Posted tagged ‘Västergötland’

Glömda svenska fotbollshjältar (10): Yngve Brodd hade högre målsnitt än Zlatan

6 maj, 2019

Yngve Brodd: tolv mål på 20 A-landskamper.

Yngve Brodd kallades en gång av den legendariske sportjournalisten Lennart ”Duke” Crusner ”den av svenska experter mest undervärderade av alla stora spelare genom tiderna”. Brodd avverkade 20 A-landskamper 1952-63 med tolv mål som resultat. Det innebär att han hade högre målsnitt än Zlatan Ibrahimovic, som gjorde 62 mål på 116 landskamper: 0,60 mot 0,53. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yngve_Brodd

Rolf Yngve Brodd föddes i Seglora i Älvsborgs län (Västergötland) 1930 och avled i Göteborg 2016. Han spelade som junior i Rydals GoIF innan han som senior enrollerades i Fritsla IF i division IV 1951, där han sprutade in mål. Han värvades snart över till allsvenska Örebro SK, som han representerade 1951-53. En kuriositet är att Brodd värvades till ÖSK som bandyspelare, där han också blev allsvensk. Han gjorde i ÖSK-tröjan sju mål på 19 matcher.

Efter bara tre veckor och fem allsvenska matcher fick Yngve Brodd förtroendet att ikläda sig den blågula landslagsdressen – debuten kom i 0-0-matchen mot Nederländerna 1952. Han fick sedan en plats i det svenska representationslaget i de olympiska spelen 1952, där Sverige tog brons. Brodd gjorde från sin position som vänsterinner tre mål i OS-turneringen – två mot Norge (4-1) och ett i kvartsfinalen mot Österrike (3-1). https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1952

Sedan dröjde det inte länge innan Brodd, i likhet med ett flertal andra svenska OS-spelare, blev professionell. Till skillnad från de flesta andra svenska proffs, vilka slog upp bopålarna i Italien, hamnade emellertid Yngve Brodd i Frankrike och Toulouse FC, som han representerade 1953-56. Från Toulouse värvades Brodd till FC Sochaux-Montbéliard (1956-59) men återvände till Toulouse, där han avrundade sin proffskarriär 1962.

På sammanlagt 229 proffsmatcher i Frankrike svarade Yngve Brodd för 75 fullträffar.

Tre mål och en bronsmedalj blev det för Yngve Brodd i Helsingfors-OS 1952.

Det hade blivit många fler landskamper för Yngve Brodd om inte proffsspel utomlands under större delen av 1950-talet av Svenska fotbollförbundet betraktats nära nog landsförräderi. Proffsen sågs som svikare som sålt sin själ för pengar. Inför VM på hemmaplan 1958 togs proffsen dock till nåder med synnerligen lyckat resultat: Sverige tog silver efter 5-2 förlust mot Brasilien i finalen. Brodd blev dock inte uttagen i VM-truppen, vilket upprörde många bedömare.

När det drog ihop sig till VM i Chile 1962 blev Yngve Brodd emellertid åter aktuell i landslagströjan. Han gjorde ena målet i första kvalmatchen mot Belgien på hemmaplan 1960, som Sverige vann med 2-0. I segermatchen mot Schweiz (4-0) hemma 1961 var Brodd inte med. I returen mot Belgien (2-0) på bortaplan svarade Brodd för båda målen. http://www.fotbollsweden.se/Sverige%20i%20VM-kval%201960-61.htm

I det läget såg det ljust ut för Sverige: tre segrar på lika många matcher och 8-0 i målskillnad. Det blev dock ingen Chile-resa för blågult 1962 – Schweiz vann returmötet på hemmaplan med 3-2 efter en fullträff av Brodd. Efter fyra matcher hade Sverige och Schweiz båda sex poäng med Sverige på den överlägset bästa målskillnaden: 10-3 mot 9-9. Enbart poängen räknades dock varför det kom till skiljematch.

I skiljematchen mellan Sverige och Schweiz i Berlins olympiastadion hösten 1961 föll vi med 2-1 sedan Yngve Brodd gjort det svenska målet. Således totalt fem kvalmål av bäste svenska målskytten Yngve Brodd, som synes dock till ringa nytta. I VM i Chile gjorde sedan Schweiz stort fiasko.

IFK Göteborgs allsvenska elva under första halvan av 1960-talet. Yngve Brodd i nedre raden längst till höger.

Efter den lyckosamma proffskarriärens avslutande blev Yngve Brodd spelande tränare i IFK Göteborg 1962-64. På 47 allsvenska matcher gjorde han elva mål. Efter sin bana som spelare blev Brodd tränare i Blåvitt och gjorde därefter ett inhopp som tränare i Örgryte IS 1973.

Yngve Brodd var gift och fick två döttrar. Han gjorde sig känd som en förnämlig spelare och god kamrat. Efter hans död avgav kollegan i IFK Göteborg, Owe ”Fiskar-Owe” Ohlsson, följande omdöme: ”Han var fantastiskt duktig som fotbollsspelare och polare. Man märkte att han hade en omtanke och aldrig var självisk…en riktig kämpe.” https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/a2qRLE/forre-storspelaren-yngve-brodd-dod

Det blev även två B-landskamper (ett mål) för den slitstarke och samtidigt tekniske Yngve Brodd. Han var utbildad målarmästare men avvecklade yrkeskarriären när fotbollsframgångarna kom.

Glömda svenska fotbollshjältar (8): Arne Selmosson – rekordskytt i Italien

19 mars, 2019

 

Lazio-spelarna Arne Selmosson (till vänster) och Attilio Giovannini flankerar Inters Lennart ”Nacka” Skoglund före en match i italienska serie A.

Arne Selmosson hette en svensk fotbollsspelare som gjorde en lysande proffskarriär i Italien. På sammanlagt 295 seriematcher under tio år spelade han in 93 mål varav 81 i serie A. Det gör honom till den femte mest framgångsrike svenske målskytten i Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Selmosson

Arne Bengt Selmosson föddes i västgötska Götene 1931 och avled i Stockholm 2002. Efter spel i moderklubben Sils IF i Götene övergick han till Götene IF. Han enrollerades därefter i allsvenska Jönköpings Södra IF, som han representerade 1950-54. Han svarade för 33 mål på 81 matcher med smålänningarna. Samtidigt blev den unge jönköpingsinnern uttagen i landslaget. I den blågula debuten mot Island i Reykjavik 1951 blev dock förlust med 4-3.

Totalt blev det emellertid endast fyra landsmatcher för Selmosson. Det berodde mycket på att han blev proffs tidigt – proffsen ansågs av det mossiga Svenska fotbollförbundet vara mer eller mindre landsförrädare och var portförbjudna i landselvan. I de övriga landskamperna blev det 3-2-vinst mot Finland i Helsingfors, 3-2-förlust mot Belgien på Råsunda samt 0-0 mot Wales i tredje gruppspelsmatchen i fotbolls-VM på hemmaplan 1958. Det blev även en B- och en U-landskap. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=33019

Jönköpings Södra IF i början av 1950-talet. Arne Selmosson andre man från höger i bakre raden.

Selmossons första klubb i Italien blev Udinese Calcio, där den blonde, 1 ,70 meter långe svensken – han fick smeknamnet Raggio di luna (Månstrålen) – spelade 1954-55. Han tillverkade 14 mål på 34 matcher och lär han hyllats som en gud, då han förde upp klubben från en undanskymd tillvaro till en andraplats i förstadivisionen. Nästa klubbadress blev Rom-klubben SS Lazio (1955-58), som 1958 vann italienska cupen med svensken i laget.

Det väckte stor uppståndelse då Lazios svenske stjärnspelare värvades över till lokalkonkurrenten AS Roma, som han kom att representera 1958-61. Han är den ende spelaren någonsin som gjort mål för båda lagen (han nätade fem gånger) i Rom-derbyt, som på italienska kallas Derby di capitale (huvudstadsderbyt). Med Roma var Arne Selmosson med och vann den europeiska Mässcupen 1961. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A4sscupen

Till fotbolls-VM i Sverige 1958 hade fotbollförbundet hävt förbudet för proffsspelare att medverka i landslaget. Den då 27-årige Arne Selmosson var en av de yrkesspelare som togs ut i VM-truppen. Konkurrensen om platserna i femmannakedjan var dock hård, och Arne fick endast spela en match – 0-0-kampen mot Wales på Råsunda. Tidigare i gruppspelet hade Sverige slagit Mexiko med 3-0 och Ungern med 2-1. Till slut blev det en silvermedalj för Arne och hans lagkamrater efter 5-2-förlust mot fenomenala Brasilien i finalen på Råsunda fotbollsstadion i Solna. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1958/resultat-vm-1958/

Fartfylld stilstudie av Arne Selmosson i landslagsdräkten.

Efter de tre åren i AS Roma återvände Arne Selmosson till Udinese Calcio i staden Udine i norra Italien, där det blev ytterligare tre års proffsspel. När Arne vände hemåt till Sverige och Västergötland kunde han se tillbaka på en av de dittills mest framgångsrika svenska proffskarriärerna. Hemma i Sverige förde han som spelande tränare 1964-68 upp Skövde AIK från division IV till division II. Fotbollskarriären avslutades med tränarjobb i Götene IF 1969-71. Därefter drev Selmosson under många år en sportaffär i Götene.

Efter en motion i kommunfullmäktige 2006 beslutade Götene kommun att sätta upp ett minnesmärke över den framgångsrike hemmasonen. Detta fick formen av en pelare med tillhörande minnesplatta och med en fotboll överst. Minnesmärket placerades på Solbacken vid Centrumhuset i Götene centrum och invigdes den 25 september 2009 i närvaro av bland andra Svenska fotbollförbundets ordförande Lar-Åke Lagrell och förre storspelaren Thomas Nordahl, som var vän i familjen Selmosson.

Arne Selmosson invaldes i Svensk fotbolls Hall of Fame som spelare nummer 45.


Minnesmärke över Arne Selmosson i Götene centrum.

Det är sant att Arne Selmosson hamnade litet i skymundan av mer omtalade svenska Italien-proffs som Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Nils Liedholm, Lennart ”Nacka” Skoglund och Kurre Hamrin, men hans delade femteplats bland svenska målskyttar i Italien imponerar. Hans minne lever kvar i Italien men kan nog sägas ha bleknat betydligt hemma i Sverige. http://veteranbloggen.blogg.se/2015/december/en-stor-fotbollsspelare-i-italien-men-nastan-bortglomd-i-sverige.html

 

 

SD värnar Svenska kyrkans kristna identitet!

9 september, 2017


I centrum för kristen tro står Jesus Kristus. Foto: Tommy Hansson

Kyrkovalet, som hålls vart femte år och i år den 17 september, har kallats ”det glömda valet”. Anledningen är att det av tradition tilldrar sig ringa intresse bland röstberättigade svenskar.

Vi sverigedemokrater menar dock att kyrkovalet 2017 på flera sätt innebär ett vägval av stor betydelse: en röst på Sverigedemokraterna är en röst för att kyrkan, ibland kallad folkkyrka eller fädernas kyrka, håller fast vid sina kristna traditioner i stället för att bli alltmer urvattnad och otydlig i sina konturer.

Kristendomen är en omistlig del av Sveriges historiska och kulturella arv sedan drygt 1000 år tillbaka. Det var enligt historisk tradition år 1008 som Olof Skötkonung döptes av den engelske missionären Sigfrid vid Husaby källa i Västergötland. Därmed blev han den förste svenske konung som döptes in i kristendomen och som även förblev i den kristna tron livet ut. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=7749

Sverigedemokraterna håller fast vid den grundlagsfästa religionsfriheten men är inte religiöst neutrala. Kristendomen bör således enligt SDs principprogram, i kraft av dess historiska traditioner i vårt land, inta en viss särställning i det svenska samhället.

Svenska kyrkan har en naturlig plats i den svenska folksjälen och är därtill förvaltare av det rika historiska och kulturella arv som ryms i landets kyrkor, av vilka många räknar sina anor tillbaka till medeltiden.

Dessvärre tvingas vi konstatera att Svenska kyrkans identitet är i fara. Vår folkkyrka präglas sedan ungefär mitten av 1960-talet till betydande del av den så kallade 68-vänstern, för vilken det kristna budskapet mer är att betrakta som en inomvärldslig rättfärdighetslära än ett andligt ställningstagande med människans andliga välbefinnande och frälsning som viktigaste mål.

Bloggaren vid SD Södertäljes ”kyrkovalstält” den 9 september. Foto: Sven-Erik Jernberg

Den stora muslimska invandringen har vidare medfört att Svenska kyrkan enligt vår mening föredragit att gå på defensiven i stället för att våga stå för det kristna budskapet, enligt vilket Jesu offerdöd på korset intar en central ställning. Respekt för islam och dess troende får inte innebära att det egna budskapet sätts under skäppan!

Ett ovanligt tydligt exempel på hur långt det gått när det gäller anpassning till islam gavs vid utfrågningen av de kandidater som ställde upp i senaste ärkebiskopsvalet. Endast en av dessa – biskop Ragnar Persenius från Uppsala stift – menade att Jesus gav en sannare bild av Gud än profeten Muhammed! https://tommyhansson.wordpress.com/2017/05/31/68-kyrkan-jesus-som-revolutionar-och-korset-som-belastning/

Ett påtagligt bevis för att Svenska kyrkan befinner sig i kris är det faktum, att 2016 föredrog omkring 90 000 svenskar att utträda ur kyrkan. Det är det högsta antal som någonsin gått ur kyrkan under ett och samma år.

Att vända på den negativa utvecklingen och återge Svenska kyrkan dess identitet, kraft och relevans är en stor och komplicerad uppgift som inte sker över en natt eller på grund av resultatet i ett enda kyrkoval.

Från vänster Alex Nilsson, Magnus Jonsson och Sven-Erik Jernberg sprider det sverigedemokratiska budskapet inför kyrkovalet den 17 september. Foto: Tommy Hansson

En röst på Sverigedemokraterna den 17 september är emellertid en god början!

Fotnot: Texten ovan är en marginellt utökad version av ett debattinlägg, publicerat i Länstidningen Södertälje den 9 september 2017 och undertecknat av bloggaren och SD Södertäljes kandidater i kyrkovalet. http://www.lt.se/opinion/debatt/varna-svenska-kyrkans-kristna-identitet

 

L i existentiell kris: Björklund drar in adoptivsönerna i valkampanjen

12 juni, 2017

Jan Björklund i Almedalen 2015. Att vara liberal är att vara kluven.

Att vara liberal är att vara kluven.* Sällan har väl denna sanning varit mer uppenbar än i fallet Jan Björklund.

I sitt tal vid den alternativa politikerveckan i Spånga gick Björklund till hårt angrepp mot Socialdemokraterna och deras ”kollektivism”, som Liberalernas ledare menade höll honom själv och hans gelikar inom ”arbetarklassen” tillbaka. Björklund hänvisade i sammanhanget till sin bakgrund som ”textilarbetarunge”.

Hur detta rimmar med Björklunds så kallade klassresa – han blev i sinom tid lovande militär och ledande politiker – framgår inte av talet i Spånga. Ännu sämre rimmar Björklunds angrepp på S-partiet med hans tidigare uttalanden om att Liberalerna mycket väl kan tänka sig att regera ihop med Socialdemokraterna – allt för att inte ge Sverigedemokraterna inflytande. http://www.expressen.se/nyheter/bjorklund-kan-tanka-sig-att-regera-med-s/

Jan Arne Björklund föddes i Skene i Marks kommun i Västergötland 1962 men flyttade omsider till Stockholm. Han var en framåtsträvande politiker redan i skolåldern. Han kom som vuxen emellertid att först satsa på den militära banan och fick höga vitsord som befäl, även om han ansågs vara väl hård och dominant.

L-ledaren Björklund till angrepp mot S och SD. Foto: Tommy Hansson

Efter en karriär som folkpartistisk Stockholms-politiker valdes Björklund 2007 till ledare för Folkpartiet efter Lars Leijonborg. 2010-14 var han vice statsminister i Reinfeldts alliansministär. Det kan nämnas att Jan Björklund är näst kortast av alliansledarna – bara KDs Ebba Busch Thor är kortare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Bj%C3%B6rklund

I talet i Spånga passade Björklund även på att ge en känga åt Sverigedemokraterna. L-ledaren körde det utslitna mantrat om att SD ”gör skillnad på människor och människor” samt är ”intolerant” och ”spär på fördomar och diskriminering”. Intetsägande PK-klyschor som jag inte ens orkar bemöta här.

Huvudnumret i Jan Björklunds angrepp på SD var dock hans båda adoptivsöner: ”Mina båda söner är adopterade från andra sidan jordklotet. De ska veta: deras pappa kommer aldrig att medverka till att Sverigedemokraterna får makt i vårt land.” Jag förmodar att månget liberalt öga tårades vid dessa Björklunds salvelsefulla ord.

Jag vet ärligt talat inte om det är möjligt att sjunka lägre som debattör än att dra in sin närmaste familj i en politisk kampanj. Björklund går därmed i samma fotspår som M-ledaren Fredrik Reinfeldt, som var öppen med att orsaken till hans avsky gentemot SD var hans egen internationella släktbakgrund med en farfarsfarfar som var färgad cirkusdirektör från USA och andra utländska släktingar, bland dessa en lettisk piga och en italiensk musiker. https://www.sydsvenskan.se/2011-11-19/sd-far-reinfeldt-att-se-rott


Fyra alliansledare på en bild.

Med all respekt för Jan Björklunds adoptivsöner undrar jag vad Björklund egentligen menar. SD avvisar inte utländska adoptioner. Det finns adoptivbarn som är medlemmar i SD. Kanske har Björklund låtit jolmigt känslotänkande ta över, vilket  hans övriga tramsiga anti-SD-retorik skulle kunna tyda på. Eller också är hans exploatering av den egna familjen en fullt medveten och i så fall desto olustigare strategi.

Jan Björklunds undermåliga och pinsamma utfall i Spånga är mest av allt beklämmande. Jag tycker uppriktigt synd om L-ledaren om detta är höjden av hans retoriska färdigheter. Det är nog dags för 55-åringen att kasta in handduken och överlåta partiledarskapet åt yngre och mer alerta förmågor. Dessvärre är det svårt att se den makthungriga Birgitta Ohlsson Klamberg som ett bättre alternativ på ledarposten än Jan Björklund.

Ohlsson Klamberg har bland annat drivit frågan om att avskaffa nationalstaterna, däribland Sverige, och är vidare extremfeminist och svuren HBTQ-aktivist. I likhet med Björklund är hon vidare en varm anhängare av EU och euron samt NATO-förespråkare. Jag gissar att om inte Jan Björklund lyckas sänka Liberalerna skulle Ohlsson definitivt göra det. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/09/politiskt-tondova-birgitta-ohlsson-skrammer-mig/

Pluttpartiet Liberalerna befinner sig i dag i en existentiell kris och hankar sig fram kring 4-5 procent i opinionsmätningarna. Det är inte alls orealistiskt att tänka sig en riksdag utan L efter valet 2018. Partiet, som har en fallossymbol som kännetecken, skulle behöva en rejäl viagrainjektion för att ha en chans att hänga kvar i maktens korridorer.

  • ”Att vara liberal är att vara kluven” är ett citat som tillskrivs Gunnar Helén, ledare för Folkpartiet 1969-75.

Södertäljeprofiler (I): den helige Ansgar

8 juni, 2017


Aposteln och helgonet Ansgar står staty i Hamburg i Tyskland.

I den första av en planerad serie artiklar om bemärkta Södertälje-profiler skriver jag här om Nordens apostel, Sankt Ansgar. Denne var naturligtvis inte från Södertälje men har ändå i viss mån präglat vår stad, varför jag tycker det kan vara befogat att inleda artikelserien med just honom.

Ansgar föddes i Fouilloy nära Amiens i vad som nu är Frankrike 801 och avled i en sjukdom i Hamburg 865. Han blev i ungdomen munk i Benediktinerorden och i tidernas fullbordan ärkebiskop i stiftet Hamburg-Bremen. Det sägs att Ansgar sörjde över att nödgas dö ”sotdöden” – han hade mycket hellre velat avsluta sin levnadsbana som en martyr för Kristus. Han helgonförklarades efter sin död.

Vi vet förhållandevis mycket om den helige Ansgar tack vare den handskrivna biografi – Vita Anskarii (Ansgars liv)- som författades av hans lärjunge Rimbert efter apostelns död. Rimbert medföljde Ansgar på dennes missionerande till svearna och efterträdde honom också som ärkebiskop i Hamburg-Bremen 865. http://popularhistoria.se/artiklar/ansgar-kristnade-birka/

Vikingaattack. Innan Ansgar anlände till Birka på ön Björkö i Mälaren (som i dag tillhör Ekerö kommun) under tidsperioden 829-831 hade han på inbjudan av den kristne danske konungen Harald Klak gjort en icke fullbordad missionsresa i riktning mot Danmark. Klak och kristendomen hade dock svagt stöd i Danmark och Ansgar föredrog att stanna söder om Elbe på tyskt område, där han inrättade en skola för danska gossar.

Några år därefter var det så dags för Ansgar och hans följeslagare att bege sig till svearnas rike och dess huvudort Birka. Med honom på den strapatsrika resan var Rimbert samt munken Witmar. Ungefär halvvägs utsattes dock ressällskapet, som förutom av missionärerna utgjordes av köpmän, för en attack av pirater i form av vikingar. De vilda nordmännen lade beslag på såväl skepp som ägodelar inklusive 40 böcker avsedda för gudstjänstbruk.

Värst av allt var kanske dock att piraterna även tillägnade sig de dyrbara gåvor munkarna/missionärerna medförde från den tysk-romerske kejsaren Ludvig den fromme i syfte att inte komma tomhänta till mötet med potentaterna i Birka.

Efter det föga vänskapliga mötet med vikingarna nådde det fromma sällskapet omsider Björkö och Birka sedan man tvingats tillryggalägga betydande avstånd till fots och, när man stötte på vattendrag, nyttja de båttransporter som stod till buds. Avsaknaden av gåvor till trots blev de kristna förkunnarna med Ansgar i spetsen vänligt mottagna av sveakonungen Björn. Först hade de besökt Hovgården på grannön Adelsö för att inhämta formellt tillstånd att besöka Birka.


”Den helige Ansgar av Hamburg” som ikonbild.

Ärkebiskop och påvligt sändebud. Vi kan läsa följande i den nyöversättning av Rimberts skildring som utgavs 1986:

När kungen hade fått reda på deras uppdrag, diskuterade han saken med sina män och gav dem sedan med allas bifall tillstånd att vistas där och predika Kristi evangelium.

Efter halvtannat år återvände Ansgar till tyskt område och kunde då till kejsar Ludvig överlämna ett brev från sveakungen Björn, enligt uppgift av Rimbert ”skrivet på svenskarnas speciella sätt” (det vill säga sannolikt med runor). Kejsaren beslöt nu att instifta ett nytt ärkestift norr om floden Elbe med säte i Hamburg. Ansgar utsågs 834 av påven Gregorius IV till ärkebiskop tillika påvligt sändebud i den dåtida världens norra utmarker, ett för kristna missionärer livsfarligt område där de beryktade vikingarna med sin hedniska tro på asagudarna inte brukade lägga fingrarna emellan.

Nådens år 845 blev skickelsedigert för Ansgars hemstad Hamburg i norra Tyskland. En stor vikingaflotta angrep då staden och lade den i grus och aska. Kyrkan och dess boksamling tillspillogavs, men Ansgar lyckades rädda kyrkans heliga reliker undan förödelsens styggelse.

Flerhundraårig process. I Birka jagades efter några års verksamhet de kristna predikanterna på flykten. Det hjälpte inte att militärbefälhavaren i staden, Hergeir,  låtit döpa sig – den hedniska reaktionen var för stark. Ansgar beslöt sig i detta läge för att återvända till Birka för att om möjligt åter få fart på den kristna missionen. Detta skedde i början på 850-talet, då Ansgar var en mogen man i dryga 50-årsåldern.

Ansgar mottogs med glädje av sveakonungen, men i övrigt var opinionen inte särskilt vänligt stämd gentemot anhängarna av Vite Krist. Frågan om de kristna skulle få tillåtelse att föra ut sitt budskap i Birka fick avgöras genom officiell lottning, den första kända i svensk historia. Lotten utföll till de kristnas fördel och Erimbert blev ny präst i Birka medan Ansgar återvände till sitt ärkebiskopsdöme där Bremen 864, året före Ansgars död, utsågs till ny ärkestiftsstad.
Inte heller denna gång lyckades kristendomen bita sig fast i Birka. När ärkebiskopen Unni besökte Birka 935 fanns inte ett spår kvar av den kristna tiden.

Kristnandeprocessen i dåtidens Sverige tog flera hundra år i anspråk. Den förste kungen som lät döpa sig var Erik Segersäll, men han avföll efter en tid till hedendomen. Eriks son, Olof Skötkonung, blev den förste svenske monarken att döpa sig och hålla fast vid den kristna tron. Dopet skedde enligt traditionen vid Husaby källa i Västergötland år 1008. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_kristnande


Ansgarsmonumentet i form av ett keltiskt kors på Borgberget i Birka på Björkö invigdes 1834.

Ansgar och Södertälje. Hur var det då med Ansgars anknytning till Södertälje, det dåtida Taelghia?

Att Nordens apostel verkligen passerade förbi här är mer än troligt eftersom den dåvarande vikingatida bosättningen var belägen längs den närmaste vägen mellan Saltsjön (Östersjön) och Mälaren. Trafiken på denna vattenled var viktig för de centrala orterna Helgö (400-700-talen), Birka (700-900-talen) samt Sigtuna (900-talet och framåt).

Båtfärder mellan Östersjön och Mälaren var möjliga tack vare det vid den tiden högre vattenståndet. När markhöjningen började göra sig gällande gick det att släpa skeppen över de grundare partierna. På 1000-talet hade det blivit alltför grunt för släpning, men detta gick att avhjälpa genom att farkosterna då rullades på stockar. Under Ansgars tid var det troligen släpning som gällde.

Ursprunget till den nuvarande Södertälje kanal stod klart 1819 under Carl XIV Johans regenttid. Bygget hade påbörjats 13 år tidigare och till betydande del utförts av ryska krigsfångar. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dert%C3%A4lje_kanal

Om Ansgar och hans medresenärer stannade till i Taelghia känner vi inte till, men att platsen var bebyggd vid den aktuella tiden vet vi genom arkeologiska undersökningar. Däremot vet vi att Sankt Ansgars katolska församling och den karaktäristiska vita kyrkan med anor sedan 1966 strax öster om kanalen är uppkallad efter honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ansgar

1834 restes på Borgberget i Birka, beläget innanför den gamla borganläggningen, det så kallade Ansgarsmonumentet för att markera 1000-årsminnet av Ansgars första missionsresa.

Fotnot: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

 

Vikingarna: mördarmaskiner och plundrare men också handelsmän och statsbyggare

30 november, 2016

A furore Normannorum libera nos, Domine! (För nordmännens raseri bevare oss, milde Herre Gud!)

Denna bön bads i nordfranska kloster och kyrkor och syftar på de så kallade vikingarna, det vill säga våldsverkande men även handlande och statsbyggande nordbor från Sverige, Norge, Danmark och Island. Dessa gjorde den europeiska världen från Britannien och Irland i norr till Konstantinopel i söder osäker från slutet av 700-talet till mitten på 1000-talet. Vikingatiden har även kallats Nordens första storhetstid.

vikings-attack-lindisfarne
Illustrationen visar hur det kan ha sett ut då en nordman slår ihjäl en munk i Lindisfarne den 8 juni 793.

Vikingatiden kan sägas ha inletts med att besättningarna på tre krigsfartyg norrifrån attackerade en hamn i Dorchester på den engelska sydkusten i slutet av 780-talet. Det officiella startskottet för vikingaplundringarna brukar dock anses ha avlossats den 8 juni år 793 i Herrens år, då hundratals vilda nordmän klev i land på den ö – i dag kallad Holy Island – där biskopssätet och klostret Lindisfarne var beläget. http://varldenshistoria.se/kultur/guider/har-borjade-vikingatiden

Lindisfarne hade år 635 anlagts av den irländske munken Aidan på order av konung Oswald i Northumberland. Det blev högkvarter för den kristna mission som riktades mot det dåtida kungadömet Mercia. En berömd munk blev den senare abboten och ärkebiskopen Sankt Cuthbert. Mer om Lindisfarne här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lindisfarne

Platsen skulle plundras om och om igen innan den slutligen övergavs. Biskopssätet hade då flyttats till Durham i det inre av fastlandet. I dag finns på Holy Island, som vid ebb har landförbindelse med det engelska fastlandet, klosterruiner samt en slottsbyggnad som stod klar 1550. Ön är numera framförallt ett omtyckt tillhåll för ornitologer på grund av det rika fågellivet.

aidan_of_lindisfarne
Sankt Aidan av Lindisfarne.

Nordmännen högg med sina yxor och svärd ihjäl ett stort antal av de fromma munkarna, vilka tillbringade dagarna med att bedja, hålla gudstjänster, skriva av och illustrera bibeltexter, sjunga psalmer och arbeta i trädgården där de odlade bland annat medicinalväxter. De klosterbröder som icke ljöt döden flydde hals över huvud medan de norröna våldsmännen lade beslag på allt de kunde finna i fråga om dyrbarheter.

Den vilda attacken slog självklart ned som en bomb i hela den kristna världen. 13 år senare, 806, drabbades klostret Columbus på ön Iona i Inre Hebriderna utanför Skottlands nordvästkust av samma öde som Lindesfarne. Här lämnade nordborna intet åt slumpen utan alla munkar på platsen mördades. Vikingatågen ägde rum mitt i en brytningstid mellan gammalt och nytt, då den kristna missionen spred sig allt längre norrut och utmanade de människor som fortfarande trodde på den gamla fornnordiska mytologin inklusive gudagestalter såsom Oden, Tor, Frej med flera.

På 800-talet sändes den nordtyske munken Ansgar till Birka på Björkö i Mälaren med målsättningen att omvända svearna till tron på ”Vite Krist”, som Kristus kallades av nordborna. Han fick under första resan god kontakt med konung Björn och tilläts uppföra en kyrka, där de troende kristna kunde bedja och förrätta andakter. Vid sin andra resa kunde Ansgar dock till sin sorg konstatera, att den kristna tron befann sig på tillbakagång. http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

img_1506
Runsten i Järnvägsparken i Södertälje. Texten från 1000-talet handlar om Holmfast och Rodälv vilka kommit hem sedan de ”voro österut”. Foto: Tommy Hansson

Det skulle dröja ytterligare ungefär 300 år innan kristendomen var etablerad som dominerande troskoncept i vad som nu är Sverige. Detta skedde delvis med tillhjälp av missionärer från de tyska och brittiska områdena, men också genom att den nya tron medfördes och förkunnades av hemvändande vikingar. Dessa icke endast berördes av det kristna kärleksbudskapet utan  insåg också att kristendomen – som nu omfattades av stora delar av den civiliserade världen – var förmånlig sedd ur ett mellanfolkligt och handelsmässigt perspektiv.

Den förste svenske konung som lät döpa sig var Olof Skötkonung, son till Erik Segersäll; dopet skall enligt den vanligaste historiska traditionen ha ägt rum vid Husaby källa i Västergötland år 1008 och utförts av den engelske missionären Sigfrid. Kung Olof var nu noga taget inte den förste svenske monark som lät döpa sig till den kristna religionen – det hade hans far Erik gjort tidigare.  Olof var dock först att hålla fast vid kristendomen intill sin död. http://www.tacitus.nu/svenskhistoria/kungar/vikingatid/os-kristnandet.htm

Det är alldeles uppenbart att de av våra förfäder som drog ut på vikingatåg – alla gjorde ju inte det, de flesta som bebodde våra trakter stannade kvar hemma och brukade jorden samt skötte kreaturen – var av ett helt annat kynne än våra dagars lättkränkta och feminiserade svenskar. Vad de än var så inte var de några veklingar. Som vi sett ovan tvekade de inte att ta för sig med understundom extremt brutala metoder.

Här sången ”Här kommer det en viking” framförd av Sigge Fürst och med text av Eric Sandström: https://www.youtube.com/watch?v=AfPOqcLCFXA

De mest vildsinta vikingarna ingick i en elitstyrka som kallades bärsärkar, alternativt ulvhednar, vilka eggat fantasin hos många historiker och historiskt intresserade genom åren och givit upphov till en mångfald teorier. Bland annat har det spekulerats i att bärsärkarna skulle ha inmundigat små mängder av den giftiga röda flugsvampen innan det var dags för strid, men det är det numera få som tror. https://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A4rs%C3%A4rk

De vikingatida krigshandlingarna inleddes som framgått ovan i engelska Dorchester på 780-talet. Därefter följde en drygt 250-årig historia av såväl krig, oprovocerade brutala övergrepp som fredlig handel i både öster och väster. Enligt tidigare historiskt synsätt var det vikingar från Sverige som färdades i österled medan danskar, norrmän och islänningar drog västerut. Numera anses denna teori förlegad – de geografiska aktiviteterna var i stort jämnt fördelade mellan de nordiska folkslagen.

13708159_901823926589149_7532972431847693393_o
Travis Fimmel som Ragnar Lodbrok i Vikings.

845 angrep vikingar Hamburg och anställde stor förödelse. Samma år samt 857 och 885-86 gav man sig på Paris. Angreppet 845 skall möjligen ha anförts av den legendariske hövdingen Ragnar Lodbrok, som lät hänga 111 av Paris försvarare. En särskilt innovativ vikingahövding av dansk eller norsk härkomst var Rollo, vilken tilläts etablera sig i Frankrike i utbyte mot att han försvarade landet mot vikingaangrepp.

Han utsågs småningom till greve av Rouen och anses ha varit den förste hertigen av Normandie under namnet Robert I. Rollo är anfader till Englands förste normandiske kung, Vilhelm erövraren, som tog landet i besittning efter slaget vid Hastings 1066. Rollo levde mellan cirka 845 och cirka 930. Slutet på vikingatiden kan fixeras till år 1066, då den norske monark som kallats Harald hårdråde åkte på pumpen mot den engelske kungen Harold Godwinson. Den senare var den siste saxiske kungen i England, eftersom han kort efter slaget vid Stamford Bridge dödades i slaget vid Hastings som förde normanderna till makten.

Här följer en lista över de viktigaste vikingatida krigshandlingarna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Vikingatida_krigshandlingar

Om vikingarna finns ett antal mer eller mindre efterhängsna myter. Den vanligaste torde vara den om vikingahjälmarna med horn på. Avbildningar på till exempel Bayeux-tapeten, som framställer slaget vid Hastings, och de sällsynta hjälmfynd som gjorts ger dock vid handen att vikingahjälmarna varit hornlösa och toppiga. Avbildningar av figurer med hornhjälmar har dock hittats, men dessa anses snarare avbilda mytologiska gestalter såsom den fornnordiska mytologins övergud Oden.

219712715_82ec6434-7bd2-4123-87a2-1f37d8d7357c
Kvinnliga krigare – så kallade sköldmör – spelade en stor och viktig roll i vikingahärarna.

Den populära TV-serien Vikings, vars handling kretsar kring Ragnar Lodbrok-gestalten (som spelas av australiensaren Travis Fimmel), å sin sida visar vikingar vilka strider utan hjälm. Över huvud taget är det uppenbart att Vikings, låt vara välgjord och delvis historiskt korrekt, tar sig betydande historiska friheter där exempelvis Rollo blir till Ragnars bror. En annan TV-serie med vikingamotiv är The Last Kingdom som skildrar dels kampen mellan de dåtida engelska kungarikena, dels alla dessa rikens kamp mot vikingarna.

I Vikings framgår tydligt att kvinnor, kallade sköldmör, kunde spela väl så viktiga roller i krigiska situationer som män. Enligt nyare forskarrön baserade på vikingagravar skall emellertid kvinnorna ha spelat en ännu mer framträdande roll än vad Vikings antyder. Kanske så många som hälften av alla vikingakrigare har varit kvinnor. http://www.newsner.com/stereotypen-om-vikingar-krossad-ny-forskning-halften-av-krigarna-var-kvinnor/om/nyheter

Jag har tidigare under mina arkeologistudier för länge sedan sysslat en del med vikingatiden, även om jag var mer intresserad av bronsåldern. De nämnda TV-serierna har medfört ett uppsving för intresset för min del. Nyligen skaffade jag mig således boken Vikingar – myt och verklighet. Nordens första storhetstid, vilken är en av Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB) moderniserad version av klassikern Nordens första storhetstid: omkring 800-1066 med lärarinnan Anna Sandström som författarinna och utkommen 1894.

Boken, med förord av den historiske författaren Ulf Sundberg, kan varmt rekommendera för den som vill få en lättfattlig sammanfattning av vikingarna och deras härnadståg samt icke minst inbördes strider i form av exempelvis slaget på Fyrisvallarna 885 och slaget vid Svolder år 1000.

img_1597
SMBs nyutgåva av Anna Sandströms bok om vikingar kan rekommenderas. Foto: Tommy Hansson

Slutligen måste det sägas att vikingarna var mycket mer än råa och ibland omänskliga mördarmaskiner och plundrare (ty det var de verkligen). Dessutom var de slavhandlare och sålde 801 för första – men ingalunda sista – gången kristna fångar som slavar till muslimska handelsmän. De var även, som jag framhållit ovan, skickliga handelsmän och var mera är: framgångsrika nationsbyggare som var inblandade i Rysslands, Irlands och Englands tillblivanden.

Det tycker jag vi hedrar dessa våra förfäder för genom att samfällt lyfta på våra hornlösa vikingahjälmar och skåla i den honungssötade drycken mjöd. De var inte alla gånger Guds bästa barn – men de var våra killar och tjejer, och vi skulle tveklöst behöva litet mer av deras anda i dagens förvekligade Sverige!

Välkommen, prins Oscar Carl Olof!

5 mars, 2016

 

OLAND, SWEDEN - JULY 14: Princess Estelle of Sweden; Crown Princess Victoria of Sweden and Prince Daniel of Sweden attend the 38th Birthday celebrations of Crown Princess Victoria of Sweden on July 14, 2015 in Oland, Sweden. (Photo by Luca Teuchmann/Getty Images)

Prins Oscar är son till kronprinsessan Victoria och prins Daniel samt lillebror till prinsessan Estelle.

Det har väl inte undgått någon att kronprinsessparet begåvats med en liten prins och prinsessan Estelle med en lillebror: hertigen av Skåne, Oscar Carl Olof, föddes den 3 mars 2016.

I egenskap av mångårig och synnerligen inbiten rojalist vill jag härmed frambära mina både innerliga och hjärtliga gratulationer till kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Fattas bara annat. Grattis också till konung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia, vilka nu kan glädjas åt sitt fjärde barnbarn.

Fler är på gång, då även prins Carl Philip och prinsessan Sofia väntar på att få höra trampet av små, små skor.

Jag kan gärna erkänna, att det finns ett antal rätt goda förnuftsskäl som talar för republik. I ett avseende är emellertid monarkin tveklöst helt överlägsen republiken: det känslomässiga inslaget, vilket är väl så viktigt ur mänsklig synvinkel.

Ingen har nog framfört detta bänttre än den fine konservative skribenten Gunnar Unger (1915-76) i sin minnesbok Rapsodi i blått (1974):

Ty, som jag ser det, är det visdom att bejaka de väldiga känslovärden som ryms i monarkin och som så mäktigt appellerar till vår historiska fantasi. Förnuftet i alla ära, men låt oss inte underskatta vårt behov av romantik – och i statslivet är monarkin det romantiska inslaget.

gu3b Gunnar Unger – konservativ skribent och rojalist.

Visst spelar emotionella drivkrafter en väl så stor roll både i politiken och det mänskliga livet i stort som rationella och intellektuella sådana. Det fina i kråksången är emellertid, att det även finns tungt vägande förnuftsskäl som talar till det monarkiska statsskickets fördel.

Detta garanterar att Sveriges hårt prövade folk har en statsledning som står över det oavlåtliga partipolitiska käbblet, som är det pris vi tvingas betala för demokratin. Därtill är monarkin av ett oskattbart PR-värde för vår nation i allmänhet och denna nations industri i synnerhet.

Det apanage staten betalar ut till kungahuset varje år är en försumbar utgift med tanke på allt vi får ut av de insatser som utförs av de representativa och hårt arbetande medlemmarna i samma kungahus. För närvarande beräknas kostnaderna för hov- och slottsstaterna uppgå till 127 miljoner kronor, vilket skall räcka till såväl kungahusets representationskostnader som underhållet av slott och andra egendomar. I gengäld låter kungahuset staten utnyttja dessa egendomar.

Jag har för den intresserade nedtecknat följande lilla orientering om vad apanage egentligen är och inte är: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/29/vad-apanage-ar-och-inte-ar/

Det har i pressen redan skrivits åtskilligt om den lille prinsens namn.

King_Oscar_II_of_Sweden_in_uniform Konungen av Sverige och Norge, Oscar II.

Tilltalsnamnet Oscar har innehafts av två svenska kungar: Oscar I (1799-1859, kung över Sverige och Norge 1844-59), son till Carl XIV Johan; Oscar II (1829-1907, kung över Sverige och Norge 1859-1905, över Sverige 1859-1907), son till Oscar I. Samma namn har burits av prins Oscar Bernadotte af Wisborg (1859-1953), son till Oscar II , bror till Gustaf V och pappa till greve Folke Bernadotte (1895-1948).https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/17/folke-bernadotte-han-dog-med-stovlarna-pa/

Carl kommer från lillprinsens morfar, vår nuvarande kung, men namnet har som bekant burits även av monarkerna Carl IX, Carl X Gustaf, Carl XI, Carl XII, Carl XIII, Carl XIV Johan (Jean Baptiste Bernadotte) och Carl XV. Här måste också nämnas att en bror till Gustaf V och följaktligen son till Oscar II, prins Carl (1861-1951), burit samma namn.

Namnet Olof kommer från lillprinsens farfar, Olle Westling, som för övrigt för sju år sedan donerade en av sina njurar till sonen som då var njursjuk. När jag blev underkunnig om namnet fruktade jag ett tag att namnet kom från Olof Palme, men så var alltså lyckligtvis ej fallet. Eljest hade man väl kunnat tänka sig att det kungliga nytillskottet uppkallats efter Olof Skötkonung (cirka 960-talet/980-1022, kung 995-1022), den förste sveakonung som regerade över såväl Mälardalen som Västergötland samt  även den förste som lät döpa sig och förblev kristen.

Wedding+Swedish+Crown+Princess+Victoria+Daniel+wNdFnje6BxMm Prins Daniels föräldrar: Ewa och Olle Westling, här vid kronprinsessparets bröllop.

Det utan tvivel mest bisarra som hittills skrivits i anledning av Victorias nedkomst är ett debattinlägg i tidningen Metro av serietecknaren Adrian Malmgren, Malmö, som menar att prins Oscar inte skall ”påtvingas sin könstillhörighet av vård och samhälle”.

I enlighet med den så kallade queerteorin /Fotnot/ och dess fantasivärld ser Malmgren, som uppges föreläsa om ”transinkludering och representation”, kön som en social konstruktion som helt och hållet betingas av miljön. http://www.metro.se/metro-debatt/tvinga-inte-pa-oscar-ett-kon-lat-lillprinsen-definiera-sig-sjalv-istallet/EVHpcd!GmSOZu9Gx0j/

Den stackars prinsen skall alltså inte få veta om han är pojke eller flicka, eller eventuellt tillhöra något slags tredje kön, utan själv få ”avgöra” detta när han växer upp. Detta är naturligtvis sinnessjukt trams, nödtorftigt maskerat som intellektuell teori, och inget annat. Jag för min del säger: Välkommen, prins Oscar Carl Olof!

Fotnot: Queerteorin, som kommer från USA, är den mest revolutionära yttringen av homosexrörelsen. Den strävar efter att slå sönder den naturliga könsordningen och traditionella familjeideal i syfte att bereda väg för en samhällsrevolution. Den som vill läsa mer kan göra det i min bok Åter till det kalla kriget (Contra förlag 1993), kapitlet ”Vänsterns nya kläder”, avsnittet ”Bögrevolten”.