Drottningen ger efter för PK-tryck

 PK-trycket blev för stort: drottningen vägrar ta emot pris för humanitära insatser.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19681460.ab

Som framgår av en artikel i Aftonbladet den 13 oktober – se länk ovan – har drottning Silvia beslutat avstå från att ta emot priset Scandinavian Human Rights Award för sina insatser mot så kallad trafficking, människohandel som syftar till att utnyttja människor – ofta unga kvinnor och barn – till tvångsarbete, ibland prostitution men också fabriks- eller hushållsarbete.

Priset skulle ha delats ut till drottningen i samband med ett seminarium om trafficking vid Uppsala universitet onsdagen den 15 oktober. Hovet meddelar enligt AB att drottningen vägrar ta emot priset med motiveringen, att priset skulle  ta bort uppmärksamheten från trafficking-frågan, som hon är djupt engagerad i.

Den verkliga orsaken till att drottningen avstår från priset är skriverier i press och andra media om att Scandinavian Human Rights Lawyers skulle ha ”kopplingar till abortmotståndare”, en av de mest graverande fadäser man kan göra sig skyldig till om man vill hålla sig väl med den politiskt korrekta eliten i extremlandet Sverige.

Här en länk till organisationens hemsida för den som vill veta mer:

http://www.shrl.eu/

 Italienske politikern Luca Volonte: pristagare 2011.

Scandinavian Human Rights Lawyers har nämligen tidigare varit oförsynta nog att dela ut sitt pris till vad som uppges vara abortmotståndare, eller pro-lifers, i form av Luca Volonte (2011) och Roger Kiska (2012). 2013 tillföll priset Elise Lindqvist. Såväl Volonte som Kiska uppges vara knutna till den abortkritiska organisationen Alliance Defending Freedom.

Detta blev alltså för mycket för PK-Sverige, som nu alltså lyckats pressa drottningen att, via trendkänsliga hovlakejer, avstå sitt välförtjänta pris. Jag tänker inte hymla med att jag tycker det är ynkligt och ryggradslöst. Att vilja värna de försvarslösa barnen i moderlivet anses i Sverige vara närmast oförlåtligt, en följd av decenniers oavlåten propaganda från feministrörelsen och extremvänstern. Att utsläcka mänskligt liv anses vara något gott, att rädda liv anses vara dåligt.

Det lär vara ökända sexlobbyisterna i RFSU som dragit i tåtarna för att få drottningen att kasta in handduken. Se artikel i den kristna tidningen Dagen här:

http://www.dagen.se/s%C3%A5-fick-rfsu-drottningen-att-avst%C3%A5-fr%C3%A5n-m%C3%A4nniskor%C3%A4ttspris-1.274735

Enligt Socialstyrelsens statistik aborteras varje år mellan 35 000 och 38 000 mänskliga foster. Det motsvarar invånarantalet i en stad av Västerviks storlek:

http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikefteramne/aborter

Abort blev lagligt i Sverige 1938. Enligt den nya lagstiftningen tilläts då abort av  medicinska, humanitära eller rashygieniska skäl. Den nuvarande abortlagstiftningen är från 1974 och möjliggör abort fram till vecka 18 av havandeskapet. Specialtillstånd för veckorna 18-22 kan inhämtas från Socialstyrelsen. Aborter i Sverige är således omgärdade med tidsmässiga restriktioner, varför det inte är korrekt att (vilket ofta görs) tala om ”fri abort”.

Fram till den 18e veckan kan en havande kvinna begära abort av vilket skäl som helst, alltså även på grund av att det väntade barnet är behäftat med ”fel” kön. Sedan 2008 finns heller inga krav på att den abortsökande kvinnan skall ha någon anknytning till Sverige, varför termen ”abortturism” uppkommit.

Man må se på abort hur man vill. Men att drottningen av PK-politrukerna påverkas att vägra ta emot ett pris av den enda anledningen att det tidigare tillfallit personer som vill värna mänskligt liv även i moderlivet är enligt min enkla mening både löjeväckande och alldeles otillständigt. Borde hon inte ha tillräckligt med ryggrad för att inse detta?

Att en professor i folkrätt som heter Mark Klamberg och är gift med förra statsrådet Birgitta Ohlsson – båda (FP) – även han backar ur från det planerade seminariet var naturligtvis väntat och upprör mig betydligt mindre. Folkpartister har aldrig utmärkt sig för att stå fast när det blåser.

 IS-terrorist med skräckslagen liten flicka. I bakgrunden syns ISIS flagga. Kommer Silvia att engagera sig för henne och hennes medoffer?

Slutligen finns kanske skäl att undra över om drottningen kommer att våga ta upp den grova form av människohandel, ja rent slaveri, med kvinnor och minderåriga flickor som sexslavar som nu förekommer i Mellanöstern i den ökända terroristligan IS/ISIS regi. Jag hoppas det men fruktar tyvärr, att någon eller några kommer att viska i den nu 70-åriga drottningens öra, att det nog vore alltför kontroversiellt – kanske till och med ”islamofobiskt” – att upphäva sin röst mot denna monumentala omänsklighet.

Läs mer om IS sexslavar via denna länk:

http://swedish.ruvr.ru/radio_broadcast/no_program/277257784/

 

 

Alfsson och flaggskändningen: media gör bort sig

 En variant av De Geers ”Skända flaggan”. I slutet på 1960-taket var detta höjden av politisk medvetenhet och är det tydligen fortfarande i Fi.

Stundom slår media liksom knut på sig själva i syfte att ”komma åt” och/eller förlöjliga oss sverigedemokrater.

Som nu då riksdagsman Toralf Alfsson i Kalmar får på skallen för att han kritiserar en av Feministiskt initiativs toppkandidater i EU-valet för att ha använt ett 47 år gammalt obskyrt ”konstverk” av den bedagade (för att inte säga degenererade) adelsmannen Carl Johan De Geer.

”SD-man arg på 47 år gammalt konstverk” trumpetar således Svenska Dagbladet med flera ut och anklagar Alfsson för att inte ha koll på svensk kultur:

http://www.svd.se/kultur/sd-politiker-kanner-inte-till-de-geer_3619044.svd

Den som tar del av Thoralf Alfssons blogginlägg i ämnet märker dock att bloggarens poäng är att en ledande Fi-kandidat i sitt twittrande använder sig av ett fosterlandsfientligt uttryck – vilket De Geers alster onekligen är – vilket upprör Alfsson. Vem som sedan gjort verket och när blir i sammanhanget då rätt ovidkommande. Det är media, inte Alfsson, som gör bort sig.

Det upprör mig också. 30-åriga sjukgymnasten Maria Borgström från Gamleby utanför Västervik, fjärdeplacerad på Fis EP-valsedel, avbildar De Geers ”konstverk” under sin egen rubricering: ”Redo för nationaldagen, liksom.” Något som mycket klart indikerar att hon själv instämmer i De Geers skabrösa budskap.

 Vänsterklottraren Carl Johan De Geer.

I anslutning till en brinnande svensk flagga står textat: ”Skända flaggan. Vägra vapen. Svik fosterlandet. Var onationell”. Dessutom förekommer orden ”Bajskorv” respektive ”Kuken” på olika varianter av verket. Kanske är det litet märkligt att Maria Borgström inte tycks uppröras över detta patriarkala budskap; unga Maria hade nog egentligen föredragit ”Fitttan”.

Att budskapet faktiskt är otroligt barnsligt har vårt kulturetablissemang än i dag inte genomskådat.

Alfssons bloggtext här:

http://thoralf.bloggplatsen.se/

Carl Johan De Geer, född i kanadensiska Montreal 1938, gjorde sig ett namn på 1960- och 1970-talen som en avantgardistisk kulturknutte som bland annat medverkade i den vämjeliga tidningen Puss, som exempelvis propagerade för sex mellan föräldrar och barn och snart sagt allt annat som kunde bidraga till att bryta ner det svenska, demokratiska samhället.

I Puss medverkade bland andra också De Geers gode vän, den ökände antisemiten Lars Hillersberg, som arbetat intimt tillsammans med Radio Islams patologiske judehatare Ahmed Rami, fängelsedömd för hets mot folkgrupp.

Konceptet för denna typ av konstnärer/kulturpersonligheter var väldigt enkelt: var så grov och vulgär som möjligt när det gäller att dra hävdvunna värden som Gud, monarkin och fosterlandet i smutsen. USA var det i särklass maffigaste internationella hatobjektet. Ju äckligare och obscenare, desto bättre. På kulturredaktionerna smattrade applåderna från rödskäggen.

Puss-medarbetaren Lars Hillersberg illustrerade bland annat judehataren Ahmed Ramis böcker.

Självklart ser även en fisförnäm borgarblaska som Svenska Dagbladet detta som höjden av förfining, särskilt som De Geers med fleras klotter sålts på fiiiina auktioner som Bukowskis för flera tusenlappar.

Nu var det dock alltså inte Thoralf Alfssons mening att göra en uttömmande analys av Carl Johan De Geers eventuella konstnärliga kvaliteter, utan att uppmärksamma att en ledande feminist använt ett obscent, fosterlandsfientligt verk i sin agitation inför firandet av nationaldagen nu på fredag. Jag vet ärligt talat inte om Svenskans skribent är så korkad att vederbörande inte inser detta.

Det är naturligtvis fullt möjligt att det är så, men mer troligt är kanske att tidningen ser en möjlighet att klämma åt en känd sverigedemokrat, och vad är då mer frestande än att antyda att denne inte känner till sin egen svenska kultur?

Jag känner inte till hur pass bevandrad i modern svensk konst Thoralf Alfsson är, men i det här fallet torde han vara mer än förlåten om kunskaperna möjligen brister: De Geers verk rör sig mer om andlig lort och vulgär agit-prop-framställning i vänsterradikal tappning än verklig konst. Det skulle enligt mitt förmenande göra sig alldeles förträffligt på närmaste soptipp.

 Maria Borgström, Fi, har dammat av ett nästan 50 år gammalt ”konstverk” i fosterlandshatets tjänst.

Jag avslutar med dessa Thoralf Alfssons högst berättigade och motiverade ord:

Det är ‘fina representanter’ som står som toppnamn på Fi:s EU-valsedel. Jag blir beklämd av att se hur dessa personer agerar och vill rasera vår nation. Ja, det handlar om att rasera det som många generationer av slitsamma svenskar byggt upp. Skandal!

Detta är, gott folk, Thoralf Alfssons budskap. Man kan ta det till sig eller förkasta det. I det sammanhanget är det dock helt likgiltigt vem som kletat ner det osmakligt puerila budskapet – Carl Johan Djävla De Geer eller Nicke Lilltroll.

Fotnot: Bloggaren har två akademiska betyg i konstvetenskap samt är ledamot i Södertälje kommuns kultur- och fritidsnämnd.

 

Svenska artister (V): Alice Babs

 Alice Babs Sjöblom i mogen ålder. I bakgrunden en byst av henne.

Det är svårt att i dag, då artister som tycks inspirerade av underjordens krafter ofta nog intar världens scener, förstå att Alice Babs en gång kunde anses framföra sånger och stå för värderingar som var höjden av dekadens och omoral. Så var det i alla fall då Alice ”Babs” Nilson, som hon då var känd som, 1940 slog igenom med dunder och brak i filmen ”Swing it, magistern!” i regi av Schamyl Bauman.

Videolänk nedan med titelmelodin:

http://www.youtube.com/watch?v=m7_94j2qYbk

Filmen och då endast 16-åriga Alice gjorde stor succé i Sverige, Danmark och Norge. I Finland var det en annan sak: här var dans vid denna tid förbjuden och radion spelade huvudsakligen psalmer och marscher under de bistra krigsåren. När den unga artisten en gång uppträdde inför finska krigsinvalider gjorde hon dock stor lycka.

Trots succén bland biobesökare och allmänhet var det åtskilliga i de äldre generationerna som rynkade på näsan åt swingmusiken – som introducerade jazzen i Sverige – och unga Alice ”Babs” Nilson. Talrika präster avfärdade all populärmusik som synd och ansåg att Alice var ”ungdomens förförare” eller rentav en ”slyna” som framförde ”negermusik”. En kyrkoherde Grände kallade Alice och swingen ”en andlig mul- och klövsjuka”. Hon uppges ha tagit illa vid sig av denna kritik och såg det som en sorts revansch, när hon många år senare uppträdde i kyrkor med Duke Ellingtons orkester.

Så här skrev exempelvis signaturen Scatterbrain i en recension av en av Alices skivor:

Denna skiva borde inte få spelas annat än i en obebodd trakt i mörkaste Afrika.

Som sagt, svårt att förstå i dag att denna äppelkindade helylletjej från Småland kunde få ett sådant renommé…

Hildur Alice Nilson föddes i Kalmar den 26 januari 1924 som dotter till biografpianisten Jean Edvin Nilson och en moder som sjöng. Familjen flyttade till Västervik och senare till Stockholm i syfte att utveckla dotterns sångkarriär. Redan 1938 syntes unga Alice i filmen ”Blixt och dunder” i regi av Anders Henrikson och med Hasse Ekman som manusförfattare. Första skivinspelningen inträffade 1939 med ”Joddlarflickan” med text och musik av fadern. Samma år såg hon den blivande samarbetspartnern Duke Ellington och dennes orkester vid ett framträdande i Stockholm.

 Så här såg ”ungdomens förförare” ut på 1940-talet…

1940 kom så det formidabla genombrottet med ”Swing it, magistern!” Filmen hade premiär på biografen Royal i Stockholm den 21 december 1940 och väckte genast stort uppseende. Alice ”Babs” Nilson, som snart skulle bli känd som enbart Alice Babs, spelar här skolflickan Inga Danell som vid ett offentligt framträdande använder artistnamnet Linda Loy. Hennes musiklärare, lektor Bergman, spelas av Adolf Jahr. Filmen fick 1941 en uppföljare som hette ”Magistrarna på sommarlov” som dock inte gjorde stort väsen av sig.

Alice Babs var nu ett etablerat fenomen inom svensk underhållningsindustri. Ett axplock ur hennes fortsatta filmkarriär ger titlar som ”En trallande jänta” (1942), ”Vårat gäng” (1942), ”Örnungar” (1944), ”Sången om Stockholm” (1947), ”I dur och skur” (1953), ”Swing it, fröken” (1956) och ”Det svänger på slottet” (1959). I den sistnämnda filmen spelar Babs mot dåvarande manlige flickfavoriten Lasse Lönndahl.

Titelsången ur ”Vårat gäng”:

http://www.youtube.com/watch?v=liN-eqdhXIw

”Örnungar” i regi av Ivar Johansson handlar om segelflygning och spelades in på platåberget Ålleberg i Västergötland med dess 330 meter över havet. Alice Babs spelade in alla flygscener hon medverkade i själv – hon hade nyligen tagit segelflygcertifikat. Filmen är väl eljest mest känd för slagdängan ”Gå upp och pröva dina vingar” av och med Lasse Dahlquist. Insatsen här skulle i tidernas fullbordan rendera Alice det första hedersmedlemskapet i Segelflygets veteranförening (2001).

1954 är ett märkesår i Alice Babs karriär då hennes platta  ”Käre John” (med amerikansk förlaga som 1951 sjungits in av Hank Williams) resulterade i Sveriges första guldskiva. På piano Charlie Norman och gitarr Jörgen Ingmann. 1958 var Alice Sveriges första representant i Eurovision Song Contest i Holland med låten ”Lilla stjärna”, vilken belade en hedersam fjärdeplats. Segrade gjorde Frankrikes André Claveau med ”Dors, mon amour”.

”Käre John”:

http://www.youtube.com/watch?v=nPDbQ3RRTEQ

”Lilla stjärna” (video):

http://www.youtube.com/watch?v=GJ32dJz8O7I

1958 gick Babs karriär in i ett nytt skede då hon tillsammans med danskarna Svend Asmussen (född 1916) och Ulrik Neumann (1918-94) bildade trion Swe-Danes. Det var en högt kvalificerad ensemble: Alice Babs rykte som helgjuten sångerska var grundmurat, Neumann var en rutinerad revyartist, musiker och kompositör och Asmussen ansågs vara världens främste jazzviolinist.

Videolänken nedan från ett framträdande på Berns i Stockholm:

http://www.youtube.com/watch?v=csRUYiZvB70

Trion, som den minnesgode och lite äldre läsaren tvivelsutan erinrar sig från talrika framträdanden i svensk television, nådde världsrykte då den 1959-60 turnérade i USA och bland annat medverkade i Ed Sullivans show i New York samt konserterade på Coconut Grove i Los Angeles. Olympia i Paris var en annan världsscen på vilken svensk-danskarna uppträdde. Gruppen splittrades redan 1963 då den stod på toppen av sin karriär.

 Oförglömliga Swe-Danes.

Det var 1963 som Alice Babs inledde sitt fruktbärande samarbete med den världsberömde amerikanske orkesterledaren och jazzpianisten Duke (eller Edward Kennedy som han egentligen hette) Ellington (1899-1974). Den svenska sångerskan kom att bli oumbärlig för Ellington tack vare sitt röstomfång, vilket skall ha omfattat tre och en halv oktav. Ellington skrev de andra och tredje av sina ”Sacred Concerts” för Babs röst. Han sa själv att om han inte kunde använda svenskan så var han tvungen att anlita tre sångerskor för de aktuella sångpartierna.

 Edward Kennedy Ellington – ”Duke”.

Särskilt lyckad blev konserten i New Yorks största katedral, St. John the Divine, den 19 januari 1968 inför 8000 åhörare. New York Times musikkritiker skrev följande:

Miss Babs, sopran från Sverige, som framträtt med Ellingtons band vid flera tillfällen i Europa, intog i går kväll sin plats bland Ellingtons främsta – musiker och sångare som givit Ellington-ensemblen en särställning. Hennes röst visade sig vara ett magnifikt Ellington-instrument, rent fullödigt och med både värme och styrka i båda ändar av ett brett register.

1972 gav Alice Babs ut skivan ”Alice in Israel” och tilldelades samma år Masadamedaljen av den judiska hjälporganisationen Keren Kajemet. Hon fick medaljen och ett diplom ur dåvarande israeliske ambassadören Max Varons hand tillsammans med några andra förtjänta svenskar. Samma år utnämndes hon till hovsångerska – en hederstitel som dittills endast gått till operaverksamma sångare/sångerskor.

 Alice Babs tilldelades Masadamedaljen av Keren Kajemet.

På Alice Babs övriga meritlista kan nämnas att hon 1969 belönades med Karl Gerhards hederspris och att hon 1974 invaldes i Kungliga musikaliska akademien. Hon samarbetade genom åren med musikprofiler som exempelvis Charlie Norman, Povel Ramel och Bengt Hallberg. Hon har fortsatt sjunga offentligt högt upp i åren, ofta tillsammans med dottern Titti Sjöblom, men drabbades i våras tyvärr av en stroke.

Alice Babs familjeliv har såvitt jag känner till inte varit särdeles dramatiskt. Hon gifte sig 1943 med dåvarande fänriken, sedermera direktören Nils Ivar Sjöblom med vilken hon fick barnen Lilleba Lagerbäck (född 1945), Lars-Ivar (Lasse) Sjöblom (född 1948) samt Titti Sjöblom (född 1949).

Alice och Titti gör reklam för klassiska Toy tuggummi.

Den mest kända sång mor och dotter spelat in tillsammans torde slutligen vara ”Droppen Dripp och Droppen Drapp”:

http://www.youtube.com/watch?v=_5R3P6lR2lo