Posted tagged ‘”Vite Krist”’

Södertäljeprofiler (I): den helige Ansgar

8 juni, 2017


Aposteln och helgonet Ansgar står staty i Hamburg i Tyskland.

I den första av en planerad serie artiklar om bemärkta Södertälje-profiler skriver jag här om Nordens apostel, Sankt Ansgar. Denne var naturligtvis inte från Södertälje men har ändå i viss mån präglat vår stad, varför jag tycker det kan vara befogat att inleda artikelserien med just honom.

Ansgar föddes i Fouilloy nära Amiens i vad som nu är Frankrike 801 och avled i en sjukdom i Hamburg 865. Han blev i ungdomen munk i Benediktinerorden och i tidernas fullbordan ärkebiskop i stiftet Hamburg-Bremen. Det sägs att Ansgar sörjde över att nödgas dö ”sotdöden” – han hade mycket hellre velat avsluta sin levnadsbana som en martyr för Kristus. Han helgonförklarades efter sin död.

Vi vet förhållandevis mycket om den helige Ansgar tack vare den handskrivna biografi – Vita Anskarii (Ansgars liv)- som författades av hans lärjunge Rimbert efter apostelns död. Rimbert medföljde Ansgar på dennes missionerande till svearna och efterträdde honom också som ärkebiskop i Hamburg-Bremen 865. http://popularhistoria.se/artiklar/ansgar-kristnade-birka/

Vikingaattack. Innan Ansgar anlände till Birka på ön Björkö i Mälaren (som i dag tillhör Ekerö kommun) under tidsperioden 829-831 hade han på inbjudan av den kristne danske konungen Harald Klak gjort en icke fullbordad missionsresa i riktning mot Danmark. Klak och kristendomen hade dock svagt stöd i Danmark och Ansgar föredrog att stanna söder om Elbe på tyskt område, där han inrättade en skola för danska gossar.

Några år därefter var det så dags för Ansgar och hans följeslagare att bege sig till svearnas rike och dess huvudort Birka. Med honom på den strapatsrika resan var Rimbert samt munken Witmar. Ungefär halvvägs utsattes dock ressällskapet, som förutom av missionärerna utgjordes av köpmän, för en attack av pirater i form av vikingar. De vilda nordmännen lade beslag på såväl skepp som ägodelar inklusive 40 böcker avsedda för gudstjänstbruk.

Värst av allt var kanske dock att piraterna även tillägnade sig de dyrbara gåvor munkarna/missionärerna medförde från den tysk-romerske kejsaren Ludvig den fromme i syfte att inte komma tomhänta till mötet med potentaterna i Birka.

Efter det föga vänskapliga mötet med vikingarna nådde det fromma sällskapet omsider Björkö och Birka sedan man tvingats tillryggalägga betydande avstånd till fots och, när man stötte på vattendrag, nyttja de båttransporter som stod till buds. Avsaknaden av gåvor till trots blev de kristna förkunnarna med Ansgar i spetsen vänligt mottagna av sveakonungen Björn. Först hade de besökt Hovgården på grannön Adelsö för att inhämta formellt tillstånd att besöka Birka.


”Den helige Ansgar av Hamburg” som ikonbild.

Ärkebiskop och påvligt sändebud. Vi kan läsa följande i den nyöversättning av Rimberts skildring som utgavs 1986:

När kungen hade fått reda på deras uppdrag, diskuterade han saken med sina män och gav dem sedan med allas bifall tillstånd att vistas där och predika Kristi evangelium.

Efter halvtannat år återvände Ansgar till tyskt område och kunde då till kejsar Ludvig överlämna ett brev från sveakungen Björn, enligt uppgift av Rimbert ”skrivet på svenskarnas speciella sätt” (det vill säga sannolikt med runor). Kejsaren beslöt nu att instifta ett nytt ärkestift norr om floden Elbe med säte i Hamburg. Ansgar utsågs 834 av påven Gregorius IV till ärkebiskop tillika påvligt sändebud i den dåtida världens norra utmarker, ett för kristna missionärer livsfarligt område där de beryktade vikingarna med sin hedniska tro på asagudarna inte brukade lägga fingrarna emellan.

Nådens år 845 blev skickelsedigert för Ansgars hemstad Hamburg i norra Tyskland. En stor vikingaflotta angrep då staden och lade den i grus och aska. Kyrkan och dess boksamling tillspillogavs, men Ansgar lyckades rädda kyrkans heliga reliker undan förödelsens styggelse.

Flerhundraårig process. I Birka jagades efter några års verksamhet de kristna predikanterna på flykten. Det hjälpte inte att militärbefälhavaren i staden, Hergeir,  låtit döpa sig – den hedniska reaktionen var för stark. Ansgar beslöt sig i detta läge för att återvända till Birka för att om möjligt åter få fart på den kristna missionen. Detta skedde i början på 850-talet, då Ansgar var en mogen man i dryga 50-årsåldern.

Ansgar mottogs med glädje av sveakonungen, men i övrigt var opinionen inte särskilt vänligt stämd gentemot anhängarna av Vite Krist. Frågan om de kristna skulle få tillåtelse att föra ut sitt budskap i Birka fick avgöras genom officiell lottning, den första kända i svensk historia. Lotten utföll till de kristnas fördel och Erimbert blev ny präst i Birka medan Ansgar återvände till sitt ärkebiskopsdöme där Bremen 864, året före Ansgars död, utsågs till ny ärkestiftsstad.
Inte heller denna gång lyckades kristendomen bita sig fast i Birka. När ärkebiskopen Unni besökte Birka 935 fanns inte ett spår kvar av den kristna tiden.

Kristnandeprocessen i dåtidens Sverige tog flera hundra år i anspråk. Den förste kungen som lät döpa sig var Erik Segersäll, men han avföll efter en tid till hedendomen. Eriks son, Olof Skötkonung, blev den förste svenske monarken att döpa sig och hålla fast vid den kristna tron. Dopet skedde enligt traditionen vid Husaby källa i Västergötland år 1008. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_kristnande


Ansgarsmonumentet i form av ett keltiskt kors på Borgberget i Birka på Björkö invigdes 1834.

Ansgar och Södertälje. Hur var det då med Ansgars anknytning till Södertälje, det dåtida Taelghia?

Att Nordens apostel verkligen passerade förbi här är mer än troligt eftersom den dåvarande vikingatida bosättningen var belägen längs den närmaste vägen mellan Saltsjön (Östersjön) och Mälaren. Trafiken på denna vattenled var viktig för de centrala orterna Helgö (400-700-talen), Birka (700-900-talen) samt Sigtuna (900-talet och framåt).

Båtfärder mellan Östersjön och Mälaren var möjliga tack vare det vid den tiden högre vattenståndet. När markhöjningen började göra sig gällande gick det att släpa skeppen över de grundare partierna. På 1000-talet hade det blivit alltför grunt för släpning, men detta gick att avhjälpa genom att farkosterna då rullades på stockar. Under Ansgars tid var det troligen släpning som gällde.

Ursprunget till den nuvarande Södertälje kanal stod klart 1819 under Carl XIV Johans regenttid. Bygget hade påbörjats 13 år tidigare och till betydande del utförts av ryska krigsfångar. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dert%C3%A4lje_kanal

Om Ansgar och hans medresenärer stannade till i Taelghia känner vi inte till, men att platsen var bebyggd vid den aktuella tiden vet vi genom arkeologiska undersökningar. Däremot vet vi att Sankt Ansgars katolska församling och den karaktäristiska vita kyrkan med anor sedan 1966 strax öster om kanalen är uppkallad efter honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ansgar

1834 restes på Borgberget i Birka, beläget innanför den gamla borganläggningen, det så kallade Ansgarsmonumentet för att markera 1000-årsminnet av Ansgars första missionsresa.

Fotnot: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

 

Annonser

Vikingarna: mördarmaskiner och plundrare men också handelsmän och statsbyggare

30 november, 2016

A furore Normannorum libera nos, Domine! (För nordmännens raseri bevare oss, milde Herre Gud!)

Denna bön bads i nordfranska kloster och kyrkor och syftar på de så kallade vikingarna, det vill säga våldsverkande men även handlande och statsbyggande nordbor från Sverige, Norge, Danmark och Island. Dessa gjorde den europeiska världen från Britannien och Irland i norr till Konstantinopel i söder osäker från slutet av 700-talet till mitten på 1000-talet. Vikingatiden har även kallats Nordens första storhetstid.

vikings-attack-lindisfarne
Illustrationen visar hur det kan ha sett ut då en nordman slår ihjäl en munk i Lindisfarne den 8 juni 793.

Vikingatiden kan sägas ha inletts med att besättningarna på tre krigsfartyg norrifrån attackerade en hamn i Dorchester på den engelska sydkusten i slutet av 780-talet. Det officiella startskottet för vikingaplundringarna brukar dock anses ha avlossats den 8 juni år 793 i Herrens år, då hundratals vilda nordmän klev i land på den ö – i dag kallad Holy Island – där biskopssätet och klostret Lindisfarne var beläget. http://varldenshistoria.se/kultur/guider/har-borjade-vikingatiden

Lindisfarne hade år 635 anlagts av den irländske munken Aidan på order av konung Oswald i Northumberland. Det blev högkvarter för den kristna mission som riktades mot det dåtida kungadömet Mercia. En berömd munk blev den senare abboten och ärkebiskopen Sankt Cuthbert. Mer om Lindisfarne här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lindisfarne

Platsen skulle plundras om och om igen innan den slutligen övergavs. Biskopssätet hade då flyttats till Durham i det inre av fastlandet. I dag finns på Holy Island, som vid ebb har landförbindelse med det engelska fastlandet, klosterruiner samt en slottsbyggnad som stod klar 1550. Ön är numera framförallt ett omtyckt tillhåll för ornitologer på grund av det rika fågellivet.

aidan_of_lindisfarne
Sankt Aidan av Lindisfarne.

Nordmännen högg med sina yxor och svärd ihjäl ett stort antal av de fromma munkarna, vilka tillbringade dagarna med att bedja, hålla gudstjänster, skriva av och illustrera bibeltexter, sjunga psalmer och arbeta i trädgården där de odlade bland annat medicinalväxter. De klosterbröder som icke ljöt döden flydde hals över huvud medan de norröna våldsmännen lade beslag på allt de kunde finna i fråga om dyrbarheter.

Den vilda attacken slog självklart ned som en bomb i hela den kristna världen. 13 år senare, 806, drabbades klostret Columbus på ön Iona i Inre Hebriderna utanför Skottlands nordvästkust av samma öde som Lindesfarne. Här lämnade nordborna intet åt slumpen utan alla munkar på platsen mördades. Vikingatågen ägde rum mitt i en brytningstid mellan gammalt och nytt, då den kristna missionen spred sig allt längre norrut och utmanade de människor som fortfarande trodde på den gamla fornnordiska mytologin inklusive gudagestalter såsom Oden, Tor, Frej med flera.

På 800-talet sändes den nordtyske munken Ansgar till Birka på Björkö i Mälaren med målsättningen att omvända svearna till tron på ”Vite Krist”, som Kristus kallades av nordborna. Han fick under första resan god kontakt med konung Björn och tilläts uppföra en kyrka, där de troende kristna kunde bedja och förrätta andakter. Vid sin andra resa kunde Ansgar dock till sin sorg konstatera, att den kristna tron befann sig på tillbakagång. http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

img_1506
Runsten i Järnvägsparken i Södertälje. Texten från 1000-talet handlar om Holmfast och Rodälv vilka kommit hem sedan de ”voro österut”. Foto: Tommy Hansson

Det skulle dröja ytterligare ungefär 300 år innan kristendomen var etablerad som dominerande troskoncept i vad som nu är Sverige. Detta skedde delvis med tillhjälp av missionärer från de tyska och brittiska områdena, men också genom att den nya tron medfördes och förkunnades av hemvändande vikingar. Dessa icke endast berördes av det kristna kärleksbudskapet utan  insåg också att kristendomen – som nu omfattades av stora delar av den civiliserade världen – var förmånlig sedd ur ett mellanfolkligt och handelsmässigt perspektiv.

Den förste svenske konung som lät döpa sig var Olof Skötkonung, son till Erik Segersäll; dopet skall enligt den vanligaste historiska traditionen ha ägt rum vid Husaby källa i Västergötland år 1008 och utförts av den engelske missionären Sigfrid. Kung Olof var nu noga taget inte den förste svenske monark som lät döpa sig till den kristna religionen – det hade hans far Erik gjort tidigare.  Olof var dock först att hålla fast vid kristendomen intill sin död. http://www.tacitus.nu/svenskhistoria/kungar/vikingatid/os-kristnandet.htm

Det är alldeles uppenbart att de av våra förfäder som drog ut på vikingatåg – alla gjorde ju inte det, de flesta som bebodde våra trakter stannade kvar hemma och brukade jorden samt skötte kreaturen – var av ett helt annat kynne än våra dagars lättkränkta och feminiserade svenskar. Vad de än var så inte var de några veklingar. Som vi sett ovan tvekade de inte att ta för sig med understundom extremt brutala metoder.

Här sången ”Här kommer det en viking” framförd av Sigge Fürst och med text av Eric Sandström: https://www.youtube.com/watch?v=AfPOqcLCFXA

De mest vildsinta vikingarna ingick i en elitstyrka som kallades bärsärkar, alternativt ulvhednar, vilka eggat fantasin hos många historiker och historiskt intresserade genom åren och givit upphov till en mångfald teorier. Bland annat har det spekulerats i att bärsärkarna skulle ha inmundigat små mängder av den giftiga röda flugsvampen innan det var dags för strid, men det är det numera få som tror. https://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A4rs%C3%A4rk

De vikingatida krigshandlingarna inleddes som framgått ovan i engelska Dorchester på 780-talet. Därefter följde en drygt 250-årig historia av såväl krig, oprovocerade brutala övergrepp som fredlig handel i både öster och väster. Enligt tidigare historiskt synsätt var det vikingar från Sverige som färdades i österled medan danskar, norrmän och islänningar drog västerut. Numera anses denna teori förlegad – de geografiska aktiviteterna var i stort jämnt fördelade mellan de nordiska folkslagen.

13708159_901823926589149_7532972431847693393_o
Travis Fimmel som Ragnar Lodbrok i Vikings.

845 angrep vikingar Hamburg och anställde stor förödelse. Samma år samt 857 och 885-86 gav man sig på Paris. Angreppet 845 skall möjligen ha anförts av den legendariske hövdingen Ragnar Lodbrok, som lät hänga 111 av Paris försvarare. En särskilt innovativ vikingahövding av dansk eller norsk härkomst var Rollo, vilken tilläts etablera sig i Frankrike i utbyte mot att han försvarade landet mot vikingaangrepp.

Han utsågs småningom till greve av Rouen och anses ha varit den förste hertigen av Normandie under namnet Robert I. Rollo är anfader till Englands förste normandiske kung, Vilhelm erövraren, som tog landet i besittning efter slaget vid Hastings 1066. Rollo levde mellan cirka 845 och cirka 930. Slutet på vikingatiden kan fixeras till år 1066, då den norske monark som kallats Harald hårdråde åkte på pumpen mot den engelske kungen Harold Godwinson. Den senare var den siste saxiske kungen i England, eftersom han kort efter slaget vid Stamford Bridge dödades i slaget vid Hastings som förde normanderna till makten.

Här följer en lista över de viktigaste vikingatida krigshandlingarna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Vikingatida_krigshandlingar

Om vikingarna finns ett antal mer eller mindre efterhängsna myter. Den vanligaste torde vara den om vikingahjälmarna med horn på. Avbildningar på till exempel Bayeux-tapeten, som framställer slaget vid Hastings, och de sällsynta hjälmfynd som gjorts ger dock vid handen att vikingahjälmarna varit hornlösa och toppiga. Avbildningar av figurer med hornhjälmar har dock hittats, men dessa anses snarare avbilda mytologiska gestalter såsom den fornnordiska mytologins övergud Oden.

219712715_82ec6434-7bd2-4123-87a2-1f37d8d7357c
Kvinnliga krigare – så kallade sköldmör – spelade en stor och viktig roll i vikingahärarna.

Den populära TV-serien Vikings, vars handling kretsar kring Ragnar Lodbrok-gestalten (som spelas av australiensaren Travis Fimmel), å sin sida visar vikingar vilka strider utan hjälm. Över huvud taget är det uppenbart att Vikings, låt vara välgjord och delvis historiskt korrekt, tar sig betydande historiska friheter där exempelvis Rollo blir till Ragnars bror. En annan TV-serie med vikingamotiv är The Last Kingdom som skildrar dels kampen mellan de dåtida engelska kungarikena, dels alla dessa rikens kamp mot vikingarna.

I Vikings framgår tydligt att kvinnor, kallade sköldmör, kunde spela väl så viktiga roller i krigiska situationer som män. Enligt nyare forskarrön baserade på vikingagravar skall emellertid kvinnorna ha spelat en ännu mer framträdande roll än vad Vikings antyder. Kanske så många som hälften av alla vikingakrigare har varit kvinnor. http://www.newsner.com/stereotypen-om-vikingar-krossad-ny-forskning-halften-av-krigarna-var-kvinnor/om/nyheter

Jag har tidigare under mina arkeologistudier för länge sedan sysslat en del med vikingatiden, även om jag var mer intresserad av bronsåldern. De nämnda TV-serierna har medfört ett uppsving för intresset för min del. Nyligen skaffade jag mig således boken Vikingar – myt och verklighet. Nordens första storhetstid, vilken är en av Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB) moderniserad version av klassikern Nordens första storhetstid: omkring 800-1066 med lärarinnan Anna Sandström som författarinna och utkommen 1894.

Boken, med förord av den historiske författaren Ulf Sundberg, kan varmt rekommendera för den som vill få en lättfattlig sammanfattning av vikingarna och deras härnadståg samt icke minst inbördes strider i form av exempelvis slaget på Fyrisvallarna 885 och slaget vid Svolder år 1000.

img_1597
SMBs nyutgåva av Anna Sandströms bok om vikingar kan rekommenderas. Foto: Tommy Hansson

Slutligen måste det sägas att vikingarna var mycket mer än råa och ibland omänskliga mördarmaskiner och plundrare (ty det var de verkligen). Dessutom var de slavhandlare och sålde 801 för första – men ingalunda sista – gången kristna fångar som slavar till muslimska handelsmän. De var även, som jag framhållit ovan, skickliga handelsmän och var mera är: framgångsrika nationsbyggare som var inblandade i Rysslands, Irlands och Englands tillblivanden.

Det tycker jag vi hedrar dessa våra förfäder för genom att samfällt lyfta på våra hornlösa vikingahjälmar och skåla i den honungssötade drycken mjöd. De var inte alla gånger Guds bästa barn – men de var våra killar och tjejer, och vi skulle tveklöst behöva litet mer av deras anda i dagens förvekligade Sverige!