Om Jimmies och Kents besök i Södertälje samt en båtresa

 Kristina Winberg talar om EUs ”monsterstat” under översinseende av Linus Bylund och Jimmie Åkesson. Foto: Kristian Kawecki

Det startade med Jimmie Åkessons besök i Södertälje i torsdags. Sedan har det bara rullat på…

Det var torsdagen den 8 maj vid tretiden på eftermiddagen som Sverigedemokaternas partiledare Jimmie Åkesson anlände till scenen på Politikertorget i Södertälje tillsammans med sin ständige ”skugga” Linus Bylund och partiets toppkandidat till EU-valet, Kristina Winberg. Vi lokala gräsrötter fanns på plats med vårt fina partitält från klockan 12.30.

Jag hade tänkt slå på stort med ett omfattande fotoreportage och tog ett stort antal bilder, där jag inte minst förevigade den alltid glada och trevliga Winbergs besök i vårt partitält för en enkel fika på stående fot. Trodde jag. En bit in i plåtandet upptäckte jag nämligen till min fasa den lilla textraden ”inget minneskort” i kamerans displayruta- sagda kort fanns kvar hemma i datorn…

Minneskort eller inget minneskort, det blev en mycket bra manifestation ändå. Teamet Åkesson-Bylund-Winberg svarade för en effektiv presentation av SDs EU-politik. Samarbete, framförallt på frihandelns område, är en självklarhet men en europeisk monsterstat med egen nationalsång, egen valuta, eget försvar och harmonisering av skatterna kan vi med fördel vara utan.

Mötet förlöpte utan några som helst störningar. Att kanske ett 30-tal personer i en publik på ett par hundra vände ryggen mot scenen och samtidigt det fria ordet under det halvtimmeslånga framträdandet var det ingen av oss SD:are som blev särskilt förtörnad över. Att det var just detta inslag som lokalblaskan Länstidningen tog fasta på i reportaget dagen efter hade jag räknat ut redan mötesdagen, särskilt som jag visste att tidningens utsända, Yvonne Perkins, tidigare visat prov på kraftig anti-SD-bias och bedrivit oförblommerad kampanjjournalistik på nyhetsplats.

Icke minst viktigt när det gäller mötet med Jimmie, Linus och Kristina för oss lokala förmågor var, att vi nu fick tillfälle att träffa en mängd södertäljebor som var glada över att vi fanns på plats. Flygbladen och foldrarna vi hade med oss gick åt som det ordspråksrelaterade smöret i solskenet. För mig personligen var det väldigt trevligt att träffa en gammal kompis, som jag inte sett på drygt tio år, som nu var avgjord SD-sympatisör.

Måste också berömma utkommenderad polis från såväl Stockholms län som Södertälje kommun, liksom från SÄPO, som gjorde att eventuellt planerade försök att störa mötet frös inne. Naturligtvis fanns även partiets energiske säkerhetschef Bengt Malmberg på plats med råd och dåd.

 Kent Ekeroth, längst till vänster, fick dela bord med sossarnas EU-valskandidat Metin Rhawi. Foto: Tommy Hansson

Dagen därpå var det dags för en annan av partiets ”tungviktare”, Kent Ekeroth, att delta i en EU-utfrågning i kommunens regi Europadagen till ära. Evenemanget inleddes i Stadshusets foajé med tal av två kommunalråd samt njutbar sång och musik från några av Kulturskolans elever. Därefter blev det kollektiv förflyttning till teater- och biosalongen Estrad i samma byggnad, där representanter för samtliga åtta partier som finns representerade i kommunstyrelsen – samma som i riksdagen – skulle låta sig utfrågas av den pensionerade SvD-journalisten Lars-Georg Bergqvist.

Måste bekänna att jag nog satt och jäste litet extra i salongen tillsammans med några partikamrater, eftersom det var jag som kommit på snilleblixten att inbjuda partiets internationelle sekreterare och den omvittnat giftige debattören Kent Ekeroth till detta evenemang. Kent gjorde heller ingen besviken. Det märktes mycket snart att han var den stora stjärnan i sällskapet.

Det var också Kent som svarade för dagens mest minnesvärda inlägg, som inte ens Länstidningen kunde undvika att referera till i helsidesreportaget dagen efter. Det var när frågan om romska tiggare kom upp på dagordningen:

Sverigedemokraterna är det enda partiet som vill förbjuda öststatstiggeriet. Rumäniens ambassadör i Sverige, som är rom själv, har sagt till den svenska regeringen att det är kriminellt att tillåta denna form av tiggeri som utnyttjar de övriga partiernas godtrogenhet.

LTs referat här:

http://lt.se/nyheter/2.29129/1.2483396-ekeroth-slapp-vanda-ryggar-vid-utfragning

Övriga partirepresentanter såg ut som fiollådor i ansiktet efter den salvan från Kent Ekeroth. I övrigt var det givetvis välgörande att notera den goda ordning som rådde i teatersalongen: inga missnöjesyttringar till följd av SD:s högprofilerade närvaro, inte ens några vända ryggar. All heder åt de skolelever och deras lärare som till stor del befolkade salongen.

 Min farmor Elviras gamla pålitliga käpp fick givetvis följa med mig till Stadshuset. Foto: Tommy Hansson

För en aktiv SDare finns det ingen rast och ingen ro, särskilt inte i valtider. Lördagen den 10 maj var det dags för 17 förväntansfulla sverigedemokrater att kliva på Viking Lines mäktiga kryssningsfartyg M/S Grace med destination Åland för en arbetsdag med Stockholms läns och Stockholms stads landstingsgrupp. Det visade sig bli ett späckat program som hade lagts upp av stadens Dan Kareliusson och länets Ulf Landström.

I valet 2010 var SD bara en hårsmån från att komma in i landstingsfullmäktige i Stockholm men nu 2014 skall det verkligen gå vägen, är det tänkt. Ulf förklarade att målsättningen bör vara att få ett tiotal mandat och ett hundratal platser i nämnder och styrelser av olika slag. Det kan också bli aktuellt att utse experter till vissa styrelser, varför det är viktigt att ha klart för sig vilka expertkunskaper som finns i partiet.

Landstingets i flera bemärkelser tyngsta uppgift är att administrera länets sjukvård, som brottas med stora problem i form av exempelvis grav underbemanning när det gäller läkare och sjuksköterskor samt ett ökat våld på sjukhusen. Ett annat, och sannolikt accelererande, bekymmer är smittspridningen som kan komma att öka lavinartat med den okontrollerade invandring som alliansregeringen inbjudit till och som inte lär minska med en röd-grön ministär.

Jörgen Bengtsson från Tyresö, med erfarenhet som forskare vid Huddinge sjukhus, påpekade att det numera inte är tillåtet att ta smittprov på nyanlända, eftersom det kan uppfattas som ”kränkande”.

 Från vänster Per Carlberg, Kenneth Valtersson, Tommy Blomqvist och Ingrid Hult lyssnar intresserat på vad Ulf Landström har att säga om SDs landstingssatsning. Foto: Tommy Hansson

Nu gäller det för oss  sverigedemokrater med regionala ambitioner att förbereda oss ordentligt så att vi står väl rustade i höst. Icke minst skall ett både läsbart och läsvärt budgetförslag om kanske 35 sidor vaskas fram och utspel göras i lämpliga frågor.

Under dessa bråda dagar har jag även kontaktats av media i form av Stockholms fria tidning, som ringde runt till kommunstyrelsepartierna och ställde frågan vad de tycker om flaggning med den så kallade regnbågsflaggan utanför Stadshuset i anslutning till Pridefestivalen i Stockholm i augusti (något som föreslagits av Centerpartiets gruppledare Tage Gripenstam, se länk nedan). Jag svarade givetvis att SD Södertälje säger bestämt nej till dylika jippon i syfte att gynna uppenbara särintressen.

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/11/sodertaljecentern-vill-hissa-bogflaggan/

Ulf Landström (stående) och Dan Kareliusson berättar om SDs landstingssatsning. Foto: Tommy Hansson

Efter EU-utfrågningen blev jag slutligen  intervjuad av den trevlige folkhögskolestudenten Victor Lancing, bördig från den goda staden Simrishamn i Skåne som jag har ett speciellt förhållande till, om det konservativa innehållet i SD:s program. En hel del kom att kretsa kring försvarsfrågan, som var den mest påtagliga orsaken som fick mig att bli medlem i SD 2008.

Vårt parti är ju det enda i riksdagen som kraftigt vill förstärka Sveriges militära försvar samt återinföra värnplikten i någon form.

Jimmie Åkessons vårtal: ”SD enda partiet för svenskt medbestämmande i EU”

–

 Jimmie Åkesson hade varit vänlig nog att inköpa en kycklingdräkt åt Stefan Löfven (S). Foto: Tommy Hansson

Jag vill inte kalla dig feg, Stefan…men jag har i alla fall köpt en liten present åt dig…   

SD-ledaren Jimmie Åkesson gick hårt åt vad han kallade ”det falska arbetarpartiet” (S) under sitt vårtal på Långholmen i Stockholm den soliga vårlördagen 26 april 2014. Han passade även på att raljera litet med sossebasen Stefan Löfven genom att på scenen hala fram en knallgul kycklingdräkt som det var fritt fram för Löfven att hämta när han ville.

Löfvens feghet bestod, enligt Jimmie Åkesson, i ett totalt ointresse att svara på SD-ledarens inviter till överläggningar om hur man skulle kunna förbättra situationen för Sveriges arbetslösa. I stället är det beröringsskräck som gäller

– Socialdemokraterna är inte ett parti för Sveriges arbetslösa, fastslog Åkesson och fick rungande applåder från den talrika publiken på bänkraderna framför Långholms-scenen. Inte heller, menade Åkesson, är S ett parti för de svaga i samhället eller för utsatta kvinnor som hotas av hedersvåld eller tvingas klä sig i heltäckande slöja.

Försvaret av vårt land Jimmie Åkesson inledde sitt bejublade framträdande med att erinra om de halvt skämtsamma anmärkningar han gjorde i fjolårstalet – då traditionen med vårtal inleddes – om ett tidigare JAS Gripen-haveri i anslutning till Långholmen och det svenska stridsflygets oförmåga att bemöta ryska kränkningar av vårt luftrum.

 Medieuppbådet var stort under vårtalet. Foto: Tommy Hansson

– I år är det inte lika skojigt att skämta om ryska flygaktiviteter när vi genom händelserna i Ukraina påminns om vårt utsatta geopolitiska läge, även om det vore fel att tala om något omedelbart hot.   

Åkesson påminde i sammanhanget om att det emellertid inte är en nulägesanalys som skall ligga till grund för försvarspolitiken. Alltför länge har det faktum att försvaret setts som en budgetregulator medfört en slakt på vårt militära försvar som lämnat oss mer eller mindre oförsvarade.

– Det krävs mer än utspel där försvarspolitiken används som ett populistiskt slagträ för att vi skall få en försvarsförmåga värd namnet, inskärpte Jimmie Åkesson och underströk därmed det faktum att Sverigedemokraterna är landets i särklass mest försvarsvänliga parti genom att skjuta till stora resurser till försvaret.

Dagen till ära presenterade SD ett nyproducerat försvarspolitiskt flygblad med rubriceringen ”En av statens viktigaste uppgifter är försvaret av vårt land”. Här konstateras bland annat att SD vill kraftigt öka anslagen till försvarsmakten, återinföra värnplikten, utveckla försvarsindustrin, fokusera på försvaret av Sverige, skapa ett större och modernare flygvapen genom att beställa 100 nya Gripen-plan, få till stånd en slagkraftig marin och ställa en armé som kan försvara hela vårt land på benen.

 En liten del av den ansenliga publiken. Foto: Tommy Hansson

Sämsta regeringen någonsin Inte bara Socialdemokraterna gisslades av SD-ledaren denna vårlördag.

– Den borgerliga alliansregeringen har misslyckats på område efter område. Det är den sämsta regering Sverige någonsin haft!   

Ord och inga visor från Jimmie Åkesson men fullt berättigade. Det är därför inte konstigt, menade han, att människor söker sig till politiska alternativ. Således har SD med något undantag under 19 månader i rad varit Sveriges tredje största parti. Många drar sig till minnes den trygghet och nationella sammanhållning som rådde under folkhemstiden, och då är det mer än logiskt att man söker sig till andra partier än S, anförde Åkesson:

– Dagens socialdemokrati är inte förvaltare av Per Albin Hanssons gamla folkhem. Det finns stora likheter mellan sossarna och alliansregeringen. Till exempel den totalt innehållslösa kampanjen om att ”alla behövs”. Både Reinfeldt och Löfven bar vid tillfället lila slips. Det rör sig om ankdammskäbbel inom samma röd-blå-lila etablissemang!   

Vidare har både socialdemokratin och alliansen, underströk Jimmie Åkesson vidare, ägnat sig åt samma försvarsfientliga politik. Båda stödjer också EUs monsterstat med Lissabonfördraget som grund. Båda är för en massinvandring som tränger undan svenska arbetargrupper med bland annat lönedumpning som följd.

 SDs säkerhetsansvariga Bengt Malmberg och Per Vegelow diskuterar säkerhetsläget under vårtalet. Foto: Tommy Hansson

-Socialdemokraternas anti-kärnkraftspolitik skadar den svenska industrin, påpekade Åkesson vidare.

”Den förbaskade soffan” 2014 är ett så kallat supervalår där det redan den 25 maj vankas val till Europaparlamentet. Ett viktigt val, menade SD-ledaren:

– Sverigedemokraterna är det enda parti som tar strid för svenskt medbestämmande. De närmaste veckorna kommer vi dock att få se prov på skrupelfritt bondfångeri, där sjuklöverpartierna kommer att påstå sig vara EU-kritiker…de borde skämmas allihop!   

För SDs del, klargjorde Åkesson, handlar inte EP-valet om enstaka frågor. Det handlar om vilken riktning det europeiska samarbetet skall ta.

– Sex partier är mer eller mindre överens om sitt stöd för överstatlighet och federalism. Det sjunde partiet, V, är mer pragmatiskt. Vi vill som det åttonde partiet ha samarbete, goda handelsförbindelser och frihandel. Det är alltid bra att kunna lösa gemensamma problem genom samarbete.   

För ett mellanfolkligt samarbete krävs dock ingalunda, ansåg Åkesson, en gemensam utrikespolitik, ett samfällt EU-försvar, en gemensam valuta, skatteharmonisering, en gemensam flagga, en gemensam nationalhymn etcetera. För Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna framstår EU-valet som en utmaning.

 Bloggaren på plats vid Långholmens scen. Foto: Ron Söderlund

– Lågt valdeltagande gynnar inte SD. Tvärtom, för det är våra väljare som brukar ligga hemma på sofflocket i stället för att gå och rösta. Den förbaskade soffan gör större skada än alla federalister tillsammans!

– Det är allvar nu, underströk Jimmie Åkesson. När vårt land alltmer faller isär kommer vi inte att acceptera att politiker i andra länder har större inflytande över Sverige än vad jag och mina 348 riksdagskolleger har!   

Under hela Jimmies tal höll en handfull fanatiska vänsterextremister igång med att väsnas genom att blåsa i olika slags tutor och skräna slagord på en höjd ovanför scenen i en olaglig manifestation. De hade blivit förvarnade om att de skulle bli gripna om de störde mötet, och så skedde också efter en polisinsats med hundar som gjorde dessa antidemokrater märkbart spaka.

Frågan är dock varför polisen väntade så länge med att ingripa. Trots allt hade mötesstörningen börjat flera timmar innan Jimmie Åkesson äntrade scenen klockan 14.00. När polisen väl agerade så skedde det emellertid på ett berömvärt och  resolut sätt.   

Innan Jimmie Åkesson började tala hade EP-kandidaterna Kristina Winberg och Peter Lundgren presenterat SDs EU-valssatsning samt Monica Tedestam-Berglöw talat å SD-Kvinnors vägnar.

 Den vackra Långholmskanalen. Foto: Tommy Hansson

Senaste YouGov: det går åt helvete för M

Metro/YouGov februari 2014.

För er som ännu inte märkt det: det går åt helvete för Moderaterna och Fredrik Reinfeldt. Metro/YouGovs senaste mätning ger en fingervisning om vartåt det barkar hän:

http://www.metro.se/nyheter/moderaterna-har-tappat-240-000-valjare-till-sd/EVHnci!sZ9KMxM5PsO9w/

Inför valet 2006 trodde sig moderatledaren Fredrik Reinfeldt ha kommit på en briljant idé. Han skulle, med hjälp av vapendragarna Anders Borg, Per Schlingmann och Sven Otto Littorin, göra en total makeover av sitt parti. Det parti med betydande konservativa inslag som tidigare anförts av män som Jarl Hjalmarson, Gunnar Heckscher, Gösta Bohman och Carl Bildt.

Det var en tradition som Reinfeldt och hans grabbar fnös åt. Nu skulle partiet göras om till Nya Arbetarpartiet och lämpa all ideologisk barlast överbord. Nya partifärgen blev orange – varken mörk- eller ljusblått dög längre. Partiet skulle bli regeringsfähigt, kosta vad det kosta ville. Bland det första som offrades var det gamla höger- och moderatkravet på ett starkt militärt försvar.

Onödigt, tyckte den forna fjälljägaren Reinfeldt, värnpliktsvägraren Borg och de strategiska underbarnen Schlingmann och Littorin. Det Kalla kriget var slut och det gamla sovjetimperiet dött och begravet. Värnplikten kunde skrotas och soldaterna skickas iväg till Afghanistan och Afrika. Till och med försvarsministern Mikael Odenberg, som verkligen aldrig varit någon upprustare, fick snart nog och ersattes av Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Att det skulle kunna hända något i omvärlden som motiverade ett hyggligt starkt försvar var det ingen som tänkte på.

Inte heller behovet av gränskontroll stod högt i kurs hos de nya arbetarledarna med och utan hästsvans. All invandring är ju så hemskt berikande och dessutom var det viktigt att klämma åt Sverigedemokraterna, som Reinfeldt hyser ett krampaktigt hat till på grund av sin egen släktbakgrund med invandrare som ett pregnant inslag. Han har nämligen fått för sig att SD är emot all invandring. Alltså var det inga konstigheter för det nya knegarpartiet att gå samman med Miljöpartiet i syfte att vidmakthålla den extremt höga immigrationsnivån i Sverige.

Den nya strategin fungerade som tänkt var både 2006 och 2010, låt vara att SD lyckades ta sig in i riksdagen vid senaste valet. Mest av allt berodde nog valsegrarna på att folk 2006 var trötta på Göran Persson och 2010 för allt i världen inte ville ha Mona Sahlin. Men det skulle säkert lösa sig, bara statsministern med det vackraste vibrato han kunde uppbåda fick tala allvar med svenska folket och berätta hur hemskt det partiet var. Nu har det inte gått riktigt som Reinfeldt och hans grabbar tänkte sig det hela.

Av Metro/YouGove-mätningen för mars framgår att 240 000 av M-väljarna 2010 har gått över till Sverigedemokraterna, utan tvivel därför att de anser SD står de gamla fina M-idealen omfattande bland annat ett starkt försvar, begränsad invandring och upprätthållen lag och ordning betydligt närmare än dagens M-stämplade missfosterparti. Reinfeldts charad närmar sig vägs ände.

 Reinfeldts dilemma…

Som sverigedemokrat borde man kanske känna glädje och tacksamhet för att Reinfeldts moderater bjudit på denna överströmning av M-väljare till SD-fållan, men det är faktiskt inte så jag känner det. Själv gammal moderat (på 1970-talet) känner jag starkt för de trogna partimedlemmar och väljare som nu snopet tvingas inse, att de blivit lurade av ett gäng simpla bondfångare utan ett ideologiskt eller idealistiskt ben i kroppen. De är dock naturligtvis varmt välkomna till Sverigedemokraterna. Framförallt känner jag dock – och våndas – för gamla Sveriges framtid.

Enligt den refererade mätningen har nu den rödgröna oppositionen i det närmaste 50 procent av väljarsympatierna mot bara dryga 37 procent för alliansregeringen, där M noteras för 23,7 procent, den lägsta noteringen sedan YouGov började med sina mätningar 2011. KD hamnar under fyraprocentsspärren. På oppositionssidan får S 33 procent samt MP och V båda en bit över 8.

Det är en skrämmande tanke att det fullständigt utflipprade extremistpartiet MP skall ha något att säga till om över huvud taget, särskilt när det gäller energi-, invandrings- och försvarspolitik. Gamla kommunistkramarna och planhushållarna i V är inte mycket bättre.

Sverigedemokraterna ökar till 11,5 procent jämfört med senaste mätningen och intar åter positionen som tredje största parti. Gott så. I anledning av det ovan skisserade läget är det emellertid svårt att känna någon riktigt sprudlande glädje häröver. Med en S-V-MP regering efter den 14 september är det risk för att den svenska skutan går mot totalhaveri.

Riksrevisionens rapport: erbarmligt tillstånd för försvaret

 Försvarsanställda i Pride-paraden 2013.

Den svenska Försvarsmakten är i vissa avseenden världsledande eller vill nog i varje fall framstå som det. Det gäller exempelvis hanterandet av HBT-frågor. Försvarsmakten har deltagit i Pridefestivalen sedan 2005, och 2008 utsågs Petra Jäppinen till Försvarsmaktens HBT-handläggare. Hon var den första att inneha en sådan befattning någonstans i världen. Jäppinens huvuduppgift var att ta fram en HBT-plan för det svenska försvaret.

Inom försvaret finns numera också HoF, Homo-, bi- och transpersoner i Försvaret, som på sin hemsida skriver bland annat följande: ”Vi vänder oss till alla anställningskategorier i Försvarsmakten och försvarsmaktsnära myndigheter och frivilligorganisationer.” Syftet är att tillvarata HBT-personernas intressen inom all försvarsverksamhet.

Se information här:

http://hbtiforsvaret.se/

Från Försvarsmaktens sida är man vidare mycket angelägen om att vårt nationella försvar skall spegla den mångkulturella verklighet som till stor del präglar det svenska samhället. Ett uttryck för denna strävan var ett projekt som, i samarbete med Arbetsförmedlingen, sjösattes i höstas.

Eftersom Försvarsmakten kalkylerar med betydande pensionsavgångar inom ett fåtal år kommer det att behövas många nyrekryteringar. Därför gick Försvarsmakten och Arbetsförmedlingen ut i en kampanj i syfte att få ungdomar med etnisk icke-svensk bakgrund intresserade av försvaret. På I 19 i Boden hölls till den ändan en förberedande militär utbildning, FMU, som siktade på att få så många som möjligt av deltagarna att vilja gå vidare till en grundläggande militärutbildning, GMU.

Mer om projektet här:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/nordnytt/provar-pa-livet-som-soldat

När det gäller kvinnor i försvaret så ryckte några av de första värnpliktiga tjejerna in på T 3 i Sollefteå 1983. Från och med 1989 blev det möjligt för kvinnor att söka samtliga tjänster inom Försvarsmakten. Sedan värnplikten avskaffades har andelen kvinnor som ansökt om att få tjänstgöra inom Försvarsmakten ökat från fem till 20 procent, låt vara att antalet kvinnliga officerare alltjämt är få.

 Kvinnor har kunnat göra värnplikt i Sverige i 30 år.

Det kan alltså råda liten tvekan om att Sverige har hög svansföring när det gäller sociala experiment inom det militära försvaret: det satsas mycket resurser på HBT-personer, ungdomar med invandrarbakgrund och kvinnor. I andra avseenden, noga taget de som har att göra med Försvarsmaktens egentliga uppgift , att försvara vårt land mot främmande aggression, ser det avsevärt sämre ut.

En nyligen utkommen rapport från Riksrevisionsverket riktar svidande kritik mot det svenska försvaret. Svenska Dagbladets Mikael Holmström skriver den 17 december:

Sveriges försvar saknar planer, materiel och personal för att klara av de insatser riksdagen beslutat om, slår Riksrevisionen fast. Dessutom kritiseras regeringen för otydlig styrning och bristande information till riksdagen.

Enligt Holmström blottar Riksrevisionens granskning ”en avgrundsdjup klyfta” mellan vad riksdagen beslutat att försvaret skall ägna sig åt och vad försvaret i verkligheten klarar av att uträtta: ”Detta gäller idag och åtminstone fram till 2019. Hälften, 48 procent av nyckelpersonalen i insatsförbanden saknas idag. Minst 37 procent av den materiel som förbanden måste ha för att kunna lösa sina uppgifter eller gå i strid saknas.”

Dessa problem med underdimensionerad personaltillgång gäller samtliga vapengrenar: armén, flygvapnet och marinen. Problemen har hittills varit möjliga att dölja för den svenska allmänheten och medierna, men eftersom Riksrevisionen har mandat att kräva klara besked är det inte längre möjligt att hushålla med eller dölja sanningen. Sveriges försvar är helt enkelt i ett erbarmligt tillstånd.

Holmström drar följande slutsats:

Antingen måste nu försvarsanslaget höjas rejält, eller också får riksdagen i nästa försvarsbeslut 2015 sänka ambitionerna. Samtliga partier i riksdagen har stått bakom dagens försvarspolitik sedan 2009. Undantaget är SD som inte var med då, och S och V som var emot slopandet av värnplikten…Mot alla odds kan till ståndet i rikets försvar börja påverka både väljare och politiker inför riksdagsvalet 2014.

För första gången i mannaminne skulle alltså försvarsfrågan kunna bli en viktig valfråga. I det sammanhanget förtjänar det nämnas, att Sverigedemokraterna är det enda parti som förordar en rejäl upprustning av försvaret.

Hela artikeln i Svenska Dagbladet här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/avgrundsdjup-klyfta-mellan-riksdagen-och-forsvaret_8832138.

 En stridsvagn i gotländsk terräng.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 16 december menar strategikonsulterna Per-Egon Johansson – som varit partisekreterare och statssekreterare för KDS – och Dag Sundström mer specifikt att Sverige måste stärka det militära skyddet av Gotland. Johansson och Sundström gör bedömningen, att Sverige visserligen knappast hotas av en regelrätt invasion men att det likväl ”kan bli aktuellt för en motståndare att kontrollera mindre delar av svenskt territorium” under en begränsad tid i samband med en eventuell framtida konflikt involverande de baltiska staterna.

De svenska politikerna måste därför, enligt debattörernas resonemang, ”lägga fast” vilka nationella intressen Sverige har i Östersjön: ”I fred bör ambitionerna vara att hjälpa till att avhålla Ryssland från aggressiva handlingar gentemot de baltiska staterna.” Det militärpolitiska målet anges vara att Sverige tillsammans med NATO-länderna avskräcker Putins Ryssland från våldshandlingar, något som kan ske först om Sverige skapar en militär förmåga att skydda sina stridskrafter från utslagning och genom förmåga att försvara huvudstaden och den politiska ledningens oberoende och handlingskraft.

Därför, förordar Johansson och Sundström, måste Sverige etablera ett nytt kvalitativt luftvärnssystem att utplaceras på svenska baser runt Stockholm efter finsk modell. Det viktigaste målet är att avskräcka ryssarna från att ”låna” svenskt territorium. Vidare menar artikelförfattarna att Sverige bör skapa ”ett mindre antal bra utrustade regionala markstridsgrupper” med förmåga till snabb mobilisering och placering i utsatta områden såsom Gotland, Skåne, Blekinge och Stockholms-regionen.

Avseende fallet Gotland kan det, anser Per-Egon Johansson och Dag Sundström, bli farligt om Sverige inte har, eller av ryssarna misstänks sakna, förmåga att hävda sin suveränitet över ön. Detta särskilt om det blir en kapplöpning mellan Ryssland och NATO om att komma först till Visby flygplats: ”Detta därför att kontrollen över Gotland är helt avgörande för utgången av en konflikt i Baltikum.”

 Den ärevördiga Nationalbeväringen på Gotland.

För att detta skall kunna bli möjligt krävs enligt debattörerna följande:

” Förmåga att leva sig in i framtida politiska och militära händelsekedjor i norra Europa. Vilja och ambition att definiera de svenska nationella intressena i närområdet. Mod att ta ansvar och tillföra de militära resurser som behövs för att stötta den svenska politiska viljan i Östersjöområdet och visa solidaritet med de baltiska staterna och Europa.”

Johansson och Sundström menar att vad man kallar ”det militära förmågelyftet” kräver omfördelning av resurser inom försvarsanslaget samt ett ekonomiskt tillskott på 4-8 miljarder kronor per år.

DN-artikeln här:

http://www.dn.se/debatt/darfor-maste-sverige-starka-militara-skyddet-av-gotland/

Anders Lindberg är mer frispråkig då han i Aftonbladet den 17 december hävdar att ”Reinfeldt har kört sönder försvaret”. Lindberg erinrar om att tyska Bild Zeitung den 13 december avslöjade, att Ryssland stationerat taktiska Iskander-robotar med kärnvapenkapacitet i Kaliningrad-området med förmåga att nå inte bara Baltikum och Finland, utan också Stockholm. Lindberg framställer alliansregeringens försvarspolitik sedan den tillträdde som ett svek:

”Fredrik Reinfeldts regering har inte åtgärdat de problem som fanns utan snarare förvärrat dem. Idag är uppgivenheten stor bland Försvarsmaktens personal och resursbristen är påtaglig…En gång var Moderaterna det försvarsvänliga partiet i svensk politik. När man läser Riksrevisionens rapport idag känns det som väldigt, väldigt länge sedan.”

Reinfeldts försvarsgrodor har varit legio.

I detta kan man bara instämma. Reinfeldts hållning till det svenska försvaret, som han vid ett tillfälle avfärdat som ett ”särintresse”, är något av en gåta. Själv elitsoldat med en bakgrund som fjälljägare har Reinfeldt med hjälp av den moderatdominerade regeringen föredragit att använda försvaret som en budgetregulator.

Den nyvalda alliansregeringens förste försvarsminister, moderaten och reservofficeren Mikael Odenberg, försökte göra ett försvarsvänligt intryck men avfärdade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 9 november 2006 dem som var kritiska till den svenska avrustningen med orden ”militärromantik leder vilse” och att ”färdriktningen för försvarsmakten ligger fast”. Artikeln här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/militarromantik-leder-vilse_368808.svd

Med andra ord: svenska försvarsvänner gjorde bäst i att låta hoppet om en upprustning av det militära försvaret under alliansregeringen fara. När sedan regeringen med finansminister Anders Borg i spetsen ville banta försvaret med ytterligare några miljarder kronor fick till och med Odenberg nog och avgick i protest.

Mikael Odenberg (M) – avgick i protest.

Ny försvarsminister blev förre vapenvägraren Sten Tolgfors, ”Tomhylsan” kallad, vilken åtog sig att effektuera den av Borg anvisade försvarsbantningen. Det tog dock endast tre månader för Tolgfors att inse, att det under dåvarande mandatperiod var omöjligt att genomföra en så stor nedskärning på försvaret. Tolgfors gjorde även klart att han, trots att han företrädde ett åtminstone i teorin NATO-vänligt parti, inte ens ville se en svensk NATO-utredning.

Sveriges hantering av såväl NATO- som försvarsfrågan i stort står i bjärt kontrast till hur det mer realistiska Finland hanterar samma frågor. I Finland har avgivits en utredning som i princip är mycket positiv till en ökad samverkan mellan Finland och NATO. Numerärt är vidare det finska försvaret, som alltjämt bygger på allmän värnplikt, cirka tio gånger så stort som det svenska fast det har mindre ekonomiska resurser till sitt förfogande.

Och under det att en finsk försvarsminister för några år sedan anförde ”Ryssland, Ryssland, Ryssland” som de tre största säkerhetspolitiska hoten, tycks ledande svenska försvarspolitiker ha anmärkningsvärt svårt att erkänna att den nya nationalistiska utvecklingen i Ryssland under Vladimir Putins ledarskap kan komma att innebära ett allvarligt hot mot Sverige i allmänhet och Gotland i synnerhet.

Finland bevisades ha tappra soldater under Finska vinterkriget, då ryssen slogs tillbaka.

.
”