En djupdykning i historien: så blev vi en nation av mesar och idioter

 Hårnätsprydda svenska soldater.

1970 infördes hårnät i den svenska krigsmakten, som då hade tröttnat på att försöka få alla värnpliktiga att klippa håret kort. Året innan hade Olof Palme efterträtt Tage Erlander som svensk statsminister. Jag undrar om det inte var ungefär där som Sverige definitivt anträdde utvecklingen mot att bli en nation som med expressfart närmar sig rangen av en Tredje världen-nation, där inbördeskrigslika förhållanden tillhör det möjligas gräns om man får tro somliga bedömare.

Jag måste väl i sanningens namn erkänna, att argumentet att de svenska värnpliktigas hårnät m/70 skulle ha varit avgörande för den svenska nationens dekadens kanske inte är helt seriöst menat. Ändå tror jag det ger litet av den tvivelaktiga utvecklingen i ett nötskal.

Det militära hårnätet är i mina ögon en symbol för hur ett land som tidigare inte tvekat att med vapen i hand slå vakt om sina gränser, ett land bestående av militärer, hårt arbetande bönder, handelsmän och industriarbetare, snillrika uppfinnare och inte minst strävsamma och begåvade kvinnor, inom loppet av drygt en generation förvandlats till övervägande mesar, töntar och idioter som därmed öppnat portarna till en nationell katastrof i vardande.   

Etablerandet av den så kallade värnpliktsriksdagen eller värnpliktskongressen var en annan milstolpe när det gäller den ovan skisserade utvecklingen. Här kunde framtidens politiker, bland dem den blivande statsministern Fredrik Reinfeldt, lägga fram en mängd kostnadskrävande förslag om hur de värnpliktigas materiella standard skulle förbättras.

Ja, det motionerades till och med om att lägga ner det svenska försvaret: http://gg-kamratforening.se/artik_ka4/1970-1979/1978/1978-02-14%20o%2010%20Dags%20for%20varnpliktsriksdagen.pdf

Annat var det förr.

Hårnät och värnpliktsriksdagar var ett okänt fenomen under vår långa krigshistoria, även om vissa långhåriga svenska kungar och härförare kanske skulle ha varit betjänta i alla fall av det förstnämnda.

 Konung Erik Segersäll (cirka 940-995).

Om vi går tillbaka till den förste monarken vi egentligen vet något om, Erik Segersäll Björnsson, så är det känt att han föddes 940 och dog senast 995. Det hörs på själva det namn han begåvades med, Segersäll, att han var framgångsrik i vapnens bruk i syfte att värna om sitt rike. Erik var konung över vad som benämndes Svearike, varur namnet Sverige uppstod. Det var ett område som i stort bestod av Mälardalen. Troligen styrde han även över Västergötland samt mot slutet av sitt liv även Danmark.

För många av forna dagars regenter gällde också att freda tronen från inhemska rivaler. I Erik Segersälls fall var det sonen Styrbjörn som gjorde anspråk på Svearikets krona sedan Eriks broder och medregent, Olof, avlidit på 970-talet. En sammandrabbning mellan Eriks och Styrbjörns arméer inträffade vid Fyrisvallarna i ett legendomsusat slag som slöt med att Erik segrade och Styrbjörn stupade. Erik Segersäll dog sedan i en sjukdom omkring 993. Han hade då återvänt till asatron efter att under en kortare period ha bekänt sig till kristendomen.

Svearikets och Västergötlands krona övertogs av Eriks son Olof Skötkonung, född cirka 980, som regerade till 1022. Under Olofs kungatid präglades de första svenska mynten i Sigtuna samtidigt som kristendomen bröt igenom på allvar. Den tyske aposteln Ansgar hade i slutet på 820-talet visserligen anlänt till Birka på Björkö i Mälaren för att, på inbjudan av sveakungen Björn, presentera kristendomen för dem som ville låta omvända sig till denna religion men den fick aldrig riktigt fäste då: http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

Olof Skötkonung lät prägla de första svenska mynten i Sigtuna.

Olof Skötkonung skall i början av sin regeringstid ha deltagit i ett vikingatåg mot England tillsammans med den danske kungen Sven Tveskägg och var en av kontrahenterna vid det så berömda sjöslaget vid Svolder år 1000. Olof döptes till kristendomen först i England och därpå enligt traditionen vid Husaby källa vid Kinnekulle i Västergötland år 1008. Dopförrättare skall ha varit aposteln Sigfrid från England och med vid dopet var även Olofs dotter, prinsessan Ingegerd, som senare blev gemål till konung Jaroslav I i Kiev och är begravd i Sofiakatedralen därstädes tillsammans med maken.

Olof är den förste svenske kung som döps in i den kristna tron och sedan också håller fast vid den. Att han nu accepterat fridsfursten Jesus Kristus som sin herre var inget som hindrade honom från att ”älska och slå ihjäl med samma varma själ”, för att låna ett citat ur Johan Ludvig Runebergs Fänriks Ståls sägner. Detsamma kan sägas om alla efterföljande svenska monarker till början på 1800-talet.

En av de mer bemärkta monarkerna från tidig medeltid är Erik (IX) den helige Jedvardsson, som alltjämt är Stockholms skyddshelgon trots att han sannolikt var född i Västergötland kring 1120 och mördades på anstiftan av medtävlaren om makten Magnus Henriksson i Uppsala 1160. Han dyrkades tidigt som svenskt helgon men erkändes aldrig som sådant av Rom trots ivrig lobbyverksamhet av sonen Knut Eriksson som var kung 1167-96. Erik skall enligt traditionen ha deltagit i det första korståget mot de hedniska finnarna i mitten på 1150-talet.

Erik den heliges relikskrin öppnades för övrigt 2014 av forskare: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/nu-ska-sanningen-om-legenen-avslojas

 Erik den heliges kranium och kungakrona.

Under 1200- och 1300-talen inträder ett något större mått av stabilitet i Sveariket, men stridigheterna fortsätter. Episk är konflikten mellan Magnus Ladulås son Birger Magnusson, kung 1290-1318, och dennes yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Kungen och hans drottning tillfångatas i samband med den så kallade Håtunaleken 1306 varefter Birger hämnas genom Nyköpings gästabud 1317-18, då hertigarna spärras in och kungen slänger nyckeln i Nyköpingsån.

Därpå följer Magnus Erikssons – han var son till hertig Erik – långa men alls icke bekymmerslösa regenttid 1319-60. Han var även kung i Norge till 1343 och över Skåne. Sverige härjades då av digerdöden, pestsjukdomar av olika slag som reducerade befolkningen med upp till hälften, samt inre stridigheter. Magnus genomförde även två korståg mot Novgorod 1348 respektive 1350 med syftet att omvända invånarna från ortodoxin till den katolska formen av kristendomen. Det lyckades inget vidare, och efter sin avsättning som konung finns uppgifter om att han själv skall ha konverterat till den ortodoxa tron. Han dog drunkningsdöden i början av 1370-talet. Hans främsta bedrift var att avskaffa slaveriet i Sverige.

Mellan 1521, då Gustaf Vasa valdes till svensk konung, och 1814 deltog Sverige i 29 krig från och med Befrielsekriget mot Danmark 1521-23 till och med Norska kriget 1814. Ungefär lika många av krigen utkämpades mot ”arvfienden” Danmark respektive Ryssland. I det sista kriget mot Ryssland 1808-09 förlorade vi ”östra rikshalvan” Finland.

Under perioden 1554-1660 rådde praktiskt taget oavbrutet krigstillstånd inklusive Trettioåriga kriget 1618-48, då Sverige utgjorde ryggraden på den protestantiska sidan och Gustaf II Adolf av krigspropagandan framställdes som det frälsande ”Lejonet från Norden”. Det var under denna tid Sveriges ställning som europeisk stormakt grundlades. Den gick dock förlorad med Stora nordiska kriget 1700-21 och Carl XII:s död i Norge 1718.

 Gustaf II Adolf, ”Lejonet från Norden”, efter segern vid Breitenfeld i Trettioåriga kriget 1631.

Här en lista över hela krigshistoriken 1521-1814: http://www.historiesajten.se/krig.asp?sortering=fran

Flera gånger genom Sveriges ofta mycket blodiga historia har det rått inbördeskrigslika tillstånd. Så var fallet under den segdragna konflikten mellan Gustaf Vasas söner Erik XIV, Johan III och Carl IX. Slutpunkten för denna period kom med konflikten mellan den katolske konung Sigismund, som även var kung i Polen, och dennes farbror hertig Carl 1598-99. Hertigen segrade och lade beslag på tronen under namnet Carl IX. År 1600 lät den brutale Carl halshugga fem av de rådsherrar som ställt sig på den laglige konungens (Sigismund) sida i det så kallade Linköpings blodbad.

Den lärdom vi alla kan dra av Sveriges omfattande krigshistoria är, att alla regenter och betydande statsmän utan undantag ansett att de gränser de styrt över varit i högsta grad värda att slå vakt om med alla till buds stående medel. Sverige har varit en nationalstat sedan åtminstone Gustaf Vasas regeringstid, vilken inleddes för nästan precis 500 år sedan och kunde bli det tack vare de insatser som gjorts av furstar och folk under minst lika lång tid dessförinnan.

Sverige gick efter 1814 in i en ny och fredligare tid och det militära försvaret tilläts tidvis förfalla. Varje gång så skett fanns det emellertid krafter som såg vad som var på väg att hända och tog verkningsfulla initiativ som skulle leda till förbättring. 1860 bildades således Skarpskytterörelsen på initiativ av skriftställarna Viktor Rydberg, Karl Adolf Hedlund, August Blanche och Lars Johan Hierta. Dessa var alla liberala och nytänkande kulturpersonligheter vilka insåg att det svenska försvaret måste väckas ur sin törnrosasömn: https://sv.wikipedia.org/wiki/Skarpskytter%C3%B6relsen

 Viktor Rydberg: en av Skarpskytterörelsens skapare.

Genom Skarpskytterörelsen ville man dels skapa en starkare försvarsvilja, dels ge upphov till en folkbeväpning som skulle kunna ge oss ett försvar av schweizisk modell. Dessa tankar bar några årtionden senare frukt genom tillkomsten av den allmänna värnplikten, som infördes 1901.

Ett annat exempel med försvarsanknytning är det privata initiativ som resulterade i Pansarbåtsföreningen 1912, som drog igång en oerhört framgångsrik penninginsamling för att den svenska flottan skulle få ett nytt, slagkraftigt krigsfartyg – den så kallade F-båten – till sitt förfogande. Bland initiativtagarna märktes den kyrklige förnyaren och blivande biskopen Manfred Björkquist. Detta gjorde att fartyget HMS Sverige kunde byggas och överlämnas till flottan för en totalkostnad om 13 459 000 kronor i dåtidens penningvärde.

Något år senare, den 6 februari 1914, invaderades Kungliga slottet i Stockholm av ungefär 30 000 försvarsvänliga bönder – Bondetåget – som hos konung Gustaf V, kronprins Gustaf (VI) Adolf och andra medlemmar av den kungliga familjen protesterade mot den liberala regeringen Karl Staafs nedrustningspolitik mitt under en kritisk internationell tid. Konungen själv och upptäcktsresanden Sven Hedin höll uppmärksammade brandtal.

 Pansarbåten HMS Sverige efter 1931.

Efter Första världskriget troddes det allmänt att den stora freden hade inträtt, och 1925 års försvarsbeslut signerat den socialdemokratiske försvarsministern Per Albin Hansson blev ett svårt slag mot vårt militära försvar. Också nu uppkom en proteströrelse, låt vara inte med lika dramatiska resultat som i form av pansarfartyget HMS Sverige. 1936 kom i alla fall ett nytt försvarsbeslut vilket gjorde att samme Hansson som tidigare gått i bräschen för den dittills största nedrustningen i svensk historia som statsminister i ett radiotal vid utbrottet av Andra världskriget ansåg sig kunna deklarera ”Vår beredskap är god”.

Alla vet i dag att Per Albin ljög när han yttrade dessa ord, men med åren lyckades den socialdemokratiska regeringen med skattebetalarnas hjälp verkligen bygga upp ett funktionellt försvar. Inte bara det – Sverige hade under 1950-talet ett av världens starkaste krigsmaskinerier i förhållande till landets befolkning om sex miljoner människor med tonvikten lagd på flygvapnet. Och det behövdes verkligen mot bakgrund av det högst reella hotet från det kommunistiska Sovjetunionen bara cirka 25 svenska mil på andra sidan Östersjön.

Det var då det.

Under det senaste halvseklet har pågått en fortlöpande utveckling som har resulterat i den sämsta regering Sverige haft i mannaminne. Under andra hälften av 1960-talet infiltrerade den så kallade 68-vänstern alla vitala samhällsinstitutioner och kunde framförallt i massmedia ostört bedriva sitt underminerande mullvadsarbete.

 Christopher Jolin kartlade vänstervridningen i Sverige.

Redaktören och författaren Christopher Jolin varnade för detta i en bok med titeln Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige 1973, men sedan boken inledningsvis bemötts relativt välvilligt utsattes Jolin för ett karaktärsmord med få motsvarigheter och bokens välmotiverade varningsord fick i det stora hela förklinga ohörda: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Trist nog blev Jolin med tiden extremnationalist, men då han skrev Vänstervridningen och uppföljaren Sverige nästa? var han ännu liberalt betonad västvän.

Vänstervridningen och revolutionsromantiken resulterade visserligen inte i någon kommunistisk revolution och upprättandet av proletariatets diktatur, men ledde likväl till förödande konsekvenser när det gällde att bryta ner och förstöra traditionell sexualmoral, familjeideal, historiemedvetande, nationalstolthet och icke minst försvarsvilja. Den förvandlade oss till mesar och idioter. Olof Palme, varmed så mycket destruktivt i det svenska samhället hänger samman, surfade på denna våg och lyckades leda in en del revolutionärer i sossepartiet och samtidigt fjärma Sverige från den demokratiska västvärlden genom sin rabiata USA-kritik och stöd till revolutionsrörelser i Tredje världen.

Det var också under Palmes statsministerår som riksdagen 1975, litet i skymundan och utan egentlig debatt, tog beslut om att Sverige officiellt skulle bli ett mångkuturellt samhälle. Invandrarna skulle hädanefter inte påverkas att assimilera sig i det svenska samhället utan fick i stället välja om de ville assimileras eller fortsätta odla egna kulturer och egna språk i sina egna enklaver. Resultatet ser vi idag i alla otaliga problemområden av vilka många blivit no go-zoner där kriminalitet och kaos är ordningen för dagen och polis och räddningstjänst bombarderas med stenar och någon gång handgranater.

En tillfällig tillnyktring skedde med det så kallade Lucia-beslutet i december 1989, då den socialdemokratiska Carlsson-regeringen i ett akut anfall av klarsyn insåg att den dittills förda, rundhänta immigrationspolitiken inte längre höll. I stället skulle endast asylsökande med reella flyktingskäl accepteras. Men så kom den borgerliga regeringen Bildt 1991 samtidigt som Balkan-krisen accelererade och en flodvåg av nya flyktingströmmar drabbade Sverige, vilket ledde till att FP-ledaren Bengt Westerberg med sin ”generösa flyktingpolitik” hotade lämna regeringen om inte Lucia-beslutet revs upp. Bildt föll till föga.

 Förre elitsoldaten Reinfeldt struntade som statsminister i försvaret.

När den borgerliga så kallade Alliansen med Fredrik Reinfeldt som statsministerkandidat vann valet över en socialdemokrati handikappad av en allt tröttare Göran Persson 2006, väntade nog många väljare inklusive artikelförfattaren på en förbättring. Själv hoppades jag i främsta rummet på ett starkare försvar men också på en uppryckning på skolans område och en något mer realistisk immigrationspolitik.

Jag och många med mig blev grymt besvikna. Reinfeldt visade sig vara en fanatisk invandringsförespråkare och uppmanade folk att öppna både hjärtan och plånböcker för alla som valde Sverige. Överraskande nog struntade därtill den tidigare elitsoldaten Reinfeldt, som en gång inlett sin karriär som toppolitiker med att bli invald i värnpliktsriksdagen, i försvaret och valde i stället att beteckna detta som ett ”särintresse”.

I följande film inslag förklarar Reinfeldt att Sverige tillhör alla invandrare som kommer hit ”mitt i livet” och inte de infödda svenskarna som tror på några ”påhittade gränser”: https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

Det är enligt min mening omöjligt att se på detta som något annat än en spark rätt i skrevet på alla svenskar, finnar och andra nationaliteter som offrat allt för att försvara svenska gränser och områden genom århundradena, och som dessutom givit sina liv på utländsk botten till kristendomens och den nationella ärans försvar. Allt för att Fredrik Reinfeldt och alla andra efterkommande skulle få en så dräglig tillvaro som möjligt.

Ledargestalter som Erik Segersäll, Erik den helige, Gustaf II Adolf och till och med Per Albin Hansson kan inte gärna annat än gråta i sina himlar över hur det har blivit!

Utvecklingen bekräftas av internationella bedömningar. FNs Human Development Index (HDI) förutspår i en rapport från 2012 att Sverige i höjd med år 2030 har halkat ner till 45e plats i den internationella välståndsligan och då fått finna sig i att ha passerats av länder som Kuba, Mexiko och Bulgarien efter att ha varit uppe på 15:e plats 2010: http://www.etableringutomlands.se/sverige/sverige/item/svenskt-vaelstand-rasar-till-2030

 En allt vanligare syn i Sverige.

Och i Danmark begår en ledarskribent i Jyllands-Posten närmast lustmord på sin nordiska granne genom att varna för kommande inbördeskrig och anarki i ett Sverige som för en nationell självmordspolitik genom hämningslöst inflöde av asylanter, varav det stora flertalet av muslimsk härkomst. http://jyllands-posten.dk/debat/leder/ECE7942276/Gode-og-onde/

Vi har visserligen haft flera inbördeskrig tidigare, men det senaste utkämpades mellan Gustaf Vasas söner för nästan 500 år sedan så man kan inte säga att vi mesiga svenskar har vanan inte. I förlängningen kan den med fjärrskådarblick försedde betraktaren urskilja ett muslimskt Sverige som en integrerad del i det internationella kalifatet. Inga hårnät kommer då att finnas tillgängliga, men däremot förväntas alla med skäggväxt begåvade män bära kraftiga helskägg och behandla sina kvinnor som lägre stående varelser.

Som kristen vet jag dock att om Gud tillåter något dåligt att hända så sänder han också ett botemedel mot det dåliga. Som jag ser det finns bara ett botemedel som kan rädda det här landet från den slutliga katastrofen bortom vilken återvändo finns: Sverigedemokraterna. Men det kommer att sitta hårt åt och det är en kamp som kommer att kräva uppoffringar av alla som vill värna om Sverige som ett civiliserat land.

Liten julbetraktelse

 

 Mina samlade julpynt: en fryntlig tomte, en lätt handikappad julbock, en minigran i plast och ett par gulliga julbarn i porslin. Foto: Tommy Hansson

Vad är det sämsta med julen?

Jag lägger min röst på de glädjeförstörare som muttrar om att du som kristen inte kan fira jul därför att a) Jesus inte alls föddes den 25 december utan någon annan tid på året; b) firandet av Jesu födelsedag slogs ihop med det hedniska midvinterblotet; c) julen mestadels är materialism, fylla, misshandel och annat elände.

Allt detta är sant eller åtminstone delvis sant. Det hindrar mig ändå inte från att fira julen, även om jag gör det på ett tämligen anspråkslöst sätt. En riktig julgran var det länge sedan jag hade, nöjer mig numera med en liten luggsliten plastgran som står i en gammal tom kaffeburk. Övrigt julpynt är ytterligt sparsamt.

Traditionell julmat brukar det dock bli i frikostiga mängder, vilket förstås inte är särskilt bra för figuren (i den mån jag fortfarande har någon). Nu har jag dock inte egenhändigt griljerat julskinkan på två år utan nöjt mig med att köpa en (halv) färdiggriljerad. Janssons frestelse och även gubbröra/käringröra brukar jag emellertid tillaga själv varje år, även vid andra tillfällen än på julen – mattraditionerna vid midsommar är ju exempelvis mycket lika dem vid juletid. I övrigt uppskattar jag bruna bönor, köttbullar, prinskorv, rotmos, julkorv, sill och lax för att ta några exempel.

Några öl och en god julsnaps hör naturligtvis också till, i år blev det norska Löitens. Diverse andra drycker också, icke minst irländsk whiskey. Enbärsdricka testade jag för första gången i dag vid den traditionella julmiddagen med barn och släktingar – det var en positiv upplevelse helt utan alkohol!

 Jesu födelse enligt en ikon.

Ärligt talat struntar jag i puristerna som tjatar om att Kristus föddes någonstans i höjd med lövhyddohögtiden på höstkanten eller att julskinka är ovärdig och oren föda därför att griskött inte är ”koscher”. Beträffande det sistnämnda vill jag erinra om, att grunden till att vi kristna inte väjer för – eller bör väja för – griskött är Petri syn på ett hustak i Caesarea: här uppenbarade Gud enligt Bibelns Apostlagärningarnas kapitel 10 för Jesu främste lärjunge Petrus att allt av Gud skapat var tjänligt som människoföda:

…alla slags fyrfota och krälande djur som leva på jorden, och alla slags himmelens fåglar.

Julen är för mig en högtid fylld av glädje, givande och nödvändig återhämtning och laddande av batterierna inför det kommande året. Och självklart skall vi fira den i enlighet med den svenska traditionen, något som ingalunda innebär att julen skulle vara äktsvensk.

Dagens svenska kultur är inte densamma som rådde då våra förfäder hängde upp människor i träden till asagudarnas ära och slog ihjäl präster, munkar och nunnor på olika platser  i världen (ni har väl sett TV-serien ”Vikings”?). Den har fyllts på med en mängd impulser och intryck från när och fjärran fram till i dag, vilket inte stör mig det bittersta.

Jag är således väl medveten om att julgranen är hämtad från Tyskland och ej dök upp i Sverige förrän 1741, då familjen Wrede-Sparre placerade den i sitt hem i Stora Sundby i Södermanland. Vanlig i svenska slott och kojor blev den först i slutet på 1800-talet. Jultomten är en blandning av olika verkliga och mytiska figurer såsom det kristna helgonet Sankt Nikolaus och vår egen traditionella, småväxta gårdstomte.

 Jenny Nyström: Tomte med julbock.

Att jultomten fick den skepnad den har hos oss beror icke minst på nationalskalden Viktor Rydbergs (1828-95) dikt ”Tomten” och Jenny Nyströms (1854-1946) illustrationer därtill. På så sätt sammansmältes den  rätt argsinte gårdstomten, som kunde bli rejält förbannad om han inte fick sin rättmätiga julgröt av gårdsfolket, med den frodiga Sankt Nikolaus-gestalten (Santa Claus på engelska efter nederländska Sinterklaas).

Jag betraktar mig själv som kristen, men jag reflekterar sannolikt inte mer över julhelgens kristna budskap än gemene man. Julottan har jag inte besökt sedan jag i egenskap av medlem i Sankta Ragnhilds kyrkokör i Södertälje var så illa tvungen i början på 1980-talet.

Att reflektera över Kristus-gestalten är däremot något jag tycker att man kan och bör göra årets alla dagar, och de rätt många små ikonbilder jag har i mitt hem hjälper mig med det liksom min fars tummade konfirmationsbibel innehållande Nya testamentet och Psaltaren.

Till julens små glädjeämnen hör slutligen alla julhälsningar i form av julkort från vänner och släktingar, liksom numera även glada jultillrop via ”nätet”.

 Målningen ”Midvinterblot” av Carl Larsson. Uppsala hednatempel i bakgrunden.

 

Budgetmanglingen avklarad – nu väntar julefriden!

 

 Vice gruppledaren i fullmäktiges talarstol. Foto: Tommy Blomqvist

Så var den avklarad – budgetdebatten i Södertälje kommunfullmäktige (KF). Det kommunalpolitiska årets kulmen och samtidigt dess utan konkurrens mest krävande uppgift.

Nu väntar julefriden!

Årets upplaga blev den kortaste jag minns att jag upplevt under mina noga taget 13 år i lokalpolitiken i Södertälje. Från klockan 09.00 till 18.15. Jag tycker fullmäktiges nyvalde ordförande, den icke helt okontroversielle sossen Besim Aho, skötte sin syssla på ett utmärkt sätt. Det märks att han blivit varm i kläderna.

Tyvärr fick vi dock inte höra fullmäktiges ordförande avrunda med att läsa Viktor Rydbergs dikt ”Tomten”, som företräderskan Karin Östlund (S) brukade göra, men det får vi väl leva med.

Sedan jag blev nedpetad till platsen som vice gruppledare i höstas till förmån för min gode partibroder och vän Tommy Blomqvist, har jag sett fram emot att slippa att i alla lägen vara partiets röst utåt annat än i bemärkelsen som presstalesman.

Nu blev det inte så i gårdagens budgettillställning: ”Blomman” bad mig ta på mig uppgiften att föra Sverigedemokraternas talan även denna gång, eftersom han ännu inte känner sig riktigt varm i kläderna. Efter att ha kollat med kommunsekreterare Ola Schön om detta gick för sig och fått klartecken, anmälde vi alltså Tommy Hansson och inte namnen Blomqvist som talare under gruppledaromgången.

Jag ställer mig gärna i KFs talarstol och lägger fram SDs politik och gjorde så även denna gång, men någon född talare är jag knappast även om jag inte längre är särskilt nervös inför uppgiften. Känner mig definitivt mer bekväm i rollen som debattör i skrivandets form.

Som när jag senast i detta inlägg i Länstidningen, i anledning av senare tiders dubiösa skriverier, förklarar varför SD verkligen inte är några ”fascister”:

http://lt.se/asikter/debatt/1.2762970-sd-ar-inte-fascistiskt

Det framgick klart av årets budgetdebatt att tonen mot SD, numera med ganska imponerande nio mandat, hårdnat bland de rätt så uppskrämda så kallade sjuklöverpartierna. Efter min utläggning av partiets kommunalpolitiska prioriteringar begärde (tror jag) representanter från samtliga övriga partier replik. Jag betade av alla i tur och ordning och tror jag lyckades rätt väl med det.

 Vår läsvänliga och överskådliga budgetreservation. Foto: Tommy Hansson

Kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) gav oss på käften för att vi inte ställde ordinarie gruppledaren på benen, emedan detta skulle vara ”att ta seden dit man kommer” – ett uttryck jag använde då jag diskuterade vår syn på assimilering och integration – när det gällde budgetdebatten. Jag svarade givetvis att detta inte är hugget i sten och att som sagt kommunsekreteraren givit klartecken för vice gruppledaren.

Lokaldraken Länstidningen gjorde ett stort nummer av att ”fel Tommy” – det vill säga eder förtrogne – förde SDs talan genom krigsrubriker och stor bildblaffa på förstasidan samt en sida inne i tidningen. Jag känner uppriktigt medlidande med LT som känner sig manade att slösa på trycksvärtan och bildutrymmet för en sådan onekligen försumbar sak:

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2763686-fel-tommy-forde-sd-s-talan-i-debatten

Patetiskt är ett passande ord i sammanhanget. Däremot fann inte tidningen anledning att ödsla ett enda ord på sakinnehållet i vår budgetreservation, som det ändock tagit ett antal möten, brainstormings och konsultationer att få fram. I stället klagades det än en gång på att vi inte heller i år framlagt något fullskaligt budgetförslag utan i stället valt att satsa på ett läsvänligt och överskådligt dokument, där våra prioriteringar och besparingar klart och tydligt framgår.

 ”Rookien” Jocke Hagström slår ett slag för trafiksäkerheten i allmänpolitiska debatten. Foto: Tommy Hansson

Naturligtvis togs inte heller med ett ord upp, att tre av våra KF-nykomlingar denna dag med den äran begick sina respektive debuter i fullmäktiges talarstol i den allmänpolitiska debatten: Beata Kuniewicz (utbildning, arbetsliv), Göran Lidman (äldreomsorg) samt Joachim Hagström (teknik). Själv talade jag i ämnena kultur och fritid, stadsbyggnad samt miljö.

Bland annat kunde jag konstatera att den icke lagstadgade kulturen stjäl resurser från kärnverksamheterna skola, vård och omsorg, men att satsning på traditionell svensk kultur/historia kan vara befogad; gav beröm för kommunens många spännande bostadsprojekt, exempelvis i Igelstaviken; betonade behovet av en ren och prydlig utemiljö samt att bevara stadens grönområden och parker i så orört skick som möjligt.

Våra största satsningar gör vi på skola, äldreomsorg och hemtjänst, yrkes- och vuxenutbildning och trygghetsskapande åtgärder. Vi väljer även att ge ett bidrag på 2 miljoner kronor till kommunens friluftsmuseum, Torekällberget, varav en halv miljon öronmärks för det unika Biologiska museet som speglar Östra Sörmlands djur- och växtliv.

 Vy från KF-salen under den politiska debatten. SDs besättning närmast kameran. Foto: Tommy Hansson

Det senare upprörde kultur- och fritidsnämndens ordförande Anna Bohman (S), som med sedvanligt ordsvall i pressat tonläge tyckte det var alldeles förfärligt att vilja satsa pengar på bevarandet av så mycket svenskhet. Tja, vad skall man svara på det? Kanske att SD gillar Sverige och gärna satsar på svensk kultur. Inte mer med det.

I dag är det åtta dagar kvar till julafton och det börjar bli hög tid att skriva julkort till dem som gjort sig förtjänta av att få några. På torsdag väntar SD Södertälje/Nykvarns julbord. I dag tänkte jag helt skamlöst ta det väldigt lugnt, med undantag då för den här skrivinsatsen!

 

 

Väl valda ord om kärleken och dess olika aspekter

Jag har på min blogg skrivit ett antal inlägg, både på prosa och i diktform, om kärleken. Eftersom det knappast finns något viktigare ämne fortsätter jag på den vägen här. Den här gången tänkte jag återge vad andra, både kända och okända, skrivit om olika aspekter av kärleken.  Håll till godo och ta lärdom!

 Jesus Kristus: kärlekens konung.

Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd./Jesus Kristus

Så bliva de då beståndande, tron, hoppet och kärleken, dessa tre: men störst bland dem är kärleken./Sankt Paulus

Den enda sanna gåvan är en del av dig själv./Ralph Waldo Emerson

När kärlek inte är galenskap är den inte kärlek./Pedro Calderon

När ett hjärta finner ett annat, vad betyder då ett moln mer eller mindre på himlen?/Wolf and Page

Moder Teresa.

Jag har funnit paradoxen, att om man älskar tills det gör ont, kan det inte längre finnas smärta, bara mer kärlek./Moder Teresa

Dina gärningar motiverade av kärlek kommer aldrig att gå förlorade./Sun Myung Moon

Jag älskar dig inte för det du är, utan för vad jag är när jag är med dig./Roy Croft

All kärlek, given eller returnerad, är sötma./Percy Bysshe Shelley

Gör mig odödlig med en kyss./Christopher Marlowe

Ha kärleken i ditt hjärta. Ett liv utan den är som en solfattig trädgård när blommorna är döda./Oscar Wilde

 Antoine de Saint-Exupery.

Det är bara med hjärtat man kan se på ett riktigt sätt. Det som är essentiellt är osynligt för ögat./Antoine de Saint-Exupery

Kärleken är själens skönhet./Sankt Augustinus

Människokärlek är alltså en invärtes viljeavsikt, utifrån vilken människan strävar till att göra det goda, och detta utan belöning./Emanuel Swedenborg

En vän är någon som vet allt om dig men fortfarande älskar dig./Elbert Hubbard

Det är bättre att bli hatad för något du är än att bli älskad för något du inte är./André Gide

Det spelar ingen roll vad som hänt. Vad du gjort. Vad du kommer att göra. Jag kommer alltid att älska dig. Det svär jag på./C. J. Redwine

 Johan Henric Kellgren.

Jag såg dig – och från denna dagen jag endast dig i världen ser./J. H. Kellgren

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas; det är en skörd som undan Honom bärgas./Viktor Rydberg

Kärlek är den märkliga förvirring som drabbar en person på grund av en annan person./Theodore Reik

Kärlek är stimulans för hjärtat under samtidig lokalbedövning av förståndet./Sacha Guitry

Så om du hittar någon som vill ge dig all hans kärlek, ta den till ditt hjärta och låt den inte fly./Bob Dylan

 Lord Byron.

Det är med kärleken som med mässlingen, den är farligare ju äldre patienten är./Lord Byron

Någonstans finns någon som drömmer om ditt leende./Okänd författare

Vad som gör mest ont är nog när du ger ditt allt till någon. Du finns där för dem i alla väder. Så en dag ger de bara upp om dig…Det du aldrig skulle ha gjort, det gjorde de utan all tvekan./Okänd författare

Jag önskar jag hade sparat alla tårar jag gråtit på grund av dig så jag kunde dränka dig i dem./Okänd författare

Jag önskar jag kunde återvända till den dag jag mötte dig och bara gå min väg. Ärligt talat, det skulle ha besparat mig så mycket smärta och lidande./Okänd författare

 

 

”Ty den hör evigheten till…”

Your deeds of love will never be lost.*

I dag deltog jag i söndagsgudstjänsten i den kyrka jag tillhör. Något jag borde göra oftare, men ofta förläggs politiska möten av olika slag till just söndagar. Ibland kan man dessutom känna ett behov av att vila ut och återhämta krafterna på den kristna vilodagen. Att tillhöra en kyrka eller andlig rörelse innebär dock en trygghet i tillvaron jag unnar många fler.

Främsta anledningen till dagens besök i Unification Church (även kallad Familjefederationen för världsfred och enighet) i Sundbyberg var en speciell ceremoni som omfattande ett antal familjer och enskilda. Jag tänker inte gå in närmare på denna ceremoni, men den gav mig möjlighet att framföra ett enligt min uppfattning väsentligt budskap som handlar om kärlek.

 

 Viktor Rydberg vid 30 års ålder.

Således citerade jag den mening, med vår rörelses grundare som upphovsman, ni återfinner i rutan högst upp. Dessa kortfattade ord säger oerhört mycket: de handlingar vi utför med en kärleksfull motivation kommer aldrig att gå förlorade, ty de har ett evigt värde. Samma budskap har uttryckts av vår nationalskald Viktor Rydberg (1828-95) i Kantat, avlevererad vid den så kallade jubelfest-promotionen i Uppsala den 6 september 1877:

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan Honom bärgas,
ty den hör evigheten till!

Vad dessa inspirerade ord vill säga är, att allting som tänkts och/eller uträttats med kärlek eller god vilja som motivation äger ett evigt värde. Således precis samma budskap som citatet överst. Själv strävar jag efter att ha denna bjudande motivation vad jag än gör, till och med när jag skriver elakt sarkastiska debattinlägg på denna plats!

Jag har känt mig lätt om hjärtat sedan jag i går kväll började förbereda mig för dagens gudstjänst och min insats där. Har känt mig upplyft och samtidigt avslappnad. Jag har reflekterat över hur onödigt och i längden nedbrytande det är att gå omkring och bära på gammalt groll i stället för att betrakta min medmänniska med förståelse och välvilja, och detta alldeles oavsett vilka oförrätter jag anser mig ha blivit utsatt för.

Låt andra tycka vad de vill om mig. En del kanske avskyr mig, jag vet förresten att det är så. Detta medför dock ingen skyldighet för mig att svara med samma mynt. Jag kan ha överseende med och förståelse även för detta och inte låta negativa tankar och känslor förgifta min själ och mitt hjärta.

Jag kan låta kärleken och den goda viljan uppfylla mitt hjärta och på så sätt skaffa mig en skatt för evigheten. Därmed inte sagt att detta alla gånger är så lätt att tillämpa i praktiken – jag bör dock ge mig själv chansen!

 Sun Myung Moon (1920-2012).

* Reverend Sun Myung Moon: The New Future of Christianity, kapitlet ”God´s Way of Life”, sidan 34. Washington, D. C. 1974.