Posted tagged ‘Västergötland’

Glömda svenska fotbollshjältar (17): Ove Grahn – centertank som kunde slå crossbollar

19 februari, 2020

Ove Grahn avkonterfejad i tidningen Rekord. i början av 1960-talet.

Ove Grahn debuterade för IF Elfsborg i allsvenskan i en minnesvärd match mot IFK Göteborg på bortaplan 1961. Matchen slutade 5-5 och Grahn var inblandad i åtminstone ett av målen. När säsongen var över stod Borås-laget som svenska mästare – det var första gången en nykomling vunnit SM-guld. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fotbollsallsvenskan_1961

IFK Norrköping knep stora silvret, IFK Göteborg lilla silvret och den andra nykomlingen, Örebro SK, bronset.

Jan-Olof ”Ove” Grahn föddes i det lilla samhället Norra Fågelås i Västergötland, som sedan 1974 är en del i Hjo kommun, den 9 maj 1943. Han enrollerade sig tidigt i Norra Fågelås IF, där han var en målspruta av rang – säsongen 1960 nätade 17-åringen icke färre än 40 gånger på 14 matcher i division IV och hjälpte fram föreningen till en sjätteplats i tabellen. http://www.norrafagelasif.se/Ovrigt/OveGrah

Intet under då att IF Elfsborg i Borås plockade upp honom. På 91 allsvenska matcher spelade centertanken Ove Grahn in 62 mål. Landslagsdebuten skedde mot Finland i Helsingfors den 19 juni 1962 och slutade med blågul seger med 3-0 sedan Ove gjort första målet. För övriga mål svarade kedjekompisarna Yngve Brodd och Owe Ohlsson.

Det blev sammanlagt 45 matcher i landslagströjan och tio mål. Under senare delen av sin karriär kom Ove huvudsakligen att spela på mittfältet. I B-landslaget blev det fem matcher och sju mål, i U21-landslaget sex matcher och ett mål samt i U19-landslaget tre matcher och sju mål.

Den mest rättvisande beskrivning av Ove Grahns spelstil hittar vi sannolikt på Norra Fågelås IFs hemsida:

Ove var ingen elegant avslutare eller tekniker av guds nåde. Här handlade det om en vilja utöver det vanliga. Inställningen att ge allt gjorde också att det blev en hel del mål.

Regerande mästarlaget IF Elfsborg årgång 1962. Ove Grahn fyra från vänster i bakre raden.

Efter fem år i IF Elfsborgs gul-svarta dress bar det av till proffslivet i Schweiz och den anrika klubben Grasshopper Club i Zürich. Det råder ingen tvekan om att de dryga tio åren i alplandet var de bästa i Ove Grahns fotbollsliv. 1965-71 öste han på 133 matcher in 70 mål och blev 1971 schweiziska ligans skyttekung. Han räknas än i dag som klubbens kanske främste spelare någonsin.

1971-73 representerade Grahn FC Lausanne-Sport och gjorde då 31 mål på 52 matcher. Han avrundade proffssejouren i Grasshoppers med 20 mål på 59 matcher. Efter Schweiz blev det Göteborg och Örgryte IS några år – tre mål på 37 matcher. Den aktiva fotbollsbanan avslutades med spel i de lägre divisionerna i Holmalunds IF i Alingsås 1979-81 och Stora Mellby SK 1982-83. Försörjde sig gjorde han som karamellkokare (!) och vaktmästare på Mjörnvallen i Alingsås.

SVT-sporten ägnade drygt fem minuter åt Ove Grahn i ett finstämt inslag i Stopptid här: https://www.youtube.com/watch?v=n_7WbviM0Us

Ove Grahn var given i landslaget under många år. Förbundskapten Georg ”Åby” Ericson har berättat att han litade så mycket på Grahn att han tyckte det var överflödigt att åka ner till Schweiz och bilda sig en uppfattning om dennes form – istället ringde han och frågade hur det gick, och när han ficks svaret ”Jo tack, bara bra” var det bara för ”Åby” att ta med honom i spelartruppen.

Främst på Ove Grahns meritlista står två VM-turneringar: Mexiko 1970 och Västtyskland 1974. 1970 placerades Sverige i samma grupp som Italien, Israel och Uruguay. Efter förlust mot Italien (0-1) och oavgjort mot Israel (1-1) ställdes blågult med Orvar Bergmark som förbundskapten mot Uruguay. Här blev det vinst med 1-0 efter ett klassiskt segermål på övertid av Ove Grahn. Det hjälpte nu inte – Sverige blev trea i gruppen och var borta från vidare spel. Brasilien vann VM efter klara 4-1 i finalen mot Italien. Västtyskland knep bronset. https://www.fotbollen.com/vm/vm1970.html

I VM i Västtyskland 1974 ställdes Georg ”Åby” Ericsons landslag i gruppspelet mot Bulgarien, Nederländerna och Uruguay. Här gick det bättre än fyra år tidigare. Efter två inledande 0-0-matcher mot Bulgarien respektive Nederländerna blev det klara 3-0 mot Uruguay. Därmed var blågult tvåa i gruppen och klart för andra spelomgången enligt hur VM-spelet var upplagt.

Det började med 0-1 mot Polen efter en famös straffmiss av Staffan Tapper och fortsatte med 2-4 mot Västtyskland. Sverige föll sedan med flaggan i topp efter 2-1-seger mot Jugoslavien. Västtyskland blev världsmästare efter finalvinst mot Nederländerna under det att Polen överraskande tog bronset efter seger mot Brasilien i match om tredje pris. https://www.fotbollen.com/vm/vm1974.html

Ove Grahn slår sin berömda crossboll i VM-kvalet mot Ungern 1973 som nickades in av Ralf Edström.

Det framgår av TV-inslaget som länkas till ovan att Ove Grahn siktade på att få spela en tredje VM-turnering 1978. Det blev inte så.  Istället blev det för den forne stjärnspelaren en mer undanskymd tillvaro långt från elitfotbollens fyllda arenor. En och annan match i det så kallade TV-laget blev det också.

2007 kom beskedet att Ove avlidit i sitt hem i Alingsås, bara 64 år gammal. Gamla medspelare mindes honom med glädje och värme; målvaktslegendaren Ronnie Hellström citerades så i Aftonbladet: ”Han tillförde mycket energi på planen. Han var en ledare. Jag glömmer aldrig hans skott, han sköt som en häst och hade enorma frisparkar.” https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/XwMAnm/hellstrom-jag-sag-upp-till-honom

Det skall slutligen framhållas att Ove Grahn inte bara kunde konsten att göra mål. Han var också en framspelare av rang. Berömd är hans crossboll från högerflanken in mot målet i VM-kvalmatchen mot Ungern på Nepstadion i Budapest den 13 juni 1973. Där dök  Ralf Edström upp med sin magiska skalle och nickade in 3-3. Resultatet blev en avgörande match mot Österrike på neutral plan i tyska Gelsenkirchen, där Sverige segrade med 2-1 i ymnigt snöfall. https://fogis.se/information/?scr=result&fmid=1568483

Avdelningen faktoider: Den mytiska ättestupan

30 juli, 2019

Den här klippan i anslutning till Mösseberg i Västergötland har av traditionen pekats ut som ättestupa.

Faktoider kallas påståenden som hålls för sanna fast de inte är det. Ett typiskt sådant exempel är tesen att strutsar gömmer huvudet i sanden när de blir rädda. Det förekommer visserligen att strutsar ägnar sit åt detta slags beteende, men då av andra orsaker än upplevd rädsla. Jag har tidigare skrivit om detta på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/07/14/avdelningen-faktoider-strutsar-med-huvudet-i-sanden-som-skydd-mot-fara/

En annan faktoid som jag tänkte belysa här är den om den så kallade ättestupan. Det vill säga ett brant berg eller stup från vilket gamlingar som inte längre kunde klara sig själva, och därmed utgjorde en belastning för sina familjer, kastades ner eller tvingades hoppa. Det finns runt om i Sverige ett antal platser där ättestupor påstås ha funnits. https://popularhistoria.se/samhalle/har-attestupor-existerat

Myten om ättestupan emanerar från den isländska sagoberättelsen Gautreksagan, som troligen författades på 1200-talet. Sagan handlar om en ätt i Västergötland och skildrar i humoristiska ordalag hur ätten brukade avliva sina alltför ålderstigna medlemmar genom ättestupan.

Professor Olof Verelius översatte Gautreksagan till svenska.

Berättelsen översattes till svenska av vår förste professor i fornkunskap, Olof Verelius i Uppsala (1618-82), vilken dock inte var särskilt hemma på isländska varför han översatte termen aetternis stupni – släktklippan – litet slarvigt till ättestupan. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ttestupa

Länge accepterades ättestupan och dess makabra funktion som dagsens sanning, detta till och med av en aktad skald och historiker som Erik Gustaf Geijer (1783-1847). Några andra historiska belägg än muntliga traditioner av oklart slag existerade emellertid inte varför historievetenskapen kom fram till att det rörde sig om mytbildning.

Det finns även ett par andra historiska källor som omtalar företeelser som liknar ättestupan i form av exempelvis Prokopios skildring av herulerna från 500-talet samt Solinus skriverier om de lyckliga hyperboréerna vid Nordpolen.

Myten om ättestupan har levt vidare ända in i vår tid, där den inte sällan dammas av för att illustrera missförhållanden inom äldrevården. Min gissning är att många faktiskt tror att myten är sann.

En variant av ättestupan är ätteklubban – ett tungt träredskap som skall ha använts för att klubba ihjäl de gamla. Den finns bland annat representerad på Nordiska muséet och på några andra platser i landet. Inte heller avseende ätteklubban finns det några pålitliga belägg för att redskapet i fråga användes just på angivet sätt.

 

 

Glömda svenska fotbollshjältar (10): Yngve Brodd hade högre målsnitt än Zlatan

6 maj, 2019

Yngve Brodd: tolv mål på 20 A-landskamper.

Yngve Brodd kallades en gång av den legendariske sportjournalisten Lennart ”Duke” Crusner ”den av svenska experter mest undervärderade av alla stora spelare genom tiderna”. Brodd avverkade 20 A-landskamper 1952-63 med tolv mål som resultat. Det innebär att han hade högre målsnitt än Zlatan Ibrahimovic, som gjorde 62 mål på 116 landskamper: 0,60 mot 0,53. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yngve_Brodd

Rolf Yngve Brodd föddes i Seglora i Älvsborgs län (Västergötland) 1930 och avled i Göteborg 2016. Han spelade som junior i Rydals GoIF innan han som senior enrollerades i Fritsla IF i division IV 1951, där han sprutade in mål. Han värvades snart över till allsvenska Örebro SK, som han representerade 1951-53. En kuriositet är att Brodd värvades till ÖSK som bandyspelare, där han också blev allsvensk. Han gjorde i ÖSK-tröjan sju mål på 19 matcher.

Efter bara tre veckor och fem allsvenska matcher fick Yngve Brodd förtroendet att ikläda sig den blågula landslagsdressen – debuten kom i 0-0-matchen mot Nederländerna 1952. Han fick sedan en plats i det svenska representationslaget i de olympiska spelen 1952, där Sverige tog brons. Brodd gjorde från sin position som vänsterinner tre mål i OS-turneringen – två mot Norge (4-1) och ett i kvartsfinalen mot Österrike (3-1). https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1952

Sedan dröjde det inte länge innan Brodd, i likhet med ett flertal andra svenska OS-spelare, blev professionell. Till skillnad från de flesta andra svenska proffs, vilka slog upp bopålarna i Italien, hamnade emellertid Yngve Brodd i Frankrike och Toulouse FC, som han representerade 1953-56. Från Toulouse värvades Brodd till FC Sochaux-Montbéliard (1956-59) men återvände till Toulouse, där han avrundade sin proffskarriär 1962.

På sammanlagt 229 proffsmatcher i Frankrike svarade Yngve Brodd för 75 fullträffar.

Tre mål och en bronsmedalj blev det för Yngve Brodd i Helsingfors-OS 1952.

Det hade blivit många fler landskamper för Yngve Brodd om inte proffsspel utomlands under större delen av 1950-talet av Svenska fotbollförbundet betraktats nära nog landsförräderi. Proffsen sågs som svikare som sålt sin själ för pengar. Inför VM på hemmaplan 1958 togs proffsen dock till nåder med synnerligen lyckat resultat: Sverige tog silver efter 5-2 förlust mot Brasilien i finalen. Brodd blev dock inte uttagen i VM-truppen, vilket upprörde många bedömare.

När det drog ihop sig till VM i Chile 1962 blev Yngve Brodd emellertid åter aktuell i landslagströjan. Han gjorde ena målet i första kvalmatchen mot Belgien på hemmaplan 1960, som Sverige vann med 2-0. I segermatchen mot Schweiz (4-0) hemma 1961 var Brodd inte med. I returen mot Belgien (2-0) på bortaplan svarade Brodd för båda målen. http://www.fotbollsweden.se/Sverige%20i%20VM-kval%201960-61.htm

I det läget såg det ljust ut för Sverige: tre segrar på lika många matcher och 8-0 i målskillnad. Det blev dock ingen Chile-resa för blågult 1962 – Schweiz vann returmötet på hemmaplan med 3-2 efter en fullträff av Brodd. Efter fyra matcher hade Sverige och Schweiz båda sex poäng med Sverige på den överlägset bästa målskillnaden: 10-3 mot 9-9. Enbart poängen räknades dock varför det kom till skiljematch.

I skiljematchen mellan Sverige och Schweiz i Berlins olympiastadion hösten 1961 föll vi med 2-1 sedan Yngve Brodd gjort det svenska målet. Således totalt fem kvalmål av bäste svenska målskytten Yngve Brodd, som synes dock till ringa nytta. I VM i Chile gjorde sedan Schweiz stort fiasko.

IFK Göteborgs allsvenska elva under första halvan av 1960-talet. Yngve Brodd i nedre raden längst till höger.

Efter den lyckosamma proffskarriärens avslutande blev Yngve Brodd spelande tränare i IFK Göteborg 1962-64. På 47 allsvenska matcher gjorde han elva mål. Efter sin bana som spelare blev Brodd tränare i Blåvitt och gjorde därefter ett inhopp som tränare i Örgryte IS 1973.

Yngve Brodd var gift och fick två döttrar. Han gjorde sig känd som en förnämlig spelare och god kamrat. Efter hans död avgav kollegan i IFK Göteborg, Owe ”Fiskar-Owe” Ohlsson, följande omdöme: ”Han var fantastiskt duktig som fotbollsspelare och polare. Man märkte att han hade en omtanke och aldrig var självisk…en riktig kämpe.” https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/a2qRLE/forre-storspelaren-yngve-brodd-dod

Det blev även två B-landskamper (ett mål) för den slitstarke och samtidigt tekniske Yngve Brodd. Han var utbildad målarmästare men avvecklade yrkeskarriären när fotbollsframgångarna kom.

Glömda svenska fotbollshjältar (8): Arne Selmosson – rekordskytt i Italien

19 mars, 2019

 

Lazio-spelarna Arne Selmosson (till vänster) och Attilio Giovannini flankerar Inters Lennart ”Nacka” Skoglund före en match i italienska serie A.

Arne Selmosson hette en svensk fotbollsspelare som gjorde en lysande proffskarriär i Italien. På sammanlagt 295 seriematcher under tio år spelade han in 93 mål varav 81 i serie A. Det gör honom till den femte mest framgångsrike svenske målskytten i Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Selmosson

Arne Bengt Selmosson föddes i västgötska Götene 1931 och avled i Stockholm 2002. Efter spel i moderklubben Sils IF i Götene övergick han till Götene IF. Han enrollerades därefter i allsvenska Jönköpings Södra IF, som han representerade 1950-54. Han svarade för 33 mål på 81 matcher med smålänningarna. Samtidigt blev den unge jönköpingsinnern uttagen i landslaget. I den blågula debuten mot Island i Reykjavik 1951 blev dock förlust med 4-3.

Totalt blev det emellertid endast fyra landsmatcher för Selmosson. Det berodde mycket på att han blev proffs tidigt – proffsen ansågs av det mossiga Svenska fotbollförbundet vara mer eller mindre landsförrädare och var portförbjudna i landselvan. I de övriga landskamperna blev det 3-2-vinst mot Finland i Helsingfors, 3-2-förlust mot Belgien på Råsunda samt 0-0 mot Wales i tredje gruppspelsmatchen i fotbolls-VM på hemmaplan 1958. Det blev även en B- och en U-landskap. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=33019

Jönköpings Södra IF i början av 1950-talet. Arne Selmosson andre man från höger i bakre raden.

Selmossons första klubb i Italien blev Udinese Calcio, där den blonde, 1 ,70 meter långe svensken – han fick smeknamnet Raggio di luna (Månstrålen) – spelade 1954-55. Han tillverkade 14 mål på 34 matcher och lär han hyllats som en gud, då han förde upp klubben från en undanskymd tillvaro till en andraplats i förstadivisionen. Nästa klubbadress blev Rom-klubben SS Lazio (1955-58), som 1958 vann italienska cupen med svensken i laget.

Det väckte stor uppståndelse då Lazios svenske stjärnspelare värvades över till lokalkonkurrenten AS Roma, som han kom att representera 1958-61. Han är den ende spelaren någonsin som gjort mål för båda lagen (han nätade fem gånger) i Rom-derbyt, som på italienska kallas Derby di capitale (huvudstadsderbyt). Med Roma var Arne Selmosson med och vann den europeiska Mässcupen 1961. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A4sscupen

Till fotbolls-VM i Sverige 1958 hade fotbollförbundet hävt förbudet för proffsspelare att medverka i landslaget. Den då 27-årige Arne Selmosson var en av de yrkesspelare som togs ut i VM-truppen. Konkurrensen om platserna i femmannakedjan var dock hård, och Arne fick endast spela en match – 0-0-kampen mot Wales på Råsunda. Tidigare i gruppspelet hade Sverige slagit Mexiko med 3-0 och Ungern med 2-1. Till slut blev det en silvermedalj för Arne och hans lagkamrater efter 5-2-förlust mot fenomenala Brasilien i finalen på Råsunda fotbollsstadion i Solna. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1958/resultat-vm-1958/

Fartfylld stilstudie av Arne Selmosson i landslagsdräkten.

Efter de tre åren i AS Roma återvände Arne Selmosson till Udinese Calcio i staden Udine i norra Italien, där det blev ytterligare tre års proffsspel. När Arne vände hemåt till Sverige och Västergötland kunde han se tillbaka på en av de dittills mest framgångsrika svenska proffskarriärerna. Hemma i Sverige förde han som spelande tränare 1964-68 upp Skövde AIK från division IV till division II. Fotbollskarriären avslutades med tränarjobb i Götene IF 1969-71. Därefter drev Selmosson under många år en sportaffär i Götene.

Efter en motion i kommunfullmäktige 2006 beslutade Götene kommun att sätta upp ett minnesmärke över den framgångsrike hemmasonen. Detta fick formen av en pelare med tillhörande minnesplatta och med en fotboll överst. Minnesmärket placerades på Solbacken vid Centrumhuset i Götene centrum och invigdes den 25 september 2009 i närvaro av bland andra Svenska fotbollförbundets ordförande Lar-Åke Lagrell och förre storspelaren Thomas Nordahl, som var vän i familjen Selmosson.

Arne Selmosson invaldes i Svensk fotbolls Hall of Fame som spelare nummer 45.


Minnesmärke över Arne Selmosson i Götene centrum.

Det är sant att Arne Selmosson hamnade litet i skymundan av mer omtalade svenska Italien-proffs som Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Nils Liedholm, Lennart ”Nacka” Skoglund och Kurre Hamrin, men hans delade femteplats bland svenska målskyttar i Italien imponerar. Hans minne lever kvar i Italien men kan nog sägas ha bleknat betydligt hemma i Sverige. http://veteranbloggen.blogg.se/2015/december/en-stor-fotbollsspelare-i-italien-men-nastan-bortglomd-i-sverige.html

 

 

SD värnar Svenska kyrkans kristna identitet!

9 september, 2017


I centrum för kristen tro står Jesus Kristus. Foto: Tommy Hansson

Kyrkovalet, som hålls vart femte år och i år den 17 september, har kallats ”det glömda valet”. Anledningen är att det av tradition tilldrar sig ringa intresse bland röstberättigade svenskar.

Vi sverigedemokrater menar dock att kyrkovalet 2017 på flera sätt innebär ett vägval av stor betydelse: en röst på Sverigedemokraterna är en röst för att kyrkan, ibland kallad folkkyrka eller fädernas kyrka, håller fast vid sina kristna traditioner i stället för att bli alltmer urvattnad och otydlig i sina konturer.

Kristendomen är en omistlig del av Sveriges historiska och kulturella arv sedan drygt 1000 år tillbaka. Det var enligt historisk tradition år 1008 som Olof Skötkonung döptes av den engelske missionären Sigfrid vid Husaby källa i Västergötland. Därmed blev han den förste svenske konung som döptes in i kristendomen och som även förblev i den kristna tron livet ut. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=7749

Sverigedemokraterna håller fast vid den grundlagsfästa religionsfriheten men är inte religiöst neutrala. Kristendomen bör således enligt SDs principprogram, i kraft av dess historiska traditioner i vårt land, inta en viss särställning i det svenska samhället.

Svenska kyrkan har en naturlig plats i den svenska folksjälen och är därtill förvaltare av det rika historiska och kulturella arv som ryms i landets kyrkor, av vilka många räknar sina anor tillbaka till medeltiden.

Dessvärre tvingas vi konstatera att Svenska kyrkans identitet är i fara. Vår folkkyrka präglas sedan ungefär mitten av 1960-talet till betydande del av den så kallade 68-vänstern, för vilken det kristna budskapet mer är att betrakta som en inomvärldslig rättfärdighetslära än ett andligt ställningstagande med människans andliga välbefinnande och frälsning som viktigaste mål.

Bloggaren vid SD Södertäljes ”kyrkovalstält” den 9 september. Foto: Sven-Erik Jernberg

Den stora muslimska invandringen har vidare medfört att Svenska kyrkan enligt vår mening föredragit att gå på defensiven i stället för att våga stå för det kristna budskapet, enligt vilket Jesu offerdöd på korset intar en central ställning. Respekt för islam och dess troende får inte innebära att det egna budskapet sätts under skäppan!

Ett ovanligt tydligt exempel på hur långt det gått när det gäller anpassning till islam gavs vid utfrågningen av de kandidater som ställde upp i senaste ärkebiskopsvalet. Endast en av dessa – biskop Ragnar Persenius från Uppsala stift – menade att Jesus gav en sannare bild av Gud än profeten Muhammed! https://tommyhansson.wordpress.com/2017/05/31/68-kyrkan-jesus-som-revolutionar-och-korset-som-belastning/

Ett påtagligt bevis för att Svenska kyrkan befinner sig i kris är det faktum, att 2016 föredrog omkring 90 000 svenskar att utträda ur kyrkan. Det är det högsta antal som någonsin gått ur kyrkan under ett och samma år.

Att vända på den negativa utvecklingen och återge Svenska kyrkan dess identitet, kraft och relevans är en stor och komplicerad uppgift som inte sker över en natt eller på grund av resultatet i ett enda kyrkoval.

Från vänster Alex Nilsson, Magnus Jonsson och Sven-Erik Jernberg sprider det sverigedemokratiska budskapet inför kyrkovalet den 17 september. Foto: Tommy Hansson

En röst på Sverigedemokraterna den 17 september är emellertid en god början!

Fotnot: Texten ovan är en marginellt utökad version av ett debattinlägg, publicerat i Länstidningen Södertälje den 9 september 2017 och undertecknat av bloggaren och SD Södertäljes kandidater i kyrkovalet. http://www.lt.se/opinion/debatt/varna-svenska-kyrkans-kristna-identitet

 

L i existentiell kris: Björklund drar in adoptivsönerna i valkampanjen

12 juni, 2017

Jan Björklund i Almedalen 2015. Att vara liberal är att vara kluven.

Att vara liberal är att vara kluven.* Sällan har väl denna sanning varit mer uppenbar än i fallet Jan Björklund.

I sitt tal vid den alternativa politikerveckan i Spånga gick Björklund till hårt angrepp mot Socialdemokraterna och deras ”kollektivism”, som Liberalernas ledare menade höll honom själv och hans gelikar inom ”arbetarklassen” tillbaka. Björklund hänvisade i sammanhanget till sin bakgrund som ”textilarbetarunge”.

Hur detta rimmar med Björklunds så kallade klassresa – han blev i sinom tid lovande militär och ledande politiker – framgår inte av talet i Spånga. Ännu sämre rimmar Björklunds angrepp på S-partiet med hans tidigare uttalanden om att Liberalerna mycket väl kan tänka sig att regera ihop med Socialdemokraterna – allt för att inte ge Sverigedemokraterna inflytande. http://www.expressen.se/nyheter/bjorklund-kan-tanka-sig-att-regera-med-s/

Jan Arne Björklund föddes i Skene i Marks kommun i Västergötland 1962 men flyttade omsider till Stockholm. Han var en framåtsträvande politiker redan i skolåldern. Han kom som vuxen emellertid att först satsa på den militära banan och fick höga vitsord som befäl, även om han ansågs vara väl hård och dominant.

L-ledaren Björklund till angrepp mot S och SD. Foto: Tommy Hansson

Efter en karriär som folkpartistisk Stockholms-politiker valdes Björklund 2007 till ledare för Folkpartiet efter Lars Leijonborg. 2010-14 var han vice statsminister i Reinfeldts alliansministär. Det kan nämnas att Jan Björklund är näst kortast av alliansledarna – bara KDs Ebba Busch Thor är kortare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Bj%C3%B6rklund

I talet i Spånga passade Björklund även på att ge en känga åt Sverigedemokraterna. L-ledaren körde det utslitna mantrat om att SD ”gör skillnad på människor och människor” samt är ”intolerant” och ”spär på fördomar och diskriminering”. Intetsägande PK-klyschor som jag inte ens orkar bemöta här.

Huvudnumret i Jan Björklunds angrepp på SD var dock hans båda adoptivsöner: ”Mina båda söner är adopterade från andra sidan jordklotet. De ska veta: deras pappa kommer aldrig att medverka till att Sverigedemokraterna får makt i vårt land.” Jag förmodar att månget liberalt öga tårades vid dessa Björklunds salvelsefulla ord.

Jag vet ärligt talat inte om det är möjligt att sjunka lägre som debattör än att dra in sin närmaste familj i en politisk kampanj. Björklund går därmed i samma fotspår som M-ledaren Fredrik Reinfeldt, som var öppen med att orsaken till hans avsky gentemot SD var hans egen internationella släktbakgrund med en farfarsfarfar som var färgad cirkusdirektör från USA och andra utländska släktingar, bland dessa en lettisk piga och en italiensk musiker. https://www.sydsvenskan.se/2011-11-19/sd-far-reinfeldt-att-se-rott


Fyra alliansledare på en bild.

Med all respekt för Jan Björklunds adoptivsöner undrar jag vad Björklund egentligen menar. SD avvisar inte utländska adoptioner. Det finns adoptivbarn som är medlemmar i SD. Kanske har Björklund låtit jolmigt känslotänkande ta över, vilket  hans övriga tramsiga anti-SD-retorik skulle kunna tyda på. Eller också är hans exploatering av den egna familjen en fullt medveten och i så fall desto olustigare strategi.

Jan Björklunds undermåliga och pinsamma utfall i Spånga är mest av allt beklämmande. Jag tycker uppriktigt synd om L-ledaren om detta är höjden av hans retoriska färdigheter. Det är nog dags för 55-åringen att kasta in handduken och överlåta partiledarskapet åt yngre och mer alerta förmågor. Dessvärre är det svårt att se den makthungriga Birgitta Ohlsson Klamberg som ett bättre alternativ på ledarposten än Jan Björklund.

Ohlsson Klamberg har bland annat drivit frågan om att avskaffa nationalstaterna, däribland Sverige, och är vidare extremfeminist och svuren HBTQ-aktivist. I likhet med Björklund är hon vidare en varm anhängare av EU och euron samt NATO-förespråkare. Jag gissar att om inte Jan Björklund lyckas sänka Liberalerna skulle Ohlsson definitivt göra det. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/09/politiskt-tondova-birgitta-ohlsson-skrammer-mig/

Pluttpartiet Liberalerna befinner sig i dag i en existentiell kris och hankar sig fram kring 4-5 procent i opinionsmätningarna. Det är inte alls orealistiskt att tänka sig en riksdag utan L efter valet 2018. Partiet, som har en fallossymbol som kännetecken, skulle behöva en rejäl viagrainjektion för att ha en chans att hänga kvar i maktens korridorer.

  • ”Att vara liberal är att vara kluven” är ett citat som tillskrivs Gunnar Helén, ledare för Folkpartiet 1969-75.

Södertäljeprofiler (I): den helige Ansgar

8 juni, 2017


Aposteln och helgonet Ansgar står staty i Hamburg i Tyskland.

I den första av en planerad serie artiklar om bemärkta Södertälje-profiler skriver jag här om Nordens apostel, Sankt Ansgar. Denne var naturligtvis inte från Södertälje men har ändå i viss mån präglat vår stad, varför jag tycker det kan vara befogat att inleda artikelserien med just honom.

Ansgar föddes i Fouilloy nära Amiens i vad som nu är Frankrike 801 och avled i en sjukdom i Hamburg 865. Han blev i ungdomen munk i Benediktinerorden och i tidernas fullbordan ärkebiskop i stiftet Hamburg-Bremen. Det sägs att Ansgar sörjde över att nödgas dö ”sotdöden” – han hade mycket hellre velat avsluta sin levnadsbana som en martyr för Kristus. Han helgonförklarades efter sin död.

Vi vet förhållandevis mycket om den helige Ansgar tack vare den handskrivna biografi – Vita Anskarii (Ansgars liv)- som författades av hans lärjunge Rimbert efter apostelns död. Rimbert medföljde Ansgar på dennes missionerande till svearna och efterträdde honom också som ärkebiskop i Hamburg-Bremen 865. http://popularhistoria.se/artiklar/ansgar-kristnade-birka/

Vikingaattack. Innan Ansgar anlände till Birka på ön Björkö i Mälaren (som i dag tillhör Ekerö kommun) under tidsperioden 829-831 hade han på inbjudan av den kristne danske konungen Harald Klak gjort en icke fullbordad missionsresa i riktning mot Danmark. Klak och kristendomen hade dock svagt stöd i Danmark och Ansgar föredrog att stanna söder om Elbe på tyskt område, där han inrättade en skola för danska gossar.

Några år därefter var det så dags för Ansgar och hans följeslagare att bege sig till svearnas rike och dess huvudort Birka. Med honom på den strapatsrika resan var Rimbert samt munken Witmar. Ungefär halvvägs utsattes dock ressällskapet, som förutom av missionärerna utgjordes av köpmän, för en attack av pirater i form av vikingar. De vilda nordmännen lade beslag på såväl skepp som ägodelar inklusive 40 böcker avsedda för gudstjänstbruk.

Värst av allt var kanske dock att piraterna även tillägnade sig de dyrbara gåvor munkarna/missionärerna medförde från den tysk-romerske kejsaren Ludvig den fromme i syfte att inte komma tomhänta till mötet med potentaterna i Birka.

Efter det föga vänskapliga mötet med vikingarna nådde det fromma sällskapet omsider Björkö och Birka sedan man tvingats tillryggalägga betydande avstånd till fots och, när man stötte på vattendrag, nyttja de båttransporter som stod till buds. Avsaknaden av gåvor till trots blev de kristna förkunnarna med Ansgar i spetsen vänligt mottagna av sveakonungen Björn. Först hade de besökt Hovgården på grannön Adelsö för att inhämta formellt tillstånd att besöka Birka.


”Den helige Ansgar av Hamburg” som ikonbild.

Ärkebiskop och påvligt sändebud. Vi kan läsa följande i den nyöversättning av Rimberts skildring som utgavs 1986:

När kungen hade fått reda på deras uppdrag, diskuterade han saken med sina män och gav dem sedan med allas bifall tillstånd att vistas där och predika Kristi evangelium.

Efter halvtannat år återvände Ansgar till tyskt område och kunde då till kejsar Ludvig överlämna ett brev från sveakungen Björn, enligt uppgift av Rimbert ”skrivet på svenskarnas speciella sätt” (det vill säga sannolikt med runor). Kejsaren beslöt nu att instifta ett nytt ärkestift norr om floden Elbe med säte i Hamburg. Ansgar utsågs 834 av påven Gregorius IV till ärkebiskop tillika påvligt sändebud i den dåtida världens norra utmarker, ett för kristna missionärer livsfarligt område där de beryktade vikingarna med sin hedniska tro på asagudarna inte brukade lägga fingrarna emellan.

Nådens år 845 blev skickelsedigert för Ansgars hemstad Hamburg i norra Tyskland. En stor vikingaflotta angrep då staden och lade den i grus och aska. Kyrkan och dess boksamling tillspillogavs, men Ansgar lyckades rädda kyrkans heliga reliker undan förödelsens styggelse.

Flerhundraårig process. I Birka jagades efter några års verksamhet de kristna predikanterna på flykten. Det hjälpte inte att militärbefälhavaren i staden, Hergeir,  låtit döpa sig – den hedniska reaktionen var för stark. Ansgar beslöt sig i detta läge för att återvända till Birka för att om möjligt åter få fart på den kristna missionen. Detta skedde i början på 850-talet, då Ansgar var en mogen man i dryga 50-årsåldern.

Ansgar mottogs med glädje av sveakonungen, men i övrigt var opinionen inte särskilt vänligt stämd gentemot anhängarna av Vite Krist. Frågan om de kristna skulle få tillåtelse att föra ut sitt budskap i Birka fick avgöras genom officiell lottning, den första kända i svensk historia. Lotten utföll till de kristnas fördel och Erimbert blev ny präst i Birka medan Ansgar återvände till sitt ärkebiskopsdöme där Bremen 864, året före Ansgars död, utsågs till ny ärkestiftsstad.
Inte heller denna gång lyckades kristendomen bita sig fast i Birka. När ärkebiskopen Unni besökte Birka 935 fanns inte ett spår kvar av den kristna tiden.

Kristnandeprocessen i dåtidens Sverige tog flera hundra år i anspråk. Den förste kungen som lät döpa sig var Erik Segersäll, men han avföll efter en tid till hedendomen. Eriks son, Olof Skötkonung, blev den förste svenske monarken att döpa sig och hålla fast vid den kristna tron. Dopet skedde enligt traditionen vid Husaby källa i Västergötland år 1008. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_kristnande


Ansgarsmonumentet i form av ett keltiskt kors på Borgberget i Birka på Björkö invigdes 1834.

Ansgar och Södertälje. Hur var det då med Ansgars anknytning till Södertälje, det dåtida Taelghia?

Att Nordens apostel verkligen passerade förbi här är mer än troligt eftersom den dåvarande vikingatida bosättningen var belägen längs den närmaste vägen mellan Saltsjön (Östersjön) och Mälaren. Trafiken på denna vattenled var viktig för de centrala orterna Helgö (400-700-talen), Birka (700-900-talen) samt Sigtuna (900-talet och framåt).

Båtfärder mellan Östersjön och Mälaren var möjliga tack vare det vid den tiden högre vattenståndet. När markhöjningen började göra sig gällande gick det att släpa skeppen över de grundare partierna. På 1000-talet hade det blivit alltför grunt för släpning, men detta gick att avhjälpa genom att farkosterna då rullades på stockar. Under Ansgars tid var det troligen släpning som gällde.

Ursprunget till den nuvarande Södertälje kanal stod klart 1819 under Carl XIV Johans regenttid. Bygget hade påbörjats 13 år tidigare och till betydande del utförts av ryska krigsfångar. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dert%C3%A4lje_kanal

Om Ansgar och hans medresenärer stannade till i Taelghia känner vi inte till, men att platsen var bebyggd vid den aktuella tiden vet vi genom arkeologiska undersökningar. Däremot vet vi att Sankt Ansgars katolska församling och den karaktäristiska vita kyrkan med anor sedan 1966 strax öster om kanalen är uppkallad efter honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ansgar

1834 restes på Borgberget i Birka, beläget innanför den gamla borganläggningen, det så kallade Ansgarsmonumentet för att markera 1000-årsminnet av Ansgars första missionsresa.

Fotnot: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.