Visionen om en islamisk ordning: Sverige, Bosnien, Europa

Sarajevo är huvudstad i Bosnien-Hercegovina och en skärningspunkt mellan islamism och modernism.

Den muslimska minoriteten i Sverige växer mycket kraftigt och kan inom några år vara den största i Västeuropa. Frågan om islams politiska uttryck blir därmed allt viktigare. Ett muslimskt parti i riksdagen är på sikt ingen orimlig tanke. Dock finns i Europa, närmare bestämt på Balkan, ett land som haft en påtaglig muslimsk närvaro sedan 1400-talet: Bosnien-Hercegovina.

I december 2017 kom en rapport från Pew Research Center som förutspådde en kraftig ökning av den muslimska folkgruppen i Europa, vilken i dag uppskattas utgöra 5 procent av den europeiska befolkningen. För Sveriges del är siffran 8,1 procent, vilket innebär att det finns uppemot en miljon muslimer i vårt land. http://www.pewresearch.org/fact-tank/2017/12/04/europes-muslim-population-will-continue-to-grow-but-how-much-depends-on-migration/

Denna andel väntas, som en följd av den så kallat generösa svenska immigrationspolitiken, öka under de kommande åren och kan inom en icke alltför avlägsen framtid vara den största i Västeuropa. Muslimska särkrav såsom byggande av moskéer, böneutrop, särskild kost, segregation mellan kvinnor och män, särskild undervisning, ändringar i läroböcker etcetera kommer därför med all sannolikhet att öka i accelererande hastighet.

Islam ingen privatsak. Timbro har mot denna bakgrund publicerat en rapport om islam och islamism som fått titeln Drömmen om en islamisk ordning. Muslimska brödraskapet i Bosnien och Hercegovina. Författare är docent Kjell Magnusson, som under en följd av år studerat förhållandena på Balkan med särskild bäring på islam och islamism. http://www.mynewsdesk.com/se/timbro/pressreleases/ny-rapport-islamism-i-praktiken-2405062

”Drömmen om ett samhälle grundat på Koranens bud är ytterst det som definierar islamism”, framhåller Magnusson, ”men sådana strömningar kan i en given kontext förändras och ta sig extrema uttryck.” Enligt den syrisk-tyske islamforskaren forskaren Bassam Tibi är det specifika för islamismen inte våldet utan idén om en islamisk samhällsordning. https://en.wikipedia.org/wiki/Bassam_Tibi

Tibis uppfattning möjliggör en tolkning som jämställer islamism med politiska ideologier såsom nationalsocialism och stalinism/kommunism. Den stora skillnaden är naturligtvis att de båda sistnämnda ideologierna emanerar ur 1800- och 1900-talen, medan islamismen härleder sina ideologiska rötter tillbaka till 600-talet då islam växte fram under profeten Muhammeds ledning.

Islam är minst av allt någon ”privatsak”, som religionen i västerlandet ibland anges vara. Islam är en heltäckande ideologi där religion, kultur, rättsväsende och politik är en enhet. Islams 1400 år gamla ideal omfattande bland annat patriarkalism, kvinnoförtryck och en mentalitet av underkastelse kontrasterar givetvis våldsamt mot det av demokrati och individualism präglade västerländska samhället.

Islamisten Mehmet Kaplan blev till slut för mycket för den rödgröna regeringen.

Exemplet Mehmet Kaplan. De försök som gjorts att integrera muslimer i det svenska samhället har ofta byggt på en välvillig så kallad orientalism, vilken betraktar islam och muslimer som exotiska inslag i det västerländska samhället med potential att verka ”berikande” på vår kultur. Orientalismen bortser emellertid från den islamiska ideologins egen agenda som går ut på att ta kontroll över samhället för att när tiden anses mogen proklamera en islamsk ordning. https://www.svd.se/vad-betyder-egentligen-orientalism

Det finns flera exempel på den naiva och obefogat välvilliga syn på islam och dess megafoner som förekommit i svensk politik. Det tydligaste av dessa exempel gäller Mehmet Kaplan, en kurdisk invandrare från Turkiet som kom till Sverige i späd ålder. Han har haft ledande poster i en rad muslimska organisationer innan han blev riksdagsman för Miljöpartiet 2006 och 2014 utsågs till bostads- och stadsutvecklingsminister. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/18/om-en-mullvad-i-regeringen-och-den-svenska-auschwitz-politiken-mot-israel/

Det visade sig snart att Kaplan skötte sin ministertjänst på ett ganska nonchalant sätt. Däremot var han, liksom tidigare, mycket aktiv i att på olika sätt föra fram muslimska synpunkter. Innan den rödgröna regeringen hösten 2014 erkände ”Palestina” hade Kaplan under ett flertal år verkat för ett sådant erkännande och argumenterat för att östra Jerusalem skulle anses vara palestinsk huvudstad.

2010 hade han funnits med på ett skepp i en fartygskonvoj som under namnet ”Ship to Gaza” syftade till att frakta förnödenheter till det av terroristorganisationen Hamas kontrollerade Gaza och därmed trotsa Israels embargo. Kaplans sympatier för ”Palestina” har vidare lett till att han jämfört Israels behandling av palestinaaraberna med Nazitysklands behandling av judarna.

I juni valåret 2014 väckte Mehmet Kaplan icke obetydlig uppståndelse, då han under politikerveckan i Almedalen jämställde svenska medborgare som beger sig till Mellanöstern för att strida för terrorgrupperingen Islamiska staten (IS) med svenskar som deltog på Finlands sida i Vinterkriget mot Sovjetunionen 1939-40.
  
Det som slutligen tvingade Kaplan att avgå från sin ministerpost var dock en middag i april 2016, vid vilken han hade umgåtts som du och bror med företrädare för den turkiska fascistorganisationen Grå vargarna samt antisemitiska islamister från Turkiet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mehmet_Kaplan

Muslimska brödraskapet. Exemplet Mehmet Kaplan visar på det inflytande som den islamistiska organisationen Muslimska brödraskapet tillägnat sig i Sverige. Aje Carlbom, docent i socialantropologi och forskare vid Malmö högskola, skriver i ett debattinlägg i tidningen Dagens Samhälle den 15 oktober 2014 då Kaplan just tillträtt som minister i den rödgröna regeringen:

Man bör dock vara medveten om att Kaplan har sin ideologiska bakgrund i den islamistiska rörelse som de senaste tjugo åren har arbetat på att skaffa sig inflytande i olika politiska sammanhang.https://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340

Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna.

Muslimska brödraskapet är en sunnimuslimsk rörelse som grundades 1928 i Egypten av imamen Hassan al-Banna (1908-49). Dess övergripande målsättning är att upprätta en islamisk samhällsordning för alla världens muslimer byggd på Koranen och haditherna under parollen ”Allah vårt mål”. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/02/17/muslimska-brodraskapet-uppmanar-till-jihad/

De tidigare egyptiska presidenterna Anwar Sadat och Hosni Mubarak betraktade brödraskapet som sina dödsfiender, men när Mubarak avsattes 2012 och ersattes av islamisten Muhammad Mursi fick organisationen vind i seglen vilket inte var så konstigt: Mursi var nämligen ledare för ett politiskt parti som hade grundats av brödraskapet efter den egyptiska revolutionen 2011.

Efter ett år som president 2012-13 tvingades Mursi bort från makten och efterträddes av juristen Adli Mansour, vilken i sin tur 2014 följdes av fältmarskalken Abd al-Fattah al-Sisi. Mursi dömdes till 20 års fängelse för att ha orsakat talrika dödsoffer i samband med regimfientliga demonstrationer genom att beordra utkommenderad militär och polis att skjuta skarpt mot demonstranterna. Parallellt härmed förbjöds Muslimska brödraskapet, som i dag ses som en terrororganisation av Ryssland, Egypten, Syrien, Saudiarabien och Förenade arabemiraten.

Islam och det moderna samhället. Muslimska brödraskapet har sina tentakler ute över stora delar av världen. Bosnien-Hercegovina, där islam varit en levande realitet sedan området anslöts till Osmanska riket på 1400-talet, är ett ovanligt tydligt exempel på detta.

”Fallet Bosnien illustrerar på olika sätt islams belägenhet och muslimernas dilemma i ett modernt samhälle”, skriver Kjell Magnusson i Timbro-rapporten. Bosnien-Hercegovina kan på flera sätt anses vara ett modernt samhälle och är idag, tillsammans med grannlandet Kosovo, ett potentiellt kandidatland för EU-anslutning även om det i nuläget inte anses kvalificera sig för medlemskap. https://europa.eu/european-union/about-eu/countries_sv

Dilemmat utgörs av att Bosnien-Hercegovina var det första  landet som på allvar influerades av Muslimska brödraskapets idéer om en islamisk ordning. Detta innebär att landet påverkats av en kultur som hämtar sina rötter från en ideologi som utvecklades under 600-talet och som ännu inte, till skillnad från den kristna religionen och kulturen, genomgått någon form av reformation. I mer renläriga muslimska stater såsom Saudiarabien och Iran förekommer fortfarande stening av äktenskapsbrytande kvinnor, hängning av homosexuella samt spöslitning och stympning för andra typer av brottslingar.

Islamisten Alija Izetbegovic var det självständiga Bosnien-Hercegovinas förste president.

Exemplet Bosnien illustrerar enligt Magnusson de problem islam och dess anhängare ställs inför i ett modernt samhälle. Hur förhåller sig exempelvis den muslimska identiteten till etnicitet? Är en islamisk livsstil förenlig med en sekulär kultur? Till detta kommer att Bosnien under kriget på Balkan 1992-95 i den muslimska världen blev en symbol för kampen mot islams fiender, och tusentals jihadister fylkades kring de bosniakiska fanorna.

Izetbegovic förvärrade konflikten. En centralfigur i den moderna bosniska historien var Alija Izetbegovic (1925-2003), som blev det självständiga Bosnien-Hercegovinas förste president efter krigsslutet 1995. http://www.nytimes.com/2003/10/20/world/alija-izetbegovic-muslim-who-led-bosnia-dies-at-78.html

2015 utkom i den bosniska huvudstaden Sarajevo en avslöjande bok om Izetbegovic, författad av Mustafa Cengic, som var informationsminister i Jugoslaviens sista federala regering. Boken, vars titel lyder Alija Izetbegovic: apokalypsens ryttare eller fredsängel?, blev en kontroversiell bästsäljare. Cengic driver tesen, att den senares styre gjorde Bosnien-Hercegovina till en islamistisk enpartistat med utbredd korruption och ekonomisk stagnation.

Författaren förnekar inte att Serbien och Kroatien genom sitt aggressiva beteende bar huvudansvaret för kriget 1992-95 men vidhåller, att Izetbegovic genom sitt handlande bidrog till att konflikten förvärrades. I och med att Alija Izetbegovic med en ideologi hämtad från Muslimska brödraskapet strävade efter att ge Bosnien-Hercegovina en bosniakisk identitet med islam som motor kunde han aldrig verka som en enande nationell kraft och som sådan leda landets muslimer (kallade bosniaker), katoliker (kroater) och ortodoxa kristna (serber).

Izetbegovic gjorde sig vidare under kriget beroende av Saudiarabien, Iran, Turkiet och muslimska frivilliga vilka begick övergrepp i centrala Bosnien och efter krigsslutet bidrog till ökad konflikt och instabilitet. Mustafa Cengic kritiserar i sin bok också Izetbegovic för att ha underlättat för bosnienserbiska styrkor under ledning av general Ratko Mladic att begå den fruktansvärda massakern i Srebrenica 1995 genom att dra bort militära styrkor från området.

Över 8000 män och pojkar mördades och Mladic – med det föga smickrande tillnamnet ”Bosniens slaktare” – dömdes den 22 november 2017 till livstids fängelse av krigsförbrytartribunalen i Haag för bland annat brott mot mänskligheten och folkmord. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EjzOJ/ratko-mladic-doms-till-livstids-fangelse

Politik och religion – en enhet. Alija Izetbegovics programskrift Den islamiska deklarationen författades redan 1970 men publicerades i Sarajevo först 1990. Här fastslogs att politik och religion skall utgöra en enhet med islam som centrum. En huvudpunkt var att en islamisk samhällsordning kan etableras endast i sådana länder där muslimerna är i majoritet.

Det långsiktiga målet är att upprätta en universell muslimsk gemenskap, en statsbildning omfattande alla världens muslimer. Innehållet i Den islamiska deklarationen liknar i mångt och mycket de tankar och idéer som presenterats av Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna och i någon mån även den mer radikale islamistiske ideologen Sayyid Qutb. Utmärkande för brödraskapets idéer är vidare kritik mot det islamiska prästerskapet och en betoning av lekmännens ansvar att utveckla islam.

Den ökände stormuftin av Jerusalem inspekterar en muslimsk SS-truppstyrka.

Brödraskapets idéer nådde Bosnien-Hercegovina på 1930-talet och resulterade i bildandet av organisationen Unga muslimer 1939. Dessa hade en antikommunistisk men också pronazistisk och antisemitisk hållning och välkomnade 1943 den beryktade stormuftin i Jerusalem, SS-officeren och Hitler-vännen Haj Amin Mohammed Effendi al-Husseini, till Sarajevo. Denne uppmanade de unga muslimerna att ansluta sig till den muslimska SS-division som etablerats. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Efter kommunisternas maktövertagande i det enade Jugoslavien efter Andra världskrigets slut fortsatte Unga muslimer sin verksamhet i Sarajevo och andra bosniska städer liksom i Belgrad och Zagreb. De blir dock snart avslöjade, och många unga muslimer döms av den ateistiska jugoslaviska staten till långa fängelsestraff 1946-49. Fyra ledare avrättas och omkring 5000 utsätts för repressalier. Den unge Alija Izetbegovic döms till tre års fängelse och avlägger efter frigivningen en juristexamen på rekordtid.

Massakern i Srebrenica. Ungmuslimerna får nu alltmer karaktären av en konspirativ organisation av leninistisk typ. Medlemmarna förständigas att iaktta en strikt disciplin omfattande bland annat böner fem gånger om dagen, regelbunden fasta och avhållsamhet vad gäller alkohol och nöjesliv. De skall vidare undvika att ta kvinnor i hand och gå på ”blandade” fester.

Sedan Jugoslavien under ledning av den kroatiske kommunisten Josip Broz Tito brutit med Stalin och Sovjetunionen i början av 1950-talet utvecklas i landet en typ av kommunism/socialism som är öppnare än den som råder i det övriga Östeuropa, vilket gör att samhällslivet blir något friare och att delrepublikerna decentraliseras. Vad beträffar muslimerna förväntas dessa assimileras i det jugoslaviska samhället. Under 1970-talet, framhåller Kjell Magnusson i sin rapport, vitaliseras emellertid den muslimska rörelsen i Bosnien-Hercegovina med vissa moskéer som nav.

Denna utveckling leder fram till omfattande förföljelser mot muslimer och en ökänd rättegång som hölls 1983. Samtidigt ökar friheten i delrepublikerna Slovenien och Serbien. När Izetbegovic släpptes efter fem år i fängsligt förvar 1988 var Jugoslavien på väg mot sin upplösning. 1990 bildas SDA, Demokratiska aktionspartiet, ett politiskt parti för muslimer i Jugoslavien och andra som stödjer dess program och målsättning.

USAs ambassad i Sarajevo attackerades 2011 av en vilt skjutande jihadist.

Sommaren 1992 inleds det första Balkan-kriget med att serbiskbosniska trupper uppbackade av irreguljära serbiska styrkor går in i Bosnien-Hercegovina, vilket leder till att angriparna tar kontrollen över ett sammanhängande territorium vilket sträcker sig i en vid båge från östra till västra delarna av Bosnien. Kroaterna i Kroatien och Bosnien blandar sig i leken.

Hösten 1995, efter Srebrenica-massakern, besegrar de bosniska och kroatiska styrkorna med USAs och NATOs uppbackning de serbiska styrkorna. Kriget får ett slut med det så kallade Dayton-avtalet, som undertecknades av de stridande parterna i Paris den 19 december 1995. Krigshandlingar förekommer dock i olika delar på Balkan såsom Kosovo och Makedonien ända till 2001. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jugoslaviska_krigen

Polariseringen i det bosniska samhället har fortsatt efter krigsslutet. Antalet våldsbejakande islamister anses vara förhållandevis blygsamt, men terrordåd har förekommit då och då. 2010 respektive 2015 skedde mord på poliser i städerna Bugojno och Zvornik och 2011 attackerades USAs ambassad i Sarajevo. Personer som greps i samband med ambassadattacken visade sig ha kopplingar till islamister i Sverige och Danmark. https://www.sydsvenskan.se/2011-10-29/iskall-attack-mot-usas-ambassad

Drömmen om en islamisk ordning lever! En viktig gestalt inom det bosniska islamsamfundet – och det europeiska islam i stort – är Mustafa Ceric, född i Bosnien-Hercegovina 1952 men under flera år verksam i Chicago i USA. Efter hemkomsten till dåvarande Jugoslavien 1985 blev han imam i Zagreb och senare stormufti för hela Bosnien-Hercegovina. Han är för närvarande president i Bosniak World Congress samt ingår i rådet för Tony Blair Faith Foundation.

Ceric skrev 2006 ett manifest med rubriceringen A Declaration of European Muslims som tog sig an konflikten mellan de muslimska trosbekännarna och Europa. Enligt Mustafa Ceric bör muslimerna i Europa, icke minst för att undvika så kallad islamofobi, leva på ett rättskaffens sätt. Följande syftemål anges i Cerics deklaration:

1. Etablera islam i Europa. 2. Utveckla den muslimska gemenskapen så att den kan bli ekonomiskt oberoende. 3. Utveckla det islamiska skolväsendet i de europeiska länderna. 4. Engagera sig politiskt för att få in muslimska partier i de europeiska parlamenten. 5. Få till stånd en liberalisering av den europeiska invandringspolitiken. 6. Öppna för tillämpning av sharialagstiftning inom områden som familjerätt.

 

Moskén i Fittja i Botkyrka kommun fick tillåtelse att bedriva böneutrop 2013: ett symptom på islamiseringen i det svenska samhället.

Det krävs inga högre mått av vare sig fantasi eller intelligens för att inse, att detta är precis vad som, i fullständig överensstämmelse med Muslimska brödraskapets idéer, i dag sker i Europa. Vad det sammanfattningsvis handlar om är att de europeiska muslimerna skall bevara sin kultur och få ett allt större inflytande i samhället för att slutligen ta över det helt.

Med andra ord: drömmen om en islamisk ordning är i högsta grad levande!  

Detta är Miljöpartiet: jihadistkramare och tokiga fruntimmer

 Jihadistkramaren Mehmet Kaplan (MP).

Miljöpartiet (MP) har sannerligen utmärkt sig under Almedalsveckan 2014. Och då definitivt inte i någon positiv bemärkelse.

När MPs gruppledare i riksdagen och Ship to Gaza-aktivisten, den muslimske trosbekännaren Mehmet Kaplan, under ett seminarium den 1 juli om så kallad islamofobi skulle ursäkta unga islamister som reser till Syrien för att utkämpa jihad jämförde han dessa med svenska frivilliga till Vinterkriget i Finland 1939-40.

Kaplan backades givetvis upp av Rashid Musa från Ibn Rushds studieförbund: det rör sig alls inte om terrorister, nej då. De reser för att de är ”engagerade” och ”vill hjälpa till”. Vilket måhända är en klen tröst för de muslimer av annan övertygelse samt kristna som våra ”blågula” jihadister mördar och lemlästar.

Man baxnar när man hör en parlamentariker, vilken somliga uppfattar som nyanserad och fredsälskande, likställa våra tappra och hedervärda finlandsfrivilligas kamp mot den kommunistiska sovjetmakten med våldsdyrkande extremister som vid behov inte tvekar att korsfästa och halshugga sina meningsmotståndare och för vilka massavrättningar tillhör den dagliga rutinen.

Mer i ämnet av klokt skrivande David Lindén:

http://btledarblogg.wordpress.com/2014/07/01/underkant-mehmet-kaplan/

 Jenny Wenhammar (MP) bröstar av i ett tidigare sammanhang. Får vi se henne utan BH i riksdagen härnäst?

Mehmet Kaplan är långt ifrån ensam bland miljöpartistiska knäppskallar. Under statsminister Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen den 3 juli försökte Jenny Wenhammar, fjärdeplacerad på Miljöpartiets riksdagslista, tränga sig fram till scenen tillsammans med tre barbröstade aktivister från feministgruppen Femen. De övriga tre, som var från Sydeuropa, lyckades kränga av sig tröjorna och forcera avspänningarna vilket Wenhammar misslyckades med.

Målsättningen med att visa brösten var att dels protestera mot lobbyister, dels mot kalkbrytning på Gotland. Varför just denna form av anstötlig exhibitionism skulle vara bästa sättet att föra fram sina synpunkter framgick inte. De tre kvinnorna som lyckades komma fram till scenen utan tröjor placerades där de hörde hemma: i polisens arrest för förargelseväckande beteende. Wenhammar, som alltså misslyckades med allt detta, släpptes redan efter tre timmar i polisförvar.

Blotterskan Jenny Wenhammar skall ha fått en varning av partiet och en uppmaning att välja mellan fortsatta protestaktioner av det obskyra slaget, eller att kandidera till riksdagen och därmed stoppa tillbaka tuttarna i BHn där de rimligen hör hemma. Hon uppger i Aftonbladet att hon fortfarande sliter med frågan:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19167421.ab

 Åsa Romson (MP): Män roten till allt ont.

Frågan är ändå om inte det galnaste fruntimret i Miljöpartiet är det celebra språkröret Åsa Romson själv. Under sitt enligt media ”spretiga” och ”hackiga” tal  Almedalen den 2 juli gjorde hon ett obalanserat utfall mot halva mänskligheten enligt följande:

Män släpper ut mer koldioxid än kvinnor. Män äter kött, åker mer bilar, flyger mer.

Det moderata triumviratet Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Anders Borg föredrog Romson att benämnas ”motsträviga åsnor” därför att de enligt Romson inte är miljömedvetna nog.

Mer här:

http://www.dn.se/valet-2014/romson-dessa-tre-man-liknar-motstraviga-asnor/

Det är alldeles uppenbart att MP insett att det förleligger en risk att en del av de egna väljarna kan gå över till ett annat eklatant dårparti i höstens val, nämligen Feministiskt initiativ. Därav de obalanserade utspelen. Risken är naturligtvis att det hela slår fel och att allmänheten får klart för sig att det här partiet inte hör hemma i närheten av någon form av ansvarstagande regering.

 MPs nya kampanjerbjudande?

I följande videoklipp försvarar Romson, i en debatt med SDs Björn Söder, MPs försvarspolitik – som går ut på att möta fientliga angrepp med ett icke-våldsförsvar – med att ”vi lever inte längre i Kalla kriget”:

I Almedalen skymtade jag i trängseln härom dagen två gamla MP-profiler från min hemkommun Södertälje – det äkta paret Gudrun Lindvall och Carl Frick. Jag undrade i mitt stilla sinne vad de tycker om Miljöpartiet modell 2014.

 

Varför har Finland så starkt försvar?

 Militär självständighetsparad i finska S:t Michel i december 2013. Finland kan i dag mobilsera fler soldater än övriga nordiska länder tillsammans.

Varför har Finland ett så starkt militärt försvar? Den frågan söker militärhistorikern Lars Gyllenhaal besvara på ett lättfattligt sätt i en text ingående i en militärhistorisk artikelserie – militärt.nu –  han driver på nätet. Hela artikeln här:

http://www.militart.nu/artiklar/finlands-hemliga-recept.pdf

Gyllenhaal menar att Finland mycket väl kan vara med i diskussionen om att ha det mest kostnadseffektiva försvaret i världen.

Sverige och Finland hade under flera decennier efter andra världskriget snarlika förutsättningar, men på senare år har skillnaderna länderna emellan ökat drastiskt.

2002 kunde Finland mobilisera en halv miljon män och kvinnor under vapen. 2013 hade detta antal visserligen minskat till 230 000, men den finska mobiliseringsförmågan måste ändå betecknas som imponerande. Sverige förmår vid en jämförelse  endast mobilisera 40 000, en siffra som möjligen kan ökas på till 50 000 inom ett par år. På 1980-talet, då det Kalla kriget ännu pågick, låg den svenska mobiliseringsförmågan runt 850 000.

Här en kort nyhetstext med vidhängande video som belyser den ställning krigsmakten ännu har i Finland:

http://www.svt.se/nyheter/uutiset/svenska/sjalvstandighetsparad-i-s-t-michel

Finnarna är avsevärt bättre på att hålla i slantarna än vad vi svenskar är. De förra lägger ner under tre miljarder euro på sitt försvar, medan de svenska kostnaderna belöper sig på drygt fem miljarder euro. Kan denna ekonomiska diskrepans möjligen bero på att Sverige till höga kostnader skickar fler militärer utomlands än Finland? Knappast, menar Gyllenhaal.

 Den finska krigsmakten har tillgång till den tysktillverkade stridsvagnen Leopard 2.

Förvisso finns det något fler svenskar än finnar i Afghanistan, men i det stora hela skickar de båda länderna ungefär lika många militärer på utlandsuppdrag: ungefär 1000 personer per år. Då skall man komma ihåg att Sverige har nästan dubbelt så stor befolkning som Finland – 9,4 respektive 5,4 miljoner – varför den finska insatsen är desto mer imponerande.

Viss del av de finska försvarskostnaderna spars in på genom att man fortfarande använder sig av en del äldre försvarsmateriel (som ännu är fullt funktionsduglig), men det är också sant att man förfogar över några mycket moderna försvarssystem av typ amerikanskt jaktflyg F-18, svenska stridsfordon 90 samt tyska stridsvagnar av fabrikatet Leopard 2.

Lars Gyllenhaal framhåller med all rätt:

Hur Finlands försvarsutgifter kan vara så låga som de är framstår som ännu märkligare när man beaktar hur många som ännu gör värnplikten…

I Finland gör cirka 80 procent i värnpliktig ålder sin plikt gentemot fosterlandet. Gyllenhaal erinrar om att även Schweiz och Österrike, till skillnad från Sverige, valt att behålla värnplikten. Som av en händelse tillhör samtliga dessa tre länder de mest stabila och framgångsrika staterna på jorden, liksom de även bedriver en relativt restriktiv invandringspolitik.

De finska, vinterutrustade soldaterna blev en alltför svår nöt att knäcka för Stalins Sovjet under Vinterkriget 1939-40.

Lars Gyllenhaal citerar i sammanhanget Josef Stalin, som vid ett möte med finska officerare 1948 fällde följande uppskattande omdöme om finsk försvarsförmåga, vilken han ju själv och Sovjetunionen hade egna smärtsamma erfarenheter av:

Ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men alla respekterar ett land som har en god armé. Jag höjer mitt glas för Finlands armé och dess härvarande representanter.

Den stora skillnaden mellan Finland och Sverige torde til syvende og sidst stå att finna i den mentala inställningen. Den forna svenska så kallade rikshalvan på andra sidan Östersjön har varit tvungen att upprepade gånger försvara sig med väpnad makt mot utifrån kommande – läs sovjetrysk – aggression och därtill gjort det så framgångsrikt, att den egna självständigheten kunnat bevaras. Lägg därtill det uppslitande inbördeskriget – Frihetskriget – med utländska inslag mellan kommunister och frihetligt borgerliga 1918, då de röda fick ordentligt på tafsen.

Finnarna vet således att friheten alltid måste försvaras, ibland i värsta fall med vapen i hand och till priset av betydande manspillan. Det är en insikt som 200 år av fred betydligt naggat i kanten för svensk del. Här verkar försvarsledningen tycka att det är viktigare att satsa på sociala experiment i det militära än att stå redo i händelse av främmande aggression.