USAs konstitution, antagen den 17 september 1787, har under mer än två sekler varit ett lysande exempel på hur ett land kan styras på ett såväl demokratiskt som rationellt och effektivt sätt. Den är yttermera världens näst äldsta, ännu gällande grundlag. Endast San Marinos, med ursprungsår 1600, är äldre.
Storbritanniens grundlag är visserligen ännu äldre, men den bygger på hävd och sedvanerätt och inte på något skriftligt dokument.
USAs konstitution från 1787: världens näst äldsta ännu rådande grundlag.
Under senare år i dessa yttersta av tider har dock tillämpningen av den amerikanska grundlagen stött på alltfler problem. Det har ofta rört sig om konflikter avseende maktkampen mellan presidenten och kongressen, då dessa har kommit från skilda partier. Stundom har denna prestigeladdade kraftmätning varit nära att stoppa statens hela verksamhet.
Det städse välunderrättade nyhetsbrevet Veckans Contra skriver:
Det som har hänt har inte varit rationellt och har inte gynnat de amerikanska medborgarna. Maktbalans är bra, men maktbalans som bygger på att djupt oeniga parter försöker ta folket som gisslan för att tvinga den andra parten till underkastelse är inte bra.
Nyligen tvingades vi uppleva ett annat demokratiskt haveri i Barack Obamas USA. Detta bottnar i en konflikt i vilken den dömande makten tagit på sig mer än det någonsin varit avsikten att ge den. Jag tänker här på högsta domstolens beslut att godkänna så kallade samkönade äktenskap, vilket med rätta hälsats som en stor seger för homosexlobbyn.
Man kan ha olika åsikter i sakfrågan, men äktenskapslagstiftningen i USA har alltid varit en fråga för delstaterna. Precis som exempelvis frågan om dödsstraff är det. Nu trotsade högsta domstolen denna tradition genom att den 26 juni vid behandlingen av Texas-fallet Obergfell v. Hodges, med de knappast möjliga röstsiffrorna 5-4, besluta att samkönade äktenskap är lagliga i Texas liksom i alla andra delstater.
Äktenskapet kan enligt judeo-kristen tradition endast vara en angelägenhet mellan en man och en kvinna.
Det finns garanterat ingenting i den amerikanska grundlagen som säger att ”äktenskap” mellan personer av samma kön skall eller kan vara någon form av rättighet. Man kan lugnt utgå ifrån att inte en enda av de vördade grundlagsfäderna någonsin hade tänkt tanken, att äktenskap mellan personer av samma kön ens vore möjligt. Nu har amerikanska högsta domstolen, på eget bevåg och med knappast tänkbara marginal plötsligt beslutat, att vad som tillämpats som självklart i dryga 225 år skall förklaras ogiltigt.
Jag törs garantera att de amerikanska grundlagsfäderna – vilka de var kan ni ta del av här – https://sv.wikipedia.org/wiki/USA:s_grundlagsf%C3%A4der – inte hade känt sig hemma i USA anno 2015. Snarare skulle de i Obamas USA, där allting flyter och inget är heligt, trott sig förflyttade till Sodom eller Gomorra, de bibliska städer som förgjordes av Gud med eld och svavel från himlen på grund av deras syndfullhet.
USAs högsta domstol må ha förklarat, att personer av samma kön kan gifta sig. Det är dock en reell omöjlighet, att jämföra med cirkelns kvadratur. En cirkel är alltid rund, hur många gånger mindre välinformerade personer än förklarar att den är fyrkantig.
Vi som bekänner oss till den judeo-kristna övertygelsen och traditionen hänvisar till Första Moseboken (Genesis), där det redan inledningsvis fastslås att Gud skapade människan i sin avbild, till man och kvinna, för att dessa skulle vara fruktbara, föröka sig samt uppfylla jorden. Första Moseboken 2:24 anger därtill: ”Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.”
Vita huset i regnbågsflaggans färger efter högsta domstolens beslut den 26 juli.
Slutligen ett antal övriga argument som talar för det traditionella äktenskapet mellan en man och en kvinna:
Reinfeldt och övriga moderattoppar i Prideparaden.
Jag är noga taget Fredrik Reinfeldt ett stort tack skyldig.
Hade det inte varit för honom hade jag sannolikt inte engagerat mig i framtidspartiet Sverigedemokraterna. Det var nämligen genom Reinfeldts och den då nya allianregeringens nära nog kriminella försummelse av det svenska försvaret, som jag tog steget och blev SD-medlem 2008. Misstänker att jag hamnat hos SD i vilket fall som helst, men den då nyblivne statsministern påskyndade helt klart mitt beslut. Jag ämnar i den här bloggtexten titta litet närmare på Fredrik Reinfeldt och vad som motiverar honom.
Fredrik Reinfeldt är född 1965 och började med politik i tidiga år som elevrådsordförande. Han var då inte mer än tio-elva år. Hans stora intressen i ungdomsåren var basket och teater; inom sistnämnda gebiet framträde han som den bögige konferencieren i en skoluppsättning av ”Kabaret”. Vid andra tillfällen spelade han bokstavligt talat pajas, det vill säga clown.
1984 ryckte Reinfeldt in som kompanibefäl vid Lapplandsjägarna i Kiruna och har beskrivits som en elitsoldat. Vid den så kallade värnpliktsriksdagen 1985 valdes han till vice ordförande i värnpliktsrådet. Efter muck kom Reinfeldt i kontakt med några jämnåriga Täby-moderater och började mer seriöst tänka i politiska banor.
Reinfeldt hävdar i Mats Wiklunds bok En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt (Fischer & Co 2006) att han påverkades av dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn: ”Ulfs resonemang om att frigöra människan betydde mycket.” Reinfeldt och hans unga moderatvänner var dock missnöjda med hur partiets ungdomsförbund, MUF, drevs i högborgerliga Täby och bildade därför Konservativ ungdom, som snart tog över ledningen i MUF med Fredrik som ordförande.
1990 valdes den nyexaminerade civilekonomen Fredrik Reinfeldt till ordförande i MUF i Stockholms län – han hade tidigare bland annat jobbat som ABAB-vakt – och tillträdde samtidigt en tjänst som biträdande borgarrådssekreterare hos dåvarande industriborgarrådet i Stockholm, Carl Cederschiöld.
I samband med ordförandestriden i Moderata ungdomsförbundet 1992 – det så kallade Slaget i Lycksele – blev Reinfeldt något av en kändis på riksplanet: kampen stod mellan Reinfeldt och den nyliberalt präglade, sittande ordföranden och blivande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som var för fri invandring. Reinfeldt sågs vid denna tid som tämligen konservativ och var betydligt mer följsam gentemot partiledningen med Carl Bildt i spetsen än Kristersson. Slutligen gick Reinfeldt segrande ur striden med de knappa röstsiffrorna 58-55.
Reinfeldt och hans farfars farfar, cirkusmannen John Hood.
Vad som kanske mer än något annat präglat Fredrik Reinfeldts syn på tillvaron och verkligheten är hans delvis mycket exotiska släktbakgrund. Namnet Reinfeldt kommer från Lettland, och i övrigt finns bland förfäderna inslag från Italien, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även mulatten John Hood som var cirkusdirektör och kom från USA eller möjligen Indonesien.
Hood, som bland annat uppträtt som ormtjusare i Norge, vistades i Sverige i början på 1880-talet. Han hävdade ibland att hans far kom från den indonesiska ön Borneo och att mamman var negress, men vid andra tillfällen påstod han att fadern var guvernör från Java och att modern var holländska. Stockholmskorrespondenten för den finlandssvenska tidningen Nya Pressen skev om nämnde Hood på följande sätt den 29 augusti 1884:
Sedan några år har här i Stockholm uppehållit sig – tidtals åtminstone – en främling, som ådragit sig rätt mycket uppmärksamhet, särskildt från damernas sida. Han är nämligen en ovanligt ståtlig och man skulle kunna säga äfven vacker karl – dvs vacker ”efter sin art”, ty mannen är neger…Herr Hood har haft en något ostadig sysselsättning. Han har förevisat zulu-kaffrer och vargmänniskor, loppcirkus, hafsnymfer, och har slutligen förevisat sig sjelf såsom människoätare.
I Sverige träffade John Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt som hade lettländsk bakgrund, och det påtagliga resultatet av denna allians blev sonen John som föddes på Allmänna BB i Stockholm. År 1889 gifte sig Emma Dorothea med järnarbetaren Andreas Carlsson, som därtill var karusell- och skjutbaneägare och således verksam inom samma bransch som John Reinfeldts biologiske fader.
John Reinfeldt tog småningom över styvfaderns skjutbana och när hans son föddes fick han namnen John Herbert Linné Reinfeldt, vilken i Stockholm lierade sig med en dam av italienskt ursprung som hette Anne-Marie Dominique. Denna var sprungen ur en italiensk artistfamilj, vars sentida mest kände representant i Sverige är Carl-Axel Dominique, född 1939, som är fyrmänning med Fredrik Reinfelds pappa Bruno.
Fredrik Reinfeldt är med rätta stolt över sin färgstarka släktbakgrund (skulle själv inte ha haft något emot att ha haft så många intressanta förfäder med skiftande bakgrund), men jag skulle inte ha brytt mig om att redogöra så pass noggrant för denna om det inte varit för att den i så hög grad präglat hans verklighetsbild och politiska utsyn. Detta framgår närmast övertydligt av en intervju statsministern gav Sydsvenskans Niklas Orrenius den 19 november 2011:
Här redogör Reinfeldt för sin djupt kända avsky gentemot Sverigedemokraterna vilken han erkänner bottnar i den egna, brokiga släktbakgrunden. En bakgrund som gör, hävdar statsministern, att han är särskilt känslig för ”främlingsfientlighet” och dess förmenta representanter i form av SD.
När man läser den långa intervjun, utförd av en av den svenska medievärldens mest beryktade ”godhetsapostlar” och ”toleransmånglare”, kan man knappast undgå intrycket, att föreställningen om att allt gott har kommit utifrån är den bärande pelaren i hela Fredrik Reinfeldts politiska synsätt. Det förefaller faktiskt som om han betraktar sig själv som den främste företrädaren för den samhällselit som hyser denna uppfattning.
I sammanhanget erinrar man sig Reinfeldts ord under ett besök i den invandrardominerade stadsdelen Ronna i Södertälje 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Underförstått: Som exempelvis den reinfeldtska släkten.
Radarparet Sahlin och Reinfeldt.
Det är minst av allt en tillfällighet, att Reinfeldt i intervjun passar på att hylla förra sosseledaren Mona Sahlin, vilken till skillnad från efterträdaren Håkan Juholt enligt Reinfeldt hyser ett äkta patos mot rasism och främlingsfientlighet. Sahlin, som 2002 i en intervju som publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg, yttrade ungefär samma sak som Reinfeldt gjorde i sitt Ronna-uttalande: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”
Det kan på goda grunder hävdas, att såväl Fredrik Reinfeldt som Mona Sahlin till betydande delar byggt upp sina politiska karriärer på att uttrycka förakt för sitt hemland och höja främmande inflytande till skyarna. De har därmed givit uttryck för något som den brittiske filosofen Roger Scruton kallat oikofobi, en ursprungligen psykiatrisk term innebärande en irrationell rädsla för det egna hemmet och dess omedelbara närhet men som i Scrutons version betyder rädsla eller skräck för vad som hör samman med den egna nationen.
Reinfeldts och Sahlins politiska kamp mot ”främlingsfientlighet” och ”rasism” sammanfaller med mainstreammedias ständigt pågående kampanjjournalistik för ”antirasism”, ”tolerans” och ”gilla olika”-tänkande med Expressens anlitande av den AFA-anknutna vänsterextrema Researchgruppen med de brottsdömda frontfigurerna Martin Fredriksson, Mathias Wåg och Carl Tullgren som absolut lågvattensmärke. Se mer i detta ämne nedan.
Jimmie Åkesson skålar för SDs framgångar – det var nog inte detta som Reinfeldt hade tänkt sig. Foto: Photo2be
Det gigantiska problemet för Reinfeldt, Sahlin, Expressen, AFA med flera ”rasistjägare” är emellertid att deras verksamhet haft rakt motsatt effekt visavi det eftersträvade resultatet. De hatade Sverigedemokraterna har nämligen gått fram som en ångvält i opinionen och med 12,9 procent av röstetalet mer än fördubblat sina mandat i riksdagen jämfört med valet 2010 samt gjort kraftiga inbrytningar i såväl kommuner som landsting.
Godhetsmaffian sitter därför i en rävsax som tycks omöjlig att ta sig ur. Nu försöker man trösta sig med att ”87 procent röstade mot rasism och främlingsfientlighet”. Mot detta kan med minst lika stort fog invändas, att 97 procent röstade mot tokfeminismen representerad av F!, 94 procent mot vinstförbud i välfärden enligt kommunistisk modell och 93 procent mot utflipprad miljöextremism i MPs tappning.
Fredrik Reinfeldt väljer i detta prekära läge att deklarera sin avgång som landets statsminister och som de så kallade Nya Moderaternas partiledare. Han lämnar både landet och partiet åt sitt öde. Det är ett beslut som vållat stark kritik från de tidigare moderatledarna Ulf Adelsohn och Bo Lundgren.
Adelsohn citerades i Dagens Nyheter den 15 september på följande sätt: ”Nu har vi i realiteten en icke-socialistisk majoritet i kammaren, men lämnar ändå över makten. Det är ingen statsmannakonst.” Bo Lundgren: ”Han skulle ha väntat och sett vad utfallet blev av den parlamentariska situationen.”
Reinfeldts agerande visar hur en fullblodsnarcissist resonerar. När han inser att hans åtta år långa kamp mot Sverigedemokraterna – ty detta är vad hans statsministertid ytterst handlat om – varit förgäves, och han till yttermera visso till SD förlorat hundratusentals väljare som varit missnöjda med Nya Moderaternas utveckling från ett värdekonservativt parti med liberala inslag till ett pragmatiskt kappvändarparti med accelererad massinvandring som huvudfråga, så sticker han. Ungefär som när en omogen skolflicka dumpar en kavaljer hon tröttnat på.
Carin Jämtin håller ett vakande öga på sin partiordförande.
Nu skall den partipolitiskt oerfarne S-ledaren Stefan Löfven, som av allt att döma är helt i händerna på sin partisekreterare, Palestina-aktivisten Carin Jämtin, försöka sy ihop en minoritetsregering och en budget med hjälp av det extremistiska Miljöpartiet. Det kommer, om det lyckas, att bli en svag regering. Något som i och för sig kanske inte är helt fel.
För att citera det borgerligt sinnade nyhetsbrevet Veckans Contra:
En svag regering kommer att uträtta mindre än en stark regering. Det är alldeles utmärkt. Sverige kan som nation vara väl så betjänt av en svag som en stark regering.
Enligt detta resonemang blir det svårare för en svag regering att driva igenom alltför många dumma politiska förslag, samtidigt som den svaga regeringen möjliggör för välståndsskapande krafter utanför den politiska sektorn att verka. Det är ju inte politiken som skapar välstånd – den fördelar bara resurser som andra skapat.
Slutligen har den alltid intressanta webbkanalen Granskning Sverige nagelfarit Expressens närmast brottsliga roll i anlitandet av vänsterextrema krafter i sina – totalt felslagna – försök att minska Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Lyssna via denna länk:
Dagens Samhälle har tidigare belyst uppblåsta vårdskandaler.
I tidningen Dagens Samhälle 38/2013 har chefredaktören Mats Edman skrivit en text på sistasidan, som jag skulle önska att alla med intresse för vad som händer i samhället tar del av: ”Medieanpassning för inte demokratin framåt”. Kunde inte ha skrivit det bättre själv, hur otroligt detta än kan låta…
Texten utgår från en färsk rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) med titeln Föredöme eller fördömd, medierna som moralisk domstol. I rapporten behandlas två tydliga trender: samhällets medialisering och moraliseringen i medierna. ”Journalistkåren”, skriver Edman, ”har blivit mer dömande och åsiktsdriven, hävdar forskarna.”
Inom politiken men också inom näringsliv, intresseorganisationer, ideell verksamhet och så vidare är det av avgörande betydelse, på vad sätt den egna verksamheten och det egna budskapet ter sig i press, radio och TV. Då är det blott alltför lätt hänt att det ursprungliga budskapet anpassas för att se bra ut i media. Det rör sig alltmer om en medial skönhetstävling.
Det är givetvis inte fel att vilja att det egna budskapet paketeras så smakfullt som möjligt. Vad som är oroande i dag är emellertid att paketeringen tenderar att bli viktigare än innehållet.
Detta fenomen är, menar Mats Edman, ett tecken på populism och fördumning:
Organisationer som medvetet viker sig för fel och skevheter i media gör demokratin en ren otjänst. Makthavare som pudlar utan att invänta sina egna utredningar bevisar medialiseringens fördummande effekt. Och moraliserandet försvårar för redaktioner att erkänna sina egna brister.
Justitieminister Beatrice Ask (M) vek ner sig direkt inför drevet mot Skånepolisen om ”Romregistret”.
Det finns dock i dessa dagar ett anmärkningsvärt undantag från benägenheten att ”pudla” för varje förhållande som kan uppfattas som negativt för den egna verksamheten: Skånepolisens fasthållande vid att det famösa så kallade Romregistret var nödvändigt för det spaningsarbete som bedrevs och inte var upprättat utifrån etniska grunder.
Dagens Nyheters förmenta scoop, som fått den beryktade indignationsjournalisten Niklas Orrenius nominerad till Stora journalistpriset, ledde till snyftningar och hulkanden i stora delar av de politiska och mediala sfärerna. Edman: ”Justitieministern, integrationsministern och rikspolischefen accepterade mediebilden direkt och pudlade.
Skånepolisen står fast vid att nämnda register upprättats för att hålla koll på brottslighet med anknytning till två klaner, vilka råkat ha zigensk proveniens. Det har då ansetts nödvändigt att reda ut släktsskapsförhållanden inklusive barn. Föräldrar har nämligen för vana att föra över ägodelar till sina barn i syfte att undkomma rättvisan.
Den 15 november kommer, enligt Edman, Säkerhets- och integrationsskyddsnämnden (SIN) att offentliggöra sin granskning av registret. Om SIN går på samma linje som Skånepolisens juridiska expertis kommer den tvivelaktige redaktör Orrenius och hans beräknande snyftreportage onekligen att framstå i en mindre fördelaktig dager.
Den alltid läsvärda sajten Veckans Contra granskar i sin senaste upplaga vad som kallas kampanjjournalistiken:
I Sverige följer dessvärre pressen raskt i den brittiska slaskpressens fotspår. I spetsen för den här utvecklingen går DN, SvD, Dagens Eko och en del TV-program. Journalisterna bestämmer sig för att driva en tes och skriver artiklar och redigerar intervjuer på ett sätt som rör upp känslorna. Utan att resonera sakligt eller öppna för motstridiga och balanserade synpunkter.
Som exempel på metodiken nämner Veckans Contra DNs kampanj mot ett av de mer välskötta vårdföretagen, Carema, för några år sedan. Carema hindrades därmed effektivt i sin strävan att räta upp de katastrofala förhållandena på en kommunalt driven vårdinrättning i västra Stockholms-området. Behovet av att skapa en praktfull skandal vägde för DN tyngre än omsorgen om vårdtagarna och deras anhöriga.
Även Veckans Contra belyser det så kallade Romregistret, liksom Svenska Dagbladets kampanj mot det svenska ulandsbiståndets effektivitet. I SvDs kampanj blir det alliansregeringen som får skulden, detta trots en uppenbar strävan från framför andra förra biståndsministern Gunilla Carlsson (M) att rensa upp i biståndsträsket.
Förra biståndsministern Gunilla Carlsson försökte rensa upp i biståndsträsket.
Veckans Contra har medvetet avstått från att titta närmare på kvällspressen, eftersom alla vet att denna rutinmässigt i varje nummer ägnar sig åt en slasks- och indignationsjournalistik som inte är något för känsliga magar. Att nu tidigare någorlunda respekterade dagstidningar alltmer börjat göra samma sak är ett tydligt tecken på den degenererade tid i vilken vi lever.
Medialiseringen och kampanjjournalistiken kan på mycket goda grunder anses vara samhällsfarliga tendenser. Den får politiker, företagsledare med flera aktörer att prioritera yta framför sakförhållanden och centrala samhällsinstitutioner som polismakten att göra ett sämre jobb.
Det talas i dessa dagar mycket om så kallat näthat. Därmed avses vanligen mindre elegant formulerade nätkommentarer ofta innehållande invandringskritik och angrepp på invandringens försvarare. Visst, det förekommer hatfyllt aggressiva inlägg av detta slag som definitivt inte är roliga att läsa och som inte hör hemma i civiliserade sammanhang.
Jag skulle dock vilja påstå att det mer eller mindre politiskt korrekta hatet från vänster är minst lika frekvent. Jag råkar själv med jämna mellanrum ut för det, icke minst i form av kommentarer till denna blogg. Häromdagen var det exempelvis en galning som skrev följande: ”Varför inte skjuta dej själv, så har du gjort en god gärning mot högerextremismen.” Vederbörande hade dock inte kuraget att själv stå för sin uppmaning utan hade hackat in sig på en känd SD-riksdagsmans e-mejladress för att skicka meddelandet. Självklart raderade jag budskapet så snart jag blev varse dess existens.
På twitter har jag sett notoriska vänstertwittrare angripa kritiker av massinvandringen i och utanför Sverigedemokraterna med hjälp av de grövsta tillmälen, där väl ”pissmyror” tillhör de lindrigare epiteten.
Mindre rumsrent formulerade nätåsikter är som sagt inte speciellt trevliga att ta del av oavsett om de kan anses komma från vänster, höger eller mittemellan. En försvarlig del av det vänsterintelligentsian kallar ”näthat” består dock av förståeliga reaktioner mot icke mindre hatfyllda mediaaktörer. Bland de senare torde Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg stå i en viss särklass. Den högerinriktade men ej nationalistiska nätsajten Veckans Contra gör i sammanhanget följande reflexion:
Den stora saken är att hatarna i de stora tidningarnas mediaredaktioner har fruktansvärt fel när de vill förmena de som inte har den eleganta formuleringskonstens gåva att över huvudtaget uttrycka sin åsikt.
Sovjetterrorns skapare, V. I. Lenin. En av Åsa Linderborgs ikoner.
Åsa Natasja Linderborg fick högsta ansvaret för Aftonbladets kultursidor 2009. Född i Västerås 1968 hade hon en mamma som var landstingsråd och riksdagsledamot för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och en pappa som var metallarbetare och därtill alkoholist. Linderborg gick med i VPKs ungdomsförbund Kommunistisk ungdom (KU) 1981 och utsågs 1987 till ombudsman för sagda förbund med Mälardalen som ansvarsområde. Hon har även innehaft förtroendeposter för Vänsterpartiet i Uppsala.
2001 doktorerade Åsa Linderborg på en avhandling om socialdemokratin och dess historieskrivning. 2007 utkom hon med den kritikerrosade boken Mig äger ingen, innehållande scener från ett hem där fadern är alkoholiserad, som blev nominerad till Augustpriset. Det gjordes även en teaterpjäs med boken som förlaga och nu uppges det finnas filmplaner. Linderborg har tilldelats flera litterära priser och utmärkelser.
Som var och en förstår är denna Linderborgs bakgrund högeligen meriterande för anställning och/eller medverkan på Aftonbladets kultursidor. Hon skrev den 16 juni 2006 en hyllningsartikel till den psykopatiske massmördaren Mao Tse-tung. 2008 blev hon biträdande kulturchef och 2009 högsta hönset på tidningens kulturredaktion. Sommaren 2012 hade hon en artikelserie som hyllade sovjetterrorns skapare, Vladimir Illitsj Lenin.
Det är minst av allt konstigt att Åsa Lindeborg fått sin beskärda del av det så kallade näthatet. Särskilt inte mot bakgrund av att en betydande del av hennes egen verksamhet på Aftonbladet består i att provocera och kränka.
Lars Vilks menar att Linderborg är en ”auktoriserad storkränkare”.
Bland hennes mest beryktade insatser märks det envetna försvaret av antisemiten Donald Boströms på Aftonbladet offentliggjorda falsarier om påhittade israeliska organstölder från palestinska terrorister. Hon har även utan att blinka buntat ihop den intellektuellt betonade immigrationskritiska sajten Avpixlat med rena nazistsajter. Sedan blir Linderborg uppretad över att hon får veta att hon lever!
Den inte helt okände konstnären Lars Vilks, som själv drabbats av Linderborgs onyanserade rappakalja, har sammanfattat Åsa Linderborgs verksamhet på följande sätt:
Hennes styrka är att hon flera gånger i veckan presenterar provokationer och kränkningar som just i det avseendet erbjuder stort läsvärde. Hon är på så sätt auktoriserad storkränkare.
USAs konstitution från 1787: världens näst äldsta ännu rådande grundlag.
Äktenskapet kan enligt judeo-kristen tradition endast vara en angelägenhet mellan en man och en kvinna.
Vita huset i regnbågsflaggans färger efter högsta domstolens beslut den 26 juli.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 