Posted tagged ‘Vitryssland’

Väst måste förstå Putin-Rysslands ideologiska utmaning

24 juni, 2019

Enligt Vladimir Putin är Ryssland moraliskt överlägset det ”dekadenta” väst.

Putins Ryssland är ett fenomen som inte så lätt låter sig inpassas i traditionella referensramar. Regimen i Moskva kan snarast betecknas som en hybrid med drag från såväl Tsarryssland som Sovjetunionen. Putinismen innebär inte bara en politisk och militär utan också en ideologisk utmaning för västvärlden. Det är av avgörande betydelse att väst sätter sig in i och förstår denna utmaning om man skall gå segrande ur den pågående kraftmätningen med putinismen.

Professor John R. Schindler, en ledande amerikansk expert på militärhistoria och säkerhetsfrågor med tidigare erfarenhet från bland annat National Security Agency (NSA), gör i en rapport till det amerikanska försvarsdepartementet följande analys av Ryssland under Vladimir Putin (min översättning från engelska):

Putins Ryssland är varken fritt i en västerländsk betydelse eller ofritt i sovjetisk mening, det är en hybridregim, en ’styrd´ demokrati’ av en egendomlig rysk sort där Ryssland hyllar aspekter av det tsaristiska arvet och även det kommunistiska; samtidigt kritiseras båda. Även om makten är centraliserad ’på toppen’ i Kreml, och regionala maktcentra bragtes under Moskvas klack under putinismens tidiga år, skulle det vara inkorrekt att säga att Putins regim äger sovjetsystemets långa armar under exempelvis Stalin. https://20committee.com/2019/05/07/russian-activities-across-europe-a-contrarian-assessment/

Väst och putinismen. Det nutida Ryssland står i Schindlers perspektiv icke blott för en politisk och militär utan också för en ideologisk utmaning visavi den demokratiska och frihetliga västvärlden. Och trots att den västliga försvarsalliansen NATO fortsätter att dominera på många områden, så har ryska framsteg inom områden såsom spionage, propaganda, artilleri, elektronisk krigföring och terrorism resulterat i att det västliga försprånget tenderar att bli allt mindre och den militära sårbarheten allt större.

Den ryska militären är åter en kraft att räkna med.

Dessutom”, konstaterar John R. Schindler i sin rapport, ”betyder västliga experters och regeringars ovilja att konfrontera de ideologiska – såväl som politiska och militära – aspekterna av vår rivalitet med putinismen att hotet för signifikanta väpnade konflikter ökar.”

Under tidsperioden som ledde fram till den ryska annekteringen av Krim i Ukraina 2014 tenderade Moskva att alltmer på en ideologisk och andlig basis ta avstånd från den postmodernistiska västvärlden. Det blev allt tydligare att Putins Moskva ansåg sig vara överlägset det som ”dekadent” betraktade väst. Vid det årliga mötet med den Moskva-baserade tankesmedjan Valdai Club 2013 gick Putin till frontalangrepp mot väst, som han menade hade övergivit sina kristna ideal och höll på att uppslukas av satanistisk gudlöshet och politisk korrekthet. https://www.bbc.com/news/world-europe-24170137

Utgångspunkten för Rysslands känsla av moralisk överlägsenhet gentemot väst är ett slags religiös mysticism, vilken kan härledas tillbaka till konflikten mellan den ortodoxa kyrkan och ”kättarna” i den romersk-katolska kyrkan som går omkring 500 år bakåt i tiden. Vladimir Putin söker framtona som en varmt troende ortodox kristen och låter sig gärna fotograferas tillsammans med den rysk-ortodoxa kyrkans ledande gestalter. Kyrkan har svarat med att bli en av Kremls mest framträdande uppbackare liksom den tidigare troget stödde kommunistregimen under sovjettiden. I dag är den ryska ortodoxin i praktiken statsreligion i Ryssland.

Religiös nationalism. Om vi får tro professor John R. Schindler har västvärlden otillräcklig kunskap om det ideologiska fundament som den ryska ortodoxin utgör i Putins Ryssland: ”Väst slår dövörat till inför denna berusande brygd av religiös nationalism som man finner underlig och atavistisk, men den övertygar vanliga ryssar på ett sätt som aldrig bolsjevismen gjorde.”

Huruvida Putin själv är en äkta kristet troende eller ej är enligt John R. Schindler ovidkommande i sammanhanget – ortodoxin används i vilket fall som helst som en sköld för regimen i Kreml. Ett slags symbios föreligger mellan sekulärt och andligt av ett slag som inte är acceptabelt enligt västvärldens koncept om strikt åtskillnad mellan de båda sfärerna. Moskva har under senare år klargjort att man, vare sig västvärlden inser detta eller ej, betraktar den pågående konflikten med väst ur ett djupt ideologiskt perspektiv med rötter i religion och nationalism. https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/KEbL7/den-heliga-alliansen

Enligt Schindler är det av avgörande betydelse att västvärlden i grunden skapar sig en förståelse för Putins ideologi, vad som motiverar den och varför den riskerar leda till ökad konfrontation med väst.

Statyn avbildande Tjekans blodbesudlade chef Felix Dzerzjinskij monteras ned strax efter Sovjetunionens fall 1991. Den återfinns numera i en park i Moskva.

Tjekan och tjekisterna. De ideologiska aspekterna av vad som kan kallas det nya Kalla kriget mellan Moskva och väst medför inte att det politiska, militära och säkerhetsrelaterade spelet har blivit mindre viktigt. De speciella säkerhetstjänsterna spelar i Putins Ryssland, liksom tidigare i de tsaristiska och kommunistiska samhällena, en mycket stor roll såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Putin är själv en gammal KGB-officer och var 1998-99 chef för KGBs arvtagare FSB.

Faktum är att det är få ryska makthavare som inte på ett eller annat sätt formats av den sovjetiska säkerhetsapparaten. Säkerhetstjänstemännen brukar kallas tjekister efter den så kallade Tjekan – Allryska extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage – vilken grundades av V. I. Lenin (1870-1924) den 20 december 1917 i syfte att vara bolsjevikrevolutionens ”svärd och sköld”. ”Tjekans dag” firas alltjämt i Ryssland den 20 december. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjeka

Tjekans förste chef var den polske ädlingen och kommunisten Felix Dzerzjinski j (1877-1926), vars staty fortfarande kan ses i en park i Moskva efter att fram till Sovjetunionens upplösning 1991 ha stått på Lubjankatorget utanför KGBs högkvarter med dess beryktade fängelse i Moskva. I såväl Ryssland som Vitryssland finns ett antal platser och orter uppkallade efter denna tidigare sovjetkommunistiska chefsbödel. Att Putin hyser höga tankar om Dzerzjinskij framgår av att han 2014 lät uppkalla en elitavdelning inom polisen efter honom. https://blogs.abo.fi/historia/2014/09/27/dzerzjinskij-bodeln-kommer-igen/

Tjekan har under årens lopp ändrat namn till GPU, NKVD, KGB och KGB för att numera gå under beteckningen FSB, vilket är en förkortning för Ryska federationens federala säkerhetstjänst.

Militären – åter en kraft att räkna med. Den putinistiska regimen kan genom sitt betonande av säkerhetstjänsternas betydelse – förutom FSB existerar den militära motsvarigheten GRU (Huvudstyrelsen för underrättelsetjänsten) – enligt professor John R. Schindler sägas uppfylla den tidigare partichefen Jurij Andropovs (1914-84) strävan att tjekisterna skall vara ledande överallt i det ryska samhället; Andropov var 1967-82 chef för KGB och 1982-84 sovjetisk partichef. Han efterträddes som sådan av Michail Gorbatjov.

Putin tillsammans med patriarken Kirill av Moskva och hela Ryssland.

Den avgörande rollen i ”tjekiserandet” av Ryssland kreeras av FSB, vars nuvarande chef heter Aleksandr Bortnikov, som har en vida större betydelse än någon västlig motsvarighet. FSB är direkt underställt den federala regeringen och därmed i praktiken Vladimir Putin. FSB är Putin-regimens sköld och ryggrad, något som alla ryssar är sorgfälligt medvetna om. FSB kan anses vara ännu viktigare i dagens Ryssland än KGB var i Sovjetunionen, då den militära maktapparaten hade väl så stor betydelse.

Militären var den stora förloraren i Ryssland efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott 1991. 2008 var den emellertid tillräckligt stark för att invadera Georgien och 2014 gick den in i Ukraina och annekterade Krimhalvön. Dessa offensiva operationer visade att den ryska militären åter är en kraft att räkna med. I dag, konstaterar Schindler i sin rapport, ligger den ryska krigsmakten före NATO när det gäller artillerikapacitet och elektronisk krigföring: ”Rysslands militär har fortfarande många problem med beredskap, korruption och moral jämfört med de flesta NATO-styrkor men den är åter en kraft att räkna med.”

Vid en utdragen konflikt, menar Schindler, skulle NATO vara väl så konkurrenskraftigt som den ryska krigsmakten, men i korta alternativt medellånga konflikter har Ryssland övertaget.

Putin – en hårdhudad realist. Professor Schindler anser yttermera att den segdragna konflikten i Ukraina har en andligt betonad betydelse för Putin-regimen, som ingalunda drar sig för att av ideologiska skäl utmana västvärldens intressen – en västvärld som i Moskva betraktas som hopplöst dekadent och mer eller mindre lierad med Satan själv.

Propaganda av detta slag kan förefalla löjeväckande i det sekulära väst men går i hög grad hem i det av den ortodoxa tron präglade Ryssland. Vladimir Putin själv är, oavsett tro, en hårdhudad realist vilken trots offensiva operationer likt dem i Georgien och Ryssland också förstår vikten av att vid behov iaktta politisk och militär försiktighet. Detta förklarar varför han 2014-15 motsatte sig generalstabens önskemål att utvidga kriget i Ukraina trots att en strategisk seger över Kiev låg inom räckhåll.

Schindler framhåller: ”Vi bör inte förledas tro att Putin en dag kommer att vakna upp och besluta sig för att utlösa ett allomfattande krig med NATO, men riskerna för att detta kan inträffa på ett slumpartat sätt ökar efterhand som båda sidor blir allt tröttare och benägna att låta sig provoceras.”

Putin har ingen önskan att återupprätta vare sig till Sovjetunionen eller det gamla tsardömet , menar Schindler, men däremot accepterar han inte gränsdragningarna efter 1991 som slutgiltiga. Han kommer aldrig att överge Krim men kan förmodligen tänka sig någon form av förhandlad uppgörelse med Ukraina om en sådan sker helt på Moskvas villkor. Putin ser tvivelsutan såväl Ukraina som Vitryssland som Rysslands intressesfärer.

Den mördade oppositionspolitikern Boris Nemtsov: ett av putinismens offer.

”I grunden vill Putin att Ryssland skall respekteras som en stormakt, den historiska och geografiska härskaren över östra Europa…Putin och hans regim betraktar den Europeiska Unionen med öppet förakt under det att Kremls bedömning av de baltiska staterna är att de inte är länder i den betydelse Ryssland är det.”

Öka förståelsen. John R. Schindler gör bedömningen att Rysslands nuvarande betydande ekonomiska problem, i allt väsentligt orsakade av utländska sanktioner efter annekteringen av Krim, kommer att göra Kreml mer – inte mindre – benäget för politisk och militär äventyrslusta. Putin vill inte ha ett fullskaligt krig i Europa, men rysk aggressivitet i Baltikum i allmänhet och Estland i synnerhet ökar i en nära framtid riskerna för ett sådant.

Inget tyder heller på att Putins regim kommer att upphöra med sin ”speciella” krigföring i form av spionage, desinformation, cyberattacker, propaganda samt terrorism inklusive politiskt betingade mord utomlands.

I ett långsiktigt perspektiv vill Moskva göra slut på NATOs, EUs och USAs inflytande och närvaro i sitt närområde. Inte bara de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen ligger därvidlag i farozonen utan även Vitryssland. NATO och USA måste vara förberedda på detta, och det viktigaste steget för att åstadkomma detta är i det perspektiv som skisserats ovan att kraftigt öka förståelsen för den nationalistiska ideologi med religiösa förtecken som präglar Putins och putinismens Ryssland.

Rysslands historia från Rurik till Putin – pogromer, reformer och politiska mord

20 mars, 2019

Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.

”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”

Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.

Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.

Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland

Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.

Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson

Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.

”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”

Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.

Bloggarens sammanfattning av förhållandet mellan judarna och kommunismen kan läsas här: https://tommyhansson.wordpress.com/2008/12/03/kommunismen-och-judarna/

Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.

Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.

Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.

Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.

Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.

När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.

Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.

Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.

Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland

I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.

Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland

Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..

Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.

Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
  
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans

Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia

I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.

Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”

Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin

Lenin och Stalin fotograferade 1922.

Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.

Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”

Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.

Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html

En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.

1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.

Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).

Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.

Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.

Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.

Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.

Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.

Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.

FNs råd mot mänskliga rättigheter

15 oktober, 2018

”En avloppsbrunn för politisk partiskhet.” Så löd den amerikanska FN-ambassadören Nikki Haleys omdöme om FNs råd för mänskliga rättigheter.

Den 20 juni meddelade USAs FN-ambassadör Nikki Haley att Förenta staterna lämnar United Nations Human Rights Council (UNHRC). Haley anklagade organisationen för hyckleri och förklarade att UNHRC hade blivit en ”cesspool of political bias” (en avloppsbrunn för politisk partiskhet). https://www.bbc.com/news/44537372

Det är svårt att inte ge den nu avgångne  ambassadör Haley rätt. FNs råd för mänskliga rättigheter har under hela sin existens endast fördömt ett land för påstådda människorättsbrott, Israel, som ställts vid skampålen icke färre än 68 gånger 2006-16. USA ersattes som medlemsland av Island. En mer korrekt beteckning för rådet vore kanske FNs råd mot mänskliga rättigheter.

I maj 2011 var rådet på väg att godkänna en rapport som hävdade att situationen för de mänskliga rättigheterna i Muammar Khadaffis Libyen var god. Pådrivande i ansträngningarna att godkänna rapporten var Algeriet, Qatar, Saudiarabien, Syrien, Nordkorea, Pakistan, Burma och ”Palestina”. Rapporten stoppades dock i sista stund. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_r%C3%A5d_f%C3%B6r_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheter

Island tog USAs plats i UNHRC. På bilden den isländske utrikesministern.

UNHRC bildades den 15 mars 2006. En stor majoritet i FNs generalförsamling stödde förslaget att UNHRC skulle komma att ersätta United Nations Commission on Human Rights (UNCHR), eftersom den sistnämnda organisationen – bildad 1946 med Eleanor Roosevelt (1884-1962) som sin första ordförande – dels ansågs ha blivit alltför politiserad, dels lämna för stort inflytande åt länder som själva grovt kränker de mänskliga rättigheterna. https://en.wikipedia.org/wiki/United_Nations_Commission_on_Human_Rights

Förhoppningen med den nya organisationen var att denna bättre än den dittillsvarande FN-kommissionen för mänskliga rättigheter skulle kunna tillvarata och verka för mänskliga rättigheter. Ett fåtal länder insåg dock att det på intet sätt fanns någon garanti för att det inte skulle bli precis lika illa med den nya organisationen. Således röstade USA, Israel. Marshallöarna och Palau emot förslag. Vitryssland, Iran och Venezuela lade ner sina röster.

Det visade sig att skeptikerna skulle få helt rätt. Det är svårt att se att utfallet skulle ha kunnat bli något annat när man vet att länder såsom Kina, Kuba, Eritrea, Somalia, Nigeria, Qatar, Angola, Burundi, Pakistan, Bangladesh. Demokratiska republiken Kongo, Afghanistan, Saudiarabien, Egypten och Förena Arabemiraten är medlemmar. https://en.wikipedia.org/wiki/United_Nations_Human_Rights_Council

Saudiarabien är en av UNHRCs mest kritiserade medlemsländer.

FNs råd för mänskliga rättigheter har 47 medlemmar uppdelade på de olika världsdelarna. Länderna väljs för treårsperioder och inget land tillåts vara medlem längre än två sammanhängande treårsperioder. Sverige var kandidatland för perioden 2013-15 men beviljades inte inträde. Rådet sammanträder tre gånger årligen i schweiziska Génève.

Fredrik Malm, riksdagpolitiker för Liberalerna, tillhör dem som vill avskaffa rådet och jag har mot ovan skisserade bakgrund svårt att inte ge honom rätt. https://www.svt.se/opinion/mr-radet

Ryssland laddar för Zapad 2017 – kommer Vitryssland att annekteras?

4 mars, 2017

151103-strv2
Stridsvagnskompaniet från Skaraborgs regemente i Skövde är nu förlagt till Gotland.

Det har hållits anfallsövning i anslutning till Tofta skjutfält på Gotland under överinseende av bland andra Estlands överbefälhavare Riho Terras. Denne ser enligt en rapport i Svenska Dagbladet den 3 mars mycket positivt på den svenska återmilitariseringen av ön, som jag tidigare skrivit på följande sätt om på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/26/gotlands-atermilitarisering-den-svenska-forsvarsmaktens-viktigaste-uppgift/

”Länderna runt Östersjön måste ta säkerheten här i sina egna händer”, menar generallöjtnant Terras . ”Ett starkt försvar i Sverige är en viktig pusselbit.” Så är det naturligtvis. Det går emellertid trögt att rusta upp det svenska försvaret, även om den blygsamma militära närvaron på Gotland har en viktig symbolisk betydelse. Det är också tänkt att det skall ”komma mera” vad avser det gotländska försvaret.

Det behöver även komma mera till det svenska försvaret som helhet. Överbefälhavaren Micael Bydén klargjorde vid en pressträff nyligen, att försvaret behöver en påspädning på 6,5 miljarder kronor i syfte att öka beredskapen, tillgängligheten och krigsdugligheten till år 2020. http://www.helahalsingland.se/inrikes/ob-micael-byden-vi-behover-6-5-miljarder-kronor-mer-till-forsvaret

riho-terras
Estlands ÖB Riho Terras välkomnar den svenska militära närvaron på Gotland.

Läs om den aktuella militärövningen på Gotland under närvaro av ÖB Bydén och det skärpta säkerhetsläget via denna länk: https://www.svd.se/om/det-skarpta-sakerhetslaget

Det har aldrig rått några tveksamheter om vari det främsta – i realiteten enda – hotet mot freden och säkerheten i Östersjö-området består: Ryssland under ”den nye tsaren” Vladimir Putin. Den estniske överbefälhavaren Riho Terras citeras så i Svenska Dagbladet:

Ryssland bygger upp sin militära förmåga i området med nya vapensystem i Kaliningrad med fartyg med kalibermissiler i Östersjön. Ryssland tenderar att försöka behärska Östersjön som de gör i Svarta havet. Vi är inte rädda för Ryssland, men vi måste vara beredda.

Att en militär beredskap är av nöden för envar stat som inte önskar domineras av Ryssland framgår fuller väl av ett inlägg som gjordes på Svensk-lettiska föreningens Facebook-sida den 22 februari 2017 av Erling Johansson, en pensionerad militär som tidigare bland annat varit svensk försvarsattaché i Lettland. Johansson påpekar i sitt inlägg att just nu förbereds två stora militärmanövrar i Östersjö-regionen: den västliga, från Sverige ledda övningen Aurora 2017, där Sveriges förmåga i Host Nations Support prövas, samt den ryska Zapad 2017. De båda övningarna hålls samtidigt i slutet av september.

181_54535b59e087c323dbbba52a
Den ryska korvetten Stoikiy.

Storleksordningen på Zapad är, enligt Johansson, tillräcklig för att möjliggöra för deltagande förband att angripa grannländer i området. 80 ryska örlogsfartyg uppskattas vara operativa i Östersjön i och med att lejonparten av ryska Norra marinen kommer att omgruppera till Östersjön. ”Är det då ett angrepp som förbereds?” frågar sig Erling Johansson. ”Resurserna kommer troligen att finnas på plats, men troligare är att det är Vitryssland som kommer att neutraliseras och bli en del av Ryssland.”

En stor marin rysk styrka är en mycket klar markering och användbar för att hindra att utomstående lägger sig i en rysk annektering av Vitryssland, som är ett av de territorier som är mer eller mindre nödvändigt att ha kontroll över vid ett ryskt angrepp mot Baltikum och/eller Sverige. Zapad kan vara en övning som innebär att de ryska styrkorna stannar kvar i Vitryssland och aldrig återvänder. För att skydda de baltiska nationerna för ett överraskande angrepp så krävs fler förband på baltiskt område än vad som finns i dag, precis som de baltiska presidenterna förde fram till NATO i veckan.

Zapad 2017 kommer delvis att äga rum på vitryskt territorium, och scenariot att Putin tar tillfället i akt att annektera Vitryssland (Belarus) är ett högst realistiskt sådant. Den tiden är förbi när den Sovjet-stylade vitryske diktatorn Aljaksandr Lukasjenka smörade för Moskva och mest av allt ville att Vitryssland skulle bli en del av Ryssland. Minsk har motsatt sig ryska baser i landet och protesterat mot ryska trupptransporter, samtidigt som man inte vill betala för rysk gas. Det är inte alls omöjligt att Putin börjat tröttna på den tredskande Lukasjenka. http://fokusvitryssland.se/2017/01/18/regimtrogna-analytiker-varnar-for-ryssland/

putin-lukasjenka
Relationen mellan Aljsaksandr Lukasjenka och Vladimir Putin är numera ansträngd.

Estland, Lettland och Litauen, med mångårig ockupation från Sovjetunionen i smärtsamt och relativt färskt minne, är överens om att det krävs fler NATO-förband – helst på permanent basis – på baltiskt territorium än vad som för närvarande är fallet för att ett militärt försvar mot en eventuell rysk aggression skall verka trovärdigt. Och skulle Baltikum angripas, så kommer även Sverige att bli inblandat. https://svenska.yle.fi/artikel/2015/10/08/nato-kan-inte-forsvara-baltikum-permanent-narvaro-kravs

Frågan är om ledande svenska, och för den delen även amerikanska politiker med president Donald J. Trump i spetsen, begriper allvaret i situationen. I Sverige har ju det militära försvaret länge i praktiken använts som budgetregulator: har det behövts pengar på ett visst område har det gärna tagits från försvarets resurser.

Skall vi ha några realistiska möjligheter att försvara vårt territorium måste det bli ändring på detta. Som jag ser det måste vårt militära försvar dels få avsevärt ökade resurser, dels bör vi snarast möjligt ansluta oss till NATO. Eljest kan vi lika bra lära oss ryska kvickt som attan.

 

 

Religionsfriheten sitter trångt i Putins Ryssland

24 november, 2016

3212860_2048_1152
Vladimir Putin i hjärtligt möte med den Rysk-orodoxa kyrkans överhuvud, patriarken Kirill.

Klimatet för religionsfriheten hårdnar i Putins Ryssland. De lagar som reglerar religiösa aktiviteter stramas upp vilket innebär att utåtriktat arbete av typ missionerande och offentliga gudstjänster försvåras. Det hårdnande klimatet beror enligt experter till betydande del på att regimen fruktar att religiösa minoriteters inflytande kommer att öka på bekostnad av den rysk-ortodoxa tron.

Om myndigheterna vill ställa en person inför rätta kan de alltid hitta ett sätt att göra det.

Så sammanfattar Anatoly Pchelintsev, som är professor i juridik och en av Rysslands främsta förespråkare för religionsfrihet, i en intervju med Ljus i Öster läget för troende i Ryssland som inte omfattar det ortodoxa troskonceptet.

Pchelintsev besökte nyligen Sverige och deltog i ett seminarium ägnat åt religionsfrihet i Ryssland som hölls av Ljus i Öster i Dagen-huset i Stockholm. Han är ledare för The Slavic Centre for Law and Justice i Moskva och sedan 25 år tillbaka medlem i statsdumans expertkommitté för religionsfrågor. http://www.ljusioster.se/bad-for-ryssland/

Systematisk diskriminering Anatoly Pchelintsev var med och skrev Rysslands nuvarande grundlag 1993 och menar att det är en bra lag som erbjuder ett gott och tjänligt stöd för religionsfriheten. Den 6 juni 2016 tillkom emellertid en ny ”antiterrorlag” som förbjuder mission och evangelisation utan tillstånd av myndigheterna.

anatoly_bild_kampanjsida-372x279
Anatoly Pchelintsev är skarpt kritisk mot de nya ryska religionslagarna.

”Det är en fånig lag – för den är helt ologisk”, menar Anatoly Pchelintsev. ”Den innehåller många motsägelser, vilket gör den svår att använda. Eftersom lagen är så brett formulerad kan myndigheterna, om de vill, alltid hitta ett sätt att anklaga en person utifrån den här lagen.”

Enligt Pchelintsev pågår i dagens Ryssland en systematisk diskriminering inom religionens område. Grupperingar såsom Jehovas vittnen och Scientologerna har gång efter annan blivit förnekade sina rättigheter och trakasserade av myndigheterna. Särskilt kristet protestantiska och muslimska organisationer har ställts inför rätta, uppger Anatoly Pchelintsev: ”Diskrimineringen är medveten och sker mot religiösa grupper som är otraditionella.”

Det kan exempelvis vara fråga om avslag på ansökan om registrering, polisingripanden mot gudstjänster, kyrkomöten samt icke sanktionerad missionsverksamhet, förbud mot religiösa organisationer att äga mark eller kyrkor samt att troende mot sin samvetsfrihet kallats till militärtjänst och tvingas bära vapen.

Jag skrev på min blogg förra året om hur ryska myndigheter året klämde åt grupper som utövade yoga, en aktivitet som Putin-regimen ser på med misstänksamhet. Liksom Falun-gong-rörelsen i Kina syftar yoga till att främja människors andliga disciplin och självständighet, något som alltid varit en nagel i ögat på totalitära härskare vilka dessutom principiellt skyr konkurrerande ideologiska synsätt. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/05/ryska-myndigheter-forbjuder-yoga/

Myndigheterna saknar kunskaper Anatoly Pchelintsev är upprörd över att statsdumans expertkommitté, som han tillhör, inte fick information om den nya lagen innan den sattes i verket sistlidna sommar. Särskild oroande är det, uppger han för Ljus i Öster, att det hos myndigheterna till stor del saknas kunskaper om religionsfrihet:

Tjänstemän i polisväsendet och i domstolar har missbrukat den nya lagens svagheter, utan att ta hänsyn till den starka grundlagen som garanterar både religionsfrihet och mötesfrihet.

img_1583
Ikon föreställande den sista ryska tsarfamiljen Romanov, som mördades på Lenins order 1918, numera helgonförklarad. Foto: Tommy Hansson

Enligt Anatoly Pchelintsev och andra religionsexperter finns i botten av de nya lagarna och myndighetsingripandena en grundläggande fruktan för att de alternativa religiösa rörelsernas inflytande skall komma öka och den officiella Rysk-ortodoxa kyrkans makt därmed minska.

Vladimir Putin är själv ortodoxt troende och ser den rysk-ortodoxa traditionen som ett värn för den ryska staten. I dag finns omkring 27 000 registrerade religiösa organisationer i Ryssland. Av dessa är cirka 15 000 knutna till den Rysk-ortodoxa kyrkan. 6000 tillhör den protestantiska kristendomen varav flertalet från Pingströrelsen; därefter i storleksordning kommer Baptistsamfundet och Adventisterna.

Därtill skall läggas cirka 6000 muslimska organisationer samt 400 katolska eller judiska grupperingar. Förutom de registrerade organisationerna och samfunden tillkommer tusentals som är oregistrerade.

Anatoly Pchelintsev understryker att den ryska statens målsättning är att skydda det egna samhället från oönskat inflytande, något som givetvis inte behöver vara fel. Exempelvis finns all anledning att se upp för den växande islamismen på olika håll i det stora ryska riket. Denna skyddsverksamhet sker dock ofta på ett mycket oprofessionellt och okunnigt sätt, framhåller Pchelintsev, som ändå anser ändå att det finns hopp för religionsfriheten i Ryssland.

Här en bloggtext av artikelförfattaren som belyser islams betydelse i det ryska samhället och om myten om Ryssland som spärr mot muslimskt inflytande: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/01/myten-om-ryssland-som-sparr-mot-muslimskt-inflytande/

untitled
Europas nordligast belägna moské, den i ryska Norilsk. Ungefär 15 procent av den ryska befolkningen är muslimer.

Påminner om sovjettiden Nils-Erik Engström och Magnus Lindeman, båda verksamma vid Ljus i Öster, bekräftar i en debattartikel det svåra läget för fri religionsutövning i Ryssland och undrar till och med om situationen kan bli lika allvarlig som den var på den kommunistiska sovjettiden. Engström borde veta vad han talar om, eftersom han tillsammans med kollegan Bengt Sareld satt fem månader i sovjetiskt fängelse i Minsk i nuvarande Vitryssland för att ha försökt smuggla in biblar till kristna trossyskon. (Se Andres Küng: Fallet Engström/Sareld, Proklama 1978, 208 sidor).

Under åren från början av 1990-talet till 2002 fanns, skriver Engström och Lindeman, en väl fungerande religionsfrihet i Ryssland. Sedan Putin blivit varm i kläderna som rysk president har det emellertid blivit alltfler restriktioner i religionsutövandet för andra grupperingar än rysk-ortodoxa sådana. Stora skillnader finns dessutom beträffande hur lagarna följs i olika regioner. Det har alltid varit någon grupp, framhåller debattörerna, som haft särskilda svårigheter med myndigheterna.

I våras presenterades så förslag om nya bestämmelser i syfte att ”införa ytterligare åtgärder för att motverka terrorism och garantera den allmänna säkerheten”. Den 6 juni i år skrev Putin under den nya lag som trädde i kraft den 20 juli och som Anatoly Pchelintsev sågar här ovan.
Engström och Lindeman framhåller: ”Det är den hårdaste religionslagen sedan Chrusjtjovs tid vid makten på 1950-talet. Den drabbar främst de ryska evangeliska kyrkorna och alla deras internationella samarbetspartners.”

Enligt de nya lagarna kan pastorer tillåtas att missionera om vederbörande har skriftligt tillstånd och håller sig inom de egna lokalerna, men om andra medlemmar i en församling eller ett samfund bedriver utåtriktat religiöst arbete kan det bli problem. Religiösa möten i privata lägenheter är förbjudna.

Det kan enligt de nya lagbestämmelserna anses röra sig om otillåten missionsverksamhet om en person är på uppdrag för en religiös förening och håller en predikan, bjuder in till gudstjänst, ger bort litteratur eller annat tryckt material alternativt sprider ljudinspelningar eller videos. Det krävs ingen större fantasi för att inse, att de nu aktuella lagarna och förordningarna påminner rätt mycket om hur det var på sovjettiden, även om man inte längre spärrar in religiöst troende på mentalkliniker eller ägnar sig åt tortyr.

img_1591
Nils-Erik Engström (till vänster på bokens omslagsbild) satt fängslad i dåvarande Sovjetunionen för bibelsmuggling. Foto: Tommy Hansson

Det är vidare tillåtet för en samfundsmedlem att prata med andra om sin tro men ej bjuda in till andakt eller annan religiös sammankomst. Böter för dem som döms skyldiga kan omfatta summor upp till motsvarande 140 000 kronor för samfund och 7000 kronor för privatpersoner.

Varför kläms kristna åt? I en av de första domarna enligt den nya religionslagen ålades pastorn Ebenezer Tuah, som kommer från Ghana men är bosatt i Ryssland, att betala 50 000 rubel (7000 kronor) i böter. Pastor Tuah hade ordnat religiösa möten samt lagt ut information om sin tro på Internet i propagandistiskt syfte. Sådan går icke för sig i Putins Ryssland anno 2016.

Nils-Erik Engström och Magnus Lindeman konstaterar i sitt debattinlägg i Ljus i Öster att de nya ryska lagarna står i direkt strid mot vad som stadgas i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna om att ”var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religiös frihet” samt att ”var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet” (artikel 18 respektive 19).

Om nu syftet med de nya religionslagarna är att förhindra terrorism, vilket naturligtvis är en fullt legitim målsättning, kan man slutligen fråga sig varför kristna trosbekännare kläms åt på ovan beskrivet sätt – det är ju inte kristna som ägnar sig åt självmordsbombningar och andra typer av terrordåd.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pressfriheten i världen: journalistmordens Ukraina

21 juli, 2016

2014
Reportrar utan gränsers pressfrihetskarta 2016.

I ett internationellt perspektiv är det snarare regel än undantag att journalister lever farligt.

Eritrea är under diktatorn Issaias Afewerki, vid makten sedan självständigheten 1993, lägst rankat av de 180 länder som av organisationen Reporters Without Borders (Reportrar utan gränser, förkortat RSF enligt organisationens franska beteckning) rangordnas beroende på deras inställning till det fria ordet.

Den höggradigt paranoide Afewerki har bland annat kallats ”en värre kopia av Saddam Hussein”. Här beräknas kring 30 journalister sitta inspärrade, ofta under omänskligt vidriga förhållanden: i fängelser, i jordceller eller i metallburar. http://www.expressen.se/nyheter/dokument/han-styr-landet-med-jarnhand/

Däribland finns den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak, som greps på uppdrag i Eritrea 2001. Isaak har således hållits inspärrad i 15 år utan rättegång. http://www.amnesty.se/nyheter/nyheter/eritrea-14-ar-i-fangelse-frige-samvetsfangen-dawit-isaak-2556/?gclid=CKzUn4jjhM4CFeEAcwodOogC7A

DawitIsaak2-960x510
Det har nu gått 15 år sedan Dawit Isaak fängslades.

I blickfånget just nu är emellertid Ukraina, där den 44-årige undersökande journalisten Pavel Sheremet bragtes om livet genom en bilbomb i centrala Kiev den 20 juli. Explosionen har fångats i en kort filmsekvens här: http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/h%C3%A4r-intr%C3%A4ffar-bilexplosionen-k%C3%A4nd-ukrainsk-journalist-d%C3%B6d-3447892

Sheremet har betecknats som Ukrainas mest kände journalist, verksam dels vid den kritiska sajten Ukrajinska Pravda, dels på radiostationen Vesti. När bomben exploderade körde han en bil tillhörig Ukrajinska Pravda. Han drogs ur den brinnande bilen av en förbipasserande, svårt skadad och ur stånd att tala. Han levde ännu när ambulans kom till platsen men avled senare.

Pavel Sheremet var ursprungligen från Vitryssland men lämnade landet efter en schism med landets diktator Alexander Lukasjenko. 2002 erhöll Sheremet ett pris för sina regimkritiska insatser i Vitryssland. Han var även kritisk till Putin-regimen i Ryssland, särskilt gentemot dess inblandning i Ukraina, och har uppgivit att han inte längre kände sig bekväm att arbeta i Ryssland.

Journalist Pavel Sheremet talks on the air at a radio station in Kiev, Ukraine, October 11, 2015. Picture taken October 11, 2015. REUTERS/Valentyn Ogirenko - RTSIT1C

Journalist Pavel Sheremet talks on the air at a radio station in Kiev, Ukraine, October 11, 2015. Picture taken October 11, 2015. REUTERS/Valentyn Ogirenko – RTSIT1C

Sheremet var god vän med den i början av 2015 mördade ryske opposititionelle Boris Nemtsov. http://www.aljazeera.com/news/2016/07/journalist-pavel-sheremet-killed-ukraine-car-bomb-160720121626538.html Han arbetade för den sajt som startats av den regimkritiske journalisten Georgij Gongadze, vars huvudlösa kropp hittades i ett skogsparti i Ukaina för 16 år sedan.

Journalistmord är ingen ovanlighet i Ukraina. Den 15-16 april 2015 mördades inom loppet av ett dygn två journalister och en politiker. Den som prorysk ansedde journalisten Oles Buzina sköts den 16 april ihjäl på öppen gata (vem har för övrigt hört talas om stängda gator?) i Kiev av två maskerade män. Senare samma dag mördades journalisten Sergej Sochobok.

Dagen innan hade den före detta parlamentsledamoten Oleh Kalasjnikov, som tillhörde den avsatte presidenten Viktor Janukovytjs parti, bragts om livet. Mordet på Kalasjnikov och de två journalisterna skall sannolikt ses som en fortsättning på de regelrätta gatustriderna på Maidan-torget i centrala Kiev som ledde till Janukovytjs flykt. http://www.nbcnews.com/storyline/ukraine-crisis/pro-russian-journalist-oles-buzina-shot-dead-kiev-masked-gunmen-n342661

CCqF_5EUEAI4Tl1

Oleh Kalasjnikov var medlem i president Janukovitjs Regionernas parti.

Reportrar  utan gränsers årliga sammanställning över mediafriheten i världen publicerades nyligen och har som vanligt tilldragit sig betydande intresse. Sammanställningen, som gjorts varje år sedan 2002, har rangordnat 180 länder beroende på den nivå av frihet som är tillgänglig för det aktuella landets journalister. Organisationens bedömningar grundas på grad av pluralism, medias oberoende, kvalitén på det juridiska ramverket samt journalisternas säkerhet. https://rsf.org/en/ranking#

För femte året i följd toppar Finland listan i egenskap av det land som Reportrar utan gränser funnit vara allra bäst för journalister att verka fritt i. Enligt RSF är Finland tredje landet i världen avseende tidningsläsare per capita. Det finns 200 tidningar varav 31 dagliga. RSF påpekar dock att tidningsägandet är starkt centraliserat. Följande länder bekläder de tio första platserna på topplistan: 1. Finland. 2. Nederländerna. 3. Norge. 4. Danmark. 5. Nya Zeeland. 6. Costa Rica. 7. Schweiz. 8. Sverige. 9. Irland. 10. Jamaica.

När det gäller Sverige konstaterar Reportrar utan gränser att vårt land var det första i världen – undantagandes Korsikas kortvariga konstitution från 1755 – som i sin grundlag 1776 tog hänsyn till pressfriheten. Det kan vi tacka den framsynte konung Gustaf III för.  ”Men skyddet för media är inte så jättebra”, menar organisationen (min översättning från engelska), ”eftersom en tredjedel av de journalister som tillfrågats av Brottsförebyggande rådet 2015 svarade att de hade blivit hotade.”

kim-jong-un-looking-at-video-game
Den ende som får skriva vad han vill i Nordkorea är den nyckfulle härskaren Kim Jong-un. Här uppges han dock spela videospel.

I nedersta delen av listan ser det ut så här: 170. Jemen. 171. Kuba. 172. Djibouti. 173. Laos. 174. Sudan. 175. Vietnam. 176. Kina. 177. Syrien. 178. Turkmenistan. 179. Nordkorea. 180. Eritrea. Detta är väl inga direkt oväntade namn, men man kan möjligen göra den reflektionen att orsaken till att Eritrea och inte Nordkorea hamnar sist på listan är att det förstnämnda landet uppenbarligen inte är ofriare än att det, trots de uppenbara riskerna, har visst utrymme för oberoende journalister att verka medan detta utrymme i Nordkorea är lika med noll.

I övrigt noteras att USA, ofta betecknat som frihetens stamort på jorden, inte hamnar på en mer framskjuten plats än 42a. RSF förklarar detta så: ”Friheten tar slut där den nationella säkerheten börjar.”  Ändå bör noteras att konkurrenterna bland världens så kallade stormakter – Ryssland och Kina- hamnar avsevärt längre ner. Vidare kan man ju undra litet över att Ukraina hamnar på 107e plats – det vill säga i listans mittenskikt – och Ryssland på 148e trots att morden på journalister under senare år varit mer frekventa i Ukraina.

Mina prylar (20): Politiska rockslagsmärken

2 februari, 2016

Märken 002 Några nedslag i min märkessamling. Foto: Tommy Hansson

En av mina huvudsakliga uppgifter när jag blev politiskt aktiv i maj månad 1972 var att i stort sett varje helg och de flesta fredagar sälja rockslagsmärken (kallas väl numera mest ”pins”?). Dessa och tidningen Argument för Frihet och Rätt.

Försäljningen skedde inom ramen för den tvärpolitiska och partipolitiskt obundna organisationen Demokratisk Allians (DA) verksamhet och platsen var Stockholms centrum, där DA hade försäljningsgrupper i Sergelpassagen, utanför varuhuset NK på Hamngatan samt Drottninggatan inte långt från Åhléns varuhus. Samma typ av verksamhet förekom hos DA-föreningar i Göteborg, Malmö, Lund  och Norrköping, kanske på andra platser också.

Priserna var överkomliga, typ en krona/två kronor. Gick det bra kunde vi kanske få ihop typ omkring 300 kronor. Helt riskfritt var det inte. Förutom våldsbenägna kommunister fanns det också gott om oberäkneliga knarkare, som rörde sig i området. Det förekom, även om det var sällsynt, försök till överfall på oss antikommunister och proamerikaner. Hetsiga diskussioner som ibland samlade rätt stora åskådarmassor hörde till dagordningen.

003 Mitt i vimlet i Hötorgscity sommaren 1973 – jag var 21 år.

De märken/pins vi sålde var i första hand Sverige-Amerika-märket, Stoppa vänsterextremismen och Nej kommunism-fascism-nazism. Vi saluförde även ett märke till stöd för Sydvietnam vars upplaga dock var begränsad. De båda förstnämnda märkena trycktes med tiden upp i större storlek och med delvis annan design. När sedan DA upplöstes och Frihetsförbundet bildades 1975 såg märkena Stoppa TVs vänstervridning samt Nej till röd diktatur dagens ljus.

I min samling av rockslagsmärken ingår även exemplar av moderat slag, då jag på 1970-talet även var med i Fria moderata studentföreningen, Moderata ungdomsförbundet och till sist även Moderata samlingspartiet. Någon särskilt aktiv moderat var jag dock aldrig. I min samling finns även det blågula märket Ja till EEC och det svartvita Ett enat Europa liksom Sverige med i NATO.

Min faiblesse för EEC/EG/EU-anslutning svalnade med åren, och vid folkomröstningen om medlemskap i EMU 2003 var jag övertygad EMU- såväl som EU-motståndare. NATO-vän är och förblir jag dock, försvaret klarar vi helt enkelt inte ensamma. Ett par märken ur Contras fatabur är Fred, försvar, frihet samt Socialism är ett helvete. Från Svenska Angolagrupperna, där jag var ordförande 1984-93, kommer märket Sovjet-Kuba ut ur Angola.

Ett par utländska rariteter är supportpins för Richard Nixon 1972 och Ronald Reagan 1980, liksom den stora blaffan Soviet tanks, no thanks. Det allra ovanligaste märket jag har i min ägo torde dock vara Support the Khmer Republic, det vill säga Kambodja under general Lon Nols styre som tyvärr sedan störtades av de bestialiska Röda khmererna.

Klipp 001 Intervju i Expressen 5 juni 1974.

Vad jag minns har jag nog burit alla märken på bilden överst, med ett undantag – fredsmärket med duvan i bildens nederdel, det var min frus.

Jag konstaterar ovan att den här typen av utåtriktad verksamhet inte var helt riskfri. Några gånger hettade det också till rätt ordentligt. Den allvarligaste incidenten levererades emellertid inte av några vänsterextremister utan av  medlemmar i nazistpartiet Nordiska rikspartiet (NRP), som utsatte DA-lokalen på Appelbergsgatan 56 i centrala Stockholm för ett rökbombsattentat i början av juni 1974. Vår medlem Kjell Carlsson, en polisman, blev allvarligt skadad och fick ligga i respirator på sjukhus en tid.

Bakgrunden var att DA hade delat ut flygblad mot nynazismen där bland andra NRP nämndes. Också biografen China utsattes för rökbombning när man visade Mel Brooks hejdlösa nazidrift ”Det våras för Hitler” (The Producers). En ung bagarlärling från NRP dömdes senare för dåden. Jag intervjuades i egenskap av ordförande i DA Stockholm av Expressen den 5 juni 1974 i anledning av nazidåden – det hela presenterades helt uppåt väggarna som att ”högerextremister krigar inbördes”. Blev även intervjuad för TV av en ung Claes Elfsberg, men det inslaget sändes aldrig – antagligen gjorde jag för bra ifrån mig.

Den enda gång jag var med om att en DA-grupp angreps av extremvänstern inträffade i Göteborg i april 1975, kort tid innan Saigon erövrades av Nordvietnam. Vi stod in i det sista vid Sydvietnams sida och hade tagit med oss den vackra röd-gula flaggan ut. En atletiskt byggd så kallad r:are (en medlem i dåvarande KFML:r) rusade dock fram och slog sönder flaggstången, varefter vi rymde fältet på lätta fötter.

Ja, så kunde det gå till för omkring 40 år sedan (det är inte riktigt klokt vad tiden går!). Mitt dåvarande politiska engagemang var helt byggt på idealism, en idealism jag har behållit intill nu då jag mest ägnar mig åt partipolitik i SD samt naturligtvis mitt skrivande. Visserligen uppblandad med försvarliga portioner realism och kanske även cynism, men likväl idealism.

Sydvietmnams flaggas 003 Med Sydvietnams flagga på DA-lokalen.

Det mest väsentliga i sammanhanget är naturligtvis att jag och mina meningsfränder stod på den rätta tillika segrande sidan i det Kalla kriget. Vi kunde förlora enskilda slag som dem om Vietnam och Angola, men kriget vann vi. Borta är Sovjetunionen och dess forna välde i Östeuropa, liksom flertalet andra kommunistdiktaturer. Kvar är tyvärr det röda Kina, Nordkorea, Vietnam, Kuba och Vitryssland, men även i dessa länder är kommunismen naturligtvis dömd att gå under, liksom allt som är ont och ogudaktigt förr eller senare gör.

Jag är under alla omständigheter glad över att ha kvar rätt många minnen från den goda kampen mot kommunismen under det Kalla kriget, icke minst då de rockslagsmärken jag refererar till här.