Posted tagged ‘Venezuela’

FN skämmer åter ut sig med sin Israel-fientlighet

18 februari, 2020

UNHRC har sitt huvudkontor i Génève i Schweiz.

FNs människorättsråd, United Nations Human Rights Council (UNHRC), offentliggjorde nyligen en ”svart lista” över 112 företag som uppges vara verksamma i vad som påstås vara av Israel ”ockuperat” territorium i Judéen och Samarien (den så kallade Västbanken), östra Jerusalem och Golanhöjderna. Bland företagen märks Airbnb, Expedia och TripAdvisor.

Röster i Israel och USA har reagerat starkt negativt mot listan och bland annat kallat den ”skamlig” och ”ett nytt lågvattensmärke”. I en ledare i The Jerusalem Post den 13 februari heter det bland annat:

The publication of the list has been in the works since 2016. Countries with the worst human-rights records, such as Cuba and Venezuela, pushed the list due to their anti-Israel views, not because of an attachment to international law. The Arab League and the Organization of Islamic Cooperation also supported the list, neither of which are known for having members will stellar human-rights records. https://www.jpost.com/Opinion/The-UN-Human-Rights-Councils-shameful-blacklist-617549

The New York Post framhåller i en ledarartikel den 14 februari med rubriken ”The UN´s anti-Israel blacklist will harm a lot of Palestinians” att de bojkottaktioner som sannolikt kommer att följa på publiceringen av listan är skadlig för många palestinaaraber. Det är ett välkänt faktum att dessa mycket hellre jobbar för israeliska eller utländska företag, vilka betalar upp till fyra gånger mer än de palestinaarabiska motsvarigheterna. https://nypost.com/2020/02/14/the-uns-anti-israel-blacklist-will-harm-a-lot-of-palestinians/

Nikki Haley, som 2017-18 var USAs FN-ambassadör, twittrade: ”The timing of this after US released a peace plan is conniving and manipulative at best.” Hon menade vidare att listan är både skamlig och antisemitisk och troligen ägnad att sabotera president Trumps fredsplan, vilken bekräftar det judiska folkets rätt till sitt bibliska kärnland i Judéen och Samarien. http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/275922

Nikki Haley utsågs 2017 av president Donald Trump till USAs FN-ambassadör.

Nikki – egentligen Nimrata – Haley, född 1972, var den första kvinna och den första med indisk-amerikansk bakgrund som valdes till guvernör i delstaten South Carolina vilket hon var 2011-17. Hon var påtänkt som Donald Trumps utrikesminister men utsågs slutligen av Trump till FN-ambassadör. I denna befattning hade hon en hög profil i sina strävanden att peka på världsorganisationens eklatanta fientlighet gentemot Israel. Haley valdes 2019 in i styrelsen för Boeing Co. https://www.biography.com/political-figure/nikki-haley

FNs råd för mänskliga rättigheter med huvudkontor i Génève bildades 2006 med uppgiften att övervaka efterlevnaden av mänskliga rättigheter världen över. Organisationen består av 47 länder fördelade på följande sätt: Afrika 13, Asien-Stilla havet 13, Östeuropa 6, Latinamerika-Karibien 8, Västeuropa med flera länder 7.

Visserligen finns bland medlemsländerna pålitliga demokratier såsom Tyskland, Danmark, Nederländerna och Italien samt världens största demokrati, Indien, men det är svårt att se att medlemmar av typ Afghanistan, Angola, Bahrain, Bangladesh, Congo, Libyen, Venezuela och Somalia skulle ha något att tillföra när det gäller respekten för demokratiska fri- och rättigheter. https://www.un.org/press/en/2019/ga12204.doc.htm

USA lämnade 2018 UNHRC i protest mot rådets anti-israeliska hållning. Både USA och Israel har alltmer dragit öronen åt sig även när det gäller FN-organisationer i stort. 2019 lämnade Israel och USA United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization (UNESCO) på grund av mångårig Israel-fientlighet. USA har även valt att dra in sitt ekonomiska bistånd till FNs biståndsorgan för palestinaarabiska flyktingar, United Nations Relief and Works Agency (UNRWA) av samma skäl.

Det är bara att konstatera att FNs så kallade människorättsråd återigen har skämt ut sig genom den publicerade ”svarta listan” över företag som verkar i Judéen och Samarien med flera områden vilka kontrolleras av Mellanösterns enda demokrati. Företagen borde rimligen istället uppmuntras för den betydande sociala insats de gör i dessa områden och därmed bidrar till att höja palestinaarabernas löner högst väsentligt.

Kan en 79-årig socialist med hjärtproblem och Kuba-sympatier bli USAs president?

12 februari, 2020

Vänsterradikalen Bernie Sanders vann knappt det demokratiska primärvalet i New Hampshire.

”Den här segern är början till slutet för Donald Trump.”

Det var i alla fall inget fel på optimismen hos segerherren i det Demokratiska partiets primärval i New Hampshire. Bernie Sanders hade när nästan alla röster räknats tillskansat sig 26 procent med Pete Buttigieg på andra plats med 24,4 procent. Den 78-årige Sanders  – han kommer att vara 79 då presidentvalet hålls – var dock mycket långt från de 60 procent han nådde i primärvalet 2016. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/direktrapport-demokraternas-primarval-i-new-hampshire

Överraskande trea i New Hampshire var Minnesota-senatorn Amy Klobuchar med 19,8 procent. För Elizabeth Warren (9,3 procent) och Joe Biden (8,4 procent) blev utgången av primärvalet rena kallduschen – ingen av dem fick med sig några delegater till partikonventet i Milwaukee i Wisconsin 13-16 juli.

Sanders må vara en boren optimist, men efter bara ett primärval (New Hampshire) och ett nomineringsmöte (Iowa) är det alldeles för tidigt att utnämna någon given favorit till nomineringen av demokratisk presidentkandidat. I Iowa avgick Buttigieg med en knapp seger närmast före Sanders. Närmast väntar primärval i Nevada den 19 februari och South Carolina den 25 februari.

Den verkliga kraftmätningen väntar emellertid först den 3 mars på den så kallade supertisdagen: då håller nio delstater primärval, däribland USAs folkrikaste delstat, Kalifornien. Det kan nämnas att den snart 78-årige Michael Bloomberg, borgmästare i New York 2002-10, har valt att avstå från de fyra första primärvalen för att istället kraftsamla till supertisdagen.

Pete Buttigieg är borgmästare i South Bend i Indiana och öppet homosexuell.

I skrivande stund framstår under alla omständigheter Bernie Sanders som knapp favorit till den demokratiska nomineringen. Ett frågetecken bör dock sättas med tanke på Sanders hälsa – i början av oktober förra året drabbades han av hjärtproblem och tvingades genomgå en operation. https://www.expressen.se/nyheter/bernie-sanders-drabbad-av-hjartproblem-avbokar-nu/

Om Sanders blir den som ställs mot den sittande presidenten, republikanen Donald Trump, vid valet den 3 november ställs demokraterna inför ett dilemma: frågan är om en socialist långt ut på vänsterkanten med den skandinaviska socialdemokratin som förebild kan väljas till president i det kapitalistiska USA. Skulle någon annan bli nominerad hamnar partiet i ett måhända ännu större bryderi. Det är då troligt att Sanders många rabiata anhängare kommer att skylla nederlaget på det demokratiska etablissemanget och strunta i partilojaliteten.

Can Democrats Survive Bernie Sanders?

David Brooks rapporterar i en krönika i New York Times den 6 februari att endast 53 procent av Sanders-sympatisörerna sagt att de kommer att stödja vem som än blir demokratisk presidentkandidat. 2016 visade många demokratiska väljare sitt missnöje genom att ge segern till Donald Trump i tre amerikanska delstater. Brooks framhåller:

In 2016, in Pennsylvania, 117 000 primary voters went for Trump  in the general, and Trump won the state  by 44 292 ballots. In Michigan,48 000 Sanders voters went for Trump, and Trump won the state by 10 704. In Wisconsin, 51 300 Sanders voters went for Trump, and Trump won the state by 22 748.

Det kan således utan överdrift sägas att Sanders-anhängare, som var besvikna över att nomineringen tillföll Hillary Clinton, hjälpte Donald Trump att bli Förenta staternas 45e president. Historien kan mycket väl upprepa sig. Vad som förenar Sanders- och Trump-väljare är avsky för det så kallade etablissemanget.

Bernard ”Bernie” Sands föddes i Brooklyn i New York den 8 september 1941. Fadern Eli Sanders var judisk immigrant vars familj dödats i Förintelsen. 1981-89 var Bernie borgmästare i Burlington i Vermont, den minsta stad som är största stad i någon amerikansk delstat med sina omkring 43 000 invånare. 1991 blev Sanders ledamot i USAs representanthus för att 2006 väljas in i senaten. Han var länge partilös men samarbetade med det Demokratiska partiet i kongressen – först 2015 blev han medlem hos demokraterna. Bernie Sanders är den som längst suttit i USAs kongress som partilös. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bernie_Sanders

Amy Klobuchar gjorde bra ifrån sig i New Hampshire.

Det är minst av allt någon hemlighet att Bernie Sanders, som kallar sig ”demokratisk socialist”, befinner sig långt ut på den demokratiska vänsterflygeln. Det väckte såväl uppmärksamhet som vrede när han för för ett år sedan vägrade dels att kalla socialistdiktaturen Venezuelas starke man Nicolas Maduro för diktator, dels att erkänna nationalförsamlingens majoritetsledare Juan Guaidó som tillförordnad president, vilket USA och ytterligare ett 50-tal länder gör. https://www.politico.com/story/2019/02/21/bernie-sanders-venezuela-maduro-1179636

I slutet av 1980-talet prisade vidare Sanders Kuba och Sovjetunionen efter att ha besökt båda dessa kommunistiska diktaturer. Enligt Sanders var rapporterna om hemskheterna på Kuba bara högerpropaganda och Sovjetunionen hade enligt honom en imponerande infrastruktur. Tre år efter Sanders besök kollapsade Sovjetunionen. https://www.washingtonexaminer.com/news/bernie-sanders-praised-communist-cuba-and-the-soviet-union-in-the-1980s

Bernie Sanders äldre bror Lawrence (Larry) Sanders, född 1935, emigrerade i slutet av 1960-talet till Storbritannien där han blev universitetslektor. Han engagerade sig i Labour-partiet men lämnade det 2001 med motiveringen, att det under Tony Blairs ledning gått för långt åt höger. Han anslöt sig istället till Green Party of England and Wales och är i dag dess hälsopolitiske talesman.

Larry Sanders är hälsopolitisk talesman för Green Party i Storbritannien.

Jag finner det osannolikt att Bernie Sanders med sin oförblommerade vänsterprofil blir nominerad som Demokratiska partiets presidentkandidat. Inte heller tror jag mycket på den öppet homosexuelle Pete Buttigiegs eller den pinsamme Ukraina-myglaren Joe Bidens chanser. 

En dark horse i sammanhanget är den 60-åriga juristen Amy Klobuchar, som varit senator för ”svenskstaten” Minnesota sedan 2007 och har slovenska rötter. Hon har, för vad det kan vara värt, av vänsterpublikationen Huffington Post utnämnts till ”USAs smartaste senator”. http://m.startribune.com/huffington-post-names-klobuchar-the-smartest-u-s-senator/87658327/?section=politics/blogs

 

 

 

 

löjb

FNs pengar på väg att ta slut: dags att lägga ner eländet och bilda Demokratiernas förbund

10 oktober, 2019

FN-skrapan i New York.

FNs pengar är på väg att ta slut – kassan kan vara helt tom vid månadsskiftet oktober-november 2019. Det skriver FNs generalsekreterare António Guterres i ett brev till världsorganisationens omkring 37 000 anställda. https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/fn-chefen-fn-s-pengar-pa-vag-att-ta-slut

Underskottet uppgår för närvarande till 230 miljoner US dollar eller närmare 2,3 miljarder kronor. Orsaken uppges vara att medlemsländerna endast betalat in 70 procent av den totalsumma som behövs för att hålla verksamheten igång. Guterres föreslår bland annat att tjänstemännens resor begränsas till det absolut nödvändiga.

Förenta nationerna (United Nations) grundades den 24 oktober 1945 i syfte att främja internationellt samarbete. Organisationens högkvarter placerades i New York i USA. FN hade vid grundandet 51 suveräna stater som medlemmar. Från och med juli 2011, då Sydsudan togs in, har världsorganisationen 193 medlemmar. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6renta_nationerna

FN har genom åren svarat för flera minnesvärda insatser. Så spelade man, när den tidigare norske utrikesministern Trygve Lie var generalsekreterare, en avgörande roll vid den judiska staten Israels bildande den 14 maj 1948. När Koreakriget utbröt med det kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 beslutades att FN-styrkor från 16 nationer skulle ställa upp på det angripna landets sida.

Det finns sannolikt ytterligare ett antal exempel på att FN agerat på ett föredömligt sätt i samband med internationella konflikter. Med tiden har dock FN utvecklats i alldeles fel riktning och framstår i denna bloggares ögon alltmer som en impotent och beklagligt inkompetent och korrupt koloss på lerfötter. Organisationen kan på flera sätt jämföras med sin föregångare Nationernas förbund (NF, League of Nations).

NF bildades 1920 på initiativ av den amerikanske presidenten Woodrow Wilson för att förhindra framtida världskonflikter. Högkvarteret upprättades i schweiziska Génève. Paradoxalt nog röstade den amerikanska senaten nej till att ansluta Förenta staterna till NF; den hade tidigare också röstat nej till Versaillesfördraget efter Första världskriget. Målsättningen att förhindra internationella konflikter kom på skam då man misslyckades med att sätta stopp för Japans, Italiens och Tysklands utökande av sina respektive territorier med vapenmakt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nationernas_f%C3%B6rbund

Saudiarabien är en av medlemmarna i FNs råd för mänskliga rättigheter.

Nationernas förbund upplöstes formellt inte förrän 1946 men hade i praktiken upphört att fungera sedan Andra världskriget utbrutit med Nazitysklands invasion av Polen den 1 september 1939. Inte många sörjde dess frånfälle. Det kan nämnas att Sveriges statsminister Hjalmar Branting 1921 fick dela Nobels fredspris tillsammans med den norske politikern och pacifisten Christian Lange för sina insatser inom NFs ram. https://popularhistoria.se/politik/politiker/hjalmar-branting-arbetarnas-hovding

FN handikappas av att alla medlemsstater – totalitära diktaturer likaväl som demokratier – har en röst var vilket gör att hanteringen av organisationens angelägenheter blir oerhört tungrodd. Rent groteskt blir det när diktaturstater såsom Saudiarabien, Kuba, röda Kina, Venezuela, Förenade arabemiraten och Qatar spelar ledande roller som medlemmar i FNs råd för mänskliga rättigheter. Det enda land som rådet någonsin fördömt är Israel, vilket skett 15 gånger.

Liberalernas riksdagsman Fredrik Malm har med all rätt föreslagit att rådet läggs ner. https://www.svt.se/opinion/mr-radet

Inte heller FNs säkerhetsråd, som har fem permanenta och 15 medlemmar som väljs in på vardera två år, bidrar nämnvärt till att ge FN ett gott renommé. De fem permanenta medlemsstaterna USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och röda Kina har alla vetorätt vilket exempelvis gör att kineserna kan stoppa alla för dem misshagliga typer av agerande mot ockupationen av Tibet eller det frikostiga utdömandet av dödsstraff i landet.

Säkerhetsrådet

Enligt min enkla mening har FN i allt högre utsträckning urartat till att bli ett språkrör för motbjudande diktaturer och terrorrörelser som till exempel palestinaarabiska Hamas, som man vägrat fördöma. Det är hög tid att lägga ner, ej endast det parodiska människorättsrådet, utan hela eländet. Istället skulle FNs demokratiska medlemsländer kunna bilda ett Demokratiernas förbund, som på riktigt skulle kunna spela en konstruktiv roll i världen. https://www.varldenidag.se/nyheter/nar-fn-blir-sprakror-for-diktaturer-och-terror-regimer/reprlj!tECi1fV1QyMlqTJZTtUyag/

 

 

Sjöstedt (V) i möte med förrädaren Snowden i Moskva

21 september, 2019

Edward Snowden och Jonas Sjöstedt i Moskva med Snowdens bok.

Vänsterpartiets ledare, Jonas Sjöstedt, har besökt Moskva. En av punkterna på Sjöstedts agenda var att sammanträffa med den så kallade visselblåsaren Edward Snowden. https://www.etc.se/inrikes/sjostedt-traffar-snowden-bildt-rasar-en-person-som-forratt-sitt-land

Sjöstedt twittrade följande om tet-a-teten i Moskva: ”Tack @Snowden för att du skrev i min bok. Tack också för ett mycket intressant samtal om hur privata företag och stater kartlägger och följer våra liv och vad vi kan göra för rätten till vårt privatliv.”

Snowden är just nu aktuell för sin bok Permanent Record, som är en skildring av författarens avslöjanden av amerikanska övervakningsprogram inom ramen för Kriget mot terrorismen. USAs regering har stämt Edward Snowden inför rätta och kräver att få lägga beslag på de intäkter boken kommer att generera; däremot strävar man inte efter att stoppa bokens utgivning. https://www.theguardian.com/us-news/2019/sep/17/edward-snowden-memoir-us-government-lawsuit

I stämningsansökan heter det bland annat: ”(Edward Snowden) published a book entitled Permanent Record in violation of the non-disclosure agreements he signed with both CIA and NSA.”

Att ledaren för Vänsterpartiet, arvtagare till förrädarpartierna Sveriges kommunistiska parti (SKP) och Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), väljer att i nämnda partiers ideologiska centrum Moskva i det forna ideallandet Sovjetunionen träffa en av vår tids värsta förrädare är en händelse som ser ut som en tanke.

Carl Bildt kritiserar Sjöstedt för att prioritera möte med ”en person som förrått sitt land”.

Den icke helt okände Carl Bildt träffar huvudet på spiken när han twittrar: ”Jonas Sjöstedt är tydligen i Moskva och ger prioritet åt att träffa en person som förrått sitt land och allvarligt skadat den demokratiska världen.”

Det är inte särskilt ofta jag landar i samma analys som Carl Bildt, men i fallet Edward Snowden ger jag honom oförbehållsamt rätt. Det var 2013 som Snowden läckte topphemliga dokument om USAs övervakningsprogram och med det äventyrade amerikanska underrättelseganters och deras medarbetares liv över hela världen. Snowden var under sin yrkeskarriär underrättelseman i först Central Intelligence Agency (CIA) och sedan National Security Agency (NSA). https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/12/edward-snowden-hjalte-eller-forradare/

Kort tid efter det att Snowdens landsförrädiska verksamhet avslöjats tog han sin tillflykt till Hongkong och därefter till Ryssland. Han ville ursprungligen få asyl på Island men nekades detta. Den socialistiska diktaturstaten Venezuela erbjöd Snowden asyl men han valde alltså Putins Ryssland där han nu uppges befinna sig på hemlig ort.

USA-hatare till höger och vänster på den politiska skalan må hylla Edward Snowden som en modig ”visselblåsare” och demokratisk förkämpe av gigantiska mått. I mina ögon är han en simpel landsförrädare som sålt ut sitt land och sina landsmän. Snowden hör rätteligen hemma framför en exekutionspluton eller åtminstone i en fängelsecell med livstidskontrakt.

Ett misstag av Trump att dumpa NSC-chefen John Bolton – men Iran applåderar

12 september, 2019

John Bolton hyllades vid sin avgång som en hjälte av Republican Jewish Coalition.

Den 10 september deklarerade USAs president Donald J. Trump på Twitter att han hade avskedat sin nationelle säkerhetsrådgivare, John Bolton, på grund av allvarliga meningsskiljaktigheter om den amerikanska utrikespolitiken, främst i Iran-frågan. 20 minuter senare twittrade Bolton att han inte alls fått sparken utan avgått självmant. Oavsett hur det nu var försvinner med Bolton en regeringsmedlem som hade kunnat dämpa Trumps isolationistiska tendenser. https://www.aljazeera.com/news/2019/09/bolton-fired-disagreeing-trump-iran-report-190912080326471.html

Den 70-årige John Bolton var bland mycket annat en varm Israel-vän. Det är därför inte konstigt att Moshe Ya´ alon, som var Israels försvarsminister 2013-16, uttryckt som sin mening att Boltons avgång som chef för USAs National Security Council (NSC), är ”dåliga nyheter för Israel”. I likhet med Bolton förordar Ya´alon en tuff attityd mot Mellanöstern-regionens skurkstat nummer 1, mullornas Iran. Det är betecknande att Trump kort tid efter Boltons avgång förklarade sig villig att villkorslöst träffa den iranske presidenten Hassan Rouhani. https://www.timesofisrael.com/what-does-john-boltons-departure-mean-for-israel/

John Bolton var huvudarkitekt bakom handelsmötet i Bahrain i juni i år syftande till att belysa den ekonomiska delen av möjligheterna att få ett slut på konflikten mellan Israel och de palestinaarabiska enheterna. Bolton var starkt kritisk till att de senare bojkottade mötet på grund av USAs roll; dock deltog på privat basis en grupp palestinaarabiska affärsmän i mötet.

Innan John Bolton i april 2018 utsågs till NSC-chef uttryckte han sitt helhjärtade stöd för Trump-administrationens beslut att erkänna Israels huvudstad Jerusalem som just huvudstad och flyttningen av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Vid sin hastiga avgång hyllades Bolton av Republican Jewish Coalition (RJC) och andra judiska organisationer i USA för sina insatser.

Matt Brooks, executive director för RJC, twittrade följande: ”Ambassador Bolton, thank you for your longstanding friendship, moral clarity and passionate defense of America and our allies, especially Israel.”

John Robert Bolton föddes i Baltimore i den amerikanska delstaten Maryland den 20 november 1948. Hans far var brandman och ett föredöme för sonen John med sin pliktkänsla. Boltons förakt för den etablerade eliten växte under hans tid som juridikstudent vid Yale-universiteten. Han var vid denna studentvänsterns förlovade tid något så exotiskt som en konservativ försvarare av USAs engagemang i Vietnam och Indokina. Bolton kom dock aldrig att tjänstgöra i Vietnam utan nöjde sig med att, i likhet med den senare presidenten George W. Bush, ansluta sig till Nationalgardet. https://en.wikipedia.org/wiki/John_R._Bolton

Under sin tid som Yale-student hann John Bolton med att under sommaren 1972 vara praktikant hos vicepresident Spiro Agnew. Efter sin examen 1974 anslöt sig Bolton till advokatfirman Covington & Burling i Washington, D. C. där han hade sin arbetsplats 1974-81 samt 1983-85. 1993-99 var han partner hos Lerner, Reed, Bolton & McManus. Han hade vidare en rad befattningar inom såväl Reagan- som Bush-administrationerna och var skyddsling till den konservative senatorn Jesse Helms (1921-2008) från North Carolina. https://en.wikipedia.org/wiki/Jesse_Helms

Sommaren 1972 praktiserade John Bolton hos vicepresident Spiro Agnew.

2001-05 var Bolton Under Secretary of State for Arms Control and International Security innan han av president George W. Bush utsågs till USAs FN-ambassadör som efterträdare till Anne Patterson. Att den utrikespolitiske ”höken” John Bolton var ett kontroversiellt val framgår av att Bush utnämnde honom under en period då kongressen hade uppehåll och det inte var möjligt för senaten att underkänna hans kandidatur. När sedan demokraterna segrade i mellanårsvalet till kongressen 2006 avsattes Bolton och avgick formellt den 31 december 2006.

Efter sin tid som FN-ambassadör kom Bolton bland annat att fungera som kommentator i den konservativt betonade Fox News Channel. Han var också utrikespolitisk rådgivare åt senator Mitt Romney då denne 2012 var republikanernas kandidat i ett val som vanns av demokraternas Barack Obama. Innan Bolton av Donald Trump utnämndes till nationell säkerhetsrådgivare var han bland annat 2013-18 ordförande i den konservativa och islamkritiska tankesmedjan Gatestone Institute. https://en.wikipedia.org/wiki/Gatestone_Institute

John Bolton har med rätta kallats såväl konservativ som en utrikespolitisk hök som menar att Förenta staterna bör ha en aktiv roll på den globala arenan och gripa in militärt där så kan anses befogat. Däremot förnekar han att han skulle vara neokonservativ, vilket ofta påstås. Såvitt jag kan se har han alldeles rätt i det.

Den neokonservativa ideologiska inriktningen har sitt ursprung i 1960-talets USA, då en rad tidigare vänsterinriktade ”hökar” bröt med det demokratiska partiet på grund av vad de uppfattade som dettas växande pacifism och i stället blev konservativa republikaner. Då John Bolton aldrig varit vare sig demokrat eller vänsterinriktad stämmer han inte in på definitionen av vad en neoconservative är. https://en.wikipedia.org/wiki/Neoconservatism

Orsaken till att Trump 2018 utsåg John Bolton att efterträda NSC-chefen H. R. McMaster var enligt uppgift att han sett och hört Bolton som kommentator på Fox News och låtit sig vederbörligen imponeras, låt vara att Trump skall ha irriterat sig på Boltons karaktäristiskt buskiga mustasch. Följaktligen togs Bolton med på Trump-skutan trots att det fanns klara ideologiska och filosofiska skiljelinjer mellan de båda männen.

Trump kan knappast ha varit omedveten om att Bolton under flera decennier upprepade gånger pläderat för att USA skulle ingripa militärt på olika håll i världen såsom i Irak 2003. Bolton har städse förordat en mer offensiv amerikansk hållning i exempelvis Iran, Nordkorea, Libyen och Syrien under det att Trump velat trappa ner USAs internationella åtaganden också i områden och länder där amerikanerna har en lång tradition av engagemang av typ Europa och Korea.

När det gäller Korea har Bolton citerats på följande sätt: ”It´s important to stand behind our South Korean allies, but if we pay heed to the lesson of history, talking to North Korea would be fruitless.” Det kan råda liten tvekan om att Bolton här har alldeles rätt – Nordkorea har alltid varvat en försonlig attityd med krigiska tongångar och upprepade gånger lurat skjortan av naiva amerikanska och sydkoreanska statsmän som Jimmy Carter och Kim Dae-jung. Det finns en viss risk att Donald Trump utan Bolton som rådgivare kommer att sälla sig till denna skara.

John Bolton sammanträffade  med Mongoliets president Khaltmaagiin Battulga i Ulaanbaatar den 1 juli 2019.

I början av sin ämbetstid använde Trump ofta hårda ord mot ”raketmannen” Kim Jong-un i Nordkorea och underströk att han hade en mycket större kärnvapenknapp än denne. Efter hand har han blivit mer försonlig och skrev historia då han tog en promenad tillsammans med den nordkoreanske diktatorn i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea den 30 juni i år. Samtidigt var Bolton på diplomatiskt uppdrag i Mongoliet  – en inte fullt lika uppmärksammad internationell händelse. https://www.straitstimes.com/asia/east-asia/trump-proposed-dmz-meeting-in-letter-to-north-koreas-kim-jong-un-before-visit-asahi

Ytterligare en central utrikespolitisk fråga där Bolton och Trump har haft divergerande synsätt är Ryssland. Bolton, som är skarpt kritisk till Rysslands president  Vladimir Putin, menade att de ryska försöken att påverka den amerikanska inrikespolitiken i samband med det senaste presidentvalet varit liktydiga med ”an act of war”. Han var också en betydelsefull aktör bakom den amerikanska administrationens beslut att säga upp 1987 års avtal med det dåvarande Sovjetunionen om begränsning av nukleära medeldistansrobotar.

Andra särskiljande frågor har varit Afghanistan, där Bolton varit emot förhandlingar med talibanerna; Venezuela, där Bolton till skillnad från Trump velat störta den socialistiske diktatorn Nicolas Maduro; Iran där Trump tycks ha mjuknat avsevärt vilket som framgått ovan märkbart oroar Israel. Bolton har vidare aldrig varit någon större vän av FN: i ett uttalande 1994, långt innan han blev FN-ambassadör, menade Bolton att om FN-skrapan i New York skulle mista tio våningar skulle det inte göra ”a bit of difference”.

Donald Trump var redan när han välkomnade John Bolton i sin administration väl medveten om att det fanns tydliga skillnader mellan Boltons och presidentens och Trump-gängets synsätt i olika frågor. I maj i år pekade Trump i ett uttalande på dessa skillnader men sade samtidigt att detta var OK och att de balanserade varandra. Till slut blev dock olikheterna uppenbarligen för många och stora, enkannerligen när det gäller Iran, och Bolton utestängdes från viktiga möten inom administrationen innan han slutligen tvingades bort. Det återstår att se vem som blir Boltons efterträdare. https://www.malaymail.com/news/world/2019/09/11/john-bolton-warrior-in-white-house-goes-out-swinging/1789283

Till slut skar det sig mellan Trump och Bolton.

Jag har alltid uppskattat John Boltons offensivt utrikespolitiska hållning och tror att det var ett misstag av Trump, som jag likaledes uppskattar, att dumpa honom. Risken är nu att Trump kommer att omge sig med idel ja-sägande nickedockor som inte har kraft eller vilja att informera honom om när han är på väg att fatta mindre lyckade eller rentav katastrofala beslut. Verkligt illavarslande är att Iran applåderat Boltons avgång. https://www.youtube.com/watch?v=3JVggumOoFk

 

 

 

 

Skarp kritik mot anti-israeliska Amnesty: mobbning, svågervälde och hyckleri

8 februari, 2019

Den fortgående palestinaarabiska terrorismen riktad mot Israel är ingenting som Amnesty International bekymrar sig om.

Människorättsorganisationen Amnesty International grundades av den engelske advokaten Peter Benenson (1921-2005) 1961. Den har genom åren svarat för många förtjänstfulla insatser i kampen för mänskliga rättigheter runt om i världen. Det innebär inte att det saknas grund för kritik av Amnestys fokus och arbetssätt.

I likhet med Förenta nationerna (FN) är Amnesty starkt Israel-fientligt. I princip allt Israels regering gör utsätts för en stundom hård kritik, medan det så kallade Palestina oftast klarar sig undan sådan. Amnesty har med andra ord ungefär samma inställning i Israel/Palestina-frågan som Sveriges regering.

Således bedriver Amnesty sedan lång tid tillbaka en bojkottkampanj mot varor tillverkade i så kallade ockuperade territorier i Judéen och Samarien, den så kallade Västbanken. Amnestys Israel-fientliga hållning har givit organisationen öknamnet ”AntiIsrael International”.

Nyligen ställde AI in en planerad debatt i organisationens London-sekretariatet om den besatthet beträffande Israel som utmärker FNs råd för mänskliga rättigheter. AI motiverade sitt beslut sålunda: ”Det skulle vara olämpligt (för oss) att vara värd för ett event med dem som aktivt stödjer” judiska bosättningar på ”Västbanken”.

Den tilltänkta debattmotståndaren var Hillel Neuer från gruppen UN Watch, som håller konstant koll på alla dumheter som sker i FN-regi och brott mot mänskliga rättigheter i en rad länder såsom Kina, Ryssland, Kuba, Venezuela, Demokratiska republiken Kongo med flera. UN Watch har som motto ”Monitoring the UN, Promoting Human Rights”. https://en.wikipedia.org/wiki/UN_Watch

Detta var tydligen för mycket för Amnesty. The New York Post framhåller i en redaktionell kommentar den 27 januari 2019: ”Amnesty, liksom resten av vänstern, har ett överdrivet och obalanserat intresse för Israel.” Amnestys hållning i konflikten Israel-Palestina kan lämpligen sammanfattas så: allt vad Israel gör men inget vad ”Palestina” gör är fel. AI har tidigare krävt att Israel skall utredas för krigsförbrytelser. https://nypost.com/2018/01/27/amnesty-international-shows-its-anti-israel-bias-yet-again/

En annan typ av kritik som nyligen riktats mot Amnesty International gäller dess interna förhållanden. Sedan de båda tjänstemännen Gaëtan Mootoo och Rosalind McGregor begått självmord under 2018 har organisationen KonTerra genomfört en undersökning av förhållandena som råder vid Amnesty, enkannerligen dess London-kontor. https://www.amnesty.org/en/documents/org60/9763/2019/en/

Amnesty bedriver sedan länge en ensidig kampanj mot Israel byggd på lögner och överdrifter.

The Guardian sammanfattar KonTerras rön med att dess studie ”fann en farlig ‘oss mot dem’-dynamik och en allvarlig brist på förtroende för den högsta ledningen, vilket hotade Amnestys trovärdighet som en champion för mänskliga rättigheter”. Utmärkande för organisationens arbetsplatskultur var vidare såväl mobbning, svågervälde som hyckleri, vilket har skadat AIs syfte och mission. https://www.theguardian.com/world/2019/feb/06/amnesty-international-has-toxic-working-culture-report-finds

Rapporten, som inbegriper 475 anställda vilket utgör 70 procent av hela arbetsstyrkan, omfattar flera exempel på diskriminering baserat på kön eller etnicitet. I organisationen uppges också råda en ”martyrskapskultur” som äventyrar det egna välmåendet genom att personal, som förutsätts ha en idealistisk inställning, uppmuntras ta på sig för mycket arbete.

Krisens Venezuela: Alltmer stöd till Juan Guaidó

6 februari, 2019

Den civiliserade världen ställer sig nu bakom Joan Guaidó som Venezuelas legitime president.

Den hårt ansatte Nicolás Maduro i Venezuela försöker överföra motsvarande 11 miljarder kronor (1,2 miljarder US dollar) från statskassan till en bank i Uruguay. Det hävdar landets interimistiske president Juan Guaidó, som kräver att den aktuella banken skall stoppa dessa försök då han betraktar Maduros planerade transaktion som ”stöld av offentliga medel”. https://www.reuters.com/article/us-venezuela-politics-uruguay/venezuelas-guaido-says-maduro-government-trying-to-move-public-funds-to-uruguay-idUSKCN1PT1VV

Enligt Reuters har Guaidó inte presenterat några konkreta bevis för Maduros planerade miljardtransaktion, men för en diktator som flyger till en lyxkrog i Istanbul i Turkiet och kalasar på prima biff tillsammans med hustrun medan folket svälter och dör på grund av den krisande sjukvården i landet förefaller en sådan ekonomisk åtgärd fullt logisk. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/ngxOon/folket-hungrar–maduro-ater-fin-biff

Det var den 23 januari i år som Juan Gerardo Guaidó Marques, född 1983, svor en ed som Venezuelas tillförordnade president i syfte att ge landet en fungerande politisk ledning. Juan Guaidó, som valdes till president i nationalförsamlingen i slutet av 2018, representerar det socialdemokratiskt orienterade partiet Voluntad Popular (Folkets vilja) vilket betraktas som ”centristiskt”. https://en.wikipedia.org/wiki/Juan_Guaid%C3%B3

En karta över hur världens länder ställer sig i förhållande till Juan Guaidó respektive Nicolás Maduro.

Guaidó är till yrket ingenjör och har studier i det privata universitetet George Washington University i den amerikanska huvudstaden Washington, D. C. bakom sig. Han har erkänts som interimspresident i Venezuela av den interamerikanska organisationen Organization of American States (OAS) samt av USA, Israel, Brasilien, Australien, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Spanien, Österrike, Nederländerna, Portugal, Danmark och Sverige.

Medan således viktiga länder i den civiliserade delen av världen backar upp Guaidó har stater såsom Ryssland, Kina, Kuba, Bolivia, Turkiet, Irak och Syrien valt att ställa sig på Maduros sida. Den Europeiska unionen (EU) har på Italiens initiativ krävt fria val i Venezuela men har inställningen, att det är varje medlemsstats sak att välja sida. https://www.bbc.com/news/world-latin-america-47053701

Nicolás Maduro, född 1962, har varit utrikesminister och var vicepresident i Venezuela 2012-13 representerande Venezuelas förenade socialistiska parti. Han efterträdde den bisarre Hugo Chávez när denne avled 2013. Maduro vann sedan det efterföljande  presidentvalet den 14 april. Segermarginalen till Henrique Capriles var endast 1,49 procentenheter, vilket fick den senare att överklaga valresultatet till Venezuelas högsta domstol som dock inte gick på Capriles linje utan bekräftade Maduros seger. https://en.wikipedia.org/wiki/2013_Venezuelan_presidential_election

Maduro smörjer kråset medan folket svälter…

Det mesta i Venezuela står för tillfället och väger. Nicolás Maduro har förklarat att han kan tänka sig att tidigarelägga valet till parlamentet men vägrar gå med på nytt presidentval. Likt så många andra socialistiska härskare tycks han vägra inse att spelet är förlorat utan försöker med näbbar och klor hanka sig kvar vid makten trots att landet står vid avgrundens rand.

I detta avseende finns det tydliga likheter mellan Maduro och Chiles tidigare president Salvador Allende Gossens (1908-73), vilken trots ett mycket knappt parlamentariskt underlag med stöd av allehanda revolutionära krafter förde en socialistisk överbudspolitik som ledde till 1000-procentig inflation och en katastrofal situation i de flesta avseenden. Till slut blev en militärkupp oundviklig.

Likheterna mellan Maduro och Allende är således påfallande. Båda körde sina respektive länder eftertryckligt i botten. Skillnaden mellan dessa båda socialistledare är väl, att medan Maduro ser ut ungefär som Saddam Hussein framtonade Allende som en snäll farfar varför han också fick mångas sympatier på sin sida.

Att det är riktigt illa i Venezuela framgår med viss emfas av det faktum att Sveriges rödgröna regering ställt sig bakom utmanaren Guaidó. Utrikesminister Margot Wallström har citerats: ”Vi godtog aldrig valresultatet när Maduro valdes till president. Vi stödjer och betraktar Juan Guaidó och nationalförsamlingen som de enda legitima representanterna för det venezuelanska folket.”  Wallström utesluter heller inte nya sanktioner mot Maduro-regimen. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sverige-staller-sig-bakom-guaido

Salvador Allende med sin främste internationelle supporter, Kubas diktator Fidél Castro.

Med Vänsterpartiet, som efter viss tvekan släppte fram den nuvarande regeringen Löfven, är det en annan sak. Det gamla kommunistpartiet har länge haft det socialistiska Venezuela som något av ett idealland, och när Maduro med hårfin marginal besegrade Caprile i presidentvalet 2013 skickade V-ledaren Jonas Sjöstedt ett gratulationstelegram till Maduro.

Att Maduro kastade oppositionella i fängelse och besatte nyckelposter i sin administration med släktingar och vänner innebar sannolikt endat pluspoäng för våra avdankade kommunister. Det är ju så det brukar gå till när kommunister erövrar makten.http://www.bt.se/ledare/historien-upprepar-sig-i-venezuela-och-i-vansterpartiet/

Sjöstedt har så här långt föredragit att hålla tyst om utvecklingen i Venezuela. Det är nog ett ganska smart drag.

Den som lever får se vad som närmast kommer att hända i den djupnande krisens Venezuela. Militären har tidigare betraktats som en garant för Nicolás Maduros fortlevnad som landets högste ledare, men det är inte alls givet att så fortfarande skulle vara fallet. Sålunda har flygvapengeneralen Francisco Yanez uttalat sitt oförblommerade stöd för utmanaren Guaidó och även uppmanat militärt anställda att desertera. Också Venezuelas militärattaché i Washington, överste José Luis Silva Silva, stödjer Juan Guaidó. https://www.dn.se/nyheter/varlden/venezuelas-flygvapenchef-stodjer-guaido/

Venezuelas militärattaché i Washington, D. C., överste José Luis Silva Silva, stödjer Guaidó.

Det sades under Allendes tid även om Chiles militärmakt att den hade en tradition att stödja den sittande presidenten och respektera den civila maktutövningen. När drastiska åtgärder ansågs nödvändiga lät sig dock generalen Augusto Pinochet Ugarte (1915-2006) övertalas att leda den militärkupp som den 11 september 1973 störtade Allende-regimen över ända.

Ett militärt ingripande kan knappast uteslutas i det nuvarande kaotiska Venezuela, även om ett sådant vore ytterst olyckligt. Frågan är bara vilken sida militären i så fall kommer att ställa sig på.

 

 

SIFOs sammanvägning: L och MP ute ur riksdagen, SD näst största parti

30 januari, 2019

Ekot/SIFOs sammanvägning januari 2019.

SIFOs sammanvägning av de opinionsmätningar som gjorts i januari 2019 i samarbete med SRs Ekot visar att två partier hänger på den ordspråksmässiga gärdesgården. Såväl Liberalerna som Miljöpartiet skulle få respass ur riksdagen om deras noteringar – i båda fallen 3,9 procent –  vore valresultat. https://omni.se/mp-och-l-under-sparren-i-ny-sammanvagning-av-sifo/a/Onxrw1

I fallet Liberalerna är det inte svårt att räkna ut varför. Partiet bestämde sig slutligen för att stödja en regeringsbildning ledd av Stefan Löfven (S) trots att man tidigare ingått i den under två mandatperioder regeringsbärande, borgerliga alliansen. Många har upplevt partiledaren Jan Björklund som en svikande virrpanna och kanske rentav en quisling och därför gått över till företrädesvis Moderaterna. Björkunds maniska besatthet av Sverigedemokraternas påstådda farlighet har uppenbarligen inte fallit i god jord. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/11/08/bjorklund-kan-bli-den-svenska-borgerlighetens-quisling/

Inte heller Miljöpartiets predikament är särskilt gåtfullt. Trots att den ovanligt varma sommaren kom son en gudagåva för klimatalarmistiska MP lyckades partiet, med avgörande hjälp av stödröster, i riksdagsvalet endast skrapa ihop 4,4 procent. Att denna diminutiva partibildning, till brädden fylld av dårar vilka exempelvis tror på chemtrails, rymdvarelser och jordens snart förestående undergång, tillåts vara med och diktera villkoren för Sveriges befolkning måste betraktas som helt groteskt.

Också regeringens andra borgerliga stödparti, Centerpartiet (om man nu längre kan kalla C för borgerligt), har gått tillbaka sedan valet men på ett betydligt mindre dramatiskt sätt jämfört med L. Annie Lööfs parti noteras i SIFOs sammanvägning för 7,6 procent, vilket är 0,9 procentenheter sämre än i valet i september. Centern och dess föregångare Bondeförbundet har också historiskt sett av tradition haft lätt att samarbete med Socialdemokraterna i form av kohandel på 1930-talet och regeringskoalitioner på 1940- och 1950-talen.

Bekymrade miner – och detta med all rätt – hos Isabella Lövin (MP) och Jan Björklund (L).

Överlägset största parti är Socialdemokraterna med 30,5 procent, en uppgång med 2,2 procentenheter sedan valet. Det är historiskt en dålig utkomst för Sveriges maktparti nummer 1 men ändå nästan sensationellt bra vid en jämförelse med utvecklingen för socialdemokratin i ett flertal europeiska länder, där sosseriet närmast har pulveriserats i länder såsom Grekland och Nederländerna. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/9mQ0O9/s-skracken-total-kollaps

Sveriges näst största parti om vi får tro SIFO-sammanställningen är Sverigedemokraterna, som antecknas för 19,1 procent. Det är 1,6 procentenheter bättre än valresultatet men marginellt sämre än i decembersammanställningen. Moderaterna har tappat väljare till SD och får 18,9 procent hos SIFO, vilket är nästan 1 procent sämre än i valet men något bättre än i december.

Vänsterpartiet är för närvarande helt stabilt i opinionsmätningarna och noteras i SIFO-sammanställningen för 8,0 procent, vilket är exakt samma som i valet och 0,2 procentenheter bättre än i SIFOs decembersammanvägning. Partiet må sakna alla ekonomiska insikter och krama Maduro-diktaturen i totalt bankrutta Venezuela men upplevs ändå som pålitligt och bra av en hel del gott folk på vänsterkanten.

Kristdemokraterna överraskade många med att tillskansa sig 6,3 procent av rösterna i riksdagsvalet; för något år sedan förutspåddes rätt allmänt att partiet var dömt att gå under. Denna bloggare var inget undantag och jag skrev på min blogg om KDs eventuella ”dödskamp”. Det var ju hur fel som helst, vilket jag är glad för – jag har före SD-tiden röstat på KD i olika val och räknar partiet som mitt andrahandsval. Hos SIFO får KD 6,8 procent. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/03/kds-dodskamp/

För att återgå till permanent krisande Miljöpartiet så kan man kanske tycka det är märkligt att partiet inte åtnjuter ett större stöd trots allt larmande om det påstådda klimathotet och de trendande kraven på klimatdiktatur. Lägg därtill den bisarra hajpen av stackars lillgamla Greta Thunberg, som sorgfälligt stylats som hela världens miljö-Pippi i långa flätor av föräldrar och PR-proffs och dyrkas samfällt av systemmedia. Detta tycks dock inte imponera alltför mycket på väljarna som fortsätter att rata MP. https://www.expressen.se/debatt/klimatdiktaturen-ser-ni-hur-den-normaliseras/?fbclid=IwAR3BcIytIvc1bnOtIWBzdtIKYYiNU7vAPSKZ-9uADKR5G8t_vrKltBS30Sk

Greta Thunberg – miljöalarmisternas och systemmedias beklagansvärda gyllene kalv.

Stapeln med beteckningen ”övriga partier” når bara upp till 1,4 procent i SIFOs sammanvägning.

I en annan SIFO-undersökning, denna gång beställd av Svenska Dagbladet, konstateras att sex av tio väljare har lågt förtroende för den nya S/MP-regeringen. Föga oväntat är det anhängare till regeringspartierna som gillar den nytillträdda regeringen under det att SD-väljarna har lägst förtroende för Löfven & Co. Bland centerväljare tycker 62 procent att regeringen är OK. Blott 29 procent av de tillfrågade männen uppskattade det nya styret jämfört med 44 procent av kvinnorna. https://www.folkbladet.se/nyheter/svdsifo-lagt-fortroende-for-nya-regeringen-om5726540.aspx

Flera frågor inställer sig ganska osökt i anledning av SIFOs januarisammanvägning. 1. Hur länge kommer denna impopulära regering att hålla ihop? 2. Kan MP och L resa sig ur askan och komma igen? 3. Förmår KD och M att göra sig kvitt fördomarna mot SD och börja samarbeta i ett ”konservativt block” i riksdagen? 4. Hur länge kommer den klimatrelaterade domedagsretoriken i allmänhet och Greta-hajpen i synnerhet att breda ut sig?

FNs råd mot mänskliga rättigheter

15 oktober, 2018

”En avloppsbrunn för politisk partiskhet.” Så löd den amerikanska FN-ambassadören Nikki Haleys omdöme om FNs råd för mänskliga rättigheter.

Den 20 juni meddelade USAs FN-ambassadör Nikki Haley att Förenta staterna lämnar United Nations Human Rights Council (UNHRC). Haley anklagade organisationen för hyckleri och förklarade att UNHRC hade blivit en ”cesspool of political bias” (en avloppsbrunn för politisk partiskhet). https://www.bbc.com/news/44537372

Det är svårt att inte ge den nu avgångne  ambassadör Haley rätt. FNs råd för mänskliga rättigheter har under hela sin existens endast fördömt ett land för påstådda människorättsbrott, Israel, som ställts vid skampålen icke färre än 68 gånger 2006-16. USA ersattes som medlemsland av Island. En mer korrekt beteckning för rådet vore kanske FNs råd mot mänskliga rättigheter.

I maj 2011 var rådet på väg att godkänna en rapport som hävdade att situationen för de mänskliga rättigheterna i Muammar Khadaffis Libyen var god. Pådrivande i ansträngningarna att godkänna rapporten var Algeriet, Qatar, Saudiarabien, Syrien, Nordkorea, Pakistan, Burma och ”Palestina”. Rapporten stoppades dock i sista stund. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_r%C3%A5d_f%C3%B6r_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheter

Island tog USAs plats i UNHRC. På bilden den isländske utrikesministern.

UNHRC bildades den 15 mars 2006. En stor majoritet i FNs generalförsamling stödde förslaget att UNHRC skulle komma att ersätta United Nations Commission on Human Rights (UNCHR), eftersom den sistnämnda organisationen – bildad 1946 med Eleanor Roosevelt (1884-1962) som sin första ordförande – dels ansågs ha blivit alltför politiserad, dels lämna för stort inflytande åt länder som själva grovt kränker de mänskliga rättigheterna. https://en.wikipedia.org/wiki/United_Nations_Commission_on_Human_Rights

Förhoppningen med den nya organisationen var att denna bättre än den dittillsvarande FN-kommissionen för mänskliga rättigheter skulle kunna tillvarata och verka för mänskliga rättigheter. Ett fåtal länder insåg dock att det på intet sätt fanns någon garanti för att det inte skulle bli precis lika illa med den nya organisationen. Således röstade USA, Israel. Marshallöarna och Palau emot förslag. Vitryssland, Iran och Venezuela lade ner sina röster.

Det visade sig att skeptikerna skulle få helt rätt. Det är svårt att se att utfallet skulle ha kunnat bli något annat när man vet att länder såsom Kina, Kuba, Eritrea, Somalia, Nigeria, Qatar, Angola, Burundi, Pakistan, Bangladesh. Demokratiska republiken Kongo, Afghanistan, Saudiarabien, Egypten och Förena Arabemiraten är medlemmar. https://en.wikipedia.org/wiki/United_Nations_Human_Rights_Council

Saudiarabien är en av UNHRCs mest kritiserade medlemsländer.

FNs råd för mänskliga rättigheter har 47 medlemmar uppdelade på de olika världsdelarna. Länderna väljs för treårsperioder och inget land tillåts vara medlem längre än två sammanhängande treårsperioder. Sverige var kandidatland för perioden 2013-15 men beviljades inte inträde. Rådet sammanträder tre gånger årligen i schweiziska Génève.

Fredrik Malm, riksdagpolitiker för Liberalerna, tillhör dem som vill avskaffa rådet och jag har mot ovan skisserade bakgrund svårt att inte ge honom rätt. https://www.svt.se/opinion/mr-radet

Trump brännmärkte ”skurkstater” i sin FN-debut: Retoriskt mästerligt och kraftfullt tal

20 september, 2017

Trump under sitt retoriskt mästerliga och kraftfulla tal i FNs generalförsamling.

Donald Trumps debut som talare i Förenta nationernas generalförsamling i New York den 19 september 2017 blev enligt insiktsfulla bedömare en formidabel succé. Elliott Abrams skriver så i National Reviews nätupplaga: ”Rättvisa bedömare kommer att kalla detta tal en verklig framgång.” http://www.nationalreview.com/article/451501/trumps-un-speech-was-success

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu håller med: ”Jag har aldrig hört ett djärvare eller modigare tal. President Trump förde fram sanningen om de stora faror som vår värld står inför och utfärdade en kraftfull maning att möta dem i syfte att säkra mänsklighetens framtid.” http://www.washingtonexaminer.com/benjamin-netanyahu-applauds-trumps-un-remarks-i-never-heard-a-bolder-or-more-courageous-speech/article/2634890

I sitt drygt 40 minuter långa tal skrädde Donald J. Trump inte orden beträffande sin uppfattning om  den hänsynslösa islamistdiktaturen Iran och den exempellöst grymma och aggressiva kommunistregimen i Nordkorea, länder vilka kallades ”skurkstater” av den amerikanske presidenten. Trump passade även på att rikta skarp kritik mot socialistjuntans Venezuela. Om Iran hade Trump följande att säga:

”Vi kan inte låta en mordisk regim fortsätta sina destabiliserande aktiviteter samtidigt som man bygger farliga missiler och vi kan inte hålla oss till en överenskommelse om denna utgör en täckmantel för den slutliga utformningen av ett kärnvapenprogram.”

Otto Warmbiers möte med den nordkoreanska ”rättvisan”.

Trump talade i fallet Iran om det omdiskuterade kärnvapenavtal som USA tillsammans med andra länder undertecknade under Barack Obamas tid i Vita huset. Ändå var det Donald Trumps anmärkningar om Nordkorea som tilldrog sig störst uppmärksamhet.

Efter att brännmärkt Nordkorea för att bland annat låta miljoner av landets egna medborgare dö i svält och utsätta andra för fängslanden och tortyr och för att ha mördat den amerikanske turisten Otto Warmbier fastslog Trump (en länk som visar hela talets text följer efter nedanstående citat):

Förenta staterna har storartad styrka och tålamod, men om landet tvingas försvara sig självt eller sina allierade skulle vi inte ha något annat val än att förstöra Nordkorea helt och hållet. ”Raketmannen” befinner sig på ett självmordsuppdrag för sig själv och sin regim. Förenta staterna är berett, villigt och kapabelt. Förhoppningsvis kommer detta dock inte att bli nödvändigt. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/09/19/donald-trumps-first-speech-united-nations-full/

Detta måste ha varit det mest kraftfulla tal som någonsin hållits av en amerikansk president sedan Ronald Reagans dagar och samtidigt ett retoriskt mästerstycke. Kritiken uteblev givetvis inte. Vår ständigt klavertrampande utrikesminister Margot Wallström kallade Trumps tal ”bombastiskt och nationalistiskt” och statsminister Stefan Löfven spann vidare på samma tema och mumlade något om ”väldigt allvarligt”. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/wallstrom-efter-trumps-premiartal-i-fn-bombastiskt-och-nationalistiskt

Löfven och Wallström är upprörda över att Trump talade om att förgöra Nordkorea – nota bene med förhoppningen att det inte skulle visa sig nödvändigt – men sade såvitt jag vet inte ett knäpp när den nordkoreanska regimen för några dagar sedan hotade lägga USA i ”mörker och aska”. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/09/15/bor-usa-genomfora-en-forebyggande-attack-mot-nordkorea/

Carl Bildt på besök hos Irans president Hassan Rohani under sin tid som Sveriges utrikesminister.

Även avdankade statsmannen Carl Bildt har haft föga smickrande saker att säga om Trumps insats i Förenta nationerna. Bildt, som uppenbarligen tror att världen fortfarande lyssnar på honom, kallade Trumps tal ”farligt och simplistiskt” och menade av någon anledning att ”Europa kommer att få lida”: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/carl-bildt-om-trumps-fn-tal-europa-kommer-lida-alla-kommer-forlora-pa-detta

Att brännmärka Donald Trump är i dessa dagar som bekant en favoritsport hos politiker och media. Fantasin är därvidlag till synes oändlig. Det var länge sedan jag slutade bry mig. Det är som jag ser det inte omöjligt att Trump kommer att gå till historien som mannen som oskadliggjorde en av de värsta och samtidigt mest bisarra diktaturer – jag talar givetvis om Nordkorea – världen skådat.