Den klassiska bilden av en ung Don McLean.
Det här godnatthälsningen handlar om att inte förstå.
Livet har lärt mig mångahanda ting, och en av de mest uppenbara och samtidigt kanske mest nedslående lärdomarna är att ingen människa någonsin kan förstå en annan fullt ut. Men att sörja över detta är meningslöst – det är bara så det är, för att låna en textrad av Björn Afzelius. Det hjälper inte hur lika man ser på saker och ting – man kan vara på skilda planeter ändå.
Bland de mest missförstådda av mänskliga existenser kommer jag att tänka på konstnärerna ibland oss. Exempelvis nederländaren Vincent van Gogh (1853-90). Han lär inte ha sålt en enda tavla under sin livstid, men efter sin död för egen hand vid 37 års ålder förvandlades han till den moderna tidens kanske mest hyllade konstnär – Picasso möjligen undantagen.
Om Vincent van Gogh har den amerikanske sångaren Don McLean, född 1945, gjort en finstämd sång som heter ”Vincent”. Följande länk går till McLeans sång beledsagad av ett bildspel med målningar av van Gogh – mycket njutbart!
http://www.youtube.com/watch?v=dipFMJckZOM
Ett av Vincent van Goghs många självporträtt.
Det är nog ingen tillfällighet att det är en sång min nu till ängel upphöjda hustru Marika tyckte mycket om. Det hände att jag själv försökte mig på den för att göra både henne och mig själv glada. Liksom van Gogh var hon en älskande, sensibel person för vilken den gråa, dagliga tillvaron ibland framstod som alltför svår att uthärda. Till skillnad från van Gogh tog hon dock inte livet av sig, och till skillnad från honom omgav hon sig med en älskad familj. Som visserligen inte alltid förstod henne men likväl älskade henne.
Och det är väl så det bör vara. Att brister i förståelse kompenseras med kärlek. Tyvärr är det, som vi alla vet, blott alltför sällan på det viset. Saker och personer vi inte förstår har vi alltför lätt att racka ner på och i värsta fall hata.
Några rader ur McLeans text:
For they could not love you
But still your love was true
And when no hope was left inside
On that starry, starry night
You took your life as lovers often do
But I could have told you, Vincent
This world was never meant
For one as beautyful as you
Don McLean har också skrivit sången ”Empty Chairs”, som jag tolkar som en berättelse om hur svårt det kan vara också för människor som tycker om varandra att nå fram till motparten. Vi ser kanske den andra/andre varje dag men har egentligen ingen aning om vad som rör sig i hans eller hennes hjärna och hjärta. Följden blir komplikationer av skilda slag, icke minst känslomässiga sådana.
Det var inte så länge sedan en av mig älskad person sa, att man lär sig så mycket genom hjärtesorger. Jag kunde naturligtvis bara hålla med, men gjorde också reflektionen att det inte är så det bör vara. I min ideala värld, som jag nog aldrig kommer att sluta hoppas på, finns inga hjärtesorger ty i den världen förstår vi alla äntligen varandra helt och hållet.
”Empty Chairs”:
http://www.youtube.com/watch?v=jtrIc8vq7wU
Minnesvärda textrader:
And I wonder if you knew
That I never understood
That although you said you´d go
I never thought you would
Denna sång inspirerade i sin tur, när den en gång framfördes av McLean på en nattklubb i Los Angeles, till låten ”Killing Me Softly With His Song” som blev en stor hit med Roberta Flack, född 1937, i början på 1970-talet:
http://www.youtube.com/watch?v=LQ2t5e7stVM
I heard he had a good song
I heard he had a style
And so I came to see him
To listen for a while
And there he was this young boy
A stranger to my eyes
Sången komponerades av Charles Fox och orden skrevs ned av Norman Gimbel. Och liksom är fallet med alla goda sånger blev världen förmodligen litet bättre efter det!
Roberta Flack fick en megahit med ”Killing Me Softly”.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 