och hundar.

Debattören konstaterar att Sverige var så gott som vargfritt i 150 år i kölvattnet av Gysinge-vargens härjningar. Sedan blev den fridlyst och lyckades med myndigheternas hjälp åter etablera en närvaro i Sverige. Icke minst skogsbolagen och de större skogsägarna, menar Per Roine Johansson, vill ha en livskraftig vargstam för att reducera älgbeståndet och därmed hålla betesskadorna nere.

Vargmotståndet är som störst dels i renskötselområdet, dels på landsbygden med flest vargar. Det är där människorna tvingas leva med vargen inpå husknuten, en upplevelse som naturligtvis känns främmande för storstädernas många romantiska vargkramare vilka brukar vara snabba med att ta heder och ära av boskapsägare som inte inhägnar sina djur med typ fyra meter höga elstängsel och hundägare som ibland låter sina hundar röra sig i okopplat tillstånd.

8varg1

Johansson framhåller vidare, att om vargbeståndet ökar så kommer skogarna med tiden att rensas på vargarnas naturliga villebråd med påföljd att dessa i sin jakt på föda tvingas söka sig till bebyggda områden.

Hela debattartikeln här: http://svenskjakt.se/opinion/debatt/inga-fordelar-med-varg-i-svenska-faunan/

Vargen är ett fruktat, mytomspunnet och givetvis stiligt djur. Att romantisera, idealisera och gulla med det som så många tenderar att göra i dag är emellertid ingen god idé. Därför säger också denna bloggare nej till frilevande vargar i Sverige och ja till fri vargjakt. Skall vi ha vargar i Sverige skall vi ha dem i inhägnat område och givetvis inte tillåta dumheter som att låta allmänheten gå in och krama dem, som skedde i Kolmården före det tragiska dödsfallet 2012. Vi får inte glömma att det är fråga om en varelse som under vissa omständigheter efter sin natur är en mördarmaskin.

Fotnot: Det fornnordiska uttrycket ”varg i veum” avsåg ursprungligen fredlösa personer vilka vem som helst fick döda. Varg kom sedan att bli ett noaord (omskrivning) för den fruktade ulven, som vargen tidigare kallades. Numera betyder varg i veum snarast en oönskad/avskydd person, en persona non grata.

 

 

 

 

 

 

Svenska artister (IXXX): Carl Jularbo

19 mars, 2015

untitled Dragspelskungen Carl Jularbo (1893-1966) i aktion.

Lika bra att erkänna på en gång att jag generellt sett inte är någon stor vän av dragspelsmusik. Annat än när handklaveret ingår som ett av flera instrument  i orkestrar av olika slag, då kan det vara riktigt njutbart. Icke desto mindre ämnar jag nu i min långkörarserie om svenska artister presentera dragspelskungen framför andra, nämligen Calle Jularbo (1893-1966), som jag minns som ett frekvent inslag i radion under min uppväxt på 1950-talet.

Oftast var det den egna kompositionen ”Livet i finnskogarna” som radierades:

https://www.youtube.com/watch?v=AESyqiP8sTI

Observera att det var de svenska så kallade finnskogarna som avsågs, skogsmarker dit invånare i den ”östra rikshalvan”, det vill säga Finland, begav sig med början i slutet av 1600-talet för att på inbjudan av den svenska staten odla upp markerna i fråga medelst svedjebruk. Man brände ner skogen och sådde sedan direkt i den askbemängda myllan. Finnskogar eller finnmarker fanns det företrädesvis i Värmland, Dalarna, Hälsingland med flera områden och även i Norge.

I ovannämnda inspelning medverkar Carl Jularbo, dennes son Eberhardt (Ebbe) Jularbo samt den på sin tid oerhört populära William Linds orkester.

untitled Unge Kalle Karlsson från Jularbo med sin far, gårdfarihandlaren Alfred Karlsson.

Jularbo-Calle, som han ofta kallades, föddes som Karl Oskar Karlsson i Folkärna socken i Dalarna den 6 juni 1893 som äldste son till gårdfarihandlaren Alfred Karlsson (1865-1952) och dennes hustru Selma Axelina Meijer (1871-1928). Jularbo fick med tiden åtta syskon. Han härstammade på såväl fädernet som mödernet från resandefolket, eller tattarna som de också mera respektlöst kallades. Det kan nämnas att en stamfader på moderns sida, Gabriel Alexandersson Meijer, varit skarprättare i Uppsala i slutet av 1600-talet.

Unge Karl började spela dragspel redan vid fem års ålder och följde i barndomen ofta med sin pappa på dennes resor, främst i de västmanländska bygderna. Dragspelet fanns alltid med. I åldern 16-23 år vann Kalle Karlsson inte färre än 158 dragspelstävlingar och gjorde sig känd som en veritabel virtuos på handklaveret. Han hade ett utomordentligt tonminne och spelade på gehör, inte efter noter. Hans personliga sätt att spela anses ha varit mycket inflytelserikt.

Jularbo – det tagna efternamnet är hämtat från den lilla orten i Avesta kommun med samma namn där familjen Karlsson bodde – var också produktiv som ingen annan. Enligt officiell statistik svarade han för 1577 grammofoninspelningar, men i sina 1945 utkomna memoarer anger han antalet till omkring 3000. De egna kompositionerna är noga taget 108 till antalet.

untitled

Jämte ”Livet i finnskogarna” torde ”Drömmen om Elin”, som bland andra Tommy Körberg sjungit in, vara Calle Jularbos mest kända låt. Länken nedan går till en rolig inspelning från ett framträdande med Carl Jularbos orkester, vari sonen Ebbe ingick, på Klockarnäs festplats 1964. Filmen börjar med kommentarer av Jularbo i dennes bil modell Cadillac:

https://www.youtube.com/watch?v=EfE6PJ0NnbM

Bekant bland Jularbos egna stycken är också ”Lyckobringaren”, nedan i en charmig inspelning från ungefär samma tid som ovanstående nummer där Jularbo ses både spela och skriva autografer:

https://www.youtube.com/watch?v=ZdteELIq_WI

Här följer så ett potpurri på Jularbo-låtar exekverade av Carl och Ebbe Jularbo samt Lill-Acke Jacobson kallat ”Fröjd i Jularboskogen”:

https://www.youtube.com/watch?v=ZIWxxmLWNc4

imagesA6O23VJ8 Carls son, Ebbe Jularbo (1915-96), var också en framstående dragspelare och kompositör.

Till Stockholms-området kom Jularbo redan 1910. Han var bosatt i Storängen i Nacka i Stockholms län, där han också avled den 13 februari 1966 vid 72 års ålder. En ofta sedd gäst i Jularbovillan var mästerboxaren Harry Persson. Sonen Ebbes (1915-96) mamma hette Gerda, med vilken Carl var trolovad 1913-22. 1922 gifte han sig med Alma Olbers (1888-1946) som han inte fick några barn med. Äktenskapet med Sally Jularbo (1912-96), som bara var tre år äldre än sonen Ebbe, resulterade i barnen Elvy Maria (född 1948) och Carl (Gustav) Jularbo, Jr. (född 1950)

I anslutning till 100-årsjubileet av Calle Jularbos födelse 1993 invigdes Carl Jularbo-museet i Avesta. Även i Rasten utanför Alunda i Uppland finns ett Jularbo-museum. 1993 gjorde även filmaren Jonas Sima en dokumentärfilm om Calle Jularbo med titeln ”Dragspelskungen”.

images77H2H8YK Interiör från Jularbomuséet i Rasten utanför Alunda.

Nämnas skall att Jularbo medverkade i tre filmer: ”Livet i Finnskogarna” (1947), ”Kalle Karlsson från Jularbo” (1952) samt ”Janne Vängman i farten” (1952). Han spelade in tre skivalbum.

Slutligen har jag en, låt vara högst avlägsen, personlig koppling till Jularbo. Min fars mormor hade en bekant, jag tror han hette Emil om jag inte är alldeles fel ute, som enligt uppgift av min framlidne far spelade med Calle Jularbo i olika sammanhang. Det är inte otroligt att den personen är mannen på bilden nedan och att kvinnan till vänster bakom honom är min fars mormor.

002 Mannen med dragspel i mitten, en bekant till min fars mormor, spelade möjligen med Carl Jularbo.

Och för er som absolut inte kan få nog av Calle Jularbos musik, som jag menar vara ett stycke Sverige när det är som bäst, följer här avslutningsvis en länk till ett radioprogram om en dryg halvtimme med den på sin tid ytterst populäre sångaren Harry Brandelius (1910-94), ofta sedd i TV och hörd i radio, som programledare:

https://www.youtube.com/watch?v=TcFpeCcz8zY

”Varför tar ni emot så många flyktingar om det inte finns bostäder till alla?”

1 mars, 2015

imagesEKI60IUA Antalet asylsökande i Sverige första halvåret 2014 jämfört med övriga nordiska länder. Den gula stapeln representerar Sverige.

http://www.vf.se/nyheter/karlstad/langserud-enda-lediga-asylboendet

”Varför tar ni emot så många flyktingar om det inte finns bostäder till alla?”

Se där en fråga ställd av en asylsökande till en reporter från socialdemokratiska Värmlands Folkblad den 1 mars. En fråga som vi sverigedemokrater under årens lopp ställt otaliga gånger i olika fora och i alla tänkbara tonarter. Den har nästan alltid viftats undan som i bästa fall otillbörlig och i värsta fall uttryck för svårartad rasism.

Nu har frågan emellertid ställts av en hitkommande man från Syrien, vilket gör att man eventuellt kan hoppas på att tjänstemän och politiker i riksdagen och ute i kommuner och landsting inte avfärdar den lika lätt som om den yttrats av en förkättrad SDare.

Bakgrunden är att 13 asylsökare från Syrien och Somalia anlänt till Värmland sedan de utlovats asylboende i Karlstad. Bussen fortsatte dock till Långserud, en socken belägen i Säffle kommun i sydvästra Värmland med ett invånarantal under 1000 personer – det fanns inga platser att tillgå i Karlstad. De 13 männen vägrade dock kliva ur bussen, då de ansåg att det tilltänkta boendet var alltför ensligt beläget.

untitled

Följden blev att busschauffören ställde kosan tillbaka till Karlstad och parkerade bussen utanför stadens polishus. På morgonen dagen därpå uppenbarade sig Lotta Anderberg från Migrationsverket i Karkstad och talade med de asylsökande. Dessa gick slutligen med på att köras tillbaka till Långserud i minibussar, uppger Värmlands Folkblad.

En av de asylsökande från krigets Syrien sade till tidningen:

Vi flyr hit för det verkar vara ett bra land att leva (i), men varför tar ni (e)mot så många flyktingar om det inte finns bostäder till alla?

Det är självfallet en mycket bra fråga som slår huvudet på spiken. Tyvärr har den tidigare inte ställts av andra än sverigedemokrater och andra icke politiskt korrekta frågeställare. Makthavare och media har hukat och duckat och i stället intill leda upprepat mantrat om att all invandring berikar, och att vi måste öppna våra hjärtan och plånböcker på vid gavel därför att vi är en så kallad moralisk stormakt.

Denna lika exempellösa som irrationella feghet skadar såväl infödda svenskar som hitkommande asylsökande, samtidigt som den går på tvärs mot våra nationella intressen. Detta måste upprepas gång på gång tills det tar skruv.

imagesVKEBD5A6 Fredrik ”Gott om plats för flyktingar” Reinfeldt.

Eljest riskerar vi inom överskådlig tid såväl statsbankrutt som inbördeskrigsliknande förhållanden i riket. De 18 miljarder i extrapengar som Migrationsverket, som tidigare enväldigt beslutat att alla asylsökande från Syrien per automatik skall begåvas med permanent uppehållstillstånd (PUT) och alltså självt satt sig i denna prekära situation, begärt av staten lär inte räcka särskilt långt.

Vi kan inte längre ha en politik som gör vårt land utfattigt, oregerbart och skadar vårt internationella renommé samt ökar risken får terrordåd. Det ser onekligen illa ut när vårt grannland Norge hotar stänga gränsen mot Sverige på grund av terroristfaran. Skall det verkligen vara så svårt att inse detta?

Svenska artister (I): Fridolf Rhudin

17 juli, 2012

Jag inleder här en serie med texter om svenska artister. Urvalet är givetvis helt personligt och subjektivt utan några som helst anspråk på fullständighet eller expertkunskaper. Jag håller på så länge jag tycker det är roligt. Kan redan nu meddela att jag inte kommer att ta med Zarah Leander, Sickan Carlsson eller Björn Afzelius, vilka jag tidigare skrivit bloggtexter om.

Först ut blir Fridolf Rhudin (1895-1935). Sixten Fridolf Emanuel Rhudin, som i vuxen ålder ändrade stavningen på sitt efternamn från ”Rudin”, föddes i värmländska Ransäter i Munkfors den 10 oktober 1895. Sex år senare föddes på samma plats blivande statsministern Tage Erlander (1901-85). Fridolf Rhudin är en av våra mest folkkära artister genom tiderna och gjorde sig känd som bondkomiker, skådespelare och sångare.

Fadern var skräddare och månade om att även sonen skulle gå i samma yrkesmässiga fotspår. Till den ändan sändes Fridolf  för lärlingsutbildning i dåvarande norska huvudstaden Kristiania (Oslo). Hans verkliga håg stod emellertid till teaterlivet.

 Fridolf Rhudin gjorde sig bland annat rikskänd som grammofonartist.

Efter militärtjänstgöring som malaj vid regementet I 22 i Karlstad blev Rhudin elev hos teaterdirektrisen Hildi Waernmark samt enrollerades i Munkfors amatörsällskap, där han till en början mest var verksam som scenarbetare. Efter hand tilldelades han dock mindre roller.  När skådespeleriet gick mindre bra ägnade han sig tidvis åt skräddaryrket.

En av Rhudins första roller var som drängen Kalle i skådespelet ”Pojkarna på Storholmen” av den kände teatermannen Sigurd Wallén, vilket uruppfördes i Stockholm 1914. Rollen var så liten att Rhudin inte hade en enda replik! Det fick han revansch för när filmversionen i regi av Wallén kom 1932 – då fick Rhudin förtroendet att kreera huvudrollen i form av Sixten Andersson.

Det är från denna film en av Fridolf Rhudins verkliga slagdängor emanerar: valsen ”Waxholm Ettan” med Einar Fagstad, Fred Winter och S. Cederström som upphovsmän. Jag minns den väl från min barn- och ungdom då den ofta spelades i radion och kan inte hjälpa att jag får något vått i ögonvrån varje gång jag hör den. Lyssna här:

http://www.youtube.com/watch?v=FQ_Szz0EWvw&feature=related

När ”Pojkarna på Storholmen” nådde landets biografer hade Fridolf Rhudin tre år kvar att leva. Han var ett väletablerat namn i den svenska artistbranschen som en synnerligen flitig grammofonartist och aktör, och det uppges i Uno ”Myggan” Ericsons Myggans nöjeslexikon (1992) att han gjorde 55 olika roller bara mellan åren 1912 och 1924. Detta skedde dels i Värmland, dels under gästspel i Stockholm.

Rhudin och Ernst Rolf i ”Styrman Karlssons flammor”.

1931 utgavs med Fridolf Rhudin på 78-varvig så kallad stenkaka monologen ”Den ensamma hunden” vars text författats av den legendariske kåsören Kar de Mumma (Erik Zetterström, 1904-97). Det blev en omedelbar succé, och om Rhudins namn inte tidigare varit på var mans och kvinnas läppar så blev det definitivt så nu. Jag tycker att humorn i ”Den ensamma hunden” står sig väl än i dag. Döm själva:

Fridolf Rhudin var således synnerligen flitigt i farten både på grammofonskiva, scen och på filmduk. En minnesvärd roll blev den som Per i ”Värmlänningarna” med Brobergska teatersällskapet. Bland filmerna – det var under några år fråga om stumfilmer  – märks debuten i ”Mästerman” i regi av den berömde regissören Victor Sjöström (1920); ”Styrman Karlssons flammor” med Ernst Rolf som medspelare (1925); den danska ”Den sorglustige barberaren” (1926); ”Svarte Rudolf” (1928); ”Finurliga Fridolf” (1929); ”Konstgjorda Svensson” (1929); ”Kronans kavaljerer” (1930); ”Skepp ohoj!” (1931) samt den tidigare nämnda ”Pojkarna på Storholmen” (1932), där Rhudin spelade mot bland andra Sigurd Wallén och Birgit Tengroth. Rhudins sista film blev ”Simon i Backabo” (1934) med bland andra Sickan Carlsson och Thor Modéen.

Rhudin i den första svenska ljudfilmen ”Konstgjorda Svensson”.

”Kronans kavaljerer” var en typisk svensk militärfars med Rhudin i rollen som Fridolf Svensson, en barberare som tjänstgör som menig flottist vid Kungliga minregementet. I uppsättningen märks bland andra Weyler Hildebrand och Brita Appelgren. Regissör var Gustaf Edgren. En känd sång ur denna film är ”Jag är ingen näktergal” (mer känd som ”Om man inte har för stora pretentioner”) med text av Nils Ferlin och i musikalisk bearbetning av Jules Sylvain.

Rhudin var föregångsman inom svensk film så tillvida att han inledde den svenska ljudfilmens historia 1929 med farsen ”Konstgjorda Svensson”, där han medverkar med såväl sång som tal. Den hade Gustaf Sandgren som regissör och väckte av naturliga skäl stort uppseende. Och 1930 medverkade Rhudin även i den första experimentella svenska televisionssändningen!

Fridolf Rhudin avled i hjärnhinneinflammation den 6 mars 1935 på Röda Korsets sjukhem i Stockholm. Han var då endast 39 år gammal och sedan 1928 gift med den fem år yngre balettdansösen Anna-Greta Bergman. Om hans enorma popularitet vittnar det faktum att hans kista följdes av cirka 50 000 personer när den drogs fram genom huvudstaden.

Owe Clapson och ”Rhudin”.

Minnet av den store underhållaren Fridolf Rhudin lever dock i hög grad vidare. I Munkfors finns så ett Fridolf Rhudin-museum som möjliggjorts av underhållaren och bondkomikern Owe ”Clapson” Carlsson där besökarna kan beskåda bland annat Rhudins rakkniv, pass, filmaffischer, filmbilder och inte minst kostymer. Även notabiliteter såsom Bosse Parnevik och Olle i Skratthult finns representerade i muséet., som ligger idylliskt i ortens bruksmiljö. Till attraktionerna hör även ”Clapsons” Fridolf Rhudin-imitationer.

Slutligen skall nämnas att det finns ett Fridolf Rhudin-pris som delas ut varje år sedan 2003 till personer som anses verka i Rhudins anda. Den förste pristagaren var Hasse Alfredson och därefter har bland andra Birgitta Andersson, Martin Ljung, Povel Ramel och Tomas von Brömssen  tilldelats priset vilket består av en liten snidad trägubbe med drag av Rhudin samt en specialsydd kostym. Den senare skall minna om Rhudins ursprungliga yrke som skräddare.

Pristagare 2012 kommer att bli Mia Skäringer från Kristinehamn i Rhudins eget Värmland. Hon kommer att tilldelas utmärkelsen vid Bondkomikerfesten i Munkfors den 21 juli.

Håll er borta från crackpot-nationalisterna!

18 april, 2011

# En sverigedemokrat refererar till svarta afrikaner som en ”oförmögen svart massa.”

# En folkvald SDare i Katrineholm talar i ett Facebook-inlägg om olämpligheten av att blanda så kallade raser.

# En nämndeman för SD i Värmland länkar till ökända antisemitiska sajter och uttrycker sig allmänt förklenande om judar.

# En sverigedemokrat, tillika präst och frilansjournalist, besöker ett möte där beryktade representanter för crackpot-nationalismen under sajten Motpols paraply lägger ut texten om judarnas ondskefullhet.

# Ytterligare en sverigedemokrat länkar till den notoriskt obalanserade Demokratbloggen – eller Fascistbloggen som jag brukar kalla den – där det bres på om ”våldtäktsbenägna negrer” och annat i samma vämjeliga stil.

Suck.

Skall somliga aldrig lära sig? Eller, om nämnda exempel verkligen är uttryck för de aktuella individernas verkliga åsikter, inse att vederbörande bör söka sig till andra partier?

THE PRODUCERS (1968) GENE WILDER, KENNETH MARS, ZERO MOSTEL PRDR 002CP MOVIESTORE COLLECTION LTD

THE PRODUCERS (1968)
GENE WILDER, KENNETH MARS, ZERO MOSTEL
PRDR 002CP
MOVIESTORE COLLECTION LTD

En scen ur filmen ”The Producers”. Inklusive ett stycke crackpot-nazist .

Jag är inte ute efter att hänga ut enskilda individer. Men det måste äntligen vara dags för alla seriösa sverigedemokrater att inse, att det är förkastligt att a) uttrycka sig på ett rasistiskt sätt eller på ett sätt som Expo med flera kan tolka som rasistiskt; och b) länka till certifierade galenpannesidor.

Krönikören Gabriella tog upp just det här problemkonplexet i sin kolumn ”Gabriellas funderingar” i SD-Kuriren nummer 91 2011. Jag ber att få citera ett centralt avsnitt:

Att få ur sig sin frustration över olika besvikelser i livet genom att spy ur sig hat och kränkande tillmälen om andra människor är inte ett seriöst sätt att bedriva politik. Vi representerar inte bara oss själva, ett parti eller 330 000 ansiktslösa personer.  Vi representerar varandra, alla kamrater med ansikten och namn, med barn och partners och jobb och hem. Och jag vill inte bli representerad av någon som tycker att afrikaner är en svart oförmögen massa.

Som sagt, jag är inte ute efter att hänga ut, brännmärka eller utesluta. Däremot tycker jag man kan begära litet självdisciplin, självrannsakan och framförallt att man tänker efter före innan man breder ut sig i ett kontroversiellt ämne på Facebook eller sin blogg. Eller för den delen besöker ett visst möte.

Det är min bestämda åsikt att det måste vara högt i tak i ett politiskt parti. Och jag vågar påstå att så verkligen är fallet inom Sverigedemokraterna. Jag bekänner gärna att jag i enstaka fall själv avviker något från den officiella partilinjen.

Någon form av rättning i leden måste det dock vara för att partiet – och för övrigt vilket parti som helst – över huvud skall kunna fungera. När det sedan kommer till ren rasism av den typ som crackpot- eller avgrundsnationalisterna/nationalsocialisterna brukar excellera i måste det vara noll tolerans!