Lögner, historieförfalskning och tom retorik av Löfven inför EP-valet

Stefan Löfven, Heléne Fritzon och Hans Dahlgren vid Socialdemokraternas upptaktsmöte inför EP-valet.

Statsminister Stefan Löfven (S) har angivit tonen för vilken nivå Socialdemokraterna tänkt lägga sig på i valrörelsen inför valet till Europaparlamentet den 26 maj. Det skedde i ett tal vid partiets valkonferens i Upplands-Väsby, där Löfven framträdde tillsammans med EU-ministern Hans Dahlgren och sossarnas förstanamn på EP-valsedeln, Heléne Fritzson. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7151919

Skall man döma efter vad Stefan Löfven hade att säga kommer det att bli rena rännstensagitationen de dryga tre månader som återstår fram till valet. Så här utlät sig Löfven: ”Högerextremisterna i land efter land försöker nu gå samman, för att släppa loss extremnationalismen på kontinenten och piska upp hat. De har lyckats förr. De ska aldrig, aldrig lyckas nu.”

Om det är någon som piskar upp hat så är det Stefan Löfven, som skuldbelägger alla européer som tröttnat på Socialdemokraternas och andra EU-elitisters ständiga strävan att utplåna nationalstaterna i Europa och ”berika” den europeiska befolkningen med analfabeter och våldsverkare från Afrika och Mellanöstern och påstår att de som tröttnat är ”högerextremister”.

Löfven avslöjade sina bristfälliga alternativt obefintliga historiekunskaper med följande ordvändningar: ”Vi har lärt oss att motsatsen till kompromissens Europa är konfliktens. Vi har sett det på slagfälten i Verdun. Vi har sett det i gaskamrarna i Treblinka eller i skogarna i Katyn. Vi har sett det i massgravarna i det forna Jugoslavien.”

Olof Palmes famösa jultal 1972 tog bland annat upp Treblinka.

Det går att ana två influenser bakom Löfvens retorik. Den första är Olof Palmes jultal 1972, där Löfvens partikamrat Olof Palme på ett uppseendeväckande sätt jämförde USAs bombningar i Vietnam med ett antal platser i Europa och Sydafrika under apartheidtiden där olika typer av grymheter ägt rum. Intressant nog nämnde också Palme det nationalsocialistiska utrotningslägret Treblinka i Polen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Palmes_jultal_1972

Den andra troliga influensen bakom Löfvens lamentationer är hans topprådgivare, mytomanen och scharlatanen Henrik Arnstad, som har för vana att ljuga värre än en häst travar om såväl egna meriter som historiska tilldragelser. Det skulle förvåna mig mycket om det inte är Arnstad som skrivit Löfvens tal eller åtminstone fungerat som rådgivare när statsministern satte samman det.

Till Stefan Löfven vill jag då säga: You just went full Arnstad. Never go full Arnstad.

Låt oss titta litet på de historiska exempel vår arma statsminister tog upp. Han menar alltså att det är sådan politik som Sverigedemokraterna och deras relativa meningsfränder i Europa bedriver som leder till fältslag i Första världskriget med hundratusentals döda (Verdun), nationalsocialistisk judeutrotning (Treblinka), massavrättningar i polska skogsområden (Katyn) och Jugoslavien.

Den allvarligaste historiska grodan Löfven här gör sig skyldig till är att hävda att ”etxremnationalismen” alternativt ”högerextremismen” bär ansvaret för Katyn-massakern  i Polen, då fler än 14 000 polska officerare och befäl sköts ihjäl medelst nackskott och slängdes i massgravar. Det var i själva verket enheter ur den sovjetryska Röda armén som stod för mördandet i Katyn, något som varit känt sedan länge. Sovjetunionen erkände redan under Michail Gorbatjovs tid vid makten det sovjetiska ansvaret. http://www.glasnost.se/2010/ryssland-har-erkant-katynmassakern/

Det som gjorde att Nazityskland länge fick skulden för Katyn-massakern var att det var Hitlers trupper som först upptäckte massgravarna i de polska skogarna och offentliggjorde detta. Emedan nazisterna av uppenbara skäl  inte precis ansågs vara de mest trovärdiga sagesmännen var det inte många som trodde på deras uppgifter, varför många utgick ifrån att de själva bar skulden – vilket också var sovjetdiktatorn Josef Stalins linje. Nu vet vi åtminstone sedan 30 år tillbaka bättre. Alla utom Stefan Löfven och Henrik Arnstad.

Ett polskt monument till minne av offren för den sovjetryska Katyn-massakern 1940.

När det gäller den sorts nationalism som ledde fram till Första världskriget och slagen i Verdun så är det viktigt att minnas att denna omfattade så gott som alla politiska inriktningar, således även socialdemokratin. Alla gav sig under folkens jubel i väg till fronten. Socialdemokrater överallt i Europa röstade för krigskrediter, och i Tyskland var Marx-lärjungen Karl Liebknecht den ende socialdemokrat som röstade emot.http://kildenasman.se/2008/11/11/forsta-varldskriget-europas-socialdemokrater-rostade-for-krigskrediter/

Stefan Löfvens försök att skönmåla socialdemokratin inför valet till Europaparlamentet bygger på lögner, historieförfalskning och tom retorik. Ingenting annat. GHTs chefredaktör Torgny Segerstedt förargade på sin tid nazikoryféerna med att kalla Hitler ”en förolämpning”. En sådan karaktäristik vore enligt min mening att överskatta Löfven. Jag skulle snarare säga att han är en pinsamhet. Historiens dom kommer inte att vara nådig mot de svenska politiker som släppte lös Löfven för ännu en mandatperiod som svensk statsminister.

Det parti Löfven nu söker skönmåla är de facto det som gjort nationalsocialismen de största tjänsterna abv alla svenska partier. Det räcker om jag här nämner företeelser som Rasbiologiska institutet i Uppsala som tillkom efter en motion av den socialdemokratiske rasbiologen Alfred Petrén; 63 000 fall av tvångssteriliseringar fram till 1976; krav på Nazityskland om ”J”-stämplar i tyska judars pass; tillåtelse för tyska trupper att färdas genom Sverige mitt under brinnande krig. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

100 år sedan stilleståndsavtalet i Första världskriget: Macron flipp-floppar om Pétain, kallar nationalism ”förräderi”

Frankrikes president Emmanuel Macron försöker lägga ena handen på en måttligt road Donald Trumps knä då den senare besökte Paris inför högtidlighållandet av stilleståndsavtalet efter Första världskriget.

I samband med högtidlighållandet av 100-årsminnet av vapenstilleståndet i Första världskriget i Paris denna dag den 11 november hade Frankrikes president Emmanuel Macron ursprungligen planerat hedra marskalk Philippe Pétain (1856-1951). Denne spelade som segrande befälhavare i slaget vid Verdun 1916, då omkring 300 000 soldater stupade, en stor roll för att Frankrike slutligen stod på den segrande sidan i konflikten. https://edition.cnn.com/2018/11/08/europe/france-macron-petain-intl/index.html

Problemet för Macron var naturligtvis att Pétains hjälteroll 1916 kom att överskuggas av hans senare bravader som Frankrikes mest namnkunnige quisling. Pétain fungerade, efter att närmast dessförinnan ha varit fransk ambassadör i Spanien, i en ålder av över 80 år 1940-44 som president i den så kallade Vichy-regeringen vilken samarbetade med den nazityska ockupationsmakten.

Efter kriget dömdes han till döden som landsförrädare men fick straffet omvandlat till livstids fängelse på grund av hög ålder – han var mogen för pension redan vid utbrottet av Första världskriget – och hjälteinsatserna i det första kriget. Pétain dog slutligen 95 år gammal i fängelset. Vichy-regeringens verklige ledare var dess premiärminister Pierre Laval (1883-1945) som också han dödsdömdes och avrättades genom arkebusering den 15 oktober 1945.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Philippe_P%C3%A9tain

Philippe Pétain och Adolf Hitler under Andra världskriget.

Det hade inte varit sakligt fel av Macron att hedra Philippe Pétain, eftersom denne faktiskt spelat en betydande roll som framgångsrik fransk befälhavare under den första stora världskonflikten alldeles oavsett det senare förräderiet. Efter beskedet om att också Pétain, jämte andra framstående franska militärer, skulle hyllas vid en ceremoni i Paris på 100-årsdagen av stilleståndsjubiléet fick emellertid Macron kalla fötter till följd av all kritik och flipp-floppade.

Hur var det nu någon sade – att vara liberal är att vara kluven…

Det var den 11 november 1918 som stilleståndsavtalet i Compiègneskogen i regionen Picardie i norra Frankrike slöts vilket ändade kriget på västfronten. Den järnvägsvagn som hade använts som lokal för undertecknandet av avtalet användes den 22 juni 1940 av Adolf Hitler som plats för undertecknandet av kapitulationsavtalet mellan Frankrike och Tyskland i Andra världskriget. Vagnen hade dessförinnan hämtats från ett museum. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vapenstillest%C3%A5ndet_i_Compi%C3%A8gneskogen_(1940)

Den slutgiltiga freden ingicks omsider genom Versaillesavtalet den 28 juni 1919, vilket genom att ålägga det förlorande Tyskland orimligt hårda krav lade grunden för Andra världskriget 1939-45. Tyskland förständigades utbetala astronomiska krigsskadestånd samt så gott som helt avveckla sin krigsmakt. Tyskland tvingades vidare överlämna alla sina kolonier i Afrika – Togoland, Kamerun, Tyska Sydvästafrika, Tyska Östafrika (Tanganyika, Burundi, Rwanda) och Tyska Nya Guinea – till segrarmakterna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Versaillesfreden

Georges Clemenceaus omedgörlighet vid fredsförhandlingarna i Versailles födde revanschlust i Tyskland.

Vidare tvingades tyskarna till segrarmakterna eller Nationernas förbund (NF) avstå från en rad områden i Europa såsom Elsass-Lothringen (Alsace-Lorraine), Nordslesvig, Västpreussen, Saarland, Posen (Poznan) och Danzig (Gdansk). Tyskland tvingades dessutom ta på sig hela skulden för kriget, vilket anses ha skördat omkring 10 miljoner offer.

En stor del av ansvaret för att freden i Versailles blev så hård och i Tyskland uppväckte en aggressiv revanschlusta tillfaller den tyskhatande franske politikern Georges Clemenceau (1841-1929), kallad ”den franske tigern”, vilken tillträdde som fransk konseljpresident den 17 november 1917 och innehade denna post till krigets slut och spelade en avgörande roll vid fredsförhandlingarna i Versailles som Tyskland inte var inbjudet till. https://sv.wikipedia.org/wiki/Georges_Clemenceau

Det är förståeligt att president Emmanuel Macron avstår från att hylla marskalk Philippe Pétain en dag som denna. Han skulle givetvis ha sluppit all uppståndelse om han inte initialt fört fram Pétains namn bland de krigshjältar som skulle hyllas – de negativa reaktionerna var minst av allt svåra att förutse. Macron har använt krigsjubiléet som en förevändning att angripa den ”nationalistiska spetälska”, som han menar riskerar bryta upp dagens Europa och har dessutom – hör och häpna – kallat nationalism ”förräderi”. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1RvJl/macron-varnar-for-nationalistisk-spetalska

Jämförelsen mellan den vapenskramlande nationalismen för 100 år sedan och dagens systemkritiska nationalism har emellertid, och med all rätt, fått kritik. Nationalistiskt betonade regeringar i länder som Ungern, Polen och Italien hotar inte några andra länder. Det är heller knappast ”Europa” utan snarare den antinationella  Europeiska unionen (EU) som hotas – i själva verket är det ju faktiskt EU och dess överstatliga anspråk som är den direkta orsaken till dagens nationalistiska trend.

Fredskorset i Bladensburg i Maryland.

Uppståndelse av ett helt annat slag har väckts i USA kring det så kallade fredskorset i Bladensburg i Maryland, ett tolv meter högt kors i cement som 1919-25 utformades av John Joseph Earley i syfte att hedra 49 av de fallna hjältarna från Första världskriget. Militanta ateister har sedan några år tillbaka bedrivit en hätsk kampanj för att få korset avlägsnat, och i oktober 2017 kom en amerikansk appellationsdomstol fram till att korset skulle vara ”okonstitutionellt”. Det har dock skapats en opinion som syftar till att bevara korset i dess nuvarande utformning. https://en.wikipedia.org/wiki/Peace_Cross

Första världskriget beskrivs ibland som ett helt meningslöst krig. Det är en inställning som jag inte delar. Under den tid det rasade kallades det stundom på grund av sin grymhet ”kriget som skulle avsluta alla krig”, men så blev det som bekant inte. Däremot innebar konflikten slutet för den militaristiska ideologi som jag kallat wilhelmismen och som vägledde främst kejsarrikena Tyskland och Österrike-Ungern vid denna tid.

Fotnot: Mer om Första, Andra och Tredje världskriget (det kalla kriget) och deras respektive betydelse kan läsas i Tommy Hansson: Ondskans imperier (Contra förlag 2002, 404 sidor).