Stefan Löfven: statsminister 2014-21 och partiledare (S) 2012-21.
För ett antal veckor sedan inföll Första maj, som brukar kallas arbetarrörelsens internationella helgdag. Personligen kallar jag den klasskampens dag – det är då socialdemokrater och kommunister viftar med röda fanor och demonstrerar hur mycket de ogillar så kallade kapitalister och borgare.
Ett av kommunstyrelsens i Södertälje ordförande Boel Godner (S) vanligaste argument mot oss sverigedemokrater är att vi, med hennes språkbruk, gör skillnad mellan ”vi och dom”. Första maj visar emellertid Godner och hennes parti årligen att detta nog i första hand är ett problem för Socialdemokraterna.
Första maj som socialistisk märkesdag började efter påbud från den revolutionära Andra Internationalen firas 1890. Dagen hade tidigare huvudsakligen markerat vårens ankomst i vårt vackra land, då man sjöng ”Vintern rasat ut bland våra fjällar” och andra käcka vårsånger.
Andra internationalen hade bildats 1889 och samma år såg även Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) dagens ljus. Detta var innan splittringen mellan socialdemokrater och kommunister inträdde med den bolsjevikiska statskuppen i Ryssland 1917. https://www.arbark.se/sv/2021/04/sa-blev-forsta-maj-arbetarnas-hogtidsdag/
Vid den första Första maj-demonstrationen i Stockholm 1890 tågade omkring 30 000 personer från Cirkus på Djurgården till Gärdet, där ytterligare 20 000 anslöt sig. Den viktigaste parollen var åtta timmars arbetsdag, men även att Första maj skulle bli en helgdag. Det dröjde 50 år innan så blev fallet 1939.
Demonstrationsfrihet förblir en grundbult i vår demokrati. Socialdemokrater och kommunister har därför full frihet att ta fram sina röda fanor och banderoller ur garderoberna och fortsätta fira klasskampens dag. Däremot anser jag definitivt att det är dags att göra denna mindre röd än den redan är – det vill säga avskaffa dess helgdagsstatus. Låt istället annandag pingst åter bli en helgdag!
Annandag pingst togs bort som helgdag efter regeringsbeslut i december 2004. Detta efter det att nationaldagen den 6 juni upphöjts till röd (ledig) dag i almanackan. Mot detta höjdes kritik, bland annat därför att reformen medförde marginell arbetstidsförlängning: annandag pingst infaller alltid på en måndag medan nationaldagen kan infalla vilken veckodag som helst. I år delade för övrigt nationaldagen och annandag pingst dag den 6 juni.
Jag har full respekt för vad arbetarrörelsen åstadkommit i vårt land. När den framträdde tillhörde Sverige ingalunda de rikaste i Europa och ett målmedvetet reformarbete var en nödvändighet. Socialdemokratins bidrag har dock överdrivits – folkrörelser som frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen samt icke-socialistiska ideologier som liberalism och konservatism har väl så stor del i välfärdssamhällets tillblivelse som Socialdemokraterna.
SAP hade oavbrutet makten i Sverige 1932-76 och har även haft det under större delen av tiden därefter. I dag är partiet beroende av det lika diminutiva som fanatiska Miljöpartiet för att klamra sig fast vid maktens tinnar. I Södertälje har dominansen varit än större. SAP övertog kommunledningen redan 1917 och har sedan behållit den sånär som under parentesåren 1988-91, då en borgerlig koalition styrde kommunen.
Jag kommer här osökt att tänka på vad vår nationalskald Vilhelm Moberg en gång sade om S-partiet: ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och behålla den.”
Låt oss göra valet den 11 september riktigt minnesvärt såväl nationellt som kommunalt genom att rösta bort maktpartiet nummer 1 – Socialdemokraterna – från makten och ge andra chansen!
Sverigedemokraterna i topp enligt senaste Sentio-mätningen.
Jag tycker att Nyheter idag/Sentios opinionsmätningar är uppfriskande. Dels avviker deras siffror ibland rätt uppseendeväckande från de mer etablerade svenska mätinstituten, dels brukar mitt parti – Sverigedemokraterna – antecknas för tämligen uppmuntrande resultat.
Den senaste mätningen från den 5 augusti 2021 utgör intet undantag. SD toppar här listan över svenska riksdagspartier med 23,9 procent, en ökning med 2,0 procentenheter jämfört med närmast föregående mätning. Socialdemokraterna blir näst störst med 23,6 – en minskning med 0,2 procentenheter och historiskt sett ett rejält bottennapp för S-partiet.
Tredje störst blir Moderaterna med 18,9 procent, vilket är en kraftig minskning – minus 2,1 jämfört med föregående resultat. De tre största partierna SD, S och M bildar ett ohotat block i övre delen av listan. Härefter följer Vänsterpartiet på 10,8 (+0,5), Centerpartiet 6,5 (+0,5), Kristdemokraterna 5,1 (-1,0), Miljöpartiet 5,0 (+0,7) samt Liberalerna 4,1 (-0,2).
Enligt aktuell Sentio-undersökning får SD ett något bättre och S ett något sämre resultat än vad som är fallet i flertalet andra mätningar. Det innebär inte med automatik att det är Sentio som fallerar. Notabelt är vidare att C går omkring 2 procentenheter sämre än i de flesta andra mätningar.
Detta skulle kunna tyda på att Centerns sex- och pedofilskandaler med EU-parlamentarikern Fredrick Federley i centrum faktiskt givit avtryck i opinionen.
Fredrick Federley (C) – i centrum av pedofilskandalerna.
Vi har i svensk partipolitik en situation där vi går mot tre ungefär lika stora partier. Två av dessa kan med litet god vilja kallas konservativa. Till dessa kan läggas ett tredje – Kristdemokraterna – vilket dock balanserar farligt nära 4-procentsstrecket. Socialdemokraterna har noterats för en nedåtgående trend från och med Mona Sahlins partiledarskap, och valresultatet 2018 på 28,3 procent var partiets sämsta sedan 1911.
Det faktum att S-partiet under stolpskottet Stefan Löfven fortsätter neråt i opinionsmätningarna indikerar att det närmar sig en europeisk situation: i vissa EU-stater har partiet nära nog totalhavererat medan det i andra till nöds hankar sig fram.
De svenska sossarnas utveckling är ett eklatant exempel på vad Vilhelm Moberg på sin tid slog fast: Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer på programmet – att ta makten och behålla den.
Aningen oroväckande med föreliggande Sentio-undersökning är att galningarna i extremistpartiet MP ökar med 0,7 procentenheter till 5,0 procent, vilket är något bättre än vad partiet brukar få i andra mätningar då man mestadels hamnat under riksdagsspärren.
Mandatfördelningen enligt den här refererade mätningen skrivs till 185-164 i ”konservativ” favör.
Sentio är ett av Norges största och mest respekterade mätinstitut men brukar ofta misstros i Sverige, icke minst beroende på att SD har en tendens att överskattas. Dock skall framhållas att Sentio var det institut som bäst av alla lyckades pricka in SD-resultatet i valet 2014 på 12,9 procent.
Svenska språket innehåller ett stort antal talesätt och sentenser av olika slag. Några av dessa är stigna direkt ur folkdjupet och avspeglar lärdomar som ofta gjorts under mer eller mindre smärtsamma förhållanden. Andra har inlånats från utlandet inklusive det gamla Rom under det att några härrör från litteraturen, Bibeln eller andra kristna urkunder.
Länge hölls den visdom som emanerar ur de allra flesta av nämnda talesätt och sentenser för självklar. I de yttersta av dessa tider har de emellertid av somliga börjat ifrågasättas såsom löjeväckande, banala eller meningslösa. Detta är såväl ohistoriskt som dumdristigt. Dock bör framhållas att det finns undantag från alla regler.
I det här inlägget slår jag ett slag för traditionell visdom och klokskap genom att återge några av talesätten och samtidigt presentera min personliga tolkning av dessa. Några har jag till och med kommit på själv.
Alla är barn i början. Det tar tid att lära sig saker.
Allt kommer till den som kan vänta. Hav tålamod!
Allt löser sig, sa han som sket i vasken. Allt ordnar sig till slut.
Allt är inte guld som glimmar. Se inte bara till det ytliga.
Anden är villig, köttet är svagt. Det räcker inte med att vilja något – det måste omsättas i praktiken. Bibliskt ursprung.
Arga katter får rivet skinn. Bråkstakar får skylla sig själva om de råkar illa ut.
Att bygga upp, ej riva neder, är en kristens plikt och heder. Kristna bör omsätta sin tro i handling.
Att komma till makten och behålla den. Socialdemokratisk ideologi enligt författaren Vilhelm Moberg.
Att segla är nödvändigt, att leva är inte nödvändigt. Livet blir vad vi fyller det med.
Av barn och fyllbultar får man höra sanningen. Sanningen kan komma från oväntat håll.
Bara döda fiskar flyter med strömmen. Följ inte kritiklöst den stora massans åsikter!
Borta bra men hemma bäst. Glöm inte var du hör hemma.
Bra karl reder sig själv. Det här klarar du själv!
Bränt barn skyr elden. Dåliga erfarenheter leder till försiktighet.
Bättre brödlös än rådlös. Den påhittige klarar sig alltid.
Bättre en fågel i handen än tio i skogen. Du vet vad du har men inte vad du får.
Bättre fly än illa fäkta. Ägna ingen tid åt fruktlösa strider.
Bättre lyss´ till den sträng som brast än att aldrig ha spänt en båge. Det skadar aldrig att försöka.
Bättre stämma i bäcken än i ån. Ta tag i svårigheterna så snart du kan.
Den som fikar efter mycket mister ofta hela stycket. Hys realistiska förhoppningar!
Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri. Lura inte andra – då kan det gå illa.
Den som inte varit radikal i sin ungdom har inget hjärta. Den som inte ändrar sig i mogen ålder och blir konservativ har ingen hjärna. Citat som Winston Churchill hämtade från den franske statsmannen Georges Clemenceau, som i sin tur fått det från någon annanstans.
Den som vill ha fred bör rusta sig för krig. Om du vill komma i åtnjutande av goda saker bör du vara beredd på det värsta.
Den som vill vara fin får lida pin. Det kostar på att vara presentabel.
Det enda säkra är skatterna och döden. Tillvaron är obeständig förutom i ett fåtal avseenden.
Det ordnar sig med blommorna, bara kärringen dör. Det löser sig!
Det osar katt. Det här verkar riskabelt.
Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli. Var väl förberedd!
Det som göms i snö kommer fram i tö. Allt uppdagas till slut.
Det var surt, sa räven om rönnbären. Misslyckat försök att hävda att man inte är intresserad av något man egentligen är väldigt intresserad av.”Rönnbären” är en felöversättning av den ursprungliga grekiskans ”druvorna”.
Det är inte målet som är viktigast utan vägen dit. Livets prövningar gör dig starkare. Talesätt byggt på Karin Boyes dikt ”I rörelse”.
Det är inte över förrän den feta damen sjunger. Håll ut ända till slutet. Talesätt med operamotiv.
Det är mörkast före gryningen. Misströsta inte- snart ljusnar det!
Droppen urholkar stenen. Ha inte för bråttom – låt det ta tid!
Du kan ingenting ta med dig dit du går. I livet efter detta är dina rikedomar betydelselösa.
Döm inte hunden efter håren. Det är inte utseendet som är det viktiga.
Egen härd är guld värd. Ditt hem är din borg.
Elda inte för kråkorna. Ansträng dig inte i onödan.
En olycka kommer sällan ensam. Tro inte att det inte kan bli värre.
Ensam är stark. Du kan mer än du tror.
Ett gott samvete är den bästa huvudkudden. Följ ditt samvete så slipper du oroa dig.
Friskt vågat, hälften vunnet. Satsa ordentligt så har du en sportslig chans.
Goddag yxskaft. Används för att påpeka att man fått ett intetsägande svar på en fråga.
Gråt inte över spilld mjölk. Haka inte upp dig på småsaker.
Gå inte över ån efter vatten. Var tacksam över vad du redan har.
Gör så gott du kan och låt Gud göra resten. Överlåt åt Gud det du inte klarar av själv.
Har man tagit fan i båten får man ro den i land. Du är själv ansvarig för mindre lyckade val.
Hoppet är det sista som överger människan. Det finns alltid hopp oavsett hur mörkt det ser ut.
Hur man än vänder sig har man ändan bak. Acceptera att du är den du är!
Huvudsaken i livet är inte att segra utan att kämpa väl. Gör så gott du kan! Visdomsord från den moderna olympiska rörelsens grundare, baron Pierre de Coubertin.
Hälsan tiger still. Var tacksam för att allt går sin gilla gång. Ur Erik Gustaf Geijers dikt ”Odalbonden”.
Hämnden är min, säger Herren. Bry dig inte om att försöka utkräva hämnd – Gud ordnar den saken om det behövs. Hämtat ur Femte Moseboken.
Här ligger en hund begraven. Någonting är inte rätt.
Högmod går före fall. En alltför stor självuppskattning gör att du inte rätt kan bedöma tillvarons fallgropar.
I de lugnaste vatten finns de största fiskarna. Allt är inte som det tycks vara.
I krig och kärlek är allting tillåtet. Extrema förhållanden kan kräva extrema åtgärder.
I mörkret är alla katter grå. Döm inte utan att ha hela bilden klar för dig.
Inga träd växer upp i himlen. Var realistisk i dina förhoppningar.
Ingen rök utan eld. Inget rykte utan grund.
Ingen vet var haren har sin gång. Livet är oförutsägbart.
I nöden prövas vännen. När du har det svårt visar det sig vilka som är dina verkliga vänner.
Jag anar ugglor i mossen. Här är något som inte stämmer.
Ju fler kockar, desto sämre soppa. Blanda inte in för många i det som skall göras.
Ju större de är, desto tyngre faller de. Låt dig inte imponeras av berömmelse och förment storhet.
Kalla en spade för en spade. Att tala klarspråk.
Kasta inte pärlor för svin. Lägg inga resurser på något som är ovärdigt.
Kom ihåg att du är dödlig. Bli inte övermodig!
Lagom är bäst. Gör allt med måtta.
Lika barn leka bäst. Håll dig till likasinnade.
Liten tuva stjälper ofta stort lass. Ingenting är säkert – shit happens!
Låt inte snålheten bedra visheten. Sparsamhet är inte alltid en dygd.
Läkare, bota dig själv! Predika inte bara för andra, visa själv vad du kan. Mycket gammalt talesätt som Jesus hänvisar till i Lukas 4:23.
Lätt fånget, lätt förgånget. Det som är lätt att vinna är också lätt att förlora.
Makt korrumperar och all makt korrumperar absolut. Ju mer makt desto större risk för korruption. Citat från den engelske historikern Lord Acton.
Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Bestäm dig för hur du skall ha det!
Man ser inte skogen för alla träd. Låt inte detaljerna göra dig blind för helheten.
Man skall aldrig säga aldrig. Inget är givet på förhand.
Motgångar är till för att övervinnas. Låt dig inte nedslås om något går fel – du kan rätta till det!
Människan spår men Gud rår. Gud är den som bestämmer i slutändan.
Nära skjuter ingen hare. Det är bara träffar som räknas.
När nöden är som störst är hjälpen som närmast. Det lättar snart!
Ont krut förgås inte så lätt. Dåliga saker kan vara svåra att bli av med . Felöversättning från tyskan, där det är ogräs (Unkraut) som inte förgår så lätt.
Otack är världens lön. Det är sparsamt med rättvisa i den jordiska tillvaron.
Ovan molnen är himlen är himlen alltid blå. Låt dig inte nedslås av tillfälliga otrevligheter.
Rom byggdes inte på en dag. Låt viktiga saker få ta sin tid.
Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna. Satsa hårt så blir resultatet bra även om det inte blir exakt som du tänkt dig.
Själv är bäste dräng. Det här klarar du fint!
Skam den som ger sig. Upp igen, på´n igen!
Skomakare, bliv vid din läst. Splittra inte upp dig utan gör det du är bra på.
Sköt dig själv och skit i andra, frukta Gud och saligt vandra. Gör din grej och lägg dig inte i andras angelägenheter.
Slutet gott, allting gott. Målet är mödan värt.
Smakar det så kostar det. Ingenting är gratis.
Små grytor har också öron. Barn begriper mer än du tror.
Små sår och fattiga vänner skall man inte förakta. Strunta inte i det skenbart obetydliga – då kan det gå illa.
Som man bäddar får man ligga. Handlingar har konsekvenser.
Som man ropar i skogen får man svar. Handlingar har konsekvenser.
Som man sår får man skörda. Handlingar har konsekvenser.
Solen har också sina fläckar. Ingenting är fullkomligt.
Stor i orden, liten på jorden. Ett smort munläder är inte samma sak som storhet.
Svinhugg går igen. Du blir själv behandlad som du behandlar andra.
Tala är silver, tiga är guld. Att lyssna kan vara bättre än att låta käften glappa i tid och otid.
Ta seden dit du kommer. Respektera de seder och bruk som råder dit du kommer.
Tiden läker alla sår. Härda ut så skall du se att det lättar så småningom!
Trägen vinner.Med litet tålamod kan du nå målet.
Tänk efter före. Gör ingenting överilat.
Väck inte den björn som sover. Mucka inte gräl i onödan.
Yla inte med vargarna. Anslut dig inte till den tanklösa mobben.
Ärlighet varar längst. Håll dig till sanningen så slipper du trassla in dig i lögner.
Ät, drick och var glad, ty i morgon skall du dö. Gläd dig och njut av livets goda medan du kan!
Så lyder rubriken till Johan Hakelius krönika i Expressen den 6 juli. Han syftar på att politiker och media i dessa yttersta av dagar ägnar oproportionerligt mycket tid och energi åt att måla upp katastrofscenarier där domedagen ständigt hotar att inträffa vilken minut som helst.
Ett uttryck för den nya faiblessen för domedagsretorik leder, menar Hakelius, till populariserandet av ord som tidigare knappast har varit positivt laddade: ”Undantagstillstånd, ett ord som vi brukade förknippa med bananrepubliker och kommunistdiktaturer, har börjat bli populärt och positivt laddat.” Det kan, menar han, röra sig om undantagstillstånd för att komma till rätta med det så kallade klimathotet, stävja invandringen eller bekämpa terrorismen.
Som exempel på katastroftänkandet exemplifierar Hakelius med reaktionerna på Ebba Busch Thors (KD) lunch med Jimmie Åkesson (SD). Både Annie Lööf (C) och Magdalena Andersson (S) gick i taket över det aktuella lunchmötet: enligt den sistnämnda var det så att Busch Thor därvid ”träder över en gräns som vi haft i svensk politik”.
Hakelius: ”Ebba skulle helt enkelt ha hållit sig till fotbolls-VM, den nya säsongen av Big Little Lies och vädret, i den mån det inte räknas som politik numera.”
Med andra ord är gränsöverskridande inte något som skall eftersträvas i finansministerns ögon. Bättre då att hålla sig till det gamla och invanda – aja-baja, Ebba!
En term jag osökt kommer att tänka på i det här sammanhanget är ”klimatnödläge”. Den har sitt ursprung i Australien 2016 och har därefter spritt sig som en löpeld. Exakt vad klimatnödläge innebär är oklart, men vad det handlar om är att klimataktivisterna vill dra igång något slags uppror mot den klimatpolitik som råder i västvärlden. https://www.klimatupplysningen.se/2019/04/14/klimatnodlage-vad-ar-det/
Katastrofscenarier är förmodligen lika gamla som människan själv. De finns mer eller mindre i våra gener som en kvarleva från den tid då våra anfäders tillvaro kunde vältas över ända på grund av okända sjukdomar, angrepp från konkurrerande stammar eller brist på villebråd att jaga.
Många vänsterblivna insåg inte att Jimmie Åkesson citerade Vilhelm Moberg.
Ända in i 1900-talet var uppträdandet av kometer – så kallade hårsvansstjärnor – förknippat med svår ångest och rädsla för att dessa förebådade katastrofer som krig, pestilens och hungersnöd. Så var fallet när Halleys komet behagade visa sig år 1910. Därefter föll kometer ur modet som favoriserade olycksbådare och efterträddes av nattsvarta förutsägelser avseende miljön. https://popularhistoria.se/vetenskap/tecken-i-skyn
Det senaste i katastrofväg är ramaskriet från vänsterliberalerna sedan Jimmie Åkesson i sitt Almedals-tal den 7 juli citerat Vilhelm Mobergs Svensk strävan från 1941, där författaren nämner att det fanns 6,25 miljoner levande svenskar. Vilket det alltså gjorde i början på 1940-talet. Den obildade vänstern utgick naturligtvis från att Åkesson hade uteslutit 3,5 miljoner invånare i dagens Sverige. https://nyheteridag.se/vansterns-frispel-nar-akesson-citerade-vilhelm-moberg-obehagligt-pa-riktigt/
Gamle folkpartisten Olle Wästberg gjorde visserligen avbön när han fick klart för sig att Åkesson citerat nationalskalden Moberg men skyndade sig tillägga, att ”vänsterliberalen” Moberg aldrig skulle ha accepterat Sverigedemokraterna. Något som Wästberg givetvis inte har en susning om.
Olof Palme hälsar Pehr G. Gyllenhammar välkommen till Harpsund 1983 – två personer som hade mycket gemensamt.
Jag brukar normalt inte hetsa upp mig särskilt mycket när folk kallar mig eller mitt parti ”fascister”. Det är en slentrianmässig anklagelse från vänster som i realiteten endast betyder ”jag tycker du är dum” och därmed är renons på varje försök till ideologisk analys. När nu gamle Volvo-bossen Pehr G. Gyllenhammar klämt ur sig att Sverigedemokraterna enligt hans mening är ”fascister” kan det kanske dock kan vara värt några reflektioner.
Det var i ”Lördagsintervjun” i Sveriges Radios nyhetsprogram Ekot den 20 oktober som Gyllenhammar, i polemik med borgerliga aktörer som Antonia Ax:son Johnson som menar att allianspartierna borde släppa beröringsskräcken gentemot SD, sade bland annat följande: ”Jag vill absolut förkasta ett sådant förslag (…) Jag tycker de är fascister. De är helt enkelt demokratiskt föraktfulla. Det enda de syftar till är att kunna få mycket makt.”https://www.expressen.se/gt/pg-gyllenhammar-om-sd-ar-fascister/
Om definitionen av ”fascism” är en vilja att tillskansa sig så mycket makt som möjligt skulle man dock kunna beteckna i praktiken samtliga riksdagspartier som ”fascistiska”. Författaren och samhällskritikern Vilhelm Moberg (1898-1973) lär en gång ha sagt: ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att behålla den.” Det är ju nämligen endast om man kommer i maktställning man inom politiken kan förverkliga vad man tror på.
P. G. Gyllenhammar borde enligt mitt förmenande, även fast han fyllt 83 och ser ut som ett ovanligt skrynkligt russin i ansiktet, kunna göra en nöjaktig analys av den fascistiska ideologin i stället för att förfalla till att klistra etiketter efter gottfinnande. Fascismen, som den ser ut i verkligheten och inte i Gyllenhammars fantasivärld, är en auktoritär politisk ideologi med rötter i det Italien som 1922-43 styrdes av diktatorn Benito Mussolini (1883-1945). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fascism
DA-märket ”Nej kommunism, fascism, nazism”.
Själv har jag sedan jag började engagera mig politiskt 1972 i den tvärpolitiska organisationen Demokratisk Allians (DA) alltid tagit kraftfullt avstånd från kommunism, fascism och nazism och bär än i dag som en självklarhet DAs allra första rockslagsmärke – med texten ”NEJ kommunism, fascism, nazism” – på en jacka. Om Gyllenhammar ser det som ett tecken på att jag är ”fascist” får han gärna höra av sig och förklara varför.
Mussolini hade sin ideologiska grund i socialismen, vilken han i form av fascismen förenade med en militant nationalism. Fascismen, som hämtar sitt ursprung i den italienska nationalsyndikalismen, bygger på den så kallade korporativismen enligt vilken människan är en kollektiv varelse och samhället en organism i vilken den enskilda individen är en del i ett större sammanhang.
Fascismen är till sin natur revolutionär och avvisar borgerliga ideologier såsom konservatismen och liberalismen. Om Gyllenhammar har rätt och Sverigedemokraterna är ”fascister” skulle det alltså innebära att partiet måste ta avstånd från sin egen ideologi, det vill säga socialkonservatismen. Den enda svenska organisation som de facto är fascistisk är såvitt jag vet Nysvenska rörelsen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nysvenska_r%C3%B6relsen
Pehr Gustaf Gyllenhammar föddes i en knapadlig familj i Göteborg den 28 april 1935. Han är juristutbildad och var 1971-83 VD i AB Volvo samt 1983-93 styrelseordförande i samma företag. 2004-07 var han styrelseordförande i Investment AB Kinnevik. Vänsterliberalen Gyllenhammar var även under några år på 1980-talet ledamot i Folkpartiets styrelse och, ryktas det, ett tag påtänkt som efterträdare till Ola Ullsten (1931-2018) som partiledare. Ett jobb som i stället gick till Bengt Westerberg. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pehr_G._Gyllenhammar
Oss skojare emellan…Gyllenhammar har det trevligt tillsammans med Fermentas Reefat El-Sayed på det glada 1980-talet.
Till P. G. Gyllenhammars försvar kan kanske anföras att han är internationellt orienterad – han är bosatt i London – och inte kan förväntas ha särskilt ingående eller aktuella kunskaper om svensk inrikespolitik. Gyllenhammar har i likhet med en rad andra medlemmar i den svenska makteliten anknytning till den så kallade Bilderberggruppen med dess globalistiska agenda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bilderberggruppen
Säga vad man vill om P. G. Gyllenhammar, men han har onekligen betydande talanger när det gäller att marknadsföra sin egen person. Omvärlden har till stor del köpt hans image av näringslivssnille med förmåga att, i likhet med kung Midas, förvandla allt han kommer i beröring med till guld. Detta är en bild som inte har mycket med verkligheten att göra. Således kantas Gyllenhammars väg av pinsamma magplask såsom misslyckade satsningar på Norge, Fermenta och Peugeot.
Vänstertidningen Internationalen gjorde i en längre text den 7 maj 2017 bedömningen, att det finns klara likheter mellan P. G. Gyllenhammar och Olof Palme:
Idealiseringen av den gyllene PG-eran påminner inte så lite om den socialdemokratiska nostalgin kring Olof Palme. Och i mycket liknade de båda männen varandra, söner till försäkringsdirektörer, färgstarka personer som redan i unga år lyftes till toppen av mäktiga gynnare. http://www.internationalen.se/2017/05/idealiserad-bild-av-pg-gyllenhammar/
Den i särklass mest nedgörande kritiken av Gyllenhammar jag sett i anslutning till hans karaktäristik av SD som ”fascister” kommer från journalisten och krönikören Thomas Gür. Denne skriver på sin Facebook-sida den 20 oktober bland annat så: ”Min uppfattning om Pehr G. Gyllenhammar är att han är en av Sveriges mest uppburna och minst framgångsrika och mest misslyckade storföretagsledare i modern tid.” Dessutom kallar Gür Gyllenhammar ”lögnare”.
En nötväcka i aktion.
Gür menar rentav att Gyllenhammars ”analysförmåga har visat sig vara i klass med den som de nötväckor, vilka ibland dyker upp på min tomt, kan uppvisa.” Dock, anser Thomas Gür, klarar nötväckorna av något som P. G. inte förmår: de är ensamma om att kunna gå och hoppa upp och ned på trädstammen med huvudet före.
Thomas Gürs inte så smickrande omdömen om Pehr G. Gyllenhammar får stå för honom. Jag nöjer mig med att konstatera att den forne Volvo-chefen sannolikt är betydligt överskattad såväl som företagsledare som politiskt orakel.
Varför resulterar den västerländska självkritik som är den europeiska civilisationens motor så ofta i stöd för totalitära rörelser och ideologier?
Den frågan har författaren, litteraturvetaren och kulturskribenten docent Johan Lundberg – tidigare chefredaktör för tidskriften Axess – ställt sig och söker besvara den i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013, 460 sidor). Största förtjänsten med Lundbergs bok är att den lika tålmodigt som noggrant påvisar det nära samband mellan extremvänstern och islamismen som har växt fram under det senaste kvartsseklet.
Docent Johan Lundberg skriver om ljusets fiender.
USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapat ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.
Så skrev Mattias Gardell, sedan 2006 professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet och 2009 mottagare av Jan Myrdalsällskapets Leninpriset, i en artikel om den radikale amerikanske muslimledare Louis Farrakhan i Anarkistisk tidskrift 1996. Lundberg återkommer upprepade gånger i sin bok till Mattias Gardell, en äldre bror till den homosexuelle komikern och författaren Jonas Gardell.
Gardell den äldre är en vänsterrevolutionär och Israel-hatare – han är en regelbunden deltagare i de propagandistiska Ship to Gaza-resorna liksom exempelvis Dror Feiler – som avvisar marxismens gamla aversion mot all form av religion som redskap för överheten. I likhet med Farrakhan ser han i stället religion, i det här fallet islam, som ett medel i syfte att störta de kapitalistiska makthavarna.
”I denna utveckling”, framhåller Johan Lundberg (sidan 18) ”från kalla kriget till idag framstår fatwan mot Salman Rushdie som en vattendelare. Den formulerades 1989 och markerade därmed början på den omorientering som den revolutionära vänstern i västvärlden har genomgått. Från att tidigare ha haft allierade i kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska ’befrielserörelser’ har man under de senaste decennierna sökt sina lojaliteter inom politisk islam.”
I den svenska efterkrigsdebatten blev det populärt i intellektuella vänsterkretsar att inte ta ställning i den globala kraftmätningen mellan USA och den fria västvärlden och Sovjetunionen med dess från Moskva styrda satellitstater i Östeuropa. Denna attityd kom att kallas den tredje ståndpunkten och omhuldades av exempelvis Artur Lundkvist, Lars Gyllensten, Sivar Arnér, Werner Aspenström, Karl Vennberg och Folke Isaksson.
Eiyind Johnson kritiserade både nazism och kommunism.
Mot dessa neutralister stod diktaturfiender och demokratianhängare såsom Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka inte gjorde någon hemlighet av sitt avståndstagande från Sovjet och kommunismen. Upprinnelsen till debatten om tredje ståndpunkten – och strängt taget hela Kalla kriget – står att finna i det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948. Medan diktaturfienderna bland de intellektuella självklart markerade avstånd däremot menade ledningen i Författareföreningen (föregångare till Svenska författarförbundet) att man inte skulle ta ställning i frågan.
Frågan ställdes på sin spets med Eyvind Johnsons vårtal till studenterna i Uppsala 1951, där den senare nobelpristagaren gick hårt åt Sovjetunionen. Neutralisterna protesterade och menade att Johnson gav en nidbild av Sovjet. Enligt den tidigare pronazisten Karl Vennberg var Johnsons antisovjetiska tal att likna vid ”en spark med SA-stövel”, detta trots att Johnson under Andra världskriget till skillnad från Vennberg varit öppen med sin nazikritik.
Anhängarna av tredje ståndpunkten ville göra gällande att de stod neutrala mellan de båda stormaktsblocken, men i realiteten innebar deras ovilja att ta ställning för frihet och demokrati naturligtvis ett indirekt stöd för Moskva och kommunismen.
Emedan det kommunistiska Sovjetunionen 1991 hittat sin väntande plats på historiens stinkande soptipp bredvid fascismens och nationalsocialismens betydligt mer kortlivade men i lika hög grad folkmördande imperier, blev det nödvändigt för de totalitärt sinnade vänsteranhängarna att hitta nya bundsförvanter. Fientligheten mot det liberala västerländska samhället var dock densamma, understryker Johan Lundberg:
Tron på ett liberalt samhälle – som sätter individen före kollektivet, som utgår från idéer om alla människors lika värde och som bygger på fundamentala principer om yttrandefrihet, äganderätt, demokratiska val och religionsfrihet – har i den här utvecklingen kommit att uppfattas som uttryck för ett specifikt västerländskt perspektiv med en destruktiv potential och en mörk historia av förtryck och övergrepp.
Många vänsteranhängare, men även extremnationalister, applåderade den fundamentalistiska islamiska revolution som 1979 förde exilimamen ayatollah Ruhollah Khomeini till makten i Iran, sedan USAs president Jimmy Carter lämnat shahen Reza Pahlavi åt sitt öde. Dåvarande svenske oppositionsledaren Olof Palme menade för sin del att iranierna ”med pedantisk noggrannhet bygger upp sina demokratiska institutioner”. Khomeinis regim hade 1981-85 i revolutionens kölvatten låtit avrätta 8000 politiska fångar. http://blogg.elisson.eu/2011/03/05/om-olof-palmes-harliga-vanner/
Salman Rushdie blev världsberömd över en natt tack vare Khomeinis dödsdom.
Det var den 14 februari 1989 som Khomeini via Radio Teheran utfärdade sin beryktade fatwa mot den brittiske författaren Salman Rushdie, född i en muslimsk familj i Bombay i Indien 1947. Eftersom Rushdie hade hädat och i sin bok The Satanic Verses (Satansverserna), utkommen 1988, givit en respektlös framställning av profeten Muhammed måste han dödas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie
Den som till äventyrs hade trott att vänstern i samlad tropp skulle sluta upp bakom den dödshotade Rushdie tog gruvligt miste. Inom Svenska akademien, som varje år utser en nobelpristagare i litteratur, gick diskussionens vågor höga.
En minoritet av de 18 ledamöterna ville att akademien skulle vända sig till den svenska regeringen och be denna ingripa till förmån för den dödshotade författaren, men majoriteten var däremot med hänvisning till akademiens gamla princip att inte göra politiska uttalanden. Exakt samma motivering hade avgivits av Författareföreningen 40 år tidigare, då den vägrade ta ställning mot det kommunistiska av Moskva stödda maktövertagandet i Tjeckoslovakien. Två av ledamöterna, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten, valde att protestera mot beslutet att inte uttala sig genom att vägra gå på akademiens sammanträden.
Stor uppståndelse väckte det också att den obotfärdige avgrundskommunisten Jan Myrdal, som tidigare stött de extremt hårda och hänsynslösa kommunistdiktaturerna i Maos röda Kina, Enver Hoxhas Albanien och Pol Pots Kampuchea, inte bara vägrade stödja Salman Rushdie utan fastmer öppet tog ställning för mullornas regim i Iran och dess fatwa mot Rushdie!
Myrdal motiverade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990 sitt ställningstagande på följande sätt: ”När imperialisterna nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens /Khomeini/ dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.”https://sv.wikiquote.org/wiki/Jan_Myrdal
Mullorna i Iran har inte backat från sin fatwa eller den belöning motsvarande en halv miljon kronor som utgår till den muslim som eventuellt lyckas ta sir Salman Rushdie av daga.
Folkmördarkommunisten Jan Myrdal möter folkmördaren själv, Mao Tse-tung.
Jan Myrdals utspel till stöd för Khomeinis shiamuslimska revolutionsregering i Teheran sågs då det gjordes sannolikt av många som ett bisarrt och/eller dåligt skämt. Johan Lundberg väljer på sidan 25 i sin bok att se det så här:
1990 väckte Myrdals hållning i Rushdieaffären bestörtning även bland många etablerade vänsterdebattörer, exempelvis på Dagens Nyheters kulturredaktion. 2013 har Jan Myrdals tankefigur letat sig in på svenska universitet, in på svenska kultursidor och in i statliga utredningar. Den här boken handlar om hur det kunde bli så.
Åtminstone en sak är klar, och det är att revolutionsvänstern, genom att ändra ideologiskt koncept i det man överflyttat fokus från klasskamp till kultur-, köns- och religionskamp, visat sig besitta en ganska imponerande överlevnadsförmåga. Det är långt ifrån första gången så sker.
Enligt Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1829-95) ursprungliga teser skulle det kapitalistiska systemets inneboende natur med lagbunden naturnödvändighet slutligen leda till dess undergång och etablerandet av proletariatets diktatur, ett socialistiskt samhälle och i tidernas fullbordan det saliggörande kommunistiska lyckoriket på jorden. När denna utveckling ej besannades måste teorierna justeras.
”Men med Lenins hjälp fördes en imperialistisk aspekt in i den kommunistiska ideologin”, konstaterar Lundberg (sidorna 29-30). ”Det gjorde att marxist-leninisterna sedermera kunde sätta sitt hopp till utvecklingen i tredje världen /… / Samtidigt hade det motstånd mot kapitalismen, som i Afrika och Mellanöstern tidigare hade härbärgerats av marxist-leninistiska ’befrielserörelser’, nu i allt högre grad kommit att kanaliseras till en rad islamistiska organisationer med uttalat reaktionära agendor, därtill ibland med kopplingar till den tyska 1930-talsnazismen.”
Hur har då den här onekligen rätt uppseendeväckande utvecklingen, vars konturer Johan Lundberg med beundransvärd flyhänthet skisserar upp, gått till?
Mattias Gardell och Dror Feiler, två av den nya vänsterns företrädare.
Den grundläggande förutsättningen, konstaterar Lundberg, är att den globala kommunismens sammanbrott tvingat vänstern att söka nya samarbetspartners i den heliga kampen mot den förhatliga västvärldens dekadenta kapitalism och hållningslöshet. Eftersom vidare de marxistiskt-socialistiska ekonomiska teorierna överallt där de tillämpats visat sig odugliga, har vänstern som ovan anges tvingats byta fokus: från den gamla materialistiska klasskampen till en kamp inriktad på kultur, kön och religion.
Därmed, menar Lundberg (sidan 31), har vänstern ”mer och mer kommit att överge den materialistiska historieskrivningen och klassteorin till förmån för frågor som har med identitet att göra: Sexuell identitet, könsidentitet, etnisk identitet, religiös identitet och så vidare /… / Detta innebär att man från vänsterns sida har närmat sig en klassiskt reaktionär ståndpunkt, som idag även återfinns på yttersta högerkanten.”
Johan Lundberg lyfter även fram en icke försumbar komponent i det vänsterextrema idékomplexet som artikelförfattaren ofta reflekterat över och som kan förklara de nya kontakterna mellan extremvänstern och islamismen: de starka banden mellan religion och kommunism och även mellan kommunism och nationalsocialism. Kommunismen kan på flera sätt beskrivas som ett religionssubstitut eller en pseudoreligion. Marxismens utopi om det klasslösa, kommunistiska samhället har ovedersägliga likheter med den kristnes eller muslimens vision om det eftervärldsliga paradiset.
Nikolaj Berdjajev beskrev sambandet mellan kommunism och religion.
Detta band mellan kommunism och religion har påtalats tidigare av bland andra den klassiske ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948) i skriften Sanning och lögn i kommunismen:
”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.”https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/13/fyra-skaggiga-ryssar-iii-nikolaj-berdjajev/
Jag har här inga möjligheter att ta upp alla aspekter av Johan Lundbergs Ljusets fiender, som jag skulle vilja utnämna till en av innevarande decenniums så här långt viktigaste politiska debattböcker på svenska, kanske den viktigaste, där författaren belyser extremvänsterns omaka ”äktenskap” med den neofundamentalistiska islamismen/jihadismen.
Jag låter en annan av den svenska nutidens viktigaste debattörer, Svenska Dagbladets Ivar Arpi, sammanfatta essensen i Ljusets fiender (titeln är hämtad från titeln på en dikt av 1700-talspoeten Johan Henric Kellgren) i en gästledare publicerad den 29 september 2013 : ”Johan Lundberg visar i Ljusets fiender hur ett nätverk av organisationer har bildats i Sverige, där vänsterextremism och neofundamentalistisk islam gjort gemensam sak, eller i varje fall delar vissa målsättningar. Samma personer hoppar runt mellan organisationer som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 till exempel. Man bjuder in samma talare, ibland dömda terrorister, kända antisemiter eller militanta aktivister.”
En av följderna av all denna aktivism är att ett nytt slags tredje ståndpunkt bildats. Nu är det emellertid inte kommunismen utan den våldsbenägna islamismen/jihadismen man skall förhålla sig neutral till och därmed ursäkta. Fienden är dock densamma som förut: det sekulära västerländska samhället med USA och den judiska staten Israel i spetsen.
Ty det är detta kapitalistiskt-judiskt-kristna samhälle som, menar extremvänstern och deras islamistiska allierade, är den egentliga boven i dramat. Offren framställs som förtryckare som själva bär skulden till det som drabbar dem. Det är ingen tillfällighet att folkmordskommunisten Jan Myrdal intagit en central position i ovan beskrivna utveckling. Han har inte bara applåderat Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie utan även försvarat den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson.
Han hatar sina berömda föräldrar Alva och Gunnar och han hatar det samhälle han fötts in i. Vilken är en förklaring så god som någon till att han ägnat sitt vuxna liv åt att förstöra detta samhälle och dess normer.
Vår mest berömda runsten – Rökstenen i Ödeshög i Östergötland.
”Det finns ingen inhemsk svensk kultur.” Den slutsatsen drogs av historikern och docenten Ingrid Lomfors vid öppnandet av det mångkulturalistiska regeringsjippot, konferensen ”Sverige tillsammans”, den 12 oktober.
Detta trots att detsamma då redan inletts med toner från musikalen Kristina från Duvemåla av ABBA-killarna Björn och Benny, vilken i sin tur bygger på vår svenske storförfattare Vilhelm Mobergs utvandrarböcker. Centrala delar av Lomfors anförande här: https://www.youtube.com/watch?v=eajx2iUWlFQ
Därmed kan man säga att Lomfors blivit motbevisad redan innan hon börjat sin nu beryktade nedsabling av den svenska kulturen: skulle inte ABBA och Vilhelm Moberg vara svensk kultur? Motbevisad blev hon noga taget endast genom att formulera sina slutsatser om den förment obefintliga svenska kulturen på det svenska språket, som är frukten av en minst tusenårig utveckling sedan runstenarnas tid.
Ordagrant utlät sig Ingrid Lomfors, född 1957 och numera överintendent vid Forum för levande historia, på följande sätt:
Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig inhemsk kultur som går tillbaka till urminnes tider bygger inte på fakta.
Lomfors kom fram till följande tre slutsatser under sin presentation:
– Invandring är inget nytt.
– Vi är alla en konsekvens av invandring.
– Det finns ingen inhemsk svensk kultur
Ingrid Lomfors i blåsväder.
Ingrid Lomfors, med ett förflutet bland annat vid Göteborgs stadsmuseum (som hon fick sparken ifrån) samt som generalsekreterare vid Judiska församlingen i Stockholm, utsågs av regeringen till överintendent vid Forum för levande historia den 18 december 2014. Ett halvår senare ställde hon till visst rabalder, då hon i en radiokrönika i P1s ”Tankar för dagen” den 25 maj ”gjorde en Romson”.
Närmare bestämt drog Lomfors paralleller mellan människor som anlänt till den svenska kusten med båt efter att ha befriats ur nazistiska koncentrationsläger för 70 år sedan och dagens båtflyktingar på Medelhavet. Åsa Romson tvingades som bekant pudla sedan hon i en partiledardebatt den 10 maj i år påstått: ”Vi håller i Europa på att göra Medelhavet till det nya Auschwitz.”
Det är tvivelsutan uppseendeväckande att en historiker av professionen inte förmår se skillnaden mellan den nationalsocialistiska Förintelsen av judar och andra grupper och det som nu händer i Mellanöstern. Göteborgsposten ägnade en ledare åt Lomfors svagsintheter och skrev den 25 maj bland annat: ”Lomfors radiokrönika är inget slarv likt Romsons.”http://blogg.gp.se/ledarbloggen/2015/05/25/lomfors-gor-en-romson/
Lomfors har fått rätt ordentligt på skallen av ledarskribenter och andra för sina ord om avsaknaden av svensk kultur. En av de mest insiktsfulla bedömarna är enligt min mening Hanif Bali, född 1987 i Iran och sedan 2010 riksdagsman för Moderaterna. Han framhåller på sin blogg:
När den väletablerade eliten påstår att det inte finns en svensk kultur är det en spottloska, inte bara mot de som uppbär denna kultur från barnsben utan främst mot de som gnetat, slitit och kämpat för att ta till sig den svenska kulturen /…/ Svensk kultur är långt mer komplex och unik än vad denna batikelit har förstånd till. Precis som att fisken inte känner vattnet runt sig. Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.
Hanif Bali (M) – kritisk mot den svenska ”batikeliten”.
Hanif Bali anser att vi svenskar är unika genom att vi älskar homogenitet när det gäller samhällets normer avseende exempelvis konflikthantering och socialt umgänge. Vi kanske inte hälsar på våra grannar eller ens vet vad de heter, men icke desto mindre är vi villiga att bekosta deras barns pianospel (jag förmodar att Hani här menar via skattsedeln).
Den stora frågan är hur de nytillkomna skall kunna ha någon som helst chans att bli integrerade i vårt samhälle om det inte finns någon svenskhet: ”Man kan inte integrera sig in i ingenting. Att förneka den svenska kulturens särdrag är att försvåra för nyanlända att kunna bli svenskar, att få bli en del av ett vi.”
Iranfödde Hanif Bali har begripit mer av Sverige och svenskhetens natur än hela vår politiskt korrekta maktelit tillsammans. Hans ord är en dom över den officiella svenska mångkulturalismen, beslutad av regering och riksdag 1975, och bekräftar i mina ögon även visheten i Sverigedemokraternas koncept om den öppna svenskheten: att vem som helst skall kunna bli svensk oavsett födelseort. Hela Balis bloggtext här: http://hejahanif.se/2015/10/12/sverigefornekarna/
Gångna tiders svenska ingenjörer, kyrkoledare, arkitekter, kompositörer, regissörer, författare, skulptörer, vetenskapsmän, sångare, trubadurer och konstnärer har all anledning att rotera i sina gravar, gråta i sina himlar eller vad de nu brukar göra när vår egen samtids personligheter säger eller gör något urbota dumt, när de blir varse Ingrid Lomfors pladder om att det inte finns någon svensk kultur.
Ett svenskt geni, August Strindberg, avbildat av ett annat – skulptören Carl Eldh.
Det kan tyckas märkligt att förolämpande framställa Sverige och svenska folket som kulturlöst om man vill samla nationen att enas kring flyktingfrågan. Om Lomfors är begåvad med det minsta uns av intuition inser hon detta och ber hela svenska folket om ursäkt. Problemet är väl bara att hon bara gjorde ett beställningsjobb åt den så kallade regeringen Löfven, den mest ömkansvärda samling klåpare som någonsin häckat i regeringsbyggnaden Rosenbad, med syftet att ge den förhandenvarande massinvandringspolitiken någon form av vetenskaplig sanktion.
En pudel från Lomfors sida är emellertid otänkbar eftersom en sådan skulle vara ett underkännande av hela denna svenskfientliga ideologi, och det tror jag varken regeringen eller Lomfors själv är särskilt intresserad av. Samtidigt får Lomfors förvrängning av den svenska historien sannolikt också ses som en spark åt Sverigedemokraterna, som haft fräckheten att föra en Sverige-vänlig politik och hävda just det svenska. Som jag ser det är Lomfors förbrukad som forskare efter detta klavertramp.
En twittrare i mitt flöde tog Ingrid Lomfors judiska bakgrund som intäkt för, att hon avlevererat ett ”judiskt angrepp” på svensk kultur. Det är väl ungefär lika begåvat som att hävda att tesen att det inte finns någon svensk kultur är ett ”ångermanländskt angrepp”, då Stefan Löfven är uppvuxen i Sollefteå i Ångermanland. Ja, sistnämnda tes är faktiskt trovärdigare emedan det finns närmare tio så många ångermanlänningar i Sverige som judar.
Det torde avslutningsvis inte finnas någon som förnekar att den svenska kulturen befruktats av impulser utifrån. Det svenska språket är exempelvis rikt på lånord och termer hämtade från andra språk. Detsamma gäller vilken kulturgren du än väljer – influenserna utifrån är legio.
Det innebär dock på intet sätt att den svenska kulturen inte skulle vara unik: det är just det speciella sätt varpå det utifrån kommande jämkats ihop med det genuint svenska som definierar den svenska särarten. Det är mixen som är särarten.
Regeringarna Reinfeldt och Löfven kan vara de första i världshistorien som medvetet söker utplåna det som är utmärkande med den egna nationen och i stället skapa en häxbrygd av överskridande mångkulturalism. Jag vågar emellertid utlova att det kommer att sluta med en ända av förskräckelse om detta får fortgå.
Tillägg: Under över alla under – Lomfors har gjort en sorts pudel, då hon efter det att detta skrevs erkänner att det faktiskt finns en svensk kultur och att det hon framförde om avsaknaden av svensk kultur ”tagits ur sitt sammanhang”. Uppenbarligen har hon tagit till sig av denna bloggares budskap – det tackar vi för. Det samlade intrycket av Lomfors framförda budskap blir, trots den något halvhjärtade pudeln, att vi fått allt vi har genom invandringen vilket är det budskap regeringen önskar förmedla.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 