Är det röda Kina på väg att ta över världen?

¨

Är Kommunistkina på väg att ta över världen?

USAs och Europas politiker har fått ordentligt påskrivet av ekonomer och företagsledare för att ha varit alltför passiva när det röda Kina storsatsar för att lägga beslag på viktiga naturtillgångar i Tredje världen, enkannerligen Afrika. Mycket tyder på att dessa ansträngningar är ett led i en medveten kinesisk strävan att dominera världen. https://www.dagensps.se/investerardygnet/laskig-utveckling-kinas-strypgrepp-pa-varlden/?utm_campaign=dagliga&utm_medium=email&utm_source=nyhetsbrev-one&link_id=ENPqT578CJ1Lpz

Kineserna har under hela 2000-talet bedrivit en sannskyldig massinvasion av Afrika, som är jordens näst största kontinent efter Asien. Kinas inblandning har varit dramatisk och i dag är landet Afrikas största handelspartner; västländer såsom USA, Frankrike och Storbritannien har hamnat klart på efterkälken. https://svenska.yle.fi/artikel/2014/03/15/tar-kina-over-afrika

Det kommunistiska Kina är framförallt ute efter Afrikas enorma naturresurser – det beräknas att kontinenten har omkring 40 procent av världens naturresurser. Så är Peking beroende av importerad olja och importerar runt halva sitt oljebehov från Mellanöstern och en tredjedel av detsamma från afrikanska länder av typ Angola, Sudan, Republiken Kongo, Nigeria, Ekvatorialguinea med flera. Kina är även intresserat av afrikanska naturtillgångar som järnmalm, metaller och annat som behövs för storskalig industriproduktion.

Det röda Kina – eller rättare sagt kinesiska företag – bidrar i sin tur genom att bygga ut den afrikanska infrastrukturen i form av bostäder, vägnät, broar, sjukhus, skolor och till och med optisk fiberteknik. Emedan kineserna struntar helt i krav på demokrati och miljö blir det möjligt också för afrikanska diktaturer såsom Zimbabwe, Sudan med flera att dra fördel av den kinesiska satsningen.

Även om Afrika är den världsdel där Peking varit mest aktivt har man även flyttat fram sina positioner i exempelvis Asien och Sydamerika. Mest oroväckande är måhända det faktum att Kina mutat in sällsynta mineraler som kan användas för elbilsbatterier. Här skulle kommunistkineserna kunna bedriva utpressning av mycket otrevligt slag.

Banker i väst har i statistiken satt Kinas utveckling i relation till ländernas BNP. Republiken Kongo och Laos beräknas till exempel hämta cirka 30 procent av sina respektive BNP-värden från inlåningar från Kina. Om detta hade gällt också för Sverige hade siffran varit omkring 1,5 biljoner kronor. Andelarna gällande Kirgizistan, Angola och Zimbabwe beräknas till 15 procent.

Det är svårt för låneberoende länder av ovan nämnt slag att gå emot Folkrepubliken Kina i viktiga internationella organisationer såsom FN. Kina har på ett hänsynslöst sätt gjort ett antal länder i Tredje världen beroende av sig, något som i hög grad kommer att gynna landet i konkurrensen med USA och Europa om världsherraväldet.

Det accelererande kinesiska inflytandet världen över är synnerligen dåliga nyheter för alla anhängare av demokrati och frihet. Kina, som styrs av det kommunistiska partiet med rötter i ordförande Mao Tse-tungs tänkande, föraktar västerländsk demokrati som man betraktar som svaghet.

Vad som ytterligare talar för Kina är det faktum att västvärlden är kraftigt försvagad av de omfattande nedstängningar som hysterin inför coronaviruset medfört – samtidigt som Kina, där smittan startade för drygt ett år sedan, agerat smartare och nu tycks vara fit for fight igen. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/10/19/kinas-ekonomi-aterhamtar-sig-fran-coronakrisen-kan-bli-den-enda-storre-ekonomin

Så hjärntvättar BBC britterna: vänstervridning och dubbeltänk

British Broadcasting Corporation (BBC) grundades den 18 oktober 1922. Företaget stod bakom den första nationella TV-kanalen i världen med reguljära sändningar utanför USA och förfogar i dag över ett otal TV- och radiokanaler i och utanför Storbritannien. Länge respekterades BBC allmänt som en garant för en saklig och opartisk nyhetsrapportering, men det ryktet har blivit avsevärt skamfilat – alltfler tenderar istället att se BBC som en vänsterinriktad propagandamegafon.

Enligt den brittiske författaren, journalisten och universitetslektorn David Sedgwick är det illa ställt på British Broadcasting Corporation, ibland av kritiker skämtsamt benämnt bland annat British Bullshitting Corporation, Bolshevik Broadcasting Corporation eller Brussels Broadcasting Corporation.

I boken BBC: Brainwashing Britain? (Sandgrounder Publishing 2018, 387 sidor) levererar Sedgwick en veritabel och samtidigt av fakta och exempel väl underbyggd bredsida mot den statliga brittiska företagsjätten, stundom kallad Auntie, som en gång i tiden uppfann beteckningen public service avseende medier ägnade att betjäna allmänheten.

David Sedgwick menar att det är illa ställt på BBC.

”The modern BBC”, konstaterar Sedgwick (sidan 5), ”is an entirely different animal than it was back in the 1950s when Auntie seemed to capture its essence so deftly. The modern organisation is in fact barely recognisable to its 1970s or even 1980s incarnations. Something has changed – is changing /…/ With its enthusiasm for all things liberal and ´progressive´, to the ordinary man and woman in the street the ´national´ broadcaster arguably feels ever more remote, ever more detached from their own reality than at any time in the corporation´s near 100-year history. https://sv.wikipedia.org/wiki/BBC

Frankfurtskolan och kulturmarxismen. Enligt David Sedwick ligger alla som tillhör en eller flera av grupperna konservativa, kristna, vita, män, arbetarklassen, patrioter, abortkritiker och Brexit-supportrar illa till hos den närmast patologiskt politiskt korrekta institutionen BBC. En term som ofta nämns i samband med BBC och etablissemangsmedia  över huvud taget är kulturmarxism, som mycket kortfattat kan definieras som en utveckling av marxismen syftande till att påverka kultur- och samhällslivet i marxistisk/socialistisk riktning.

Ursprunget till kulturmarxismen står att finna i den så kallade Frankfurtskolan, som var en neomarxistisk skolbildning med ursprung i Institutet för socialforskning i tyska Frankfurt am Main i början av 1930-talet. En av målsättningarna var att förena Karl Marx politiskt-ekonomiska idéer med Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier.  Efter nationalsocialisternas maktövertagande 1933 flydde många av företrädarna, exempelvis Max Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse, till USA. Särskilt Marcuse fick ett avsevärt inflytande över 68-vänstern i USA och västvärlden i sin helhet. ”Den långa marschen genom institutionerna”, ett uttryck som tillskrivits den italienske marxistiske teoretikern Antonio Gramsci, däribland det mediala flaggskeppet BBC, hade inletts.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankfurtskolan

David Sedgwick definierar kulturmarxismens agenda på följande sätt (sidan 15): ”The gradual process of destroying all traditions, languages, religions, individuality, government, family, law and order in order to re-assemble society in the future as a communist utopia. This utopia will have no notion of gender, traditions, morality, god or even family or the state.”

Hatet mot Trump. Ett särskilt hatobjekt för BBC är USAs president Donald J. Trump. Etablissemangsmedia och den politiska korrektheten i stort kommer aldrig någonsin att förlåta Trump för att denne i presidentvalet 2016 besegrade den egna favoriten Hillary Clinton, vilken så sent som kvällen före valet av såväl politiska bedömare som spelbolag antogs gå mot en given seger. Istället vann Trump med 304-227 räknat i elektorsröster; att Clinton fick något fler väljarröster än Trump hade ingen betydelse såsom det amerikanska valsystemet är utformat. https://www.oddsonline.se/nyheter/valet-i-usa-clinton-storfavorit-infor-den-sista-debatten/

Sedgwick presenterar i sin bok en rik provkarta på BBCs Trump-fientliga verksamhet. Trump är till att börja med nära nog allt som det brittiska medieföretaget avskyr: man, kristen, heterosexuell, frispråkig anti-socialist och med en bakgrund som extremt framgångsrik företagare i miljardklassen. Sedgwick (sidan 112): ”The maverick businessman represents a real threat to the elites  whose interests the BBC so faithfully and unreservedly represent. His opposition to open borders, mass migration and subsequent disenfranchisement of America´s blue collar workers puts him very much on the wrong side of BBC and its ´progressive´allies.”

Donald Trump är enligt BBCs värdegrund, som David Sedgwick uppfattar den, ”very, very bad”. Alla nyheter om och analyser av Trumps göranden och låtanden presenteras i BBCs programutbud i negativast möjliga dager. Jag skall av utrymmesskäl nöja mig med att återge ett exempel ur Sedgwicks bok.

Det gäller försöken att sammanbinda Trump med den vita rasistgruppen Ku Klux Klan (KKK) och särskilt David Duke, USAs troligen mest beryktade antisemit och förespråkare för vit överhöghet samt med ett förflutet som stormästare (grand wizard) för en falang av KKK. Duke har representerat det Republikanska partiet i delstatsparlamentet Louisiana men har även varit medlem i Demokratiska partiet. Populistiska partiet och Reformpartiet. Han uttalade 2019 sitt stöd för den vänsterextremistiska samt jude- och Israel-hatande demokratiska kongresskvinnan Ilhan Omar. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/14/vite-arkerasisten-david-duke-backar-upp-ilhan-omar/

Sedgwick beskriver hur BBC, oavsett vad Donald Trump sysslade med under sin framgångsrika valkampanj 2016, sökte koppla detta till David Duke: Trump vill sänka skatterna. Vad tycker David Duke om det? Trump vill bygga en mur mot Mexiko. Vad är David Dukes åsikt om det? Trump gillar glass med mintchoklad. Gillar David Duke glass med mintchocklad? Så där höll det på.

BBC piskade upp hatstämning mot Vita husets pressekreterare Sarah  Huckabee Sanders.

”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det kan noteras att Donald Trump enligt tillgänglig statistik som presenteras av Sedgwick (sidan 231) tagit avstånd från David Duke/KKK 55 gånger sedan 1991. Ändå har BBC med en dåres envishet gjort sitt bästa för att antyda, att de båda herrarna är av samma skrot och korn. Så till exempel hävdade det brittiska bolaget under valkampanjen 2016 att ”Trump vägrat ta avstånd från Duke” sedan den senare uttalat halvhjärtat stöd för Trump. Sedgwick visar emellertid att Trump i en intervju med journalisten och nyhetsankaret John Heilemann redan 2015 sade om Duke: ”I don´t need his endorsement. I certainly wouldn´t want his endorsment.”

Hatet och illviljan mot president Trump omfattar även hans nära medarbetare. David Sedgwick tar upp fallet med Sarah Huckabee Sanders, Vita husets pressekreterare 2017-19. Vid en presskonferens ställde en närvarande reporter den egendomliga frågan: ”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det väckte rabalder då Huckabee Sanders enligt BBCs framställning inte svarade på frågan. BBCs mailkorg fylldes snabbt med inlägg av typen ”Sarah Sanders är en fruktansvärt monster” och ”Hela administrationen är fullproppad med förespråkare för vit överhöghet!”

Sanningen var att journalisten och Trump-hataren April Ryan, troligen helt medvetet, slängde ur sig frågan – som inte hade någonting alls att göra med vad som diskuterats under pressträffen – då Sarah Huckabee Sanders hade avslutat pressträffen och var på väg från podiet. Detta rapporterades inte av BBC, som på detta sätt kunde skapa en egenhändigt ihopsnickrad skandal med Trump-anknytning. Sarah Huckabee Sanders ställning hos den vänsterliberala presskåren och hos BBC främjas knappast av att hon är dotter till den konservative före detta guvernören i Arkansas och presidentkandidaten Mike Huckabee. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sarah_Huckabee_Sanders

McGovern-syndromet och journaliskåren. BBC förefaller vara drabbat av samma åkomma som sedan lång tid tillbaka vidlådit etablerade svenska medier: det jag har kallat McGovern-syndromet. Det är uppkallat efter George McGovern (1922-2012), en vänsterliberal senator från delstaten South Dakota vilken nominerades som Demokratiska partiets kandidat i presidentvalet 1972 men som förlorade till den sittande presidenten Richard M. Nixon med en av de största marginalerna i USAs historia – Nixon vann med elektorsrösterna 520-17.

McGovern-syndromet innebär att det aktuella mediet undantagslöst i sin rapportering och sina analyser med alla medel backar upp den demokratiske kandidaten. I Sverige har vi kunnat notera detta fenomen åtminstone sedan Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Svenska etablissemangsmedia, enkannerligen etermedia som SVT och TV4 (där USA-korrespondenten Rolf Porseryd är ett skräckexempel), har med den drucknes envishet favoriserat alla demokratiska presidentkandidater.

Detta gäller vare sig dessa varit vinnare såsom John F. Kennedy, Lyndon B. Johnson, Jimmy Carter, Bill Clinton och Barack Obama eller förlorare såsom Hubert Humphfrey, Walter Mondale, Michael Dukakis, Al Gore, John Kerry och Hillary Clinton. De republikanska kandidaterna och presidenterna av typ Ronald Reagan och George W. Bush har analogt härmed svartmålats och demoniserats och Donald Trumps ondska känner i SVT/TV4s perspektiv som vi alla vet inga gränser. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Detta är på intet sätt någon tillfällighet. Statistik visar att den svenska journalistkåren står långt till vänster. Enligt en norsk undersökning från 2019 röstar 70,7 av de 150 journalister som svarat på enkätfrågorna om partisympatier på något av partierna Vänsterpartiet (32,0 procent), Socialdemokraterna (24,0 procent) och Miljöpartiet (14,7 procent). Inget av de övriga partierna kommer upp i tvåsiffriga procenttal – Centerpartiet får 9,3, Liberalerna 5,3, Moderaterna 4,0, Kristdemokraterna 3,3 och Sverigedemokraterna 2,7 procent. https://nyheteridag.se/undersokning-70-procent-av-svenska-journalister-har-vanstersympatier/

Nej, George McGovern valdes inte till president 1972. Till den svenska journalistkårens stora sorg.

Tidigare undersökningar som gjorts under ledning av professor Kent Asp vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet har också visat att den svenska journalistkåren står påtagligt till vänster om de vanliga väljarna beträffande partisympatier. I Asps forskning tenderar dock Miljöpartiet att vara det parti som framför andra favoriseras av journalisterna. https://jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf

BBC och Orwells dubbeltänk. Inte bara Donald Trump är i BBCs ögon ”very, very bad”. Detsamma gäller Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen (EU), populärt kallat Brexit. Företagets motstånd mot Brexit poppar enligt Sedgwick upp överallt i såväl TV- som radiokanaler. När det visade sig att den brittiska ekonomin på det hela taget tycks ha gynnats av EU-utträdet har termen ”trots Brexit…” varit ymnigt förekommande.

BBC har ett särskilt gott öga till det konservativa partiet Tories´ underhusmedlem Jacob Rees-Mogg, representerande valkretsen North East Somerset, vilken inte bara är aktiv Brexit-förespråkare utan även katolik, abortkritiker och motståndare till samkönade ”äktenskap”. Följaktligen har Rees-Mogg åtskilliga gånger varit utsatt för två av de metoder som David Sedgwick i sin bok tillskriver BBC: smutskastning och felaktiga påståenden, sådant som drabbar alla som inte oförbehållsamt bekänner sig till det brittiska mediaföretagets världssyn. Dessa förklaras omväxlande vara rasister, nazister eller extremister samt lidande av ”fobier” av skilda slag – islamofobi, homofobi och allt vad det kan vara.

Samtidigt berömmer sig ”Auntie” av att vara opartisk och rättvis. Hur går detta ihop? Enligt David Sedgwick i BBC: Brainwashing Britain? ägnar sig BBC åt ett dubbeltänk (doublethink) av samma slag som det Sanningsministeriet ägnar sig åt såsom det skildras av George Orwell (Eric Blair) i dennes klassiska framtidsdystopi 1984 (1949). Sedgwick sammanfattar (sidan 151):

I am an impartial, objective journalist who nevertheless: – Missrepresents the views  which contradict the BBC worldview. – Smears entities that disagree with the BBC worldview. – Selects and edits  material specifiacally to support the BBC worldswiew. – Amplifies whatever supports BBC narratives. – Suppresses whatever contradicts BBC narratives. – Applies different standards depending on whether individuals or organisations share the BBC worldview.

Det dubbeltänkande som beskrivs av Orwell – till exempel ”krig är fred” – möjliggör för BBCs journalister att samtidigt hysa två motstridiga uppfattningar i en fråga och tro att båda är lika sanna. https://study.com/academy/lesson/doublethink-in-1984-definition-examples.html

”Quiet and safe in Malmö”… Sedgwicks bok avrundas med fyra fallstudier av vilka en har stort intresse för oss svenskar då den gäller Malmö. Under rubriken ”Quiet and safe in Malmö” tar författaren upp situationen i vår tredje största stad Malmö utifrån en kommentar som gjordes av Donald Trump i februari 2017: ”We´ve got to keep our country safe. You look at what´s happening in Germany, you look at what´s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this? Sweden. They took in large numbers. They´re having problems like they never thought possible.”

Uttalandet väckte bestörtning runtom i världen bland människor som inte är insatta i de problem vi svenskar upplever på daglig basis i vårt arma fosterland. Mord, dödsskjutningar, våldtäkter, kvinnomisshandel, bilbränder, bilar som kör in i folkmassor. Icke minst BBC uttryckte bestörtning: hur vågar den okunnige Trump ifrågasätta mångkulturens välsignelser? Bland de som citerades av BBC fanns förre stats- och utrikesministern Carl Bildt, som på sitt sedvanligt arroganta och snorkiga sätt frågade sig vad Trump hade ”rökt”.

BBC trodde sig veta att det varit ”tyst och säkert” i Malmö och att det inte inträffat något större terrordåd. Det var dock inte det Trump hade åsyftat – han hade, helt korrekt, hänvisat till de avsevärda problem relaterade till massinvandring och mångkulturalism som är daglig verklighet för den svenska befolkningen. I syfte att understryka att Trump var en usel lögnare sände det brittiska mediebolaget ett reportageteam till Sveriges tredje största stad, Malmö. Teamet kom, vilket måste anses vara föga sensationellt, fram till att: ”Trump´s wrong, it´s quiet and safe in Malmö.”

Donald Trump hade rätt om tillståndet i Sverige.

Påståendet stämmer dåligt eller inte alls med föreliggande statistik publicerad av bland annat Brottsförebyggande rådet (BRÅ), SVT och Sydsvenskan. Enligt denna är Malmö med sina runt 330 000 invånare den farligaste staden i den nordeuropeiska regionen. Malmö toppar listan för 2016 med ett mordindex på 3,4 per 100 000 invånare. Malmö jämförs i statistiken med Paris ((1,8), London (1,3), Köpenhamn (1,1) samt Berlin (1,0). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/malmo-har-flest-skjutningar-per-invanare

Det förefaller som om Donald Trump inte hade haft så fel ändå. Och, som så ofta tidigare, hade BBC påkommits med byxorna nere.

BBC har nyligen varslat om betydande nedskärningar. Av företagets totalt 6000 tjänster har det aviserats att 520 skall bort. Därtill kommer ytterligare hundratals nedskärningar regionalt och vad avser Skottland, Wales och Nordirland. Huruvida detta kommer att dämpa BBCs vänstervridning må dock vara osagt.

Slutligen vill jag inte undanhålla för mina läsare att jag i egenskap av gruppledare för SD Södertälje intervjuades av BBC World´s stringer Malcom Brabant, stationerad i Köpenhamn, som ett kort inslag i ett program om den syriska flyktinginvasionen i Södertälje 2014. Om flera av BBCs medarbetare vore lika proffsiga och sakliga som Malcolm skulle företaget ha betydligt färre problem. https://www.bbc.com/news/av/world-europe-25805342/syria-crisis-influx-of-refugees-into-swedish-town

NATOs 70-åriga historia av förändringar och framgångar

NATOs högkvarter är beläget i Bryssel.

NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/

Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.

Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.

När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.

Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.

Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
  
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen

NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.

Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.

”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”

När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig

”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”

USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.

Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.

Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.

Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.

Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten

Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.

NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).

För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen

Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget

När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.

Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):

Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.

Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.

Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.

29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.

Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.

Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/

Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.

Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.  

Väst måste förstå Putin-Rysslands ideologiska utmaning

Enligt Vladimir Putin är Ryssland moraliskt överlägset det ”dekadenta” väst.

Putins Ryssland är ett fenomen som inte så lätt låter sig inpassas i traditionella referensramar. Regimen i Moskva kan snarast betecknas som en hybrid med drag från såväl Tsarryssland som Sovjetunionen. Putinismen innebär inte bara en politisk och militär utan också en ideologisk utmaning för västvärlden. Det är av avgörande betydelse att väst sätter sig in i och förstår denna utmaning om man skall gå segrande ur den pågående kraftmätningen med putinismen.

Professor John R. Schindler, en ledande amerikansk expert på militärhistoria och säkerhetsfrågor med tidigare erfarenhet från bland annat National Security Agency (NSA), gör i en rapport till det amerikanska försvarsdepartementet följande analys av Ryssland under Vladimir Putin (min översättning från engelska):

Putins Ryssland är varken fritt i en västerländsk betydelse eller ofritt i sovjetisk mening, det är en hybridregim, en ’styrd´ demokrati’ av en egendomlig rysk sort där Ryssland hyllar aspekter av det tsaristiska arvet och även det kommunistiska; samtidigt kritiseras båda. Även om makten är centraliserad ’på toppen’ i Kreml, och regionala maktcentra bragtes under Moskvas klack under putinismens tidiga år, skulle det vara inkorrekt att säga att Putins regim äger sovjetsystemets långa armar under exempelvis Stalin. https://20committee.com/2019/05/07/russian-activities-across-europe-a-contrarian-assessment/

Väst och putinismen. Det nutida Ryssland står i Schindlers perspektiv icke blott för en politisk och militär utan också för en ideologisk utmaning visavi den demokratiska och frihetliga västvärlden. Och trots att den västliga försvarsalliansen NATO fortsätter att dominera på många områden, så har ryska framsteg inom områden såsom spionage, propaganda, artilleri, elektronisk krigföring och terrorism resulterat i att det västliga försprånget tenderar att bli allt mindre och den militära sårbarheten allt större.

Den ryska militären är åter en kraft att räkna med.

”Dessutom”, konstaterar John R. Schindler i sin rapport, ”betyder västliga experters och regeringars ovilja att konfrontera de ideologiska – såväl som politiska och militära – aspekterna av vår rivalitet med putinismen att hotet för signifikanta väpnade konflikter ökar.”

Under tidsperioden som ledde fram till den ryska annekteringen av Krim i Ukraina 2014 tenderade Moskva att alltmer på en ideologisk och andlig basis ta avstånd från den postmodernistiska västvärlden. Det blev allt tydligare att Putins Moskva ansåg sig vara överlägset det som ”dekadent” betraktade väst. Vid det årliga mötet med den Moskva-baserade tankesmedjan Valdai Club 2013 gick Putin till frontalangrepp mot väst, som han menade hade övergivit sina kristna ideal och höll på att uppslukas av satanistisk gudlöshet och politisk korrekthet. https://www.bbc.com/news/world-europe-24170137

Utgångspunkten för Rysslands känsla av moralisk överlägsenhet gentemot väst är ett slags religiös mysticism, vilken kan härledas tillbaka till konflikten mellan den ortodoxa kyrkan och ”kättarna” i den romersk-katolska kyrkan som går omkring 500 år bakåt i tiden. Vladimir Putin söker framtona som en varmt troende ortodox kristen och låter sig gärna fotograferas tillsammans med den rysk-ortodoxa kyrkans ledande gestalter. Kyrkan har svarat med att bli en av Kremls mest framträdande uppbackare liksom den tidigare troget stödde kommunistregimen under sovjettiden. I dag är den ryska ortodoxin i praktiken statsreligion i Ryssland.

Religiös nationalism. Om vi får tro professor John R. Schindler har västvärlden otillräcklig kunskap om det ideologiska fundament som den ryska ortodoxin utgör i Putins Ryssland: ”Väst slår dövörat till inför denna berusande brygd av religiös nationalism som man finner underlig och atavistisk, men den övertygar vanliga ryssar på ett sätt som aldrig bolsjevismen gjorde.”

Huruvida Putin själv är en äkta kristet troende eller ej är enligt John R. Schindler ovidkommande i sammanhanget – ortodoxin används i vilket fall som helst som en sköld för regimen i Kreml. Ett slags symbios föreligger mellan sekulärt och andligt av ett slag som inte är acceptabelt enligt västvärldens koncept om strikt åtskillnad mellan de båda sfärerna. Moskva har under senare år klargjort att man, vare sig västvärlden inser detta eller ej, betraktar den pågående konflikten med väst ur ett djupt ideologiskt perspektiv med rötter i religion och nationalism. https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/KEbL7/den-heliga-alliansen

Enligt Schindler är det av avgörande betydelse att västvärlden i grunden skapar sig en förståelse för Putins ideologi, vad som motiverar den och varför den riskerar leda till ökad konfrontation med väst.

Statyn avbildande Tjekans blodbesudlade chef Felix Dzerzjinskij monteras ned strax efter Sovjetunionens fall 1991. Den återfinns numera i en park i Moskva.

Tjekan och tjekisterna. De ideologiska aspekterna av vad som kan kallas det nya Kalla kriget mellan Moskva och väst medför inte att det politiska, militära och säkerhetsrelaterade spelet har blivit mindre viktigt. De speciella säkerhetstjänsterna spelar i Putins Ryssland, liksom tidigare i de tsaristiska och kommunistiska samhällena, en mycket stor roll såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Putin är själv en gammal KGB-officer och var 1998-99 chef för KGBs arvtagare FSB.

Faktum är att det är få ryska makthavare som inte på ett eller annat sätt formats av den sovjetiska säkerhetsapparaten. Säkerhetstjänstemännen brukar kallas tjekister efter den så kallade Tjekan – Allryska extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage – vilken grundades av V. I. Lenin (1870-1924) den 20 december 1917 i syfte att vara bolsjevikrevolutionens ”svärd och sköld”. ”Tjekans dag” firas alltjämt i Ryssland den 20 december. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjeka

Tjekans förste chef var den polske ädlingen och kommunisten Felix Dzerzjinski j (1877-1926), vars staty fortfarande kan ses i en park i Moskva efter att fram till Sovjetunionens upplösning 1991 ha stått på Lubjankatorget utanför KGBs högkvarter med dess beryktade fängelse i Moskva. I såväl Ryssland som Vitryssland finns ett antal platser och orter uppkallade efter denna tidigare sovjetkommunistiska chefsbödel. Att Putin hyser höga tankar om Dzerzjinskij framgår av att han 2014 lät uppkalla en elitavdelning inom polisen efter honom. https://blogs.abo.fi/historia/2014/09/27/dzerzjinskij-bodeln-kommer-igen/

Tjekan har under årens lopp ändrat namn till GPU, NKVD, KGB och KGB för att numera gå under beteckningen FSB, vilket är en förkortning för Ryska federationens federala säkerhetstjänst.

Militären – åter en kraft att räkna med. Den putinistiska regimen kan genom sitt betonande av säkerhetstjänsternas betydelse – förutom FSB existerar den militära motsvarigheten GRU (Huvudstyrelsen för underrättelsetjänsten) – enligt professor John R. Schindler sägas uppfylla den tidigare partichefen Jurij Andropovs (1914-84) strävan att tjekisterna skall vara ledande överallt i det ryska samhället; Andropov var 1967-82 chef för KGB och 1982-84 sovjetisk partichef. Han efterträddes som sådan av Michail Gorbatjov.

Putin tillsammans med patriarken Kirill av Moskva och hela Ryssland.

Den avgörande rollen i ”tjekiserandet” av Ryssland kreeras av FSB, vars nuvarande chef heter Aleksandr Bortnikov, som har en vida större betydelse än någon västlig motsvarighet. FSB är direkt underställt den federala regeringen och därmed i praktiken Vladimir Putin. FSB är Putin-regimens sköld och ryggrad, något som alla ryssar är sorgfälligt medvetna om. FSB kan anses vara ännu viktigare i dagens Ryssland än KGB var i Sovjetunionen, då den militära maktapparaten hade väl så stor betydelse.

Militären var den stora förloraren i Ryssland efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott 1991. 2008 var den emellertid tillräckligt stark för att invadera Georgien och 2014 gick den in i Ukraina och annekterade Krimhalvön. Dessa offensiva operationer visade att den ryska militären åter är en kraft att räkna med. I dag, konstaterar Schindler i sin rapport, ligger den ryska krigsmakten före NATO när det gäller artillerikapacitet och elektronisk krigföring: ”Rysslands militär har fortfarande många problem med beredskap, korruption och moral jämfört med de flesta NATO-styrkor men den är åter en kraft att räkna med.”

Vid en utdragen konflikt, menar Schindler, skulle NATO vara väl så konkurrenskraftigt som den ryska krigsmakten, men i korta alternativt medellånga konflikter har Ryssland övertaget.

Putin – en hårdhudad realist. Professor Schindler anser yttermera att den segdragna konflikten i Ukraina har en andligt betonad betydelse för Putin-regimen, som ingalunda drar sig för att av ideologiska skäl utmana västvärldens intressen – en västvärld som i Moskva betraktas som hopplöst dekadent och mer eller mindre lierad med Satan själv.

Propaganda av detta slag kan förefalla löjeväckande i det sekulära väst men går i hög grad hem i det av den ortodoxa tron präglade Ryssland. Vladimir Putin själv är, oavsett tro, en hårdhudad realist vilken trots offensiva operationer likt dem i Georgien och Ryssland också förstår vikten av att vid behov iaktta politisk och militär försiktighet. Detta förklarar varför han 2014-15 motsatte sig generalstabens önskemål att utvidga kriget i Ukraina trots att en strategisk seger över Kiev låg inom räckhåll.

Schindler framhåller: ”Vi bör inte förledas tro att Putin en dag kommer att vakna upp och besluta sig för att utlösa ett allomfattande krig med NATO, men riskerna för att detta kan inträffa på ett slumpartat sätt ökar efterhand som båda sidor blir allt tröttare och benägna att låta sig provoceras.”

Putin har ingen önskan att återupprätta vare sig till Sovjetunionen eller det gamla tsardömet , menar Schindler, men däremot accepterar han inte gränsdragningarna efter 1991 som slutgiltiga. Han kommer aldrig att överge Krim men kan förmodligen tänka sig någon form av förhandlad uppgörelse med Ukraina om en sådan sker helt på Moskvas villkor. Putin ser tvivelsutan såväl Ukraina som Vitryssland som Rysslands intressesfärer.

Den mördade oppositionspolitikern Boris Nemtsov: ett av putinismens offer.

”I grunden vill Putin att Ryssland skall respekteras som en stormakt, den historiska och geografiska härskaren över östra Europa…Putin och hans regim betraktar den Europeiska Unionen med öppet förakt under det att Kremls bedömning av de baltiska staterna är att de inte är länder i den betydelse Ryssland är det.”

Öka förståelsen. John R. Schindler gör bedömningen att Rysslands nuvarande betydande ekonomiska problem, i allt väsentligt orsakade av utländska sanktioner efter annekteringen av Krim, kommer att göra Kreml mer – inte mindre – benäget för politisk och militär äventyrslusta. Putin vill inte ha ett fullskaligt krig i Europa, men rysk aggressivitet i Baltikum i allmänhet och Estland i synnerhet ökar i en nära framtid riskerna för ett sådant.

Inget tyder heller på att Putins regim kommer att upphöra med sin ”speciella” krigföring i form av spionage, desinformation, cyberattacker, propaganda samt terrorism inklusive politiskt betingade mord utomlands.

I ett långsiktigt perspektiv vill Moskva göra slut på NATOs, EUs och USAs inflytande och närvaro i sitt närområde. Inte bara de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen ligger därvidlag i farozonen utan även Vitryssland. NATO och USA måste vara förberedda på detta, och det viktigaste steget för att åstadkomma detta är i det perspektiv som skisserats ovan att kraftigt öka förståelsen för den nationalistiska ideologi med religiösa förtecken som präglar Putins och putinismens Ryssland.

Afrikansk kardinal varnar väst för muslimsk massinvandring

Den guineanske kardinalen Robert Sarah varnar för att den muslimska massimmigrationen riskerar leda till att västvärlden kommer att försvinna.

Kardinal Robert Sarah varnar i en ny bok för att västvärlden som vi känner den kommer att försvinna som ett resultat av muslimsk massimmigration i allmänhet och minskat västligt barnafödande i synnerhet. https://www.jihadwatch.org/2019/04/guinean-cardinal-if-the-west-continues-in-this-fatal-way-it-will-disappear-invaded-by-foreigners

I sin bok Evening Draws Near and the Day is Nearly Over varnar kardinal Sarah för att ”islam kommer att invadera världen” och ”helt förändra kultur, antropologi och den moraliska visionen”. Sarah sammanfattar sitt budskap på följande sätt:

Om väst fortsätter på detta ödesdigra sätt, finns det en stor risk att det på grund av lägre födelsetal kommer att försvinna, invaderat av utlänningar, precis som Rom invaderades av barbarer.

Kardinal Robert Sarah, som utnämndes till biskop 1979,  menar att han vet vad han talar om, då han är född och uppvuxen i Republiken Guinea, som är huvudsakligen ett muslimskt land. Han föddes i Ourous i dåvarande Franska Guinea 1945.

Påven Franciskus tvättar fötterna på muslimska invandrare.

Han utsågs 2010 till kardinaldiakon av påven Benedictus XVI och är sedan 2014 prefekt för Kongregationen för gudstjänstliv och sakramentsförvaltning i Vatikanen. Robert Sarah är en av de kardinaler som brukar omnämnas som en tänkbar blivande påve. https://sv.wikipedia.org/wiki/Robert_Sarah

Sarahs kritiska synpunkter på invandring och flyktingmottagning i Europa och den övriga västvärlden skiljer sig markant från de som påven Franciskus med jämna mellanrum brukar uttrycka. I ett budskap i februari i år uppmanade påven således väst att ta emot så många invandrare som möjligt med motiveringen, att man skulle se Kristus i varje migrant. https://cruxnow.com/vatican/2019/02/15/welcome-christ-present-in-migrants-and-refugees-pope-urges/

Kardinal Robert Sarahs migrationskritik liknar på flera sätt den tibetanske ledaren Dalai lamas varningar om att Europa riskerar att ”arabiseras” om inflödet av muslimska trosbekännare fortsätter oförminskat. Också Dalai lama vet vad han talar om, eftersom hans eget land, Tibet, förändrats i grund till följd av en främmande (kinesisk) invasion. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/06/06/dalai-lama-varnar-for-arabiseringen-av-europa/

Historien om kampen mot islam och islamistisk terror

Attackerna den 11 september 2001 gav upphov till Kriget mot terrorn.

Det var efter attackerna mot World Trade Center i New York och försvarshögkvarteret Pentagon i USA den 11 september 2001 som USAs president George W. Bush proklamerade vad som kallats Kriget mot terrorn. Kampen mot den så kallade islamistiska terrorismen kan dock noga taget sägas ha inletts redan med islams grundare Muhammeds födelse år 570.

Muhammed bin Abdullah sägs ha blivit född i Mekka i det nuvarande Saudiarabien år 570. Han var först verksam som kameldrivare och handelsman men utvecklades till att bli en religiös, militär och politisk ledargestalt som enade stammarna på den Arabiska halvön. https://sv.wikipedia.org/wiki/Muhammed

När Muhammed var runt 40 år gammal fick han enligt traditionen av ärkeängeln Gabriel sina första av de andliga uppenbarelser som av hävd ligger till grund för Koranen. Inom islam anses Muhammed vara den siste profeten efter Jesus, som islam betraktar som en viktig profetgestalt. Muhammed avled i Medina år 632 efter att, med avstamp i slaget vid Badr den 17 mars 624 då Muhammeds monoteistiska styrkor besegrade Mekkas polyteistiska trupper, ha inlett fler än blodiga 27 fälttåg och räder mot bland andra judar och kristna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Badr

Karl Martell stoppade saracenerna. Emedan Muhammed trots sammanlagt elva hustrur inte hade förmått producera någon manlig avkomma tog andra personer i hans omgivning över hans ledarskap. Under ledning av dessa lyckades muslimska arméer på mindre än 100 år erövra Syrien, Irak, Jerusalem, Persien, Sudan och Nordafrika. Inbrytningar gjordes även i Asien, delar av Indien, Afghanistan, Kina, Indonesien och Filippinerna.

Under 711-13 invaderar muslimska trupper av moriskt ursprung Spanien från Nordafrika och lägger därmed grunden till det muslimska riket Al-Andalus som ägde bestånd ända till 1492, det år då Christofer Columbus anlände till Amerika. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al-Andalus

Muslimerna, eller saracenerna som de ofta benämndes, var emellertid inte nöjda med sina besittningar på den Iberiska halvön utan planerade även expandera in i västra Europa. Genom att gå segrande ur slaget vid Poitiers i den centrala delen av Frankrike kunde dock merovingerhövdingen Karl Martell (Charles Martel), ”Hammaren”, sätta stopp för den tilltänkta expansionen. Martell titulerades rikshovmästare (major domus) i dåtidens Frankiska rike och var farfar till Karl den store. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/01/16/je-suis-charlie-martel-nagot-om-muslimernas-betvingare/

Det historiskt mest uppmärksammade avsnittet i kampen mot islam och islamism handlar om korstågen. Totalt anordnades nio av kyrkan auktoriserade större och en hel radda mindre korståg – det första inleddes 1096 och det sista 1271.

Förföljelsen mot de kristna i Det heliga landet gav upphov till korstågen.

De nio korstågen. Om upprinnelsen till korstågen skriver Joseph Francois Michaud (1767-1839), ledamot av den franska akademien, följande i sin klassiska bok Korstågen med 100 helsidesillustrationer av Gustave Doré (sidan 24): ”Andra olyckor drabbade emellertid kristendomens bekännare i Palestina. De förbjöds att fira gudstjänst, de flesta kyrkorna byggdes om till stall, och Den heliga gravens kyrka blev fullständigt raserad. Många kristna jagades ut ur Jerusalem och utbredde sig i alla länder i Orienten.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Korst%C3%A5g

Saracenernas angrepp på kristna i Det heliga landet och kristna pilgrimer på väg dit ledde till att en kraftfull opinion uppkom inom kristenheten: någonting måste göras åt detta. Det utmynnade i att påven Urban II vid kyrkomötet i franska Clermont den 27 november 1095 proklamerade ett kombinerat pilgrims- och fälttåg.

Korstågen, som huvudsakligen gick till Levanten och Egypten, var avsedda att bekämpa vad som uppfattades som kyrkans fiender och med det specifika målet att befria Jerusalem och Det heliga landet från islamsk överhöghet. De var en kombination av pilgrimsfärder och av Gud genom påven sanktionerade heliga krig. Deltagande i korstågen ansågs vara en form av botgöring och den som stupade räknades som martyr.

Saladin och Rikard Lejonhjärta. År 638 hade det islamiska kalifatet utökat sin makt till att omfatta Jerusalem. Staden erövrades 1099 av korsriddarna, vilka anställde blodiga massakrer på stora delar av den judiska och muslimska befolkningen. Invånarantalet sjönk nu från 70 000 till 30 000.

Ett resultat av de kristnas erövring av Jerusalem blev inrättandet av konungariket Jerusalem med Gottfrid av Bouillon, som själv föredrog titeln Den heliga gravens beskyddare, som förste konung. Riket sträckte sig från Beirut i norr till Gaza i söder. Knappt 100 år senare, 1187, återtogs Jerusalem av Saladin (Salah ad-Din Yusuf ibn Ayyub), som var av kurdisk härkomst och sultan av Egypten. Han gav upphov till dynastin ayyubiderna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Saladin  

Saladins främste motståndare var konung Rikard I Lejonhjärta av ätten Plantagenet från Normandie, som spelar en betydande roll i sir Walter Scotts berömda roman om korsriddaren Ivanhoe (1820) och i filmen Ivanhoe från 1982, där konungen i en minnesvärd rolltolkning spelas av Julian Glover. https://www.so-rummet.se/kategorier/rikard-lejonhjarta

RIkard Lejonhjärta spelad av Julian Glover i filmen Ivanhoe från 1982.

Det nionde och sista korståget startade 1271 och leddes av konung Edward I av England. Korsfararhären försvarade konungariket Jerusalems huvudstad Acre (Akko), beläget i vad som är dagens norra Israel. Akko, som anses ha minst 5000 år gamla anor, har historiskt kallats ”nyckeln till Palestina” på grund av sitt strategiska läge på en udde som sticker ut I Medelhavet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Akko

Acre hade 1104 erövrats av korsfararhären men hade 1187 återtagits av Saladin. 1191 återerövrades staden och fästningen av en korsfararhär under ledning av Rikard Lejonhjärta men återtogs 1290 av en muslimsk armé anförd av sultanen av Egypten, som brände ner den till grunden. De korsriddare i Johanniterorden som fanns på platsen tvingades fly till Cypern. Därmed var såväl konungariket Jerusalems som korstågens saga all.

Även svenska arméer har under 1100- och 1200-talen bedrivit något som med litet god vilja kan kallas korståg i österled med målsättningen att med vapenmakt tvinga de hedniska stammarna i Finland och Baltikum att omvända sig till kristendomen. https://sv.wikipedia.org/wiki/De_svenska_korst%C3%A5gen

Ingen ”fredens religion”. Islam kallas ibland av dess anhängare och aningslösa västerlänningar för ”fredens religion”, vilket är så långt från sanningen man rimligen kan komma eftersom så gott som alla islams landvinningar gjorts med svärdet i hand.

Inte mycket återstår av den forna korsriddarborgen i Akko (Acre) i norra Israel. Foto: Tommy Hansson

Paul Moorcraft skriver på följande sätt om Muhammed på sidan 26 i sin insiktsfulla bok Kampen mot islamistisk terorism (SMB förlag 2018, originalet 2015, 206 sidor):

Muhammed var inte någon fredsmäklare. Han inspirerade den mest dramatiska militära expansionen i världshistorien. De mongoliska horderna var inledningsvis kanske mer blodtörstiga och framgångsrika, men den islamiska erövringen av Arabien och imperiets häpnadsväckande expansion från Pyrenéerna till Kina måste ha utgjort ett obestridligt bevis för Guds välsignelser åt de muslimska krigarna och erövrarna.

Moorcraft påpekar att mongolernas välde sedan länge befinner sig på historiens soptipp, medan islam i de flesta av de erövrade områdena fortfarande utgör den styrande religionen och kulturen, och det språk som dominerar är arabiska. Det måste också understrykas att ingenstans där islam är den ledande religionen har något demokratiskt och frihetligt samhällsystem kunnat upprättas. Andra religioner och deras bekännare, i första hand kristna och judar, förföljs ofta obarmhärtigt.

Svidande muslimska nederlag¨. Från slutet av korstågen i form av Acres fall 1290 fram till våra dagar har det muslimska erövringståget fortsatt på olika sätt. 1308 upprättades det Ottomanska (Osmanska) riket av sultanen Othman (Osman) I. 1389 besegrade ottomanska styrkor i slaget på Trastfältet i Kosovo serber och ungrare vilket resulterade i att delar av Balkan och östra Europa ockuperades.

1453 erövras det kristna östromerska rikets huvudstad Konstantinopel av ottomanerna och får namnet Istanbul. Därmed faller det bysantinska riket (Bysans) till islam. 1463 erövras Bosnien. De islamiska stridskrafterna tvingas dock också inregistrera svidande nederlag. 1571 besegrar en kombinerad påvlig, spansk, maltesisk och veneziansk flottstyrka i grunden en mycket större men tekniskt underlägsen ottomansk flotta vid den grekiska staden Lepanto (Naupaktos). 10 000 kristna galärslavas befrias. Osmanerna flotta återuppbyggss dock snart och kan fortsätta sina slavräder under hela 1600-talet. Gatan Via Lepanto i Rom minner om slaget. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Lepanto

Det mest förödande nederlaget råkade emellertid de osmanska styrkorna ut för i slaget vid Wien i september 1683. En jättehär på 200 000 man med soldater från Turkiet och dess vasallstater Bosnien, Ungern, Serbien, Albanien, Grekland och Krim belägrade den österrikiska huvudstaden Wien mellan maj och september nämnda år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Wien

Wien kunde räddas sedan Polens konung Johan III Sobieski i september kommit till undsättning med en här om 70 000 man. Det som fällde avgörandet var att polackerna genomförde den största kavallerichocken i Europas historia involverande 20 000 ryttare med en spjutspets bestående av 3000 lansiärer. Det medförde att den ottomanska hären skingrades och flydde i vild panik. Vid den efterföljande freden i Karlowitz tvingades Ottomanska riket överlämna Ungern, Transsylvanien och Slavonien till Österrike.

Den judiska staten Israel utropades den 14 maj 1948.

Konflikten Israel -”Palestina”. Det sönderfallande Ottomanska imperiet, som länge hade kallats ”Europas sjuke man”, upplöstes slutligen 1922 som en följd av nederlaget i Första världskriget. Dessförinnan hade i den så kallade Balfour-deklarationen – uppkallad efter den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour – 1917 föranstaltats om att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i det brittiska mandatet Palestina. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Staten Israel utropas av det israeliska Arbetarpartiets ledare David Ben Gurion som självständig stat i enlighet med FNs delningsplan den 14 maj 1948. Dagen efter gick ett antal arabstater, vilka avvisat delningsplanen, till ett förenat angrepp mot den judiska staten. Kriget 1948-49, som skulle följas av ytterligare krig och kriser med arabiska och israeliska intressen på spel, slutade emellertid med ett svidande nederlag för araberna/muslimerna.

I slutfasen av kriget lade Transjordanien (senare Jordanien) egenmäktigt beslag på de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien på Jordanflodens västra sida (”Västbanken”), områden vilka annekterades av Israel efter Sexdagarskriget 1967 som slöt med en förkrossande seger för Israel. Palestinaaraberna har därefter i propagandan felaktigt hävdat att de egentligen har rätt att förfoga över Västbanken.

Konflikten mellan Israel och ”Palestina”, som aldrig varit någon självständig statsbildning, fortsätter att spela en viktig roll i den muslimska/arabiska propagandan. Den används mest som en ursäkt för väst- och demokratifientliga muslimska diktaturer – främst Iran – att fortsätta gräva ner sig i skyttegravarna. Dock bör framhållas att Israel bedrivit en förhållandevis framgångsrik diplomati visavi arabvärlden och i dag har fungerande relationer med icke minst en strategisk nyckelmakt som Saudiarabien. https://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-5269451,00.html

Khomeinis revolution i Iran. Startskottet för aggressiv och terrorbenägen islamism kom med den på ayatollah Ruhollah Khomeini inriktade revolutionen i Iran 1979. USAs president Jimmy Carter hade av opportunistiska skäl övergivit USAs mångårige allierade, shah Reza Pahlavi, vilket lämnade fältet fritt för Khomeini och hans shiamuslimska anhang av fanatiska mullor.

Islamiska staten /Kalifatet har genomfört ett stort antal spektakulära massmord.

Iran har därefter utgjort ett internationellt nav för fanatism, jihadism och islamism med omfattande stöd till exempelvis Hezbollah i Libanon och Hamas i Gaza, samtidigt som homosexuella hängs och kvinnor anklagade för äktenskapsbrott stenas i enlighet med sharialagarna. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/13/khomeini-den-moderna-islamistterrorns-fader-hjalptes-fram-av-carter/

1989 tvingades Sovjetunionen med svansen mellan benen dra sig tillbaka från Afghanistan efter att under en tioårsperiod ha misslyckats med att ta kontroll över landet. Gerillakrigarna i det så kallade mujaheddin, som under konflikten aktivt understötts av de amerikanska Reagan-administrationerna, utgjorde en bas för den kommande islamistiska terrorismen riktad mot väst.

Under perioden fram till den 11 september 2001 skedde under 1980- och 1990-talen en rad mer eller mindre uppmärksammade terrorattacker såsom angreppet mot USAs ambassad i Beirut 1983, då 63 personer omkommer. Senare samma år dör 299 personer när amerikanska och franska militärförläggningar bombas i samma stad. Vidare spelar jihadister från i stort sett världens alla hörn en synnerligen aktiv roll under krigen i det forna Jugoslavien 1991-95. 1999 inleder islamister terrorverksamhet i Tjetjenien.

Krig mot al-Qaida, Afghanistan och Irak. Al-Qaida blev synonymt med islamistisk terrorism då två kapade flygplan rammade World Trade Centers tvillingtorn i New York den 11 september 2001. Närmare 3000 människor dog. Ytterligare ett plan angriper en flygel i försvarshögkvarteret Pentagon varvid 125 människor i byggnaden och de 64 passagerarna dör. Ett fjärde plan kraschar på öppen mark i Pennsylvania, av allt att döma sedan passagerarna lyckats övermanna terroristerna. https://varldenshistoria.se/kriminalitet/terrorism/9-11-terrorattackerna-den-11-e-september-2001

De groteska terrordåden den 11 september 2001 blir startskottet för en kedja av händelser. President George W. Bush förklarar samma år krig mot Afghanistan och amerikanska trupper gör lika frenetiska som fruktlösa försök att spåra upp al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin. Usama spåras slutligen upp och skjuts till döds av en enhet amerikanska elitsoldater (Navy Seals) i Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011. Den soldat som avfyrade de dödande skotten heter Rob O´Neill. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/WLJXBj/rob-oneill-38-dodade-bin-ladin

Två år senare angrips Irak, men nu har de amerikanska styrkorna bättre lycka – åtminstone när det gäller att spåra upp Iraks galne diktator Saddam Hussein. Denne ställs inför rätta, döms till döden och avrättas genom hängning den 30 december 2006. Kriget som helhet blir dock klart fiaskobetonat – några massförstörelsevapen hittas inte – och ger snarare en skjuts framåt åt terrororganisationen Islamiska staten (IS), även kallad Kalifatet, ISIS, ISIL och Daesh.

Islamiska staten har jagats bort. IS har sedan det bildades av tidigare al-Qaida-medlemmar 2004 genomfört otaliga ytterst grymma och bestialiska terrordåd; bland annat har västerländska biståndsarbetare halshuggits och tillfångatagna fiender bränts levande.

IS målsättning är att utifrån en fundamentalistisk tolkning av en wahhabistisk doktrin av den sunniislamiska inriktningen upprätta ett världsomspännande kalifat. Rörelsens samlande gestalt har varit shejk Abu Bakr al-Baghdadi, vilken sannolikt dödades vid ett ryskt flyganfall mot utkanterna av IS-fästet Raqqa i Syrien i maj 2017. IS har understötts frikostigt av Saudiarabien och andra rika sunnimuslimska arabstater. https://www.expressen.se/nyheter/is-ledaren-abu-bakr-al-baghdadi-ar-dod/

Den uzbekiske islamisten Rakhmat Akilov körde ihjäl fem oskyldiga människor i centrala Stockholm 2017.

Paul Moorcraft framställer i sin bok Kampen mot islamistisk terrorism Islamiska staten som ett potent hot mot västvärlden, och när boken först publicerades 2015 såg det onekligen ut på det viset. Därefter har dock rörelsen jagats bort från tidigare starka fästen i Syrien och Irak. Kampen för Kalifatet fortsätter dock i exempelvis Libyen, Afghanistan, Filippinerna och västvärlden genom spektakulära terrordåd.

När uzbekiern Rakhmat Akilov dödade fem oskyldiga personer och skadade många fler genom sin lastbilsattack på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017 hävdade han att han agerat på order av IS, som dock officiellt inte påtagit sig ansvaret för dådet. Akilov dömdes till livstids fängelse och utvisning. Han avtjänar sitt straff på Kumlaanstalten. https://www.expressen.se/nyheter/rakhmat-akilov-om-ordern-fran-is/

IS må ha tappat mark, men det islamistiska och jihadistiska hotet mot demokratin och friheten består och är enligt SÄPO alltjämt det främsta hotet mot vår säkerhet, samtidigt som samhället på olika sätt fortlöpande islamiseras.

Ny bok av NATO-general: hur ett krig med Ryssland skulle kunna te sig

General sir Richard Shirreffs bok Krig med Ryssland visar hur ett krig mellan väst och Ryssland skulle kunna gestalta sig.

Krig är nästan alltid något oönskat. Så var det med såväl Första som Andra världskriget. Likväl bröt dessa krig ut med förödande resultat. Ingen vill ha en ny världskonflikt med allt vad detta skulle innebära i form av miljontals dödsoffer och mänskligt lidande. General sir Richard Shirreff, som varit ställföreträdande befälhavare för NATOs styrkor i Europa, ger i en ny bok en inträngande och sakkunnig skildring av hur ett krig mellan Ryssland och Västvärlden skulle kunna gestalta sig.

I den fiktiva skildringen Krig med Ryssland (Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2017, 316 sidor) beskriver general Richard Shirreff hur en väpnad konflikt bryter ut mellan ett aggressivt Ryssland under ledning av en krigshetsande, icke namngiven president och ett svagt NATO. Presidenten (läs: Vladimir Putin) räknar med att NATO, liksom tidigare, skall nöja sig med lama protester och tandlösa sanktioner och beordrar därför med stöd av sina ja-sägande underhuggare ryska styrkor att ta tillbaka de baltiska staterna.

Enligt ett gammalt latinskt talesätt heter det: Si vis pacem, para bellum (Den som önskar fred bör förbereda sig på krig). Sedan Kalla krigets slut har denna kloka anmaning till stora delar avaktualiserats, icke minst i Sverige där det militära försvaret rustats ner på ett oansvarigt sätt i övertygelsen att en ny världskonflikt vore mer eller mindre otänkbar.

Det nya Kalla kriget. Epicentrum för den i boken beskrivna konflikten är Baltikum, och enkannerligen den rysktalande befolkningen därstädes. Putin – och bokens ryske president – betraktar alla områden som befolkas av ryssar som delar av Ryssland. Precis som i Ukraina talas det mycket ryska i Estland och Lettland i områdena närmast gränsen mot Ryssland. Det är delvis en följd av den medvetna förryskningspolitik som förekom på Sovjetunionens tid.

”Kriget med Ryssland inleddes i Ukraina i mars 2014”, skriver författaren i bokens Inledning (sidan 11). ”Krimkrisen, Rysslands stöd åt separatisterna i östra Ukraina, dess invasion av detta land och president Putins tillkännagivande i mars 2014 att han vill återförena alla etniska ryssar under en fana, har emellertid ändrat min syn på Rysslands intentioner i grunden.”

Det nya Kalla kriget övergår i en varm konflikt i general Shirreffs bok. Foto: Tommy Hansson

Vad vi nu har är en situation där Ryssland genom sin expansiva politik återigen har hamnat på kollisionskurs med Västvärlden, något som bekräftas i nyhetsflödet så gott som dagligen. Ryssarna har byggt upp sin militära förmåga på nytt efter Sovjetunionens sammanbrott och struntar enligt författaren i att följa ”de överenskommelser som har styrt den säkerhetspolitiska situationen i Europa efter det kalla krigets slut” (sidan 11). Vi befinner oss helt enkelt i ett nytt kallt krig vilket inleddes med Putins makttillträde 2000. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Kallt krig blir varm konflikt. I general Shirreffs skildring övergår detta nya kalla krig i en varm konflikt. Precis som var fallet med utbrottet av Andra världskriget med Tysklands invasion av Polen den 1 september 1939, vilken kunde bli verklighet på grund av västmakternas tidigare passivitet och benägenhet att överse med Tysklands expansionspolitik i form av exempelvis besättelsen av Saarlandet 1935, Anschluss av Österrike våren 1938 och ockupationen av Tjeckoslovakien senare samma år. Väst gjorde ingenting då och Hitler räknade inte med att det skulle göra något när Tyskland – och Sovjetunionen ett par veckor senare – gick in i Polen. Däri misstog han sig emellertid som vi alla vet.

Prologen till kriget med Ryssland inträffar med ryska militära och politiska provokationer i mindre skala i Charkiv i Ukraina i maj 2017, varefter ryssarna utökar sina aktioner till Lettland. I boken beskrivs ingående möten mellan den ryske presidenten och hans stab samt möten i NATO-sfären. På västsidan råder till en början åtskillig tveksamhet att besvara de ryska provokationerna militärt, men beslutsamheten ökar genom att både USA och Storbritannien fått ledare vilka är betydligt mer resoluta än sina föregångare.

Läget utvecklas i katastrofal riktning när ryska stridskrafter sänker det brittiska hangarfartyget HMS Queen Elizabeth, som till följd av tidigare neddragningar av den brittiska militärbudgeten sånär som på några helikoptrar saknar flygstridskrafter samt även ett tyskt krigsfartyg. Åtgärderna blir samtidigt en signal för USA, Storbritannien och NATO att enas mot det ryska hotet.

President Vladimir Putin tillsammans med den ännu kortare före detta KGB-chefen Lazar Matvejev.

Rysslands president förödmjukad. General Richard Shirreff låter i sin bok lettiska gerillastyrkor, arvtagare till de så kallade Skogsbröderna, spela en vital roll i bekämpandet av den ryska aggressionen. Skogsbröderna var en irreguljär motståndsrörelse som från och med Andra världskrigets slut till långt in på 1950-talet – i en del fall ännu längre – genom gerillakrigföring utmanade den sovjetiska ockupationen i de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsbr%C3%B6derna

Tom Morland, en duglig brittisk kapten som är en av bokens hjältar, avdelas att samverka med de lettiska motståndskämparna. ”Morland hade hört talas om skogsbröderna när han utbildade de lettiska specialstyrkorna”, läser vi på sidan 177. ”Det var namnet på de tusentals partisaner som hade gett sig in i Baltikums djupa skogar för att utkämpa ett gerillakrig mot de sovjetiska ockupanterna…Den siste partisanen lämnade otroligt nog inte skogen förrän 1995, hela fyra år efter att Lettland blev självständigt från Sovjetunionen.”

Det verkliga elddopet för Morland och hans lettiska partisaner inträffar i samband med ett ryskt så kallat VIP-besök. De antiryska styrkorna hade snappat upp ett meddelande om att befälhavaren för Västra militärdistriktet skulle besöka Ligatne, som var platsen för en rysk framgång i kampen mot de besvärliga lettiska rebellerna.

Befälhavaren skulle ha en framträdande VIP-person – det vill säga den ryske presidenten – i släptåg. Motståndskämparna fick order om att under befäl av kapten Tom Morland störa besöket på ett spektakulärt sätt, dock utan att skada eller döda presidenten. Uppgiften löses på så sätt att ett par ryska helikoptrar skjuts ner mitt under den ryska propagandasändningen. Något som givetvis blir till en gigantisk prestigeförlust för den ryske presidenten personligen – vilken som en följd av förödmjukelsen beordrar sina styrkor att tillfångata Morland och föra denne till Moskva.

En rysk Iskander-bataljon visas upp på Röda torget i Moskva i maj 2015.

Nästa mål: Kaliningrad. Nästa viktiga mål för de antiryska styrkorna skulle bli den ryska exklaven Kaliningrad, där det finns ett permanent förband med kärnvapenkapabla Iskander-robotar med kapacitet att nå stora delar av Europa. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/karnvapenkapabla-robotar-pa-plats-i-kaliningrad

Kaliningrad kallades fram till 1946, då området tillföll Sovjetunionen efter krigsslutet, Königsberg och var huvudstad i Ostpreussen. Staden hade anlagts av tyska ordensbröder på medeltiden och var hemort för den berömde tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804), vilken verkade där hela sitt liv. Kaliningrad, huvudort i det administrativa området Kaliningrad oblast, är uppkallat efter den Stalin närstående Michaeil Kalinin (1875-1946) som var ordförande i Sovjetunionens centrala verkställande kommitté och därmed landets formelle statschef. http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/kant-bodde-i-konigsberg/

I boken heter det (sidan 205):

Storbritannien råkade ha en liten militär instruktörsgrupp som opererade tillsammans med skogsbröderna i Lettland och det var tänkbart att dessa skulle kunna utnyttjas som en spaningsresurs på marken i Kalingrad. Det var dessutom fullt möjligt för Storbritannien, USA och dess Nato-allierade att skapa en kombinerad anfallsstyrka med förband ur samtliga vapenslag för att slå ryssarna där det skulle orsaka mest problem för presidenten och hans egen befolkning: det ryskkontrollerade Kaliningrad.

 

Genom att framgångsrikt slå ut de ryska datasystemen i Kaliningrad, var tanken, skulle ryssarna förhindras att genomföra sin plan med namnet Borodino som gick ut på att avfyra kärnvapenbestyckade Iskander-robotar mot väst och därmed tillfoga fienden ett slag som den senare inte skulle kunna återhämta sig från. Så blev det också.

När NATO-stridsflyget bekämpade de ryska avfyringsramperna och andra militära mål kunde dessa inte försvaras. Flyginsatsen blev därför ”som en nattövning i Nevada-öknen” (sidan 293). Jag överlåter till läsarna att utifrån detta dra sina egna slutsatser om krigets utgång.

General sir John Hackett skrev om ett krig som aldrig kom. Foto: Tommy Hansson

Hacketts bok om Tredje världskriget. Efter kriget sammanträffar Tom Morland med sin kvinnliga medarbetare Nicola Allenby på Browns restaurang på Woodstock Road i Oxford. De kunde gemensamt se tillbaka på en laddad tid då såväl Baltikums som hela västvärldens frihet och självbestämmande hängde i vågskålen.

Mina militära fackkunskaper är inte av den kalibern att jag kan bedöma om det scenario general sir Richard Shirreff målar upp är trovärdigt, men författarens meritlista med posten som biträdande NATO-chef i Europa borgar sannolikt ändå för detta. Han skriver avslutningsvis att han fått inspiration till boken via goda vänner i Estland, Lettland och Litauen under besök därstädes.

Boken kan ses som en sentida motsvarighet till den fiktiva skildringen Tredje världskriget. Augusti 1985 (Ordfront 1981, 406 sidor), författad av en annan brittisk general, nämligen sir John Hackett. Förutsättningarna är likartade som i Shirreffs skildring: NATO och väst har låtit sig invaggas i en falsk säkerhet avseende Sovjetunionens (Rysslands) aggressiva intentioner och underlåtit att se till att det militära försvaret besitter nödvändig slagstyrka.

Nu blev dessbättre inte Hacketts spådomar om ett tredje världskrig verklighet, och orsaken till detta kan uttryckas i ett namn: Ronald Reagan, USAs 39e president som med sin militära upprustning körde slut på Sovjetunionen och dess ekonomi vilket ledde till dennas undergång nyåret 1991.

Sverige/Gotland ligger risigt till… Det är väl bekant att för Rysslands nuvarande president Vladimir Putin, med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB – han var en tid stationerad i Dresden i dåvarande Östtyskland – innebar Sovjetunionens upplösning en av den moderna historiens största katastrofer. https://fof.se/blogg/putin-sovjethistorien-och-tacksamhetsskulden

Oppositionspolitikern Boris Nemtsov sköts till döds nära Kreml den 28 februari 2015.

Han har därför ägnat alla sina krafter som rysk stats- och regeringschef åt att bygga upp Rysslands militära förmåga, framflytta dess internationella positioner och inte tvekat att ingripa aktivt i detta syfte såsom i Georgien 2008 och Ukraina 2014. Samtidigt har Putin undan för undan lämpat alltmer av det som fanns av demokrati i det postkommunistiska Ryssland överbord. Valen har riggats och en rad mer eller mindre bemärkta samhällskritiker och oppositionspolitiker har antingen mördats, fängslats eller tvingats i landsflykt.

Att Ryssland mot denna bakgrund skulle få för sig att, som i Shirreffs fallstudie, återföra Baltikum till den ryska fållan är minst av allt någon orimlighet. Vi behöver bara kasta en hastig blick på kartan för att upptäcka att i så fall ligger Sverige och då i synnerhet Gotland i synnerhet rätt risigt till…

Om morden på Kennedy och Oswald – och om en mördare som hyllas som hjälte

Ögonblick före skotten i Dallas: John och Jackie Kennedy i öppet fordon jämte Texas-guvernören John Connally.

Den amerikanska regeringsadministrationen har i dagarna, efter beslut av president Donald Trump, via Internet offentliggjort drygt 2800 dokument om mordet på president John F. Kennedy (1917-1963) vilka tidigare varit sekretessbelagda. En liten del av materialet om Kennedy-mordet den 22 november 1963 är dock alltjämt hemligstämplad. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6808190

Det är givetvis bra om hädanefter största möjliga öppenhet kan råda beträffande vår moderna historias mest spektakulära mordfall. De enda politiska attentat med dödlig utgång som genom alla tider torde kunna tävla tävla med det på Kennedy är mordet på Julius Caesar  år 44 före Kristi födelse samt mordet på ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike-Ungern 1914.

Julius Caesar (100-44 före Kristi födelse) föll offer för en konspiration i Roms senat och bragtes om livet i denna den 15 mars (Idus Martii) år 44 f. Kr. Konspirationens förgrundsgestalter, de romerska ädlingarna Brutus och Cassius, fanns med bland de uppskattningsvis fem-tio förövare som ändade diktatorn Caesars liv och därmed gjorde slut på den romerska republiken. Enligt obduktionsläkaren Antistius protokoll mottog Caesar sammanlagt 23 knivhugg, varav redan det andra var dödande. http://varldenshistoria.se/civilisationer/romarriket/hur-manga-knivhugg-fick-caesar

Ärkehertig Franz Ferdinand (1863-1914) och hans hustru Sophie von Chotek (1868-1914) mördades under ett besök i Bosniens huvudstad Sarajevo den 28 juni 1914, då de – i likhet med Kennedy och hans hustru Jacqueline (1929-94) i Dallas 49 år senare – oförsiktigt nog färdades i öppen bil genom staden. Mördaren  var en 20-årig, lungsiktig bosnienserb vid namn Gavrilo Princip (1894-1918), som backades upp av terrororganisationen Svarta handen.

Statyn över den serbiske ”hjälten” Gavrilo Princip invigs i Belgrad den 28 juni 2015.

Mordet på ärkehertigparet ledde fram till utbrottet av Första världskriget senare samma år. Princip hyllas än i dag som en hjälte av serbiska nationalister, och 101 år efter mordet – således den 28 juni 2015 – restes en staty av honom i Serbiens huvudstad Belgrad. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/skotten-i-sarajevo-attentatet-som-startade-forsta-varldskriget

Morden på Caesar och Franz Ferdinand fick djupgående konsekvenser för den världshistoriska utvecklingen. Detsamma kan enligt min uppfattning inte sägas om Kennedy-mordet. Detta skakade visserligen USA och västvärlden i sina grundvalar men ändrade knappast världshistorien på något mer avgörande sätt. Möjligen hade konflikten i Indokina – som vid den tid då Kennedy bragtes om livet ännu ej utvecklats till ett fullskaligt krig – fått en något annorlunda karaktär. USA hade vid tiden för Kennedy-mordet omkring 10 000 man stationerade i Vietnam. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vietnamkriget

I likhet med ovan berörda mordfall vet vi vem som mördade president John F. Kennedy. Det var Lee Harvey Oswald (1938-63), som var född i New Orleans året före utbrottet av Andra världskriget men anställd vid ett skolbokslager i Dallas, Texas.

Den så kallade Warren-kommissionen (som lade fram The Warren Report den 27 september 1964), tillsatt av president Lyndon B. Johnson i syfte att utreda omständigheterna kring mordet, fastslog då den offentliggjordes  att Oswald var ensam gärningsman och att han med tre skott dödat Kennedy och allvarligt sårat guvernör John Connally som också tillsammans med hustrun Nellie färdades i bilen. Connally bytte sedan parti och tjänstgjorde som finansminister i Richard M. Nixons republikanska dministration 1971-72. /Fotnot/

Kommissionens juridiske rådgivare Arlen Specter myntade teorin om att samma kula som dödat Kennedy även sårat Connally. Någon övertygande bevisning för att andra skyttar skulle ha varit inblandade i presidentmordfallet har aldrig framlagts, även om konspirationsteorierna förvisso stått som spön i backen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warrenkommissionen

Lee Harvey Oswald sköt Kenndy från sjätte våningen i Texas School Book Depository.

Det var den 22 november 1963 som Lee Harvey Oswald från sin position i Texas skolbokslager (Texas School Book Depository), det vill säga sin egen arbetsplats, gjorde sig herostratiskt ryktbar genom att mörda USAs 35e president. Oswald hade tidigare varit anställd som flygplansmekaniker och då bland annat genomgått prickskytteutbildning. John F. Kennedy hade haft en skakig inledning på sin presidenttid efter att ytterst knappt ha besegrat sin republikanske motståndare Richard M. Nixon i presidentvalet i november 1960, där det amerikanska megafiaskot i Grisbukten på Kuba den 17 april 1961 framstår i viss särklass.

Omkring 1500 antikommunistiska exilkubaner skickades av Kennedy-administrationen till Kuba i akt och mening att störta den nyligen upprättade kommunistregimen i Havanna under Fidél Castros ledning. Dessa nedkämpades efter tre dagars strider av kommuniststyrkorna varvid 100 dödades och resten fängslades. De senare återbördades till USA sedan den amerikanska regeringen gått med på att skänka omfattande bistånd till Kuba. Invasionsförsöket var taffligt planerat och genomfört och hade aldrig några reella förutsättningar att lyckas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Grisbuktsinvasionen

Kennedys aktier steg efter hand med presidentens statsmannamässiga hanterande av Kubakrisen i oktober 1962 som oförliknelig höjdpunkt. USA hade upptäckt att Sovjetunionen, som då leddes av den färgstarke Nikita Chrusjtjov (1894-1971) med ett förflutet som Stalins hantlangare  i sovjetrepubliken Ukraina, var i färd med att installera nukleära robotbaser på Kuba. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=5289118

Kennedy ställde Chrusjtjov mot väggen: han lät införa en blockad mot Kuba och krävde att baserna skulle avvecklas samt att alla vapen under FNs överinseende skulle fraktas tillbaka till Sovjetunionen. USA kunde inte tillåta kärnvapenbestyckade missiler knappt 15 mil från Floridas kust. Chrusjtjov gav efter mot USAs löfte om att inte invadera Kuba. I hemlighet tvingades USA dock även gå med på att montera ned sina robotbaser i NATO-landet Turkiet; om detta kommit fram vid denna tid är det tveksamt, om lovorden över Kennedys ”resoluta” agerande blivit lika ampla som de faktiskt blev.

Fidél Castro träffade dåvarande vicepresidenten Richard M. Nixon på besök i USA 1959.

När de ödesdigra skotten i Dallas föll var det bara ett år kvar till det amerikanska presidentvalet, då alla förväntade sig att John F. Kennedy skulle återväljas för ännu en ämbetsperiod i Vita huset. Resan i öppet fordon i centrala Dallas kan ses som ett avstamp för valkampanjen. Lee Harvey Oswald ändrade dock på den saken men säkrade valsegern 1964 för den demokratiske kandidaten, president Lyndon Johnson. Det är väl känt att Oswald var socialist med starka sympatier för både Sovjetunionen och Kuba. I början av 1960-talet vistades han i Sovjetunionen, där han träffade sin hustru Marina Oswald Porter född Prusakova 1941. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lee_Harvey_Oswald

Det framgår av de nyligen offentliggjorda handlingarna att Oswald bara ett par månader före mordet på Kennedy  vid Sovjetunionens ambassad i Mexico City hade träffat KGB-mannen Valerij Vladimirovitj Kostikov, som var stationerad vid KGBs avdelning 13 som sysslade med politiska mord och attentat. Den amerikanska federala polisen FBI fick kännedom om detta möte den 1 oktober 1963 men vidtog inga åtgärder.

Möjligen berodde detta på att Oswald, även av ryssarna, betraktades som en något förvirrad men troligen ofarlig tokstolle. Oswald hade även haft kontakter med Kubas konsulat i Mexiko. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/R3E1d/kennedys-mordare-traffade-kgb-agent–kort-fore-skotten

Det krävs emellertid inga övernaturliga mått av fantasi att föreställa sig, att såväl ryssar som kubaner hade intressen av att bli av med USAs besvärlige president. Moskva kan ha varit ute efter hämnd för förödmjukelsen i samband med Kubakrisen ett år före mordet, medan Kuba hade ännu tydligare intressen i sammanhanget: genom bland annat vittnesmål i den amerikanska kongressen har det framkommit, att den amerikanska säkerhets- och spionorganisationen CIA genom projektet Operation Mungo (Operation Mongoose) utförde ett flertal försök att mörda diktatorn Fidél Castro (1926-2016) och störta kommunisterna från makten under perioden 1960-62. https://en.wikipedia.org/wiki/Cuban_Project

Fulgencio Battista: Kubas president 1940-44 samt 1955-59. Här på tidskriften Times omslag.

Försöken att mörda Castro, som tagit makten på nyåret 1959 efter en framgångsrik gerillakamp och tvingat den tidigare korrupte diktatorn Fulgencio Battista (1901-73) att fly till Miami i Florida jämte över en halv miljon landsmän, omfattade exempelvis mordförsök via förgiftade cigarrer och en förgiftad dykardräkt. Det ter sig därför inte som helt orimligt att kubanerna ville hämnas för attackerna mot Castro och svara med samma mynt.

Enligt den amerikanske författaren William F. Buckley, Jr. (1925-2008), grundare av den inflytelserika konservativa tidskriften National Review, i tomanen ”Mongoose R.I.P.” (London 1987) handlade Lee Harvey Oswald på direkt eller indirekt uppdrag av Fidél Castro i Havanna. Boken tar upp CIAs mordförsök på Castro och robotkrisen på Kuba, och även om boken i mycket bygger på fiktiva händelser så talar fakta i målet för att teorin om Castro-regimens inblandning kan vara riktig.

Om mordet på John F. Kennedy – trots Warren-rapporten och trots de nu frisläppta dokumenten – åtminstone delvis ter sig gåtfullt så kan detsamma förvisso sägas om mordet på Lee Harvey Oswald den 24 november 1963. Oswald sköts till döds från 30 centimeters håll av den kriminellt belastade nattklubbsägaren Jack Ruby (1911-67), egentligen Jacob Leon Rubenstein, under förflyttning från polishäktet i Dallas till delstatsfängelset mitt under televiserad direktsändning från TV-bolaget NBC: https://www.youtube.com/watch?v=r6PcVCqg3tg

Lee Harvey Oswalds baneman Jack Ruby avled i fängelse 1967.

Det har spekulerats vida om motivet till Rubys mordhandling och personligen kan jag tänka mig tre motiv: 1. Jack Ruby var personligen chockad över mordet på Kennedy och ville hämnas detta genom döda Oswald. 2. Ruby hade maffiaförbindelser och sköt Oswald för maffians räkning för att dölja dess inblandning i mordet. 3. Ruby handlade på uppdrag av den kubanska regimen i syfte att mörka dess inblandning.

Enligt Warren-rapporten fanns inget som tydde på att Ruby hade maffiarelationer, och tanken att en upprörd privatperson skulle vilja vedergälla mordet på en omtyckt president genom att avliva mördaren framstår i alla fall för denna bloggare som tämligen osannolik. Om teorin om Castro-regimens inblandning i Kennedy-mordet är riktig – vilket jag hävdar att den kan vara – blir tanken att Ruby agerade för kubanernas räkning desto mer plausibel. Ruby besökte för övrigt själv Kuba 1959. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jack_Ruby

Lee Harvey Oswald: lejd av kubanerna?

Jack Ruby dömdes den 14 mars 1964 till döden för mordet på Lee Harvey Oswald men avled i fängelse i en cancerrelaterad sjukdom den 3 januari 1967 innan domen hunnit verkställas.

Det har formulerats tonvis med konspirationsteorier avseende mordet på president John F. Kennedy. Det mest kända exemplet härvidlag är väl Oliver Stones Oscar-belönade film JFK från 1991, enligt vilken bland andra Kennedys vicepresident Lyndon Johnson var inblandad i försöken att mörklägga mordhandlingen. Detta är inte något som jag tänker ta upp här, mycket beroende på att jag är mer eller mindre allergisk mot konspirationsteorier. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/16/behovet-av-konspirationer/

Mycket av glorian kring John F. Kennedys ”1000 dagar” som USAs president härrör från mordet den 22 november 1963. Hade Kennedy fått fortsätta är risken stor att han, precis som sin efterträdare, svårt vingklippts Vietnamkriget och kanske också de skandaler som omgärdade hans privatliv men som pressen teg om. I verkligheten var Kennedy en ganska ordinär politiker som levde högt på familjens pengar och sin personliga karisma.

Chefsdomare Earl Warren (1891-1974), ordförande i Warren-kommissionen.

Fotnot: Warren-kommissionen leddes av presidenten i USAs Högsta domstol, Earl Warren. Övriga medlemmar var förre CIA-chefen Allen Dulles, kongressmannen och senare presidenten Gerald Ford, kongressman Hale Boggs, förre chefen för världsbanken John J. McCloy, Georgia-guvernören Richard Russell, senator John Sherman Cooper och senator Arlen Specter (juridisk rådgivare)

Marken bränner under fötterna på mainstream-media

Tim Pool och Paul Joseph Watson – hot mot demokratin?

När den amerikanske journalisten Tim Pool, specialist på att rapportera om konflikter, kom hit för att försöka få en bild av vårt land efter president Donald Trumps omdiskuterade kritik av detsamma i ett tal, var mediaeliten förväntansfull. Nu skulle Trumps påstådda lögner avslöjas!

Det började så bra ur elitens synvinkel. Pool besökte vår no-go-zon par preference, Rosengård i Malmö. Ingen krigszon, menade Pool som fick artiga applåder från elitkotterierna. Sedan sket det sig totalt för etablissemanget. Härnäst blev nämligen Tim Pool tvungen att fly från Stockholms-förorten Rinkeby.

Omsider kom han till Södertälje och gjorde en avslöjande intervju med kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S), som vägrade gå med på att immigrationen kunde kopplas samman med den accelererande brottsligheten. ”I don´t want to talk/think about it in this way”, sa Godner flera gånger under intervjun. Huvudet i sanden med andra ord. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/09/usa-reportern-tim-pool-ger-trump-ratt-sverige-har-problem/

Efter hemkomsten till Förenta staterna gjorde Pool en videoinspelning med sig själv där han dels konstaterade att han inte gillade Sverige, som han fann ”socialt obekvämt”, dels att Sverige har problem med bland annat en komplett ovilja hos media och makthavare att förstå situationens allvar, dels obenägenheten att identifiera och ta itu med problemen till följd av en förlamande rädsla att bli betraktad som ”rasist” eller ”nazist”. Enklare uttryckt: Trump hade rätt som pekade ut Sverige.

Donald Trump pekar ut Sverige som ett avskräckande exempel. Med rätta, anser Tim Pool och Paul Joseph Watson.

Pools sammanfattning samt intervjun med Godner finns inlagda som länkar i min bloggtext enligt ovan.

Det senaste i Pool-väg är att han intervjuas av Paul Joseph Watson, verksam vid den amerikanska sajten Info Wars London-kontor, som desslikes gav ekonomiskt bidrag till Tim Pools Sverige-sejour. Pool bekräftar här att han är bekymrad över utvecklingen i Sverige, enkannerligen den paniska förskräckelsen för att säga sanningen och därmed framstå som rasist och nazist. Ord som vid det här laget förlorat all vettig mening. http://avpixlat.info/2017/03/15/tim-pool-sammanfattar-sverigevistelsen/

Ett koncentrat av etablissemangskritiken mot Pool har givits av Ann Törnkvist, tidigare Södertälje-reporter på Sveriges radio (SR), som i en debattartikel framför tesen att ”Fallskärmsjournalister som Tim Pool är ett demokratiskt problem”. Törnkvist skriver bland annat:

För vad Tim Pool representerar är kortsiktig journalistik som tar sitt avstamp i en sluten fråga. Den sortens journalistik är den verkliga boven och det större hotet mot Sverige och alla demokratier, eftersom demokrati kräver att alla får tala till punkt och därmed att folk vågar och förstår poängen av att prata alls utan att feltolkas, förvrängas eller göras till symboler i en större politisk debatt. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3938&artikel=6645842

Det stora problemet med Törnkvists resonemang är naturligtvis – vilket inses av alla som inte sitter och häckar i sina journalistiska citadell – att allt hon anklagar ”fallskärmsjournalister” som Tim Pool för sedan många år är en levande realitet inom mainstream-media (MSM).

52 procent av SVT- journalisterna sympatiserar med Miljöpartiet.

Ty när lät en MSM-journalist senast ett intervjuoffer tala till punkt? När intervjuades senast exempelvis en företrädare för Sverigedemokraterna utan att han eller hon blev till en symbol för all den ondska MSM anser att SD representerar? Utan att han eller hon medvetet feltolkats? Etablerade medier i Sverige, och för den delen i västvärlden i stort, har allt mer urartat till att driva politiska kampanjer för det ena eller andra politiska syftet.

En viktig pusselbit i sammanhanget är svenska journalisters partisympatier, enkannerligen de på SVT. Mer än hälften av dessa sympatiserar så med det invandrings- och multikulti-stödjande knäppgökspartiet Miljöpartiet. Därnäst i fråga om journaliststöd kommer Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.

Det är därför som så kallade alternativa medier av typ Avpixlat, Contra och Granskning Sverige i vårt land samt Breitbart och Info Wars i USA, för att nu nämna några exempel, upplever ett sådant uppsving just nu. Folk vet att de konstant blir förda bakom ljuset av Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet – och av  New York Times, CNN och Washington Post – och söker därför sanningen på annat håll.

Stefan Löfven har svårt att få rätsida på saker och ting…

Och detta, gott folk, är inte ett ”hot mot demokratin” utan en vitalisering av densamma och ett rent och skärt sundhetstecken!

Den orädda bloggerskan Merit Wager har helt rätt när hon framhåller: ”Det är knappast Tim Pool som är ett hot mot demokratin. Den titeln kan många journalister och andra i Sverige göra betydligt större anspråk på.” http://meritwager.nu/allmant/det-ar-knappast-tim-pool-som-ar-ett-hot-mot-demokratin-den-titeln-kan-manga-jouralister-och-andra-i-sverige-gora-betydligt-storre-ansprak-pa/

Talrika tecken tyder på att etablissemangsjournalisterna – vilka i många fall fungerar som verklighetsförvrängare och partimegafoner – känner marken bränna under fötterna. Upplagorna respektive tittar- och lyssnarsiffrorna sjunker, samtidigt som missnöjet växer sig starkare ute i stugorna. Följden blir en uttalad och blott alltför lättgenomskådad desperation, som när liberala Eskilstuna-Kuriren påtog sig uppgiften att ”avslöja” poddcasten Granskning Sverige (GS), vars programidé går ut på att dess ideella medarbetare ringer upp politiska och mediala makthavare och ställer knepiga frågor.

Lågbudgetsatsningen GS har med mycket små medel lyckats med konststycket att skapa kaos hos den politiskt korrekta kasten, vilket lett till att rikets styresmän/kvinnor av typ statsminister Stefan Löfven och kulturminister Alice Bah Kuhnke utnämnt GS till ett hot mot Sverige och Sverige-bilden utomlands. GS är rentav ”farligt”. Nämnda desperation framgår av min bloggtext i ämnet här: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/17/om-granskning-sverige-nar-mainstream-journalister-flipprar-ur-fullstandigt/

President Donald J. Trump har i mitt tycke gjort en jätteinsats när det gäller att inför hela världen fästa uppmärksamheten på MSMs ohöljt vinklade maktmissbruk. MSM har svarat med en svartmålning av en folkvald ledare som saknar motstycke i vår tid. En karikatyrtecknare har liknat MSN vid pojken som ropar ”varg” så ofta att ingen längre tror honom. Helt enkelt därför att verkligheten, som de flesta av oss trots allt tvingas leva i, är en helt annan.

Pojken som ropar ”varg” i MSMs gestalt. Till slut är det som bekant ingen som tror på honom.

Som sagt, mediesituationen må vara extrem i Sverige men fenomenet med verklighetsförvanskande medier och med dessa lierade politiker är ett utbrett västligt fenomen. Här följer således ett exempel från Frankrike, där den nationalistiska presidentkandidaten Marine Le Pen läxar upp en reporter som frågar henne om hon inte inser den demokratiska ”faran” med det utbredda missnöjet med media. https://www.infowars.com/video-marine-le-pen-smacks-down-reporter-no-one-trusts-the-media/

Marine Le Pen, som av många fransmän ses som en modern inkarnation av Jeanne D´Arc, kan nästa månad väljas till Frankrikes första kvinnliga president. Något som rimligen borde glädja alla feminister. Eller? Mitt porträtt av madame Le Pen här: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/11/marine-le-pen-en-modern-jeanne-darc-med-skavanker/

 

 

Så hyllas islamistterrorn på svenskspråkiga hemsidor

IS-terrorister med sin flagga. Under 2016 genomförde IS enligt egna uppgifter 1112 självmordsmördardåd i Syrien och Irak.

Irak och Syrien befinner sig alltjämt i fokus för den våldsbejakande delen av islam trots att grupperingar som Islamiska staten (IS) och al-Qaida också verkar på andra håll. På Facebook och andra sociala medier  pågår sedan länge en aktiv propagandaverksamhet från svenskspråkiga grupper och profiler som hyllar den väpnade kampen för islamiskt herravälde.

Verksamheten har uppenbarligen givit resultat, då hundratals (kanske fler, mörkertalet är stort) personer från Sverige tagit sig ner till länderna i fråga i syfte att ställa sina liv till förfogande i den aktuella kampen.

Försvarshögskolans Centrum för assymetriska hot- och terrorismstudier (CATS) har, med Linus Gustafsson som författare, publicerat en rapport med titeln Våldsbejakande islamistisk extremism och sociala medier (2015), vilken belyser svenskanknuten islamistpropaganda på Facebook under perioden 2012-2014. Rapporten innehåller dels en analytisk textdel  författad  av Linus Gustafsson, dels en bilagedel  innehållande en rik uppsättning exempel i ord och bild från jihadistpropagandan.

Rapporten har sammanställts på uppdrag av Nationella samordnaren för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism och kan läsas i sin helhet här: https://www.fhs.se/documents/Externwebben/forskning/centrumbildningar/CATS/publikationer/2015/V%C3%A5ldsbejakande%20islamistisk%20extremism%20och%20sociala%20medier.pdf

Studien visar att Facebook – och andra typer av sociala media – används som redskap av svenskspråkiga (även om den svenska som används ofta är helt undermålig) jihadist-aktörer i tre avseenden: 1.  För att sprida officiell propaganda för grupper som IS, al-Qaida och Jabhat al-Nusra. 2. För att sprida inofficiell propaganda för samma organisationer. 3.  För att rekrytera personer i Sverige för jihadismen, enkannerligen Islamiska staten (IS). (Denna organisation kan även förkortas ISIS, ISIL eller DAESH, men här används för enkelhetens skull  genomgående IS).

Al-Assads hårda diktatur I rapportens inledning (sidorna 10-11) får vi reda på att:

Den syriska staten, som varit en diktatur sedan 1963, har hållit ett hårt grepp om civilbefolkningen och begått grova övergrepp samt kränkt de mänskliga rättigheterna. Ett 100-tal väpnade grupper har efterhand uppstått och under sommaren 2011 bildades Fria syriska armén (FSA) av desertörer från den syriska armén. 2012 kom dock alltfler jihadistiska grupper att kapa en stor del av det väpnade upproret.

Linus Gustafsson får en eloge av denna bloggare för att han på detta sätt slår fast, att upphovet till kaoset och våldet i Syrien är den hänsynslöse diktatorn Bashar al-Assad och dennes krossande av all opposition i landet i samband med vad som kallades ”Den arabiska våren” (som tyvärr snart övergick i höst och vinter). Detta gav jihadisterna den grogrund de behövde för att kasta Syrien in i kaos.

Syrien har under Bashar al-Assad länge varit en av världens hårdaste diktaturer.

Om Assads skurkroll i det destruktiva skeendet har jag skrivit följande text på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/03/fallet-assad-hur-en-tystlaten-lakare-kan-bli-diktator-och-massmordare/ Al-Assad tenderar ju eljest att tilldelas hjälterollen i den syriska tragedin, särskilt av de högröstade, ofta extremnationalistiska nätaktivister som avskyr USA och västvärlden ungefär lika mycket som de idealiserar Ryssland under al-Assads gode vän och allierade Vladimir Putin. Syrien har under en lång följd av år betraktats som en av världens hårdaste diktaturer och är veterligt, tillsammans med Nordkorea, den enda diktatur i världen som inte är en monarki som har en dynastisk successionsordning.

Al-Assad-styret i Syrien inleddes med den nuvarande diktatorns fader, Hafez al-Assad (1930-2000), som under det Kalla kriget var en trogen sovjetisk allierad och tillsammans med övriga arabstater i regionen upprepade gånger angrep Israel. När den äldre al-Assad avled år 2000 tog sonen Bashar, född 1965 och till yrket ögonläkare, över. Denne till synes blide man fortsatte på faderns inslagna väg och slog med hård hand ner alla försök till ens moderat opposition. Enligt Amnesty Internationals senaste rapport från Syrien (augusti 2016) råder fruktansvärda förhållanden i al-Assads diktatur.

Exempelvis har 17 723 människor avlidit i landets fängelser de senaste fem åren, det vill säga drygt 300 i månaden.  Övergrepp som tortyr och våldtäkter är vanligt förekommande. Mer om Amnestys rapport här: http://www.amnesty.se/nyheter/nyheter/fruktansvarda-vittnesmal-om-tortyr-valdtakt-och-massdod-i-syriens-fangelser-2679/?gclid=CjwKEAiA17LDBRDElqOGq8vR7m8SJAA1AC0_lg5xG-YuVa7mtpJfq5faHeqjuDOK4jFjL9hsBj1pxxoCi2Dw_wcB

Muslimskt frälsningsbudskap Den föreliggande studien fokuserar på sju Facebook-grupper: Sanningen om Ash Sham; Ghuraba Syrien; Ummah Nyheter; Sollentunas Muslimer; Mujahedeen Fi Ash Sham; Nyheter ash-Shaam; samt Nyheter Bilad-Asham. Samtliga dessa grupper hyllar våldet som medel i den jihadistiska kampen i Syrien och Irak samt vidarebefordrar information/propaganda och kommenterar IS alternativt Jabhat al-Nusras idéer och handlingar.

De profiler som behandlas är sådana som är eller har varit aktiva i grupperna. Författaren har valt att analysera de ”svenskspråkiga” profilerna och grupperna och inte arabisk- eller engelskspråkiga. Det bör tilläggas att islamiska extremistgrupper inte enbart använder sig av Facebook utan också andra typer av sociala medier som Instagram, YouTube, WhatsApp, Tumblr med flera.

”På svenskspråkiga Facebook-grupper och profiler”, skriver författaren (sidan 16), ”går att läsa såväl  officiell som inofficiell propaganda från IS och al-Qaida. Grupperna och profilerna fungerar som nyhetsförmedling och sprider budskap som ligger i linje med en våldsbejakande  islamistisk extremistideologi och tydliga sympatier finns för olika terroristgrupper.”

De individer som ligger bakom gruppernas profiler inspirerar och övertygar varandra om det rättfärdiga i den väpnade kampen för islam med utgångspunkt i en strikt bokstavlig tolkning av Koranens budskap. De studerade profilerna och grupperna menar att de besitter den rena och oförfalskade sanningen om den pågående utvecklingen i regionen och om hur islam bör tolkas och praktiseras. Det är helt enkelt ett muslimskt frälsningsbudskap som trumpetas ut.

En viktig del i gruppernas verksamhet är att, utifrån det egna perspektivet, förmedla vad som pågår på olika platser i regionen. Detta gäller exempelvis Sollentunas Muslimer. I en rapport daterad oktober 2013 skriver en av personerna bakom detta konto om en resa vederbörande gjort i Syrien. En idyllisk bild av förhållandena målas upp.

Islamistisk rättsutövning i den vackra staden Raqqa.

Om den IS-kontrollerade staden Raqqa heter det  att det är ”den vackraste staden i Syrien jag varit i”. Att lugn rådde garanterades av ”vår ISIS säkerhetsstyrka, vi patrollerade gatorna nattetid och såg till att alla var bra, det som slog mig var att barnfamiljer var ute långt efter midnatt och roade sig i Raqqas natteliv som erbjöd en stillsam, lugn atmosfär med bästa vädret…” I denna enligt beskrivningen smått paradisiska miljö fanns även ”restauranger, internetcafér och karuseller”. Dessbättre lyste enligt rapportören grupper som ”alkoholister och knarkare” med sin frånvaro.

Med sådana glättade beskrivningar hoppas IS-anhängarna få intet ont anande unga muslimer i Sverige att ge sig i väg och delta i den heliga uppgiften att sprida den ”rätta” tolkningen av islam.

Likheter mellan jidahism och kommunism Ovanstående skildring påminner starkt om de verklighetsfrämmande idealiserande skildringar från kommunistiska diktaturer som utkolporterades av västliga kommunistsympatisörer under hela Kalla kriget. Röda Kina, Stalins Sovjetunionen, Castros Kuba, Hoxhas Albanien eller Kim Il-sungs Nordkorea – där och i andra liknande ”folkens paradis” rådde lag, ordning och ordnade förhållanden.

Det finns ovedersägliga likheter mellan jihadistiskt och kommunistiskt revolutionärt tänkande och praktik. Mao Tse-tung, diktator i Folkrepubliken Kina 1949 till sin död 1976, skriver i ett av sina mest beryktade citat:

 

En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera, den kan inte vara så förfinad, så lugn och behaglig, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan.   

 

Mao Tse-tung: 1900-talets värste massmördare.

Ordförande Mao levde i sanning som han lärde. Genom en rad av Mao och hans kommunister bedrivna revolutionära kampanjer, artificiellt framkallade hungerkatastrofer och misslyckade försök till samhällsreformer dog enligt en beräkning – det verkliga antalet kan mycket väl ha varit väsentligt högre – 70 miljoner kineser. http://www.svd.se/mao-den-varste-av-1900-talets-diktatorer

Kalla krigets kommunister av olika schatteringar och i olika länder och dagens jihadister – antalet väpnade grupperingar i enbart Syrien har beräknats till cirka 1000 omfattande omkring 100 000 stridande – har det gemensamt att det väpnade och ofta ofattbart grymma våldet praktiseras såväl som hyllas. På de jihadistiska hemsidorna avspeglas detta våld genom fotografier, grafik, videor och texter vilka på skilda sätt återger den väpnade kampen mot de ”otrogna” (kafir, kufr) parallellt med att den bakomliggande religiösa och ideologiska motivationen kommer till uttryck.

Vi har väl alla sett och förfasats över IS och andra islamistgruppers fullständigt omänskliga metoder – kollektiv halshuggning, brännande till döds, nedkastande av homosexuella från hustak, korsfästelser, avrättningar av barn, massvåldtäkter etcetera. För oss västerlänningar med en kultur som bottnar i den kristna traditionen framstår det som helt obegripligt att sådan verksamhet kan te sig lockande för unga, idealistiska personer. Detta beror sannolikt på vår oförmåga att sätta oss in i den muslimskt-arabiska kontexten med den våldsförhärligande Koranen som grund.

Islamiska staten informerar stolt om att rörelsen under 2016 genomförde 1112 självmordsmördaraktioner (så kallade martyrdom operations) i Syrien och Irak, således drygt tre om dagen; därtill tillkommer en rad terrordåd i väst, där personer som IS påstår är dess anhängare skjutit ihjäl, bombat till döds eller med lastbil mejat ner hundratals människor. https://worldisraelnews.com/isis-committed-1112-suicide-attacks-iraq-syria-2016/

Kalifatet och proletariatets diktatur I syfte att rekrytera unga människor i Sverige – de allra flesta med muslimsk bakgrund, konvertiterna från kristendom till islam är mycket få om de alls förekommer – framställer terroristanhängarna på sina hemsidor deltagandet i det så kallade heliga kriget (jihad) med alla dess bloddrypande detaljer som ett spännande äventyr med glad gemenskap med andra rättroende. Det perversa i sammanhanget är att den eftersträvade höjdpunkten i detta ”äventyr” är martyrdöden, som sägs ge martyren privilegiet att få umgås med 72 jungfrur i paradisisk miljö.

Den så kallade Rolex-kalifen Abu Bakr al-Baghdadi (Al-Kalifa Ibrahim), galjonsfigur för Islamiska staten.

Det hägrande slutmålet här på jorden är utropandet av ett världsomspännande ”kalifat”. IS galjonsfigur, den så kallade Rolex-shejken Abu Bakr al-Baghdadi (som på ett foto avbildande honom när han håller tal bär en Rolex på ena handleden), utropade i juni 2014 ett kalifat och uppmanade andra jihadistgrupperingar att ansluta sig till detta. Al-Baghdadi kallas numera även Al-Kalifa Ibrahim. https://sv.wikipedia.org/wiki/Abu_Bakr_al-Baghdadi

”Utropandet av ’kalifatet’ och det faktum att IS tagit terräng i Syrien och Irak uppmärksammades på de svenskspråkiga forumen”, framhåller Linus Gustafsson i rapporten (sidan 22). ”Det presenteras som ’glada nyheter’ och den globala aspirationen tog sig också uttryck hos flera profiler och konton. En profil skriver: ’Låt världen få veta att, en Islamisk Stat MÅSTE upprättas’. IS grafiska kreationer spreds som visade hur ’kalifatet’ inte är begränsat till Syrien och Irak.”

Också här går det att skönja påfallande ideologiska likheter mellan den doktrinära marxismen/kommunismen och fundamentalistisk islam. Kalifatet motsvaras i den marxistisk/kommunistiska kontexten av ”proletariatets diktatur” som kan nås först efter ett förintelsekrig på liv och död. Skillnaden mellan radikal islam och kommunismen är att den förra baserat på religion bekämpar alla som uppfattas som otrogna, muslimer som icke-muslimer, under det att kommunisterna utifrån en historisk-materialistisk åskådning  som på många sätt liknar en materialistisk (pseudo)religion slåss mot alla som tillhör ”fel” samhällsklass.

Jihadismen och den reellt existerande ondskan På vissa av de nätfora som behandlas i rapporten förs en bredare diskussion utifrån de aktörer som är inblandade i den israelisk-palestinska konflikten i Mellanöstern. Flera av inläggen ansluter sig till al-Qaidas mål att förena muslimer i ett krig mot västvärlden – främst mot USA och Israel – med ett pan-islamiskt kalifat som slutmål.

En av de studerade profilerna, vars inlägg delats minst 76 gånger, skriver (sidorna 25-26):

 

Till alla dem som undrar varför mujahideen inte kan operera i Palestina som vi gör i syrien och andra länder. Palestinier har redan sin armé och det är officiellt hamas. När hamas börjar ta Allahs ord på allvar och lämnar den bitchiga beteendet dem har nu öppnar vägen för mujahireen att komma till dem med öppna armar! Då ska alla få se vad vi kommer att göra med den judiska delen av palestina.  Ingen massaker i historien kommer kunna vara i närheten  av vad vi kommer att göra med dem. Jag skulle få hanibal lecter att likna en kattunge i gemförelse.

 

Muslimskt betingad blodtörst av detta slag avfärdas ej sällan av den politiska korrekthetens talesmän som att ”det har ingenting med islam att göra”. Det är givetvis sant att det finns fredliga muslimer (vilka är värda all respekt) som tar avstånd från våld och terror i islams namn, men det gör de inte för att våldet skulle strida mot islam i sig utan sannolikt för att de tycker att det är dags för en reformering och modernisering av islam av samma slag som förekommit inom judendom och kristendom. I själva verket överflödar Koranen av uppmaningar till våld och mord: http://www.answering-islam.org/svenska/islam/hatrasism/islam-och-halshuggningar.html

Den framlidne brittiske terroristen Mohammed Emwasi, alias Jihadi John, med ett av sina offer.

IS har som bekant utfört en rad groteska mordhandlingar – ibland oegentligt kallade ”avrättningar” – och filmat dessa varefter dessa omänskligheter lagts ut på nätet och spridits i sociala medier. En av de bödlar som figurerar är britten Mohammed Emwasi alias ”Jihadi john” och ”Jalman al-Britani”. Emwasi misstänks ha skurit halsen av den amerikanske fången Peter Kassig, USA-journalisterna James Foley och Steven Sotloff samt de brittiska biståndsarbetarna David Haines och Alan Henning.

Emwasi (1988-2015) var född i Kuwait men kom till London som barn med sina föräldrar. Vid 21 års ålder var han verksam som framgångsrik försäljare vid ett  IT-företag i Kuwait men anslöt sig därefter till IS. Rörelsen bekräftade i början av 2016 att han dödats i en drönarattack nära IS-kontrollerade Raqqa den 12 november 2015. Skälet till att han kallades Jihadi John var att han ingick i en terroristscell där samtliga medlemmar hade namn efter medlemmarna i The Beatles – förutom John (Lennon) alltså Paul (McCartney), George (Harrison) och Ringo (Starr). http://edition.cnn.com/2016/01/19/middleeast/jihadi-john-dead/

Islamiska staten har emellertid inte bara mördat personer hemmahörande i väst. I en IS-video halshöggs exempelvis tolv muslimer anklagade för samröre med de konkurrerande terroristgrupperna Jabhat al-Nusra och Jaish al-Islam. I en annan kuslig video kan vi se hur den nedskjutne och tillfångatagne stridspiloten Maaz al-Kassasbeh från Jordanien bränns till döds i en bur. Videon finns med i min bloggtext om jihadismen och den reellt existerande ondskan här: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/07/jihadismen-och-den-reellt-existerande-ondskan/

Dolda krigsförbrytare – en tickande bomb En mycket oroande aspekt – om man så vill en tickande bomb – av jihadproblematiken är att det finns uppskattningsvis hundratals (men mörkertalet är stort) islamistiska krigsförbrytare i Sverige. En del av dessa är ”svenska” jihadister” som efter en sejour i en terrororganisation i Syrien, Irak eller eventuellt Somalia återvänt till Sverige, medan andra är sådana som funnits med bland de ”flyktingar” som kommit till Sverige sedan flyktingkrisen inleddes 2013.

Syriska flyktingar har uppgivit att de bland de andra ”flyktingarna” igenkänt krigsförbrytare från hemlandet som nu paraderar som krigsflyktingar i Sverige.  De som kunnat vittna om denna oönskade import har dock upplevt att polisen inte tagit deras uppgifter på allvar. En anonym flykting från Syrien uppger i ett inslag i TV4s program Kalla fakta: ”De är farliga brottslingar som har begått mord, våldtäkt och andra förbrytelser.”   

Terrorister som gömmer sig bland flyktingar är en europeisk tickande bomb.

Terrorister och krigsförbrytare som döljer sig i immigrantströmmarna är ett gemensamt europeiskt problem. Det har, med all säkerhet i underkant, talats om hundratals sådana individer inom EU, och att särskilt många av dessa skulle uppehålla sig i Sverige som anses vara extremt lätt att ta sig in i. Problematiken med hitkommande krigsförbrytare behandlas här: http://www.epochtimes.se/krigsbrottslingar-lever-fritt-i-sverige/

Den som slutligen är intresserad av att ta del av en övergripande bild av islam och dess ideologi, presenterad av en person som själv varit troende muslim, kan göra det i ett blogginlägg av artikelförfattaren här: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/23/mona-walter-hos-sd-i-stockholm-islam-strider-mot-allt-jag-tror