Krister Peterssons sagostund: inget mordvapen, inget DNA, inga nya vittnesmål, ingenting

 

 

 

Dagen före chefsåklagare Krister Peterssons numera herostratiskt ryktbara presskonferens om Palmegruppens slutsatser angående Palme-mordfallet lade den socialdemokratiske partigängaren Daniel Suhonen ut ovanstående på Twitter. I dag – för Suhonen i dubbel bemärkelse dagen efter – ångrar han sannolikt att han inte höll händerna i styr.  Dessutom torde Suhonen ha anledning att säga upp bekantskapen med ett par personer han säger sig ha litat på…

Suhonen var i sanningens namn dock inte ensam om att tro sig veta vad åklagare Petersson skulle lägga fram. Den icke helt obekante pensionerade kriminologiprofessorn Leif G. W. Persson kände sig också helt säker på att det var mordvapnet som skulle företes. I Expressen citeras han på följande sätt: ”Vad finns det för bevisning i ärendet att plocka fram eller hitta, det kokar i stor sett ner till ett mordvapen.” https://omni.se/gw-saker-pa-att-polisen-har-vapnet-som-dodade-palme/a/g7bEq0

Jag skall villigt erkänna att jag också hade väntat mig betydligt mer av det förebådade ”stora avslöjandet”. Nu fick vi istället avnjuta något vad jag skulle vilja kalla en i och för sig rätt underhållande men dock sagostund, exekverad av Palmegruppens förundersökningsledare Krister Petersson, vilken presskonferensen igenom förde ett resonemang kring olika vittnesmål och uppgifter i anslutning till den så kallade Skandiamannen Stig Engström.

Däremot inte tillstymmelse till bevisning i form av mordvapen, DNA eller nya vittnesmål. Endast indicier, vilka dessutom mycket väl kan tolkas på diametralt andra sätt än de hemsnickrade teorier Petersson torgförde. Den på sina håll hett emotsedda presskonferensen utmynnade i vad som måste betecknas som det mest praktfulla Västgötaklimax svenskt rättsväsende någonsin skådat. (Fotnot)

När Krister Petersson i februari kungjorde att  lösningen på Palme-mordfallet skulle presenteras till sommaren hade Petersson och spaningsledaren Hans Melander säkert hoppas på en mer handfast bevisning. Försök att få fram sådan gjordes också. Bland annat lyckades utredningen få tillgång till en vapensamling som tillhört en (avliden) god vän till Stig Engström. I samlingen fanns ett vapen med rätt kaliber, men när vapnet provsköts vid Nationellt Forensiskt Center (NFC) kunde konstateras att det varken gick att bevisa eller motbevisa att detta var mordvapnet.

De båda vittnena Leif Ljungqvist och Hans Johansson är båda överens om att Stig Engström inte är identisk med Palmes baneman. Ljungqvist, känd som ”Chevamannen” och den som ringde ett larmsamtal med uppgift om att ett mord var begånget, citeras på SVT Nyheter: ”Jag tror inte att det är Stig Engström för han kom efter att mordet hade skett.”

Den ursprunglige Skandiamannen.

Leif Ljungqvist beskriver mördaren som en atletiskt byggd man på cirka 190 centimeter. Den då 52- årige Stig Engström var knubbigare, hade kortare ben och sprang inte likadant som mördaren. Ljungqvist menar: ”Presskonferensen var ett fiasko och det är skandal att man kan gå ut med något sådant här. Det finns ju ingen rättvisa för en död person.” https://www.svt.se/nyheter/inrikes/vittnena-det-var-inte-stig-engstrom-som-skot-olof-palme

Stig Engström föddes i Bombay i dåvarande brittiska kronkolonin Indien den 26 februari 1934 och avled – han begick enligt uppgift självmord – i bostadsorten Täby den 26 juni 2000. Fadern, Folke Engström, var maskinspecialist hos Ivar Krüger och beordrades att flytta till Indien och bedriva verksamhet där 1926.

Engström utbildade sig till grafiker och hade olika anställningar innan han 1969 anlitades som reklamkonsulent av försäkringsbolaget Skandia på Sveavägen i Stockholm. Det kan nämnas att hans mor, Rut Engström, avled 111 år gammal i Stockholm 2013 – hon var Sveriges genom tiderna dokumenterat åttonde äldsta person. https://www.expressen.se/nyheter/han-talade-om-mordet-med-exfrun-under-sista-samtalet/

Tesen om att Skandiamannen Stig Engström var inblandad i mordet på statsminister Olof Palme har framförts flera gånger tidigare. En av de första som luftade denna teori var kommunisttidningen Proletärens chefredaktör Olle Minell. En annan var ”privatspanaren” Sven Anér. Den som på senare tid rönt störst uppmärksamhet är den socialdemokratiske journalisten och läraren Thomas Pettersson, vilken 2018 gav ut den uppmärksammade boken Den osannolika mördaren vilken översatts till ett flertal språk. https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Pettersson_(journalist)

Att Stig Engström skulle ha mördat Olof Palme eller varit med i en konspiration som gjort det är emellertid inte en teori som imponerar på de många privatspanare, vilka lagt ner många år på att ingående granska Palmemord-fallet. Dit hör exempelvis Gunnar Wall, Jan Stocklassa och Lars Borgnäs vilka samtliga uttrycker besvikelse över Krister Peterssons slutsatser. https://www.gp.se/nyheter/sverige/privatspanarnas-besvikelse-som-en-d%C3%A5lig-sammanfattning-av-en-d%C3%A5lig-bok-1.29293912

Kari Poutiainen avfärdar tesen om Stig Engström som Palme-mördare.

Kari Poutiainen, som tillsammans med sin bror Pertti 1995 utgav den mest ingående bok som skrivits om Palme-utredningen, Inuti labyrinten, avfärdar även han Stig Engström som Palme-mördare. I Länstidningen, Södertälje framhåller han den 11 juni att Engström hade ett alibi. Det har att göra med att Lisbet Palme i polisförhör dagen efter mordet på hennes make uppgivit att mördaren hade blå täckjacka. Ett par timmar tidigare hade Engström ringt till polisen och berättat samma sak. Poutiainen frågar sig mot denna bakgrund:

Hur kunde Engström veta det  om han var mördaren? Vittnena säger ju att mördaren sprang direkt efter att han skjutit. Lisbet Palme kan inte ha pratat med mördaren, däremot med Stig Engström som kom senare. När Engström sen återkommer till brottsplatsen 23.40 hade Lisbet Palme lämnat brottsplatsen, hon var där i cirka sex minuter. Jag menar att denna uppgift ger Stig Engström alibi.

”Jag har omvärderat Stig Engström”, fastslår Kari Poutiainen, ”han var ingen mytoman. Tvärtom stämmer det han säger väldigt väl.”.

För att återvända till Leif G. W. Persson så sällar han sig till de otaliga bedömare som avfärdar åklagare Peterssons fabulerande i TV. ”Den här presskonferensen var en kolossal besvikelse”, sade G. W.  i direktsändning i TV4 och fortsatte: ”Åklagaren har faktiskt inte kunnat producera någonting mer substantiellt i ärendet utan det är bara hans egna tolkningar utav det som inträffat.” Enligt Persson kan det också vara så att vi fått bevittna ännu ett brott begås, låt vara av ringare art: förtal av avliden. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/awmOVO/leif-gw-persson-ingen-losning-pa-palme-mordet

Krister Petersson har själv erkänt att han ”tveklöst” gjort sig skyldig till förtal av avliden. Han anser ändå inte att han begått något brottsligt med hänvisning till Palme-mordfallets ”allmänintresse” och att han anser sig ha ”skälig grund” för utpekandet av Stig Engström. https://omni.se/petersson-det-ar-tveklost-fraga-om-fortal-av-avliden/a/Joj63j

Jag instämmer inte i den tolkningen. Förvisso föreligger ett allmänintresse när det gäller Palme-mordet rent allmänt, men att behöva ta del av Kristerssons personliga hjärnspöken är inget allmänintresse. I egenskap av en av rikets högsta juridiska företrädare borde Petersson ha insett det gravt oetiska i att, för all framtid, dra en avliden persons renommé i smutsen grundat på personliga tolkningar av ett komplext utredningsmaterial. Jag har mot den bakgrunden svårt att se att Krister Petersson, född 1961, skulle ha någon framtid att tala om i juridiska sammanhang.

Det absolut bästa hade varit att offentligt sätta punkt för utredningen med den helt sanningsenliga motivationen, att det under förhandenvarande omständigheter inte går att komma längre. Tydligen kunde han dock inte motstå frestelsen att gå till historien som den som gav Olof Palmes mördare ett namn.

Nej, det blev ingen klang- och jubelföreställning för Krister Petersson (till höger) och hans underhuggare Hans Melander.

Palmeutredningen är den i särklass mest kostsamma brottsutredning som gjorts i Sverige. Redan 2006 bedömdes den ha gått lös på en halv miljard kronor. Sedan 2011 har kostnaderna dämpats och i skrivande stund kan de polisiära kostnaderna beräknas till runt 600 miljoner kronor. Då har emellertid inte Åklagarmyndighetens kostnader för åklagare eller Domstolsverkets kostnader för de båda rättegångarna mot Christer Pettersson medräknats, https://omni.se/polisutredningen-har-kostat-runt-600-miljoner-kronor/a/Adebwq

Det finns som jag ser det främst två ljusglimtar i Krister Peterssons etiskt mycket tvivelaktiga fabulerande. Dels att förundersökningen kring Palme-mordfallet avvecklas. Dels att det undermåliga och av konspirationstänkande färgade så kallade Sydafrikaspåret definitivt kan förpassas till historiens proverbiala soptipp.

Utredningen borde emellertid ha lagts ner för länge sedan, exempelvis i anslutning till Lisbet Palmes bortgång 2018 om inte förr. Hon förblev fast i sin övertygelse att det var Christer Pettersson som mördade hennes make, och hon borde sannerligen ha vetat vad hon talade om eftersom hon såg mördaren på bara någon meters avstånd. Att polis och rättsväsende inte tog någon hänsyn till detta fick både hon och alla vi andra leva med. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/10/19/lisbet-palme-r-i-p-dags-lagga-ner-palme-utredningen/

Fotnot: Västgötaklimax innebär att någonting som förväntats bli helt sensationellt mynnar ut i något ganska obetydligt. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stg%C3%B6taklimax

Media som granskare, domare och bödlar: Aschberg, Researchgruppen och LT

 

 Ordinari Post-Tijdender, föregångaren till Post- och inrikes tidningar, är världens äldsta regelbundet utkommande tidning.

Ordet ”tidningar” härrör etymologiskt från det ålderdomliga ”tidender”, som betyder underrättelser eller nyheter. Det var dock mycket länge sedan svenska tidningar och media i stort sysslade enbart med sådant. På senare tid i dessa yttersta av dagar har media fått för sig att de inte bara skall fungera som nyhetsförmedlare och granskare, utan även påtaga sig rollerna som domare och bödlar.

Numera anlitar såväl Expressen som Aftonbladet den så kallade Researchgruppen i syfte att klämma åt personer med obekväma åsikter i allmänhet och sverigedemokratiska sådana i synnerhet. Gruppen kallades tidigare AFA Dokumentation och fungerade som namnet anvisar som extremvänsterns hemliga underrättelsetjänst, ett svenskt Stasi i miniatyr.

Drivande kraft i Researchgruppen är Martin Fredriksson, som är dömd för minst två fall av misshandel och som vidare suttit häktad som misstänkt för mordbrand mot en McDonald´s-restaurang. Fredriksson har även enrollerats i mediabusen Robert Aschbergs projekt Piscatus AB. En annan beryktad ”researchare” är Mathias Wåg, en av den vänsterextrema våldsgrupperingen AFAs grundare.

Det är detta mediala rövargäng som tillsammans med Expressen 2014 belönades med Föreningen grävande journalisters stora pris Guldspaden för ”grävet” ”Avpixlat avpixlade”, vilket åstadkoms genom avancerade dataintrång av kommentarer på de politiskt inkorrekta sajterna Avpixlat, Nya Tider och Exponerat. Därigenom kunde den verkliga identiteten bakom ett stort antal anonyma kommentatorer avslöjas. Många av dessa uppsöktes därefter bryskt i hemmen och konfronterades av gapiga reportrar med vad de skrivit.

 Mediabusen Aschberg och hans torpeder Fredriksson och Wåg.

Inte alla ställde upp i hyllningskören till Expressen. Anna Troberg, ledare för Piratpartiet 2011-2014, skrev till exempel följande i en debattartikel på SVT Opinion den 11 september 2014: ”Researchgruppen är nämligen ett glorifierat medborgargarde som konsekvent låter ändamålen helga medlen.”

http://www.svt.se/opinion/article2311191.svt

Researchgruppens och Aschberg-gängets delvis kriminella metoder har lett till ett okänt antal personliga tragedier för utpekade ”rasister”, som i många fall egentligen inte alls varit verkliga rasister utan snarare i affekt – när de trott sig skyddade av anonymiteten på nätet – uttryckt sitt eftertryckliga missnöje med accelererande massinvandring och islamisering.

I åtminstone ett fall har en utpekad person begått självmord. När Mathias Philipson, en tidigare ordförande för Sverigedemokraterna i Båstad, hängdes ut av Expressen 2013 ledde det till att han drabbades av psykisk ohälsa. När han sedan råkade ut för personliga problem i samband med sin affärsmässiga verksamhet – han drev en så kallad aktivitetsgård vars existens hotades genom ett planerat asylboende i regi av Bert Karlsson nära Philipsons tomtmark – orkade han inte längre utan sköt sig.

Den invandringskritiske skribenten och författaren Gunnar Sandelin skriver följande om fallet på sin blogg efter att ha talat med en vän till Philipson:

https://morklaggning.wordpress.com/2015/02/07/om-en-lokal-sd-ordforandes-sjalvmord/

Det krävs dock inte spektakulära exempel av typ Researchgruppen och Aschbergs ljusskygga verksamhet för att påvisa svenska mediers oroande utveckling från den ursprungliga funktionen som nyhetsförmedlare. Ett sådant exempel är centertidningen Länstidningen i Södertälje, som under senare år tycks ha fått en ökad faiblesse för att agera såväl granskare som domstol och bödel.

 LT samarbetade med statsunderstödda stiftelsen Expo, som tagit på entreprenad att motarbeta SD – dock med mycket ringa framgång om vi ser till aktuella opinionssiffror.

Föga överraskande är det Sverigedemokraterna som härvidlag hamnat i LTs sökarlljus. Den 9 juli valåret 2014 inledde tidningen, i samarbete med stiftelsen Expo (där tidigare nämnde Robert Aschberg ingår i styrelsen), en artikelserie om den så kallade rasismen med en text rubricerad ”Här börjar rasisternas resa till riksdagen”. Redan här stängs alltså dörren till alla journalistiska krav på saklighet och opartiskhet genom att det fastslås att SD är ”rasistiskt”.

Längst ner på uppslaget i papperstidningen återfanns en tidsaxel som buntar ihop ”lasermannen” John Ausonius och polismördaren Jackie Arklöv med artikelförfattaren, som då var gruppledare för SD i Södertälje kommunfullmäktige. Jag påpekade i ett publicerat svar till LT att detta inte var seriös journalistik utan ”ren och oförfalskad demagogi” .

Tidningens nyhetschef och ställföreträdande ansvarige utgivare Monika Nilsson Lysell visar inte tillstymmelse till att be om ursäkt för detta lika häpnadsväckande som osmakliga övertramp men erkänner däremot att jag har rätt när jag skriver att LT ägnar sig åt ”kampanjjournalistik”: ”Uppenbart är det så: LT har tydligt tagit ställning för ett samhälle utan rasism och fördomar”.   

Därefter följde ytterligare tre artiklar om vad Länstidningen menade vara ”rasism”, en satsning som man tvivelsutan hoppades skulle leda till valfiasko för SD i Södertälje i det kommande valet. Det blev inte riktigt så. SD noterades tvärtom för 13,3 procent, nästan dubblade sina mandat i fullmäktige och noterade den största valframgången för någon SD-avdelning i Stockholms län. Och i riksdagsvalet erhöll SD 12,9 procent och blev landets tredje största parti.

 SDs partiledare Jimmie Åkesson besökte Södertälje i valspurten 2014. Foto: Tommy Hansson

Första artikeln i LTs rasismserie här:

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2555063-del-1-rasismens-resa-till-riksdagen.

Mitt svar här:

http://lt.se/asikter/debatt/1.2570205-jag-kraver-ursakt-fran-lt-s-sida#Scen_1

Det skulle inte dröja särskilt länge innan lokaltidningen i Södertälje drog igång en uppseendeväckande kampanj, denna gång med syftet att knäcka min efterträdare som partiets gruppledare, Tommy Blomqvist och dennes sambo Ingrid Hult, ledamot i såväl Södertälje kommunfullmäktige som landstingsfullmäktige i Stockholms län.

Startskottet för denna rasande serie personagrepp avlossades den 26 november med en förstasida med rubrikerna ”Stadens SD-toppar bosatta i Nykvarn” respektive ”LT:s granskning visar att Blomqvist och Hult bryter mot lagen”. Bakgrunden till dessa påståenden var att paret Blomqvist-Hult var skrivet i Södertälje men tillbringade en del av sin tid i ett av Hult ägt hus i den angränsande kommunen Nykvarn.

I sin bevisföring, omfattande sammanlagt sex helsidor inklusive två salvelesefulla ledartexter, uppbådade tidningen diverse utsagor från grannar och andra som menade sig veta var paret egentligen bodde. Som påbröd redovisade LT Blomqvists reseräkningar till kommunen, som påstods tala för ett fast boende i Nykvarn.

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2736272-lt-avslojar-sd-topparna-bor-inte-i-sodertalje

 Tommy Blomqvist under valkampanjen 2014. Foto: Tommy Hansson

Länstidningens politiske redaktör Tomas Karlsson slog i en ledarartikel den 26 november 2014 med bombastisk tvärsäkerhet fast att ”Blomqvist måste avgå omedelbart”. Man skulle kunna tycka att Karlsson borde ha reflekterat över det faktum, att en persons skrivningsort ytterst bestäms av Skatteverket och inte av ortens lokalavisa.

Eller som jag påpekade i en replik till Karlsson den 1 december:

Självfallet har LT rätt att granska Sverigedemokraternas, liksom alla andra partiers, representanter, och om det med hundraprocentig säkerhet skulle visa sig att Hult och Blomqvist inte skulle bo där de är skrivna instämmer undertecknad i att de inte har något annat val än att avgå. Vi är emellertid inte där ännu och det är definitivt inte LT som har domsrätt i ärendet. Tidningen ägnar sig enligt min mening åt en upprörande personhets på eller över gränsen till det anständiga.

Karlssons ledare här:

http://lt.se/asikter/ledare/1.2736952-blomqvist-maste-avga-omedelbart#Scen_1

Mitt svar:

http://lt.se/asikter/1.2743862-lt-som-granskare-domstol-och-exekutor

Härefter gick ett par månader. Under tiden fann det hårt ansatta paret för gott att flytta till en annan adress i Södertälje. Så kom till slut besked från såväl Skatteverket som Södertälje kommun. Ingendera av dessa instanser hade funnit anledning att närmare granska Tommy Blomqvists och Ingrid Hults skrivningsort. Länstidningens uppgifter hade således inte bevisat någonting!

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2848767-skatteverket-utreder-inte-sd-topparna   

Ett praktfullare västgötaklimax för den tidning som med skälvande moralpatos menade sig ha rätt döma Blomqvist-Hult till avsättning från alla kommunala förtroendeposter – och dessa var åtskilliga – kunde knappast tänkas.

 Praktfullt västgötaklimax för redaktör Karlsson.

Redaktören Karlsson hävdade visserligen istadigt men utan tvekan något ansträngt i en ledare den 21 februari 2015 alltfort att ”SD-topparna måste granskas”, men få av läsarna torde ha brytt sig. Att LT kunde ha haft fel var givetvis uteslutet enligt Karlssons världsbild.

Ett massmedium som fått blodsmak i munnen släpper inte taget om offret. Det mals på i all evinnerlighet tills bytet är nedlagt. Det vill sägas avgår från aktuell post eller befattning eller tvingas bort av andra. En extra piff på det hela blir det givetvis om offret tar sitt eget liv som i det tragiska exemplet med SD Båstads förre ordförande Mathias Philipson.

Nu blev inget av detta fallet med Tommy Blomqvist och Ingrid Hult i SD Södertälje. De stod på sig, vägrade avgå, hävdade helt enkelt att de hade rätt – och fick rätt till slut. Medan den blodtörstiga lokaltidningen hade fel. Det är dock i undantagsfall mediahetsen får ett så lyckosamt slut.

I sanningens namn skall också framhållas att Länstidningen i sina drev mot Sverigedemokraterna – ingen kan ju på allvar tro att representanter för andra partier skulle utsättas för motsvarande klappjakt – inte i likhet med Expressen anlitade dömda AFA-brottslingar i sin oförblommerade kampanjjournalistik. Även om den politiskt korrekta underrättelsetjänsten Expo inte är så väldigt långt därifrån.

Svenska massmediers ohöljda politiska partiskhet kan dateras tillbaka till det slutande 1960-talet och den då allt påstridigare 68-vänsterns spridning i landets tidningar och etermedier med Vietnamkriget som murbräcka. Egentligen har mycket litet ändrats sedan dess. Det är alltjämt extremvänsterns attityder och beslutsamhet att hjärntvätta folket med vad man i sin inskränkthet inbillar sig är rätt och riktigt som dominerar etablissemangsmedia, oavsett om dessa sedan kallar sig liberala, socialistiska, centerpartistiska eller något annat.

 Några av 68-vänsterns ikoner: Stalin, Engels, Pol Pot, Marx och Mao.

En skillnad finns det dock. Det är att det i dag på grund av Internets utveckling existerar, till skillnad mot vad som var fallet på Vietnam-vänsterns tid, ett antal alternativa medier som utan fruktan belyser just de områden och frågeställningar som de etablerade medierna inte vill att medborgarna skall rota i.

Och det är naturligtvis just därför som etablissemanget lägger ner så mycket krut på att oskadliggöra dessa alternativmedia. Detta parallellt med att de egna upplagorna fortsätter att minska och de ekonomiska problemen blir allt större, Sverigedemokraterna fortfar att avancera opinionsmässigt och alternativmedierna blir allt populärare.