Jimmy Carter: odugligaste USA-presidenten i modern tid

Jimmy Carter bröt som president med det fria Kina, Taiwan, och erkände det röda Kina diplomatiskt.

Inte ens SVT kan utnämna Jimmy Carter till en av USAs största presidenter. När TV-bolaget nyligen sände ett hyllningsporträtt av landets 39e president valde man istället att ta fasta på Carters musikintresse och kallade honom ”rock´n roll-presidenten”.

Inför presidentvalet den 2 november 1976 hade den ansedda amerikanska tidskriften Newsweek på omslaget den talande rubriken Niceguyin´ his way to the White House, en tämligen oöversättbar mening som gick ut på att jordnötsfarmaren James Earl (Jimmy) Carter skulle kunna bli president genom att framstå som en nice guy (bra kille).

Sagt och gjort: Carter vann valet mot den sittande presidenten Gerald R. Ford från Michigan med de jämna siffrorna 50,1 mot 48,0 procent. Det som fällde avgörandet var förmodligen det faktum att Ford i en debatt förnekat att det av Moskva dominerade Östblocket var ockuperat – något som alla med undantag för Ford visste att det var. Fords beslut att benåda sin företrädare Richard Nixon från alla eventuella brott i samband med Watergate-affären kan också ha spelat in. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jimmy_Carter

James Earl Carter föddes den 1 oktober 1924 i Plains i sydstaten Georgia och närmar sig således de hundra. Han och hustrun Rosalynn har fyra vid det här laget mycket vuxna barn där sladdbarnet Amy, född 1967, är det yngsta. Carter var guvernör i Georgia 1971-75 och vann nationell (och internationell) uppmärksamhet då han kandiderade till att bli det Demokratiska partiets företrädare i presidentvalet 1976.

Carters förnämsta storpolitiska bedrift var värdskapet för de så kallade Camp David-avtalen den 17 september 1978, då Egyptens president Anwar Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin satte sina namnteckningar under avtal som reglerade relationerna mellan de båda Mellanöstern-kombattanterna. Avtalen stadgade vidare att Palestina-frågan skulle lösas på fredligt sätt och att Gaza och den så kallade Västbanken (Judéen och Samarien) skulle få självstyre. https://sv.wikipedia.org/wiki/Camp_David-avtalen

I övrigt präglades Jimmy Carters fyra år korta presidentperiod, med Walter Mondale som vicepresident, av problem och bekymmer. Värst var det utdragna, 444 dagar långa gisslandramat i Teheran, då 52 amerikaner hölls som gisslan av en grupp iranska studenter som stödde ayatollah Khomeinis islamistiska revolution. Dramat varade mellan den 4 november 1979 och den 20 januari 1981; gisslan släpptes några minuter efter det att republikanen Ronald Reagan flyttat in i Vita huset. Många menar att gisslankrisen var huvudorsaken till Carters nederlag i presidentvalet i november 1980. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gisslankrisen_i_Iran

I ett misslyckat försök till fritagning av den amerikanska gisslan i form av Operation Eagle Claw den 24-25 april 1980 dog åtta amerikanska militärer och en civil iranier då en helikopter och två transportplan kraschade i öknen. Misslyckandet befäste Carters rykte om att vara svag och ineffektiv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Operation_Eagle_Claw

Mot slutet av Jimmy Carters enda mandatperiod i Vita huset tog sig Sovjetunionen för att invadera Afghanistan. Kriget som följde varade 27 december 1979 till 15 februari 1989. Den naive söndagsskolläraren Carter, som ditintills gått hårt in för avspänning mellan stormakterna USA och Sovjet, chockades av den sovjetiska våldsutvecklingen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Afghansk-sovjetiska_kriget

Som en hämnd på Moskva utropade han en amerikansk/västlig bojkott av de olympiska spelen i Moskva 1980; Sovjet och öststaterna svarade med att bojkotta OS i Los Angeles 1984. Det skall också sägas att USA och västvärlden backade upp de islamistiska mujaheddin-krigarna i Afghanistan med pengar och vapen, bland annat handburna så kallade Stinger-robotar.

Ytterligare en faktor som inverkade menligt på Carters presidentskap var olje- och bensinkrisen 1979, vilket uppstått som en följd av de oroligheter i Mellanöstern som blev resultatet av den islamistiska revolutionen i Iran då shahen Reza Pahlavi störtades av den tidigare landsflyktige ayatollahn Ruhollah Khomeini. USA svarade med att etablera priskontroller. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oljekrisen_1979

Vidare bör också något sägas om att Förenta staterna under Jimmy Carters tid i Vita huset lade om sin Kina-politik. Efter att tidigare ha erkänt den antikommunistiska Republiken Kina på Taiwan som den sanna representanten för Kina undertecknade Carter och det röda Kinas ledare Deng Xiaoping i januari 1979 ett avtal som lämnade det frihetliga Taiwan ute i kylan.

Till Jimmy Carters mörkare sidor hör hans envetet anti-israeliska politik som medfört anklagelser om antisemitism. Under sitt fredsmäklande efter presidenttiden har Carter till synes trivts avsevärt bättre i sällskap som består av representanter för terrorgrupperingar såsom Hamas, Hezbollah och Fatah än med representanter för Mellanösterns enda demokrati, Israel. Med tanke på att Carter religiöst sett tillhör baptismen, en kristen inriktning som normalt är klart pro-israelisk, förefaller detta egendomligt.

Carters ynkliga Israel-hat framgick med önskvärd tydlighet av hans bok Palestina. Peace Not Apartheid 2006, där författaren menar att i Israel råder rasåtskillnad av sydafrikansk boer-modell. https://www.jewishvirtuallibrary.org/carter-rsquo-s-calumny-a-review-of-quot-palestine-peace-not-apartheid-quot

Jimmy Carter är inte ointelligent. Han är utbildad civilingenjör med kärnfysik som huvudämne och tjänstgjorde under Andra världskriget som sjöofficer. I mina ögon fattas det emellertid något i hans moraliska utrustning och allmänna vandel som gör att han måste räknas som den odugligaste amerikanske presidenten i modern tid.

Att Jimmy Carter gillar rock´n roll imponerar kanske på en eller annan svensk TV-tittare. Själv ställer jag mig kallsinnig.

Den nya terrorvågen i Israel

Chefen för Israels försvarsmakt, general Aviv Kochaviv, har bråda dagar.

När detta sätts på pränt har minst elva personer dött i upprepade terrorattacker i Israel under senare tid. Ett av mordoffren var en israelisk fembarnspappa medan två var ukrainska medborgare. En polisman har också skjutits till döds. Detta var den blodigaste terrorveckan i Israel på flera år. https://www.varldenidag.se/nyheter/fembarnspappa-och-ukrainare-doda-i-ny-terrorattack-i-israel/repvcD!6W9GxoA1gsLWg9kddFE8CQ/

Bland dem som skarpt fördömt de palestinaarabiska terroristdåden märks Förenta nationernas (FN) generalsekreterare António Guterres. ”Such acts of violence can not be justified and must be condemned by all”, fastslog Guterres som leder en organisation som vanligen inte har mycket till övers för Israel. https://news.un.org/en/story/2022/03/1115082

Terrorrörelserna Hamas, Hezbollah och Islamic Jihad har, föga oväntat, prisat attackerna. Flera av terroristerna uppges ha sympatiserat med Islamiska staten (IS).

Det av illdåden som skördade flest dödsoffer ägde rum i Ya´bad, en mindre stad belägen i Samarien på den så kallade Västbanken. Det rörde sig om fem personer, varav tre israeler och två ukrainska medborgare. Skytten uppges ha varit en svartklädd man som tros ha jobbat på en byggarbetsplats i närheten av mordplatsen. Han sköts till döds av israelisk polis.

Den israeliske premiärministern Naftali Bennett kommenterade dådet med att ”Israel står inför en ny terrorvåg.” Även Fatahs ledare Mahmoud Abbas sägs ha fördömt dådet. Denne har tidigare tillämpat principen att fördöma palestinaarabisk terrorism på engelska samtidigt som han har hyllat terroristerna på arabiska. Hur det ligger till den här gången vågar jag inte spekulera i.

Tidigare hade en israelisk arab rammat en cyklist med sin bil varvid cyklisten avled. Därefter fortsatte vederbörande med att hugga ihjäl tre personer med kniv utanför ett shoppingcenter. Fem dagar senare mördades två israeler och två poliser av två araber i Hadera i Haifa-distriktet sedan gärningsmannen öppnat eld vid en busshållplats.

Den tredje dödliga attacken under den blodiga veckan ägde rum på en gata i Bnei Brak, en ultra-ortodox stad öster om Tel Aviv med 145 000 invånare och enligt uppgift världens femte mest tätbefolkade stad.

FN-chefen António Guterres uppmanade till ett omedelbart stopp för våldet och uttryckte sina ”heartfelt condolences” till de dödades och skadades familjer. Om den kroniskt Israel-fientliga svenska sosseregeringen beklagat det mot Israel riktade våldet så har det undgått mig.

Jon Voight hyllar Judéen och Samarien som ”Israels hjärta”

Hollywoodaktören Jon Voight: ”Judéen och Samarien borde inte kallas Västbanken utan Israels hjärta.”

Den nu 83-årige skådespelaren Jon Voight kan kanske kallas undantaget som bekräftar regeln. Mitt ibland alla wooke-typer i Hollywood står han fast som konservativ. Det innebär bland annat att han är en varm Israel-anhängare.

Jonathan ”Jon” Voight föddes i Yonkers i New York 1938 som son till en professionell golfspelare. Det filmiska genombrottet kom med rollen som Joe Buck i ”Midnight Cowboy” 1969. Därefter har han medverkat i minnesvärda rullar som ”Moment 22”, ”Den sista färden”, ”Täcknamn Odessa”, ”Hemkomsten” samt ”The Manchurian Candidate”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jon_Voight

Voight har Oscar-nominerats flera gånger och vann utmärkelsen för rollen som Luke Martin i filmen ”Hemkomsten” 1978.

Jon Voight befinner sig för närvarande i Israel för en filminspelning. Under ett uppehåll på berget Har Gerizim i Samarien den 16 februari träffade han bland andra regionrådet Yossi Dagan, som gav honom en vinflaska från en lokal odling i present. Det var inte vilken vinflaska som helst.

Dagan refererade till profeten Jeremia, som levde i Jerusalem för cirka 2600 år sedan, vilken bland annat siade om att det judiska folket en dag skulle återvända från sin landsflykt och plantera vingårdar på sluttningarna till Samariens berg. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jeremia

”När jag skänker er vin från Har Brachas bosättning på toppen av Har Gerizim”, förklarade regionalrådet Dagan, ”är det inte en vinflaska, ni håller i verkligheten en profetia från Jeremia som håller på att uppfyllas precis här.”

Jon Voight uppges ha blivit mycket rörd över gåvan. När han sedan studerade en karta över regionen sade han: ”Den visar Judéen och Samaria, hur prominenta de är i Israel, hur viktiga de är. Att kalla dem Västbanken är inte vettigt. Det är Israels hjärta.”

Det kan slutligen nämnas att Voights dotter, aktrisen Angelina Jolie, har en dotter med det judiska namnet Shiloh.

Israel och hennes fiender

 

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Israel vinner kriget mot terrorismen

Sergeant Amit Ben-Yigal träffades i huvudet av en sten och avled.

Israel vinner kriget mot terrorismen. Så kan man tolka det faktum att under 2020 endast två personer dödats av terrorister i Israel. Detta kan jämföras med 9 döda 2019 och 16 2018. https://unitedwithisrael.org/israel-is-winning-the-war-on-terror-2020-had-least-casualties-since-1948/

2020, som snart är slut, är det år som den judiska staten Israel kunnat notera det minsta antalet döda i terrorhandlingar sedan staten etablerades 1948. Även antalet raketbeskjutningar från Gaza-remsan har minskat betydligt: omkring 175 hittills under 2020 jämfört med 1296 under 2019 och 1164 under 2018.

De två dödsoffren är rabbi Shai Ohayon, 39, en fyrabarnsfar som knivskars till döds i augusti av en 46-årig arabisk terrorist i staden Petah Tikva i Israels centraldistrikt. Mördaren befann sig i Israel på ett lagligt arbetstillstånd och greps strax efter dådet. https://www.timesofisrael.com/he-was-a-holy-man-friends-family-mourn-stabbing-victim-rabbi-shai-ohayon/

Den 21-årige sergeanten Amit Ben-Yigal befann sig på uppdrag med sin enhet ur Israeli Defence Forces (IDF) i en by nära staden Jenin i den norra delen av den så kallade Västbanken i april, då han träffades i huvudet av ett stort stenblock. Han avled av sina skador trots att han vid tillfället bar hjälm. Mördaren stod troligen på ett hustak. https://www.timesofisrael.com/idf-soldier-killed-by-rock-thrown-at-his-head-during-west-bank-arrest-raid/

Enligt israeliske ÖBn Aviv Kochiva har Israels försvarsstyrkor noterat betydande framgångar under året.

Även på andra fronter har den israeliska krigsmakten kunnat notera betydande framgångar under innevarande år. IDFs överbefälhavare, generallöjtnant Aviv Kochavi, citeras på följande sätt beträffande Israels operationer riktade mot Irans militära anläggningar i Syrien: ”The Iranian establishment in Syria is in a clear slowdown, but we still have a long way to go to complete the goals in this arena.”

Enligt generallöjtnant Kochavi har israelerna träffat över 500 mål under innevarande år förutom ett stort antal hemliga operationer. Israel har därtill utfört talrika cyberattacker riktade mot iranska mål i Syrien, ett allt viktigare frontavsnitt i den israelisk-iranska kraftmätningen.

Efter avtalet mellan Israel och UAE: fler arabstater kan vara på gång

USAs president Donald Trump har hjälpt Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och Abu Dhabis kronprins Mohammed bin Zayed Al Nahyan att förhandla fram ett fredsavtal.

”Ett viktigt och positivt steg”.

Så twittrar vår före detta stats- och utrikesminister Carl Bildt om det historiska fredsavtal mellan Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) som  signerades av premiärminister Benjamin Netanyahu, kronprins Mohammed bin Zayed Al Nahyan och president Donald Trump den 13 augusti.

De tre parterna offentliggjorde efter undertecknandet av avtalet följande gemensamma uttalande:

Detta historiska diplomatiska genombrott kommer att främja fred i Mellanöstern och är ett bevis för den djärva diplomatin och visionen hos de tre ledarna samt modet hos Förenade Arabemiraten och Israel när de banar ny väg för fred och tillgängliggör den stora potential som finns i regionen. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/historisk-fredsplan-mellan-israel-och-uae?

En förutsättning för att UAE skulle gå med på överenskommelsen var att Israel skulle uppskjuta tidigare deklarerade planer på att införliva judiska samhällen i Judéen och Samarien (Västbanken) med Israel. Bland judiska boende i de aktuella områdena var reaktionerna på avtalet blandade. https://worldisraelnews.com/mixed-reaction-to-uae-deal-from-jews-in-judea-and-samaria/

Borgmästaren Oded Reviva i staden Efrat i Gush Etzion-området, som uppges vara anhängare av Netanyahu, citerades: ”Det israeliska medgivandet att uppskjuta tillämpningen av israelisk lag i den judiska bosättningen i Judéen och Samarien är ett godtagbart pris.” Andra judiska ledare var mer kritiska.

President Trump berömde efter avtalets undertecknande premiärminister Netanyahu för dennes eftergift att uppskjuta planerna på införlivande av judiska områden med staten Israel. https://worldisraelnews.com/trump-praises-israel-for-great-concession-of-dropping-annexation-for-peace/ Netanyahu menar dock att planerna står fast men har satts på väntläge. https://unitedwithisrael.org/friedman-backs-netanyahu-sovereignty-still-on-the-table/

Det som kommer att ske närmast är att det kommer att ingås separata avtal mellan de båda länderna avseende bland annat handel, turism, sjukvård och kommunikationer inklusive direktflyg mellan Tel Aviv och Abu Dhabi. Även utbyte av ambassader och ambassadörer kommer att äga rum inom kort.

Demokratiska kongressledamoten Rashida Tlaib var, till skillnad från presidentkandidaten Joe Biden, inte nöjd med avtalet.

Från amerikansk sida har det antytts att avtal med fler arabstater kan vara på gång. En nyckelperson härvidlag är kronprins Mohammed  bin Zayed Al Nahyar, född 1961, (ofta kallad ”MBZ”) vilken i vida kretsar anses vara Mellanösterns dolda makthavare och ett slags arabisk gudfader i regionen. Han är utbildad vid Royal Military Academy i Sandhurst i England och är biträdande överbefälhavare för UAEs väpnade styrkor. https://en.wikipedia.org/wiki/Mohammed_bin_Zayed_Al_Nahyan

I Förenade Arabemiraten, som ligger vid Persiska viken och har 9,2 miljoner invånare, ingår de sju emiraten Abu Dhabi (som också är huvudstad), Dubai, Ajman, Fujairah, Ras al-Khaimah, Sharja och Umm al-Qaywayn. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6renade_Arabemiraten

Även om avtalet har hälsats med gjädje och tillfredsställelse runtom i världen är det inte alla som är överlyckliga. Dit hör mullornas Iran, som upplevs som en fiende inte bara av Israel utan också av de flesta arabstater i regionen. Turkiet har gått på samma linje som Iran och menar att avtalet är ”en kniv i ryggen” på palestinaaraberna. Inte heller de båda palestinaarabiska organisationerna Fatah och Hamas hoppar jämfota av glädje, eftersom de inte vill se en ”normalisering” av den judiska staten.

Bland avtalets amerikanska kritiker märks kongressledamoten Rashida Tlaib, född i Detroit i en muslimsk palastinaarabisk invandrarfamilj, som också motsätter sig en normalisering av det av henne hatade Israel. Hennes uppfattning delas av kongresskollegan Ilhan Omar, som är född i Somalias huvudstad Mogadishu. Demokraternas presidentkandidat Joe Biden har däremot uttalat sitt stöd för avtalet. https://unitedwithisrael.org/rashida-tlaib-slams-uae-israel-peace-opposes-normalization/

Fred och normalisering i Mellanöstern är inte något som uppskattas av Iran och Turkiet.

En bedömare som sannolikt skulle ha uppskattat det historiska fredsavtalet är den framlidne israeliske författaren Amos Oz (1939-2018), en enveten förespråkare för fred och försoning. Han skrev i essäsamlingen Israel, Palestine and Peace (1994) bland annat följande): ”Denna konflikt kan lösas genom en kompromiss, genom en delning, , men inte bara genom att ha en trevlig kopp kaffe med fienden.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Amos_Oz

Oz skrev visserligen om den specifika konflikten mellan israeler och palestinaaraber, men jag känner mig rätt säker på att han även skulle ha välkomnat det nu ingångna avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten. Sedan är det upp till de inblandade parterna att se till att avtalet är mer värt än papperet det är skrivet på.

 

 

 

 

Har arabvärlden tröttnat på den Palestinska myndigheten?

President Donald Trump och premiärminister Benjamin Netanyahu tillkännager sin fredsplan i Washington, D. C. den 28 januari 2020.

Palestinska myndigheten (PA) hade väntat sig ett större stöd från arabvärlden sedan den valde att gå emot Trump-administrationens fredsplan och ensidigt avsluta alla kontakter med Israel.

Länderna i Arabförbundet har visserligen formellt ställt sig på PAs sida sedan Israel tillkännagivit sin avsikt att utsträcka sin överhöghet till Jordandalen och judiska delar av av den så kallade Västbanken, det vill säga de gamla bibliska områdena Judéen och Samarien. PA och dess ledare Mahmoud Abbas, också känd som Abu Mazen, hade emellertid förväntat sig mer och är nu upprörda över arabvärldens bristande intresse. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arabf%C3%B6rbundet

Enligt det Israel-baserade Palestinian Media Watch vill den Palestinska myndigheten se att ett jihad – heligt krig – dras igång mot den judiska staten och kräver att arabstaterna ”act before it´s too late”. https://www.jns.org/report-palestinians-angry-at-arab-world-indifference-to-israeli-sovereignty-bid/

Den 28 januari offentliggjorde USAs president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gemensamt en modell enligt vilken Israel och den Palestinska myndigheten skulle kunna nå fram till en fredlig samexistens. Den 85-årige Mahmoud Abbas, som nu är inne på sin fjärde mandatperiod som PAs ledare, sade dock blankt nej och klippte av alla band och alla former av samverkan med Israel.

Abbas rönte dock inte det gensvar från arabvärlden han hade förväntat sig och hoppats på. Vivian Bercovici, tidigare Kanadas ambassadör i Israel, för i en debattartikel i den konservativa kanadensiska tidningen National Post den 29 januari 2020 fram tesen att det beror på att många arabiska länder har fått nog av palestinaarabernas extremism och obstruktionism.

Arabvärlden som en struts som begraver huvudet i ”Israels plan för annektering av Västbanken” enligt en karikatyrteckning i palestinaarabiska media.

Enligt Bercovici är arabländerna i gemen inte överförtjusta i Israel men ser Iran som ett betydligt större regionalt hit än Israel: ”They see the Israelis, however, as being clever, strong, tenacious, powerful and close to fearless as it gets.” Israelerna är även framstående inom områden som teknologi och säkerhet. Bercovici framhåller:

To top it off, many Arab countries are fed up with Palestinian extremism, which has yielded nothing positive for more than 70 years. https://nationalpost.com/opinion/vivian-bercovici-the-arabs-are-losing-interest-in-the-palestinians-this-is-a-game-changer

Den åldrige och till synes alltmer koleriske Mahmoud Abbas har under de 15 år som förflutit sedan han efterträdde Yassir Arafat (1929-2004) som ledare för PLO och Fatah visat sig betydligt mer intresserad av att bedriva terror mot Israel och fylla sina fickor med sina arma undersåtars pengar än att försöka få till stånd fred.

Ambassadör Bercovici menar att det vore på tiden att palestinaaraberna slutade upp med självmordsbombningar mot israelers hem och restauranger, skicka raketer på israeliska civila, knivhugga israeliska soldater och civila och köra ihjäl folk med bil. I detta är bara att instämma.

Om Abbas och PA fortsätter på den inslagna vägen kommer man sannolikt att bli mer och mer isolerade och, med undantag för ett flertal FN-organ, helt hänvisade till dubiösa allierade såsom Hamas, Hizbollah och Iran. Och Stefan Löfvens Sverige, förstås. De största förlorarna på en sådan utveckling är det palestinaarabiska folket.

Fortsatt svensk miljardrullning till ”Palestina”

Fortsatt svensk miljardrullning till ”Palestina”. På bilden statsminister Stefan Löfven tillsammans med den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas.

En av den nytillträdda svenska regeringens första åtgärder 2014 var att erkänna det så kallade Palestina som en självständig stat. Samtidigt utlovades den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud ett bestånd i miljardklassen. Denna Palestina-politik gjorde, av naturliga skäl, Sverige omöjligt som samarbetsland i den judiska staten Israels ögon.

I dagarna har januariregeringen aviserat vad som kallas en ”ny strategi” för Sveriges fortsatta samverkan med ”Palestina” (som aldrig någonsin varit en självständig statsbildning) för perioden 2020-24. Det heter således i ett pressmeddelande från regeringskansliet:

Regeringen har idag beslutat om en ny femårig strategi för Sveriges utvecklingssamarbete med Palestina. Strategin ska bidra till att minska fattigdomen i landet, till bättre förutsättningar för en demokratisk utveckling och till ökad respekt för de mänskliga rättigheterna. https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/06/regeringen-antar-ny-strategi-for-utvecklingssamarbetet-med-palestina/

Av biståndet, omfattande 1,5 miljarder kronor för den kommande femårsperioden, kanaliseras 1,46 miljarder via det svenska biståndsorganet SIDA. Resterande 40 miljoner kronor kommer från Folke Bernadotteakademin.

Enligt Peter Eriksson (MP), med titeln minister för internationellt utvecklingssamarbete, skall Sveriges bistånd bidraga till att ”Palestina” må existera ”sida vid sida med Israel i fred och säkerhet”. Vidare enligt  Eriksson: ”Ett grundläggande hindret /sic!/ för utvecklingen i Palestina är Israels ockupation” av den så kallade Västbanken, det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Eriksson torgför den vanliga desinformationen om att Israel ”ockuperar” områdena väster om Jordan. Dessa annekterades av dåvarande Transjordanien i samband med det första Arabisk-israeliska kriget 1949. Vad som sedan hände var att Israel av uppenbara säkerhetsskäl tillägnade sig samma områden som ett resultat av det för arabstaterna katastrofala Sexdagarskriget 1967. Områdena ifråga kan anses vara omdiskuterade, men någon ”ockupation” rör det sig inte om. Att Israel nu formellt vill ansluta de judiska delarna av områdena är något som inte borde få någon att höja på ögonbrynen.

 

Abbas palatsprojekt i Surda beräknades gå lös på 13 miljoner US dollar. 

Det är svårt att se vad som skulle vara ”nytt” i den nu tillkännagivna svenska ”strategin” avseende den palestinaarabiska omdådena. Det är samma gamla Israel-fientliga och terroristvänliga utrikespolitik som Sverige ägnat sig åt sedan Olof Palme efterträdde den Israel-vänlige Tage Erlander som statsminister 1969.

Peter Erikssons tal om ”demokratisk” och ”fredlig” utveckling är inte ens värt papperet det är skrivet på: eftersom det inte finns några som helst möjligheter till kontroll av hur pengarna används, är det enda som kommer att ske att de båda palestinaarabiska entiteterna Fatah och Hamas kommer att ges ännu bättre förutsättningar att fortsätta bedriva terror mot den judiska staten och avlöna terrorister i israeliska fängelser. Oliktänkande kommer att fortsätta fängslas och torteras, kvinnor att förtryckas och barn utsättas för antisemitisk indoktrinering. Demokrati och mänskliga rättigheter vet Abbas inte ens vad det är. https://www.expressen.se/debatt/svenskt-bistand-kan-avlona-terrorister/

Kommer därtill att Sverige är en av de största internationella bidragsgivarna till UNRWA, FNs hjälporgan för palestinskt flyktingsbistånd och ger massvis med bistånd via Europeiska unionen (EU).

1500 miljoner i ytterligare bistånd till ”Palestina”

Den Palestinska myndigheten har onekligen ett säreget sätt att prioritera sina ekonomiska resurser. Löner till dömda terrorister (och deras familjer) har redan nämnts. Ett projekt som väckte viss uppståndelse för några år sedan var myndighetens bygge av ett nytt palats i Sudra nära Ramallah på en area omfattande totalt 27 000 kvadratmeter.

Palatset skulle, förutom bostadsutrymmen för Abbas, ge plats åt en vaktstyrka, gästutrymmen med mera. Det hela skulle gå löst på runt 13 miljoner US dollar, det vill säga drygt tio gånger så mycket i dagens svenska penningvärde. https://www.timesofisrael.com/pa-building-palace-near-ramallah-at-cost-of-13m/

Socialdemokraternas ekonomiska prioriteringar enligt en karikatyrtecknare.

 

 

Rättegången mot ”kung Bibi” och annekteringen av Judéen och Samarien

Benny Gantz (till vänster) och Benjamin Netanyahu.

Benjamin Netanyahu blev för nästan ett år sedan den mest långvarige premiärminister som Israel haft under sin 72-åriga historia. Den nu 70-årige Netanyahu passerade då den judiska statens allra förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), när det gäller antalet år som israelisk regeringschef. Netanyahu har nu beklätt ämbetet i sammanlagt 14 år: 1996-99 och 2009 tills nu. https://www.theguardian.com/world/2019/jul/20/benjamin-netanyahu-becomes-longest-serving-israeli-pm

Netanyahu visar heller inga tecken på att vilja lämna den politiska hetluften, låt vara att han den 17 november 2021 måste lämna över tyglarna till den tio år yngre Benny Gantz i enlighet med det koaltitionsavtal som ingåtts mellan Netanyahus Likud och Gantz Israel Resilience (Styrka för Israel) som ingår i den så kallade Blå-vita alliansen. Likud är en sammanslutning mellan flera konservativa och nationellt sinnade partier. https://www.euronews.com/2020/05/17/israeli-government-sworn-in-after-three-deadlocked-elections

Detta förutsätter förstås att Benjamin Netanyahu finns kvar på sin post om ett och ett halv år. I dagarna har nämligen rättegången mot Netanyahu – som åtalats för trolöshet, tagande av mutor och bedrägeri – tagit sin början sedan premiärministern in i det längsta stretat emot och hävdat, att åtalet endast är politiskt motiverat. Om han blir fälld på alla åtalspunkter riskerar han ett tioårigt fängelsestraff.

”Kung Bibi”, som Netanyahu kallas av sina anhängare, har fått stöd av den välkände judisk-amerikanske juristen och debattören Alan Dershovitz, som ingick i president Donald Trumps försvarsteam under riksrättsprocessen i början på året. Dershovitz, som bland annat menar att Israel ”should be ashamed of itself” för att Netanyahu ställs inför rätta, avfärdar i ett öppet brev åtalet med bland annat följande ord:

To bring down a duly elected prime minister on the basis of an expansive and unprecedented application of a broad and expandable criminal statute endangers democracy. https://www.jpost.com/israel-news/alan-dershowitz-publishes-open-letter-to-a-g-defending-netanyahu-581888

Benjamin Netanyahu själv har iakttagit en stridslysten attityd. Han vägrar gå med på en förhandsuppgörelse och har dessutom begärt att rättegången skall direktsändas: ”I also request that there be a live broadcast – not one that´s cut and that all the transcript writers on all the channels play with. A full live broadcast. Because I have nothing to hide. I want everything to be exposesd” https://worldisraelnews.com/netanyahu-ill-never-agree-to-a-plea-bargain/

Israel före och efter Sexdagarskriget 1967. Israel har lämnat tillbaka Sinai till Egypten och lämnat Gazaremsan.

Nästa stora uppgift för Netanyahu, Gantz och den nya israeliska koalitionsregeringen blir att genomföra den planerade annekteringen av judiska områden i Jordandalen samt Judéen och Samarien. För Netanyahu och många andra israeler är detta en historisk möjlighet som inte får gå förlorad. https://www.reuters.com/article/us-israel-palestinians/israels-netanyahu-says-he-wont-miss-west-bank-annexation-opportunity-idUSKBN2311I0

Judéen och Samarien, som upptar den så kallade Västbanken, lades beslag på av det dåvarande Transjordanien under det Första arab-israeliska kriget 1949. Området var tidigare en del av det brittiska Palestina-mandatet.  Israel gjorde i princip samma sak som jordanierna gjort efter Sexdagarskriget 1967. Herraväldet över området är omstritt och delvis utan fast gränsdragning och är inte på något sätt palestinaarabisk egendom, vilket man kan förledas tro om man nöjer sig med att följa systemmedias rapportering från området. https://en.wikipedia.org/wiki/Jordanian_annexation_of_the_West_Bank

Det oreras mycket i arabvärlden om att Israels annekteringsplaner är oacceptabla, men detta är av allt att döma till betydande del spel för galleriet. Bakom kulisserna accepterar flera arabiska ledare i exempelvis  Jordanien, Egypten och Saudiarabien Israels planer. Ett flertal arabiska länder är hjärtligt trötta på den Palestinska myndighetens eviga bråkande och nära nog totala inkompetens och oroar sig betydligt mer för vad Iran kan hitta på än Israel. https://worldisraelnews.com/behind-scenes-arab-leaders-signal-annexation-ok/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Arab+Leaders+Secretly+OK+with+Israeli+Annexation%3B+Trump+Threatens+to+Shutter+Social+Media%3B+Omar+Hiding+Anti-Semitism+Behind+Saudi+Criticism%3F&utm_campaign=20200527_m158556723_Arab+Leaders+Secretly+OK+with+Israeli+Annexation%3B+Trump+Threatens+to+Shutter+Social+Media%3B+Omar+Hiding+Anti-Semitism+Behind+Saudi+Criticism%3F&utm_term=_0D_0A_09_09_09_09_09_09_09_09_09_09Read+Now_0D_0A_09_09_09_09_09_09_09_09_09

Det sägs att det är svårt att sia, icke minst om framtiden. Det torde under alla omständigheter inte vara någon större risk eller chans, beroende på hur man ser på det, att Benjamin Netanyahu försvinner från maktens tinnar i brådrasket. Rättegången kan komma att dra ut flera år på tiden, och ”kung Bibi” kommer i vilket fall som helst att ersättas som regeringschef av Benny Gantz om halvtannat år.

FN skämmer åter ut sig med sin Israel-fientlighet

UNHRC har sitt huvudkontor i Génève i Schweiz.

FNs människorättsråd, United Nations Human Rights Council (UNHRC), offentliggjorde nyligen en ”svart lista” över 112 företag som uppges vara verksamma i vad som påstås vara av Israel ”ockuperat” territorium i Judéen och Samarien (den så kallade Västbanken), östra Jerusalem och Golanhöjderna. Bland företagen märks Airbnb, Expedia och TripAdvisor.

Röster i Israel och USA har reagerat starkt negativt mot listan och bland annat kallat den ”skamlig” och ”ett nytt lågvattensmärke”. I en ledare i The Jerusalem Post den 13 februari heter det bland annat:

The publication of the list has been in the works since 2016. Countries with the worst human-rights records, such as Cuba and Venezuela, pushed the list due to their anti-Israel views, not because of an attachment to international law. The Arab League and the Organization of Islamic Cooperation also supported the list, neither of which are known for having members will stellar human-rights records. https://www.jpost.com/Opinion/The-UN-Human-Rights-Councils-shameful-blacklist-617549

The New York Post framhåller i en ledarartikel den 14 februari med rubriken ”The UN´s anti-Israel blacklist will harm a lot of Palestinians” att de bojkottaktioner som sannolikt kommer att följa på publiceringen av listan är skadlig för många palestinaaraber. Det är ett välkänt faktum att dessa mycket hellre jobbar för israeliska eller utländska företag, vilka betalar upp till fyra gånger mer än de palestinaarabiska motsvarigheterna. https://nypost.com/2020/02/14/the-uns-anti-israel-blacklist-will-harm-a-lot-of-palestinians/

Nikki Haley, som 2017-18 var USAs FN-ambassadör, twittrade: ”The timing of this after US released a peace plan is conniving and manipulative at best.” Hon menade vidare att listan är både skamlig och antisemitisk och troligen ägnad att sabotera president Trumps fredsplan, vilken bekräftar det judiska folkets rätt till sitt bibliska kärnland i Judéen och Samarien. http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/275922

Nikki Haley utsågs 2017 av president Donald Trump till USAs FN-ambassadör.

Nikki – egentligen Nimrata – Haley, född 1972, var den första kvinna och den första med indisk-amerikansk bakgrund som valdes till guvernör i delstaten South Carolina vilket hon var 2011-17. Hon var påtänkt som Donald Trumps utrikesminister men utsågs slutligen av Trump till FN-ambassadör. I denna befattning hade hon en hög profil i sina strävanden att peka på världsorganisationens eklatanta fientlighet gentemot Israel. Haley valdes 2019 in i styrelsen för Boeing Co. https://www.biography.com/political-figure/nikki-haley

FNs råd för mänskliga rättigheter med huvudkontor i Génève bildades 2006 med uppgiften att övervaka efterlevnaden av mänskliga rättigheter världen över. Organisationen består av 47 länder fördelade på följande sätt: Afrika 13, Asien-Stilla havet 13, Östeuropa 6, Latinamerika-Karibien 8, Västeuropa med flera länder 7.

Visserligen finns bland medlemsländerna pålitliga demokratier såsom Tyskland, Danmark, Nederländerna och Italien samt världens största demokrati, Indien, men det är svårt att se att medlemmar av typ Afghanistan, Angola, Bahrain, Bangladesh, Congo, Libyen, Venezuela och Somalia skulle ha något att tillföra när det gäller respekten för demokratiska fri- och rättigheter. https://www.un.org/press/en/2019/ga12204.doc.htm

USA lämnade 2018 UNHRC i protest mot rådets anti-israeliska hållning. Både USA och Israel har alltmer dragit öronen åt sig även när det gäller FN-organisationer i stort. 2019 lämnade Israel och USA United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization (UNESCO) på grund av mångårig Israel-fientlighet. USA har även valt att dra in sitt ekonomiska bistånd till FNs biståndsorgan för palestinaarabiska flyktingar, United Nations Relief and Works Agency (UNRWA) av samma skäl.

Det är bara att konstatera att FNs så kallade människorättsråd återigen har skämt ut sig genom den publicerade ”svarta listan” över företag som verkar i Judéen och Samarien med flera områden vilka kontrolleras av Mellanösterns enda demokrati. Företagen borde rimligen istället uppmuntras för den betydande sociala insats de gör i dessa områden och därmed bidrar till att höja palestinaarabernas löner högst väsentligt.