Vikingarna och deras största slag

Slaget vid Svolder skördade många krigares liv. Till dem som stupade hörde den norske konungen Olav Tryggvason.

Vikingatiden i de skandinaviska länderna sträckte sig från omkring 750 till 1100 efter Kristi födelse. Vikingar kallades de sjöburna krigare och handelsmän som då det begav sig sände skräckvågor genom hela Europa.

I norra Frankrike bads i kyrkorna under 800-talet och framöver ”För nordmännens raseri, bevare oss milde Herre Gud” (på latin A furore Normannorum libera nos) och det fanns det all anledning till.

793 landade vikingar vid Lindisfarne på den engelska ostkusten och plundrade klostret där på dess dyrbarheter och slog ihjäl många av munkarna. De hade dock låtit tala om sig redan innan dess. Vikingarna deltog i ett stort antal fält- och sjöslag som beskrivs i boken Vikingarnas största slag (Lind & Co 2021) av den norske historikern Kim Hjardar.
  
Det första slag som beskrivs i boken stod vid Bråvalla – antingen vid Bråvalla i Östergötland eller Bråvalla hed i Småland. Det framstod enligt Hjardar (sidan 25) ”för vikingatidens människor som en av de mest mytomspunna och avgörande händelserna i den fornnordiska krigarkulturens kollektiva medvetande.”
  
  Slaget beskrivs i Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum. Här räknas en rad krigare från hela den fornnordiska världen upp som deltagare. Svear, västgötar och norrmän ställdes under befäl av sveakonungen Sigurd Ring mot daner, östgötar, saxare, slaver och livländare vilka leddes av danernas kung Harald Hildetand. Många skall ha stupat och bland dessa fanns Harald Hildetand.
  
Slagets betydelse omvittnas av att dess händelser berättades i sekler efteråt i de kretsar som omgav Skandinaviens konungar och hövdingar. Motivet till slaget är onekligen litet speciellt. Kung Harald Hildetand hade blivit gammal (enligt sägnen runt 150 år) och ville inte dö den så kallade sotdöden, som inte skulle göra honom kvalificerad att nå det hägrande Valhall. Han föreslog därför sin brorson och lydkonung, Sigurd Ring, att de skulle utkämpa ett slag i syfte att utverka biljetten till Valhall.
  
Slaget vid Bråvalla anses av Kim Hjardar ha varit centralt på så sätt att det illustrerar vikingatidens viktigaste ideal: ordhållighet, offervilja för ledaren, hjältemodig kamp intill döden och respekt för de som hade stupat vilka ansågs helgade åt den högste asaguden, Oden. Motiv från slaget har återfunnits på fragment till bildvävar i den berömda Osebergsgraven från år 834. Ett antal framstående kvinnliga kämpar skall ha medverkat i slaget.
  
Ett annat berömt vikingaslag stod vid Fyrisvallarna i Gamla Uppsala cirka 985. Sveakungen Erik Björnsson Segersäll och hans mannar mötte här en dansk-vendisk här anförd av brorsonen och jomsvikingen Styrbjörn Starke. Det blev en förkrossande seger för konung Erik, som nu kom att dominera Skandinavien inklusive Danmark. Styrbjörn dog på slagfältet.
  

Osebergsskeppet hittades i en gravhög i Vestfolds fylke i Norge i början av 1900-talet.

Efter sin seger valde Erik Segersäll att slå sig samman med den vendiske hertigen Burislav, och enligt Adam av Bremen äktade han dennes dotter Sigrid Storråda med vilken han fick sonen Olof, som blev kung med tillnamnet Skötkonung – den förste sveakung som lät döpa sig. Det råder dock viss historisk förvirring beträffande vem eller vilka som var Eriks drottning/drottningar.
  
Erik Segersäll avled 995.
  
Ytterligare ett vida berömt slag från vikingaepoken är slaget vid Svolder omkring den 9 september år 1000. Det omnämns av en rad historieskrivare inklusive Adam av Bremen och på runstenar, men det har ändå inte gått att fastställa exakt var slaget utkämpades. Hjardar nöjer sig med upplysningen ”någonstans i Öresund”.
  
Förlorare vid Svolder-drabbningen var den norske konungen Olav Tryggvason. Han är bland annat känd för att på ett brutalt sätt ha berett väg för kristendomens införande i Norge. Följden blev att danskarna kunde återta kontrollen över Norge. Enligt källorna hade Olav bara elva skepp till sitt förfogande jämfört med den danske monarken Sven Tveskäggs 70-tal. Bland den förstnämndes skepp fanns dock den legendariska Ormen långe, det största skepp som sägs ha byggts under vikingatiden.
  
Även den svenske kungen Olof Skötkonung samt jomsvikingarnas hövding Sigvald jarl fanns med vid slaget. Dessa skall med gemensamma krafter ha lurat Olav Tryggvason i en fälla. Det hjälpte inte att Olav och hans mannar slogs frenetiskt för sina liv och sin ära. En av Olavs män var den skicklige bågskytten Einar Tambaskjelve.
  
Denne stod i aktern på Ormen långe och försökte med sina pilar träffa Sigvald jarl, men när han spände bågen för tredje gången brast strängen. ”Vad brast så ljudligt där?” skall Olav ha frågat. Svaret blev enligt legenden: ”Norge ur dina händer, konung.”
  
Det var inte bara i Skandivien som vikingarna lät vapnen tala. Hjardar redovisar således flera slag på utländsk botten i anslutning till platser såsom Nantes, Konstantinopel, Paris, Hop (mellan Nova Scotia och Cape Cod i Nordamerika) i det som vikingarna benämnde Vinland och Stamford Bridge i England.
  

Slaget vid Stamford Bridge den 25 september 1066 är anmärkningsvärt på så sätt att det var engelsmännens sista slag innan de invaderades och vid Hastings besegrades av den normandiske hertigen Vilhelm (William) Bastarden och hans trupper. Vilhelm kom i kraft av sin seger hädanefter att kallas ”erövraren”. Det hjälpte därför föga att den engelske monarken Harald Godwinsson betvingade en norsk här under ledning av konung Harald Hårdråde vid Stamford.
  
Under den period som blivit känd som vikingatiden ökade befolkningen i det skandinaviska området samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades. De mer företagsamma bland den jordbrukande manliga befolkningen beslutade sig därför att bege sig ut i världen och ta för sig av det som fanns. Vikingarna är visserligen kända som hänsynslösa krigare men ägnade sig också med framgång åt exempelvis handel och stadsgrundande.
   
År 841 grundades sålunda Dublin på Irland av nordmän, en alternativ beteckning för vikingar. Bosättningen förnyades 917. Vikingarna underkastade sig senare de normandiska erövrarna och försvann så småningom ur bilden.
  
Under slutet av vikingatiden tog många av de asatroende nordmännen intryck av kristendomen och kom att anamma tron på ”Vite Krist”, som de kallade Jesus Kristus. Därom vittnar talrika, korsförsedda runstenar.

Löfvens osanningar om klimatet och den livsfarliga mångfalden

Löfven sprider osanningar om klimatet.

Statsminister Stefan Löfven gästade nyligen det nya intervjuprogrammet ”Luuk & Hallberg” på SVT. Inget konstigt i det, Löfven vill naturligtvis bättra på sina katastrofala popularitetssiffror. Han tog tillfället i akt att sprida några av de vanligare klimatmyterna: isarna smälter i rasande takt, havsnivåerna stiger på katastrofalt sätt och Saharas spridning fortgår ohejdat.

Stefan Löfven for alltså – medvetet eller omedvetet – med grova osanningar. Läs gärna Thoralf Alfssons utmärkta blogginlägg i detta ämne här (jag är långt ifrån ense med Alfsson i allt, men här slår han i mitt tycke huvudet på spiken):

STEFAN ”FAKE NEWS” LÖFVEN

”Isarna smälter”. Låt oss börja med påståendet om att ”isarna smälter”. Jo, självfallet kan det vara så att delar av isarna vid exempelvis polerna och på Grönland smälter något vid höga temperaturer. Det vore ju mycket märkligt om så inte skedde. Något katastrofalt skeende är det dock på intet sätt frågan om, ty när det blir kallare växer isarna till sig igen. http://www.klimatupplysningen.se/2018/12/25/vi-har-mer-arktis-de-senaste-10000-aren/

Den arktiska isen började växa till sig på allvar sedan den långvariga värmeperioden på vikinga- och medeltiden, då det odlades vin på New Foundland i nuvarande Kanada (som vikingarna benämnde ”Vinland”) och Grönland var grönt. Isbildningen toppade sedan under den så kallade lilla istiden, då Stora och Lilla Bält i Danmark frös på och tillät Carl X Gustaf att med sina arméer tåga till och inta Köpenhamn.

Även om en liten del av isarna på båda polerna smält är istillgången därstädes alltjämt avsevärt rikligare än vad som varit fallet under de senaste årtusendena. Därtill kan det konstateras att de stora isområdena faktiskt växt till sig under senare tid, både kring polerna och på Grönland. Forskare vid Danmarks meteorologiska institut kunde 2017 således konstatera, att isen i Grönlands största glaciär – Jakobshavn – ökat med 44 gigaton. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/04/24/nu-vaxer-isen-i-gronlands-storsta-glaciar/

”Öknarna sprider sig”. En annan seglivad myt är den om den obevekliga ökenspridningen. Idén om att öknarna, enkannerligen Sahara, breder ut sig härrör från slutet på 1960-talet, då ekologiska katastrofscenarier började tillta i styrka. Startpunkten för denna utveckling kan sägas ha varit den amerikanska biologen Rachel Carsons bestseller Silent spring (Tyst vår) 1962, vilken varnade för att fåglalåten skulle dö ut till följd av alla bekämpningsmedel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tyst_v%C3%A5r

Det visade sig att Carson överdrivit våldsamt – fåglarna dog inte utan fortsatte drilla högt i skyn. En påtaglig effekt av den debatt Carson startade var dock att insektsgiftet DDT förbjöds på 1970-talet, något som bland annat ledde till kraftigt ökad dödlighet i malaria.

Forskaren Ulf Helldén vid Lunds universitet fick tillgång till satellitbilder som visade att öknarna inte alls sprider sig utan tvärtom minskar i omfång och blir grönare för varje år. Detta var dock, tvärtemot vad man skulle kunna tro, inga välkomna nyheter vare sig för FN-systemet, som ligger som en död hand över den seriösa klimatforskningen, eller den så kallade G77-gruppen bestående av 77 utvecklingsländer. Istället vill man bevara det alarmistiska scenariot intakt. https://www.fokus.se/2008/09/myt-att-oknar-sprider-sig/

Strandlinjen på Maldiverna är oförändrad trots domedagsbudskap.

”Havsnivåerna stiger”. 1988 hävdades inom ramen för den alarmistiska propagandan att ögruppen Maldiverna i norra Indiska oceanen löpte en överhängande risk att, som det hette i propagandan, ”sjunka i havet” på grund av stigande havsnivåer. Som alla kan konstatera 31 år senare har så icke skett – Maldiverna finns kvar och fortsätter locka turister. Ingenting har förändrats vad gäller havsnivån och strandlinjen har förblivit densamma. https://uvell.se/2019/01/28/vad-hander-med-maldiverna/

Örepubliken Maldiverna består av 26 atoller innefattande omkring 1200 öar varav cirka 200 är bebodda. På huvudön Malé bor ungefär 133 400 av hela ögruppens omkring 300 000 invånare. Inrikespolitiken kan beskrivas som tämligen turbulent. Regering och opposition är oense om mycket, men de har en sak gemensamt – de vill till varje pris hålla det imaginära hotet om att uppslukas av oceanens vattenmassor vid liv i syfte att kunna inhösta så mycket pengar som möjligt i internationellt bistånd. https://sv.wikipedia.org/wiki/Maldiverna

Maldiverna har fått 38 miljoner US dollar från FNs så kallade gröna klimatfond i ”tyfonskydd” och mer lär det väl bli – den svenska regeringen har nyligen beslutat att fördubbla biståndet till klimatfonden så att denna sammanlagt tilldelas 8 miljarder kronor av våra hårt prövade skattebetalare. https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2019/09/sverige-fortsatter-att-visa-ledarskap-i-klimatomstallningen/

”Lyssna till vetenskapen”. Ett stående tema i klimatikonen Greta Thunbergs budskap är ”Lyssna inte på mig, lyssna på vetenskapen.” Problemet är att klimat-Greta, lika litet som Stefan Löfven, inte menar vad hon säger. Vad hon vill är att vi skall lyssna på den del av vetenskapen som stödjer hennes extrema domedagsbudskap om en snabbt varmare värld – typ FNs klimatpanel (IPCC), den bedrägliga ”hockeykurvans” skapare Michael Mann och förre amerikanske vicepresidenten Al Gore.

Långt ifrån alla klimatforskare köper detta budskap. Istället, menar solforskare, kan jorden vara på väg in i en ny ”liten istid” till följd av minskade aktiviteter i solen. Klimat-Greta och hennes hejaklack vill emellertid inte att vi skall ta del av dessa forskningsrön ty då kan vi börja tvivla på katastrofteorin om det globala upphettningen. Mångfald kan vara livsfarligt för den som vill sprida ensidiga budskap. https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/forskare-jorden-pa-vag-mot-liten-istid

 

 

 

 

 

 

Nu växer isen i Grönlands största glaciär

 

 

Ett av klimatalarmisternas stående belägg för den globala uppvärmningens existens är att isarna på Grönland påstås smälta i en rasande takt. Nu har emellertid NASA genom mätningar kunnat leda i bevis att isen i den största grönländska glaciären, Jakobshavn, faktiskt växer.

Jakobshavns is har växt de två senaste åren till följd av kallare havsströmmar, ett resultat av kallare temperaturer i Nordatlanten. Detta borde väl innebär, att alla forskare och andra som oroar sig över den påstådda uppvärmningen öppnar champagneflaskorna, eller hur?

Att klimat-Greta slår klackarna i taket och uppmanar oss att ta det lilla lugna i stället för att fortsätta uppmana oss känna ångest och drabbas av panik.

Nej, knappast. Deras reaktioner tyder snarare på chock och förvirring. Det här var inte något de hade förutsett. Se gärna videon överst så förstår ni vad jag menar.

Forskare vid Danmarks meteorologiska institut kunde 2017 konstatera, att isen på Grönland växte för första gången sedan 2017. Ökningen uppgavs vara 44 gigaton.

Klimatalarmisten Al Gore rationaliserar så att klimatet skall passa hans desinformation enligt amerikansk karikatyrtecknare.

Vad klimatalarmisterna talar mycket tyst eller inte alls om är att klimatet på jorden har skiftat i alla tider alldeles oberoende av så kallade klimatutsläpp. För 1000 år var Grönland således just – grönt. Samtidigt odlades vin på Newfoundland i nuvarande Kanada, varav namnet Vinland. Vad jag vet fanns varken industrier eller biltrafik på den tiden,. Eller har jag missat något? https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/24/ar-klimatalarmismen-pa-vag-utfor/

Den internationellt kände havsforskaren, docent Nils Axel Mörner, hävdar för sin del att larmen om koldioxiden som orsak till stigande havsnivåer är en megabluff som bygger på påhittade teoretiska modeller vilka ej stämmer överens med verkliga observationer: ”Detta är uppdiktat /…/ jorden är gudskelov mycket mer stabil. Det som inte är stabilt är samhället och idéer.” https://www.klimatupplysningen.se/2019/01/30/nils-axel-morner-om-havhojningen/

Alarmisterna hade fel om att Maldiverna skulle läggas under vatten.

Något som stöder Mörners resonemang är att ögruppen Maldiverna – som enligt vad domedagsprofeterna förkunnade för 30 år sedan skulle ligga under vatten på grund av vattenhöjningen – lever vidare i högönsklig välmåga. Ingenting har hänt – alarmisterna hade helt enkelt fel.

Är klimatalarmismen på väg utför?

Åke Ortmark menar att klimatalarmismen håller på att förlora i inflytande.

Gamle skjutjärnsreportern Åke Ortmark, still going strong, twittrade nyligen om att klimatalarmismen tycks vara på väg att förlora i inflytande. Jag vet inte om detta var resultatet av önsketänkande från Ortmarks sida, men om han har rätt är det inte en dag för tidigt att så sker.

Klimatalarmisterna i till exempel svenska Vattenfall och World Wildlife Fund (Världsnaturfonden) har hängt upp mycket av sitt budskap kring isbjörnarna, vilka man påstått stadigt minskar i antal. Nu visar det sig att detta är ett felaktigt påstående. Isbjörnspopulationen ökar i stället med betydande hastighet. 1940 beräknas det ha funnits 4000-5000 isbjörnar i världen. Numera finns det enligt nyligen företagna uppskattningar omkring 23 000.

Här en nyligen publicerad artikel i Financial Post som handlar om det ökande isbjörnsbeståndet i Kanada. Artikelförfattarinnan menar till och med att det kan finnas för många isbjörnar:

http://opinion.financialpost.com/2013/06/12/junk-science-week-now-we-have-too-many-polar-bears/

I Kanada finns det i dag 60 procent fler isbjörnar än vad forskare förutspådde skulle vara fallet för några år sedan. Även i Ryssland och på Svalbard har de mäktiga vita djuren ökat sitt bestånd. Detta så till den grad att de anses vara en fara både för människor och för vanliga björnar.

Isbjörnar på Svalbard, där isbjörnsbeståndet liksom på andra platser ökar.

De tidigare tvärsäkra förutsägelserna om isbjörnens nära förestående utrotning bygger på spekulationerna om långtgående, framtida klimatförändringar som en följd av en global uppvärmning förorsakad av mänskliga aktiviteter i form av utsläpp av så kallade växthusgaser, främst koldioxid. Alla forskare har dock inte ställt upp på detta axiom.

För ett par år sedan väckte det vidare viss uppståndelse då det avslöjades att FNs klimatpanel (IPCC) medvetet förfalskat uppgifter om tjockleken i glaciärer i Himalaya i syfte att hålla domdedagsprofeterandet vid liv; det talades i sammanhanget om Climategate.

Eventuella snabbt smältande isar i Arktis kan ha en annan förklaring än så kallade klimatutsläpp. Fenomenet kan exempelvis bero på förändringar i molnigheten som gör att mer solljus släpps igenom till markytan. Om isarnas tjocklek och/eller utbredning minskar i Arktis så ökar de däremot i Antarktis. Om det verkligen pågick en global uppvärmning värd namnet borde rimligen isarna smälta i anslutning till båda polerna.

Att med exakthet förutspå hur klimatet kommer att te sig om låt oss säga 50 år är utomordentligt vanskligt, då teoribildningen i frågan helt bygger på datoranimeringar vilka inte nödvändigtvis har så mycket med verkligheten att göra.

I områden i nuvarande Kanada odlades vin för cirka 1000 år sedan. Därav benämningen Vinland.

Att det finns rätt gott om vetenskapsmän vilka varnar för överdriven klimatalarmism visar den här amerikanska nyhetsanalysen:

http://usapol.blogspot.se/2012/01/vetenskapsman-varnar-for-klimatalarmism.html

Är då klimathysterin inom vetenskapen och politiken på väg utför? Det är nog alltför tidigt att dra några säkra slutsatser om den saken, men det förefaller faktiskt som om även andra synsätt tycks lyssnas mer på i dag än som tidigare var fallet. De verkligt bokstavstrogna miljöfundamentalisterna kommer nog dock aldrig att vika en tum, knappast ens om vi får en ny istid.

Vad man kan hoppas på är att vanligt miljöintresserat folk kan få upp ögonen för att klimatförändringar faktiskt kan ha andra orsaker än mänskliga aktiviteter. I så fall tvingas politikerna i bästa fall faktiskt lyssna på de som påpekar detta. På vikingatiden var ju Grönland verkligen grönt, samtidigt som det odlades vin på Newfoundland i nuvarande Kanada; därav namnet ”Vinland” som härstammar från berättelserna om de gamla vikingafärderna från Island till Nordamerika.

Ännu längre tillbaka under bronsåldern var klimatet i vår del av världen snarast av medelhavskaraktär. Då fanns bevisligen inga ”klimatutsläpp” förorsakade av vare sig industrier eller bilar.

Meteorologen Tage Andersson menar att klimatalarmisterna skapat ett nytt ”hatspråk” för att misstänkliggöra sina meningsmotståndare.

Meteorologen Tage Andersson pekar i en text från 2010 på att klimatalarmisterna skapat ett nytt ”hatspråk” med tillmälen såsom ”klimatförnekare” och ”klimatdåre” ägnade åt personer med avvikande mening. Jag har själv stött på personer som jämfört klimatkritiker med förintelseförnekare. Andersson menar jämväl att klimatet ständigt fluktuerar och har så gjort sedan Hedenhös. Tvärsäkra förutsägelser om en katastrofal, global uppvärmning saknar därför trovärdighet.

Tills vidare kan vi i alla fall glädja oss åt att våra vänner isbjörnarna lever och har hälsan.