Litet om Dalsland: ett Sverige i miniatyr?

Isabella med Åmålsån och parkanläggningen Plantaget i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Det västsvenska landskapet Dalsland med närmare 50 000 invånare kallas ibland för ”ett Sverige i miniatyr” enligt en utsaga av prins Eugen (1865-1947). Dalsland tillhör till största delen Västra Götalands län, men en mindre del  i norr ligger i Värmlands län. Jag besökte tillsammans med min dotter Isabella i slutet av augusti landskapet och redovisar här i text och bild några spridda intryck och fakta.

Några mer kända dalslänningar är historikern Anders Fryxell (1795-1881), filosofen Vitalis Norström (1856-1916), filosofen Pontus Wikner (1837-88), katolske prästen och författaren Anders Piltz (född 1943) samt Expo-redaktören Daniel Poohl (född 1981), den sistnämnde enligt min uppfattning mer ökänd än känd i positiv bemärkelse.

Orsaken till att det blev just Dalsland var att detta landskap länge varit något av en ”vit fläck” för min del. Eventuellt har jag tidigare passerat landskapet på väg till eller från Strömstad i Bohuslän, men jag är långt ifrån säker. Nåväl, nu stannade vi några dagar i en stugby i regi av the Visitor i direkt anslutning till Dalslands kanal och Håverud-akvedukten, Dalslands största sevärdhet med cirka en halv miljon besökare varje sommar. http://www.dalslandskanal.se/plats/akvedukten-i-haverud/

Åmål – inte alls så ”fucking”. Foto: Tommy Hansson

På vägen dit stannade vi i vår hyrbil till en stund i Åmål, landskapets största (och enda) stad med dryga 9000 invånare. Åmål har fått ett mindre smickrande renommé i och med Lukas Modyssons film ”Fucking Åmål” från 1998. Inte heller det gamla beprövade uttrycket ”Alltid något, sa Fan när han fick se Åmål” är väl särskilt tilltalande för denna charmanta stad som ligger vackert belägen vid Vänern och har en kulturellt värdefull småhusbebyggelse. Modyssons film spelades dessutom in i Trollhättan!https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85m%C3%A5l

Åmål fick pris som ”Årets stadskärna” 2002 och tilldelades andrapriset i pristävlingen Livcoms Award 2005 som ”världens näst bästa småstad”. Jag tycker faktiskt att både Modysson och Hin håle kan slänga sig i väggen!

Nils Ericson som staty på Centralplan i Stockholm, vid tillfället iförd röda hörselskydd.

Akvedukten i den lilla orten Håverud (141 invånare) anses vara något av ett mekaniskt underverk. Den konstruerades av friherre Nils Ericson (1802-70), äldre bror till den kanske mer berömde John Ericsson (1803-89); den senare är mest berömd för att ha varit en av propellerns uppfinnare samt konstruktör av krigsfartyget Monitor, vilket spelade en nyckelroll för de segrande Nordstaterna i det Amerikanska inbördeskriget 1861-65.

Vacker utsikt från vår stuga ner mot kanalen och akvedukten i Håverud. Foto: Tommy Hansson

Nils Ericson spelade en ledande roll vid Göta kanals tillkomst och står staty utanför Centralstationen i Stockholm. Skulptör John Börjesson. http://www.tekniskamuseet.se/1/1903.html

Också Nils Ericsons son Werner Ericson (1838-1908) var med om akveduktbygget i Håverud. Han är eljest kanske mest bekant för att ha startat och ägt pappersbruket i Vargön tillsammans med sina bröder. Han medverkade även vid bygget av Panamakanalen och var verksam i Chile samt vistades många år i USA, där ju farbrodern John var bosatt. Werner Ericson var i likhet med fadern tidvis militär och ledamot i riksdagens andra kammare 1872-78.

Håverud-akvedukten är Dalslands största turistattraktion med en halv miljon besökare årligen. Foto: Tommy Hansson

Håverud-akvedukten omfattar såväl slussanordningar som järnvägs- och landsvägsbro och är ännu, 148 år efter sitt färdigställande, i fullt bruk. Tre rederier befraktar kanalen. På ena kanalstranden finns ett sevärt och välskött litet kanalmuseum som berättar historien om jordbruk och industriarbete i kanalbyggets skugga. Villkoren var ibland hårda för den tidens människor, särskilt vintertid, och döden en ofta oinbjuden gäst till unga och gamla. På andra stranden finns det omtalade Brasseriet med mycket god mat samt några butiker.

Kanalmuseets modell av kanalen och akvedukten. Foto: Tommy Hansson

En förstklassig sevärdhet är vidare de bronsålderstida hällristningar som ligger utportionerade på omkring 300 hällar i Högsbyns naturreservat i Tisselskogs socken, omkring en mil från Håverud längs den osedvanligt slingriga väg som leder dit. Här finns vid sjön Råvarpen i anslutning till Dalslands kanal cirka 2500 figurmotiv omfattande bland annat skålgropar, människor, djur, skepp, fotsulor och händer.

Ett par av Högsbyns hällristningar. Något till vänster om mitten på nedre bilden syns ”akrobaten” som slår en baklängesvolt över ett skepp. Foto: Tommy Hansson

Det mest berömda motivet är en mansfigur som gör en baklängesvolt över ett skepp.http://www.grenseavisen.com/hallristningar-vid-dalslands-kanal-hogsbyn-tisselskog/

Bronsålderns föreställningsvärld förlorar sig i ett töcken för oss som lever ungefär 3500 år efter det att dessa ristningar hackades in i dalsländska lerskifferhällar och på talrika andra platser, många av dem på Västkusten. Det torde dock stå ganska klart att motiven har med något slags religiös kult att göra. Möjligen tillkom hällristningarna i syfte att blidka dåtidens gudomligheter och/eller naturkrafter och möjligen stod de i centrum för festligheter till dessa gudars/krafters ära.

Gammal man studerar en av ristningshällarna. Foto: Isabella Hansson

Nu spekulerar jag naturligtvis, men det är inte mycket annat man kan göra. Bronsåldern var betydligt mer avlägsen för de bålda vikingarna än vad vikingatiden är för oss.

Tisselskogs träkyrka från 1724. Foto: Tommy Hansson

Granne med Högsbyns hällristningsområde är Tisselskogs kyrka, en träkyrka byggd 1724 som vi passade på att bese. Här finns bland annat en dopfunt i täljsten från medeltiden. Rätt anmärkningsvärda är de stora, trearmade ljusstakar som ställts upp bland bänkarna.

Altaruppsatsen är från 1735 och förfärdigad av Lars Hasselbom i Lidköping. https://www.svenskakyrkan.se/stenebypastorat/tisselskog-kyrka

Altaruppsats av Lars Hasselbom. Foto: Tommy Hansson

Dalslands landskapsblomma är förgätmigej medan landskapsdjuret och landskapsfågeln är korp (Corvus Corax). Tyvärr såg Isabella och jag inte till en endaste korp, som är min favoritfågel; intill mitt barndomshem fanns berget Korpberget och korpar fanns där också. Korpen var så gott som utrotad i vårt land på 1960-talet, men beståndet har därefter växt till sig.http://www.nilssonssida.se/Korp/Korpfakta.htm

Oden på sin häst Sleipner med korparna Hugin och Munin samt spjutet Gungner. Prydnadsmotiv från hjälm.

Vi bör heller inte glömma att den ledande asaguden, Oden, höll sig med två korpar kallade Hugin och Munin. Icke minst därför har korpen setts som en mystisk, ibland olycksbådande (”olyckskorp”) individ i den svenska faunan med sitt en smula spöklika kraxande.

Är då Dalsland ”ett Sverige i miniatyr” som prins Eugen ville göra gällande? Tja, här finns skogar, slätter, sjöar, vattendrag, höjder – till och med ett fjäll, Kroppefjäll. Ett rikt djur- och naturliv och åtskilliga fornminnen. Så visst finns det visst fog för det aktuella epitetet.

 

 

Min sommar i bilder samt några reflektioner – och litet musik

 En stunds avkoppling på balkongen. Foto: Tommy Hansson

Nu när den kommunala verksamheten smugit igång börjar det bli dags att runda av sommaren 2015. Jag gör det i form av ett antal bilder samt några reflektioner. Först några minnesbilder från somrar som var.

Det är nog inte fel att säga att jag minns min barndoms och ungdoms somrar som i ett förklarat skimmer.

Förskoleårens badutflykter med familj och släkt till Mälarens strand ett par kilometer från hemmet minns jag väl. Särskilt den mycket heta sommaren 1955, det år jag fyllde fyra. Jodå, jag minns, kanske inte som i går men likväl.

Mina första badbyxor var Tarzan-mönstrade i svart och gult. De hade jag på mig även då jag och mina föräldrar gjorde en utflykt till min många år äldre kusin Gerd och hennes familj i Nykvarn, där vi tog oss ett dopp i ån som flyter genom samhället.

Bad i Nykvarnsån 1957 (?). Jag och min pappa Bror till höger, mitt kusinbarn Annelie till vänster. Hennes pappa, som också hette Bror, i bakgrunden.

Sedan följde det stora getingåret 1959, då varje nedfallet äpple hemmavid var fullt av getingar. Vill minnas att jag blev stungen fyra gånger, oftast under cyklande. Varje gång baddade min mamma på betten med Salubrin. Somrarna i början av 1960-talet var däremot regniga och kyliga. Jag och kusin Kjell, vars familj hade sommarställe på andra sidan gärdet räknat från vårt bostadshus, var ofta inomhus och spelade galoppspelet Jägersro.

Jag började i första klass i Högantorps folkskola hösten 1958. Varje skolavslutning till och med 1964 följde sedan samma mönster. Färd till skolan med föräldrarna och sedan samling i skolan med sång, musik och oftast någon teaterpjäs vi elever hade övat in, något som också skedde vid höstterminens avslutning i december. Eftersom jag läste bra och hade gott minne fick jag oftast förtroendet att kreera bärande roller – piratkapten, kung, julgran och fågelskrämma.

Avslutningsvis sjöngs psalmerna ”I denna ljuva sommartid” samt ”Den blomstertid nu kommer”. Atmosfären var otrolig, man kunde påtagligt känna Guds närvaro vill jag påstå. Vid hemfärden hade man ett som det kändes oändligt långt sommarlov framför sig. Här ”I denna ljuva sommartid” med Stockholms kammarkör:

          

Midsommarmat i form av kärringröra på kavring med öl och nubbe (överst). Gula blomster som solar i gräset bredvid skogsbacken upp till mitt bostadsområde (där nedanför). Foto: Tommy Hansson

Tills hösten kom med dess mättade atmosfär av skördearbete, doft av äpplen och den förestående älg- och rådjursjakten som min far deltog i. Då kändes det faktiskt ganska bra att börja skolan igen, inte minst med tanke på den av mig älskade fotbollen som vi ägnade oss åt på rasterna och där jag spottade in mål på löpande band; jag förde till och med statistik över matcherna. Min ett år yngre skolkamrat, Bosse Rask, skulle för övrigt senare bli amiral i ubåtsflottan.

I slutet av 1960- och början av 1970-talet företog jag samt några vänner och kusiner (Kjell och Jörgen) ett par somriga semesterresor i bil. Vi åkte söderut längst östkusten, rundade de sydligaste landskapen längs kusten mot Danmark och kontinenten, fortsatte norrut längst västkusten och reste slutligen hem igen i östlig riktning. Det var camping i tält som gällde, även om någon enstaka natt tillbringades på motell. Det blev  väl en och annan mellanöl under dessa resor.

              

Överst störtregn med inslag av hagel sett från min balkong. Nederst på samma balkong jag och min gäst Jan-Peter. Foto: Tommy Hansson/Sebastian Hansson

I takt med ålder och eventuell mognad kom sommarmånaderna för mig att tappa mycket av sin gamla charm. Jag började till och med börja tycka att de var skäligen jobbiga, ty det förväntades att nu skulle man minsann göra en prestigefylld semesterresa fylld med sol, bad och diverse lustifikationer. Inte minst kände jag den pressen sedan jag gift mig och fått egen familj. Inte blev det mycket bättre av att kära hustrun älskade sol, bad och värme, medan jag ställde mig mer kallsinnig till nämnda företeelser.

Fast ibland blev det ändå riktigt lyckat. Sommaren 1990 var hela familjen (dottern Isabella låg i mammas mage) samt mina svärföräldrar vid sommarhuset i Bolsena i Italien samtidigt som fotbolls-VM i samma land pågick. Det var mycket trevligt med många besök och många minnesvärda middagar hos familjen Bardels vänner i Bolsena och grannbyarna omkring såsom Grotte di Castro. Bäst var det de stämningsfyllda kvällarna då det inte var så olidligt varmt.

 På kusinträff i Vagnhärad. Sebastian längst till vänster, jag sjätte från vänster.

Eljest tillbringade vår familj mycket tid hos mina föräldrar på Svalängen, där jag växte upp, och där barnen kunde springa runt och leka och glädja farmor och farfar med sin närvaro.

Sedan min hustru Marika gick bort våren 2010 har jag tagit somrarna som de kommit utan några åthävor. Har det gjorts resor så har det som regel skett i augusti då det brukar vara litet lugnare. Som i fjol, då jag och sonen Sebastian besökte Tyskland och Österrike.

         

Överst besöker vi kusiner och medföljande gamla släktstället Ekeby i Hölö, Södertälje kommun. Nederst kusinerna Kjell, Kerstin, Olle samt Anette. Foto: Tommy Hansson

I år nöjde vi oss med hyrbil och en övernattning på vandrarhem i Vagnhärad i Trosa kommun, detta i anledning av en kusinträff som kusin Kerstin anordnade med all ackuratess. I programmet ingick ett besök på gården Ekeby i Hölö, som min farfar hyrde i slutet av 1920- och början av 1930-talet.

Mitt huvudsakliga sommarnöje 2015 har annars bestått i att sitta och dega på mitt speciella smultronställe, en sunkig uteservering nere på stan, det vill säga på Gågatan i centrala Södertälje. Där får vi nikotinister fortfarande utöva vår speciella last över en kopp kaffe och en toast eller kanske en negerboll, samtidigt som vi förstrött kan iaktta det inte särskilt upphetsande folklivet runt omkring.

 Eder tillgivne mysande på uteserveringen. En av mina fåtaliga självisar. Foto: Tommy Hansson

Litet musik så. ”Jag har mitt eget blåbärsställe” med Grus i dojjan, som antagligen träffar några rena toner även om jag har missat detta:

Bäst att passa på innan antirök-Gestapo förmenar oss även denna njutning!

         

Motiv från mitt smultron- eller kanske blåbärsställe på Gågatan. Foto: Tommy Hansson

I övrigt har jag ägnat mig en del åt läsning, skrivande (förstås, jag kan i princip inte leva utan att skriva), se på företrädesvis brittiska deckare på TV samt att filosofera litet över livet i allmänhet. Romantiken lämnar jag därhän eftersom den tycks vara ett avslutat kapitel för min del. Den kan jag faktiskt leva utan (försöker jag intala mig i alla fall).

Mat och dryck har givetvis fått sitt beskärda utrymme. Ja, jag har helt enkelt tagit dagen som den kommit utan något särskilt planerande!

 Ett besök hos Marika i den vackra minneslunden på Södertälje kyrkogård. Foto: Tommy Hansson

Tårtattack, ägg och hånskratt: surdegsproletariatets stormtrupper på marsch

Attacken mot Jimmie Åkesson är en attack mot demokratin och yttrandefriheten.

http://www.d-intl.com/2013/11/05/jimmie-akesson-attackerad-vid-boksignering/

Den här kvällen blev inte riktigt vad jag bespetsat mig på, nej. Glad i hågen och dagen till ära iförd min slips i de brittiska färgerna begav jag mig in till Stockholm för att få mitt recensionsexemplar av Jimmie Åkessons nya bok, Satis polito, signerat på Nytorget på Södermalm i Stockholm av författaren samt att mingla litet med trevliga partivänner.

När jag promenerade på Skånegatan ringde dock min son och sa att Jimmie utsatts för en tårtattack och förts bort av polis. Klockan var då vid pass 17.40. Litet längre fram längs samma gata frågade jag, då mitt lokasinne lämnar mycket övrigt att önska, en vänlig man i min egen ålder efter vägen. I samband med det kom ett par yngre män fram till oss och upplyste mig om att ”dina vänner har dragit”, följt av överlägset hånskratt.

Inte alla partivänner hade dock lämnat Nytorget. Sedan jag gått runt en grupp om något hundratal skränande och larmande personer, troligen tillhörande det södermalmska surdegsproletariatets yngre garde, råkade jag på Lennart Pilstam från SD Huddinge och två andra partivänner vilka beskrev för mig vad som inträffat. När boksigneringen varat ungefär en kvart hade en 60-årig kvinna störtat fram mot Åkesson och placerat en tårta i ansiktet på honom. Hon greps av polis på plats. Även äggkastning skall ha förekommit – såg att SD-grafikern Jörgen Fogelklou twittrat om att han fått tre-fyra ägg i huvudet.

En reporter från webbtidningen Dispatch International var på plats och rapporterar  om händelseförloppet via länken överst i denna bloggtext. Av intervjuer gjorda med ett par av vänsteraktivisterna framgår med osminkad tydlighet vad dessa individer tycker om demokratin.

Pöbelupplopp i AFA-regi.

”Vi stödjer AFA”, förklarar således en av surdegsgardisterna, ”vi har samma åsikter som de har. Vi har ett legitimt intresse av att sådana som Jimmie Åkesson inte ska få finnas på (sic) Söders hjärta.” En AFA-medlem är mer hotfull: ”Vi kommer att använda våld om det krävs.” Enligt Dispatch fanns representanter för grupper såsom Ung vänster, Cyklopen och Antifascistisk Aktion (AFA) på plats för att spy ut sitt hat mot avvikande politiska åsikter.

Bland de ramsor som skanderades märktes ”Bajsa på SD” och ”Bajsa på rasister” , under det att någon i församlingen skrek ”horunge” åt Jimmie Åkesson.

En så kallad tårtning är naturligtvis inte det värsta man kan utsättas för, även om det blir kladdigt. Jimmie Åkesson kan dessutom känna sig i gott sällskap: sak samma har exempelvis konung Carl XVI Gustaf och förre socialdemokratiske finansministern Bosse Ringholm råkat ut för, båda 2001. Alla personattacker mot statsmän och politiker, även om det ”bara” rör sig om kastade tårtor, måste dock betraktas som angrepp på själva demokratin och yttrandefriheten.

Det har framkommit att den nu släppta 60-åriga kvinnan gjorde vad hon gjorde på grund av att hon är fylld av politiskt hat mot vad hon kallar ”rasism och fascism”. Vem vet, kanske hon dyker upp framöver i något av televisionens soffprogram och får breda ut sig om hur hon tänkte (om hon nu gjorde det). Kanske utmynnar det hela rentav i en riktig solskenshistoria om en gullig och vilsen kvinna, som bara ville visa sin avsky mot ”rasismen”?

Jag tror jag under alla omständigheter med viss bestämdhet kan säga, att resultatet  i varje fall inte kommer att bli minskat stöd för Sverigedemokraterna eller att folk blir ovilliga att ansluta sig till och/eller aktivera sig i partiet. I stället kommer tre ting med all sannolikhet att inträffa: 1. SD får ökat stöd i opinionen. 2. Attacken och pöbeluppträdet på Nytorget kommer att mobilisera  befintliga SD-medlemmar. 3. Den redan kraftiga medlemstillströmningen kommer ytterligare att accelerera. På så sätt kan tårtkasterskan visa sig bli en av SDs mest effektiva valarbetare. Och det var väl inte riktigt vad hon hade tänkt sig?

Helt klart är att något gått allvarligt snett i den bevakning SD-ledaren bestods av dels utkommenderad ordningspolis, dels SÄPO-folk som har till uppgift att skydda SDs riksdagsledamöter. En av de två civilklädda polismän jag och Lennart talade med någon halvtimme efter händelsen erkände också att ”det här får vi ta på oss”.

Pöbelnärvaron och tårtattacken på Nytorget i hjärtat av Södermalm torde visa en sak. Det välbeställda vänsterklientelet i denna stadsdel är märkbart oroat över att Sverigedemokraterna på senare tid gjort kraftiga inbrytningar i området och Stockholm i stort och utan tvivel kommer att ta plats i såväl Stadshuset som landstinget som resultat av valet om knappt år.  Och när argumenten tryter duger det bra med att gapa och skrika obsceniteter, bullra med trummor, tuta och kasta tårtor alternativt ägg eller golfbollar.

Bosse Ringholm tårtad i Stockholm 2001.

Tårtattentatet mot Åkesson bör kopplas samman med alarmerande händelser som inrapporterats från Bohuslän på Västkusten, där en SD-medlem fått sin bil demolerad av en detonerande sprängladdning. I samma region skedde ytterligare attacker mot personer med SD-anknytning.

Det åligger nu polis och säkerhetspolis att utreda, om dessa händelser är tecken på något slags samlad strategi från extremvänstern att rikta våldsattacker mot SD. På Nytorget var det denna kulna novemberkväll tårtor och ägg som kastades. Man kan med allt fog fråga sig om det blir granater, bomber, knivar eller syra en annan gång.

De twitterkommentarer jag sett markerar alla avstånd från angreppet på Jimmie Åkesson. Således har exempelvis vänsterledaren Jonas Sjöstedt, Expressen-redaktören Niklas Svensson och komikern Soran Ismail fördömt tårtningen. Andra vänstertwittrare har ifrågasatt tårtkasterskans mentala hälsa, då de menar att dådet leder till ökade sympatier för Åkesson och SD.

Vad straffet kan tänkas bli för tårttilltaget är svårt att sia om. Misshandel borde vara en lämplig brottsrubricering och bör kunna resultera i ett, helst kännbart, fängelsestraff. Det är viktigt att rättsväsendet tydligt markerar att, så här ett knappt år före valen nästa år, fysiska attacker mot partiföreträdare inte accepteras av samhället. Det skulle emellertid inte förvåna mig alls om föröverskan får en villkorlig dom kombinerad med samhällstjänst.

Får vi höra vad Reinfeldt tycker om angreppet på Åkesson?

I nuläget har varken statsministern eller någon annan regeringsrepresentant tagit avstånd från tårtningen. Reinfeldt har ju i tidigare uttalanden, då SDare drabbats av vänstervåldet, sagt ungefär att det är sådant man får räkna med om man är med i vårt parti. Ännu så länge tycks det, förutom medlemmar och sympatisörer från SD, företrädesvis vara folk från vänsterhåll som mest upprörs över tårtattacken. Aftonbladets Lena Mellin skriver exempelvis följande tänkvärda ord:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article17790131.ab

 Kanske tycker slutligen vänsterpatrasket på Södermalm att det är dags att införa ett apartheidliknande system som garanterar, att den politiskt korrekta delen av Söders befolkning får pimpla sitt latte, baka sitt surdegsbröd och läsa sin Marx i fred utan störande inslag från untermenschen med annan politisk uppfattning. Kanske vägspärrar, i anslutning till vilka röd vänstermilis kontrollerar de politiska sympatierna hos folk som rör sig i stadsdelen, vore en lösning? Pöpeluppvisningen på Nytorget ger en fingervisning om att det inte skulle vara något som helst problem att bemanna en milis av skisserat slag.

SDs partisekreterare har följande att säga om händelsen och hoten mot SD och Åkesson i ett nyhetsprogram (bland annat lovar Söder att ”vi återkommer till Södermalm”):

http://www.svt.se/gomorron-sverige/akesson-tartad

Boken, den får jag be Jimmie signera vid ett annat tillfälle.

Fotnot: Har nu sett att Reinfeldt, liksom andra regeringsrepresentanter, tagit avstånd från attacken mot Åkesson. En självklarhet att så sker naturligtvis.