Posted tagged ‘Venezuela’

Skarp kritik mot anti-israeliska Amnesty: mobbning, svågervälde och hyckleri

8 februari, 2019

Den fortgående palestinaarabiska terrorismen riktad mot Israel är ingenting som Amnesty International bekymrar sig om.

Människorättsorganisationen Amnesty International grundades av den engelske advokaten Peter Benenson (1921-2005) 1961. Den har genom åren svarat för många förtjänstfulla insatser i kampen för mänskliga rättigheter runt om i världen. Det innebär inte att det saknas grund för kritik av Amnestys fokus och arbetssätt.

I likhet med Förenta nationerna (FN) är Amnesty starkt Israel-fientligt. I princip allt Israels regering gör utsätts för en stundom hård kritik, medan det så kallade Palestina oftast klarar sig undan sådan. Amnesty har med andra ord ungefär samma inställning i Israel/Palestina-frågan som Sveriges regering.

Således bedriver Amnesty sedan lång tid tillbaka en bojkottkampanj mot varor tillverkade i så kallade ockuperade territorier i Judéen och Samarien, den så kallade Västbanken. Amnestys Israel-fientliga hållning har givit organisationen öknamnet ”AntiIsrael International”.

Nyligen ställde AI in en planerad debatt i organisationens London-sekretariatet om den besatthet beträffande Israel som utmärker FNs råd för mänskliga rättigheter. AI motiverade sitt beslut sålunda: ”Det skulle vara olämpligt (för oss) att vara värd för ett event med dem som aktivt stödjer” judiska bosättningar på ”Västbanken”.

Den tilltänkta debattmotståndaren var Hillel Neuer från gruppen UN Watch, som håller konstant koll på alla dumheter som sker i FN-regi och brott mot mänskliga rättigheter i en rad länder såsom Kina, Ryssland, Kuba, Venezuela, Demokratiska republiken Kongo med flera. UN Watch har som motto ”Monitoring the UN, Promoting Human Rights”. https://en.wikipedia.org/wiki/UN_Watch

Detta var tydligen för mycket för Amnesty. The New York Post framhåller i en redaktionell kommentar den 27 januari 2019: ”Amnesty, liksom resten av vänstern, har ett överdrivet och obalanserat intresse för Israel.” Amnestys hållning i konflikten Israel-Palestina kan lämpligen sammanfattas så: allt vad Israel gör men inget vad ”Palestina” gör är fel. AI har tidigare krävt att Israel skall utredas för krigsförbrytelser. https://nypost.com/2018/01/27/amnesty-international-shows-its-anti-israel-bias-yet-again/

En annan typ av kritik som nyligen riktats mot Amnesty International gäller dess interna förhållanden. Sedan de båda tjänstemännen Gaëtan Mootoo och Rosalind McGregor begått självmord under 2018 har organisationen KonTerra genomfört en undersökning av förhållandena som råder vid Amnesty, enkannerligen dess London-kontor. https://www.amnesty.org/en/documents/org60/9763/2019/en/

Amnesty bedriver sedan länge en ensidig kampanj mot Israel byggd på lögner och överdrifter.

The Guardian sammanfattar KonTerras rön med att dess studie ”fann en farlig ‘oss mot dem’-dynamik och en allvarlig brist på förtroende för den högsta ledningen, vilket hotade Amnestys trovärdighet som en champion för mänskliga rättigheter”. Utmärkande för organisationens arbetsplatskultur var vidare såväl mobbning, svågervälde som hyckleri, vilket har skadat AIs syfte och mission. https://www.theguardian.com/world/2019/feb/06/amnesty-international-has-toxic-working-culture-report-finds

Rapporten, som inbegriper 475 anställda vilket utgör 70 procent av hela arbetsstyrkan, omfattar flera exempel på diskriminering baserat på kön eller etnicitet. I organisationen uppges också råda en ”martyrskapskultur” som äventyrar det egna välmåendet genom att personal, som förutsätts ha en idealistisk inställning, uppmuntras ta på sig för mycket arbete.

Annonser

Krisens Venezuela: Alltmer stöd till Juan Guaidó

6 februari, 2019

Den civiliserade världen ställer sig nu bakom Joan Guaidó som Venezuelas legitime president.

Den hårt ansatte Nicolás Maduro i Venezuela försöker överföra motsvarande 11 miljarder kronor (1,2 miljarder US dollar) från statskassan till en bank i Uruguay. Det hävdar landets interimistiske president Juan Guaidó, som kräver att den aktuella banken skall stoppa dessa försök då han betraktar Maduros planerade transaktion som ”stöld av offentliga medel”. https://www.reuters.com/article/us-venezuela-politics-uruguay/venezuelas-guaido-says-maduro-government-trying-to-move-public-funds-to-uruguay-idUSKCN1PT1VV

Enligt Reuters har Guaidó inte presenterat några konkreta bevis för Maduros planerade miljardtransaktion, men för en diktator som flyger till en lyxkrog i Istanbul i Turkiet och kalasar på prima biff tillsammans med hustrun medan folket svälter och dör på grund av den krisande sjukvården i landet förefaller en sådan ekonomisk åtgärd fullt logisk. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/ngxOon/folket-hungrar–maduro-ater-fin-biff

Det var den 23 januari i år som Juan Gerardo Guaidó Marques, född 1983, svor en ed som Venezuelas tillförordnade president i syfte att ge landet en fungerande politisk ledning. Juan Guaidó, som valdes till president i nationalförsamlingen i slutet av 2018, representerar det socialdemokratiskt orienterade partiet Voluntad Popular (Folkets vilja) vilket betraktas som ”centristiskt”. https://en.wikipedia.org/wiki/Juan_Guaid%C3%B3

En karta över hur världens länder ställer sig i förhållande till Juan Guaidó respektive Nicolás Maduro.

Guaidó är till yrket ingenjör och har studier i det privata universitetet George Washington University i den amerikanska huvudstaden Washington, D. C. bakom sig. Han har erkänts som interimspresident i Venezuela av den interamerikanska organisationen Organization of American States (OAS) samt av USA, Israel, Brasilien, Australien, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Spanien, Österrike, Nederländerna, Portugal, Danmark och Sverige.

Medan således viktiga länder i den civiliserade delen av världen backar upp Guaidó har stater såsom Ryssland, Kina, Kuba, Bolivia, Turkiet, Irak och Syrien valt att ställa sig på Maduros sida. Den Europeiska unionen (EU) har på Italiens initiativ krävt fria val i Venezuela men har inställningen, att det är varje medlemsstats sak att välja sida. https://www.bbc.com/news/world-latin-america-47053701

Nicolás Maduro, född 1962, har varit utrikesminister och var vicepresident i Venezuela 2012-13 representerande Venezuelas förenade socialistiska parti. Han efterträdde den bisarre Hugo Chávez när denne avled 2013. Maduro vann sedan det efterföljande  presidentvalet den 14 april. Segermarginalen till Henrique Capriles var endast 1,49 procentenheter, vilket fick den senare att överklaga valresultatet till Venezuelas högsta domstol som dock inte gick på Capriles linje utan bekräftade Maduros seger. https://en.wikipedia.org/wiki/2013_Venezuelan_presidential_election

Maduro smörjer kråset medan folket svälter…

Det mesta i Venezuela står för tillfället och väger. Nicolás Maduro har förklarat att han kan tänka sig att tidigarelägga valet till parlamentet men vägrar gå med på nytt presidentval. Likt så många andra socialistiska härskare tycks han vägra inse att spelet är förlorat utan försöker med näbbar och klor hanka sig kvar vid makten trots att landet står vid avgrundens rand.

I detta avseende finns det tydliga likheter mellan Maduro och Chiles tidigare president Salvador Allende Gossens (1908-73), vilken trots ett mycket knappt parlamentariskt underlag med stöd av allehanda revolutionära krafter förde en socialistisk överbudspolitik som ledde till 1000-procentig inflation och en katastrofal situation i de flesta avseenden. Till slut blev en militärkupp oundviklig.

Likheterna mellan Maduro och Allende är således påfallande. Båda körde sina respektive länder eftertryckligt i botten. Skillnaden mellan dessa båda socialistledare är väl, att medan Maduro ser ut ungefär som Saddam Hussein framtonade Allende som en snäll farfar varför han också fick mångas sympatier på sin sida.

Att det är riktigt illa i Venezuela framgår med viss emfas av det faktum att Sveriges rödgröna regering ställt sig bakom utmanaren Guaidó. Utrikesminister Margot Wallström har citerats: ”Vi godtog aldrig valresultatet när Maduro valdes till president. Vi stödjer och betraktar Juan Guaidó och nationalförsamlingen som de enda legitima representanterna för det venezuelanska folket.”  Wallström utesluter heller inte nya sanktioner mot Maduro-regimen. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sverige-staller-sig-bakom-guaido

Salvador Allende med sin främste internationelle supporter, Kubas diktator Fidél Castro.

Med Vänsterpartiet, som efter viss tvekan släppte fram den nuvarande regeringen Löfven, är det en annan sak. Det gamla kommunistpartiet har länge haft det socialistiska Venezuela som något av ett idealland, och när Maduro med hårfin marginal besegrade Caprile i presidentvalet 2013 skickade V-ledaren Jonas Sjöstedt ett gratulationstelegram till Maduro.

Att Maduro kastade oppositionella i fängelse och besatte nyckelposter i sin administration med släktingar och vänner innebar sannolikt endat pluspoäng för våra avdankade kommunister. Det är ju så det brukar gå till när kommunister erövrar makten.http://www.bt.se/ledare/historien-upprepar-sig-i-venezuela-och-i-vansterpartiet/

Sjöstedt har så här långt föredragit att hålla tyst om utvecklingen i Venezuela. Det är nog ett ganska smart drag.

Den som lever får se vad som närmast kommer att hända i den djupnande krisens Venezuela. Militären har tidigare betraktats som en garant för Nicolás Maduros fortlevnad som landets högste ledare, men det är inte alls givet att så fortfarande skulle vara fallet. Sålunda har flygvapengeneralen Francisco Yanez uttalat sitt oförblommerade stöd för utmanaren Guaidó och även uppmanat militärt anställda att desertera. Också Venezuelas militärattaché i Washington, överste José Luis Silva Silva, stödjer Juan Guaidó. https://www.dn.se/nyheter/varlden/venezuelas-flygvapenchef-stodjer-guaido/

Venezuelas militärattaché i Washington, D. C., överste José Luis Silva Silva, stödjer Guaidó.

Det sades under Allendes tid även om Chiles militärmakt att den hade en tradition att stödja den sittande presidenten och respektera den civila maktutövningen. När drastiska åtgärder ansågs nödvändiga lät sig dock generalen Augusto Pinochet Ugarte (1915-2006) övertalas att leda den militärkupp som den 11 september 1973 störtade Allende-regimen över ända.

Ett militärt ingripande kan knappast uteslutas i det nuvarande kaotiska Venezuela, även om ett sådant vore ytterst olyckligt. Frågan är bara vilken sida militären i så fall kommer att ställa sig på.

 

 

SIFOs sammanvägning: L och MP ute ur riksdagen, SD näst största parti

30 januari, 2019

Ekot/SIFOs sammanvägning januari 2019.

SIFOs sammanvägning av de opinionsmätningar som gjorts i januari 2019 i samarbete med SRs Ekot visar att två partier hänger på den ordspråksmässiga gärdesgården. Såväl Liberalerna som Miljöpartiet skulle få respass ur riksdagen om deras noteringar – i båda fallen 3,9 procent –  vore valresultat. https://omni.se/mp-och-l-under-sparren-i-ny-sammanvagning-av-sifo/a/Onxrw1

I fallet Liberalerna är det inte svårt att räkna ut varför. Partiet bestämde sig slutligen för att stödja en regeringsbildning ledd av Stefan Löfven (S) trots att man tidigare ingått i den under två mandatperioder regeringsbärande, borgerliga alliansen. Många har upplevt partiledaren Jan Björklund som en svikande virrpanna och kanske rentav en quisling och därför gått över till företrädesvis Moderaterna. Björkunds maniska besatthet av Sverigedemokraternas påstådda farlighet har uppenbarligen inte fallit i god jord. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/11/08/bjorklund-kan-bli-den-svenska-borgerlighetens-quisling/

Inte heller Miljöpartiets predikament är särskilt gåtfullt. Trots att den ovanligt varma sommaren kom son en gudagåva för klimatalarmistiska MP lyckades partiet, med avgörande hjälp av stödröster, i riksdagsvalet endast skrapa ihop 4,4 procent. Att denna diminutiva partibildning, till brädden fylld av dårar vilka exempelvis tror på chemtrails, rymdvarelser och jordens snart förestående undergång, tillåts vara med och diktera villkoren för Sveriges befolkning måste betraktas som helt groteskt.

Också regeringens andra borgerliga stödparti, Centerpartiet (om man nu längre kan kalla C för borgerligt), har gått tillbaka sedan valet men på ett betydligt mindre dramatiskt sätt jämfört med L. Annie Lööfs parti noteras i SIFOs sammanvägning för 7,6 procent, vilket är 0,9 procentenheter sämre än i valet i september. Centern och dess föregångare Bondeförbundet har också historiskt sett av tradition haft lätt att samarbete med Socialdemokraterna i form av kohandel på 1930-talet och regeringskoalitioner på 1940- och 1950-talen.

Bekymrade miner – och detta med all rätt – hos Isabella Lövin (MP) och Jan Björklund (L).

Överlägset största parti är Socialdemokraterna med 30,5 procent, en uppgång med 2,2 procentenheter sedan valet. Det är historiskt en dålig utkomst för Sveriges maktparti nummer 1 men ändå nästan sensationellt bra vid en jämförelse med utvecklingen för socialdemokratin i ett flertal europeiska länder, där sosseriet närmast har pulveriserats i länder såsom Grekland och Nederländerna. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/9mQ0O9/s-skracken-total-kollaps

Sveriges näst största parti om vi får tro SIFO-sammanställningen är Sverigedemokraterna, som antecknas för 19,1 procent. Det är 1,6 procentenheter bättre än valresultatet men marginellt sämre än i decembersammanställningen. Moderaterna har tappat väljare till SD och får 18,9 procent hos SIFO, vilket är nästan 1 procent sämre än i valet men något bättre än i december.

Vänsterpartiet är för närvarande helt stabilt i opinionsmätningarna och noteras i SIFO-sammanställningen för 8,0 procent, vilket är exakt samma som i valet och 0,2 procentenheter bättre än i SIFOs decembersammanvägning. Partiet må sakna alla ekonomiska insikter och krama Maduro-diktaturen i totalt bankrutta Venezuela men upplevs ändå som pålitligt och bra av en hel del gott folk på vänsterkanten.

Kristdemokraterna överraskade många med att tillskansa sig 6,3 procent av rösterna i riksdagsvalet; för något år sedan förutspåddes rätt allmänt att partiet var dömt att gå under. Denna bloggare var inget undantag och jag skrev på min blogg om KDs eventuella ”dödskamp”. Det var ju hur fel som helst, vilket jag är glad för – jag har före SD-tiden röstat på KD i olika val och räknar partiet som mitt andrahandsval. Hos SIFO får KD 6,8 procent. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/03/kds-dodskamp/

För att återgå till permanent krisande Miljöpartiet så kan man kanske tycka det är märkligt att partiet inte åtnjuter ett större stöd trots allt larmande om det påstådda klimathotet och de trendande kraven på klimatdiktatur. Lägg därtill den bisarra hajpen av stackars lillgamla Greta Thunberg, som sorgfälligt stylats som hela världens miljö-Pippi i långa flätor av föräldrar och PR-proffs och dyrkas samfällt av systemmedia. Detta tycks dock inte imponera alltför mycket på väljarna som fortsätter att rata MP. https://www.expressen.se/debatt/klimatdiktaturen-ser-ni-hur-den-normaliseras/?fbclid=IwAR3BcIytIvc1bnOtIWBzdtIKYYiNU7vAPSKZ-9uADKR5G8t_vrKltBS30Sk

Greta Thunberg – miljöalarmisternas och systemmedias beklagansvärda gyllene kalv.

Stapeln med beteckningen ”övriga partier” når bara upp till 1,4 procent i SIFOs sammanvägning.

I en annan SIFO-undersökning, denna gång beställd av Svenska Dagbladet, konstateras att sex av tio väljare har lågt förtroende för den nya S/MP-regeringen. Föga oväntat är det anhängare till regeringspartierna som gillar den nytillträdda regeringen under det att SD-väljarna har lägst förtroende för Löfven & Co. Bland centerväljare tycker 62 procent att regeringen är OK. Blott 29 procent av de tillfrågade männen uppskattade det nya styret jämfört med 44 procent av kvinnorna. https://www.folkbladet.se/nyheter/svdsifo-lagt-fortroende-for-nya-regeringen-om5726540.aspx

Flera frågor inställer sig ganska osökt i anledning av SIFOs januarisammanvägning. 1. Hur länge kommer denna impopulära regering att hålla ihop? 2. Kan MP och L resa sig ur askan och komma igen? 3. Förmår KD och M att göra sig kvitt fördomarna mot SD och börja samarbeta i ett ”konservativt block” i riksdagen? 4. Hur länge kommer den klimatrelaterade domedagsretoriken i allmänhet och Greta-hajpen i synnerhet att breda ut sig?

FNs råd mot mänskliga rättigheter

15 oktober, 2018

”En avloppsbrunn för politisk partiskhet.” Så löd den amerikanska FN-ambassadören Nikki Haleys omdöme om FNs råd för mänskliga rättigheter.

Den 20 juni meddelade USAs FN-ambassadör Nikki Haley att Förenta staterna lämnar United Nations Human Rights Council (UNHRC). Haley anklagade organisationen för hyckleri och förklarade att UNHRC hade blivit en ”cesspool of political bias” (en avloppsbrunn för politisk partiskhet). https://www.bbc.com/news/44537372

Det är svårt att inte ge den nu avgångne  ambassadör Haley rätt. FNs råd för mänskliga rättigheter har under hela sin existens endast fördömt ett land för påstådda människorättsbrott, Israel, som ställts vid skampålen icke färre än 68 gånger 2006-16. USA ersattes som medlemsland av Island. En mer korrekt beteckning för rådet vore kanske FNs råd mot mänskliga rättigheter.

I maj 2011 var rådet på väg att godkänna en rapport som hävdade att situationen för de mänskliga rättigheterna i Muammar Khadaffis Libyen var god. Pådrivande i ansträngningarna att godkänna rapporten var Algeriet, Qatar, Saudiarabien, Syrien, Nordkorea, Pakistan, Burma och ”Palestina”. Rapporten stoppades dock i sista stund. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_r%C3%A5d_f%C3%B6r_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheter

Island tog USAs plats i UNHRC. På bilden den isländske utrikesministern.

UNHRC bildades den 15 mars 2006. En stor majoritet i FNs generalförsamling stödde förslaget att UNHRC skulle komma att ersätta United Nations Commission on Human Rights (UNCHR), eftersom den sistnämnda organisationen – bildad 1946 med Eleanor Roosevelt (1884-1962) som sin första ordförande – dels ansågs ha blivit alltför politiserad, dels lämna för stort inflytande åt länder som själva grovt kränker de mänskliga rättigheterna. https://en.wikipedia.org/wiki/United_Nations_Commission_on_Human_Rights

Förhoppningen med den nya organisationen var att denna bättre än den dittillsvarande FN-kommissionen för mänskliga rättigheter skulle kunna tillvarata och verka för mänskliga rättigheter. Ett fåtal länder insåg dock att det på intet sätt fanns någon garanti för att det inte skulle bli precis lika illa med den nya organisationen. Således röstade USA, Israel. Marshallöarna och Palau emot förslag. Vitryssland, Iran och Venezuela lade ner sina röster.

Det visade sig att skeptikerna skulle få helt rätt. Det är svårt att se att utfallet skulle ha kunnat bli något annat när man vet att länder såsom Kina, Kuba, Eritrea, Somalia, Nigeria, Qatar, Angola, Burundi, Pakistan, Bangladesh. Demokratiska republiken Kongo, Afghanistan, Saudiarabien, Egypten och Förena Arabemiraten är medlemmar. https://en.wikipedia.org/wiki/United_Nations_Human_Rights_Council

Saudiarabien är en av UNHRCs mest kritiserade medlemsländer.

FNs råd för mänskliga rättigheter har 47 medlemmar uppdelade på de olika världsdelarna. Länderna väljs för treårsperioder och inget land tillåts vara medlem längre än två sammanhängande treårsperioder. Sverige var kandidatland för perioden 2013-15 men beviljades inte inträde. Rådet sammanträder tre gånger årligen i schweiziska Génève.

Fredrik Malm, riksdagpolitiker för Liberalerna, tillhör dem som vill avskaffa rådet och jag har mot ovan skisserade bakgrund svårt att inte ge honom rätt. https://www.svt.se/opinion/mr-radet

Trump brännmärkte ”skurkstater” i sin FN-debut: Retoriskt mästerligt och kraftfullt tal

20 september, 2017

Trump under sitt retoriskt mästerliga och kraftfulla tal i FNs generalförsamling.

Donald Trumps debut som talare i Förenta nationernas generalförsamling i New York den 19 september 2017 blev enligt insiktsfulla bedömare en formidabel succé. Elliott Abrams skriver så i National Reviews nätupplaga: ”Rättvisa bedömare kommer att kalla detta tal en verklig framgång.” http://www.nationalreview.com/article/451501/trumps-un-speech-was-success

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu håller med: ”Jag har aldrig hört ett djärvare eller modigare tal. President Trump förde fram sanningen om de stora faror som vår värld står inför och utfärdade en kraftfull maning att möta dem i syfte att säkra mänsklighetens framtid.” http://www.washingtonexaminer.com/benjamin-netanyahu-applauds-trumps-un-remarks-i-never-heard-a-bolder-or-more-courageous-speech/article/2634890

I sitt drygt 40 minuter långa tal skrädde Donald J. Trump inte orden beträffande sin uppfattning om  den hänsynslösa islamistdiktaturen Iran och den exempellöst grymma och aggressiva kommunistregimen i Nordkorea, länder vilka kallades ”skurkstater” av den amerikanske presidenten. Trump passade även på att rikta skarp kritik mot socialistjuntans Venezuela. Om Iran hade Trump följande att säga:

”Vi kan inte låta en mordisk regim fortsätta sina destabiliserande aktiviteter samtidigt som man bygger farliga missiler och vi kan inte hålla oss till en överenskommelse om denna utgör en täckmantel för den slutliga utformningen av ett kärnvapenprogram.”

Otto Warmbiers möte med den nordkoreanska ”rättvisan”.

Trump talade i fallet Iran om det omdiskuterade kärnvapenavtal som USA tillsammans med andra länder undertecknade under Barack Obamas tid i Vita huset. Ändå var det Donald Trumps anmärkningar om Nordkorea som tilldrog sig störst uppmärksamhet.

Efter att brännmärkt Nordkorea för att bland annat låta miljoner av landets egna medborgare dö i svält och utsätta andra för fängslanden och tortyr och för att ha mördat den amerikanske turisten Otto Warmbier fastslog Trump (en länk som visar hela talets text följer efter nedanstående citat):

Förenta staterna har storartad styrka och tålamod, men om landet tvingas försvara sig självt eller sina allierade skulle vi inte ha något annat val än att förstöra Nordkorea helt och hållet. ”Raketmannen” befinner sig på ett självmordsuppdrag för sig själv och sin regim. Förenta staterna är berett, villigt och kapabelt. Förhoppningsvis kommer detta dock inte att bli nödvändigt. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/09/19/donald-trumps-first-speech-united-nations-full/

Detta måste ha varit det mest kraftfulla tal som någonsin hållits av en amerikansk president sedan Ronald Reagans dagar och samtidigt ett retoriskt mästerstycke. Kritiken uteblev givetvis inte. Vår ständigt klavertrampande utrikesminister Margot Wallström kallade Trumps tal ”bombastiskt och nationalistiskt” och statsminister Stefan Löfven spann vidare på samma tema och mumlade något om ”väldigt allvarligt”. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/wallstrom-efter-trumps-premiartal-i-fn-bombastiskt-och-nationalistiskt

Löfven och Wallström är upprörda över att Trump talade om att förgöra Nordkorea – nota bene med förhoppningen att det inte skulle visa sig nödvändigt – men sade såvitt jag vet inte ett knäpp när den nordkoreanska regimen för några dagar sedan hotade lägga USA i ”mörker och aska”. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/09/15/bor-usa-genomfora-en-forebyggande-attack-mot-nordkorea/

Carl Bildt på besök hos Irans president Hassan Rohani under sin tid som Sveriges utrikesminister.

Även avdankade statsmannen Carl Bildt har haft föga smickrande saker att säga om Trumps insats i Förenta nationerna. Bildt, som uppenbarligen tror att världen fortfarande lyssnar på honom, kallade Trumps tal ”farligt och simplistiskt” och menade av någon anledning att ”Europa kommer att få lida”: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/carl-bildt-om-trumps-fn-tal-europa-kommer-lida-alla-kommer-forlora-pa-detta

Att brännmärka Donald Trump är i dessa dagar som bekant en favoritsport hos politiker och media. Fantasin är därvidlag till synes oändlig. Det var länge sedan jag slutade bry mig. Det är som jag ser det inte omöjligt att Trump kommer att gå till historien som mannen som oskadliggjorde en av de värsta och samtidigt mest bisarra diktaturer – jag talar givetvis om Nordkorea – världen skådat.

Garry Kasparov kallar Putins Ryssland ”maffiastat”

15 november, 2016

garry-kasparov
Garry Kasparov är sedan 2013 bosatt i New York med sin familj.

Den naturliga reaktionen, den mänskliga reaktionen, i kölvattnet av segern i det Kalla kriget var att omfamna den forna fienden.

Så skriver Garry Kasparov i inledningen till sin bok Winter is coming. Euforin efter den rätta sidans seger kunde dock inte undanskymma det faktum att ondskan inte dör, den antar endast nya former. Ett flertal av de forna öststatsdiktaturerna har klarat omställningen till demokrati bra, men dessvärre gäller detta inte Sovjetunionen som i stället utvecklades till Vladimir Putins auktoritära statsbygge med betydande inslag av KGB- och sovjetnostalgi på agendan men också en god portion maffiastyre.

Världen, och inte minst dess ledare, gör väl i att lyssna till vad den forne schackvärldsmästaren och numera Putin- och Rysslands-kritikern Garry Kasparov har att säga om utvecklingen i Ryssland sedan Vladimir Putin steg till maktens tinnar som Boris Jeltsins efterträdare 1999. Kasparov lever i dag i exil i New York men följer hela tiden spänt vad som försiggår i hemlandet. Han luftar då och då sedan många år tillbaka sina åsikter i The Wall Street Journal. https://en.wikipedia.org/wiki/Garry_Kasparov

Garry Kasparov föddes som Garik Kimovitj Weinstein i Baku i den forna sovjetrepubliken Azerbajdzjan 1963 med judiskt påbrå på fädernet (han tog sig sedan moderns efternamn och förryskade det). Han visade sig tidigt vara ett schackunderbarn och gjorde ingen besviken: 1985 blev han världsmästare vid endast 22 års ålder efter seger mot Anatolij Karpov. Kasparov visade sitt oppositionella sinnelag 1992, då han och engelsmannen Nigel Short bröt sig ur det internationella schackförbundet FIDE. De bildade Professional Chess Association för att kunna spela en egen match om VM-titeln på rättvisa villkor, en match som Kasparov vann. Följden blev att FIDE anordnade en match om den officiella titeln som Karpov vann.

img_1588
I boken Winter is coming tecknar Garry Kasparov en mörk bild av Putins Ryssland. Foto: Tommy Hansson

Bosatte sig i New York 2005 slutade Garry Kasparov med schackspelande på toppnivå för att i stället helt ägna sig åt politik och författarskap. Tre år tidigare hade han som topprankad spelare i världen spelat en serie matcher i New York mot den tolv år äldre ärkerivalen Karpov, som han överraskande förlorade. Här en kort men dramatisk videofilm från en av matcherna: https://www.youtube.com/watch?v=3QXRR9Ql7kI

Kasparov kom att representera oppositionsalliansen Det andra Ryssland, och 2007 blev han dess presidentkandidat inför det stundande valet 2008. Han arresterades i november 2007 efter att ha deltagit i en demonstration som saknade polistillstånd och fick tillbringa fem dagar i fängelse. Valet vanns av Putins marionett Dmitrij Medvedev  – eftersom Putin redan avverkat två presidentperioder kunde han enligt den ryska konstitutionen inte kandidera ännu en gång – med dryga 70 procent av rösterna med Putin som premiärminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_Ryssland

Oppositionsalliansen Det andra Ryssland bör inte förväxlas med det 2010 bildade socialdemokratiska partiet – det kallas stundom även ”nationalbolsjevikiskt” – med samma namn med Eduard Limonov som partiledare. Detta parti har en handgranat (!) som partisymbol. https://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_Ryssland_(parti) Efter ytterligare några år av repressivt Putin-Medvedev-styre i hemlandet fann Garry Kasparov för gott att 2013 lämna Ryssland med sin familj och bosätta sig i New York.

garry_kasparov
Kasparov grips och misshandlas av polis i Moskva i samband med en demonstration.

Reviderat historien När Vladimir Putin, med ett förflutet som överste inom KGB, kom till makten i slutet av 1999 innebar det att Ryssland var på väg bort från den inte helt bekymmersfria demokratiska väg Boris Jeltsin inlett efter att ha omintetgjort det stalinistiska försöket till statskupp hösten 1991. Putins makttillträde innebar i praktiken begynnelsen av ett nytt kallt krig, som jag skriver om på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Garry Kasparov och andra ryska demokratiaktivister hoppades inledningsvis att Putin skulle respektera demokratins fundamentala principer med fria val, yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet och mötesfrihet. Deras förhoppningar kom på skam. I stället byggde Putin långsamt men målmedvetet upp Ryssland till en auktoritär stat där makten för Putin och hans underhuggare betydde allt.

”Den enda bild han brydde sig om var att framstå som tuff på hemmaplan”, framhåller Kasparov i sin bok (sidan 159, artikelförfattarens översättning från engelska) Winter is coming. Why Vladimir Putin and the enemies of the free world must be stopped (Atlantic Books, Storbritannien, 290 sidor). Putin struntade i den växande kritik som kom honom till del från utländska kritiker och fortsatte sin repressiva politik att hålla Ryssland i ett allt hårdare grepp: ”Putins regim opererade på en amoralisk nivå, som var helt väsensskild från de västliga nationer som kämpade med att förstå vad som utspelade sig bakom Kremls röda murar. 2007 hade jag blivit en Putin-förklarare på heltid i mina artiklar och föreläsningar.”

Omvärlden borde ha förstått åt vilket håll Ryssland var på väg när Putin 2005 deklarerade, att ”Sovjetunionens sammanbrott var 1900-talets största geopolitiska katastrof”. Eller kanske redan i december 2000, då Putin lät ersätta Rysslands dittillsvarande nationalsång med den gamla taktfasta Sovjethymnen – som ursprungligen skrevs till Stalins ära – som vi västerlänningar hört så många gånger på TV i samband med olika idrottsevenemang.

images
Vladimir Putin som don Corleone – maffiabossen som ingen tillåts gå emot.

Vidare har regimen reviderat den sovjetryska historien på ett skamlöst sätt. Obehagliga företeelser som Gulag-lägren och den sovjetiska massakern på polska officerare i Katyn-skogen 1940 har plockats bort till förmån för rymdfärder och andra heroiska sovjetprestationer. Historikern Arkadij Vaksberg berättar mer om detta här: http://www.svd.se/putin-reviderar-historien-forgaves/om/kultur:under-strecket

Putin som don Corleone Omvärlden stod länge tämligen handfallen inför den nya auktoritära ordningen i Putins Ryssland. Kasparov skriver (sidan 156): ”Ingenting symboliserade bristen på vilja att stå upp mot Putin mer än G8-mötet i St. Petersburg som hölls 15-17 juli 2006.” https://sv.wikipedia.org/wiki/G8-m%C3%B6tet_2006

Det var ett stort ögonblick för Putin och på samma sätt ett eländigt för den ryska demokratin. Putin älskade att se och bli sedd av dessa demokratiska förebilder lika mycket som han föraktade vad det var meningen att de skulle stå för.”

De västliga ledarna – bland dessa fanns George W. Bush, USA, Tony Blair, Storbritannien, Jacques Chirac, Frankrike och Angela Merkel, Tyskland – borde ha kunnat se vad som försiggick i Ryssland vid denna tid, menar Kasparov, men de valde att vända bort blicken för att inte riskera äventyra samarbetet rörande säkerhets- och energifrågor. Västledarna hade emellertid inte mycket för att de avstod från kritik mot Ryssland under de åtta åren från Putins makttillträde fram till den ryska invasionen av Georgien 2008, anser Garry Kasparov (sidan 158):

Precis som i gamla tider har Moskva blivit en allierad med bråkmakare och antidemokratiska härskare världen över. Kärnvapenhjälp till Iran, raketteknologi till Nordkorea, militärutrustning till Sudan, Myanmar och Venezuela, vänskapsförbindelser med Hamas; det var så Putin återgäldade väst för att ha hållit tyst om mänskliga rättigheter i Ryssland i åtta år.

2006-g8-leaders
Putin (i mitten) gläds åt det internationella sällskapet vid G8-mötet 2006. I bakgrunden Konstantinpalatset utanför Sankt Petersburg.

Den som rätt vill kunna förstå Putin-regimen, menar Kasparov, bör gå till bokhandeln. De böcker som då blir aktuella är inte några som skrivits av vare sig Marx, Mussolini, Machiavelli eller Montesquieu: ”Gå direkt till fiction-hyllan och ta hem allt du kan finna av Mario Puzo. Gudfadern-trilogin är en bra början, men utelämna inte The Last Don, Omerta och The Sicilian. Vladimir Putins och hans St. Peterburg-klans stigande till makten har beskrivits som machiavellisk, men den kan bäst beskrivas genom don Vito Corleones bedrifter: svekens spindelväv, hemlighetsmakeriet och de utsuddade linjerna mellan vad som är affärer, vad som är regering och vad som är brottslighet- allt finns i Puzos böcker.”

Så länge man rättar in sig i ledet och är lojal gentemot maffialedaren, förklarar Kasparov, kan man påräkna dennes beskydd. Om någon i den inre kretsen går emot ledaren – capon – är det dock ajöss och good-bye. Detta var vad som hände Rysslands en gång rikaste man och den 16e rikaste i världen, Michail Chodorkovskij, som ville leda sitt oljebolag Yukos som ett normalt företag och inte låta det ingå som en kugge i Putins ”KGB Inc.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Yukos

Litvinenko – offer för ”nukleär terrorism” Följden blev att han greps 2003, ställdes inför rätta och snart fann sig fängslad i Sibirien medan hans företag slaktades av maffiastatens avläggare Rosneft och Gazprom. Chodorkovskij benådades omsider och släpptes 2013, varefter han valde att gå i exil i Berlin och att fortsätta arbeta med sin stiftelse Öppna Ryssland som verkar för demokratiska reformer i hemlandet.

En som råkade än värre ut var FSB-operatören (FSB efterträdde KGB som ryskt spioneri- och säkerhetsorgan) Alexander Litvinenko. Denne hade i slutet av 1990-talet trakasserats och arresterats av regimen på grund av sin kritiska attityd och tog 2000 sin tillflykt till London, där han fick politisk asyl. Han verkade i landsflykt som journalist och författare och skrev två böcker, vilka anklagade Putin-regimen för att dels ha beordrat sprängningarna av ryska bostadshus för att kunna skylla dessa på den tjetjenska motståndsrörelsen, dels för att ha legat bakom mordet på Anna Politkovskaya, känd kritiker av kriget i Tjetjenien. https://en.wikipedia.org/wiki/Alexander_Litvinenko

michail-chodorkovskijw
Michail Chodorkovskij tillbringade tio år i fängelse i Sibirien.

Litvinenko, förklarar Kasparov, hade brutit mot regeln om lojalitet genom att fly till London; värst av allt var dock att han gjort sig skyldig till maffialagen omerta genom att publicera böcker om Putins och dennes fotsoldaters gärningar.

”I stället för att tas med på en fisketur enligt gammeldags Gudfader-stil”, skriver Kasparov (sidan 161), ”mördades han i november 2006 i London i det första registrerade fallet av nukleär terrorism.” Det konstaterades sålunda att Litvinenko avlidit i strålsjuka på ett London-sjukhus efter att ha förgiftats av det radioaktiva ämnet polonium-210.

Diktatur, hot och kränkningar Utvecklingen sedan Garry Kasparov publicerade publicerade Winter is coming 2015 har tveklöst bekräftat författarens mörka bild av Putins Ryssland såväl in- som utrikespolitiskt. I dag tycks demokratin för den ryska befolkningen mer avlägsen än någonsin. Val förekommer visserligen i syfte att upprätthålla det demokratiska skenet, men dessa kan på intet sätt jämföras med de val vi är vana vid (även om oegentligheter sporadiskt förekommer även här).

Den amerikansk-ryska författarinnan Anna Arutunyan ger i sin kontroversiella bok Tsar Putin (The Putin Mystique), Ordfront förlag 2012, 312 sidor, en insiktsfull ögonvittnesskildring av hur det kan gå till i ryska vallokaler. http://www.expressen.se/kultur/anna-arutunyan-tsar-putin/

Valfunktionärernas huvudsakliga uppgift är att ”se till att premiärminister Putin fick det nödvändiga antalet röster i enlighet med den levande lagen, förmedlad från presidentens kansli i Kreml…”. (sidan 289) Ett fåtal nominellt oppositionella partier tillåts också ställa upp, men endast på villkoret att de förhåller sig lojala gentemot makten i Moskva. Bland dessa finns det kommunistiska partiet samt Vladimir Zjirinovskijs ”liberaldemokratiska” men i verkligheten ultranationalistiska parti.

natalya_sharina_og
Natalja Sjarina, föreståndare för Biblioteket för ukrainsk litteratur i Moskva, är en av Putins politiska fångar.

Enligt den ryska människorättsorganisationen Memorial har antalet politiska fångar ökat från 50 2015 till 102 2016. En politisk fånge som nyligen frigivits efter 3,5 år i fängsligt förvar är Alexej Gaskarov, vars ”brott” bestod i att ha deltagit i en regimkritisk demonstration. 59-åriga bibliotekarien Natalja Sjarina http://www.amnestyusa.org/get-involved/take-action-now/more-action-needed-release-librarian-under-house-arrest-russian-federation-ua-26115 tvingades i husarrest efter anklagelser om ”uppvigling” utan att ha dömts för något brott. En rättegång som kan ge henne tio års fängelse har nyligen inletts. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6553141

Utrikespolitiskt fortsätter Ryssland, efter att ha annekterat Krimhalvön i Ukraina 2014, sin aggressiva politik omfattande rutinmässiga kränkningar av andra länders territorier och, då så bedöms lämpligt, verbala hot från någon av Putins närmaste medarbetare. Ett exempel av det senare slaget var då Frans Klinstevitsj i föga förtäckta ordalag i en TV-intervju hotade Norge med att sätta in ”strategiska vapen” – det vill säga kärnvapen – mot norskt territorium.

Klinstevitsj, medlem av Putins parti Enade Ryssland sedan 1999 och inflytelserik försvarspolitiker i den ryska statsduman, uttalade hoten sedan den borgerliga norska regeringen accepterat en propå från USA om att 330 amerikanska marinsoldater skulle utplaceras i Nord-Tröndelag från januari 2017 för utvärdering senare under året. Här en bloggtext av artikelförfattaren i detta ämne: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/11/02/offensivt-ryssland-hotar-norge-med-karnvapen-putin-angriper-globala-eliter/

gettyimages-152563691-1-820x550
Kommunismen försvann som globalt hot men plågar alltjämt 1,5 miljarder människor världen över med sitt förtryck.

Kommunismen lever kvar Garry Kasparov visar i sin bok hur det Kalla krigets slut inte automatiskt medförde frihet och demokrati i alla de länder som lämnade kommunismen bakom sig. I Ryssland efterträddes den, efter åtskilliga år av kaotisk demokrati, av Vladimir Putins ryska maffiastat  med imperialistiska ambitioner som metamorfoserats från att ha varit ett lokalt till att bli ett regionalt och slutligen globalt hot.

Kasparov påpekar även att kommunismen, även om den tackade för sig som globalt hot mot mänskligheten, inte försvann som statsbärande ideologi med Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning 1991. Således lever cirka 1,5 miljarder människor kvar under kommunistiskt förtryck i Kina, Nordkorea, Kuba och ett antal andra nationer.

Tusentals judar flyr undan antisemitismen i Ukraina till Israel

8 mars, 2016

3029718373 Ukrainska judar anländer till Ben-Gurion-flygplatsen.

Sedan 2014 har tusentals judar från Ukraina flytt till Israel på grund av ökad antisemitism som en följd av landets konflikt med Ryssland. Sista veckan i februari anlände så många som 116 ukrainska judar till Ben-Gurion International Airport utanför Tel Aviv på en och samma dag. http://www.jpost.com/Israel-News/2000-Ukrainian-olim-arrive-in-Israel-via-Freedom-Flight-445909

Efter det att Ukrainas proryske president Viktor Janukovytj störtats i februari 2014 och efterträtts av en skakig regering med chokladmagnaten Petro Porosjenko som president har landet, som med 603 000 kvadratkilometer är det största i Europa av de länder som har sina gränser helt och hållet inom världsdelen, drabbats av en ökande antisemitism.

Detta har bland annat resulterat i att synagogor vandaliserats, judiska gravplatser skändats och ukrainska vuxna och barn utsatts för blodiga attacker. Därmed skiljer sig antisemitismen i Ukraina från den som breder ut sig i andra länder i Europa – inte minst i Sverige i allmänhet och Malmö i synnerhet – där judehatet så gott som uteslutande är ett resultat av massimmigrationen från arabiska/muslimska länder.

Simerofol-Reform-Syngoague-Ner-Tamid-on-March-28_-Photo-Courtesy-of-Ner-Tamid En reformsynagoga i Simferopol på Krim vandaliserad.

Utvandringen av judar från Ukraina har bland annat ombesörjts av organisationen International Fellowship of Christians and Jews (IFCJ), som grundades av rabbinen Yechiel Eckstein 1983 och har sitt säte i den amerikanska delstaten Illinois. Projektet att underlätta för ukrainska judar att emigrera till Israel kallas Freedom Flight. http://www.ifcj.org/site/PageNavigator/eng/USENG_homenew

Eckstein har citerats: ”Vi väntar inte på att ukrainarna skall söka upp oss. Vi beger oss till dem och ger dem mer stöd.” Således delar IFCJ ut 1000 US dollar per familj och 500 dollar för varje enskilt barn utöver det som det israeliska regeringsprogrammet ger dem.

Den judiska närvaron i vad som i dag är Ukraina går tillbaka till det så kallade Kievrus (Kievriket), som anses ha grundats år 880 och blomstrade under flera århundraden fram till den mongoliska invasionen 1237-40. Perioder av den judiska kulturens blomstrande avlöstes av tider av förföljelse. https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_the_Jews_in_Ukraine

I början av 1900-talet bestod cirka en tredjedel av Ukrainas stadsbefolkning av judar. 1917-20 förekom text på jiddisch på ukrainska mynt. I samband med nationalsocialismens frammarsch i Tyskland och i andra länder på 1930-talet satte judeförföljelserna in på allvar, och pogromer och massakrer blev en bister verklighet för landets judar i bland annat huvudstaden Kiev och Odessa vid Svarta havet.

Babi%20Yar Babij Jar utanför Kiev 1941.

Med Andra världskriget följde en mer systematisk judeutrotning som kulminerade med den fruktansvärda massakern vid ravinen Babij Jar utanför Kiev den 29-30 september 1941, vilken utfördes som en hämndaktion för att den sovjetiska underrättelseorganisationen NKVD genomfört sabotageaktioner i Kiev i samband med invasionen.

Den invaderande tyska armén hade beordrat judarna i huvudstaden att samlas vid järnvägsstationen den 28 september och hade hoppats på att kanske 6000 judar skulle hörsamma ordern. I stället kom över 30 000 judar, och tyskarna själva rapporterade att 33 771 judar sköts till döds. http://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/forintelsen/sovjetunionen/33-771-judar-mordas-vid-babij-jar

Massakern i Babij Jar har gått till historien som en av de mest grymma och samtidigt välorganiserade av Andra världskrigets judemassakrer. Vid Babi Jar vaktade enheter ur Waffen-SS och ukrainsk polis. De lät judarna, varav en stor del äldre, kvinnor och barn, i grupper gå fram till kanten av ravinen där de sköts av en Einsatzgruppe ur SS och därpå störtade i ravinen för att sedan täckas över med ett jordlager. Dessförinnan hade de tvingats klä av sig nakna samt lämna ifrån sig kläder och andra tillhörigheter, inte minst värdesaker.

Operationen kunde flyta på smidigt tack vare att de noggranna tyskarna organiserat det hela på så sätt att de olika judiska grupperna fördes fram till ravinkanten utan att de kvarvarande hade vetskap om vad som skedde. Endast två judar lyckats undgå att dödas vid Babij Jar, varav den ena var skådespelerskan Dina Pronitjeva vilken 1946 gav vittnesmål inför rätta om vad som hänt.

220px-Paul-Blobel Paul Blobel: bödeln från Babij Jar.

Ansvarig för organiseringen av dödandet vid Babij Jar var SS-Standartenführer (överste) Paul Blobel, befälhavare för Sonderkommando 4a ingående i Einsatzgruppe C, som återvände med en styrka i juli 1942 med uppgift att undanröja spåren efter massakern genom att gräva upp kropparna och bränna dessa på stora likbål. Detta tog två år i anspråk. Blobel dömdes till döden 1948 och hängdes i Landsberg am Lech 1951. https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Blobel

Av 1,5 miljoner judar i Ukraina före kriget mördades 900 000. I dag beräknas antalet judar i Ukraina uppgå till omkring 63 000, vilket gör Ukraina till det femte största landet i Europa och det elfte i världen avseende judisk närvaro. I hela världen fanns 20014 knappt 14 miljoner judar varav ungefär hälften i Israel. Mer information här om de 15 länder vari de flesta judarna lever: https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/Judaism/jewpop.html

Dagens ukrainska judar behöver knappast riskera ett nytt Babij Jar, men deras tillvaro är nog så bekymmersam. När Janukovytj föll den 24 februari 2014 fick fascistiska och nazistiska grupper, varav de mest framträdande var Svoboda och Högra sektorn, ett ökat inflytande i Ukraina.

Båda dessa partier var representerade i den övergångsregering som leddes av Arsenij Jatsenjuk – vilken hade setts göra Hitler-hälsning tillsammans med Svobodas ledare Oleh Tiahnybok under oroligheterna på Maidan-torget i Kiev – men har sedan dess nästan utplånats som viktiga faktorer i ukrainsk politik. Jatsenjuk är dock fortfarande premiärminister. Jag skrev under tiden närmast efter statskuppen i Ukraina följande på min blogg om det korrupta och omogna Ukraina: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/03/02/det-problematiska-ukraina-omogen-och-klantig-opposition/

BinQyfjCIAA9XvmArsenij Jatsenjuk gör Hitler-hälsning på Majdan-torget bredvid fascistledaren Tiahnybok.

De ryska inbrytningarna på Krim och andra platser i Ukraina har medfört att judarna befinner sig i ett alltmer utsatt läge. Judar som pratar ryska ses som förrädare mot den ukrainska saken och av många som fritt villebråd.

Bland de nyligen anlända judiska immigranterna från Ukraina finns systrarna Marina och Alexandra Prokopovytj, 17 respektive 15 år gamla. De var i Ukraina bosatta i förorten Rakytne, där de i sin gymnasieskola blev misshandlade i vad började som en nationalistiskt motiverad attack som slutade i öppen antisemitism. IFCJs kommunikationschef Tati Aronsky informerade Tazpit Press Service om att att flickorna kallades ”separatister” och ”zhids” (judar) före attackerna därför att de talade ryska i stället för ukrainska.

Det anmärkningsvärda och vidriga är att också flera av lärarna på skolan anslöt sig till de våldsamma attackerna, vilka gjorde att flickorna fick svåra skador vilka måste sys samt hjärnskakningar. Samma sak hände flickornas pappa, Dmytro Prokopovytj, när denne var i skolåldern. Han var tvungen att byta skola tre gånger på grund av sin etniska tillhörighet. Han råkade ut för hjärnskakningar inte färre än 14 gånger och menar att antisemitismen blivit värre i Ukraina under den postkommunistiska tiden.

Dmytro Prokopovytj informerar om att han nyligen upptäckte, att hans familj på fädernet egentligen hette Evenbach. Hans pappa tilläts emellertid inte komma in på universitetet med detta judiska namn under sovjettiden, så familjen ändrade namn till mammans flicknamn som var Prokopovytj.

Ukraine-Jews-Flee-svoboda_party_ukraine Svoboda-sympatisörer visar var deras politiska preferenser finns.

IFCJ letar i olika länder aktivt efter judar som till följd av den stegrade antisemitismen skulle kunna tänkas emigrera till Israel. De ser också till att nykomlingarna, både före och efter ankomsten till Israel, får relevant vägledning inklusive karriärråd. Förutom i Ukraina har IFCJ arbetat i länder av typ Frankrike, Venezuela, Uruguay, Turkiet samt flera arabländer. Organisationen säger sig ha hjälpt 2365 ukrainska judar att finna vägen till Israel sedan december 2014.

Judarna i det forna Sovjetunionen levde under svåra förhållanden och förbjöds exempelvis att studera hebreiska. ”70 år av kommunistiskt förtryck”, heter det i en artikel i Jerusalem Post den 15 juli 2015, ”lämnade verkligen otaliga judar åtskilda från sitt judiska arv och traditioner, under det att äktenskap över de etniska gränserna också satte sina avtryck.”   

Den särpräglade situationen för judarna i kommunistblocket gjorde att Israel 1970 ändrade sin hemvändandelag till att omfatta inte endast judiskt påbrå på mödernet utan också sådana som räknade sin judiska härstamning till far eller farfar. Till dags dato har omkring 1,2 miljoner judar anlänt till Israel från det forna sovjetimperiet. http://www.jpost.com/Diaspora/Ukrainian-Jews-escape-war-and-return-to-their-roots-409262