Posted tagged ‘Västtyskland’

Protest mot röd demonstration: ”Hellre död än röd”

9 maj, 2016

hellre-dod-an-rodJakob Bergman i täten för Kommunistiska partiets förstamajtåg i Stockholm 2015. Foto: Chang Frick

I min förra text skrev jag om yrkesdemonstranten Tess Asplund, som ställde sig i vägen för ett extremnationalistiskt demonstrationståg i Borlänge på årets första maj. Modigt gjort, tyckte vissa, arrangerat och fejkat enligt andra. Teatraliskt och föraktfullt mot demonstrationsfriheten, menade jag.

Nu tänkte jag jämföra med en händelse på fjolårets första maj, som kan beskådas här ovan. Fotot visar Jakob Bergman, piratpartist och ansvarig utgivare för nyhetssajten Nyheter idag, som motdemonstrerar mot Kommunistiska partiets (KP) förstamajtåg i Stockholm. Tåget utgick från Mynttorget i Gamla stan och avancerade sedan ner den korta biten mot Sergels torg.

Just innan tåget med dess massiva röda banderoller och flaggor, försedda med stjärnor och hammare och skäror, nådde fram till Sergels torgs-plattan anslöt sig Bergman till tåget och hann gå en kort stund i dess tät med en skylt som det står ”Hellre död än röd” på. Det tog förstås inte många sekunder innan Jakob motades bort, men Nyheter idags journalist Chang Frick hann i alla fall knäppa ovanstående bild för evigheten. På följande länk finns dessutom rörliga bilder från händelsen: http://nyheteridag.se/har-motdemonstrerar-nyheter-idag-pa-forsta-maj/

Enligt Jakob Bergman var den milda protesten att se som en solidaritetshandling med Ingeborgs bageri i Linköping, som efter en bisarr tvist med fackpampar i Livs tvingades betala en straffavgift på 650 000 kronor. Nyligen tvingades bageriet, som ägdes av ett syskonpar med invandrarbakgrund, sälja företaget. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/omstritt-bageri-i-linkoping-till-salu?gmenu=open

41ULdq983OL._SX258_BO1,204,203,200_

Jag vill också gärna säga några upplysande ord om devisen ”Hellre död än röd”, en översättning av det engelska ”Better dead than red”. Det var ett antikommunistiskt svar under det Kalla kriget på det fredsaktivistiska ”Better red than dead”. Den senare, rent defaitistiska, utsagan implicerade att det var bättre att underkasta sig det sovjetkommunistiska styret och komma undan med livet i behåll än att bjuda de röda stången och kanske dö på kuppen i ett allomfattande krig.

Svaret, alltså ”Better dead than red”, gjorde upp räkningen med defaitismen – hellre än att leva under kommunismens slaveri skulle man dö med självrespekten i behåll. Lyckligtvis var det ju också den linjen som segrade i Kalla kriget tack vare USA-presidenten Ronald Reagans offensiv mot ”ondskans imperium”, och det kunde dessutom ske utan överväldigande blodspillan.

Den som givits ”äran” för att ha gjort uttrycket ”Better red than dead” allmänt känt är den pacifistiske engelske filosofen Bertrand Russell, som var emot allt västerländskt men inte hade några större problem med kommunismen i Sovjet och Kina. Russell menade själv att uttrycket myntats av fredsaktivister i Västtyskland, men det är möjligt att det går tillbaka ända till 1930-talet. http://www.urbandictionary.com/define.php?term=better%20dead%20than%20red

I alla fall – jag tycker Jakob Bergman gjorde en utmärkt insats med sin enmansprotest. Till skillnad från Tess Asplund i Borlänge excellerade han inte i något knutet heilande och försökte inte heller stoppa demonstrationståget. Vi övertygade demokrater, Bergman och andra, respekterar till skillnad från Asplund och hennes kompisar i de röda lägren demonstrationsfrihet också för våra meningsmotståndare.

Men som Jakob Bergman uttryckte det efter sin lilla protest: ”Det kan vara nyttigt för vänstern att någon gång råka ut för en motdemonstration.”

IMG_1263

Den antikommunistiske debattören Melker Johnsson, som ideologiskt var liberal, gav 1978 ut en samling texter med titeln Bättre röd än död? som hårt angrep vad författaren kallade ”massmediavänstern” respektive ”konjunkturvänstern”. Melker, som jag kände väl och betraktar som en av mina publicistiska förebilder, var en av de få som vågade kritisera den antiamerikanska och prokommunistiska Vietnam-opinionen, som han menade var en skam för västerlandet.

Om vi skulle våga oss på att översätta nämnda slagord till dagens hotbild skulle man väl kunna säga, att vänstern och den politiska korrektheten arbetar i enlighet med parollen ”Bättre islamiserad än eliminerad”. Något vi som hellre lever i frihet givetvis aldrig kan acceptera.

Max Raabe: Mein kleiner grüner Kaktus

2 mars, 2015

 

250px-Max_Raabe_2_Berlinale_2008 Max Raabe.

https://www.youtube.com/watch?v=TjMw0kEw6B0

Max Raabe (ursprungligen Matthias Otto) heter en tysk artist som är född 1962. Han har gjort sig känd för att, oftast tillsammans med sin Palast Orchester, exekvera företrädesvis gamla slagdängor på ett ironiskt, avskalat sätt som fascinerar publiken.

Via länken ovan kan ni avnjuta det komiska stycket ”Mein kleiner grüner Kaktus”.

Raabe föddes i Lünen i dåvarande Västtyskland den 12 december 1962. 1986 flyttade han till (Väst)Berlin för att studera musik och bildade samma år Palats Orchester.

Han specialiserade sig tidigt på schlagers från 1920- och 1930-talen på tyska eller engelska språken vilka han ofta framför iklädd frack. Ibland blir det dock även egna kompositioner eller moderna stycken. Då han inte uppträder med sin orkester låter han sig då och då ackompanjeras av pianisten Christoph Israel.

Via länken nedan syns och hörs Raabe i en fransk TV-inspelning i den engelska ”Singin´in the Rain” med bland annat följande textrader:

I´m singin´in the rain
Just singin´in the rain
What a glorious feelin´
I´m happy again

 

https://www.youtube.com/watch?v=Zi7isBXusFA

Känd för en större publik blev Max Raabe då han framträdde med sin orkester  i filmen ”Der Bewegte Mann” 1994. 1996 var han med i TV-filmen ”Charley´s Tante”.

Raabes uppträdanden visas ibland i svensk television – missa inte detta!

 

 

Bland spioner, kommunister och vapenhandlare – ett journalistproffs berättar

22 januari, 2015

images Jan Mosander – journalistproffs ut i fingerspetsarna.

Jan Mosander, född i Stockholm 1944 men uppvuxen i Finland, är en av våra mest respekterade journalister. I ett Sverige, som numera plågas av västvärldens troligen sämsta journalistik, framstår han som något av ett unikum – en kompetent yrkesman ut i fingerspetsarna.

Det är därför ett oblandat nöje att läsa Mosanders senaste bok (2012) som fått titeln Bland spioner, kommunister och vapenhandlare.

Finlandssvensken Jan Mosander tillbringade sina uppväxtår i Helsingfors och rönte sina första journalistiska erfarenheter vid tidningarna Västra Nyland i Ekenäs och Nya Pressen i Helsingfors. Hans yrkeskunnande uppmärksammades omsider på andra sidan Östersjön, och 1968 fick han anställning vid Expressen vars korrespondent i Västtyskland han var under åren 1970-73.

Efter en sejour på Aftonbladet 1979-83 hamnade Mosander på Sveriges Radio, där han var anställd 1983-2007 varav åren 1994-97 tillbringades i det nu återförenade Tyskland. Han gjorde även en del jobb för SVT.

För denna recensent är det av personligt intresse, att den som anställde Jan Mosander vid Expressen och fick honom att flytta till Sverige var ingen annan än tidningens legendariske redaktionschef Sigge Ågren (1910-89).

Samme Ågren var min lärare vid Poppius journalistskola i slutet av 1970-talet. ”För mig var Sigge en viktig förebild”, skriver Mosander (sidan 399) och det är ett omdöme jag helhjärtat instämmer i trots att Ågren stod långt till vänster och jag lika långt åt höger. Sigge var djupt yrkeskunnig, en lysande pedagog och inte minst väldigt underhållande. Rökte och svor gjorde han som en borstbindare.

Jag smickrar mig med att Sigge betraktade mig som en god elev. Så hade jag också hunnit vara verksam som journalist och skribent i närmare tio år när jag sökte in och kom in på Poppius hösten 1978.

untitled Landsförrädaren Stig Bergling som jag minns honom.

Bland Jan Mosanders mer anmärkningsvärda bedrifter kan nämnas att han var med och avslöjade landsförrädaren Stig Bergling, vilken ägnas ett eget kapitel i föreliggande bok. Efter ett telefonsamtal från den ärrade finske kontraspionen Otto Kumenius började Mosander nysta i den härva som slutligen skulle blottlägga sovjetspionen Bergling med bakgrund i polis- och SÄPO-kretsar.

Stig Bergling dömdes 1979 till livstids fängelse för grovt spioneri efter att ha bedömts vara vår för rikets säkerhet mest skadlige sovjetspion sedan Stig Wennerström avslöjats drygt 15 år tidigare. 1987 rymde Bergling under en permission tillsammans med sin nya hustru och hamnade så småningom först i Sovjetunionen och därefter i Libanon. 1994 valde Bergling att frivilligt återvända till Sverige och krypa in i fängelset igen. 1997 frigavs han.

Historien om Stig Bergling är också historien om en bitvis häpnadsväckande slapphet och inkompetens inom svenskt polisväsende. Så var det också den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth som grep den då 42-årige svenske FN-officeren Bergling, vilken misstänktes för spioneri.

Också när det gäller Bergling kan jag redovisa personliga erfarenheter. Han besökte ibland Demokratisk Allians försäljningsgrupp – vi sålde antikommunistiska märken och tidningar – i Sergelpassagen i centrala Stockholm och paraderade då som stenhård antikommunist och sovjetätare. Troligen skröt han också om sin SÄPO-bakgrund.

Vid ett annat tillfälle stötte jag ihop med Bergling vid en presskonferens i Wenner-Gren Center i anledning av utgivningen av Dragan Jovius bok Sovjetspionage i Sverige hösten 1978. Jag minns Bergling som en undersätsig man med oljigt utseende som gled omkring i ständig närhet till baren. Jag kände igen honom utan problem när hans äckligt plufsiga nuna dök upp i media efter spionavslöjandet.

Jag har fortfarande klara problem att förstå, att en så pass uppenbart osympatisk person – som dessutom från och till sågs som en säkerhetsrisk – kunde komma upp sig inom SÄPO- och FN-sammanhang. Min gissning är att han hölls under armarna av en sovjetisk mullvad någonstans inom polis- 0ch/eller SÄPO-hierarkin.

Viktiga delar av Jan Mosanders journalistiska gärning har bestått i rapportering från de forna så kallade öststaterna Tjeckoslovakien, Östtyskland och Polen. När arbetarna på Leninvarvet i Gdansk i början på 1980-talet började protestera mot kommunismen i allmänhet och ”storebror” Sovjetunionen i synnerhet fanns Mosander på plats.

untitled Den antikommunistiske martyren Jerzy Popieluszko.

Mosander återkom till Polen 1986, då den oppositionelle prästen Jerzy Popieluszko mördats av anställda inom den polska säkerhetstjänsten. Mosander och hans medarbetare kunde filma fritt vid en katolsk mässa till minne över Popieluszko eller fader Jerzy, som han kallades, två år efter dennes martyrskap. Fader Jerzy saligförklarades av Katolska kyrkan i Rom 2010:

http://bulletinen.org/wordpress/artiklar/en-enkel-pojke-fran-landet-ar-redo-att-bli-helgon/

”Hade jag inte tidigare förstått att polackerna aldrig skulle ge sig i sitt motstånd mot diktatur och maktapparat så gjorde jag det den här kvällen”, sammanfattar Mosander (sidan 253) sina intryck från den stämningsfulla mässan i en av Warszawas största kyrkor som var proppfull med folk dagen till ära.

En viktig och förtjänstfull insats har Jan Mosander vidare gjort genom att avslöja den svenska biståndsindustrins oansvariga slöseri med skattemedel till skakiga eller i värsta fall katastrofala projekt i Tredje världen. Till den ändan skrev han för några år sedan boken Pengarna som försvann – Missbruk av det svenska biståndet, vilken införskaffade författaren ett försvarligt antal fiender inom SIDA och andra biståndsorgan.

Ett av UDs och SIDAs talrika magplask var satsningen av 22 biståndsmiljoner på ett folkräkningsprojekt i Kongo-Kinshasa, som förutom att landet är en av de blodigaste krigshärdarna på den afrikanska kontinenten också är ett av de mest genomkorrumperade länderna i världen. Mosander sammanfattar (sidan 325):

Biståndsprojektet för 22 miljoner kronor innefattar det mesta av missgrepp man kan tänka sig i ett biståndsuppdrag, med allt från ministerstyre och myndigheter och tjänstemän som inte sköter sina jobb, till misstänkta mutor och stölder.

Mosanders fortsatta granskning av det katastrofala projektet, som redovisas i den här recenserade boken, visar att ingen av de aktörer – inklusive den dåvarande utrikesministern Laila Freivalds (S) – som var med och klantade till det behövde vidkännas några efterräkningar.

untitled

I övrigt innehåller Mosanders bok bland annat intressanta skildringar av hans avslöjande journalistik kring den beryktade vapenaffären involverande Bofors och de svenska och indiska regeringarna; en fascinerande intervju med Hitlers rustningsminister Albert Speer; reportage från reaktorhaveriet på Three Mile Island utanför Harrisburg i USA; samt avslöjandet av den östtyske spionchefen Markus Wolfs verkliga identitet.

Slutligen klarade sig Jan Mosander och hans hustru oskadda ur den italienska fartygskatastrofen med jättelyxkryssaren Costa Concordia för ett par år sedan. Om dettas rapporteras i bokens inledande kapitel.

Jan Mosander: Bland spioner, kommunister och vapenhandlare. 408 sidor. Fischer & Co.      

Gammal god britt-pop: Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tich

20 juli, 2014

Dave+Dee,+Dozy,+Beaky,+Mick+&+Tich+-+D_D_D_B_M_T+-+Stereo+-+Flipback+-+LP+RECORD-87846

Till synes utan anledning poppade namnet på ett brittiskt 60-talsband upp i hjärnan nu ikväll: Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tich (DDDBMT eller Dave Dee and the Bostons som de kallade sig vid bildandet 1961). Överst en länk till hitlåten ”Hold Tight” från 1967, som man kan höra i Quentin Tarantino-filmen Death Proof från 2007.

Grabbarna hette egentligen David John Harman (Dave Dee), Trevor Leonard Ward-Davies (Dozy), John Dymond (Beaky), Michael Wilson (Mick) och Ian Frederick Stephen Amey (Tich). Alla utom Dave (född 1941) föddes 1944. Deras största hit var ”The Legend of Xanadu” (1967) med inspiration från spansk kultur:

Den onekligen rätt originella ”Zabadak” (1967) för tankarna till afrikansk djungelmusik:

Gruppen spelade i början av sin karriär en hel del i Hamburg och Kiel i Västtyskland. I takt med framgångarna gav de fem vännerna från Wiltshire i England upp sina vanliga jobb – Dave arbetade som polisman – och satsade allt på musikkarriären. Två av deras singlar sålde i över en miljon exemplar.

Efter att ha varit ett band i ungefär tio år splittrades man 1972, då Dave Dee försökte sig på en solokarriär,  men återförenades under en period på 1980-talet. Numera gör gruppen som många andra forna storheter inom poppen: lämnar rullatorerna och droppställningarna hemma och åker runt och spelar gamla godingar från de gyllene åren. Dave Dee avled dock 2009 efter att ha haft prostatacancer sedan 2001.

Den som vill kan läsa mer om gruppen här:

http://en.wikipedia.org/wiki/Dave_Dee,_Dozy,_Beaky,_Mick_%26_Tich

Tillägnas en som stal mitt hjärta men inte har lämnat igen det!

 

 

Antisemitismen i Ukraina: ryssarna välkomnas av en del judar

5 mars, 2014

Simerofol-Reform-Syngoague-Ner-Tamid-on-March-28_-Photo-Courtesy-of-Ner-Tamid Hakkors och nazistiska slagord på synagoga i Simferopol.

Under de pågående oroligheterna i Kiev tog sig några oidentifierade individer för att spreja det uråldriga budskapet ”Död åt judarna” på ingångsportalen till reformsynagogan Ner Tamid i Simferopol på Krim. Någon vecka tidigare – dagen efter att Viktor Janukovytj avsatts som Ukrainas president av den rasande Kiev-mobben – slängdes molotovcocktails in i bönehallen till en annan synagoga i den sydostliga ukrainska staden Zaporizhia. Endast mindre skador åstadkoms dessbättre.

Mitt under pågående demonstrationer på Självständighetstorget i Kiev utfördes vidare två våldsamma attacker mot judar i den ukrainska huvudstaden. Den 17 januari knivhöggs en ortodox jude sedan han lämnat en synagoga. Veckan dessförinnan hade en annan ortodox jude misshandlats utanför sitt hem. Båda offren väntas återhämta sig utan framtida men.

Om de ukrainska judarnas – antalet uppgår till mellan 200 000 och 400 000 enligt olika beräkningar – utsatta situation under den nuvarande turbulenta situationen berättar följande reportage i Jewish Telegraphic Agency (JTA):

http://www.jta.org/2014/03/04/news-opinion/world/in-crimea-some-jews-feel-safer-under-russian-occupation

Många ukrainska judar har kraftigt fördömt den ryska militära interventionen på Krimhalvön, medan andra ser operationen som ett återupprättande av ordningen i kölvattnet efter den oppositionskupp som störtade Ukrainas demokratiskt valde president Viktor Janukovytj och tvingade denne i rysk landsflykt. Denna inställning är minst av allt märklig, då ett par av oppositionens politiska krafter – Svoboda och Högra sektorn – med fog kan betecknas som fascistiska och/eller nazistiska med antisemitism på agendan.

untitled Uniformerad Svoboda-kämpe i Kiev.

Svobodas ledare, Oleh Tyahnybok, har exempelvis beskrivit sin rörelse som ”den judisk-ryska maffians värsta skräck” men har under senare år sökt tona ner det antisemitiska i Svobodas budskap. Rysslands president Vladimir Putin har uttalat att han förbehåller sig rätten att skydda ukrainska medborgare från en ”orgie” genomförd av radikala nationalister och antisemiter.

De senaste nyheterna från Ukraina gör gällande att de krypskyttar som sköt mot och dödade ett hundratal demonstranter och poliser på torget hade hyrts av oppositionen med uppgift att, inom ramen för en så kallad false flag-operation, smutskasta Janukovytj-styret. Detta skall EUs utrikeschef Catherine Ashton varit medveten om via ett telefonsamtal med Estlands utrikesminister men underlåtit att informera om:

http://www.infowars.com/leaked-phone-call-kiev-snipers-hired-by-us-backed-opposition/

Rabbi Misha Kapustin, vars reformistiska synagoga i Simferopol vandaliserades med hakkors och slagord nyligen, instämmer i att en hel del judar stödjer den ryska inblandningen. Själv upplever han ändå, enligt JTA-artikeln, att interventionen är en främmande invasion i det egna landet.

Den 15-16 oktober 2013 hölls i Kiev en internationell konferens om antisemitism. Det skedde i samband med hundraårsminnet av en rättegång i staden som hölls mot en 39-årig ukrainsk jude vid namn Menachem Mendel Bellis, vilken anklagades för att ha mördat en 13-årig kristen pojke i syfte att använda dennes blod för att genomföra rituell bakning av matzos till den judiska påsken (Pesach). Bellis satt fängslad i två år innan han frikändes. Ritualmord av detta slag tillhör standardrepertoaren när det gäller antisemitiska anklagelser, liksom påståenden om att judar förgiftar brunnar tillhörande kristna.

Sajten The Commentator behandlar konferensen här:

http://www.thecommentator.com/article/4320/anti_semitism_in_ukraine_and_beyond

Det anges att, förutom att diskutera Bellis-rättegången, deltagarna ägnade sig åt en då nyligen publicerad rapport utgiven av European Union Agency for Fundamental Rights. Enligt rapporten, som byggde på intervjuer med 5100 judar i nio europeiska länder, har fruktan för förföljelse inom den judiska kommuniteten i Europa ökat märkbart.

I Sverige visade sig 49 procent av de tillfrågade judarna vara rädda för att bära typiskt judiska kännetecken såsom den manliga huvudbonaden kippa och davidsstjärnan på allmän plats. För Frankrike var siffran 40 procent. Hela 91 procent av intervjuade ungerska judar ansåg att antisemitismen i landet ökat – i Sverige, Frankrike och Belgien var motsvarande andel över 80 procent. Detta har skett samtidigt som den muslimska invandringen ökat kraftigt.

images Att visa sig offentligt med den judiska huvudbonaden kippa är något som alltfler europeiska judar drar sig för.

I Ukraina finns, liksom i hela det övriga Östeuropa samt Ryssland, en starkt judefientlig tradition som i viss mån har blommat upp efter sovjetväldets och kommunismens fall. I Judehatets svarta bok av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (2005), som tar upp det mesta som är värt att veta om den historiska och nutida antisemitismen, framhålls (sidorna 426-427) att ett gemensamt drag för antisemitiska strävanden är kampen för etniskt homogena nationalstater:

Antisemitismen i Central- och Östeuropa kan varken förklaras utifrån antalet judar i de enskilda länderna, deras ställning i ländernas ekonomiska liv eller deras vilja alternativt ovilja att integreras. I samtliga dessa länder försiggick en ackulturationsprocess under mellankrigstiden. Judarna lärde sig det nationella språket och anpassade sig till nationella seder och bruk. I Ungern var judarna de allra mest ackulturerade, ändå utvecklades på kort tid en dramatisk antisemitism. Trots förstärkt identifikation med de nya staterna definierades judarna kollektivt som onationella. Deras nationella sinnelag betvivlades. De identifierades med grannstater och etniciteter man ville avgränsa sig ifrån. Antisemitismen i Slovakien var samtidigt anti-ungersk, i Polen anti-rysk, i Ukraina-anti-polsk etcetera.

Den antisemitism som i dag återfinns inom exempelvis Svoboda och Högra sektorn kan mot denna bakgrund sägas vara förenad med en anti-rysk inställning. I strävan efter ett ”Ukraina för ukrainarna” demoniseras således både ryssar och judar, vilka båda betraktas som ”onationella”.

På nyårsdagen 2014 blev den omstridde ukrainske nationalistledaren Stepan Bandera (1909-59) föremål för en särskild hyllning av de nationalistiska demonstranterna på Självständighetstorget i Kiev i anledning av 105-årsdagen efter hans födelse. Bandera hade den 22 januari 2010 av Viktor Jusjenko, strax innan denne lämnade presidentposten efter att ha besegrats i valet av Viktor Janukovytj, utsetts till ”Ukrainas hjälte”, något som framkallade vredgade reaktioner på sina håll.  Bland annat protesterade Simon Wiesenthal-centret, Rysslands utrikesminister, sovjetiska krigsveteranorganisationer samt Polens president.

images1NWMQ2AD Ukrainas hjälte: Stepan Bandera. Här på ukrainskt frimärke.

Stepan Bandera, som bland annat var ordförande i Organisationen för Ukrainska Nationalister (OUN), dömdes till döden för delaktighet i mordattentatet mot den polske inrikesministern Bronislaw Pieracki men frigavs i samband med Tysklands invasion i Polen den 1 september 1939. Bandera var född i den dåvarande polska provinsen Galizien, senare ukrainskt territorium, i en grekisk-katolsk familj som var djupt involverad i nationalistisk politik.

Således hamnade Banderas två yngre bröder i det tyska förintelselägret Auschwitz under det att fadern greps och arkebuserades av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD. Även Banderas två systrar greps och förpassades till den sovjetkommunistiska Gulag-arkipelagen men överlevde.

För att kunna bekämpa sovjetkommunisterna på ett effektivt sätt allierade sig dock Bandera och hans anhängare med tyskarna och anklagades efter kriget för delaktighet i massmord. Bandera ansågs dock av tyskarna vara alltför bångstyrig och satt 1941-44 inspärrad i tysk regi – först i Kraków och därefter i Berlin och Sachsenhausen. Efter kriget hamnade Bandera först i den del av Tyskland som kallades Östzonen (senare ”DDR”) innan han gick i exil i Västtyskland. 1959 avled han av cyanidförgiftning beordrad av KGB-chefen Alexandr Sjelepin.

Att kalla Stepan Bandera för nazist eller judehatare, därför att under en kritisk period slagit sina påsar ihop med Nazityskland i syfte att bekämpa sovjetväldet i Ukraina, är alltför förenklat. Som så ofta är verkligheten komplex och mångfasetterad.

Däremot kan det inte förnekas att det i Ukraina, liksom i övriga Östeuropa, fanns (och finns) kraftiga antisemitiska strömningar. De båda ukrainska bataljonerna Roland och Nachtigall, ingående i den tyska arméns Brandenburger-division, deltog under Andra världskriget i massakrer som 1941 skördade 4000 judiska liv. I dessa enheter fanns mannar som var anslutna till Stepan Banderas UON. Många av dessa anslöt sig senare till det ökända SS.

En av krigets mest beryktade judemassakrer ägde rum i ravinen Babij Jar i Kievs västra utkanter 29-30 september 1941, då 33 771 ukrainska judar sköts ihjäl. Flera andra massmord ägde rum i Babij Jar under kriget och sammanlagt beräknas mer än 100 000 människor ha avlivats här. Judemassakern i Babij Jar, som organiserades av SS-Standartenführer Paul Blobel, var en hämnd för en rad sabotage som utförts av sovjetiska NKVD strax före den nazityska erövringen av Kiev.

imagesZ9K9HPZA 33 771 är den officiella siffran för det antal judar som mördades av de tyska nazisterna och deras ukrainska hantlangare.

Blobel dömdes till döden för krigsförbrytelser inom ramen för de Nürnberg-rättegångar som ägde rum 1947-48 och hängdes 1951. Förutom nazityska soldater deltog ukrainsk milis i illdådet.

Mer om Babij Jar-massakern här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Babij_Jar

Den som vill få en så allsidig bild av det som nu sker i Ukraina som möjligt bör ha den ovan skisserade förhistorien av nationalism och antisemitism klar för sig. Ukraina har genom de våldsamma händelserna i Kiev och störtandet av en demokratiskt vald president visat, att landet ännu har långt kvar till något som liknar en avancerad demokrati där man avsätter regeringar i fria allmänna val och inte genom våldsamheter.

Golda_Meir Golda (Mabovitz) Meir föddes i Kiev 1898.

Slutligen vill jag gärna erinra om att de israeliska premiärministrarna Golda Meir (född Mabovitz) och Levi Eshkol båda föddes i Kiev 1898 respektive 1895.

Svenska artister (XXII): Anna-Lena Löfgren

25 december, 2013

untitled Anna-Lena Löfgren slog igenom som 18-åring med ”Regniga natt”.

”Hon ägde en förmåga som få andra. Hon berörde när hon sjöng.”

Så har Siw Malmkvist en gång uttryckt sig om schlagersångerskan och kollegan Anna-Lena Löfgren. Den senare ägde en röst som grep tag i de som lyssnade. Det gjorde att hon allt som allt 1962-95 kunde noteras för 37 låtar på Svensktoppen och därtill 22 på den västtyska/tyska topplistan. Hon fortsatte sjunga till sin död 2010.

Anna-Lena Löfgren föddes i Stockholm den 1 maj 1944 och avled den 21 maj 2010. De 25 sista åren av sitt liv bodde hon på Lyckliga gatan – också namnet på hennes största hitlåt – i det uppländska brukssamhället Rånäs. Hon drabbades i sin barndom av den fruktade sjukdomen polio (barnförlamning) som gjorde henne permanent rörelsehindrad.

På 1950-talet medverkade Anna-Lena, liksom många andra svenska barn, i radioprogrammet Barnens brevlåda som leddes av den legendariske radiomannen Sven Jerring (”farbror Sven”). 1962 ”upptäcktes” hon på dans- och musikstället Nalen (egentligen International) på Regeringsgatan i Stockholm. Upptäckare var rockidolen ”Rock-Olga”, vars verkliga namn var Birgit Magnusson.

untitled ”Farbror Sven” Jerring med en ung sångerska i radioklassikern Barnens brevlåda.

Anna-Lena Löfgrens stora genombrott kom 1962 med ”Regniga natt”, som blev den första i en lång räcka svensktoppsplacerade låtar. Den renderade Anna-Lena en guldskiva för över 100 000 sålda exemplar. 1960-talet skulle bli Anna-Lena Löfgrens stora decennium. Bland örhängena märks ”Se mig i ögonen, älskling”, ”Måndag, måndag”, ”Kärlek på lasarett”, ”Det finns ingenting att hämta”, ”Sommaren det hände” och ”Plaisir d´amour”. Många av dessa sånger hade utländska förlagor.

Löfgren deltog i Schlagerfestivalen två gånger: 1963 med ”Säg varför” och 1968 med ”Jag vill tro”. Av dessa kom den senare på sjätte plats med text och musik av Britt Lindeborg:

http://www.youtube.com/watch?v=zdPFctBylIM

Här en länk till ”Regniga natt”, en sorgsen sång om förlorad kärlek som Anna-Lena framför med sin späda men ändå kultiverade och klara röst:

http://www.youtube.com/watch?v=p6MkTF1d0VU

”Sommaren det hände” från slutet av 1960-talet har ett mer positivt anslag med textraden: ”Då jag mötte dig, så blev du kär i mig, så följdes vi på vår färd”. Lycka övergår dock i ledsnad när lyckan flytt sin kos:

http://www.youtube.com/watch?v=62at-lVI_i8

Som Löfgrens absolut största nummer räknas dock ”Lyckliga gatan”, som låg 14  veckor på Svensktoppen 1967 och sålde guld i Sverige samt platina och diamant i Norge. Den blev stor även i Västtyskland, då med titeln ”Immer am Sonntag”.

images

Att Anna-Lena skulle slå stort i den västtyska schlagervärlden var ingen sensation, då tyskarna ända sedan Zarah Leanders glamourdagar uppskattat kvinnliga svenska artister – Siw Malmkvist och Lill-Babs är bara två namn ur högen. Här Anna-Lena i den fartfyllda ”Dein Herz, das muss aus Gold sein”:

http://www.youtube.com/watch?v=FKRSGH3ykq8

Här följer ett liveinslag, där Löfgren framträder i västtysk television i Der Deutsche Schlagerweltbewerb 1968 – då hon stod absolut på topp som artist – med den gulligt romantiska ”Alle Blumen wollen blühen” som gav henne en fjärdeplats i tävlingen:

http://www.youtube.com/watch?v=UhopxXtXz40

Åren 1962-73 hade Anna-Lena som redan nämnts ovan 22 sånger på den västtyska topplistan. 2001 återkom hon i det nu enade Tyskland med ”Irgendwann nimmt das Glück dich in den Arm”. 2005 slutade hon turnera. Hennes sista CD-singel – ”Ich dich auch” – gavs ut i Tyskland samma dag som hon avled efter en tids sjukdom den 21 maj 2010.

På 1970-talet övergick Anna-Lena Löfgren mer och mer till att sjunga andliga sånger. Hon uppträdde mycket med vännen Christer Peters samt turnerade med kända andliga sångare såsom Jan Sparring och Arthur Eriksson.

Den låt Anna-Lena främst förknippas med är i alla fall ”Lyckliga gatan”. Här en länk till låten inklusive en bildkavalkad:

http://www.youtube.com/watch?v=YE0-KWo_dhs

untitled Anna-Lena Löfgren mot slutet av sitt liv i hemorten Rånäs.

Löfgren efterlämnade vid sin död sambon Peter Kondracki. Det kan slutligen nämnas att hon under  tiden hon var gift med Benny Lööf engagerade sig i välgörenhetskonserter och hjälpsändningar till barnhemsbarn i Polen.

Här en länk till en tidningsartikel som skrevs i anslutning till hennes död:

http://www.expressen.se/noje/anna-lena-lofgren-dod/

Anna-Lena Löfgren var en av våra främsta populärsångerskor någonsin. Det är ingen överdrift att påstå att hon är en del i vårt svenska kulturarv.

Östtyskland: stöd till västtyska terrorister och nazister

14 december, 2013

images Överlyckliga östtyskar firar att Berlinmuren avskaffats den 9 november 1989.

Östtyskland kallades officiellt ”DDR”, den tyska förkortningen för Tyska demokratiska republiken. Men det fanns inget demokratiskt med Östtyskland, också känt som Sovjetzonen. Här bestämde Sozialistische Einheitspartei Deutschlands (SED), det vill säga kommunisterna. Alla medborgare kontrollerades av säkerhetstjänsten Stasi och betydande delar av den östtyska militären befann sig på krigsfot också under djupaste fred. Det har vidare efter Berlinmurens fall blivit känt, att Östtyskland understödde såväl västtyska vänsterterrorister som nynazister.

1995 publicerade Contra förlag Erik Ekelunds bok Ingen av officerarna bar uniform (441 sidor), en roman med verklighetsunderlag som byggde på författarens egna erfarenheter från en stor militärmanöver i Blekinge 1970. Manövern bevakades av östtysk militär, som hade hjälp av svenska medlöpare. Östtyskarna lyckades komma över topphemliga svenska militära handlingar.

En grupp svenska soldater slog dock tillbaka. Med hjälp av beslagtagna östtyska miniubåtar genomförde svenskarna en kommandooperation i Warnemünde i Östtyskland. Erik Ekelund deltog i manövern. Efter det så kallade DDRs fall hittade han i tidigare hemligstämplade arkiv de sista pusselbitarna i detta gastkramande Kalla krigs-drama. Ekelunds laddade berättelse skildrar i romanens form händelserna i Blekinge och Warnemünde. De svenska soldaterna belades med 25 års tystnadplikt – till oktober 1995. Ekelunds bok kom ut när den tiden var till ända.

Det står var och en fritt att spekulera i vad som är sant och vad som måhända är en form av påbättrad verklighet i Erik Ekelunds bok. I en sak är boken fullständigt autentisk: den östtyska militären befann sig under det Kalla kriget på ständig krigsfot och tvekade inte att på ett aggressivt sätt gripa in i andra länders verklighet när så befanns tjänligt.

untitled

Efter Berlinmurens fall i november 1989 har det vällt fram en mängd uppgifter som visar på det kommunistiska Östtysklands sanna natur som en aggressiv maktspelare i norra Europa. För Sveriges del hade det östtyska kommuniststyret initialt fientligt inriktade planer. Christoph Andersson skildrar i boken Operation Norrsken (Norstedts 2013, 324 sidor) hur Stasi i början av 1970-talet ville kompromettera det svenska kungahuset genom att lyfta fram dess förbindelser med Nazityskland i ljuset. Sverige skulle avkonterfejas som en opportunistisk stat, färdig att låna sig till vad som helst i syfte att inte förarga sina mäktiga grannar i väst.

Det östtyska projektet kallades ”Operation Norrsken” men inställdes efter en tid. Östtyskarna kom på att de i stället hade betydligt mer att vinna på att driva en vänlig linje gentemot svenskarna och att, på olika sätt och inom skilda verksamhetsfält, nästla sig in i det svenska samhället. De blev också snart på det klara med att de styrande svenska socialdemokraterna och särskilt då statsminister Olof Palme hade en mycket välvillig syn på vad som ofta betecknades som ”det socialistiska experimentet” i den östra delen av Tyskland.

På 1980-talet blev säkerhets- och spionorganisationen Stasi via ett av sina många bulvanföretag en affärspartner till den svenska vapentillverkaren Bofors. Med östtysk hjälp forslades svenska sprängämnen och svenskt krut till mullornas Iran. Genom samma östtyska företag försågs den östtyska så kallade Folkarméns automatkarbiner av fabrikatet Kalasjnikov med krut som tillverkats av det i Karlskoga baserade Bofors. Christoph Andersson redogör i sin bok i detalj för alla invecklade turer inklusive efterföljande rättsprocesser.

Stasi fanns också med på ett hörn när ASEA i Västerås skulle överantvarda kärnvapenteknologi till det kommunistiska Östtyskland. Den svenska journalisten Cats Falck, som rotade i denna affär, hittades 1984 död tillsammans med en väninna i en bil i Norra Hammarbyhamnen i Stockholm.

palme_honecker Olof Palme i en vänskapsskål med Östtysklands diktator Erich Honecker.

Östtyskarna var aktiva på många plan i syfte att påverka det svenska samhället i för dem förmånlig riktning. De gynnades av att många svenskar, särskilt inom massmedia och kulturliv, hade stora sympatier för den i deras tycke hedervärda ”socialismen” (det vill säga kommunismen) i ”DDR”.  En av dessa entusiaster var filmaren Roy Andersson, som i ett citat som återges i Anderssons bok (sidan 235) säger att han ”sympatiserar väldigt mycket med den ryska revolutionen” efter att 2010 ha mottagit det så kallade Leninpriset av Jan Myrdalsällskapet (prissumman var 100 000 kronor) för sina insatser.

Bakgrunden var att Roy Andersson hjälpt östtyskarna med ett projekt som var ägnat att få immunbristsjukdomen AIDS att framtå som ett hemligt biologiskt vapen, framställt i amerikanska laboratorier under CIAs överinseende. Projektet, kallat ”Operation Infektion”, har varit så framgångsrikt att många, särskilt i Tredje världen, faktiskt tror på att AIDS skapades i på konstlad väg i amerikanska laboratorier. En av dem som trodde på detta var förre sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki, som upphöjde den östtyska propagandalögnen till närmast statsdoktrin, något som varit förödande för AIDS-bekämpningen i ANCs Sydafrika.

Roy Andersson drog sitt strå till den östtyska propagandastacken genom filmen Någonting har hänt, vilken i sin engelska version kallas Something has happened. Andersson menar sig själv ingalunda vara kommunist utan föredrar att kalla sig ”socialdemokratisk socialist med folkbildarambitioner”.

images ”Socialdemokratiske socialisten” Roy Andersson hjälpte östtyskarna sprida myten att AIDS framställts av CIA.

Christoph Andersson berättar slutligen också historien om Stasi-prästen i västerbottniska Burträsk, Aleksander Radler, samhällets stöttepelare som i tidernas fullbordan visades ha varit spion för Stasi. Radler kommer från det forna Östtyskland, där han studerade teologi. 1977 doktorerade han i religion och kyrklig verklighet i Lund och inledde därpå en yrkeskarriär som präst i Svenska kyrkan. Han blev omsider professor i Åbo och gästprofessor vid Umeå universitet. Han utbildade många unga svenska präster och författade även dessas läromedel.

Tidningen Expressen fick dock fatt i uppgifter om att Radler fungerat som Stasi-agent i Sverige ända fram till murens fall 1989. Han hade rapporterat vänner och bekanta som var regimkritiska till Stasi och därmed sett till att de greps och dömdes till fängelse i ”DDR”. Ursprunget till avslöjandet var professor Birgitta Almgren vid Södertörns högskola, som i SÄPOs register över misstänkta Stasi-spioner stötte på namnet Aleksander Radler men enligt överenskommelse saknade möjlighet att avslöja hans namn.

Expressen lyckades emellertid luska ut vem det var som avsågs och spåra honom till hans hem i Burträsk, där han levde med sin hustru Bettina, som också var kyrkligt anställd. Tidningen fick därtill fram fler komprometterande uppgifter om Radler i Stasis gamla arkiv i Berlin. Radler var identisk med en Stasi-medarbetare som kallades IM Thomas.

Aleksander Radler förnekade först ”till 150 procent” att han skulle ha varit städslad av den fruktade östtyska spionorganisationen men föll till sist till föga och bad om ursäkt för allt elände han ställt till med. Till vilken nytta det kunde ha för de många människor han svikit och förstört liv och tillvaro för.

untitledStasiprästen Aleksander Radler tjänade Stasi i 28 år.

Av ovanstående framgår att det kommuniststyrda Östtyskland – i likhet med alla totalitära diktaturer – verkade på många olika plan: politik, kultur, religion, vetenskap och så vidare. Det allt övergripande syftet var att framflytta positionerna för kommunismen i allmänhet och för Östtyskland/Sovjetblocket i synnerhet. Hela samhället genomsyrades av en anda av sekretess, övervakning och misstänksamhet där i princip alla spionerade på alla. Den du trodde du stod närmast och/eller älskade mest kunde vara den som angav dig för säkerhetstjänsten Stasi.

Om de östtyska kommunisternas behov av övervakning och inhämtande av uppgifter om allt och alla uttalade sig en gång Erich Mielke (1907-2000), som var minister för statssäkerhet och därmed chef för Stasi 1957-89, på följande sätt: ”För att vara säker måste man veta allt.”

I likhet med alla totalitära diktaturer hade Östtyskland även en överdimensionerad krigsmakt. Åt detta ämne har den välrenommerade militärhistorikern Lars Gyllenhaal ägnat ett stycke i en webbaserad artikelserie i militär- och krigshistoriska ämnen. Gyllenhaal konstaterar att de främsta östtyska förbanden befann sig på krigsfot också i fredstid.

Lars Gyllenhaal frågar sig och svarar själv: ”Hur hade Nazitysklands trupper sett ut om landet fortsatt existera efter 1945? Rätt mycket som Östtysklands.” Så var vapenrockarna i Nazi- respektive Östtyskland helt identiska bortsett från den lilla detaljen, att den östtyska varianten saknade örnmärken. Vidare liknade intill förväxling det nazityska handeldvapnet Sturmgewehr den östtyska krigsmaktens sovjettillverkade Kalasjnikov automatkarbin (Sturmgewehr var världens första automaktkarbin). Den breda östtyska hjälmen hade utvecklats i Tredje riket som ”Thale B-II” men producerades aldrig under Andra världskriget.

untitledSturmgewehr 44.

I medio av 1990-talet blev det i Sverige känt, att exempelvis de östtyska pansartrupperna alltid förfogade över skarp krigsammunition samt att attackdykare ur Scwimmerkommando 18 under 1980-talet hade kartlagt hemliga försvarsanordningar i sydsvenska hamnar. ”DDRs” säkerhetsministerium hade tillgång till egna attackdykare, fallskärmsjägare och ett elitförband för specialoperationer i västvärlden, AGM/S. Vid minst ett tillfälle under 1979 skall denna styrka ha varit på väg att genomföra en skarp operation i Västtyskland.

Östtyskland hade militärfordon som var fullastade med krigsammunition som standard, och i östtyska förråd har hittats nya gatuskyltar avsedda för Belgien samt sedlar för ockupationsvaluta. Det rådde i djupaste fredstid två timmars marschberedskap för merparten av den östtyska krigsmakten, men för spaningsförband gällde endast 45 minuter.

Redan vid Tysklands återförening 1990 avslöjades att Rote Armeefraktion (RAF)/Baader-Meinhof-ligan hade fått ekonomiskt och annat stöd från de ideologiska fränderna i Östtyskland, och Gyllenhaal understryker att allt fler detaljer om detta samarbete tycks dyka upp efter hand. RAF-terroristerna utbildades i vapentjänst i Östtyskland, varefter de angrep NATO-mål i Västtyskland. Det beräknas att RAF dödade ett dussintal amerikanska soldater under dessa operationer. Den amerikanske generalen Frederick Kroesen överlevde dock som genom ett mirakel ett av RAF avlossat, sovjetiskt pansarskott mot den bepansrade Mercedes han färdades i.

untitledEn av RAFs mest beryktade bravader var att kidnappa och mörda den västtyske arbetsgivarbasen Hanns-Martin Schleyer.

Östtyskarna tvekade heller inte att understödja nynazister i Västtyskland i syfte att försvaga den sårbara västtyska demokratin. Nazistledaren Odfried Hepp, som fått sin första praktiska militära erfarenhet i Libanon, var en av de nationalsocialistiska ledare som fick hjälp av Östtyskland. Den av östtyskarna sponsrade så kallade Hepp-Kexel-gruppen gav sig i likhet med RAF på amerikanska mål i Västtyskland.

Efter att ha genomfört flera bilbombningar och bankrån fick Hepp slutligen en fristad i Östtyskland, vars talrika likheter med Hitlers rike han bör ha funnit tilltalande.