Det krävs inget strategiskt snille för att inse att Rysslands invasionsplaner avseende Ukraina har gått om intet. Ryska generaler hade ett koncept om att landet skulle kunna tvingas på knä inom 72 timmar och lyckades tuta i Vladimir Putin att detta skulle kunna lyckas, men när invasionen – som inleddes den 24 februari – nu har pågått i halvannan månad syns fortfarande inget slut på kriget.
Sovjetunionen/Ryssland. Dagens PS skribent fastslår vidare att Ryssland har ett uselt facit när det gäller militära utlandsoperationer i modern tid. När sovjetiska styrkor invaderade det otillgängliga Afghanistan på julafton 1979 i syfte att backa upp en skakig kommunistregim hade man inte räknat med att tvingas lämna landet med svansen mellan benen, vilket skedde den 15 februari 1989. https://sv.wikipedia.org/wiki/Afghansk-sovjetiska_kriget
Efter Sovjetunionens sammanbrott den 31 december 1991 tog det inte många månader innan regimen, ledd av president Muhammed Najibullah, tvingades avgå. För motståndet svarade den afghanska motståndsrörelsen Mujaheddin, vilken i sin tur fick kraftigt ekonomiskt och militärt stöd från USA, som med all rätt såg konflikten som en del i det Kalla kriget. Efter fyra års inbördeskrig kom talibanerna till makten 1996 varvid Najibullah avrättades. Det sovjetisk-afghanska kriget kostade 1,5 miljoner människor livet, varav 90 procent var civila offer.
Enligt militärexperten Anthony James Joes kan den sovjetiska ockupationen av Afghanistan ses som en ”textbook study of how a major power kan fail to win a war against guerillas.”
Inte heller de två krigen i Tjetjenien 1994-96 respektive 1999-2000 blev någon större succé för ryssarna. De lyckades visserligen få tjetjenerna på knä till slut, men det krävdes alltså två krig under fyra års tid att betvinga ett land lika stort som Värmland med 1,3 miljoner invånare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andra_Tjetjenienkriget
USA. De båda ovannämnda exemplen visar att Sovjet/Ryssland förlitade sig mer på våld än på diplomati, vilket naturligtvis även angreppet på Ukraina visar. Sak samma kan sägas om USAs ageranden i Sydvietnam och de övriga indokinesiska länderna Laos och Kambodja under åren 1960-75. USAs syftemål var att hindra kommunisterna från att ta makten.
Det var den så kallade dominoteorin som var vägledande för de amerikanska insatserna i Indokina. Den gick ut på att om kommunismen upprättas i ett land så kommer övriga länder i samma region att falla som dominobrickor. Oavsett teorins riktighet var det tvivelsutan en ädel uppgift att ta itu med kommunisterna, men dessvärre begick amerikanerna under processen alla fel som var möjliga att begå.
Konflikten i Indokina blev ett historiskt fiasko för Förenta staterna, som beräknas ha förlorat 58 230 soldater enbart i Vietnam. Som mest fanns vid samma tillfälle omkring 580 000 amerikanska soldater i Vietnam 1968. Totalt varierar uppskattningen av antalet dödsoffer i civila och militära offer mellan 2 och 5 miljoner. I slutändan stod USA som förlorare, vilket var första gången USA förlorat ett krig. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vietnamkriget
Storbritannien. Om bara viljan hade funnits hade såväl ryssar som amerikanare kunnat lära sig ett och annat av den brittiske fältmarskalken Gerald Templer, som av Winston Churchill utnämndes till högkommissionär i the Federation of Malaya (Malaysia) sedan den kommunistiska MNLA-gerillan i västra delen av landet mördat hans företrädare Henry Gurney i ett bakhåll 1951. Templer hade tidigare deltagit i de båda världskrigen samt slagit ner det arabiska upproret i det brittiska Palestina-mandatet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gerald_Templer
Templer uttryckte sin strategi för gerillabekämpning på följande sätt: ”The answer to the uprising lies not in pouring more troops into the jungle, but in the hearts and minds of the people.” Oroligheterna i Malaysia inleddes 1948 och när Templer lämnade landet 1954 hade det lugnat ner sig betydligt. 1960 hade britternas kontrarevolution slutligen segrat på alla fronter.
Storbritannien var emellertid inte lika skickligt på att hantera ockuperade områden överallt som i Malaysia och några andra områden av typ Oman och Grekland. Ett eklatant exempel på det är Brittiska Indien, den så kallade juvelen i kronan i det brittiska imperiet. Ett ökänt exempel härpå är massakern i parken Jallianwala Bagh i sikhernas heliga stad Amritsar den 13 april 1919. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brittiska_Indien
General Reginald Dyer gav här sina soldater order om att beskjuta en fredlig demonstration tills ammunitionen tog slut. När krutröken skingrats hade 379 dödats och 1100 sårats enligt officiell brittisk statistik, men andra källor nämner att så många som 1526 personer kan ha massakrerats till döds. Följden blev att Mohandas Gandhi fick vind i seglen i sin självständighetskamp och 1947 fick britterna lämna Indien som också omfattade Pakistan, Bangladesh, Myanmar och Sri Lanka. https://sv.wikipedia.org/wiki/Amritsarmassakern
Kina. Tibet har varit en kommunistkinesisk koloni sedan 1950 med den officiella beteckningen ”självstyrande region”. Redan på 600-talet var Tibet ett starkt kungadöme med buddhistisk prägel vilket dock erövrades av de mongoliska horderna på 1200-talet. På 1800-talet hamnade landet så i konflikt med Ryssland och Kina.
Efter det kinesiska kejsardömets fall fördrevs de kinesiska trupperna i Tibet 1912. De återkom emellertid 1950 efter Mao Tse-tungs kommunistiska revolution och inledde en radikal omdaning av det traditionella tibetanska samhället. Det ledde till att landets andliga och världsliga överhuvud, Dalai lama, och hans anhängare 1959 flydde och upprättade ett exiltibetanskt högkvarter i Dharamsala i norra Indien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tibet
Den kinesiska ockupationsmakten har betett sig ytterst brutalt och bland annat mördat munkar och våldtagit nunnor i syfte att krossa den speciella variant av buddhism som genomsyrar det tibetanska samhället. Detta har, 72 år efter den kinesiska invasionen, ännu inte lyckats – tibetaner i Tibet och utlandet har inte givit upp sitt motstånd mot ockupanterna.
Från vänster Örjan Persson, Kurt Axelsson, Agne Simonsson med flera efter 1-1 mot Portugal i EM-kvalet 1966 inför ett fullsatt Råsunda.
Kurt Axelsson (1941-84) genomgick en sällsam metamorfos som fotbollsspelare. Från att ha varit ”en i mängden” i Värmlands ultimaserier fortsatte han inom ett årtionde till allsvenskan, landslaget och en framgångsrik proffskarriär i Belgien. http://vis.50webs.com/os/kurtaxelsson.htm
Kurt föddes på Korpkullen den 10 november 1941 vid det 521 meter höga Rännbergs fot i Torsby kommun. Förutom fotboll ägnade han sig i sin ungdom även åt skidåkning, där han tillhörde distriktseliten. Han inledde sin karriär i Rännbergs IK i dåtidens division VI och VII men skilde sig inte från mängden på något sätt. Ofta hette det att han var ”sämst på plan”.
Därefter blev det spel i IFK Sunne i divison IV – det sägs att Kurt placerades ute på vänsterkanten för att han där han gjorde minst skada. Han trivdes dock inte i Sunne utan återvände till Rännberg. Kurt Axelsson hade dock siktet betydligt högre inställt och vände sig till dåtidens dominerande svenska klubblag IFK Norrköping, som dock inte var intresserat av hans tjänster. Istället blev det spel i den anrika Norrköpings-klubben IK Sleipner på division II- och III-nivå.
Efter en sejour ”till sjöss” landsteg Kurt i Göteborg, där IFK inte var mer intresserat av honom än kamratföreningen i Norrköping varit. Det blev dock napp hos Göteborgs Atlet- & Idrottssällskap – GAIS – där han gjorde succé som libero och till och med attraherade förbundskaptenen Orvar Bergmarks intresse. Det blev 71 matcher för ”Makrillarna” 1964-67. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=38918
I GAIS-tröjan.
Landslagsdebuten inföll när Axelsson fick hoppa in i 70e minuten i en träningslandskamp mot Östtyskland i Leipzig den 27 april 1966. Det blev ett veritabelt bottennapp för blågult – förlust med 4-1 – men Kurt Axelsson var med inhoppet bofast i landslaget och spelade det årets samtliga landskamper. Totalt blev det 30 landskamper för Kurt Axelsson varav 26 tillsammans med Björn Nordqvist som mittbackskollega.
Den mest minnesvärda insatsen nämnda år gjorde Kurt i en hemmalandskamp mot Brasilien på Nya Ullevi den 30 juni, då han höll den världsberömde Edson Arantes do Nascimento – mera känd som Pelé – i strama tyglar. Det blev ändå svensk förlust med 3-2. Båda svenska målen gjordes av Ove Kindvall.
Efter tre år och 71 matcher i den grön-svarta GAIS-tröjan var det 1967 dags för Kurt Axelsson att flytta till Belgien och enrollera sig som professionell spelare i Club Brugge KV från spetsknypplarstaden Brügge, ett av Belgiens bästa och äldsta lag med anor från 1891.
Dessförinnan hade han, närmare bestämt 1965, tillsammans med Roger Magnusson och Roland ”Rimbo” Lundblad, varit inbjuden till en träningssejour hos det brasilianska topplaget CR Flamengo i Rio de Janeiro och erhöll på kuppen ett kontraktsförslag som han dock inte antog. Svensk fotbolls hemsida skriver: ”Kanske imponerades det av Kurts förkärlek för att, genom bicykletas, rensa i straffområdet, något som han däremot starkt kritiserats för på hemmaplan.”
I Belgien gjorde sig Kurt Axelsson snabbt känd som ”kungen av Brügge”, där han var med om att vinna ett ligaguld och två cupguld. På 153 matcher gjorde han 1967-73 fyra mål. 1973-76 återfanns han som tränare i AS Oostende. Sedan det konstaterats att han led av ett tidigare ej upptäckt hjärtfel varvade han i karriärens slutskede ner som spelande tränare i KV Kortrijk.
I fotbolls-VM i Mexiko 1970 var Kurt Axelsson en av Sveriges nyckelspelare. Det har sagts att om blågult hade avancerat vidare från gruppspelet, så hade Axelsson uttagits i världslaget. Nu slutade Sverige istället trea i gruppen på lika många poäng som tvåan Uruguay. Sveriges matcher: Italien: 0-1; Israel: 1-1; Uruguay: 1-0.
Club Brugge 1967. Kurt Axelsson längst till höger i bakre raden.
Kurt Axelsson blev bara 43 år gammal. Han omkom i en bilolycka i Belgien, där han bodde kvar efter den aktiva banans slut, den 15 december 1984. Han var vid sidan av planen lika elegant som han varit på densamma: oftast klädd i kostym, vit skjorta och slips med nål samt en vit näsduk i kavajens bröstficka. Han blev ”stor grabb” 1967 samt invaldes 2015 i Svensk fotbolls Hall of Fame med följande motivering:
På bara några år gjorde Kurt en remarkabel klassresa: Från ´en i mängden´, med en till synes teknisk kantighet, placerades han där han gjorde ´minst skada´ í ett division sju-lag i den värmländska urskogen – till ett, även på plan, elegant och aristokratiskt modelejon som runt 1970 höll absolut världsklass. Med en underbar teknik gav han brassesparken ett svenskt ansikte.
Henrik Sörensens altarmålning av en ung, skägglös Jesus i Linköpings domkyrka.
När den norske konstnären Henrik Sörensens (1882-1962) altarmålning av Jesus Kristus som en ung, skägglös och blond man invigdes i Linköpings domkyrka 1936 blev den hårt kritiserad av somliga men av andra höjd till skyarna.
Kritikerna menade att det var stor skandal att Mästaren från Nasaret avbildades med ”ariskt” utseende som kunde föra tankarna till den tyska nazipropagandan. Gestalter av denna typ var dock inte förbehållna nationalsocialismen utan förekom även på exempelvis socialdemokratiska och kommunistiska affischer.
Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, skriver så här: ”Sörensens tavla låg i tiden och ersatte en äldre altartavla, målad av M J van Heemskerck, som skänktes av Johan III 1582.”https://www.svd.se/blond-jesus-blev-kulturskandal-i-linkoping
Sörensen, som var född i Värmland, anknöt i sin Jesus-målning till de första kända avbildningarna av Jesus som en ung man utan skägg och med varierande hårlängd. ”De flesta verkligt gamla Jesus-avbildningar”, framhåller Harrison, ”finns i Roms katakomber. Här är han i regel framställd som ´den gode herden´: en ung man utan skägg som bär på ett lamm.”http://blog.svd.se/historia/2011/10/10/de-aldsta-jesusbilderna/
Jesus helar en blödande kvinna. Målning i Roms katakomber.
Professor Harrison förmodar att detta sätt att avbilda Jesus emanerar från den antika konsten, till exempel avbildningar av den grekiske guden Hermes bärande på ett lamm. I Wikipedia påpekas att den skägglöse Jesus för tankarna till en välklädd, romersk man ur överklassen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristusbild
De äldsta Jesus-bilderna kan dateras till mitten av 200-talet och antas vara ungefär lika gamla som de första framställningarna av Jesus-barnet och de tre vise männen. Från Dura Europos i Syrien finns således en Jesus-illustration till berättelsen om när Jesus på sabbaten botar en lam man och uppmanar denne: ”Stå upp, tag din säng och gå.”http://runeberg.org/bibeln/43_05.html
Mycket gammal är också en klotterliknande bild i Rom av en korsfäst man med åsnehuvud vilken tillbes av en man. Texten i anslutning till bilden lyder: ”Alexamenos tillber /sin/ gud.” Det kan antas att framställningen är en nidbild av den nämnde Alexamenos.
Det var först på 500-talet som Jesus började framställas som en allvarlig man med skägg och långt hår. Möjligen hade de dåtida konstnärerna insett att det var så den judiske förkunnaren Jesus (Yeshua på hebreiska) kanske hade sett ut. Rimligen bör han då också, i enlighet med judisk sed, även ha varit utrustad med tinninglockar; några sådana äldre avbildningar av Jesus har jag emellertid inte sett eller hört talas om.
Jesus som Kristus-konung med skägg.
Omkring år 1000 begynte de kristnas centralgestalt avbildas med krona på huvudet som Kristus-konungen, och från senmedeltiden kom Jesu mänskliga drag att betonas. Därefter blir Jesus i bildkonsten mest av allt en lidande, magerlagd gestalt som dog på korset för världens synder.
Henrik Sörensens version i form av altartavlan i Linköpings domkyrka anknöt till den ursprungliga framställningen av Mästaren, vilket feltolkades av kritikerna som arisk propaganda.
Nils Flyg var kommunisten som blev nazist. Sven Olov Lindholm gjorde motsatt ideologisk resa – från nazism till kommunism. De båda männens politiska utveckling tecknas av historikern Johan Stenfeldt i boken Renegater. Nils Flyg och Sven Olov Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism (Nordic Academic Press 2019, 320 sidor).
Nils Svante Flyg (1891-1943) föddes i Stockholm som son till en trädgårdsarbetare och en kvinna ur arbetarklassen. Han engagerade sig tidigt i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och fick i kraft av sin begåvning snabbt ledande positioner. När När Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) splittrades i en reformistisk och en revolutionär del 1917 anslöt sig Flyg till den senare, som fick namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSVP) med Karl Kilbom som partiledare – med andra ord blev han kommunist.
En betydande del av Flygs tidiga engagemang gällde kulturen: bland annat skulle främmande filmer och västerländsk deckarlitteratur bekämpas liksom degenerativ ”negermusik”. Nils Flyg var en flitig skribent och publicerade sina många alster i tidningen Stormklockan, som startats 1908 som en socialdemokratisk publikation. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stormklockan
Kapitalismen och imperialismen. Flygs ställningstaganden kom tidigt att kretsa kring kapitalismen och imperialismen, vilka båda skulle bekämpas. Johan Stenfeldt skriver (sidan 54): ”Allmänt stödjer han tanken att kapitalism är ett profitsystem, och att dess grundläggande orättvisa består i att den som säljer sin arbetskraft inte får njuta sitt arbetes frukter.” Den så kallade imperialismen blir nödvändig då kapitalismen till sin natur, i enlighet med lärofadern V. I. Lenins analys, förklaras vara expansionistisk och för sin överlevnad är beroende av global utsugning av människomassorna i vad som senare skulle bli känt som Tredje världen.
Det är värt att notera att Stormklockan inte var opåverkad av antisemitiska idéer som låg och skvalpade i tiden. Således publicerades återkommande en karikatyrteckning föreställande en sniken pantlånare med stereotypt judiska drag. Vulgärframställningen av den profithungrande juden blir här en sinnebild för den ondskefulla kapitalismen.
Sveriges socialdemokratiska vänsterparti splittrades 1921 sedan Tredje internationalen, Komintern, bildats med ambitionen att styra alla världens kommunistpartier från Moskva. Flyg följde med majoriteten vilken bildade Sveriges kommunistiska parti (SKP), senare Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och numera bara Vänsterpartiet (V). Nils Flyg var 1924-29 ordförande i SKP och satt i riksdagen åren 1929-40.
Nils Flyg: kommunisten som blev nazist.
1929 inträffade så den största splittringen i SKPs historia. Båda falangerna behöll det gamla namnet och kunde skiljas åt genom att de kom att kallas Kilbommare respektive Sillénare efter partiledarna Karl Kilbom och Hugo Sillén. Vid riksdagsvalet 1934 kom Kilboms-falangen in riksdagen efter att ha fått 5,33 procent av rösterna medan Sillénarna bara kom upp i 3 procent. Den förstnämnda inriktningen bytte sedan namn till Socialistiska partiet (SP) med Nils Flyg som ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4nsterpartiet
Nils Flyg hade inledningsvis inga problem med att acceptera sitt partis styrning från Moskva. När Komintern började inta en allt hårdare linje drog emellertid Flyg öronen åt sig och kom att intaga en alltmer kritisk hållning till den kommunistiska internationalen. Till detta bidrog också Kominterns beslut att Sovjetunionen skulle gå med i Nationernas förbund (NF). Slutligen blev såväl Kilbom som Flyg uteslutna ur Komintern.
Utan att gå in på alla bakomliggande faktorer kan konstateras, att Nils Flyg från senare delen av 1930-talet började orientera sig och sitt parti i en alltmer tysk- och nazivänlig riktning. Stenfeldt drar den tidsmässiga gränsen till 1937. Det började kring denna tidpunkt gå utför med Socialistiska partiet som hade stora problem med förlust av medlemmar och ekonomi – bland annat tvingades partitidningen Folkets Dagblad lägga ner 1940. När den två år senare återuppstod kunde detta ske endast med hjälp av ett ekonomiskt bistånd från Nazityskland omfattande 17 000 kronor i månaden, en ansenlig summa på den tiden..
Tyskland som ledande socialistisk makt. Johan Stenfeldts redogörelse för Nils Flygs ideologiska utveckling från kommunism till nationalsocialism visar att denna inte skedde genom ett abrupt brott mot allt vad han tidigare trott på. Snarare var den en gradvis övergång präglad mer av pragmatisk anpassning än en regelrätt kovändning. Övertygelsen att Sovjet svikit sina antiimperialistiska ideal som ledande socialistisk makt förde Flyg allt närmare Hitlers Tyskland, som han tenderade att betrakta som den ledande socialistiska statsbildningen.
Karl Kilbom ledde det ena av två kommunistpartier.
”Att ställa sig på Hitlers sida var således att ställa sig på framtidens sida” (sidan 143), sammanfattar Stenfeldt Flygs inställning från 1937 och framåt. ”Betraktat på detta sätt framstår Flygs utveckling mindre som en gåta. I själva verket rymmer den ett stort mått av logik, och präglas av en positionsförändring som bär starka kontinuiteter och som vägletts av principer som är kontinuerliga över tid: historicism och dialektik.”
Det kan tyckas paradoxalt att det var det Flygs marxistiska övertygelse som ledde honom till att ta ställning för Hitler och nationalsocialismen, men så är knappast fallet. Exemplet Nils Flyg är en illustration så god som någon till de totalitära ideologiernas intressegemenskap.
Medan andra bedömare antytt att Nils Flyg begick självmord var det enligt Johan Stenfeldt en blodpropp i hjärtat som i början av 1943 ändade Flygs liv i hemmet i Nacka vid 51 års ålder.
Under det att Nils Flyg i egenskap av riksdagsledamot under elva år kan sägas ha tillhört det politiska etablissemanget i Sverige är så inte fallet med Sven Olov Lindholm (1903-98). Han föddes i Jönköping men växte upp i Mjölby, där pappan var spannmålshandlare. Efter realexamen slog Lindholm in på den militära banan och blev furir 1923. Därefter utbildade han sig till underofficer och kom att verka vid regementet A9 i Stockholm. En stor del av hans arbetsuppgifter ägnades åt att rida in unghästar.
Krigsmakten,staten, nationalismen. Under sin tid i huvudstaden kom Sven Olov för första gången i kontakt med svenska fascister. Han blev tidigt aktiv i den av Konrad Hallgren 1926 bildade Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO). Det var initialt tre huvudfrågor som lockade Lindholm till fascismen: krigsmaktens betydelse för nationens försvar; synen på staten som en historisk-organisk skapelse; nationalismen som värn mot imperialismen. Däremot förefaller judefrågan ha haft underordnad betydelse i detta skede av Lindholms politiska medvetenhet.
.Johan Stenfeldt skriver (sidan 152): ”Trots att det är fascismen som karakteriseras är det märkbart att begreppen ´nationalism´och ´socialism´är de mest centrala.” Nationen var för Lindholm den av historiska orsaker mest ändamålsenliga grunden på vilken ett rättfärdigt samhälle kunde byggas. Den övertygelsen skulle följa med Sven Olov Lindholm livet igenom.
Sven Olov Lindholm som nationalsocialistisk talare – talarstolen ”pryds” av både hakkorset och Vasakärven.
1929 bytte SFKO namn till Nationalsocialistiska folkpartiet (NSFP) och året därpå bildade man tillsammans med Nysvenska folkförbundet (NSFF) Svenska nationalsocialistiska partiet (SNSP) med veterinären Birger Furugård från Deje i Värmland som ledare. Fokus hade efterhand förskjutits från Mussolinis fascistiska Italien i riktning mot Hitlers nationalsocialistiska Tyskland. Den kapable skribenten Sven Olov Lindholm – han behärskade såväl prosa som lyrik – utsågs till partisekreterare och redaktör för partitidningen Vår kamp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Olov_Lindholm
Vasakärve istället för svastika. SNSP fick i riksdagsvalet 1932 omkring 15 000 röster motsvarande 0,61 procent. Således knappast någon hejdundrande succé. Lindholm och ett antal SNSP-medlemmar tröttnade snart på den alkoholiserade och nyckfulle Furugårds bristfälliga ledarskap och bildade Nationalsocialistiska arbetarepartiet (NSAP), som blev det ledande svenska nazistpartiet. Sven Olov Lindholm var den självskrivne ledaren.
1938 blev det nytt nambyte, denna gång till Svensk socialistisk samling (SSS). Trots att man försökte distansera sig från sin tyska motsvarighet genom att använda Vasakärven och inte svastikan som symbol förlorade partiet hart när allt stöd under Andra världskriget. Partiet upplöstses slutligen i juni 1950, sörjt av få.
Efter ett kvartssekel som ledande svensk nationalsocialist övergick Sven Olov Lindholm 1951 till att bli privatman. Han fick genom partivännen Sven Hedengren anställning som lagerförman på en maskinfirma. Lindholm var änkeman och hade året innan gift om sig med den 25 år yngre Vera Schimanski, vilken kommit till Sverige via Folke Bernadottes så kallade vita bussar tillsammans med sin mor och bror. Hon var emellertid övertygad nationalsocialist och hade i Hitlers Tyskland tillhört Bund Deutscher Mädel, den feminina motsvarigheten till pojkarnas Hitlerjugend. Äktenskapet varade till 1962.
Vera gifte redan samma år om sig med trädgårdsmästaren och nazisten Göran Assar Oredsson från Strängnäs som blev ledare för Nordiska rikspartiet, NRP, populärt kallat ”Assar och hans nassar”. Partiet, eller rättare sagt spillrorna av vad som var kvar av detta, lades ner 2009. Vera Oredsson har förblivit sin ideologiska övertygelse trogen och betraktas i dag vid drygt 90 års ålder som den svenska nationalsocialismens ”grand old lady”.
Konrad Hallgren – svensk fascistledare på 1920-talet.
Omedelbart efter krigsslutet publicerade Lindholm skriften Döm ingen ohörd, där han söker försvara eller i varje fall förklara sitt ställningstagande som Sveriges främste företrädare för världens mest avskydda politiska rörelse. Lindholm menar sig vara diskriminerad och förföljd: ”Skall lynchjustisen eller lag och rätt råda?” frågar han sig på skriftens försättsblad. Författaren anklagar pressen för att fara med osanning om det svenska nazistpartiets relationer med Tyskland och menar ytterligare, att de tyska koncentrationslägren knappast varit värre än den motsatta sidans krigsförbrytelser.
Lindholms skrift kom ut i en ny och nästan dubbelt så omfattande utgåva 1967. Talet om ”lynchjustis” var borta och författaren redogör för hur han tvingats tänka om. Han uppehåller sig vid rörelsens ambitioner att förena nationalism och socialism och söker vidare tona ned nationalsocialismens judehat. Istället menar han att den negativa inställningen till judar berodde på viljan att bevara den nordiska så kallade folkstammen (vilket för övrigt under 1920- och 1930-talen var ett gångbart tema hos de flesta partier). I en sista upplaga av skriften 1968 utvecklar Lindholm ytterligare tematiken från året innan.
Exakt när Sven Olov Lindholm övergick från att vara nationalsocialist till att bli vänsteranhängare och kommunist – han var medlem i Vänsterpartiet kommunisterna – är inte helt fastställt, men kanske kan man sätta gränsen vid 1967 då Lindholm dels kom ut med andra utgåvan av Döm ingen ohörd, dels höll ett tal vid den tidigare partikamraten Gösta Hallberg-Cuulas grav. Härefter blir det vänsterengagemang för hela slanten för den ärrade nazisten.
FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft. Sven Olov Lindholm hade vid flera tillfällen besökt Nazityskland och då icke minst partidagarna i Nürnberg. Han hade vederbörligen låtit sig imponeras av de fladdrande fanorna och facklorna, de till synes oändliga leden av uniformerade meningsfränder som i blankpolerade stövlar tågade till taktfast marschmusik och naturligtvis Führerns entusiasmerande tal. Då kunde han känna en oförglömlig gemenskap och sammanhållning.
Samma sorts känslor upplevde Lindholm på 1960- och 1970-talen i den så kallade FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft: det var fart, det var fest, det var folkgemenskap med flygande fanor och klingande spel! Han berättar under rubriceringen Soldatliv och politik hur han upplevde allt detta:
En gång – 1. maj 1974 – anförtroddes jag att bära fanan åt Vasa FNL-grupp vid demonstrationen från Kungsträdgården till Hötorget. Det var 12 000 i tåget. På Kungsgatan tänkte jag på, att här marscherade mina ”egna trupper” för snart 40 år sedan under fanor med samma färger – blå-gul-röd – och jag tyckte det var något symboliskt med detta: innerst inne är det ju samma rättsbegrepp som driver mig som då, fast det tar sig andra uttryck. (Citerat från Stenfeldt, sidan 234).
En mindre lyckad FNL-demonstration i Stockholm i december 1972: ”Hanoi Jane” Fonda har fått rödfärg i håret av en USA-vänlig motdemonstrant.
Sven Olov Lindholm hade aldrig någon framträdande position inom vänsterrörelsen och lär inte heller ha eftersträvat någon sådan. För honom räckte det på äldre dar gott med att känna folkgemenskap och sammanhållning som fanbärare vid FNL-demonstrationer. Hans politiska utveckling är dock minst lika intressant som Nils Flygs ideologiska metamorfos av motsatt slag. De båda männens öden och äventyr, sådana de beskrivs i Johan Stenfeldts läsvärda bok, ger en god bild av de slående parallellerna mellan kommunism, nationalsocialism och fascism.
Sven Olov Lindholm avled i sitt hem i Rönninge i Salems församling söder om Stockholm vid 95 års ålder 1998.
Isabella med Åmålsån och parkanläggningen Plantaget i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson
Det västsvenska landskapet Dalsland med närmare 50 000 invånare kallas ibland för ”ett Sverige i miniatyr” enligt en utsaga av prins Eugen (1865-1947). Dalsland tillhör till största delen Västra Götalands län, men en mindre del i norr ligger i Värmlands län. Jag besökte tillsammans med min dotter Isabella i slutet av augusti landskapet och redovisar här i text och bild några spridda intryck och fakta.
Några mer kända dalslänningar är historikern Anders Fryxell (1795-1881), filosofen Vitalis Norström (1856-1916), filosofen Pontus Wikner (1837-88), katolske prästen och författaren Anders Piltz (född 1943) samt Expo-redaktören Daniel Poohl (född 1981), den sistnämnde enligt min uppfattning mer ökänd än känd i positiv bemärkelse.
Orsaken till att det blev just Dalsland var att detta landskap länge varit något av en ”vit fläck” för min del. Eventuellt har jag tidigare passerat landskapet på väg till eller från Strömstad i Bohuslän, men jag är långt ifrån säker. Nåväl, nu stannade vi några dagar i en stugby i regi av the Visitor i direkt anslutning till Dalslands kanal och Håverud-akvedukten, Dalslands största sevärdhet med cirka en halv miljon besökare varje sommar. http://www.dalslandskanal.se/plats/akvedukten-i-haverud/
Åmål – inte alls så ”fucking”. Foto: Tommy Hansson
På vägen dit stannade vi i vår hyrbil till en stund i Åmål, landskapets största (och enda) stad med dryga 9000 invånare. Åmål har fått ett mindre smickrande renommé i och med Lukas Modyssons film ”Fucking Åmål” från 1998. Inte heller det gamla beprövade uttrycket ”Alltid något, sa Fan när han fick se Åmål” är väl särskilt tilltalande för denna charmanta stad som ligger vackert belägen vid Vänern och har en kulturellt värdefull småhusbebyggelse. Modyssons film spelades dessutom in i Trollhättan!https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85m%C3%A5l
Åmål fick pris som ”Årets stadskärna” 2002 och tilldelades andrapriset i pristävlingen Livcoms Award 2005 som ”världens näst bästa småstad”. Jag tycker faktiskt att både Modysson och Hin håle kan slänga sig i väggen!
Nils Ericson som staty på Centralplan i Stockholm, vid tillfället iförd röda hörselskydd.
Akvedukten i den lilla orten Håverud (141 invånare) anses vara något av ett mekaniskt underverk. Den konstruerades av friherre Nils Ericson (1802-70), äldre bror till den kanske mer berömde John Ericsson (1803-89); den senare är mest berömd för att ha varit en av propellerns uppfinnare samt konstruktör av krigsfartyget Monitor, vilket spelade en nyckelroll för de segrande Nordstaterna i det Amerikanska inbördeskriget 1861-65.
Vacker utsikt från vår stuga ner mot kanalen och akvedukten i Håverud. Foto: Tommy Hansson
Nils Ericson spelade en ledande roll vid Göta kanals tillkomst och står staty utanför Centralstationen i Stockholm. Skulptör John Börjesson. http://www.tekniskamuseet.se/1/1903.html
Också Nils Ericsons son Werner Ericson (1838-1908) var med om akveduktbygget i Håverud. Han är eljest kanske mest bekant för att ha startat och ägt pappersbruket i Vargön tillsammans med sina bröder. Han medverkade även vid bygget av Panamakanalen och var verksam i Chile samt vistades många år i USA, där ju farbrodern John var bosatt. Werner Ericson var i likhet med fadern tidvis militär och ledamot i riksdagens andra kammare 1872-78.
Håverud-akvedukten är Dalslands största turistattraktion med en halv miljon besökare årligen. Foto: Tommy Hansson
Håverud-akvedukten omfattar såväl slussanordningar som järnvägs- och landsvägsbro och är ännu, 148 år efter sitt färdigställande, i fullt bruk. Tre rederier befraktar kanalen. På ena kanalstranden finns ett sevärt och välskött litet kanalmuseum som berättar historien om jordbruk och industriarbete i kanalbyggets skugga. Villkoren var ibland hårda för den tidens människor, särskilt vintertid, och döden en ofta oinbjuden gäst till unga och gamla. På andra stranden finns det omtalade Brasseriet med mycket god mat samt några butiker.
Kanalmuseets modell av kanalen och akvedukten. Foto: Tommy Hansson
En förstklassig sevärdhet är vidare de bronsålderstida hällristningar som ligger utportionerade på omkring 300 hällar i Högsbyns naturreservat i Tisselskogs socken, omkring en mil från Håverud längs den osedvanligt slingriga väg som leder dit. Här finns vid sjön Råvarpen i anslutning till Dalslands kanal cirka 2500 figurmotiv omfattande bland annat skålgropar, människor, djur, skepp, fotsulor och händer.
Ett par av Högsbyns hällristningar. Något till vänster om mitten på nedre bilden syns ”akrobaten” som slår en baklängesvolt över ett skepp. Foto: Tommy Hansson
Bronsålderns föreställningsvärld förlorar sig i ett töcken för oss som lever ungefär 3500 år efter det att dessa ristningar hackades in i dalsländska lerskifferhällar och på talrika andra platser, många av dem på Västkusten. Det torde dock stå ganska klart att motiven har med något slags religiös kult att göra. Möjligen tillkom hällristningarna i syfte att blidka dåtidens gudomligheter och/eller naturkrafter och möjligen stod de i centrum för festligheter till dessa gudars/krafters ära.
Gammal man studerar en av ristningshällarna. Foto: Isabella Hansson
Nu spekulerar jag naturligtvis, men det är inte mycket annat man kan göra. Bronsåldern var betydligt mer avlägsen för de bålda vikingarna än vad vikingatiden är för oss.
Tisselskogs träkyrka från 1724. Foto: Tommy Hansson
Granne med Högsbyns hällristningsområde är Tisselskogs kyrka, en träkyrka byggd 1724 som vi passade på att bese. Här finns bland annat en dopfunt i täljsten från medeltiden. Rätt anmärkningsvärda är de stora, trearmade ljusstakar som ställts upp bland bänkarna.
Altaruppsats av Lars Hasselbom. Foto: Tommy Hansson
Dalslands landskapsblomma är förgätmigej medan landskapsdjuret och landskapsfågeln är korp (Corvus Corax). Tyvärr såg Isabella och jag inte till en endaste korp, som är min favoritfågel; intill mitt barndomshem fanns berget Korpberget och korpar fanns där också. Korpen var så gott som utrotad i vårt land på 1960-talet, men beståndet har därefter växt till sig.http://www.nilssonssida.se/Korp/Korpfakta.htm
Oden på sin häst Sleipner med korparna Hugin och Munin samt spjutet Gungner. Prydnadsmotiv från hjälm.
Vi bör heller inte glömma att den ledande asaguden, Oden, höll sig med två korpar kallade Hugin och Munin. Icke minst därför har korpen setts som en mystisk, ibland olycksbådande (”olyckskorp”) individ i den svenska faunan med sitt en smula spöklika kraxande.
Är då Dalsland ”ett Sverige i miniatyr” som prins Eugen ville göra gällande? Tja, här finns skogar, slätter, sjöar, vattendrag, höjder – till och med ett fjäll, Kroppefjäll. Ett rikt djur- och naturliv och åtskilliga fornminnen. Så visst finns det visst fog för det aktuella epitetet.
Vargbeståndet uppgår i skrivande stund till omkring 500 djur.
Jägarnas riksförbund (JRF), som har närmare 38 000 medlemmar, är enligt stämmobeslut motståndare till frilevande varg i Sverige. Förbundsordförande Solveig Larsson utvecklar i en ledare med rubriken ”Vargfrågan förstärker vintermörkret” i förbundsorganet Jakt & Jägare den 11 januari hur hon ser på den ständigt kontroversiella vargfrågan: http://www.jaktojagare.se/kategorier/ledare/vargfragan-forstarker-vintermorkret-20160111/
I ledartexten riktar Larsson stark kritik mot såväl Naturvårdsverket som länsstyrelsen i Stockholms län:
Förtroendet hos Naturvårdsverket hos dem som myndigheten borde ha lyft fram i den socioekonomiska analysen, nämligen de som bor och verkar där vargar finns, har varit låg och nu nått nya bottennivåer/…/Även länsstyrelsen i Stockholm visar på bristande empati och stor oförståelse för djurägares situation när de fortsätter förföljelsen av ägarna till fårgården Molstaberg.
Solveig Larsson sätter enligt mitt förmenande fingret på den ömma punkt som det officiella Sveriges absurda inställning till varg utgör, där praktiskt taget all empati koncentreras till vargen och minimal medkänsla slösas på fårhållare och hundägare som är de kategorier människor vilka i främsta rummet drabbas av vargens härjningar. Enligt riksdagsbeslut 2013 skall målsättningen vara att uppnå och bibehålla en ”gynnsam bevarandestatus” avseende rovdjuren varg, björn, järv, lo och kungsörn, detta i enlighet med EUs direktiv i frågan. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankanden/Arenden/201314/MJU7/
Offer på Molstaberg efter sjunde vargattacken.
Solveig Larsson riktar alltså skarp kritik mot länsstyrelsen för dess märkliga vendetta mot fårgården Molstaberg utanför Gnesta, som ligger på Stockholms-sidan nära länsgränsen mellan Stockholm och Södermanland. 47 av gårdens besättning om cirka 900 får revs under sju angrepp ihjäl av varg, en verksamhet som inte upphörde förrän en så kallad alfatik från det närliggande Sjundareviret sköts till döds under ett hundangrepp i slutet av september under hänvisning till paragraf 28 i jaktförordningen, som stadgar att det är tillåtet att skjuta en varg som angriper tamdjur. http://svenskjakt.se/Start/Nyheter/2015/11/sjunde-vargangreppet-pa-molstaberg/
Länsstyrelsen har fortsatt sina trakasserier mot Molstabergs ägare även sedan åklagaren lagt ner åtalet mot den jägare som sköt ihjäl alfatiken med motiveringen, att fårgårdens ägare inte gjort tillräckligt för att skydda sina djur mot vargangrepp. Solveig Larsson kommenterar: ”Hur ska vi kunna producera svenska livsmedel som samtidigt skapar mångfald i vår natur, med denna myndighetsinställning? Jägarnas Riksförbunds stämmobeslut om nej till frilevande varg blir alltmer den rätta vägen för vargpolitiken.” http://ekuriren.se/nyheter/sormland/1.3591847-molstaberg-polisanmals-av-lansstyrelsen
Att Molstabergs-vargen tilldragit sig ett stort allmänt intresse framgår av, att lokalrevyerna i såväl Gnesta som Södertälje haft den på programmet i årets revyupplagor. Jag har själv sett Täljerevyns föreställning ”Vargatider” och kunde konstatera, att varginslaget var mycket välgjort – frågan är dock om de närmast drabbade på Molstaberg fann det särskilt roligt.
Vargattacker – roligt revyämne? Foto: Tommy Hansson
Vargförespråkarna påpekar frekvent att vargen praktiskt taget aldrig angriper människor. Det är en sanning med viss modifikation. De senaste 300 åren beräknas 94 människor ha dött i samband med vargangrepp i Skandinavien, där det senaste fallet av död via varg inträffade så sent som den 17 juni 2012 då en 30-årig kvinnlig anställd vid Kolmårdens djurpark i Östergötland revs ihjäl av vargar – som tidigare ansetts ofarliga – då hon vistades i deras hägn.
I april 2011 attackerades vidare en barnfamilj som var ute på söndagspromenad i Bergashamra vid Norrtälje i Uppland med ett litet barn i barnvagn samt en hund av rasen wachtel av två vargar. Den ena vargen släpade iväg hunden, Tajson, i nackskinnet i riktning mot ett skogsparti under det att den andra började springa mot barnvagnen. Kvinnan i familjen sprang då skrikande snabbt därifrån, varvid vargen avbröt sitt angrepp. Resterna efter Tajson återfanns senare. Dessa vargar har kallats Riala-vargarna efter ett vargrevir i närheten. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12895096.ab
Under 1700-talet, då vargstammen i landet var avsevärt mycket större än de cirka 500 vargar som för närvarande finns i landet, har det fastställts att ett relativt stort antal människor revs ihjäl av vargar som oftast gav sig på de svagaste bytena i form av barn. Detta skedde uteslutande i de vargrika gränstrakterna mellan Dalsland och Värmland.
Det moderna Gysinge herrgård i Sandvikens kommun.
1821-22 drabbades invånarna i bruksorten Gysinge i Gästrikland, som ligger i nuvarande Sandvikens kommun, av en fruktansvärd serie om 31 vargattacker vilka skördade nio dödsoffer och 15 skadefall. Alla dödsoffer utom en 18-årig yngling var minderåriga barn. Bakgrunden var att tre vargungar tagits om hand på Gysinge herrgård och därvid blivit vana vid människor. Två av dem avlivades sedan de blivit för stora för att vara lekkamrater åt barnen, men den tredje släpptes fri och inledde således tre år senare sina attacker. Den sköts ihjäl den 27 april 1821.
Efter tragedin med Gysinge-vargen var vargen verkligen, ursäkta uttrycket, ”varg i veum”/Fotnot/ i Sverige och utsattes för en skoningslös utrotningspolitik. Bara mellan 1827 och 1839 dödades 6790 vargar. Först kring mitten på 1960-talet, då antalet vargar i landet uppskattades till ett tiotal, började det åter diskuteras om att tillåta en mer omfattande vargstam att etablera sig i vårt land och 1966 fridlystes vargen. Mer om vargattacker mot människor här: http://www.wikiwand.com/sv/Vargattacker_mot_m%C3%A4nniskor
Frågan är då vilka fördelar som finns med att tillåta vargstammen att växa sig stark eller ”hållbar”, enligt den terminologi som riksdagen anger. Bortsett från luddiga och irrationella argument om att vargen ”har rätt” att vistas i Sverige, som vi kan lämna därhän, talas det något mer seriöst om att vargen – och andra rovdjur – bidrar till ett ”rikare växt- och djurliv” och medverkar till balans i naturen. http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.611890-vargen-bidrar-till-ett-rikare-vaxt-och-djurliv
Må så vara. Men är det pris får- och hundägare tvingas betala för denna ”mångfald” och denna ”balans” acceptabelt (och då bortser jag ändå från den lilla men dock risk som föreligger för oss människor; Riala-vargarnas attack 2011 kunde gått mycket värre än vad som nu skedde)? En som uppenbarligen inte anser det är Per Roine Johansson i en debattartikel i Svensk Jakt, organ för Svenska jägareförbundet, den 4 februari 2015.
Johansson deklarerar inledningsvis:
Jag har länge frågat mig vad som är bra med varg i skogen. Vargen är inte utrotningshotad. Den är ett hot mot landsbygden genom att den dödar tamboskap och hundar.
Debattören konstaterar att Sverige var så gott som vargfritt i 150 år i kölvattnet av Gysinge-vargens härjningar. Sedan blev den fridlyst och lyckades med myndigheternas hjälp åter etablera en närvaro i Sverige. Icke minst skogsbolagen och de större skogsägarna, menar Per Roine Johansson, vill ha en livskraftig vargstam för att reducera älgbeståndet och därmed hålla betesskadorna nere.
Vargmotståndet är som störst dels i renskötselområdet, dels på landsbygden med flest vargar. Det är där människorna tvingas leva med vargen inpå husknuten, en upplevelse som naturligtvis känns främmande för storstädernas många romantiska vargkramare vilka brukar vara snabba med att ta heder och ära av boskapsägare som inte inhägnar sina djur med typ fyra meter höga elstängsel och hundägare som ibland låter sina hundar röra sig i okopplat tillstånd.
Johansson framhåller vidare, att om vargbeståndet ökar så kommer skogarna med tiden att rensas på vargarnas naturliga villebråd med påföljd att dessa i sin jakt på föda tvingas söka sig till bebyggda områden.
Vargen är ett fruktat, mytomspunnet och givetvis stiligt djur. Att romantisera, idealisera och gulla med det som så många tenderar att göra i dag är emellertid ingen god idé. Därför säger också denna bloggare nej till frilevande vargar i Sverige och ja till fri vargjakt. Skall vi ha vargar i Sverige skall vi ha dem i inhägnat område och givetvis inte tillåta dumheter som att låta allmänheten gå in och krama dem, som skedde i Kolmården före det tragiska dödsfallet 2012. Vi får inte glömma att det är fråga om en varelse som under vissa omständigheter efter sin natur är en mördarmaskin.
Fotnot: Det fornnordiska uttrycket ”varg i veum” avsåg ursprungligen fredlösa personer vilka vem som helst fick döda. Varg kom sedan att bli ett noaord (omskrivning) för den fruktade ulven, som vargen tidigare kallades. Numera betyder varg i veum snarast en oönskad/avskydd person, en persona non grata.
Dragspelskungen Carl Jularbo (1893-1966) i aktion.
Lika bra att erkänna på en gång att jag generellt sett inte är någon stor vän av dragspelsmusik. Annat än när handklaveret ingår som ett av flera instrument i orkestrar av olika slag, då kan det vara riktigt njutbart. Icke desto mindre ämnar jag nu i min långkörarserie om svenska artister presentera dragspelskungen framför andra, nämligen Calle Jularbo (1893-1966), som jag minns som ett frekvent inslag i radion under min uppväxt på 1950-talet.
Oftast var det den egna kompositionen ”Livet i finnskogarna” som radierades:
Observera att det var de svenska så kallade finnskogarna som avsågs, skogsmarker dit invånare i den ”östra rikshalvan”, det vill säga Finland, begav sig med början i slutet av 1600-talet för att på inbjudan av den svenska staten odla upp markerna i fråga medelst svedjebruk. Man brände ner skogen och sådde sedan direkt i den askbemängda myllan. Finnskogar eller finnmarker fanns det företrädesvis i Värmland, Dalarna, Hälsingland med flera områden och även i Norge.
I ovannämnda inspelning medverkar Carl Jularbo, dennes son Eberhardt (Ebbe) Jularbo samt den på sin tid oerhört populära William Linds orkester.
Unge Kalle Karlsson från Jularbo med sin far, gårdfarihandlaren Alfred Karlsson.
Jularbo-Calle, som han ofta kallades, föddes som Karl Oskar Karlsson i Folkärna socken i Dalarna den 6 juni 1893 som äldste son till gårdfarihandlaren Alfred Karlsson (1865-1952) och dennes hustru Selma Axelina Meijer (1871-1928). Jularbo fick med tiden åtta syskon. Han härstammade på såväl fädernet som mödernet från resandefolket, eller tattarna som de också mera respektlöst kallades. Det kan nämnas att en stamfader på moderns sida, Gabriel Alexandersson Meijer, varit skarprättare i Uppsala i slutet av 1600-talet.
Unge Karl började spela dragspel redan vid fem års ålder och följde i barndomen ofta med sin pappa på dennes resor, främst i de västmanländska bygderna. Dragspelet fanns alltid med. I åldern 16-23 år vann Kalle Karlsson inte färre än 158 dragspelstävlingar och gjorde sig känd som en veritabel virtuos på handklaveret. Han hade ett utomordentligt tonminne och spelade på gehör, inte efter noter. Hans personliga sätt att spela anses ha varit mycket inflytelserikt.
Jularbo – det tagna efternamnet är hämtat från den lilla orten i Avesta kommun med samma namn där familjen Karlsson bodde – var också produktiv som ingen annan. Enligt officiell statistik svarade han för 1577 grammofoninspelningar, men i sina 1945 utkomna memoarer anger han antalet till omkring 3000. De egna kompositionerna är noga taget 108 till antalet.
Jämte ”Livet i finnskogarna” torde ”Drömmen om Elin”, som bland andra Tommy Körberg sjungit in, vara Calle Jularbos mest kända låt. Länken nedan går till en rolig inspelning från ett framträdande med Carl Jularbos orkester, vari sonen Ebbe ingick, på Klockarnäs festplats 1964. Filmen börjar med kommentarer av Jularbo i dennes bil modell Cadillac:
Bekant bland Jularbos egna stycken är också ”Lyckobringaren”, nedan i en charmig inspelning från ungefär samma tid som ovanstående nummer där Jularbo ses både spela och skriva autografer:
Carls son, Ebbe Jularbo (1915-96), var också en framstående dragspelare och kompositör.
Till Stockholms-området kom Jularbo redan 1910. Han var bosatt i Storängen i Nacka i Stockholms län, där han också avled den 13 februari 1966 vid 72 års ålder. En ofta sedd gäst i Jularbovillan var mästerboxaren Harry Persson. Sonen Ebbes (1915-96) mamma hette Gerda, med vilken Carl var trolovad 1913-22. 1922 gifte han sig med Alma Olbers (1888-1946) som han inte fick några barn med. Äktenskapet med Sally Jularbo (1912-96), som bara var tre år äldre än sonen Ebbe, resulterade i barnen Elvy Maria (född 1948) och Carl (Gustav) Jularbo, Jr. (född 1950)
I anslutning till 100-årsjubileet av Calle Jularbos födelse 1993 invigdes Carl Jularbo-museet i Avesta. Även i Rasten utanför Alunda i Uppland finns ett Jularbo-museum. 1993 gjorde även filmaren Jonas Sima en dokumentärfilm om Calle Jularbo med titeln ”Dragspelskungen”.
Interiör från Jularbomuséet i Rasten utanför Alunda.
Nämnas skall att Jularbo medverkade i tre filmer: ”Livet i Finnskogarna” (1947), ”Kalle Karlsson från Jularbo” (1952) samt ”Janne Vängman i farten” (1952). Han spelade in tre skivalbum.
Slutligen har jag en, låt vara högst avlägsen, personlig koppling till Jularbo. Min fars mormor hade en bekant, jag tror han hette Emil om jag inte är alldeles fel ute, som enligt uppgift av min framlidne far spelade med Calle Jularbo i olika sammanhang. Det är inte otroligt att den personen är mannen på bilden nedan och att kvinnan till vänster bakom honom är min fars mormor.
Mannen med dragspel i mitten, en bekant till min fars mormor, spelade möjligen med Carl Jularbo.
Och för er som absolut inte kan få nog av Calle Jularbos musik, som jag menar vara ett stycke Sverige när det är som bäst, följer här avslutningsvis en länk till ett radioprogram om en dryg halvtimme med den på sin tid ytterst populäre sångaren Harry Brandelius (1910-94), ofta sedd i TV och hörd i radio, som programledare:
”Varför tar ni emot så många flyktingar om det inte finns bostäder till alla?”
Se där en fråga ställd av en asylsökande till en reporter från socialdemokratiska Värmlands Folkblad den 1 mars. En fråga som vi sverigedemokrater under årens lopp ställt otaliga gånger i olika fora och i alla tänkbara tonarter. Den har nästan alltid viftats undan som i bästa fall otillbörlig och i värsta fall uttryck för svårartad rasism.
Nu har frågan emellertid ställts av en hitkommande man från Syrien, vilket gör att man eventuellt kan hoppas på att tjänstemän och politiker i riksdagen och ute i kommuner och landsting inte avfärdar den lika lätt som om den yttrats av en förkättrad SDare.
Bakgrunden är att 13 asylsökare från Syrien och Somalia anlänt till Värmland sedan de utlovats asylboende i Karlstad. Bussen fortsatte dock till Långserud, en socken belägen i Säffle kommun i sydvästra Värmland med ett invånarantal under 1000 personer – det fanns inga platser att tillgå i Karlstad. De 13 männen vägrade dock kliva ur bussen, då de ansåg att det tilltänkta boendet var alltför ensligt beläget.
Följden blev att busschauffören ställde kosan tillbaka till Karlstad och parkerade bussen utanför stadens polishus. På morgonen dagen därpå uppenbarade sig Lotta Anderberg från Migrationsverket i Karkstad och talade med de asylsökande. Dessa gick slutligen med på att köras tillbaka till Långserud i minibussar, uppger Värmlands Folkblad.
En av de asylsökande från krigets Syrien sade till tidningen:
Vi flyr hit för det verkar vara ett bra land att leva (i), men varför tar ni (e)mot så många flyktingar om det inte finns bostäder till alla?
Det är självfallet en mycket bra fråga som slår huvudet på spiken. Tyvärr har den tidigare inte ställts av andra än sverigedemokrater och andra icke politiskt korrekta frågeställare. Makthavare och media har hukat och duckat och i stället intill leda upprepat mantrat om att all invandring berikar, och att vi måste öppna våra hjärtan och plånböcker på vid gavel därför att vi är en så kallad moralisk stormakt.
Denna lika exempellösa som irrationella feghet skadar såväl infödda svenskar som hitkommande asylsökande, samtidigt som den går på tvärs mot våra nationella intressen. Detta måste upprepas gång på gång tills det tar skruv.
Fredrik ”Gott om plats för flyktingar” Reinfeldt.
Eljest riskerar vi inom överskådlig tid såväl statsbankrutt som inbördeskrigsliknande förhållanden i riket. De 18 miljarder i extrapengar som Migrationsverket, som tidigare enväldigt beslutat att alla asylsökande från Syrien per automatik skall begåvas med permanent uppehållstillstånd (PUT) och alltså självt satt sig i denna prekära situation, begärt av staten lär inte räcka särskilt långt.
Vi kan inte längre ha en politik som gör vårt land utfattigt, oregerbart och skadar vårt internationella renommé samt ökar risken får terrordåd. Det ser onekligen illa ut när vårt grannland Norge hotar stänga gränsen mot Sverige på grund av terroristfaran. Skall det verkligen vara så svårt att inse detta?
Jag inleder här en serie med texter om svenska artister. Urvalet är givetvis helt personligt och subjektivt utan några som helst anspråk på fullständighet eller expertkunskaper. Jag håller på så länge jag tycker det är roligt. Kan redan nu meddela att jag inte kommer att ta med Zarah Leander, Sickan Carlsson eller Björn Afzelius, vilka jag tidigare skrivit bloggtexter om.
Först ut blir Fridolf Rhudin (1895-1935). Sixten Fridolf Emanuel Rhudin, som i vuxen ålder ändrade stavningen på sitt efternamn från ”Rudin”, föddes i värmländska Ransäter i Munkfors den 10 oktober 1895. Sex år senare föddes på samma plats blivande statsministern Tage Erlander (1901-85). Fridolf Rhudin är en av våra mest folkkära artister genom tiderna och gjorde sig känd som bondkomiker, skådespelare och sångare.
Fadern var skräddare och månade om att även sonen skulle gå i samma yrkesmässiga fotspår. Till den ändan sändes Fridolf för lärlingsutbildning i dåvarande norska huvudstaden Kristiania (Oslo). Hans verkliga håg stod emellertid till teaterlivet.
Fridolf Rhudin gjorde sig bland annat rikskänd som grammofonartist.
Efter militärtjänstgöring som malaj vid regementet I 22 i Karlstad blev Rhudin elev hos teaterdirektrisen Hildi Waernmark samt enrollerades i Munkfors amatörsällskap, där han till en början mest var verksam som scenarbetare. Efter hand tilldelades han dock mindre roller. När skådespeleriet gick mindre bra ägnade han sig tidvis åt skräddaryrket.
En av Rhudins första roller var som drängen Kalle i skådespelet ”Pojkarna på Storholmen” av den kände teatermannen Sigurd Wallén, vilket uruppfördes i Stockholm 1914. Rollen var så liten att Rhudin inte hade en enda replik! Det fick han revansch för när filmversionen i regi av Wallén kom 1932 – då fick Rhudin förtroendet att kreera huvudrollen i form av Sixten Andersson.
Det är från denna film en av Fridolf Rhudins verkliga slagdängor emanerar: valsen ”Waxholm Ettan” med Einar Fagstad, Fred Winter och S. Cederström som upphovsmän. Jag minns den väl från min barn- och ungdom då den ofta spelades i radion och kan inte hjälpa att jag får något vått i ögonvrån varje gång jag hör den. Lyssna här:
När ”Pojkarna på Storholmen” nådde landets biografer hade Fridolf Rhudin tre år kvar att leva. Han var ett väletablerat namn i den svenska artistbranschen som en synnerligen flitig grammofonartist och aktör, och det uppges i Uno ”Myggan” Ericsons Myggans nöjeslexikon (1992) att han gjorde 55 olika roller bara mellan åren 1912 och 1924. Detta skedde dels i Värmland, dels under gästspel i Stockholm.
Rhudin och Ernst Rolf i ”Styrman Karlssons flammor”.
1931 utgavs med Fridolf Rhudin på 78-varvig så kallad stenkaka monologen ”Den ensamma hunden” vars text författats av den legendariske kåsören Kar de Mumma (Erik Zetterström, 1904-97). Det blev en omedelbar succé, och om Rhudins namn inte tidigare varit på var mans och kvinnas läppar så blev det definitivt så nu. Jag tycker att humorn i ”Den ensamma hunden” står sig väl än i dag. Döm själva:
Fridolf Rhudin var således synnerligen flitigt i farten både på grammofonskiva, scen och på filmduk. En minnesvärd roll blev den som Per i ”Värmlänningarna” med Brobergska teatersällskapet. Bland filmerna – det var under några år fråga om stumfilmer – märks debuten i ”Mästerman” i regi av den berömde regissören Victor Sjöström (1920); ”Styrman Karlssons flammor” med Ernst Rolf som medspelare (1925); den danska ”Den sorglustige barberaren” (1926); ”Svarte Rudolf” (1928); ”Finurliga Fridolf” (1929); ”Konstgjorda Svensson” (1929); ”Kronans kavaljerer” (1930); ”Skepp ohoj!” (1931) samt den tidigare nämnda ”Pojkarna på Storholmen” (1932), där Rhudin spelade mot bland andra Sigurd Wallén och Birgit Tengroth. Rhudins sista film blev ”Simon i Backabo” (1934) med bland andra Sickan Carlsson och Thor Modéen.
Rhudin i den första svenska ljudfilmen ”Konstgjorda Svensson”.
”Kronans kavaljerer” var en typisk svensk militärfars med Rhudin i rollen som Fridolf Svensson, en barberare som tjänstgör som menig flottist vid Kungliga minregementet. I uppsättningen märks bland andra Weyler Hildebrand och Brita Appelgren. Regissör var Gustaf Edgren. En känd sång ur denna film är ”Jag är ingen näktergal” (mer känd som ”Om man inte har för stora pretentioner”) med text av Nils Ferlin och i musikalisk bearbetning av Jules Sylvain.
Rhudin var föregångsman inom svensk film så tillvida att han inledde den svenska ljudfilmens historia 1929 med farsen ”Konstgjorda Svensson”, där han medverkar med såväl sång som tal. Den hade Gustaf Sandgren som regissör och väckte av naturliga skäl stort uppseende. Och 1930 medverkade Rhudin även i den första experimentella svenska televisionssändningen!
Fridolf Rhudin avled i hjärnhinneinflammation den 6 mars 1935 på Röda Korsets sjukhem i Stockholm. Han var då endast 39 år gammal och sedan 1928 gift med den fem år yngre balettdansösen Anna-Greta Bergman. Om hans enorma popularitet vittnar det faktum att hans kista följdes av cirka 50 000 personer när den drogs fram genom huvudstaden.
Owe Clapson och ”Rhudin”.
Minnet av den store underhållaren Fridolf Rhudin lever dock i hög grad vidare. I Munkfors finns så ett Fridolf Rhudin-museum som möjliggjorts av underhållaren och bondkomikern Owe ”Clapson” Carlsson där besökarna kan beskåda bland annat Rhudins rakkniv, pass, filmaffischer, filmbilder och inte minst kostymer. Även notabiliteter såsom Bosse Parnevik och Olle i Skratthult finns representerade i muséet., som ligger idylliskt i ortens bruksmiljö. Till attraktionerna hör även ”Clapsons” Fridolf Rhudin-imitationer.
Slutligen skall nämnas att det finns ett Fridolf Rhudin-pris som delas ut varje år sedan 2003 till personer som anses verka i Rhudins anda. Den förste pristagaren var Hasse Alfredson och därefter har bland andra Birgitta Andersson, Martin Ljung, Povel Ramel och Tomas von Brömssen tilldelats priset vilket består av en liten snidad trägubbe med drag av Rhudin samt en specialsydd kostym. Den senare skall minna om Rhudins ursprungliga yrke som skräddare.
Pristagare 2012 kommer att bli Mia Skäringer från Kristinehamn i Rhudins eget Värmland. Hon kommer att tilldelas utmärkelsen vid Bondkomikerfesten i Munkfors den 21 juli.
# En sverigedemokrat refererar till svarta afrikaner som en ”oförmögen svart massa.”
# En folkvald SDare i Katrineholm talar i ett Facebook-inlägg om olämpligheten av att blanda så kallade raser.
# En nämndeman för SD i Värmland länkar till ökända antisemitiska sajter och uttrycker sig allmänt förklenande om judar.
# En sverigedemokrat, tillika präst och frilansjournalist, besöker ett möte där beryktade representanter för crackpot-nationalismen under sajten Motpols paraply lägger ut texten om judarnas ondskefullhet.
# Ytterligare en sverigedemokrat länkar till den notoriskt obalanserade Demokratbloggen – eller Fascistbloggen som jag brukar kalla den – där det bres på om ”våldtäktsbenägna negrer” och annat i samma vämjeliga stil.
Suck.
Skall somliga aldrig lära sig? Eller, om nämnda exempel verkligen är uttryck för de aktuella individernas verkliga åsikter, inse att vederbörande bör söka sig till andra partier?
THE PRODUCERS (1968) GENE WILDER, KENNETH MARS, ZERO MOSTEL PRDR 002CP MOVIESTORE COLLECTION LTD
En scen ur filmen ”The Producers”. Inklusive ett stycke crackpot-nazist .
Jag är inte ute efter att hänga ut enskilda individer. Men det måste äntligen vara dags för alla seriösa sverigedemokrater att inse, att det är förkastligt att a) uttrycka sig på ett rasistiskt sätt eller på ett sätt som Expo med flera kan tolka som rasistiskt; och b) länka till certifierade galenpannesidor.
Krönikören Gabriella tog upp just det här problemkonplexet i sin kolumn ”Gabriellas funderingar” i SD-Kuriren nummer 91 2011. Jag ber att få citera ett centralt avsnitt:
”Att få ur sig sin frustration över olika besvikelser i livet genom att spy ur sig hat och kränkande tillmälen om andra människor är inte ett seriöst sätt att bedriva politik. Vi representerar inte bara oss själva, ett parti eller 330 000 ansiktslösa personer. Vi representerar varandra, alla kamrater med ansikten och namn, med barn och partners och jobb och hem. Och jag vill inte bli representerad av någon som tycker att afrikaner är en svart oförmögen massa.”
Som sagt, jag är inte ute efter att hänga ut, brännmärka eller utesluta. Däremot tycker jag man kan begära litet självdisciplin, självrannsakan och framförallt att man tänker efter före innan man breder ut sig i ett kontroversiellt ämne på Facebook eller sin blogg. Eller för den delen besöker ett visst möte.
Det är min bestämda åsikt att det måste vara högt i tak i ett politiskt parti. Och jag vågar påstå att så verkligen är fallet inom Sverigedemokraterna. Jag bekänner gärna att jag i enstaka fall själv avviker något från den officiella partilinjen.
Någon form av rättning i leden måste det dock vara för att partiet – och för övrigt vilket parti som helst – över huvud skall kunna fungera. När det sedan kommer till ren rasism av den typ som crackpot- eller avgrundsnationalisterna/nationalsocialisterna brukar excellera i måste det vara noll tolerans!
Tommy Hanssons Blogg 